9789176294765 by Smakprov Media AB

Tidigare utgivning av David Baldacci på Bokfabriken: De oskyldiga (2013) Attentatet (2014) De jagade (2014) Jakten på Amos Decker (2015) Den skyldige (2015) Dödsdömd: Melvin Mars (2016) De bortglömda (2016) Tidigare utgivning av David Baldacci på annat förlag: Absolut makt (1996) Total kontroll (1997) Vinnaren (1998) Sanningen (1999) Flykten (2000) Lycka till (2001) Till siste man (2002) Den gemensamma nämnaren (2003) Julresan (2003) Rollspel (2004) Kamelklubben (2006) Samlarna (2007) Geniet (2008) Förrädarna (2009) De rättfärdiga (2010) Till varje pris (2011) De sammansvurna (2011) Dubbelspel (2012) Dagen noll (2013) Tillbaka till livet (2013) Copyright © 2017 Columbus Rose, Ltd. Originalets titel: The Fix Ursprungligen utgiven av Grand Central Publishing, Hachette Book Group, New York. Svensk utgåva publicerad enligt överenskommelse med Lennart Sane Agency AB. Fallet Walter Dabney Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Översättning: John-Henri Holmberg Omslagsdesign: Miroslav Sokcic Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76294-76-5 www.bokfabriken.se

David Baldacci Fallet Walter dabney Ã&#x2013;versatt av John-Henri Holmberg

BOKFABRIKEN 3

Till Jamie Raab, en fantastisk förläggare och underbar vän. Låt dina framtida äventyr vara fyllda av glädje och framgång! Tack för ditt stöd under våra 20 år tillsammans. Jag kommer alltid att vara ditt största fan.

1 I vanliga fall var det en av de säkraste platserna på jorden. Men inte i dag. J. Edgar Hoover Building var FBI:s högkvarter. Det öppnade 1975 och hade inte åldrats väl – en kvartersstor kloss av svårt förfallen betong med sexkantiga fönster och brandlarm och toaletter som inte fungerade. Runt överdelen av byggnaden satt säkerhetsnät som skulle fånga upp bitar av söndervittrad betong innan de föll ner på gatan och dödade någon. FBI planerade att bygga ett nytt hus åt sina elvatusen anställda, men någon ny tomt var inte ens vald. Så invigningen av en ny anläggning låg någonstans runt två miljarder dollar och sju år in i framtiden. Tills vidare var det här organisationens hem. Den långe man som med bestämda steg promenerade gatan fram hette Walter Dabney. Han hade tagit en bil från Uber Black till caféet en bit bort på gatan, beställt något att äta och gick nu resten av vägen. Han hade passerat sextio och hade glesnande gråsprängt hår i sidbena. Det såg nyklippt ut och hade en antydan till virvel i nacken. Kostymen var dyr och skräddarsydd för att passa hans bastanta kroppshydda. En färgstark ficknäsduk prydde den mörka kavajens bröst. Runt halsen hade han en snodd full av id-brickor som räckte för att ge både honom och en medföljande person tillträde till Hooverbyggnaden. De ljusgröna ögonen var pigga. Han gick med bestämda, självsäkra steg och portföljen pendlade i luften. En kvinna kom från motsatt håll. Anne Berkshire hade tagit

metron hit. Hon närmade sig sextio, var småväxt och hade grått hår som var klippt för att rama in det långa, ovala ansiktet. När hon närmade sig Hooverbyggnaden verkade hon tveka. Hon hade ingen snodd runt halsen. Den enda identitetshandling hon ägde var körkortet i handväskan. Det var sen förmiddag och inte lika trångt på gatorna som det hade varit tidigare på morgonen. Men där fanns ändå många fotgängare och Pennsylvania Avenue sjöd av aktivitet. Bilar passerade fram och tillbaka längs den berömda gatan och några av dem vek av ner till Hooverbyggnadens underjordiska garage. Dabney ökade takten en smula och brogueskorna från Allen Edmonds smällde bestämt mot den fläckade trottoaren. Han började vissla en munter melodi. Han såg fullständigt bekymmerslös ut. Nu gick också Berkshire snabbare. Hon såg åt vänster och sedan åt höger. Det såg ut som om hon registrerade allt med den enda svepande blicken. Ungefär trettio meter bakom Dabney traskade Amos Decker tungt. Han var över en och nittiofem centimeter lång och byggd som den fotbollsspelare han en gång varit. Han hade gått på diet i flera månader och tappat rejält i vikt, men det skulle inte skada honom att gå ner mer. Han var klädd i kakibyxor med fläckar vid slagen och en lång, skrynklig tjocktröja med Ohio State Buckeyeslogga på framsidan som dolde både magen och den Glock 41 Gen4-pistol han hade i hölstret på livremmen. Pistolen var laddad med ett trettonpatroners standardmagasin och vägde strax över ett kilo. Hans fyrtioåttor ekade högljutt mot asfalten. Håret var rufsigt, för att uttrycka saken milt. Decker arbetade åt FBI och ingick i en grupp med medlemmar från olika organisationer. Han var på väg till ett möte i Hooverbyggnaden. Han såg inte fram emot det. Decker anade att någon form av förändring var på gång, och han tyckte inte om förändringar. De senaste två åren hade han varit med om så många att det räckte gott för resten av livet. Han hade precis funnit sig till rätta i en ny roll vid FBI och ville fortsätta på samma sätt. Men det var tydligen ingenting han skulle kunna avgöra.

