9789186629830

Bodil Malmsten

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag W W W. F I N I S T E R E . S E • M A J 2 0 0 9 – J U N I 2 0 1 0

Bodil Malmsten

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag W W W. F I N I S T E R E . S E • M A J 2 0 0 9 – J U N I 2 0 1 0

Jag vantrivs i staden där jag bor efter Finistère.

Det beror inte på de sedan månader pågående esplanad­arbetena utanför huset där jag och grannarna bor; med esplanadeländet har vår känsla av samhörighet nått en ny och djupare nivå.

Ingenting svetsar människor samman som ett yttre hot, en påtaglig katastrof som esplanadförstöringen utanför vårt hus.

Det är själva staden jag inte tål, som jag måste bort ifrån.

Att jag slog mig ner just här var en slump, slumpens fula triumf över förnuftet. Efter mitt förlorade paradis, Finistère, ville jag bo på en plats så oparadisisk och olik Finistère som möjligt, men vid Atlanten och närmare Atlanten än vad jag bor här kan man bara bo om man bor på en båt.

Jag fick för mig att staden var imponerande och historiskt intressant, och det är den. En blytung hamnstad med bunkrar och skyddsrum från andra världskriget, monument över stupade amerikanska soldater, skeppsdockor där tyskarnas u­båtar låg förankrade tills kriget var slut, en stad med sjöfart, skeppsvarv och båtbyggen.

Före krisen, den recession som drabbade världen samtidigt som jag kom hit, var varvsindustrin i full gång, stora lyxkryssningsfartyg byggdes på varven, orderingången rullade på.

Nu står det still. Trots betongen har staden visat sig vara lika skör som Sèvres-­porslin, bara spillrorna kvar. Varven lika tysta som esplanadförstöringen är bullrig.

7

Att esplanadförödelsen är ett beredskapsarbetsprojekt avsett att minska arbetslösheten märks det ingenting av, arbetslösa hamnarbetare från det forna öst driver omkring, tomma kontorslokaler, stängda butiker. Krisen syns överallt och inte minst från fönstren till lägenheten där jag bor.

En varningsklocka borde ha ringt, den där varningsklockan som aldrig klämtar när den ska.

Jag körde hit i min Rover, såg ett nyrenoverat hus vid strandpromenaden, utsikt över Atlanten, en lättskött liten lägenhet i två anspråkslösa etage med takbjälkar på övervåningen och platsbyggd trappa.

Ingen varningsklocka, jag slog till, nu måste jag härifrån och det går inte.

Ett halvår på lägenhetsmarknaden och bara en spekulant har visat sig.

En otäck man i fyrtiofemårsåldern som tyckte att jag hade fult hemma och inte lät sig imponeras av att jalusierna för fönstren kan fjärrstyras synkront.

Den otäcke gick ett hafsigt varv i lägenheten och försvann till där han kom ifrån. Havsutsikten, den platsbyggda trappan, takbjälkarna, att allt var fint och i skick som nytt, struntade han i.

När jag först berättade för grannarna om mina flyttplaner, bestämde de sig också för att flytta, det vill säga han. Efter en kort men intensiv period av plakat i fönstren, lappar i butikerna, flygblad över hela staden med bilder av grannarnas trea där den såg ut som ett palats, efter att ha försökt allt utom mäklare, som grannen misstror mer än allt, efter den febrila försäljningsförsöksperioden, har planerna på lägenhetsförsäljningen lagts ner. Inte lagts ner som i lagts ner, sådan är inte grannen, planerna vilar tills han genomför dem.

Annars vore det inte han.

8

Till salu

I snart tre år har jag bott i staden efter Finistère, ett halvår har jag försökt sälja lägenheten.

Att sälja en lägenhet, ett hus, en bil, en möbel, känns alltid likadant.

Som om det är man själv och inte huset eller lägenheten, bilen eller möbeln som sätts ut till försäljning.

Som vore det jag själv med nödtorftigt dolda brister som är till salu.

9

Hon som bor i bilen

Hon som bor i bilen, det är vid det lilla köpcentret, på parkeringen utanför Carrefour.

