TAMARA DREWE
Posy Simmonds
TAMARA DREWE Översättning: Anna Strandberg
www.wibombooks.se Publicerad första gången av Jonathan Cape, 2007, England © 2007 Posy Simmonds Översättning: Anna Strandberg Formgivning: Petter Sjölund Tryckt i Italien 2011 av Graphicon på miljömärkt papper Wibom Books 2011 isbn: 978-91-978213-4-6
FÖRORD Jag missade de tio första avsnitten av Posy Simmonds Tamara Drewe. Men sedan följde jag de resterande nittionio avsnitten nästan överraskande passionerat. Det blev nästan genast det första jag läste i The Guardian varje lördagsmorgon när jag precis hade flyttat från Stockholm till London. Och när det allra sista avsnittet, nästan exakt två år senare, publicerades kändes det som om jag hade berövats något viktigt, en rutin och en värld av information. Jag var genuint ledsen över att Tamara Drewe tog slut. Det var som att förlora inte bara en vän utan en hel bekantskapskrets. Tamara Drewe (i synnerhet Beth Hardiman) har en ton, en ständig närvaro av insiktsfull livserfarenhet och ett ständigt hot av svek, som fångade mig på en gång. Det hjälpte nog till att mitt eget liv och den relation jag befann mig i just då på många vis var på väg i riktningar som de som utspelade sig i Stonefield varje lördag. Men den målade samtidigt upp ett England och porträtterade dess medelklass på ett vis som den aldrig hade lyckats göra utan illustrationerna. När jag följde den varje vecka visste jag inte att Simmonds hade baserat den på Thomas Hardys roman Fjärran från vimlets yra (Far from the madding crowd). Jag läste den bara som ett fristående intelligent och ytterst modernt relationsdrama. Tänkte aldrig ens tanken att den skulle kunna vara en ”cover”. När jag hade lärt mig att den byggde på Hardys klassiska roman så läste jag om Tamara Drewe och fick en helt ny upplevelse. Blinkningarna och referenserna, om man bortser från själva handlingen, till Hardy och hans dokumenterat melankoliska kärleksliv, ständigt kantat av missade chanser, är så många och flerbottnade att man blir en smula yr. Fjärran från vimlets yra publicerades ursprungligen som en följetong i Cornhill Magazine. Det första avsnittet publicerades i januari 1874 och ackompanjerades av illustrationer av konstnären Helen Paterson. De arbetade aldrig tillsammans igen, båda var förlovade på varsitt håll med bara några veckor kvar till de respektive bröllopen. Men Helen förblev Thomas Hardys stora kärlek. Ända till slutet av sitt liv dedikerade han sina sorgligaste kärleksdikter till ”H.P.”. Andres Lokko, juli 2011, London W11
Till Richard
TAMARA DREWE
AUGUSTI en amerikansk nära Portreath och ro. E-post: örfattare / f.d es omgående illgänglig för enlighet med 210 eller skriv G1 5SL. med ett sovrum . Översättning/ gängligt. E-post oorman.com walesiska) yngre eller har intresse av dylikt.
Sagoboksmiljö. Skrivarstuga för författare. Ostört läge. Möblerad. Ekbjälkar. Öppen spis. 1 bädd. Perfekt för total avskildhet. ”Sitt vid fönstret och känn skrivarlusten flöda.” 300 pund/vecka. Uthyres månadsvis. Ej husdjur. Tel/fax 010836 709 4210. Fjärran från vimlets yra. Gästhem för författare. Nås lätt via M96:an. Vacker natur, promenadstigar. Åtta tysta, bekväma enrumsbostäder i renoverad bondgård. Uthyres för kort eller lång tid. Gemensamt kvällsmål serveras i huvudbyggnaden. Umgänge inget tvång. Tvättservice. Renskrift/ordbehandlingsservice erbjudes, från manus till utskrift eller datorfil, av diskret, kvalificerad sekreterare. E-post: stonefield@easymail.com Lantlig miljö. Rofyllt ställe nära Albi. 15 minuters promenad från pittoresk by. Uthyres även för kortare tid. Terrass och stor trädgård. Se bilder på www.AlicaciaPralley.net Norra Cornwall. Charmig Norr om S:t Ives
Studier / Skrivande redaktör finns med för synopsis oc Böcker sökes fö Skicka lista på d till 8935 Pontia E-post: orders@ Studier / Skrivand redaktör finner publicering av forskning, spö svårtydda. Inn skriv till Bulto Pisa, Histori lägenhet och uthyres. Pass Se bilder på forestino.ne
å
are! de
Skitungar!
