Till Cassie. För alltid systrar, vad som än händer. • ISBN 97 8- 91-7645-852-5 © Marie Lu, 2 015 Originaltitel: »The Rose Society« Originalförlag: G. P. Putnam’s Sons/Penguin Group Published by agreement with: G. P. Putnam’s Sons, a division of Penguin Young Readers Group, USA & Ia Atterholm Agency, Sweden Översättning: © Katarina Falk, 2 016 Omslagsfotografi: Andrey Yurlov Formgivning: Lars Sundh Tryck: ScandBook, Falun, 2 016 Typsnitt: Minion & Historical Fell Type
• Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
Marie Lu
ROSEN SÄLLSKAPET
Översättning av Katarina Falk
Modernista stockholm
4
Adelina Amouteru
N
ä r jag var liten brukade mor ägna långa eftermiddagar åt
att berätta gamla folksagor för mig. En berättelse minns jag särskilt väl. Det var en gång en girig prins som blev förälskad i en elak flicka. Prinsen hade mer än han behövde men var ändå aldrig nöjd. När han blev sjuk begav han sig till kungariket Oceanien, där underjorden möter den levande världen, för att köpslå med dödsgudinnan Moritas om mer liv. När hon vägrade stal han hennes oförgängliga guld och flydde upp till ytan. Som hämnd skickade Moritas sin dotter Caldora, raseriets ängel, för att hämta tillbaka honom. En stormig natt steg Caldora upp ur vågornas skum insvept i silver, som en smärtsamt vacker fantom i dimmorna. Prinsen skyndade ner till stranden för att möta henne. Hon log mot honom och smekte hans kind. »Vad skänker du mig i utbyte mot min kärlek?« frågade hon. »Är du beredd att skiljas från ditt kungarike, din armé och dina rikedomar?« Förblindad av hennes skönhet och ivrig att framhäva sig själv, nickade prinsen. »Vad du vill«, svarade han. »Jag är världens mäktigaste man. Inte ens gudarna rår på mig.« Han gav henne sitt kungarike, sin armé och sina rikedomar. Hon tog leende emot hans gåvor och avslöjade i nästa ögonblick sin sanna änglaskepnad – monstruös, knotig och utrustad med fenor. Hon brände ner hans kungarike och tog honom med sig till underjorden där hennes mor Moritas tålmodigt väntade. Prinsen försökte återigen köpslå med gudinnan, men det var för sent. I utbyte mot guldet som han hade stulit slukade Moritas hans själ. Jag tänker på den där sagan när jag nu står tillsammans med 5
min syster på däcket ombord på ett handelsfartyg och spanar mot land där statsstaden Merroutas långsamt stiger fram ur morgondimmorna. Vad kommer man att säga om mig när jag en gång har förvandlats till damm och vind? Det var en gång en flicka som hade en far, en prins, en krets av vänner. Sedan svek de henne och hon krossade dem alla.
6
Statsstaden Merroutas Havsl채nderna
7
8
Adelina Amouteru De var som blixtar på en stormig himmel, som det undflyende mörkret före gryningen. De har aldrig existerat förut och ska aldrig existera igen. Okänd källa om Den unga eliten
»
J
tror att han kan vara här.« Jag väcks ur mina tankar av min syster Violetta. »Hm?« mum lar jag och krokar arm med henne där vi promenerar längs den myllrande stadsgatan. Violetta spänner läpparna på ett sätt som hon alltid gör när hon är orolig. Hon märker att jag har tankarna någon annanstans, men hon låtsas inte om det och det är jag tacksam för. »Jag sa att jag tror att han kan vara här. På torget.« Det är tidig kväll på årets längsta dag. Vi har hamnat mitt i festligheterna i statsstaden Merroutas, som blomstrande och välmående breder ut sig mellan Kenettra och det tamouranska riket. Solen har nästan försvunnit bakom horisonten och de tre månarna hänger som guldgula svällande klot över vattnet. Merroutas är upplyst och pyntat inför midsommarens skapelsefest som också är starten på fastemånaden. Violetta och jag kryssar mellan klungor av uppsluppna människor, bländade av festens färgfyrverkeri. Vi är båda klädda i tamouranska sidenklänningar med håret dolt under konstfärdigt knutna huvuddukar och fingrarna smyckade med ringar av brons. Överallt ser vi människor pyntade med jasmingirlanger trängas i de smala gränderna, välla ut på torget och dansa långdans runt tempelkupoler och vattenpalats. Vi går förbi kanaler och hamninlopp, där skepp med varor ligger förtöjda intill byggnader som är utsmyckade med tusen och åter tusen ag
9