Jag vet inte när jag blir varse att hon är där, en dag ser jag det, hon kan ha varit där innan jag såg det, men att hon är där, vet jag bara från den dag jag lägger märke till att hon finns och att bilen står där.

Jag parkerar alltid på samma ställe utanför betalparkeringen, under några träd, och en dag är hon där. Baksätet fullproppat med saker, kassar, väskor, en lampa och andra föremål.

Och nästa dag igen och nästa.

På samma parkeringsplats dag efter dag.

En lördag är bilen borta, jag tänker att hon har väl åkt hem till sig, parkerat någon annanstans eller blivit omhändertagen av socialen, men nu är hon där igen.

På samma parkeringsplats.

Ett par gummistövlar inpressade ovanpå resten av sakerna i baksätet.

Jag har sett henne äta, dricka och sova, läsa kartan och lokaltidningen.

Hon sitter alltid på förarplatsen, jag har aldrig sett henne utanför bilen, jag vet inte om hon brukar handla på Carrefour eller använda den offentliga toaletten bredvid ingången.

Hon ser inte smutsig ut och inte sjuk men jag har ju aldrig sett henne på nära håll, alltid bakom bilfönstret.

10

När det är soligt sätter hon upp tidningar mot framrutan.

Bilen har jag aldrig sett utan att hon har suttit där på förarplatsen.

Hon ser inte galen ut, kortklippt hår, normalt ansikte, ser ut att vara i sextioårsåldern.

En dag tycker jag att hon ser ut som jag, att det är jag, fast med kortare hår och en mer anspråkslös bil än min. Vad hennes bil är för märke vet jag inte, den är färglös och anonym, varken välbevarad eller illa medfaren. Jag tänker att jag måste se efter var bilen är registrerad; i Frankrike kan man fortfarande se på skylten var en bil hör hemma.

Men jag glömmer att titta på registreringsskylten och vill inte dra uppmärksamheten till mig, att hon ska se att jag iakttar henne.

Att hon ska tro att jag lägger mig i.

Hon som bor i bilen, jag kan inte bedöma om jag har några plikter gentemot henne och jag är inte en sådan som knackar på rutan och frågar hur det står till.

Om det var jag som bodde där i bilen skulle jag inte vilja att det kom en som jag, att det kom någon över huvud taget och knackade på och frågade mig hur det stod till.

11

Vardag med Emily Dickinson

Emily Dickinsons »Will there really be a morning« var den första dikt jag kunde på engelska. Jag var tretton år, försökte översätta den, det gick inte – kan det verkligen bli morgon ?

Känslan jag hade som trettonåring finns bara i originalet till Emily Dickinsons dikt.

Will there really be a »Morning« ?

Is there such a thing as »Day« ?

Could I see it from the mountains If I were as tall as they ?

Has it feet like Water lilies ?

Has it feathers like a Bird ?

Is it brought from famous countries Of which I have never heard ?

Oh, some Scholar ! Oh, some Sailor !

Oh, some Wise Man from the skies !

Please to tell a little Pilgrim Where the place called »Morning« lies !

Så kände jag när jag var tretton och så känns det i staden där jag inte trivs.

12

Stilla skrik

I kassan på Les Mousquetaires har kassörskorna – kassavärdinnorna – börjat dela ut skrapkuponger. Travar av skrapkuponger till varje kund.

Där står de franska kunderna och skrapar. Skrapar och skrapar. Tar emot skrap­kupongerna, sedan skrapa, varje kund, varje skrap­kupong för sig.

Jag väntar på min tur med ett stilla skrik.

14

På Carrefour finns en kassörska som alltid går ifrån kassan när jag står på tur.

Hon bara reser sig och lämnar sin plats i kassan utan att säga varför.

Hur lång kön än är.

Det måste vara någonting hon ska hämta, hon kanske måste gå på toaletten, men hon säger ingenting. Inte till mig eller någon annan, det verkar inte som om det att hon går har något att göra med oss som står i kön.

Hon bara reser sig och går.

Lämnar sin plats utan att titta på någon.

I dag händer det igen.

Stilla skrik.