Men det är ju det jag menar! Om de ändå hade kastat saker med nån avsikt … som att de såg oss och tänkte: Kolla, författare! Vi tar och kastar ägg på de egotrippade jävlarna … De kanske tänkte så …
Men Glen, då … de är ju bara uttråkade … varit lediga för länge … de är tanklösa …
Ja ja. Ingen fara, Beth … Jag hittar själv här
Okej … ja, nyckeln sitter i låset
Tack för att du hämtade mig
Ingen orsak … Ja, då blir det förfriskningar vid sex … vi ses senare
Stonefields gästhem
Fil dr Glen Larson, översättare (konstvet. University of Arkansas, fil. dr, Columbia, för närvarande gästprofessor vid London Medial University).
Glen Larson:
M
in andra vistelse på Stonefield. Jag bodde en vecka på prov här över påsk och bestämde att det dög för en eller ett par månader av tjänstledigheten jag utverkat. (Mitt ”förbannade skolk” som kollegerna kallar det.) Förra gången bodde jag i en annan lada, i ett rum kallat Garsington. Nu bor jag i Bateman’s, bredvid huvudbyggnaden. Det är en varm eftermiddag. Jag sätter på fläkten, tar lite is ur frysfacket, lägger upp fötterna och suckar av vämjelse. Vämjelse på Stonefield? Det kan tyckas perverst, i synnerhet om man jämför det med min förorenade Londongata eller med de andra pensionat jag prövat: i Andalusien (strömavbrott, mygg), i Yorkshire (gnisslande branddörrar, currystark lasagne, rum där man frös arslet av sig). Jag antar att min invändning mot Stonefield är lyxtillvaron, den skamlösa bekvämligheten. Det är något så fullständigt demoraliserande med dunkuddarna, de satinvävda lakanen, de sköna fåtöljerna, stockvedsbrasorna, de bekväma vilstolarna i skuggan, den riktigt goda maten och vinet. Allt det här gör mig obehaglig till mods. Jag menar, ska en författare må som en prins i en bagarbod och sedan förvänta sig att musan ska infinna sig? Beth Hardiman sköter stället så diskret och effektivt, med alla bekvämligheter. Det är som att ha tjänstefolk, och det är också lite fördärvligt. Jag känner att hon borde be oss författare att åtminstone torka disken, men det gör hon aldrig. ”Ni har viktigare saker att sköta”, säger hon. Beth hör förstås till den sällsynta sortens kvinnor som förstår sig på den kreativa processen – tankeverksamheten, de långa timmarna med grubblerier. Så, visst, Stonefield har sina goda sidor: avskildheten givetvis, den kompakta tystnaden och, att döma av min tidigare vistelse, inga andra gäster som jag inte glatt kan strunta i. Mina skrivande kolleger lär vara ungefär som jag, tysta, tassande medelklasstyper, trettiofem plus, ingen som lider nöd eller är underprivilegierad, som i London. Med andra ord, över huvud taget ingen att ha dåligt samvete över.
Beth Hardiman:
Ägget, som sannolikt kommer från en av våra hönor, har torkat in på bilen. En del av det går att skrapa bort, resten får jag torka bort med en blöt svamp. Herregud, vad solen gassar, varmare än någonsin. Inomhus är det ju svalt, men jag börjar oroa mig över alla ute i ladorna. Vi har sex författargäster just nu …
Tror du att de kokar bort i värmen, Mary? Borde jag påminna dem om att dricka tillräckligt?
Neej! Snälla, Beth! De är ju vuxna människor!
Du oroar dig för mycket
ör.
n ket
Jo, men någon måste ju ta ansvar, när man driver ett ställe som Stonefield. Man måste ständigt tänka på riskerna: eldsvåda, salmonella, författare som kan snubbla, skålla sig, få en elektrisk stöt. Värmeböljan kan vi i alla fall inte rå för. Jag tänker på min man Nicholas ute i Skjulet. Han kan skriva åtta sidor per dag oavsett väder. Märkligt nog har han inte gjort det under de senaste veckorna. När jag som vanligt gått dit för att hämta dagens arbete har det inte funnits något att ta med för renskrift. Bara Nicholas som suttit där och sett missmodig och fastkörd ut. Jag sa att det måste vara värmen. Han höll med om att det nog var så, men jag tror inte att det är skälet. Visst känner jag till skrivkramp, men jag vet också bättre än att nämna det vid namn. Åh, jag tycker synd om Nicholas. Den här boken skulle ha varit färdig till julförsäljningen, men för första gången någonsin har han inte klarat sin deadline. Jag föreställer mig hur han sitter instängd i Skjulet och sliter med någon formulering, eller, vilket är mer troligt, stirrar ut genom fönstret.
Nadia! Varför gör du så här?!
Du avvisar mig! … Jo, det gör du! Älskling, jag måste träffa dig! Vi måste prata … ja … jag menar allvar!
