Issuu on Google+

Morfars tjat om hur viktigt Edits uppdrag är gör henne arg. Hon vet ju inte vad det handlar om! Men hon bär silverknivarna med sig i ryggsäcken. I fall att. Från Sofia fortsatt tystnad. Vad håller hon på med? Och – vad spelar antikvariatet med de gamla fina böckerna för roll? Ett nattligt besök tvingar så Edit till insikt. Striden har börjat om igen. En strid på liv och död – på liv och odöd.

Omslag av Mattias Olsson

OPAL

Silverboken-omslag.indd 1

Opal

ISBN: 978-91-7299-510-9

SILVERBOKEN

Gull Åkerblom

OPAL

Så kommer hösten. Sofia svarar inte i mobilen. Duger inte Edit nu när Sofia har börjat sin ridutbildning och fått nya vänner?

Gull Åkerblom SILVERBOKEN

Sommar. Edit och Sofia rider genom skogen runt Råkekulla gård. Allt är lugnt. Hotet från vampyrerna finns inte längre. Det som finns är vänskapen.

2011-11-18 08.59


Gull Åkerblom

SILVERBOKEN


Silverboken är en fortsättning på: Silverkniven

Till Sven med tack för alla samtal om råkor och andra bevingade varelser.

Hemsida: www.opal.se Webshop: www.berghsopal.se © Gull Åkerblom, 2012 Omslag: Mattias Olsson Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2012 ISBN: 978-91-7299-510-9


Gull Åkerblom

SILVERBOKEN

Opal


1. Vänskap ömtålig som en fjärilsvinge.

Sommaren hade varit precis så som man drömmer om att

en sommar ska vara men nästan aldrig är. Sol som bara ibland dolde sig bakom små vita bomullsmoln, lena vindar och varmt i vattnet. Regn som föll, men bara på nätterna, och höll det gröna fräscht och alla blommornas färger klara och dammfria. Vindar som smekte kinden. Några av dessa sommarveckor tillbringade Edit hos Sofia och hennes bror Adrian. Det var märkliga dagar. Inte märkliga för att de var soliga och varma och fulla av glädje och närhet, utan för att ingenting, absolut ingenting, av det hon hade varit orolig för inträffade. Morfar hade erbjudit sig att skjutsa henne, och hon var tacksam över att först slippa trängas på tåget, därefter släpa den tunga resväskan upp på bussen och sedan av igen, vid Råkekulla busshållplats där Adrian skulle vänta i bilen. Morfar sa: – Jag tänkte att jag skulle se mig om lite. – Vadå se dig om? – Det blev inte tid till det då, i påskas. – Jag förstår inte. Vad ska du se på? – Resterna, sa han. Det som finns kvar. Det kom oväntat. En liten ilning av skräck drog genom

5


bilkupén och satte sig fast som ett stramt band i nacken. Minnet av det som hade hänt kom tillbaka. Hon blundade och mindes. Eldhavet som slukade Råkekullaborgen. Eldhavet som satte stopp för det onda. – Det finns väl inget kvar att titta på, sa hon och hennes röst lät skrovlig, som om hon inte hade använt den på länge. Och det hade hon inte. Inte för att prata om Råkekullaborgen. Om den hade hon tigit tills hon trott att hon lyckats tiga ihjäl allt som hänt där. Nu förstod hon att det inte var så. Alla minnen fanns kvar, bakom tystnaden. – Ni kanske missade nåt, du och Sofia, sa morfar. – Vad skulle det vara? – Tre ögonpar ser bättre än två, sa morfar. Han släppte av henne vid Adrians hus där Sofia och hennes bror stod och väntade vid grinden, vände bilen och körde tillbaka samma väg de kommit. Vad han gjorde under tiden han var borta fick hon aldrig veta. Men han såg lugn ut när han slog sig ner vid middagsbordet och sa: – Vad hungrig jag är! Efter maten tog han farväl och körde hem i skymningen. När baklyktorna försvann i kurvan vid hästhagen tänkte Edit att han förstås velat kolla om det var säkert för henne att vara här. Morfar, hennes livvakt. Hennes trygghet i livet. Han hade haft rätt i sina iakttagelser. Inga mörka skuggor strök omkring i skymningen, inga kusliga rop drog fram över sjöns blanka vatten. Fåglarna betedde sig som helt vanliga fåglar. Hästarna betade fridfullt, nästan sävligt, och stod ofta stilla i skuggan från de höga träden. Bara

6


svansarna rörde sig lojt och öronen klippte för att bli av med flugorna. Sofias dator teg. Inga fler hotmejl dök upp. Det svarta och hotfulla var helt enkelt inte längre kvar i Råkekulla. De sadlade Kolmani och Eldinga, de två islänningarna, och red genom Råkekullaskogen med ingenting annat i tankarna än friheten, hästarnas rörelser, ljudet av deras hovar, sina egna lyckliga skratt. I skymningen satt de i var sitt hörn av hammocken med benen uppdragna under sig, gungade sakta och berättade för varandra om viktiga saker. De nämnde inte det som hänt under höstlovet och senare i påskas på kyrkogården. Allt förvandlades under de här veckorna till ett bortglidande minne som inte längre var värt deras uppmärksamhet. De satt bredvid varandra i gungan som Adrian hade gjort den sommaren när föräldrarna hade omkommit i en bilolycka. Den hängde i långa rep från en björkgren högt upp, och den var bred nog för två. I den hade de suttit med armarna om varandra och svängt fram och tillbaka, Adrian och hans lilla syster, och de hade gråtit tillsammans och tröstat varandra. Edit kunde se dem framför sig och hennes hjärta brast nästan. Så ensamma de hade varit, helt utlämnade till varandra. Det var i den gungan som nu Sofia och Edit satt, och grenen knakade och svängde under deras tyngd. Himlen kom nära. – Du är snyggare så här, hade Sofia sagt och lagt handen