snidade cirklar och kvadrater i guld och silver. Från balkongerna vajar vackra gobelänger i den rökiga luften. Soldater går förbi oss klädda i böljande sidentyger i stället för i sina tunga rustningar, med emblemet med månen och kronan broderade på ärmarna. De tillhör inte inkvisitionen men de har helt säkert nåtts av Terens order från andra sidan havet om att vi ska gripas. Vi försöker hålla avståndet till dem. Det känns som om jag befinner mig i en dimma omgiven av midsommarfirare. Det är underligt att bevittna all denna glädje. Vad ska jag göra med den? Den ger ingen näring åt min energi. I stället blir jag tyst och låter Violetta leda oss genom de vindlande gränderna medan jag försjunker i mörka tankar. Sedan vi lämnade Kenettra för tre veckor sedan har jag vaknat av viskande röster som efter några ögonblick tonar bort igen. Andra gånger, när jag är ensam, talar viskningarna till mig. De är inte alltid där och jag förstår inte alltid vad de säger, men jag kan alltid förnimma deras närvaro i periferin av mitt medvetande. Där finns en vass egg, en växling mellan ljud och tystnad, en eld som brinner. En obevekligt växande eld. Det här är vad de säger: Adelina, varför känner du skuld över Enzos död? Jag borde ha haft bättre kontroll över mina illusioner, svarar jag viskningarna. Jag kunde ha räddat Enzos liv. Jag borde ha tagit hjälp av Dolkarna tidigare. Inget av det var ditt fel, argumenterar viskningarna. Det var trots allt inte du som dödade honom. Det var inte ditt vapen som ändade hans liv. Så varför är du den som är utstött? Du hade inte behövt återvända till Dolkarna. Du hade inte behövt hjälpa dem att rädda Raffaele. Trots det vände de dig ryggen. Varför är alla blinda för dina goda avsikter, Adelina? Varför känna skuld över någonting som inte är ditt fel? Därför att jag älskade honom. Och nu är han borta. Det är bättre så här, säger viskningarna. Har du inte alltid suttit högst upp i trappan och fantiserat om att vara drottning? »Adelina«, säger Violetta. Hon drar mig i armen och viskningarna tonar bort. 10
Jag skakar på huvudet och tvingar mig att koncentrera mig. »Är du säker på att han är här?« frågar jag. »Om inte han, så en annan elitär.« Vi har flytt till Merroutas för att undkomma inkvisitionen i Kenettra. Det är det närmaste stället utanför Kenettras kontroll, men vår plan är att fortsätta söderut mot Solländerna som ligger långt utanför deras räckvidd. Men vi har också kommit hit av ett annat skäl. Om man bara har hört berättelser om en enda elitär, så skulle de ha handlat om en pojke som kallas för Magiano. Raffaele, den vackre unge kurtisanen som en gång var min vän, nämnde Magiano under en av våra eftermiddagslektioner. Sedan dess har jag hört hans namn nämnas av oräkneliga resenärer. Somliga säger att han växte upp bland vargar i de djupa skogarna på det lilla bandet av öar öster om Kenettra som kallas för Asköarna. Andra menar att han föddes som oäkting i den dallrande heta Domaccaöknen i Solländerna och uppfostrades av vandrande nomader. Ryktet säger att han är helt förvildad och går klädd i löv från topp till tå, men är lika snabb i rörelser och tankar som en silverräv. Han dök upp ganska plötsligt för flera år sedan och sedan dess har han lyckats slinka ur inkvisitionens grepp oräkneliga gånger. Han har varit inblandad i allt ifrån illegalt spel till stöld av den kenettreanska drottningens kronjuveler. Det påstås att han kan locka vem som helst över ett stup bara genom att spela på sin luta. Och när han ler glimmar hans tänder med livsfarlig glans. Trots att vi vet att han tillhör den unga eliten, är det ingen som säkert kan säga vad hans förmåga består i. Det enda vi vet är att han nyligen sågs till här, i Merroutas. Om jag fortfarande hade varit samma flicka som för ett år sedan, innan jag visste att jag hade speciella krafter, tror jag inte att jag skulle våga ge mig ut på jakt efter en så beryktad elitär. Men sedan dess har jag dödat min far, varit medlem i Dolksällskapet, förrått dem och blivit förrådd av dem. Eller så var det kanske tvärtom. Jag är inte säker. 11