Nej, i morgon funkar inte! Jag har ju sagt att det är svårt …
Okej! Okej! I morgon då … Jag får hitta på nåt helt enkelt …
Nästa dag är det svalare, vilket är skönt. Vi ska på en fest i London och sova över i lägenheten. Vår dotter har flyttat in där och att träffa henne kommer att vara det enda positiva med resan. I övrigt är det ett elände. Inte bara bilresan, utan allt besvär innan: att få Andy att ta hand om hönsen, be Mary stanna här och ta över. (Hon har aldrig något emot det, men hennes man ogillar det. Han säger åt henne att jag utnyttjar henne.) Jag har inte något stadsmässigt att ha på mig och bryr mig inte särskilt. Det är bara det att jag inte har något som passar eller som döljer bilringarna jag lagt på mig. Bara en linnekostym. Min kroppshydda tornar upp sig i spegeln, svart och vit som en späckhuggare.
Nicholas har varit klar i över en timme. Tre fyra gånger har han kommit in i sovrummet och varit på bristningsgränsen. Men vi är ju inte sena. Det finns gott om tid för resan. Festen hålls för en författare som säljer genomsnittligt, så Nick riskerar inte att få stå i skuggan. Tvärtom, han kommer att bli firad, kunna flirta och charma alla. Han får höra det senaste skvallret. Jag kör, så att han kan dricka … Så vad oroar han sig för?
[S
R N d ö
ja
R N t o
R S
Ja
R In
R Ja
R D Ska du ha på dig det där?
Ja … hurså? Vad är det för fel på det här?
Inget … det är bara inte så somrigt … Blir du inte för varm i den där kavajen?
Jag måste ha den. Vad är det? Du har sett den massor av gånger … och plötsligt är den ful?!
Den är inte ful … Det sa jag inte … den ser bara lite varm ut …
R V
R N
S
O
R Ja
M Visst! Okej! Jag tar väl AV den!!
Nej, gör inte det, Beth! Den är bra! Jag borde inte ha sagt nåt! Strunta i mig!
Om du inte sa det skulle du fortfarande tänka det …
Jag tänker inte ha den! … Jag slänger skiten i soptunnan! Men du var fin i den!
R Ä
G
R Ja
O
O
Ärligt talat, Nicholas … Jag klarar inte det här … jag har fått nog … jag åker inte … Du får åka ensam …
R D a v Jag menar det, Nick … Åk du …Du kommer att ha kul … Det kommer inte jag. Okej
Gör det! Åk själv. Jag vill inte följa med …
Om du verkligen vill det så
Det är hur han säger det där sista lite för snabbt, hur han kastar upp och fångar bilnycklarna. Plötsligt begriper jag. Han har iscensatt det här. Han ville aldrig att jag skulle följa med och att få åka utan mig var rena barnleken. Om jag inte känner att jag ser okej ut så brukar jag gärna backa ur saker. Vilket han mycket väl vet.
Varför vill inte Nicholas att jag följer med honom till London? Är jag för fet och sjavig att bli sedd med? Eller är han sjuk? Har han åkt för att få besked om att han har obotlig cancer? Tänker han köpa en födelsedagspresent åt mig? Eller träffar han någon annan? Ja. Han träffar en annan kvinna, och det förklarar allting, som varför han inte kan arbeta. Han har en affär! Vilket inte skulle vara första gången. Men tidigare har jag alltid känt till hans vänsterprassel, eftersom han mer eller mindre har berättat det själv. Det är vår överenskommelse: jag blundar för snedsprången mot att han är ärlig. Han säger alltid att jag är medelpunkten i hans liv. Att han inte kan leva utan mig. Varför har han börjat smyga nu plötsligt?
Nick! Vänta! Varför ville du inte att jag skulle följa med i kväll? Vad handlar det här om?
Öhh … Okej, jag erkänner … Jag vet inte varför jag gjorde så! Det var taskigt gjort … elakt! Slå mig … Jag är en skurk!
Det vet du jävligt väl! … Det var med flit du …
!
Nej. Du kan inte charma dig ur det här, Nicholas … Jag är skitbesviken!!
Vad handlar vad om?
Gode gud … jag skäms, Beth … Förlåt … Jag har strulat till det … Jag kanske stannar kvar i London ett tag …
Du träffar nån, eller hur? Det är därför du inte vill ha mig med …
Åh men tack så jävla mycket för att du berättar! Din jävla knöl!
Det är så, eller hur?
Ingen som du … Beth! … Jag hade tänkt berätta! Vi måste prata … men först behöver jag vara ensam … och tänka … Jag vet inte vad jag vill … Jag …
Ja Vem är hon? Det är bäst att du tar reda på vad du vill, Nick!
… för om du åker så kommer du inte tillbaka! … Förstått! Det är HON eller JAG!! Du får välja!
Inte så högt, Beth!
