MED LYSANDE UTSIKTER
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 1
11/11/16 13:03
Med
LYSANDE utsikter
ANNIKA ARSLAN WALTERSSON
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 3
11/11/16 13:03
Tidigare utgivning Den som knyter sin hand (2015)
Med lysande utsikter © Annika Arslan Waltersson 2016 Utgiven 2016 av Annika Arslan Waltersson, Ulricehamn, Sverige www.annikaarslanwaltersson.se annikaarslanw@hotmail.com Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-639-1860-5
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 4
11/11/16 13:03
Till er som inte räds att se människor som individer
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 5
11/11/16 13:03
DEL 1
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 7
11/11/16 13:03
Peter Pan? Gunilla kände ett hysteriskt behov av att skratta och det skrämde henne mer än yrseln som fått henne att lämna sitt kontor. I det vibrerande synfältet framför ögonen tyckte hon sig se Peter Pan. Hon blinkade kraftigt ett par gånger och fick blicken att klarna något. Det var en ung kvinna som blivit stående mitt i vägen för Gunilla Hansson. Bredvid henne stod Arbetsförmedlingens enhetschef Anders, men det var kvinnans klädsel som drog Gunillas blickar till sig. Hon var klädd i fyra, nej fem nyanser av grönt. Det såg ut som om olika personer, helt ovetandes om varandra hade gett henne ett klädesplagg och beordrat henne att klä på sig det. Enda gemensamma nämnaren var färgen. Grönt, grönt, grönt. I ärlighetens namn så var alla plaggen ganska diskreta i sig, men tillsammans, och till det orangeröda håret … Det ryckte i magmusklerna av nervös munterhet och Gunilla sög in skinnet på insidan av överläppen mellan tänderna. Gungandet i hjärnan lugnade ner sig så att hon kunde fokusera bättre. Den grönklädda kvinnan räckte henne knappt till hakan och verkade väga mindre än en kontorsstol, troligen var hon uppvuxen på knäckebröd och sellerijuice. Håret växte som en ryamatta på hennes huvud och mitt i underläppen var en metallkula inkörd med en pinne. Då och då var kvinnan där och rörde vid den på insidan med tungan så att kulan vibrerade. Gunilla undrade om hon ens fyllt tjugo. Hon såg vansinnigt ung ut. Anders tittade på Gunilla genom glasögonen och lade armarna i kors över bröstet. Han sträckte på sig innan han började prata. ”Tanken är, Gunilla, att du ska vara mentor åt Margit så att hon 8
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 8
11/11/16 13:03
kommer in i verksamheten på ett korrekt sätt. Alla de vanliga är på utbildning den här veckan så det får bli du.” Margit! MARGIT. Gunilla sträckte fram handen och välkomnade gröngölingen med en så entusiastisk nick hon förmådde innan hon ursäktade sig genom att vifta med pappren hon hade i handen och smet iväg. Tre minuter på toaletten så skulle hon förhoppningsvis vara i fas med sig själv igen. Hon vred på kranen och funderade på om hon skulle passa på att uträtta sina behov när hon ändå var här, men beslöt sig för att det kunde komma till pass med lite nödighet vid ett senare tillfälle. Hon satte sig på locket med utsträckta armar och blundade medan andningen lugnade ner det sista av hjärngungandet. Mer jobb. Helt oplanerat. Han hade uppenbarligen inte förstått någonting av hennes problem. Hon kände pulsen öka igen och insåg att hon genast måste stryka några andra punkter på sin mentala att göra-lista för att ge plats för handledning. Det enda hon inte kunde rucka på var de inbokade mötena och sina planerade pauser, men det andra fick hon försöka korta ner. Det förberedande jobbet och kontakten med arbetsgivarna som faktiskt kunde ge något. Hon vred av vattnet och torkade sig med en pappersservett runt halsen och upp längs underarmarna. Vem sjutton döper sitt barn till Margit? Någon som vill att barnet ska härdas genom att ge det minimala förutsättningar? Hon korrigerade mungiporna och snörpte till munnen så att hon inte skulle komma ut med ett skadeglatt flin. Anders och Margit väntade inne i hennes kontor, hon hade inte räknat med något annat. Anders trampade på stället borta vid fönstret och såg ut som om han hoppades att något skulle hända på gatan nedanför, så att han fick något att småprata om. Gunilla såg på hans huvudrörelse att det istället var en fågel som fångade hans blick. Med ett nöjt leende nickade han för sig själv när den flög iväg på nya äventyr. Margit satt i besöksstolen som ett barn med benen brett isär och armarna hängande längs armstöden. Hon sträckte på överkroppen när Gunilla kom in och tittade uppfordrande på henne. Anders 9