Vad jag däremot vet är att Dolkarna numera är mina fiender. När man är alldeles ensam i en värld som hatar och fruktar en, vill man hitta andra som är som en själv. Nya vänner. Elitära vänner. Vänner som man kan bilda en ny grupp med. Vänner som Magiano. »Salaam, vackra tamouranska flickor!« Vi kommer ut på ännu ett stort torg nära vattnet. Det är kantat av stånd där man serverar mat ur ångande grytor och där bondfångare i masker med långa näsor visar allehanda trick. En matförsäljare ler när vi går förbi. Hans hår är dolt under en tamouransk huvudduk och hans skägg är mörkt och välskött. Han bugar mot oss och jag lyfter instinktivt handen till mitt huvud. Mitt silverfärgade hår är ännu kort och spretigt efter mitt försök att kapa av det och i kväll är det inlindat i två långa guldfärgade sidentyger som är smyckade med guldtofsar. Jag har vävt en illusion över min skadade ansiktshalva. I den här mannens ögon är mina vanligtvis bleka ögonfransar svarta och mina ögon perfekta. Jag tittar på hans utbud. Ångande grytor och fat med vindolmar, lammspett och nybakade tunnbröd. Det vattnar sig i munnen på mig. »Söta flickor hemifrån«, säger han pockande. Sedan förstår jag inte mycket av vad han säger. »Kom hit!« och »Bryt fastan« är det enda jag uppfattar. Jag ler och nickar mot honom. Jag har aldrig tidigare varit i en så tamouransk stad. Det känns nästan som att komma hem. Du skulle kunna regera här, säger viskningarna i mitt huvud och jag känner mig märkligt upprymd. Vi går fram till mannens stånd och Violetta tar upp några bronstalenter som hon ger honom. Jag håller mig i bakgrunden. Jag ser hur hon lockar honom att skratta och hur han sedan lutar sig fram och viskar någonting som får henne att rodna. Violetta svarar med ett leende som skulle kunna få solen att blekna. Efter en stund vänder hon sig mot mig med två grillspett i handen. När hon lämnar hans stånd stirrar försäljaren efter henne innan 12
han till slut måste rikta sin uppmärksamhet mot nya kunder. Han byter språk. »Avei, avei!« säger han. »Strunta i att spela och kom hit och smaka på mitt nybakta tunnbröd i stället!« Violetta ger mig en bronstalent. »Vi fick dem billigare«, säger hon. »För att han gillade oss.« »Söta Violetta.« Jag höjer ett ögonbryn mot henne och tar emot det ena grillspettet. Hittills har vi lyckats behålla det mesta av våra besparingar eftersom jag kan använda mina krafter till att stjäla mynt från adelsmän. Det är mitt bidrag. Men Violettas förmågor är helt annorlunda. »Om du fortsätter så där kommer de snart att betala oss för att äta deras mat.« »Det är mitt mål.« Violetta ser på mig med ett oskyldigt leende som inte alls är särskilt oskyldigt. Hennes blick vandrar över torget och stannar vid ett bål som brinner framför ett tempel. »Vi närmar oss«, säger hon och tar ett försiktigt bett av grillspettet. »Hans energi är inte särskilt stark. Den skiftar hela tiden.« När vi har ätit följer jag efter Violetta som fortsätter att tillämpa sina krafter och leder oss i sicksack genom trängseln. Sedan flykten från Estenzia har vi suttit mitt emot varandra varje kväll medan hon har fått experimentera med sina krafter på mig. Det hela påminner lite om när hon flätade mitt hår när vi var små. Hon drar och sliter. Sedan binder jag för hennes ögon och rör mig ljudlöst i rummet för att se om hon kan känna var jag är. Hon sträcker sig efter och griper om mina energitrådar och studerar deras struktur. Hon blir allt starkare. Det skrämmer mig, men när vi lämnade Dolkarna lovade Violetta och jag varandra en sak: Vi svor att aldrig använda våra krafter mot varandra. Om Violetta vill ha skydd av mina illusioner ska jag alltid ge henne det. I gengäld ska Violetta lämna min förmåga ifred. Det är allt. Jag måste ju lita på någon. Vi går i nästan en timme innan Violetta hejdar sig mitt på torget. Hon rynkar pannan. Jag stannar bredvid henne och ser uppmärksamt på hennes ansikte. »Förlorade du honom?« »Kanske«, svarar Violetta. Jag kan nästan inte höra hennes 13