HON eller JAG!!
Sch! För guds skull, vi är omgivna av romanförfattare!!
Dra åt helvete! Stick!
UT HÄRIFRÅN !
Nästa morgon
Jag stängde in mig i sovrummet och stannade där. (Gudskelov att Mary tog hand om författarna.) Efter en hemsk natt steg jag upp klockan 5 och lagade mat. Inte ett ord från Nicholas. Först trodde jag att han skulle vända tillbaka eller ringa när han kört till grinden, eller åtminstone från London. Efter våra sällsynta gräl brukar han rensa luften med en gång. Att långsura förbrukar för mycket av hans kreativa energi. Den här gången är det allvar. Jag vet att vårt äktenskap är så gott som över, att jag har varit en jävla idiot, att jag aldrig under vårt 25-åriga äktenskap har skött mina kort så uselt. Att skrika åt honom, tvinga honom att välja mellan mig och … Ja, vem fan är hon? Kan Nicholas redan ha berättat för vår dotter? Borde jag skicka ett mejl till vår son Fred, som är ute och liftar runt i Queensland. Vad skulle jag skriva? ”Pappa och jag ska skiljas. Han har lämnat mig för en annan …”
[S
Ru
N Ja In gr
äk do fö
R O fa ho
Ru …
Ru H
Ru Ja
Och så den pinsamma stämningen här på Stonefield. Det var oförlåtligt av oss att störa författarnas frid i går. Alla måste ha hört oss. Andy Cobb hade i alla fall gjort det. När han kom in med grönsakerna i morse gick han rakt på sak. Jag vet att han bara vill vara snäll och stöttande. Men hur mycket jag än tycker om honom, så står jag inte ut med det.
… han vet inte vilken tur han haft … allt du gör för honom, Beth …
Han klarar sig inte fem minuter utan dig … tro mig …
Ja, då ska väl jag gå vidare, då … Ja
Går det bra, Beth? Tack, Andy
Gå
Ja
Ta
Ru M Ja hö
m tit hu na
si
Ru <b
NI
Men Andy har rätt. När jag tänker på allt jag gör för Nick (frivilligt, ska sägas): Jag
sköter hushållet, tar hand om författarna, och våra 16 tunnland. Jag sköter allting med barnen och med våra anställda, Andy och Mary. Jag tar hand om räkningarna, bokföringen, momsen, jordbruksarrendet och högen med pappersexercis från myndigheterna. Har Nick någonsin behövt oroa sig för häckarna eller det nya bidragssystemet? Jag låter Nick få ro och frihet att skriva. Och inte nog med det. Jag förvandlar hans oläsliga handskrift till utskrivna manus med dubbelt radavstånd. Jag redigerar, gör research, ger idéer till handlingen, gör hans kvinnliga romanfigurer trovärdiga, föreslår namn och titlar (det var jag som hittade på ”Doktor Inchcombe”). Framför allt fungerar jag som hans grindvakt. Det är jag som håller hans läsare på gott humör, som svarar på brev från fans, välgörenhetsorganisationer, studenter, nykläckta författare och tidtjuvar. Jag förfalskar till och med hans namnteckning. Om Nicholas Hardimans läsare ser honom som hygglig, charmig och generös, så är det min förtjänst. Han skulle inte klara sig utan mig, eller?
D
Att Beth skrek åt sin man kom som en chock, men är också väldigt irriterande. Hon
bröt min koncentration fullständigt. Fram till det ögonblicket hade det gått riktigt bra: på förmiddagen jobbade jag med en översättning och på eftermiddagen på min biografiska roman om Verlaine (fjärde versionen). Sedan kom Hardimans gräl, vilket genast påminde mig om ett annat, om en scen jag försökt förtränga. Nåja, det var inte så mycket till gräl, bara Maggies lågmälda skotska röst, mer sorg än ilska. Bara tio dagar tidigare …
Nej! Det är ingen idé, Glen!
Jag har slösat bort 2 år av mitt liv i väntan på att
du skulle sluta undvika ämnet ...
Maggie … jag visste inte … jag … om jag vetat att du kände så. Då … Herregud, men du sa ju att du inte ville ha några? … Du sa att din karriär … öh, jag menar, det här är ju hemskt … Jag …
Jag är 36 … Jag tänker inte vänta längre.
När jag kommer hem från resan förväntar jag mig att du inte är kvar här …
Eh … så snart? … Eh … Att hitta nånstans kommer … eh … kanske jag kunde stanna bara …
Nej, jag vill att du flyttar! Innan jag är tillbaka … Jag vill att du är borta.