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 9
11/11/16 13:03
snurrade runt samtidigt som han sneglade på klockan. ”Se där är du ju”, sa han lättat. ”Här är jag”, bekräftade Gunilla och Anders hejdade sina ivriga steg och det ryckte ett par gånger i hans högra ögonlock. Gunilla satte sig omsorgsfullt ner på stolen, slätade till klädseln och drog ut skivan med tangentbordet till datorn. Margit suckade ljudligt. Gunilla bläddrade fram till den nya veckan på bords almanackan trots att hon visste att den var tom. Hon hann även rätta till fotografiet på sin vuxne son Mårten innan Anders tog till orda. ”Jaha”, sa han och gnuggade handflatorna mot varandra, ”jag har visat runt Margit i lokalerna. Jag tänkte att ni kunde arbeta tillsammans med dina klienter under första veckan så hon kommer igång och sen finns ju du tillhands för frågor.” Gunilla satte pekfingret mot kalendern, knackade lätt på den linjerade rutan så att armbanden rasslade runt hennes handled. ”Märkligt”, sa hon, ”jag måste ha missat att skriva upp den här handledargrejen.” ”Gunilla”, började Anders med sin mer formella ton som ändå lät som ett vädjande. ”Ja, när var det vi kom överens om den egentligen?” Hon tittade upp på honom. Anders sträckte ut handflatorna och såg ut som om han försökte pressa ihop luften under dem. Han sneglade till mot Margit innan han med blicken fäst på väggen bakom Gunilla bad Margit att ursäkta dem en stund. Margit grep tag i armstöden på fåtöljen för att resa sig men Gunilla viftade leende ner henne på stolen igen. ”Nej nej, det behövs inte, jag får helt enkelt rucka på planeringen lite så ska det nog ordna sig. Vi är kända för att vara extremt flexibla här.” Gunilla hasade sig fram på kontorsstolen, satte på sig läsglas ögonen som hon hade hängande fram på bröstet och drog fingret runt den tunga bismarcklänken hon bar runt halsen. Hon valde en blå kulspetspenna ur pennstället men ändrade sig sedan och tog en grön. Med snirklig stil skrev hon in Handledare åt Gittan så att det 10
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 10
11/11/16 13:03
täckte den tomma måndagssidan i planeringskalendern. Anders drog i sina manschetter och gned handflatorna mot varandra i en cirkelrörelse. ”Så där, då var det väl klart så?” ”Ja, då tror jag att jag och Gittan klarar oss nu”, nickade Gunilla. Anders log skevt mot dem båda och harklade sig innan han trampade ut ur rummet. Gunilla lutade sig tillbaka på stolen så att den knarrade under hennes vikt och tittade på sin nya medarbetare. Plötsligt skulle alltså en tom tjänst tillsättas. De hade gått på knäna under en längre period med flera av personalen som deltidssjukskrivna, heltidssjukskrivna eller avtalspensionerade. Tidigare hade det tillsatts unga käcka jobbcoacher för att få driv i verksamheten men även de tjänsterna hade tunnat ut då effekten uteblev. Än pratade man om att sysselsättningen skulle öka, än pratade man om hur svårt det var att få ut människor i arbete. Ingen pratade om att det kunde vara ett systemfel. Gunilla var en mästare på att genomskåda åtgärder. Varenda gång de kom med en ny åtgärd som prompt skulle genomföras hade hon lust att berätta vad hon tyckte om den, men eftersom det inte var någon som orkade lyssna så hade hon behållit sina sanningar inom sig. Hon hade tänkt att det ger sig allt eftersom. Det är ju så det fungerar, med delegeringar ner i leden där uppgiften var att hålla käft och lyda. Men hon hade bara drygt tio år kvar nu, i alla fall om hon hade tur och