7


på hennes hjässa. När ditt hår har vuxit ut, menar jag. När du inte ser så farlig ut … – Men jag är fortfarande farlig, hade Edit svarat för att skämta bort att hon blev så osannolikt glad över Sofias beröm. – Inte för mig, sa Sofia. Nej, inte för Sofia. Aldrig farlig för henne. – Var alldeles stilla! hade Sofia viskat. Edit hade inte ens blinkat. Sofias arm sänkte sig sakta. På hennes hand satt en stor vit fjäril. Det översta vingparet hade blå prickar längs kanten, det undre röda. – En apollofjäril, sa Sofia hänfört. Det sitter en apollofjäril på min hand! De såg länge efter den när den fladdrade i väg, som ett luftsmycke. Edit visste att hon aldrig skulle glömma den. En dag gick de till Katrins grav och såg att den kinesiska kärleksörten var precis så vackert rödlila som den skulle vara – en färgklick i dunklet under trädkronorna. De planterade en skuggtålig, vit ros vid sidan om. Katrins råka, Rooky, hade lämnat stället. Han hade nog anslutit sig till flocken, orkade väl inte med ensamheten och skuggan. De badade i sjön där brandmännen hittade Katrins döda kropp – som inte varit så död som man först hade trott. Vattnet var ljummet och näckrosstjälkarna slingrade sig runt deras ben, men det var vänliga om än lite slemmiga omfamningar; inget som på minsta sätt påminde om demonarmar som försökte dra dem med sig ner i djupet. De gick över vindbryggan till den en gång så ståtliga gården och sparkade omkring i resterna efter branden. Lika lite som morfar hade hittat något kvarglömt gjorde de det. Ljusgröna skott av gräs och sly växte tätt i den öds-

8


liga husgrunden. Vildvinets rötter hade överlevt elden och rankorna klängde upp längs de svartbrända murarna. Stallets väggar stod kvar, övergivna och ofarliga. På väg tillbaka blev de stående på vindbryggan och tittade ner i det svarta vattnet som makligt delade sig och följde skogsstigen på var sida ner till bron. De stannade till vid graven och sa farväl till sin vän. De besökte Vinters svarta gravsten på kyrkogården. Inte ens där fanns några tecken på en återkomst. Edit la handen mot den svartblanka ytan och kände ingenting annat än stenens egen stillhet. De såg på namnen och årtalet för deras förintelse, det som morfar ristat in med sin kniv. Under grästuvorna fanns inget annat än Katrins och Lilians bortskurna tatueringar, nerstoppade i behållare som morfar försäkrat dem skulle hålla i flera hundra år. Skräcken hade flyttat från platsen. Vad som än en gång hade funnits här så fanns det inte längre kvar. Det som däremot fanns var den vänskap som vuxit sig ännu starkare under de här sommarveckorna. Men när avskedet närmade sig kom sorgen över att de bodde så långt från varandra smygande. Sofia skulle snart börja sin hästutbildning, och Edit hade redan startat lärlingstiden hos morfar. De skulle komma närmare varandra än förut. Men det var ändå alldeles för långt bort. Det tyckte åtminstone Edit. När hon satt på tåget på väg hem igen hade saknaden redan tagit glädjens plats. Sofia hade inte verkat ta det så hårt. – Vi ringer och mejlar, och så ses vi, ofta, ofta, hade hon sagt och givit Edit en lång, varm kram. Edit visste att hon skulle längta efter henne varenda dag, varenda stund. I hennes drömmar skulle hon finnas och

9


påminna henne om att närhet och vänskap äntligen blivit hennes tillhörighet. Kanske var det saknaden som gjorde att hennes uppmärksamhet slirade. Ingenting tydde heller på att något var på gång. Attacken på de båda råkorna och katten Sibylla hade varit det sista livstecknet från hennes fiender. Efter besöket hos Sofia hade hon blivit ännu mer säker. Det fanns inte längre något att frukta. Ingenting alls. Det var över. Hon visste vem hon var, en vampyrunge, men hon skulle inte låta det inverka på sitt liv. Hon kände inte av det mer än just vetskapen. På samma sätt som hon hade en lever, ett hjärta, två njurar, en hjärna – så hade hon vampyrgener. Ingenting att prata om, ingenting att ägna en enda tanke. Livet var hennes att leva på hennes egna villkor.

10


Morfars tjat om hur viktigt Edits uppdrag är gör henne arg. Hon vet ju inte vad det handlar om! Men hon bär silverknivarna med sig i ryggsäcken. I fall att. Från Sofia fortsatt tystnad. Vad håller hon på med? Och – vad spelar antikvariatet med de gamla fina böckerna för roll? Ett nattligt besök tvingar så Edit till insikt. Striden har börjat om igen. En strid på liv och död – på liv och odöd.

Omslag av Mattias Olsson

OPAL

Silverboken-omslag.indd 1

Opal

ISBN: 978-91-7299-510-9

SILVERBOKEN

Gull Åkerblom

OPAL

Så kommer hösten. Sofia svarar inte i mobilen. Duger inte Edit nu när Sofia har börjat sin ridutbildning och fått nya vänner?

Gull Åkerblom SILVERBOKEN

Sommar. Edit och Sofia rider genom skogen runt Råkekulla gård. Allt är lugnt. Hotet från vampyrerna finns inte längre. Det som finns är vänskapen.

2011-11-18 08.59


9789172995109