There’s a killer on the road.

FÅGELSKRÄMMAN

FÅGELSKRÄMMAN

MICHAEL CONNELLY Fågelskrämman Översättning av Eva Larsson

Böckerna om Harry Bosch på svenska: Svart eko 1999 (orig. 1992) Svart is 2000 (orig. 1993) Dockmakaren 2000 (orig. 1994) Den sista prärievargen 2001 (orig. 1995) Återkomsten 2001 (orig. 1997) Fallen ängel 2002 (orig. 1999) Mörkare än natten 2003 (orig. 2001) Dödens stad 2004 (orig. 2002) Skuggspel 2005 (orig. 2003) Fällan 2005 (orig. 2004) Fallet avslutat 2006 (orig. 2005) Räven 2008 (orig. 2006) Hotet 2009 (orig. 2007) Gatans lag 2010 (orig. 2009) Övriga böcker: Poeten 1998 (annat förlag, orig. 1996) Blodspår 1998 (orig. 1998) Månskugga 2003 (orig. 2000) Framgångens pris 2004 (orig. 2002) Lagens limo 2007 (orig. 2006) Brottets bana – kriminalreportage 2007 (orig. 2007)

ISBN 978-91-1-302536-0 © Michael Connelly 2009 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company, New York, NY, USA through Sane Töregård Agency. All rights reserved. Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: The Scarecrow Översättning: Eva Larsson Omslag: Norma Communication Tryckt av ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se

1

Carver gick runt i kontrollrummet medan han höll ett vakande öga på sin armé i maskinhallen. Servertornen stod i rader med perfekt rättning. Maskinerna arbetade effektivt och det enda ljud de gav ifrån sig var ett svagt surrande. Trots att Carver visste mycket om tekniken kunde han ändå inte låta bli att förundras över hur långt den hade nått. Så mycket kraft samlad på så liten yta. Floden av data som passerade honom varje dag flöt inte lugnt och stilla utan kom blixtsnabbt forsande i de små ståltornen framför honom. Han hade kunnat öppna ett och plocka åt sig det han ville se, ungefär som när man vaskar guld. Men det var enklare än så. Han kastade ett öga på temperaturmätarna på väggen. Klimatet i serverhallen var perfekt. Han vände blicken mot bildskärmarna framför sig i kontrollrummet. De tre teknikerna arbetade tillsammans med ett problem som hade uppstått. Ett försök till intrång i systemet hade avvärjts tack vare Carvers skicklighet och uppmärksamhet. Nu var det dags att slå tillbaka. Inkräktaren hade inte kunnat ta sig förbi brandväggen men hade ändå lämnat spår efter sig – elektroniska fingeravtryck. Carver log när han betraktade hur hans män sökte hackarens IP-adress bland trafikinformationen i det lokala nätverket för att sedan kunna snabbspåra adressen tillbaka till källan. Snart 9

skulle Carver få veta namnet på sin fiende, vilka som låg bakom och vad de var ute efter. Vedergällningen skulle krossa den stackars inkräktaren. Carver visade ingen barmhärtighet. Någonsin. Larmet på väggen signalerade att någon befann sig inne i slussen och var på väg in. ”Bildskärmarna”, sa Carver. De tre unga teknikerna som satt vid sina arbetsstationer skrev snabbt in några kommandon. Resultatet blev att deras verksamhet doldes för besökarna. Dörren till kontrollrummet öppnades och McGinnis kom in tillsammans med en kostymklädd man som Carver aldrig hade sett tidigare. ”Det här är kontrollrummet och genom fönstret ser ni datorhallen och det som vi brukar kalla ’vår armé’ ”, sa McGinnis. ”Här finns den serverkapacitet som vi hyr ut till olika företag, så här skulle alltså er firmas material kunna finnas. Vi har fyrtio enheter igång som tillsammans rymmer närmare tusen kundservrar. Och det finns plats för flera. Vi kommer aldrig att få brist på utrymme.” Kostymmannen nickade tankfullt. ”Det är inte utrymmet som bekymrar mig, det är säkerheten.” ”Ja, och det är därför jag tog med er in hit. Jag ville att ni skulle få träffa Wesley Carver. Wesley har flera funktioner på företaget. Han är teknisk chef och ansvarar också för säkerheten och organisationen av verksamheten. Han är rätte mannen att svara på frågor om vilken säkerhetsnivå våra kunder kan förvänta sig.” Det var ett spel för galleriet. Carver skakade hand med den kostymklädde som presenterades som David Wyeth från advokatfirman Mercer och Gissal i St. Louis. Det gav en association till vita stärkskjortor och tweed. Carver lade märke till att Wyeth hade barbecuesås på slipsen. McGinnis brukade alltid ta sina gäster till Rosie’s Barbecue. 10