röst över larmet och musiken. Vi väntar ett ögonblick till innan hon till slut vänder sig åt vänster och tecknar åt mig att följa efter. Violetta stannar igen. Hon vänder sig runt i en cirkel och lägger sedan armarna i kors över bröstet och suckar. »Jag förlorade honom igen«, säger hon. »Vi kanske borde gå tillbaka samma väg som vi kom.« Orden hinner knappt lämna hennes läppar förrän en annan gatuförsäljare hejdar oss. Han är klädd som de flesta andra bondfångare på torget. Ansiktet är dolt bakom en dottore-mask med lång näsa och han är klädd i färgglada och brokiga tyger. När jag tittar närmare upptäcker jag att kläderna är sydda av finaste siden och exklusivt infärgade. Han tar Violettas hand, lyfter den mot sin mask, som för att kyssa den, och lägger samtidigt andra handen mot sitt hjärta. Han drar in oss i den lilla ring av människor som har samlats runt hans stånd. Jag känner genast igen upplägget. Det är ett kenettreanskt hasardspel där spelledaren placerar tolv färgglada stenar framför spelarna som får välja ut tre. Sedan placerar han små koppar ovanpå stenarna och blandar. Man spelar ofta i grupp och om du är den enda som lyckas gissa var alla tre stenarna är gömda, vinner du inte bara tillbaka din egen insats, utan också alla de andras, plus spelledarens pott. En enda blick på spelledarens tunga börs säger mig att han inte har förlorat på ett bra tag. Mannen bugar sig och tecknar åt oss att välja tre stenar. Han uppmanar de andra åskådarna att göra detsamma. Jag ser på när två andra entusiastiskt väljer sina stenar. På vår andra sida står en ung malfetto-pojke. Blodfebern har efterlämnat ett fult svart märke över hans öra och kind. Bakom hans tankfulla fasad anar jag en underström av rädsla. Mmm. Min energi vänder sig mot honom som en varg som känner vittring av blod. Violetta lutar sig nära mig. »Låt oss testa«, säger hon med blicken fäst på malfetto-pojken. »Jag tror att jag förnimmer någonting.« Jag nickar mot spelledaren och lägger två guldtalenter i hans 14
utsträckta hand. Han bugar sig sirligt. »För min syster och mig«, säger jag och pekar ut tre stenar. Mannen nickar tyst till svar. Sedan börjar han blanda. Violetta och jag håller uppmärksamheten riktad mot malfettopojken. Han är i sin tur helt koncentrerad på kopparna. Medan vi väntar märker jag att de andra åskådarna också ser på pojken och skrattar. Några malfetto-gliringar hörs men pojken låtsas inte om dem. Efter en stund slutar spelledaren att blanda och radar upp alla de tolv kopparna framför sig på bordet. Sedan sticker han in händerna i sina vida ärmar och tecknar åt oss att gissa under vilka koppar våra stenar finns. »Fyra, sju och åtta«, ropar en spelare och drämmer handflatan i bordsskivan. »Två, fem, nio«, säger en annan. Ytterligare två ropar ut sina gissningar. Mannen med masken vänder sig mot oss och jag lyfter på huvudet. »Ett, två och tre«, säger jag. De andra skrattar åt min gissning men jag bryr mig inte om dem. Malfetto-pojken gissar också. »Sex, sju och tolv«, säger han. Mannen lyfter den första koppen, sedan den andra och tredje. Jag har redan förlorat. Jag försöker se besviken ut men min uppmärksamhet är fokuserad på malfetton. Sex, sju och tolv. När mannen med masken kommer till den sjätte koppen ser vi att pojken valt korrekt. Spelledaren pekar på pojken och hojtar till och de andra spelarna ger honom elaka blickar. Spelledaren lyfter på den sjunde koppen och det visar sig att pojken har gissat rätt igen. De andra spelarna utbyter oroliga blickar. Om pojken har gissat fel på den sista koppen kommer alla att förlora mot spelledaren. Men om pojken har gissat rätt för tredje gången är det han som kammar hem alla satsade pengar. Mannen med masken vänder på den sista koppen. Pojken har gissat rätt. Han vinner. Spelledaren tittar upp. Malfetto-pojken ger ifrån sig ett litet 15
glädjetjut och de andra spelarna blänger ilsket på honom. Jag kan känna hatet i deras bröst som gnistor av energi som smälter samman till svarta klumpar. »Vad tror du?« viskar jag till Violetta. »Kan du förnimma någonting med hans energi?« Violettas blick dröjer sig kvar vid den segerrusige pojken. »Vi följer efter honom.« Spelledaren lämnar motvilligt ifrån sig vinsten och när pojken samlar ihop mynten märker jag att de andra spelarna muttrar sinsemellan och när han lämnar ståndet med sin vinst följer de efter honom med sammanbitna ansikten. De tänker attackera honom. »Kom«, viskar jag till Violetta och hon följer mig utan ett ord. För en stund är pojken alltför uppfylld av glädje över vinsten för att lägga märke till den fara han befinner sig i. Först när han har hunnit till utkanten av torget märker han att de andra spelarna följer efter honom. Han fortsätter att gå, men nu med nervösa steg. Jag kan känna hans rädsla växa och den söta smaken lockar mig. Pojken lämnar