Han gick runt en avspärrning som satts upp på trottoaren och som sträckte sig halvvägs ut i gatan. En manhålslucka omgiven av orangefärgat avspärrningsnät hade öppnats och arbetare stod samlade runt den. En man iförd skyddshjälm dök upp i brunnen och en annan man räckte honom ett verktyg. De flesta av arbetarna bara stod där, några drack kaffe och andra småpratade. Nice work if you can get it, tänkte Decker. Han såg Dabney framför sig men ägnade honom ingen större uppmärksamhet. Decker såg inte Berkshire eftersom han inte tittade så långt framåt. Han passerade garageinfarten och nickade till den uniformerade FBI-vakten bakom fönsterluckan i det lilla vaktbåset på trottoaren. Den rakryggade mannen nickade tillbaka. Ögonen var täckta av solglasögon och blicken sökte plikttroget av gatan. Hans högra hand vilade på tjänstevapnet han hade i hölstret. Det var ett niomillimetersvapen laddat med den Speer Gold Dot G2-ammunition som FBI använde på grund av dess genomslagsförmåga. ”Ett skott, en nere”, kunde ha varit kulornas motto. Fast å andra sidan dög ju vilken ammunition som helst så länge den träffade avsett mål på rätt ställe. En fågel flög förbi framför Decker, satte sig på en lyktstolpe och tittade nyfiket ner på de förbipasserande. Luften var kylig och Decker huttrade till trots den tjocka tröjan. Solen var dold bakom ett molntäcke som dykt upp vid horisonten för ungefär en timme sedan, dragit in över Potomac och lagt sig som en grå kupa över Washington. En bit längre fram närmade sig Dabney kvarterets slut, där han skulle vika av åt vänster. Där låg FBI:s besöksentré. För många år sedan fick allmänheten gratis rundvisningar och kunde titta på FBI:s berömda laboratorium och se på medan agenterna övade prickskytte på skjutbanan. Allt sådant hade upphört med den moderna tidens terrorism. Efter den elfte september ställdes rundvisningarna in men startades på nytt 2008. Man hade till och med byggt ett undervisningscentrum för besökare. Men alla måste ansöka om besökstillstånd minst en månad i förväg så att FBI hann göra en noggrann bak-

grundskontroll. Numera var de flesta federala byggnader rena fästningarna, svåra att ta sig in i och kanske ännu svårare att ta sig ur. Dabney saktade in när han närmade sig hörnet. Berkshire ökade i gengäld takten. Decker fortsatte lunka framåt och hans långa steg slukade avståndet tills han bara var ungefär tio meter bakom Dabney. Berkshire var ungefär fem meter framför Dabney. Ett ögonblick senare var avståndet bara hälften så stort. Efter ytterligare ett ögonblick var de knappt en meter ifrån varandra. Nu såg Decker Berkshire eftersom hon hade kommit så nära Dabney. Han var ungefär tre meter bakom dem och började också vika av. Berkshire kastade en blick på Dabney och verkade lägga märke till honom för första gången. Dabney tittade inte tillbaka, åtmin stone inte till en början. Ett par sekunder senare märkte han att hon studerade honom. Han log och om han haft hatt på sig skulle han kanske till och med ha tagit av den för att vara artig. Berkshire log inte tillbaka. Hon förde handen mot spännet i handväskan. Dabney minskade farten lite till. Bakom dem upptäckte Decker en gatuförsäljare som sålde frukostburritos från en matvagn och undrade om han skulle hinna köpa en före mötet. När han bestämt sig för att han inte gjorde det och att hans midjemått inte skulle ha mått bra av det höjde han blicken igen: Berkshire och Dabney befann sig nu bredvid varandra. Decker funderade inte närmare på saken, utan förmodade bara att de kände varandra och att de kanske hade bestämt att träffas här. Han tittade på klockan. Han ville inte komma för sent. Skulle hans tillvaro förändras ville han vara där i tid. När han såg upp igen stelnade han till. Dabney var nu två steg bakom kvinnan. Utan att Berkshire visste det riktade han en kortpipig Beretta mot hennes bakhuvud.

Decker sträckte sig efter sitt vapen och skulle precis ropa till när Dabney tryckte av. Berkshire slungades framåt när kulan i uppåtgående vinkel slog in i hennes bakhuvud. Den sprängde bort förlängda märgen, trängde igenom hjärnskålen, studsade genom kraniet som en flipperkula och trängde ut genom näsan där den lämnade kvar ett sår som var tre gånger så stort som ingångshålet, eftersom kulan byggt upp en våg av rörelseenergi. Hon föll framåt på trottoaren. Hennes ansikte var till största delen utplånat och betongen var nerstänkt av hennes blod. Decker drog pistolen och sprang framåt medan andra på gatan skrek och rusade därifrån. Dabney hade fortfarande vapnet i handen. Med bultande hjärta riktade Decker sin Glock mot Dabney och skrek: ”FBI, släpp vapnet. Nu!” Dabney vände sig mot honom. Han släppte inte vapnet. Decker hörde springande fotsteg bakom sig. Vakten i båset kom rusande mot dem. Han hade också dragit sitt vapen. Decker kastade en snabb blick över axeln, såg vakten och höll upp sin id-bricka med den fria handen. ”Jag jobbar för FBI. Han har precis skjutit kvinnan.” Han släppte snodden runt halsen och intog skytteposition med båda händerna på vapnet och mynningen riktad mot Dabneys bröst. Den uniformerade FBI-vakten sprang fram och ställde sig bredvid honom med vapnet riktat mot Dabney. ”Släpp vapnet, nu!” skrek vakten. ”Sista chansen, sedan skjuter vi.” Det var två skjutvapen mot ett. Gensvaret borde ha varit självklart. Lägg dig ner så slipper du dö. Dabney såg först på vakten och sedan på Decker. Och log. ”Gör det inte”, skrek Decker. Walter Dabney tryckte pistolmynningen mot undersidan av hakan och tryckte av för andra, och sista, gången.