Carver gav Wyeth den sedvanliga föreställningen som innehöll allt den välskräddade advokaten ville höra. Förutom att gå på restaurang hade Wyeth fått i uppdrag att göra en utvärdering av dataföretagets tjänster. Han skulle återvända till St. Louis och rapportera om hur imponerad han hade blivit. Sedan skulle han framhålla för sina uppdragsgivare att de genom att hyra in sig på en server här alltid skulle ha tillgång till den senaste tekniken. Och McGinnis skulle ta hem ytterligare ett kontrakt. Medan Carver lade ut texten tänkte han på inkräktaren som de höll på att jaga och som fanns någonstans där ute, intet ont anande om den hämnd som skulle drabba honom. Carver och hans unga hejdukar skulle tömma hans bankkonton, stjäla hans identitet och gömma bilder av män som hade sex med åttaåriga pojkar på hans dator. Sedan skulle de placera självkopierande virus i hans system och få det att haverera. När angriparen sedan skulle försöka rädda det som räddas kunde, blev han tvungen att anlita experter. Bilderna skulle då upptäckas och polis kopplas in. Inkräktaren skulle i och med detta på mer än ett plan upphöra att existera. Ännu ett hot hade avvärjts. Deras metoder var avsedda att avskräcka – de hade placerat en fågelskrämma i cyberrymden för att hålla borta alla främmande fåglar som försökte hacka sig in i deras system. ”Wesley?” sa McGinnis. Carver väcktes ur sina tankar. Besökaren hade ställt en fråga. Carver hade redan glömt hans namn. ”Förlåt.” ”Mr Wyeth frågade om det nånsin hänt att nån har lyckats ta sig in i systemet.” McGinnis log när han sa det för han visste redan svaret. ”Nej, sir, det har aldrig hänt. Men om vi ska vara ärliga så har det gjorts ett antal försök. Samtliga har misslyckats och lett till förödande konsekvenser för inkräktarna.” 11

Wyeth nickade med allvarlig min. ”Våra klienter utgörs av gräddan i St. Louis”, sa han. ”Sekretess kring våra akter och klientuppgifter är avgörande för vår verksamhet. Det var därför jag kom hit personligen.” Ja, det och så strippklubben som McGinnis tog med dig till, tänkte Carver. Han sa inget, log bara kallt mot Wyeth och var tacksam för att McGinnis hade påmint honom om mannens namn. ”Var inte orolig, mr Wyeth”, sa han. ”Era skördar är i säkerhet i ladorna på den här farmen.” Wyeth log tillbaka. ”Det var de orden jag ville höra”, sa han.