Eftersom min flytt närmar sig har jag frågat i informationen om upp­ sägningen av mitt carte de fidelité och fått veta att det – på ett ofranskt och enkelt sätt – bara är att säga till i kassan och kassörskan drar av mina samlade bonuspoäng.

Det är bara det att i dag är det hon som alltid går ifrån som sitter i informationen.

Och reser sig från platsen bakom disken och försvinner in i butiken.

Jag väntar tills jag går därifrån med mitt carte de fidelité.

Klipper sönder det som man gör med gamla bankomatkort.

Små, små bitar av plast i papperskorgen.

Hon som bor i bilen är inte på plats.

En så stor frånvaro för en så jämförelsevis liten bil.

15

Faire avec

Alla språk har uttryck eller ord som bättre än andra täcker den innersta meningen av vissa grundläggande i alla länder förekommande begrepp.

Franskan har faire avec.

Faire avec betyder ungefär att något är som det är och det måste den, som har råkat ut för det, leva med.

Svenskans »att leva med det« har en underton av tvång; du måste leva med det. Göra det bästa av, med dess underförstådda uppgivenhet.

Faire avec har inte det.

Faire avec är som det är, pang på, direkt.

Ordagrant betyder det ingenting, det betyder göra med.

Engelskan har make do, men där finns också tonen av resignation och modlöshet.

Tyska, spanska, ryska och kinesiska kan jag inte tillräckligt bra för att veta om de har något motsvarande faire avec och med det får jag faire avec.

Faire avec, alla människor på jorden, det är bara att faire avec.

16

Tommy östlund

Krisen

La crise, det är krisen som gör att lägenheten inte går att sälja.

En recession som denna har världen inte varit med om sedan kraschen på Wall Street 1929, skriver ekonomerna.

Hela världen är drabbad, krisen är global.

På Madagaskar har invånarna börjat äta lemurer.

Fram till nu har lemurerna varit tabu, men med den tilltagande fattig­domen jagas lemurerna, dödas, styckas och röks.

Att äta lemurer går emot samhällskoden på Madagaskar, man gör det inte förrän man måste.

Madagaskerna är inte de första som tvingas erfara att när maten tar slut, är samhällsmoralen ingenting att luta sig emot.

17

Borrandet utanför

Esplanadförstöringen fortsätter.

Det så kallade anläggningsarbetet intensifieras, eskalerar, det borras dygnet runt.

Livsfarliga och förment moderna ståltrådsstaket spänns upp, den gamla stenmur som tidigare skilde trottoaren från esplanaden rivs. Allt för att göra strandpromenaden så ful, farlig och förstörd som det går.

Grannen har ansökt om sänkt kommunalskatt – taxe foncière och taxe d’habitation. Inte enbart för sig själv och sin fru, för mig också, och nu studsar han upp och ner mellan deras lägenhet och min, tvingar mig leta fram dokument som jag inte vet att jag har. »Guttaperka«, tänker jag som alltid, de kompakta studsbollarna som fanns när jag var barn.

Grannen studsar. Till och från min lägenhet och in till sig, där han formulerar sina inlagor med dubbla kopior, numrerade bilagor och ­bilder, som styrker hur befogat det är att våra kommunalskatter reduceras.

Jag bara skriver på.

Att det är lönlöst, vi kommer inte att få sänkt taxe foncière och taxe d’habitation, finns inte i grannens världsbild.

Han kämpar vidare med sina inlagor, bilagor, verifikationer och bildbevis, och jag älskar honom på ett allt omfattande, överjordiskt sätt för det.

18

Hotet mot familjen Tejp

Familjen Tejp är en tejpfamilj jag hittade för en tid sedan.

I en förflugen och alltför tidig förhoppning om flytt, rensade jag i kontorsmaterialet och upptäckte att jag hade en hel tejpfamilj.

Pappa Tejp i svart kostym, mamma Tejp och de fem barnen Tejp.

Grön, adopterad från Grönland, trillingarna T, och sladdbarnet Baby T. Det är kväll annars skulle mamma T vara på jobbet.

Pappa Tejp är pappaledig, han är helt enkelt arbetslös.

För mamman är det en tidsfråga, bara nedskärningar på kontoret, häftapparaterna har redan fått gå, saxarna är varslade.