det blev nedskärningar. Det var många som hon hade träffat som hade blivit erbjudna tidigare pension. Hon skulle givetvis tacka ja den dagen när erbjudandet kom. Hon hörde sig nästan skrika fram sitt JA. Men först skulle de alltså förstärka organisationen med fenomenet framför henne. Nog för att man blev full i skratt när man såg henne men särskilt munter verkade hon inte. Gunilla riktade ett prövande leende mot henne. Den grönklädda kvinnan stirrade iskallt tillbaka. ”Om du kallar mig Gittan en gång till så ber jag Anders fixa fram en annan handledare åt mig”, sa hon. Gunilla hoppade till. Inget hade passat henne bättre, men å andra 11
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 11
11/11/16 13:03
sidan tänkte hon inte låta en ny flicksnärta komma och diktera vad hon skulle göra. ”Jaha”, sa hon medan det flammade varmt på halsen, ”Marrrgit var det alltså!” Kvinnan blängde på henne. Gunilla startade datorn och loggade in. Det här började ju inte så bra. Borde man inte vara mer ödmjuk och uppmärksam som nyanställd? Eller var det en generationsfråga med bristande respekt och förståelse? Uppenbarligen fick hon vara tydligare i sin kommunikation. ”Jag måste kämpa med att inte låta saker stressa mig”, sa hon och tittade på Margit över kanten på läsglasögonen. ”Va?” ”Men nu hinner vi inte småprata mer om mig …” Gunilla klickade fram Outlook och den fulltecknade agendan för dagen. ••• Margit kände hur rumpan domnade mot träet i stolen och hon undrade var stoppningen tagit vägen. Efter ett par timmar hade hon provat de flesta sittställningar utan att hitta någon bekvämlighet. Var det så här det skulle vara hela veckan med Gunilla? Om det här var en vanlig dag på jobbet så var det kanske dags att kasta sig in på högskolan igen och utbilda sig till … ja, varför inte marinbiolog eller kakelugnsmakare? Eller psykolog helt enkelt, det var ju uppenbart att både arbetskamrater och sökanden var mer eller mindre störda. Hon stängde igen munnen för femtioelfte gången, den hamnade hela tiden i ett halvöppet läge och började torka ut. Gunilla föreföll vara lika mycket en spillra av mänskligheten som de flesta andra hon träffat under dagen. Hon undrade vilka krav de egentligen haft vid anställning förr, eller rättare sagt bristen av dem. Anders var i särklass den mest normala hon träffat hittills och han hade snabbt dumpat henne i knäet på den stora koloss till kvinna som nu satt och fipplade med sitt halsband medan hon ställde idiot frågor till en kille som nästan var jämnårig med Margit själv. ”Hur många jobb hade du sökt under den senaste perioden, sa 12
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 12
11/11/16 13:03
du?” frågade Gunilla igen fast det fanns dokumenterat i hans aktivitetsrapport. Margit hade hört honom svara på den frågan innan. Tre, tänkte hon uppgivet och fuktade munhålan med tungan. ”Tre”, svarade killen och skruvade på sig. ”Tre”, upprepade Gunilla och skrev ner en krumelur på sitt papper. Hon fäste bekymrat blicken på klienten som sjönk ihop mer och mer i stolen. ”Har du mått dåligt?” ”Njae …” ”Du brukar söka fem till sex arbeten under en tremånaders period, och nu är du nere i tre …” ”Jo alltså, jag har ju varit förkyld en del …” ”Jaså, ont i halsen? Hosta?” frågade Gunilla och lät som om hon tänkte komma med ett husmorstips på vitkål och ingefära i nästa andetag. Margit bytte hastigt ställning på stolen för att inte nicka till och börja dregla. Hon kikade återigen över axeln på Gunilla för att komma ihåg vad klienten hette. Felix Stomberg. Lät mer som ett namn på en företagsledare än på den halvfete slashasen hon hade framför sig. ”Jo, det stämmer, och lite huvudvärk, morsan sa att jag skulle ta det lugnt”, sa Felix. ”Men du skulle klara av ett jobb nu, med andra ord?” Felix såg tveksam ut och sneglade ner på sina fötter. ”Då ska vi se”, sa Gunilla och vände sig mot datorn. ”Berätta vilka jobb har du sökt och varför? Har du en egen förteckning över dem där?” Felix grävde fram en hopvikt lapp ur fickan på joggingbyxorna och slätade ut den framför sig med båda handflatorna. Gunilla scrollade på datorn och läste mumlande: ”Vaktmästare på Almåsgymnasiet, butikssäljare hos Hemexperten, fordonslackerare … Fordonslackerare?” Felix ryckte på axlarna. ”Tja, jag måste ju söka något säger du ju … och polaren och jag lackade om hans Escort för ett par år sen, det blev riktigt bra.” Skjut den jäveln, tänkte Margit. 13