TVĂ… Sammetskistan

2

Alla inne på nyhetsredaktionen följde mig med blicken när jag kom ut från Kramers rum och gick tillbaka till min plats. Det gjorde att vägen dit kändes lång. Uppsägningar skedde alltid på fredagar, och alla visste att jag just blivit uppsagd. Fast numera kallades det för anpassning av personalstyrkan. Samtliga kände nog en liten skälvning av lättnad över att det inte hade varit en av dem. Och samtidigt ett litet stick av oro eftersom de fortfarande visste att ingen kunde gå säker. Vem som helst av dem kunde stå på tur att bli inkallad. Jag undvek att se på någon när jag passerade Metroredaktionen och fortsatte bort till min arbetsplats, gled ner på min stol och försvann ur sikte som en soldat ner i en skyddsgrop. I samma ögonblick ringde det i min mobil. Jag tittade på displayen och såg att det var min vän Larry Bernard. Han satt bara två bås längre bort, men han visste att om han hade dykt upp personligen så skulle det ha varit en tydlig signal för andra på nyhetsredaktionen att skockas runt mig och ställa den oundvikliga frågan. Reportrar är typiska flockdjur. Jag tog på mig mitt headset och svarade. ”Tjänare, Jack”, sa han. ”Hej, Larry”, sa jag. ”Nå?” ”Nå vadå?” ”Vad ville Kramer?” 15

Han uttalade den biträdande redaktionschefens namn Crammer. Det var det öknamn Richard Kramer fått flera år tidigare när han som redaktionschef varit mer intresserad av kvantiteten än av kvaliteten på de nyheter han fick sina reportrar att producera för tidningen. Sedan dess hade han begåvats med andra variationer av sitt förnamn och efternamn, eller bådadera. ”Du vet mycket väl vad han ville. Han sa upp mig. Jag fick kicken.” ”Åh, fy fan, du fick alltså sparken!” ”Det stämmer. Fast det kallas ju för nödvändig anpassning av personalstyrkan nu.” ”Måste du packa ihop direkt? Jag kan hjälpa dig.” ”Nej, jag fick två veckor på mig. Från och med den 22 maj tillhör jag historien.” ”Två veckor? Varför två veckor?” De flesta friställda fick packa ihop direkt. Det var en bestämmelse som tillkommit efter att ett av de första offren för permitteringarna tillåtits stanna kvar fram till avlöningen. Varje dag den där sista veckan kunde man se honom lattja med en tennisboll, låta den studsa mot golvet, flyga i väg mot en vägg eller bara krama den. Det ingen fattade var att det var en ny boll varje dag. Och att han varje dag spolade ner bollen inne på herrtoaletten. En vecka efter det att han slutat blev det stopp i avloppet, vilket fick vådliga följder. ”De gav mig extra tid om jag gick med på att lära upp min efterträdare.” Larry tystnade och verkade inse det förödmjukande i att behöva lära upp sin egen efterträdare. Men i mina ögon var två veckors lön två veckors lön som jag inte skulle få ifall jag inte gick med på det. Och dessutom skulle jag under de där två veckorna hinna ta ett ordentligt farväl av dem som jobbade inne på nyhetsredaktionen och ute på fältet och som jag tyckte förtjänade det. Jag ansåg att alternativet, att bli ledd ut genom dörren av säkerhetsvakterna med en kartong personli16

ga tillhörigheter, var ännu mer förnedrande. De skulle säkert hålla ett öga på mig för att förvissa sig om att jag inte tog med mig tennisbollar till jobbet, men de behövde inte bekymra sig. Det var inte min stil. ”Så det var det hela? Var det allt han sa? Två veckor och sen ajöss?” ”Han skakade hand med mig och sa att jag som var så snygg borde försöka få jobb på tv.” ”Fy fan. I kväll måste vi supa oss fulla.” ”Ja, det tänker åtminstone jag göra, den saken är klar.” ”Det är fanimej inte rättvist.” ”Den här världen är inte rättvis, Larry.” ”Vem är det som ska efterträda dig? Den människan måste väl åtminstone kunna känna sig säker.” ”Angela Cook.” ”Ja, det kan jag tänka mig. Henne kommer snuten att gilla.” Larry var visserligen min kompis, men jag ville inte prata om allt det här med honom just nu. Jag behövde begrunda min situation. Jag rätade på mig i stolen och lät blicken fara över båsets halvannan meter höga väggar. Ingen verkade titta åt mitt håll längre. Jag kastade en blick bort mot chefernas glasburar. Kramer hade ett hörnrum, och nu stod han där bakom sin glasvägg och stirrade ut över nyhetsredaktionen. När hans blick mötte min lät han den snabbt vandra vidare. ”Vad ska du göra nu då?” undrade Larry. ”Det har jag inte hunnit fundera över än, men det tänker jag göra nu. Vart vill du gå, till Big Wang’s eller till Short Stop?” ”Short Stop. Jag var på Wang’s i går kväll.” ”Vi ses där då.” Jag skulle just lägga på när Larry fick ur sig en sista fråga. ”En sak till bara. Sa han vilket nummer du hade?” Naturligtvis. Han ville veta vilka chanser han själv hade att överleva den här senaste omgången av åderlåtning. ”När jag kom in dit började han snacka om att jag sånär 17