20

Föräldrarna Tejp oroar sig för framtiden, fem barn, inga inkomster, Baby Tejp med sin laktosintolerans, trillingarna som mobbar alla som inte är som dem och adoptivbarnet, Grön, som fått för sig att söka sina rötter. Känslan av att inte vara som andra bara för att han är grön.

susanna hellberg

Föräldrarna Tejp vet att det finns andra som har det värre, mycket värre, som hotas av total utrensning, som pennvässarna.

Trots sin integritet, sina protester och sin fredliga vägran att låta sig utplånas har penn­vässarna fått sparken. En naturlig följd av den redan genomförda utrotningen av blyertspennorna, enligt ledningen.

Mamma och pappa Tejp lider med pennvässarna men vad kan de göra ?

Det handlar om konfliktområden som det är säkrast att inte ge sig in på, föräldrarna Tejp måste ju först och främst tänka på sin egen familj. »Civilkurage kan de barnlösa kosta på sig«, tänker de, »inte vi med våra fem små.« Att pennvässarna – som inte har något kvar att förlora – börjat hota med terroraktioner mot civila mål, törs föräldrarna Tejp inte tänka på.

Den första timmen

Den första timmen på betalparkeringen i staden vid Atlanten, är gratis.

Att överskrida gratistimmen på betalparkeringen går inte, det kan jag inte faire avec.

Det är som med stämpeln på biljetten i Stockholms lokaltrafik; det handlar inte om pengarna.

Det är timmen som inte får överskridas, den där korta timmen som måste räcka till.

T ov e Fa l k Ol s s on

22

Det sorgligaste e-postbrevet

Jag har ingen trädgård längre, det är länge sedan jag hade min trädgård i Finistère, men på utskickslistan till trädgårdsägare är jag kvar.

Jag läser brevet medan mitt hjärta stillsamt slits i bitar.

Hej !

Sommaren lider sakta men säkert mot sitt slut och vill du ha en blommande trädgård till våren så är det dags att plantera lökarna nu.

En av höstens riktigt stora nyheter är trädliljorna.

Trädliljorna är helt nya, fantastiska liljor som blommar redan nästa sommar och inom ett par år är de upp mot 2 meter höga ! De är stora och stabila som mindre träd. De är perenna i hela landet utom fjällregionen.

Ovan ser du de två sorterna Lavon och Garden Pleasure.

Det finns två sorter till, Boogie Woogie och Satisfaction.

Dessa ser du i vår internetbutik.

Med förhoppning om en blomrik vår och sommar.

23

En månad går fortare nu än ett hjärtslag Sjung silvriga lindar allén är på väg ner i havet centrerad i månsken och August Strindberg han vankar som vanligt och mamma kan ställa sitt ur efter honom Jag niger herr August Hur mycket är klockan och aldrig har tiden lyst så på vårt drömspel ej sedan förra månan i blod Nog är den besynnerlig natten herr August i Strindbergs kvarter Sjung höger om vänster och öster om norr allén är förstenad negerad av månsken och August Strindberg han vankar som vanligt och mamma kan mäta sin livstid i honom – Jag niger herr August Hur mycket är tiden och aldrig har natten lyst så på vår paria Ej sedan sista månan i blod Nog är den besynnerlig natten herr August i Strindbergs kvarter och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Det enda som krävs för att få sälja lägenheten i staden efter Finistère, staden där jag inte trivs – förutom någon som vill köpa den – är intyg på att det inte finns termiter.

Jag ringer firman som intygade att det inte fanns termiter när jag flyttade hit. Termitfirman skickar en sympatisk termitinspektris, termitinspektrisen tar i hand, stiger på, ser sig om, skriver kvitto på 80 euro, tackar för sig, tar i hand och går.

Det tar mindre än fem minuter.

Inga termiter.

En ödslig liten smäll ekar i trappuppgången när porten slår igen efter den sympatiska termitinspektrisen.

Här sitter jag och inte så mycket som en termit.

Sedan kommer grannen och all ödslighet är förbi.

Bodil Malmsten isbn 978 - 91 - 86629 - 83 - 0

9 789186 629830