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 13
11/11/16 13:03
”Hm”, sa Gunilla. ”Har du blivit kallad på någon intervju?” Vad fan tror du? tänkte Margit uppgivet. ”Nää …” ”Vi kommer att köra en ny omgång av jobbsökarkursen i september, jag tror jag skriver in dig där”, sa Gunilla. ”Jag har fan redan gått den …” ”Javisst”, log Gunilla, ”det är jättebra med upprepning.” ”Näää, vete fan, jag kanske drar till Norge och jobbar med polaren istället …” Gunillas leende blev större. ”Ja det kan nog passa, rensa fisk är toppen när man är aningen täppt i näsan”, påpekade hon välvilligt. ”Men jag skriver in dig här på kursen så länge så kan vi avboka den om du får jobb innan.” ”Vad fan då …” ”Och så vill jag att du ökar antalet sökningar till minst tio tills dess, annars vågar jag inte lova att vi godtar ansökan om ersättningen.” Gunilla knappade in informationen på datorn medan Felix smattrade med fingrarna på armstödet. ”Att du inte söker ett telemarketingjobb” tipsade Gunilla Felix när han var på väg ut ur rummet. ”Du som har så trevlig röst?” Herrejävlar, tänkte Margit och tvingade ihop munnen. ••• Margit avböjde att äta lunch med sina nya kollegor, hon ville bara fly därifrån. Som på en given signal tömdes kontorslandskapet och de mindre kontoren på anställda. Hon passerade köket på vägen ut och såg hur alla de medelålders anställda plockade fram matlådor och flockades runt mikrovågsugnarna. På Eest köpte hon en sexbitars sushi och satte sig på en parkbänk bredvid Viskan. Hon pillade in hörlurarna i öronen och letade fram sin favoritlista på mobilen. Ett par låtar med punkinfluenser på hög volym borde rensa bort frustrationen över Gunillas utvecklingsstörda beteende. Hon sög för fan bort all energi som någonsin vågade sig in på hennes kontor. Människan kunde för helvete inte skapa ett uns av entusiasm hos de arbetssökande. Det måste 14
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 14
11/11/16 13:03
väl ändå vara en del av jobbet? Få folk att kasta sig över de jobb som fanns. Istället satt hon och tragglade om kurser som ingen ville gå och betade omständligt av samma fråga flera gånger. Fattade hon inte själv hur störd hon var? Margit doppade bit efter bit i sojan och tuggade i sig risknytena varvat med ingefäran. Tog en klunk mineralvatten emellan. Framför fötterna på henne hoppade ett par gråsparvar förväntansfullt med huvudena på sned. Hon skvätte iväg några riskorn till dem och såg hur en av dem med snabba steg pickade till sig maten men genast blev attackerad av en av de andra som flaxande gjorde anspråk på samma korn. Margit kastade ner fler matrester och fick se två kråkor och tre nya gråsparvar anlända till platsen. Ivrigt nappade de till sig vad de kom åt och flaxade sedan undan i säkerhet. Hon satt och iakttog dem tills Lokan var uppdrucken och klockan visade att det var dags att återförenas med Idiot-Gunilla igen. Den första sökanden de träffade efter lunch nästan tiggde efter arbete. ”Jag blir tokig”, sa hon, ”Jag har sökt trettiosex jobb och inte blivit kallad på intervju på ett enda! Vad gör jag för fel?” Gunilla tittade på skärmen och nickade medan hon scrollade i informationen om den sökande. ”Det var bra, bara fortsätt så”, mumlade hon. Visa lite entusiasm för helvete, svor Margit inombords. ”Är det för att jag har fem barn, är det så? Tror de att jag kommer att vara hemma med sjuka ungar hela tiden?” ”Nej, det får de inte göra någon åtskillnad för”, mumlade Gunilla. ”Bara fortsätt söka, det blir bra. Det kommer in några nya trevliga åtgärder inom kort som kan passa dig. Jag sätter upp en ny tid här om fjorton dagar så pratar vi lite mer om det. Fram till dess kan du försöka slappna av.” Kvinnan såg matt ut. ”Jaha, det blir väl bra.” Hon reste sig ur stolen och hakade upp handväskan på axeln igen, nickade mot dem och gick. Men nu fick det väl ändå vara nog med nonchalans! Margit hoppade upp från åhörarstolen och tog några stora steg fram till fönstret. 15