Dagen efter åkte Maggie på sin studieresa, om litoral fauna eller något, och lämnade
mig att flytta ut ur hennes lägenhet. Ja, eller flytta mina saker några meter ut ur sovrummet till gästrummet som Maggie var snäll eller dum eller slug nog att föreslå att jag använde som förråd tills jag hittade något annat. Kanske var hennes plan att hålla mina böcker och stickade tröjor gisslan; kanske hade hon hopp om att locka mig tillbaka. Ärligt talat så känns uppbrottet som en lättnad. Jag gillar Maggie, men älskar henne inte, eller inte tillräckligt för att binda mig. Giftermål, barn. Jag menar, jag har redan en f.d. fru i USA, tack och lov omgift. Dessutom växte Maggies och min relation fram för att den var praktisk för båda: hennes lägenhet låg nära universitetet och min hyra hjälpte henne med amorteringarna. Vi var kompisar. Okej, vi var sängkamrater i all artighet, men jag såg mig själv egentligen mer som hyresgäst än älskare. Jag var den perfekte mannen som delade hushållssysslorna, respekterade hennes karriär, uppmuntrade hennes klättring på den akademiska stegen. Och så är jag plötsligt ett svin, en skitstövel som nekar henne rätten till en barnvagn i tamburen. Här sitter jag och mår skitdåligt igen och kommer ingen vart med Verlaine, denne heroiske vällusting, bredvid vilken jag måste framstå som en riktig kärring.
Klockan är 9 nästa morgon. Jag är på
toaletten, den som ingen använder så mycket, bredvid sidoingången i det stora huset. Där finns böcker, inramade foton på Nicholas Hardimans triumfer och, viktigast av allt, en robust, bärkraftig toastol. Jag föredrar att inte använda de tjusiga konsolvarianterna i författarnas badrum, av skäl som alla tjockisar skulle förstå. Ja, precis som Beth Hardiman förstod när hon visade mig mitt rum, första gången jag bodde här. Jag behövde bara kasta en blick på toaletten för att hon genast skulle förstå.
Å
” h, förresten, Glen”, sa hon, ”så finns det två toaletter på nedervåningen i det stora huset. Dem får du gärna använda.” Och det gör jag. Men eftersom det är ganska motbjudande att gå in i någons hus bara för att tömma tarmen, så passar jag på att smyga in och ut när ingen ser. Jag är ganska säker på att Beth ligger i badkaret där uppe, och vad gäller Nicholas – ja, han har ju just lämnat henne, för sjutton! Eller Beth har slängt ut honom, snarare, som vi inte kunde undgå att höra. Och inte kunde undgå att diskutera i går kväll. Jag, två romanförfattare och trädgårdskillen, Andy. Vi traskade längs vägen bort till The Rick, som, vilket Andy aldrig tröttnar på att påpeka, en gång var en gammal fin pub och hette The Stag and Hounds.
… men att ge honom ett ultimatum! Tvinga honom att välja: henne eller älskarinnan! Det var väl ändå lite förhastat?
Vi kan väl sitta ute? Nick kanske inte kommer tillbaks … Jag skulle ta honom tillbaks …
Men det kanske är vad Beth ville … Inte jag! Han har alldeles för stort ego!
Om det blir skilsmässa måste de nog sälja Stonefield … dela upp tillgångarna … Herregud, Andy! Du kanske mister jobbet!
Hörni, kan vi kanske ge fan i att prata om det här? … Beth är min vän … Hon har varit väldigt schyst mot mig … Åh, förlåt, Andy
! S
å där sitter jag alltså på toaletten och inser att det inte kommer att bli den ideala dagen att översätta Benjamin Péret. Tack vare alla flaskor Coonawarra, pommes frites indränkta i ankflott, crème brulée med romrussin och den där chokladgeggan jag hjälpte Andy att äta upp. Nästa gång jag lyfter huvudet är det för att det hörs fotsteg ute på gruset och genom det frostade glaset kan jag precis urskilja … herregud, Nicholas Hardiman!