hade klarat mig och hur svårt det var att tvingas fatta såna beslut. Han sa att jag hade nummer nittionio.” Två månader tidigare hade tidningen tillkännagett att man måste friställa hundra anställda på redaktionen för att skära ner på kostnaderna och hålla ägarna på gott humör. Jag lät Larry snabbt överväga vem som kunde tänkas bli den hundrade medan jag tittade bort mot Kramers arbetsrum. Han stod kvar bakom sin glasvägg. ”Så jag råder dig att hålla en låg profil, Larry. Bödeln står där borta och spanar in sitt hundrade offer just nu.” Jag tryckte på off-knappen men behöll mitt headset på. Det skulle förhoppningsvis avhålla folk från att närma sig mitt bås. Jag tvivlade inte på att Larry Bernard skulle börja berätta för andra reportrar att jag hade blivit sågad och att de skulle komma och visa sitt deltagande. Jag var tvungen att avsluta en blänkare om att våldsroteln på Los Angeles-polisen hade gripit en misstänkt i en liga med lejda mördare. Sedan skulle jag kunna försvinna från nyhetsredaktionen och ta min tillflykt till baren och skåla för slutet på min karriär inom dagspressen. För det var vad som skulle hända. Det fanns ingen dagstidning som skulle anställa en fyrtioårig före detta kriminalreporter. Inte när de hade obegränsad tillgång till billig arbetskraft – gröngölingar som Angela Cook som varje år utexaminerades från USC och Medill och Columbia, och som alla behärskade datatekniken och var villiga att jobba så gott som gratis. Min tid var slut, precis som trycksvärta och papperstidningar. Nu var det Internet som gällde. Ständiga överföringar till nättidningar och bloggar, jakt på gratisreklam i tv och uppdateringar av twittersidor. Det handlade om att lagra artiklar på telefonen i stället för att använda den till att leverera in råtext för bearbetning. Morgontidningen skulle lika gärna kunna kallas Gårdagstidningen. Allt fanns redan att läsa på webben kvällen innan. Det ringde i mitt headset, och jag gissade att det kunde vara 18