torget och börjar springa. Han viker in på en enslig och illa upplyst sidogata. Violetta och jag gömmer oss bland skuggorna och jag väver en lätt illusion över oss för att ingen ska se oss. Jag tittar på pojken och rynkar pannan. En berömd skojare som Magiano skulle väl ändå inte uppträda så klantigt? Till slut kommer en av de andra spelarna ifatt honom och innan pojken hinner lyfta sina händer till försvar fälls han till marken. En annan spelare låtsas snubbla över hans kropp men ger honom, liksom i förbifarten, en hård spark i magen. Pojken skriker och hans rädsla övergår i ren och skär fasa. Jag förnimmer trådarna som känslan spinner ovanför honom i mörkret, som ett skimrande spindelnät. I nästa ögonblick är han omringad. En av spelarna hugger tag i hans krage, lyfter honom och trycker upp honom mot husväggen. Mannen dunkar pojkens huvud mot stenen och jag ser 16
pojkens ögonvitor vändas upp och han faller ihop på marken där han kryper ihop. »Varför sprang du?« säger en av spelarna. »Det såg ut som om du njöt av att lura av oss våra pengar.« »Vad ska en malfetto med så mycket pengar till?« »Tänker du kanske anlita en dottore som kan ta bort dina märken?« »Eller köpa en hora för att ta reda på hur det känns?« Jag står bara och ser på. När jag var ny i Dolksällskapet och såg en malfetto trakasseras, brukade jag gå hem och gråta, men nu har jag sett det så många gånger att jag inte reagerar längre. I stället suger jag i mig pojkens rädsla och låter den ge mig näring utan att känna skuld och när angriparna fortsätter att plåga pojken står jag bara där och känner förväntan. Malfetto-pojken lyckas komma på fötter innan angriparna hinner slå honom igen. Han börjar springa och de sätter efter honom. »Han är ingen elitär«, mumlar Violetta. Hon skakar förbryllat på huvudet. »Jag är ledsen. Jag måste ha känt någon annans energi.« Jag vet inte varför jag får lust att fortsätta följa efter gruppen. Om pojken inte är Magiano har jag ingen anledning att hjälpa honom. Kanske beror det på undertryckt frustration eller de mörka känslornas lockelse. Eller på Dolkarnas vägran att någonsin riskera att rädda en malfetto såvida det inte rörde sig om en elitär. Eller så har det bara att göra med min egen upplevelse av att stå ensam och bunden vid en påle med stenar haglande över mig och vänta på att bli bränd på bål. För ett flyktigt ögonblick föreställer jag mig att jag är drottning och att jag gör det kriminellt att skada malfettos. Med en enda befallning skulle jag kunna låta avrätta pojkens plågoandar. Jag börjar springa efter dem. »Kom!« ropar jag till Violetta. »Gör det int…« börjar hon trots att hon vet att det är menings löst. »Jag ska bara vara snäll«, säger jag och ler. 17
Hon höjer ena ögonbrynet. »Din uppfattning om snällhet skiljer sig från de flesta andras.« Vi springer vidare i mörkret, fortfarande osynliga under illusionen som jag har vävt över oss. Vi hör rop längre fram på gatan och ser pojken runda ett hörn i ett försök att skaka av sig sina förföljare. Men det är lönlöst. När vi kommer närmare hör jag att mobben har fått tag på honom igen och han skriker av smärta. När vi rundar hörnet ser vi att hans förföljare återigen har bildat en ring runt honom. En av dem ger pojken ett knytnävsslag i ansiktet så att han stupar. Jag agerar innan jag hinner hejda mig. Jag släpper illusionen som hittills har gjort oss osynliga och tar ett steg rakt in i cirkeln. Violetta stannar kvar där hon är och tittar tyst på. Det tar en stund innan angriparna lägger märke till mig. Det är först när jag ställer mig framför den darrande pojken som de får syn på mig. De tvekar. »Vad är det här?« muttrar den mest drivande av dem. Hans blick glider över illusionen som fortfarande är kvar över min defekta ansiktshalva. Det han ser är en vacker och fulländad flicka. Han flinar. »Är det din hora, smutsiga malfetto?« säger han hånfullt. »Hur kan du ha en sådan tur?« Kvinnan bredvid honom tittar misstänksamt på mig. »Hon var själv en av spelarna nyss«, säger hon till de andra. »Hon hjälpte förmodligen pojken att vinna.« »Aha. Du har rätt«, svarar mannen och vänder sig mot mig igen. »Har du också pengar på dig? Din andel kanske?« Några andra i gruppen verkar inte lika säkra. En av dem lägger märke till mitt leende och ger mig ett nervöst ögonkast. Sedan går hans blick till Violetta som står en bit bort. »Låt oss avsluta det här nu«, säger han och lyfter en penningpung i luften. »Vi har ju fått tillbaka våra pengar.« Ledaren smackar med tungan. »Jag tycker inte att vi ska göra det till en vana att låta uslingar komma undan«, svarar han. »Ingen gillar en falskspelare.« Jag vet att jag inte borde använda min förmåga så tanklöst, 18