Det står omedelbart klart för mig: paret Hardimans försoninsgscen (eller vem vet, deras definitiva brytning?) kommer att äga rum i hallen
bara någon meter från den toalett där jag nu drar upp byxorna och febrilt tänker på flyktvägar. Det klokaste vore att varna dem om att jag är där. Som tur är så är toaletten av den gammalmodiga, brutala sorten med en spolning som Niagarafallet och ett högljutt gurglande slurpljud: BLURRRP. Alldeles tillräckligt högt. Sedan skulle jag öppna dörren, ursäkta mig, och fly fältet. Det är planen. Men jag är för långsam. Jag fumlar fortfarande med gylfen när Beths röst utanför hejdar mig mitt i rörelsen. ”Jaha?” säger hon kärvt. ”Nej, våga inte röra mig.” Och Nicholas säger, inte med sitt vanliga, avmätta (och, i min mening, nedlåtande) tonfall, utan med hes, skrovlig röst (och den är hemsk att lyssna på):
Förlåt …
”Förlåt mig, Beth. Jag är verkligen ledsen för det här. Kan du nånsin förlåta mig?” ”Vem är hon, Nicholas?” ”Vem då? Åh. Nadia Patel. Vi träffades på Bentons. Hon sysslar med utlandsrättigheter. Hon var viktig för mig. Jag tänker inte förneka det.” ”Hon var viktig och nu är hon inte det. Så då är allt okej, menar du, Nick?” ”Gör inte det här så svårt, Beth!” ”JAG?! Det är du, Nicholas, som gör det här jävligt svårt! I går sa du mer eller mindre till mig att du ville leva med henne.” ”Jag visste inte vad jag sa … hela vägen till London satt jag och tänkte och tänkte. Och när jag sen träffade …” ”Träffade du henne på festen?” ”Nej. Hemma hos henne. Då sa jag … jag sa till henne att det var över. Att jag ville avsluta det.” ”Och vad hade hon att säga om det?” ”Hm. Hon blev upprörd. Men hon tyckte att det var bäst så.” ”Verkligen rörande”, säger Beth. Nu hörs ljudet av hennes gråt. Det är outhärdligt. Och Nicks röst, knappt urskiljbar, som lirkar och tröstar. Och sedan tystnad, då jag passar på att skjuta från regeln och kika ut genom dörrspringan. Efter vad som känns som en månad säger Beth, inte alls ovänligt: ”Du, jag måste åka och panta tomflaskorna”, och Nick säger, med eftertryck: ”Och vi pratar väl mer senare? Jag älskar dig.”
Jag väntar. Jag hör en bil köra iväg, någon som suckar, släpande steg över gruset. En mobil ringer. Hastiga steg mot huset. Bakdörren stängs. Nicholas röst precis utanför den satans toaletten igen.
Hur tror du att jag mår?! Som om du brydde dig, Nadia!
Nej! Du är inte alls ledsen! Du ville ge mig en känga! Du ljög! Du lovade … Jo, det GJORDE du! … När vi var i Venedig … och jag trodde på dig … du sa att du ville leva med mig …
Jaså?? Du kunde ha sagt vad du kände för flera VECKOR sen! … i stället för att hålla mig på sträckbänken … Okej, så varför måste du vänta tills jag berättat för min fru?
Nej, jag tänker inte berätta vad som hände … du är så känslokall! … Nej! Du är inte alls ledsen!
Lämna mig i fred nu! Ring mig aldrig mer!
Nu är det grönt att komma ut. Jag tänker: ”Där ser man. Den manliga stoltheten. Vilken
lögnhals, som säger till Beth att han har gett flickvännen på båten när det var hon som sparkade ut honom. Det var därför han kom tillbaka med svansen mellan benen. Jo jo, fy skäms Nicholas!” Redan innan det här hände tänkte jag på Nicholas, om jag nu över huvud taget tänkte på honom, som en skitstövel. En snorkig brittisk skitstövel. Det är sättet på vilket han vid middagen alltid hänvisar till mig i min egenskap av akademiker, som litteraturskribent, d.v.s. en avlönad lätting som skriver saker som ingen läser – tro inte att jag inte hör undertonen.
Ingen aning … jag tror vi får lov att fråga vår akademiker om den saken …
Nicholas nämner aldrig någonsin sina egna framgångar, försäljningsiffrorna, förskotten och hela uppsjön av tv-filmatiseringar. Det behöver han ju inte. Det är underförstått. Om jag frågar honom om hans arbete inbjuder han mig att förakta det. ”Bara ett sätt att tjäna sitt levebröd”, kan han säga. ”Inget betydelsefullt, inget för eftervärlden. Inte som ditt arbete, Glen.” Och syftar på min patetiska produktion. Nicholas låter påskina att det är rena barnleken att skriva den sortens böcker han skriver, medan mina kräver åratals hårt arbete. (Jag har faktiskt läst en av hans böcker och måste till min förvåning hålla med om flosklerna i baksidestexten. Den var ”intelligent skriven”, det ska erkännas.) Men Nicholas gillar att brösta sig inför kvinnor, i synnerhet för nybakade författare (och Stonefield drar till sig många av den sorten). Jag har flera gånger hört honom lägga ut texten om skrivandets hårda slit, disciplin och ensamhet. Alla flickorna flockades kring honom som runt en ask engelsk konfekt.