min före detta fru som redan fått höra nyheten borta på Washingtonredaktionen, men på displayen stod det SAMMETSKISTAN. Jag måste medge att det gjorde mig förvånad. Jag visste att Larry inte kunde ha spritt nyheten så här snabbt. Mot bättre vetande tog jag emot samtalet. Som väntat var det Don Goodwin, självutnämnd vakthund och uttolkare av det senaste skvallret på L.A. Times. ”Jag fick just höra det”, sa han. ”När då?” ”Alldeles nyss.” ”Hur då? Jag fick ju själv veta det för mindre än fem minuter sen.” ”Seså, Jack, du vet att jag inte kan avslöja mina källor. Men lokalen är avlyssnad. Du kom just ut från Kramers rum. Du var med på trettiolistan.” Listan han åsyftade gällde dem som genom åren försvunnit genom tidningens nedskärningar. Trettio var en gammal tidningskod för ”slut”. Goodwin hade själv funnits med på den listan. Han hade jobbat på Times och varit nära att bli befordrad till redaktör när ett ägarskifte medförde en förändrad syn på tidningens ekonomi. När han protesterade mot att göra mer mot mindre betalning blev han uppsagd, och det slutade med att han tvingades acceptera ett av de första erbjudandena om att bli utköpt. Det var på den tiden när man erbjöd rejäla avgångsvederlag till dem som frivilligt lämnade företaget – innan bolaget som ägde Times ansökte om konkursskydd. Goodwin tog emot sina pengar och öppnade eget med en hemsida och en blogg som bevakade allt som hände inom Times. Han döpte den till ”sammetskistan.com” som en bister påminnelse om vad tidningen brukade vara: en så pass angenäm arbetsplats att man gärna klev in och stannade kvar där tills man dog. Men ständiga ägar- och ledningsbyten, friställningar, krympning av personalstyrka och budget hade gjort att tidningen numera närmast kunde liknas vid en träkista. 19

Och Goodwin var inte sen att skriva krönikor om varje felsteg som ledde till tidningens ökande svårigheter. Hans blogg uppdaterades så gott som dagligen och lästes ivrigt, och i hemlighet, av alla inne på nyhetsredaktionen. Jag var inte säker på att resten av världen utanför Times tjocka, bombsäkra väggar ens brydde sig. Times gick samma väg som all journalistik, och det handlade inte om nyheter. Till och med New York By God Times fick känna av de dåliga tiderna när nyheter och annonsering mest fanns på Internet. Det som Goodwin skrev om och ringde till mig om var mest struntsaker. Men om två veckor skulle det inte spela någon roll för mig. Jag skulle gå vidare, och mina tankar kretsade redan kring den knappt påbörjade, halvtaskiga roman jag hade i min dator. Jag skulle plocka fram den så fort jag kom hem. Jag visste att mina besparingar skulle räcka i minst ett halvår, och sedan skulle jag kunna ta ut ytterligare en inteckning i huset – det som var kvar av det efter det senaste jordskredet – om så skulle behövas. Jag skulle också kunna nöja mig med en mindre bil och spara in på bränslet genom att skaffa en sådan där liten hybridbuckla som alla i stan åkte omkring i. Jag började redan se mitt avskedande som en möjlighet. Innerst inne vill alla journalister bli romanförfattare. Det är skillnaden mellan konst och yrkesskicklighet. Varje skribent vill bli betraktad som en konstnär, och jag tänkte göra ett försök. Den halva roman jag hade där hemma – vars intrig jag inte ens hade klar för mig – var min biljett. ”Ska du ut därifrån i dag?” frågade Goodwin. ”Nej, jag fick ett par veckor på mig om jag gick med på att lära upp min efterträdare.” ”Det var ju förbannat ädelt av dem. Tar de ingen hänsyn till folks värdighet längre?” ”Det är i varje fall bättre än att bli utsparkad direkt med grejerna i en kartong. Två veckors löning är i alla fall två veckors löning.” 20