men vi befinner oss på en avsides plats och jag kan inte motstå frestelsen längre. Utanför ringen protesterar Violetta lamt genom att dra lätt i min energi när hon förstår vad jag tänker göra. Jag ignorerar henne och låter långsamt illusionen över mitt ansikte falla. Mina drag skälver till och förändras gradvis tills ett långt och rött ärr framträder på den plats där mitt vänstra öga skulle ha suttit. De mörka ögonfransarna förvandlas och blir silverfärgade. Jag har tränat upp precisionen i mina illusioner och kan numera avväga hur snabbt eller långsamt jag väver dem. Jag kan hantera mina energitrådar mer exakt nu. Bit för bit avslöjar jag mitt sanna jag för gruppen runt omkring mig. De står som förstenade och bara stirrar på mitt deformerade ansikte. Jag blir själv förvånad över hur mycket jag njuter av deras reaktion. De märker inte ens att malfetto-pojken kravlar ut ur ringen och pressar sig mot närmaste husvägg. Gruppledaren gör en grimas och drar sin kniv. »En demon!« utbrister han, men jag uppfattar ändå den subtilt osäkra undertonen. »Kanske det«, svarar jag med iskall röst. Det är en röst som jag fortfarande håller på att vänja mig vid. Mannen ska precis gå till anfall när någonting på marken plötsligt distraherar honom. Han tittar ner och får syn på ett litet klarrött band som slingrar sig runt kullerstenarna. Det ser ut som en liten vilsekommen mask som planlöst irrar hit och dit. Mannen drar ihop ögonbrynen och böjer sig över illusionen. Då splittrar den sig i hundratals likadana band som far åt olika håll och lämnar blodspår efter sig. Alla i gränden ryggar skrämt tillbaka. »Vad i gudarnas…?« flämtar mannen. Jag fortsätter att frammana de slingrande illusionerna och låter dem klättra uppför väggarna. De förökar sig hela tiden och snart är hela gränden täckt av dem. Jag skymmer det svaga ljuset som sipprar in och skapar i stället en illusion av hotfulla scharlakansröda ovädersmoln på himlen ovanför oss. Mannens självsäkra ansiktsuttryck krackelerar och nu ser 19
han bara skräckslagen ut. Hans följeslagare snubblar bort från mig när de blodiga maskarna breder ut sig. Skräcken fördunklar deras hjärtan och känslan både stärker och skickar en våg av hunger genom mig. Mina illusioner gör dem rädda och deras rädsla gör i sin tur mig starkare. Sluta. Jag känner hur Violetta drar i min energi igen. Jag borde kanske göra henne till viljes. Angriparna har trots allt redan tappat intresset för pengarna. Men i stället för att avbryta mig skakar jag av mig hennes protester och fortsätter. Det här är ju roligt. Förr skulle jag ha skämts över sådana känslor, men nu frågar jag mig snarare varför jag inte skulle hata. Varför skulle inte det här få skänka mig glädje? Plötsligt lyfter mannen kniven mot mig igen men jag fortsätter bara att väva. Du kan inte se kniven, hånar viskningarna i mitt huvud mannen. Var är den? Du höll ju i den alldeles nyss. Du måste ha tappat den. Trots att jag tydligt kan se hans dolk, tittar han själv förvirrat ner på sin hand. För honom är den helt försvunnen. Äntligen ger mobben efter för sin rädsla. Några av dem tar till flykten medan andra stela av skräck pressar sig mot hus väggen. Ledaren vänder sig om och försöker springa. Då visar jag tänderna. Sedan låter jag tusen blodiga trådar slingra sig runt honom och krama honom tills han känner den sylvassa svedan i huden. Mannen spärrar upp ögonen och faller sedan skrikande omkull. Jag spänner trådarna runt honom ännu hårdare och han sprattlar som en hjälplös insekt i ett spindelnät. Det känns som om trådarna skär in i din hud, eller hur? »Adelina«, säger min syster oroligt. »De andra.« Jag uppfattar hennes varning i exakt rätt ögonblick och upptäcker att två personer har samlat tillräckligt mycket mod för att gå till anfall. Det är kvinnan som kände igen mig tidigare och en av de andra männen. Jag låter illusionen slingra sig runt dem också och de faller till marken precis som gruppledaren. De tror att deras hud håller på att slitas loss och smärtan får dem att vika sig dubbla. 20