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 15
11/11/16 13:03
”Alltså …”, började hon uppbragt och höll på att börja teckna med händerna av bara farten. Gunilla reste sig upp och klappade sig på magen. ”Ojoj, vi tar det sen, nu måste jag verkligen skynda mig till damernas. Kan inte vänta en sekund till.” Margit stod häpen kvar och stirrade efter henne. Gjorde hon det här med flit? Hon stod ensam i rummet och tittade sig omkring efter något att avreagera sig på. Blev ofantligt sugen på att ta en spritpenna och rita en pil riktad mot Gunillas plats och skriva Hjälp mig istället! på den beige väggen. Det var säkert Gunilla själv som valt beigeblaskfärgen. Bara för att sedan stoppa in sig själv där, klädd i ljusgrå tunika och mellangrå byxor. Guldsmycken och cendréfärgat hår. Wow. Verkligen. Det enda som gav liv åt rummet var två tavlor som hängde på långväggen mot fönstret, men det vore synd att trampa sönder dem mot golvet bara för att hon var irriterad. Hade de inte hängt just här hade Margit troligen tyckt om dem. Vilda svepande färger och helt abstrakta, men när Margit hade sneglat på dem under dagen hade hon nästan kunnat skönja ett ansikte bland färgsjoken. Duken var uppspänd på ram men utan ytterram, Margit gissade att de var gjorda i akryl. ”Så, då har vi Soner Özdemir här, om du vill sätta dig på din plats igen.” Gunilla återvände till rummet och nickade vänligt mot henne. Efter henne kom en lång gänglig man med vitt hår och kortklippt skägg. ”Kan ni inte ge mig en ny praktikplats … snälla!” sa han på bruten svenska. ”Du borde ha upplyst om att du är gräsallergiker”, sa Gunilla skarpt. ”Allahallah!” Soner slog ut med händerna. ”Det var bara gräset de ville ha gjort, jag hade kunnat klippa lite blommor!” ”Du kan inte vara på parkförvaltningen under sommaren om du är gräs- och pollenallergiker”, påpekade Gunilla med näsroten rynkad. ”Men det var en chans!” ”Du måste upplysa om dina begränsningar”, fräste Gunilla. 16
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 16
11/11/16 13:03
”Fattar du inte? Det är begränsningar som drar gränserna.” ”Jag har inga begränsningar, jag bara nyser och kliar ögon”, invände Soner. Gunilla skrattade glädjelöst och knappade fram Soners journal på skärmen. ”Du är stelopererad i fyra kotor, du har nedsatt syn på höger öga och nedsatt hörsel på höger öra, du har protes på vänsterfoten, whiplash och är allergisk mot damm, pälsdjur och nu även gräs.” Hon fnös och drog i halsbandet med båda händerna. ”Du är fantastisk på att se dina möjligheter, Soner, men du måste hjälpa oss att hitta rätt arbetsgivare för dig!” Soner höll vädjande ut händerna. ”Jag kan göra allt, jag har jobbat sedan jag var sex år gammal. Jag ska jobba nu också och försörja min familj.” De stirrade envist på varandra. Gunilla skakade på huvudet. ”Du har snart inget kvar av dina praktikdagar, de är begränsade vet du.” ”Men jag är inte begränsad”, upprepade Soner buttert. För första gången under dagen tycktes Gunillas orubbliga mask ha lämnat henne. Margit såg en sorgsenhet i hennes ansikte innan hon med klirrande armband strök handen över ansiktet och trollade fram den vanliga minen igen. ”Jag ska se vad jag kan göra”, muttrade Gunilla. ••• Pelargonerna var fortfarande vackra och blommade rikligt på balkongen. Hänglobelian däremot hade fula bruna blad kring rötterna som förstörde helhetsintrycket i balkonglådan. Speciellt om man stod uppe på balkongen, stod man nere på gatan såg man endast det friska gröna och de puttenuttiga blå blommorna. Gunilla hällde gödselvatten över dem och försökte dra bladen från pelargonerna över lobelian för att skymma över. Den nergående solen gav balkongväggen ett varmgult utseende trots att fukten genast ökade markant nu när sommaren gick in i sitt slutskede. Dagen hade gått bra. Det hade redan passerat en vecka sedan hon 17