”Men tycker du att det är rättvist? Hur länge har du jobbat där? En sex sju år, och allt du får på dig är två ynka veckor.” Han försökte locka ur mig en ilsken kommentar. Jag var reporter och visste hur det funkade. Han ville ha något saftigt som han kunde skriva i sin blogg. Men jag nappade inte. Jag sa till honom att jag inte hade några fler kommentarer för Sammetskistan, åtminstone inte förrän jag försvunnit för gott. Han nöjde sig inte med det svaret och fortsatte att försöka få ur mig en kommentar, tills jag hörde samtal väntar-signalen i örat. Jag tittade efter vem det var som ringde och såg att det stod xxxxx på displayen. Det betydde att samtalet hade kommit via växeln och inte från någon som hade tillgång till mitt direktnummer. Nyhetsredaktionens växeltelefonist hade kunnat säga att jag var upptagen i telefon, så hennes beslut att parkera samtalet i stället för att ta emot ett meddelande kunde bara betyda att den som ringt hade övertygat henne om att det var ett viktigt samtal. Jag avbröt Goodwin med orden ”Hör på här nu, Don, jag har faktiskt inga kommentarer och måste sluta nu. Jag har ett annat samtal som väntar.” Jag tryckte ner knappen innan han hann göra ett tredje försök att få mig att diskutera min situation. ”Jack McEvoy här”, sa jag efter att ha kopplat över till det andra samtalet. Tystnad. ”Hallå, det är Jack McEvoy. Vad kan jag stå till tjänst med?” Kalla mig gärna fördomsfull, men jag identifierade omedelbart personen i andra änden som kvinna, svart och obildad. ”McEvoy? När tänker du börja tala sanning?” ”Vem är det jag talar med?” ”Du kommer med en massa lögner, McEvoy, i din tidning.” Jag önskade att det var min tidning. ”Ma’am, om ni bara vill tala om vem ni är och vad klagomålet gäller, så ska jag lyssna. Annars kan jag …” 21

”Nu påstår dom att Mizo är en vuxen och vad är det för jävla skitsnack? Han har inte dödat nån hora.” Nu begrep jag direkt vad det var för sorts samtal. Det var ett som rörde den ”oskyldige”. Mamman eller flickvännen som måste tala om för mig hur fel jag hade. Jag fick jämt ta emot sådana, men nu skulle det snart bli slut på det. Jag bestämde mig resignerat för att avverka det här samtalet så snabbt och hövligt som möjligt. ”Vem är Mizo?” ”Zo. Min Zo. Min son Alonzo. Han är inte skyldig till nånting och han är ingen vuxen.” Jag visste att det var det hon skulle säga. De är aldrig skyldiga. Det är aldrig nån som ringer för att säga att man har uppfattat saken rätt eller att polisen har rätt och att deras son eller make eller pojkvän är skyldig till det de har anklagats för. Ingen ringer från fängelset för att berätta för en att det var han som gjorde det. Alla är lika oskyldiga. Det enda jag inte förstod när det gällde det här samtalet var namnet. Jag hade inte skrivit om någon som hette Alonzo – det skulle jag ha kommit ihåg. ”Ma’am, är ni säker på att namnet stämmer? Jag tror inte att jag har skrivit om nån som heter Alonzo.” ”Det har du visst, det. Ditt namn står ju här. Du sa att han stoppade in henne i bagageluckan, och det är ju rena jävla skitsnacket.” Nu gick det upp ett ljus för mig. Bakluckemordet från veckan innan. Det var bara en kort notis därför att det inte tilldrog sig något speciellt intresse. Tonårig knarklangare stryper en av sina kunder och lämpar in hennes kropp i bagageutrymmet på hennes egen bil. Det var ett rasrelaterat brott, men det tilldrog sig ändå inget intresse eftersom offret var knarkare. Både hon och hennes mördare marginaliserades av tidningen. Ingen av de stora tidningarna på Spring Street har plats för sådant. Så några rader inne i tidningen är allt man är värd och allt man får. 22