Jag koncentrerar mig så hårt att mina händer börjar skaka. Mannen kryper i väg och jag låter det ske. Jag undrar hur världen ter sig för honom i det här ögonblicket. Jag låter illusionen behålla sitt grepp om honom och försöker föreställa mig vad han måste se och känna just nu. Han börjar snyfta. Han måste använda alla sina krafter för varje liten rörelse. Det känns bra att ha makt. Det är härligt att tvinga andra att böja sig för ens vilja. Det måste vara så här drottningar och kungar känner sig. Att med bara ett par ord starta ett krig eller förslava ett folk. Det var det här jag hade fantiserat om när jag som liten flicka satt högst upp i trappan och låtsades att jag bar en tung krona och såg ut över ett hav av knäböjande undersåtar. »Nej, Adelina«, viskar Violetta. Hon står bredvid mig nu, men jag är så fokuserad på det jag gör att kan knappt märker henne. »Det räcker nu. Du har lärt dem en läxa. Låt dem löpa.« Jag knyter nävarna och fortsätter. »Du kan ju alltid stoppa mig«, svarar jag med ett spänt leende, »om du verkligen vill.« Violetta går inte i svaromål. Innerst inne vill hon kanske till och med att jag ska fortsätta. Hon tycker kanske om att se mig försvara mig. Så i stället för att tvinga mig att sluta lägger hon handen på min arm och påminner mig om vårt löfte till varandra. »Malfetto-pojken har flytt«, säger hon. Hennes röst är mycket mjuk. »Spara din vrede för någonting större.« Det är någonting i hennes röst som lyckas tränga igenom min ilska. Plötsligt känner jag hur utmattad jag är efter att ha använt så mycket energi på en gång. Jag befriar mannen från illusionen och han sjunker ihop med händerna pressade mot bröstet, som om han fortfarande kunde känna trådarna skära in i köttet. Hans ansikte är upplöst i tårar och saliv. Jag tar ett steg tillbaka. Känner mig svag. »Du har rätt«, mumlar jag till Violetta. Hon suckar av lättnad och lägger en stödjande arm om min midja. Jag böjer mig över den darrande mannen på marken för att han ska få sig en ordentlig titt på mitt deformerade ansikte, men 21
han kan inte förmå sig att se på mig. »Jag kommer att hålla ögonen på dig«, säger jag. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, jag vet ändå att han aldrig kommer att ta risken att syna min lögn. Han nickar ryckigt till svar. Sedan reser han sig på ostadiga ben, vänder sig om och springer därifrån. De andra följer hans exempel. Deras fotsteg ekar mellan husväggarna tills de försvinner runt ett hörn och ljudet blandar sig med larmet från festligheterna. När tystnaden återigen lägrar sig andas jag ut. Jag har tömt ut alla mina krafter. Jag vänder mig mot Violetta. Hon är likblek. Vi kramar varandras händer så hårt att våra fingrar vitnar. Sedan står vi där tillsammans på den tysta gatan. Jag skakar på huvudet. Malfetto-pojken som vi räddade kan inte ha varit Magiano. Han var ingen elitär. Och även om han hade varit det så är han försvunnen nu. Jag suckar och sjunker ner på knä. Den här incidenten har bara efterlämnat en känsla av bitterhet. Varför dödade du honom inte? säger viskningarna i mitt huvud upprört. Jag vet inte hur länge vi blir kvar där, men plötsligt får en dämpad röst ovanifrån oss båda att rycka till. »Otack är världens lön«, säger den. Rösten låter underligt välbekant. Jag låter blicken glida längs husväggarna som omger oss men i mörkret är det svårt att urskilja någonting alls. Jag reser mig upp och tar några steg så att jag står mitt i gränden. På avstånd hör jag sorlet från midsommarfesten fortsätta. Violetta kramar min hand. Hon stirrar mot en balkong mitt emot oss. »Han«, viskar hon. När jag följer hennes blick upptäcker jag en maskerad figur som står lutad mot balkongens marmorräcke och betraktar oss under tystnad. Det är spelledaren från torget. Min syster lutar sig mot mig. »Han är en elitär. Det var hans närvaro som jag kände innan.«
22
Adelina Amouteru Det ironiska är att de som bär masker ofta talar sannare än de som går omkring med öppna ansikten. Maskerad, av Sa lvat or e L ac c on a
H
a n reagerar inte när han ser att vi tittar på honom.