Glen! Hur är det med jambiskt versmått … Öh … tvåstaviga … öh … versfötter …
Den eftermiddagen får doften av nybakat från det stora huset det att vattnas i munnen och gamla minnen väcks till liv: min ilskna och förbittrade mamma som knäcker ett ägg ner i kakmixen, oset av vidbränd kaka, lägenheten rökfylld. Andra ungar fick chokladeller frukttårtor till födelsedagen. Själv fick jag aldrig en tårta som inte smakade förkolnad. Nu föreställer jag mig Beth i köket, hur hon återställer lugnet i sin omskakade tillvaro med en härlig plåt browniekakor med valnötter eller pekannötter i … eller det kanske är en av hennes sublima smörkrämsrutor, dem med citron eller min favorit – kaffesmak. Varma småkakor och jordgubbsflan är vad som möter oss, dem av oss som dyker upp till teet. Och där är Beth, med ett inåtvänt leende, och så Nick, på väg ut på promenad, men han stannar till för att berömma tårtan och fråga henne om hon vill göra honom sällskap.
Hur går det, Glen?
… i fjol, på gästhemmet i Aix, hade de manusworkshops … – det var verkligen nyttigt … har ni tänkt på…
Åh, bara bra!
M
ina skrivande kolleger står där och försöker begripa situationen. Hardimans är återförenade. Beth har segrat, förhållandet är på banan igen. Romanförfattarna tar in paret med lystet forskande blickar. Förmodligen skulle de föredra att äktenskapet låg i dödsryckningar. De rår inte för det, de behöver stoff till sina intriger. För ett ögonblick är jag frestad att dela med mig av vad jag råkade höra, Nicholas lögner och så, men jag behärskar mig. Att stå inne på toaletten och tjuvlyssna är knappast någon hedervärd bedrift. Egentligen borde jag ha hostat eller harklat mig ljudligt för att varna dem. Paret Hardiman traskar långt bort ut på ängen, där Nick kanske berättar sanningen för Beth, vem vet?
Var träffade du henne?
Bentons … sa jag ju …
Vet hela världen om det?
Nej, vi var väldigt diskreta.
Älskar hon dig?
Ja..jo. Det tror jag.
Var g jorde ni det?
Älskade du henne?
Hennes lägenhet … aldrig i vår. Jag lovar!
Ja … men inte tillräckligt … det är dig jag älskar, Beth.
Kommer hon att ställa till en scen, nu när du har dumpat henne?
Nej, hon tar det väldigt filosofiskt.
Hur länge har det pågått?
Var det vad du sa till henne i går?
Ett halvår ungefär
… Ja
Så hon kommer över det alltså … Gör vi?
Det var inte vad jag tänkt, men jag lät Nicholas komma tillbaka till vår säng, och till slut älskade vi. Jag har alltid haft en impuls att göra allting bra. Efteråt ligger jag och justerar min bild av Nadia Patel. ”Född i Surrey” och ”inte särskilt vacker”, enligt Nick. Så jag suddar ut rådjursögonen, Bollywood-magen och kunskaperna i tantrasex som jag försett henne med. Kvar finns fortfarande en Nadia som är sexig, förbjuden och, nu när hon blivit försmådd, kanske ännu farligare. Men Nicholas har valt mig, och det räcker. Det är ingen idé att gå igenom varför han har det, även om listan kan göras lång: Jag är vänlig, god, kärleksfull, snäll, tålmodig, pålitlig, oumbärlig … Herregud, varför är goda egenskaper så trista?
Vår nystart har bara inneburit en återgång till de gamla vanliga rutinerna, som
om ingenting hade hänt. Nick är tillbaka i Skjulet med sin roman. Hönorna värper, gässen blir feta, grönsakerna växer i landen, och författarna är i sina rum och skriver eller drömmer eller slumrar. Överallt på Stonefield, från komposthögarna till författarladorna, vilar en stämning av stilla flit. Jag vandrar runt som om jag letade efter skador, efter sprickor som uppstått av skakningarna i vårt äktenskap. Men allt är betryggande intakt. Jag älskar det här stället. Jag älskar min man. Jag blundar, och trots att jag bott på landet i tolv år, kan det inte hjälpas. Jag blir nästan rörd till tårar av ljuden – råkorna, bina, ringduvorna. Och lukterna: hö, organisk kompost, kryddorna i min örtagård, där Andy går och rensar ogräs.
Vadå? Vilka lantliga lukter som gör mig nostalgisk? … tja, inga alls, tror jag …
Inga?! Inga barndomsminnen? Inte vedbrasor? Eller kornas andedräkt?
Tja, det skulle väl vara LIM kanske … ja … sniffa lim nere vid krigsmonumentet när jag var tolv … jo …
Nix
Medan vi pratar hörs plötsligt tjuvlarmet
borta på Winnards gård. Mycket högt och envetet. Min första oro är att det ska störa författarna, och när vi hunnit bort till gräsmattan är Glen, den amerikanske akademikern, där och vankar frustrerad av och an. Vad ska vi göra? Inbrott är ett stort problem här ute och den där bondgården har stått tom i ett par månader. Ända sedan ägaren mrs Drewe dog.