Jag insåg att jag inte kände till namnet Alonzo därför att ingen över huvud taget hade nämnt det för mig. Den misstänkte var sexton år och polisen lämnade inte ut namn på anhållna ungdomar. Jag tittade igenom tidningstraven på högra sidan av skrivbordet tills jag hittade Metrobilagan från tisdagen två veckor tidigare. Jag slog upp sidan fyra och hittade notisen. Den var inte tillräckligt lång för att ha författarens namn utsatt under rubriken. Men längst ner stod min mejladress. Annars skulle jag inte haft oturen att få det här samtalet. ”Alonzo är alltså er son”, sa jag. ”Och han anhölls för två söndagar sen för mordet på Denise Babbit, stämmer det?” ”Jag sa ju att det är rena skitsnacket.” ”Ja, men det är det som stod i tidningen vi talar om. Inte sant?” ”Ja, och när tänker du skriva det som är sant?” ”Det som är sant skulle alltså vara att er son är oskyldig?” ”Just det. Du hade fel och nu säger dom att han kommer att rannsakas som en vuxen person fast han bara är sexton år. Hur kan de göra så mot en pojke?” ”Vad heter Alonzo i efternamn?” ”Winslow.” ”Alonzo Winslow. Och ni är mrs Winslow?” ”Nej, det är jag inte alls”, sa hon indignerat. ”Tänker du sätta in mitt namn i tidningen tillsammans med en massa andra lögner nu?” ”Nej, ma’am. Jag vill bara veta vem det är jag pratar med, det är allt.” ”Wanda Sessums. Och jag vill inte ha mitt namn i nån jävla tidning. Jag vill bara att du håller dig till sanningen. Du förstör hans rykte när du kallar honom för mördare så där.” Rykte var ett känsligt ord när det gällde att rätta till fel begångna av en tidning, men jag skrattade nästan när jag ögnade igenom den lilla artikeln jag skrivit. 23

”Jag skrev att han blev anhållen för mord, mrs Sessums. Det är ingen lögn. Det var precis vad som hände.” ”Ja, men han gjorde det inte. Den pojken skulle inte kunna göra en fluga förnär.” ”Enligt polisen greps han för knarklangning när han var tolv år. Är det också lögn?” ”Nej, det kan väl hända, men det betyder inte att han har dödat nån. Det är bara nåt de hittar på, och du sväljer allt du får höra.” ”Polisen sa att han erkände att han hade dödat kvinnan och lagt henne i bagageutrymmet.” ”Det är en jävla lögn! Det har han inte alls gjort.” Jag visste inte om hon syftade på mordet eller på bekännelsen, men det spelade ingen roll. Jag måste lägga på. Jag tittade på min bildskärm och såg att jag hade fått sex mejl. Allihop hade kommit efter det att jag hade lämnat Kramers rum. De digitala gamarna cirklade där uppe. Jag ville avsluta det här samtalet och låta Angela Cook ta över både det och allting annat. Låta henne ta hand om alla felunderrättade och okunniga galningar. Överlåta allting på henne. ”Okej, mrs Winslow, jag ska …” ”Sessums, sa jag ju! Där ser du hur fel du har hela tiden!” Där hade hon mig fast. Jag teg ett ögonblick innan jag tog till orda. ”Förlåt mig, mrs Sessums. Jag har gjort en del anteckningar här och ska undersöka saken, och om det finns nåt jag kan skriva om så kommer jag naturligtvis att ringa er. Till dess önskar jag er lycka till och …” ”Nej, det kommer du inte att göra.” ”Vad är det jag inte kommer att göra?” ”Du kommer inte att ringa.” ”Jag sa ju att jag skulle ringa om jag …” ”Du har ju inte ens bett om mitt telefonnummer! Du bryr dig inte ett dugg. Du är en lika stor skit som alla de andra, och 24