Han står bara kvar där han står och drar fram en luta som han har haft hängande i ett band på ryggen. Han plockar tankfullt på strängarna, som om han stämde sitt instrument och kastar sedan av sig masken med en otålig grymtning. En kaskad av långa mörka flätor faller ner över hans axlar. Hans kläder är löst sittande och skjortan är uppknäppt och blottar halva bringan. På armarna bär han rader av tjocka guldarmband som står sig vackert mot den bronsfärgade huden. Jag kan inte riktigt urskilja hans drag, men till och med på det här avståndet ser jag att hans ögon har en häpnadsväckande honungsvarm färg som nästan verkar självlysande i mörkret. »Jag har följt er framfart i staden«, säger han med ett illmarigt leende. Hans blick går till Violetta. »Det är omöjligt att inte lägga märke till en flicka som du. Det pärlband av brustna hjärtan som du lämnar efter dig måste vara både långt och laddat med fara. Men trots det är jag övertygad om att friarna fortsätter att kasta sig för dina fötter i hopp om att kanske vinna din tillgivenhet.« Violetta rynkar pannan. »Ursäkta mig?« »Du är vacker.« Violetta rodnar djupt. Jag tar ett steg närmare balkongen. »Och vem är du?« ropar jag upp till honom. Tonerna från hans luta smälter samman till en melodi när han
23
börjar spela på allvar. Det distraherar mig. Trots sin nonchalanta hållning spelar han med stor skicklighet. Med hypnotisk skicklig het. Det fanns en plats bakom vårt barndomshem där Violetta och jag brukade gömma oss inuti de ihåliga träden när vi var små. När vinden drog genom trädkronorna och fick löven att rassla, lät det som skratt i luften och vi brukade föreställa oss att det var gudarna som skrattande njöt av den svala eftermiddagen. Den här mystiska personens strängaspel påminner mig om det ljudet. Hans fingrar dansar över strängarna och melodin är lika naturlig som en solnedgång. Violetta kastar en blick på mig och jag inser i samma ögonblick att han faktiskt skapar melodin här och nu. Han kan locka vem som helst över ett stup bara genom att spela på sin luta. »Och du«, säger pojken mellan tonerna och flyttar sin uppmärksamhet från Violetta till mig. »Hur gjorde du det?« Jag blinkar mot honom, fortfarande distraherad av hans spel. »Gjorde vad då?« frågar jag. Han pausar och ger mig en irriterad blick. »Åh, för gudarnas skull, sluta göra dig till.« Hans röst låter nonchalant och han fortsätter att spela. »Du är en elitär. Och nu undrar jag hur du gjorde det. Tricket med de blodiga trådarna och kniven?« Violetta ger mig en tyst nick innan jag vänder mig mot honom igen. »Min syster och jag har letat länge efter en viss person«, börjar jag. »Säger du det?« »Vi söker efter en elitär som kallas Magiano.« Han säger ingenting och spelar i stället en snabb följd av toner. Hans fingrar rör sig över strängarna i en enda flytande rörelse, men varje ton klingar ändå tydlig och klar och med absolut perfektion. Han spelar länge och väl. Melodin som han skapar berättar en historia om lycka och längtan och kanske till och med humor, som ett internt skämt. Jag vill att han ska svara oss men samtidigt vill jag inte att han ska sluta spela. Till slut avbryter han sig och ser på mig. »Vem är Magiano?« 24
Violetta ger ifrån sig en liten grymtning och jag kan inte låta bli att lägga armarna i kors över bröstet och fnysa. »Nog måste du ha hört talas om Magiano«, säger min syster. Han vrider på huvudet och ger Violetta ett vinnande leende. »Om du har kommit hit för att fråga mig om uppdiktade personer, min kära, så ödslar du bort din tid. Den enda Magiano som jag känner till är den som mödrar tar till för att skrämma sina ungar att tala sanning.« Han gör en gest med handen i luften. »Ni vet. Om du inte slutar ljuga kommer Magiano att knipsa av din tunga. Om du inte vördar gudarna varje sapiendag kommer Magiano att glufsa i sig din hundvalp.« Jag öppnar munnen för att säga någonting, men han bara fortsätter, som om han pratade med sig själv. »Det räcker som bevis, tycker jag«, säger han med en axelryckning. »Att äta hundvalpar är äckligt och att stjäla tungor är förfärligt oartigt. Vem skulle göra någonting sådant?« En liten strimma av tvivel letar sig in i mitt bröst. Tänk om han har rätt? Han ser inte alls ut som pojken i berättelserna. »Hur kan det komma sig att du vinner så ofta i din lilla spelverk samhet?« »Åh, det.« Pojken fortsätter att spela en stund till. Sedan avbryter han sig tvärt, lutar sig över balkongräcket och lyfter händerna i luften. Han ler igen och visar tänderna. »Magi.« Jag ler tillbaka. »Magianotrick, menar du.« »Är det därifrån ordet kommer?« frågar han lätt innan han lutar sig tillbaka igen. »Det visste jag inte.« Hans fingrar söker sig på nytt till strängarna på hans luta. Jag märker att han börjar tappa intresset för oss. »Det handlar bara om fingerfärdighet, min kära. Om en lek med ljus och perspektiv och om att distrahera på ett subtilt sätt. Och så lite hjälp av en assistent. Den dumme pojken gömmer sig förmodligen fortfarande någonstans här i närheten. Jag sa åt honom att han inte skulle springa.« Han tystnar. »Det är därför jag står här och pratar med er, förstår ni. Jag ville tacka er för att ni räddade min lilla hjälpreda och nu tänker jag lämna er och låta er njuta av resten av kvällen på egen hand. Lycka till med sökandet efter personen som ni tror tillhör Den unga eliten.« 25