Men jäklar! Är det en pistol du har i fickan?
Pistol? Nej … bara hoprullade flygblad.
Säkert bara några ungar
Det var det vi gjorde … precis som kidsen gör nu … fast de tar väl annat också – droger vi inte fick tag på …
Lim?
Guud!! Stängs inte de där larmen av efter ett tag?
Flygblad?? Perfekt. Då lär de bli rädda! Då skiter de väl på sig!
Jag går bort dit … kollar lite …
Men allvarligt talat?? Andy, för sjutton … har du inte ett gevär eller en hagelbössa eller nåt?
Jag har ju hunden
Men vänta, Andy. Är inte det farligt? … Det kan ju faktiskt vara läskiga typer där … allvarligt talat … tjuvar …
Jag kan inte vara klok. Jag borde sitta och jobba i mitt rum, inte gĂĽ och inspektera ett utlĂśst inbrottslarm.
Men i ett plĂśtsligt machoinfall erbjĂśd jag mig att fĂślja med Andy. Jag inser nu att det var fĂśr Beths skull. Jag ville inte att hon skulle tycka att jag var en komplett kärring. Vilket jag naturligvis är. Jag är rätt nervĂśs fĂśr inbrottstjuvar, livrädd fĂśr kor, till och med kalvar. Jag avskyr tistlar, jag är varm, andfĂĽdd och hĂĽller pĂĽ att fĂĽ slag av att hĂĽlla jämna steg med Andy Cobb. Som tur är saktar han in när man ställer frĂĽgor och stannar fĂśr att visa mig ett av flygbladen han delar ut i hela trakten. Jag fĂĽr veta tre saker om Andy: t )BO MĂ&#x160;TUF GPSNHJWOJOH QĂ&#x152; IĂ&#x161;HTLPMBO IBEF FO FHFO GPUPTUVEJP J )BEEJUPO UJMMTBNNBOT med sin flickvän, tills den gick omkull och hon gjorde slut â&#x20AC;&#x201C; eller om han gjorde det. t )BO MĂ&#x160;SEF TJH USĂ&#x160;EHĂ&#x152;SETBSCFUF OĂ&#x160;S IBO BOMBEF WĂ&#x160;HSFOBS MĂ&#x160;OHT NPUPSWĂ&#x160;HFO t )BO Ă&#x160;S GĂ&#x161;EE QĂ&#x152; EFO HĂ&#x152;SE EJU WJ Ă&#x160;S QĂ&#x152; WĂ&#x160;H QSFDJT TPN IBOT QBQQB IBOT GBSGBS PDI WJEBSF bakĂĽt. Winnards gĂĽrd är släkten Cobbs fädernegĂĽrd, eller den var det tills Andy fyllde 14 och, som han uttrycker det, â&#x20AC;?Allting gick käpprätt ĂĽt pipan fĂśr pappa. GĂĽr inte att leva pĂĽ mjĂślkproduktion om man inte är stor.â&#x20AC;? De var tvungna att sälja. Korna och marken kĂśptes upp av ett konsortium. MangĂĽrdsbyggnaden sĂĽldes separat till en Londonfamilj. Jag antar att det sĂĽldes till den här mrs Drewe som just dĂśtt. Familjen Cobb flyttade till en modern skokartong i utkanten av Hadditon. Andy säger: â&#x20AC;?Winnards var en gammal fin lantgĂĽrd.â&#x20AC;? Varje gĂĽng Andy bĂśrjar en beskrivning med â&#x20AC;?gammal finâ&#x20AC;? kan man vänta sig att hĂśra en katalog Ăśver hemska â&#x20AC;?rustikaâ&#x20AC;? nyskapelser. SĂĽ har det blivit med hans gamla släktgĂĽrd: â&#x20AC;?Enormt växthus. TrädgĂĽrdsfontän av ett kvarnhjul, stĂĽltrĂĽdsgrisar pĂĽ gräsmattan, stenlagd trädgĂĽrdsgĂĽng. Stadsbors typiska krimskrams.â&#x20AC;?
Vid det här laget kan vi se gĂĽrden, men jag är fĂśr slutkĂśrd fĂśr att registrera nĂĽgot. â&#x20AC;?Om du stannar här med hundenâ&#x20AC;?, säger Andy, â&#x20AC;?sĂĽ gĂĽr jag och tittar.â&#x20AC;?
YtterdĂśrren är Ăśppen â&#x20AC;Ś
Nån hemma?
IRK KN K
IR KN NS! DU
g att r rätt d
ler
den tor.”
l,
… men hur skulle jag känna till mammas kod? Jag har aldrig satt på det jäkla larmet! … Men vad är den, då? … 1981 … När Charles och Diana gifte sig? Hur fan skulle jag veta det?
”så
KNIRK KNIRK!
SNYF
T