nu kommer min pojke att åka i fängelse för nåt han inte har gjort.” Hon lade på. Jag blev sittande orörlig och tänkte på vad hon hade sagt om mig. Sedan slängde jag tillbaka Metrobilagan på tidningstraven. Jag stirrade ner på anteckningsboken som låg framför mitt tangentbord. Jag hade inte gjort några anteckningar, och det hade den förment obildade människan också haft rätt i. Jag lutade mig tillbaka i stolen och betraktade det som fanns inne i mitt bås. Ett skrivbord, en dator, en telefon och två bokhyllor fullproppade med mappar, anteckningsböcker och tidningar. Det inbundna röda lexikonet var så gammalt och slitet att ordet Webster’s hade nötts bort på dess rygg. Jag hade fått det av min mor när jag berättat för henne att jag ville bli författare. Det var faktiskt allt jag hade kvar efter tjugo år som journalist. Det enda av betydelse som jag skulle ta med mig när de två veckorna hade gått var det där lexikonet. ”Hej, Jack.” Jag vaknade ur mina grubblerier och tittade upp på Angela Cooks vackra ansikte. Jag kände henne inte men visste ändå vad hon var – en nyanställd tjej med examen från en av de finare skolorna. Hon var vad man brukade kalla för en mojo – en fältreporter som via vilket elektroniskt hjälpmedel som helst lätt och snabbt kunde skicka över text och bilder till vår webbsida eller tidningsredaktion, eller videor och ljudband till våra tv- och radiopartners. Allt det där var hon utbildad till, men i praktiken var hon en nybörjare. Hon fick antagligen fem hundra dollar mindre än jag i veckan, och med tanke på tidningens ekonomi var hon ännu värdefullare. Det kvittade att hon kunde missa en och annan story därför att hon inte hade hunnit skaffa sig några källor. Och det kvittade hur många gånger hon skulle gå i fällan och manipuleras av höjdarna inom polisen som skulle betrakta henne som lovligt byte. 25

Hon skulle hur som helst antagligen inte bli långvarig på den här platsen. Hon skulle få ett par års erfarenhet, få sitt namn tryckt under en del hyfsade artiklar och sedan gå vidare till större uppgifter, juridiska studier eller politiska uppdrag, kanske ett jobb på tv. Men Larry Bernard hade rätt. Hon var en skönhet med sitt blonda hår, sina gröna ögon och vackra, fylliga läppar. Hon skulle bli uppskattad av polisen. Det skulle inte ta mer än en vecka förrän de hade glömt bort mig. ”Hej, Angela.” ”Mr Kramer sa att jag skulle titta in här.” De var snabba i vändningarna. Det hade bara gått en kvart sedan jag blivit uppsagd och min ersättare kom redan och knackade på. ”Vet du vad, Angela”, sa jag. ”Det är fredag eftermiddag och jag har nyss fått sparken. Så varför inte vänta med den här pratstunden till måndag morgon? Då kan vi träffas över en kopp kaffe, och sen kan jag ta med dig bort till Parker Center så att du får träffa en del personer. Är det okej för din del?” ”Javisst, självklart. Och du, jag är verkligen ledsen för din skull.” ”Tack ska du ha, Angela, men det är okej. Jag tror hur som helst att det kommer att visa sig vara det bästa för mig. Men om du fortfarande tycker synd om mig så kan du ju komma bort till Short Stop i kväll och bjuda på ett glas.” Hon log och såg generad ut, för både hon och jag visste att det inte skulle ske. Såväl inne på nyhetsredaktionen som utanför brukade den nya generationen undvika att beblanda sig med den äldre. Och särskilt inte med mig nu. Jag tillhörde redan det förgångna, och hon hade varken tid eller lust att umgås med de fallna hjältarna. Att åka till Short Stop i kväll skulle vara som att besöka en spetälskekoloni. ”Nåja, kanske en annan gång”, sa jag hastigt. ”Vi ses på måndag morgon då, okej?” ”Måndag morgon. Och då står jag för kaffet.” 26

Hon log, och jag insåg att det faktiskt var hon som borde lyda Kramers råd och försöka få jobb på tv. Hon vände sig om för att gå. ”Och du, Angela?” ”Vadå?” ”Kalla honom inte för mr Kramer. Det här är en nyhetsredaktion och inte nån advokatbyrå. Och de flesta av killarna som bestämmer här förtjänar inte att tituleras mister. Kom ihåg det så kommer du att klara dig fint här.” Hon log igen och lämnade mig ensam. Jag drog stolen intill datorn och öppnade ett nytt dokument. Jag var tvungen att få ur mig en mordstory innan jag kunde lämna nyhetsredaktionen och gå ut och dränka mina sorger.

27