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 17
11/11/16 13:03
lämnade semestern bakom sig och det kändes som en evighet sedan. Semester eller inte, det kunde kvitta, bara hon höll ett jämnt tempo och inte tog i för hårt. Hon hade inte längre några energireserver att ta ifrån. Det hade hon påpekat för Anders så många gånger men han verkade inte ens försöka förstå. Väl fungerande rutiner, det var det som höll ihop hennes liv, medan överraskningar var det värsta hon kunde tänka sig. Det hade fungerat hyfsat bra ändå med den nya. Margit hade tack och lov hållit sig tyst och inte försökt pracka på henne sina högskoleideologier. Så länge hon höll sig tyst och iakttog utan att försöka veta bäst på förhand så skulle det nog gå bra. Gunilla visste vad hon gjorde efter alla år och hon visste också varför, men man behövde inte gå runt och berätta detaljer för alla andra hela tiden. Var och en hade rätt och slätt sitt sätt att jobba på. Hon visste att hon hade fått klagomål på sin arbetsinsats. Det hörde ihop med jobbet, det var alla kollegorna ense om. Man fick helt enkelt försöka skratta bort det. Hon förutsatte att hon även hade fått interna klagomål då och då men det var som det var. Hon hade lärt sin läxa och visste att hålla sig på mattan och inte göra för stora avvikelser mot normen. Margit hade reagerat på något hon sagt eller gjort idag och varit på väg att protestera men där hade hon känt sig så yr att hon var tvungen att gå ifrån och göra andningsövningar på toaletten för att orka med resten av dagen. Hon ställde ner vattenkannan på akaciatrallen och satte sig i plaststolen. Den knakade under hennes tyngd och hon påminde sig själv om att köpa nya stolar till nästa vår. De här hade de köpt tillsammans, hon och Göran. Då hade de suttit här ute tillsammans och pratat om att köpa en husbil så de kunde bila ner till Italien på somrarna. Så fort cellbehandlingarna var klara skulle de åka iväg och hon hade redan börjat spara undan pengar. Istället hade han dött, den svikaren. Långsamt plågats ihjäl trots att hon försökt hjälpa honom med alla medel. Hon hade trixat och fixat och hoppat över sin egen skugga för att få loss så mycket pengar som möjligt från Försäkringskassan. Ansökt om alla bidrag hon fått syn på och samtidigt arbetat en del för att få ihop till husbilen. Allt för att inte drömmen skulle fallera på ekonomiska grunder. Det hade inte förändrat något utom för henne själv. 18
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 18
11/11/16 13:03
Han dog och hon fick ta smällen. Det var typiskt honom. Fann sig i alla situationer oavsett om de var bra eller dåliga. Som om det alltid var enklare att ta sig an situationen med en axelryckning än att uppbåda tillräckligt med energi för att försöka förändra den. Jaha barn, jaha ny lägenhet, jaha cancer. Men till och med det hade förändrats och gjort honom som förbytt när det ändå var för sent. De hade levt trettiotvå år ihop och kvar fanns några vardagsminnen och ett par knakande plaststolar. Gunilla fnös åt sig själv. Nu var det hon som var orättvis. De hade ju Mårten och fem fotoalbum fyllda med gemensamma minnen. Semestrar, julaftnar och födelsedagar. Men det var ändå märkligt hur folk kunde stiga in och sedan ut ur ens liv utan att det blev den enorma förändring de egentligen var värda. Lite rutiner som fick läggas om och vips hade man vant sig vid att aldrig mer få svar på sitt småprat framför tv:n. Så här efteråt var förändringen så minimal att han faktiskt borde förtjänat mer. Misse tassade ut till henne och stångade hennes ben. Lyfte sitt håriga ansikte och jamade. ”Ja”, sa hon och lyfte upp katten i knäet. ”Varför ska man krångla till det när det räcker med ett mjau?” Hon strök över den blågrå pälsen medan katten trampade runt i hennes knä. Han trampade ner klorna ett par gånger i hennes lår innan han ramlade ihop till en pälshög och började spinna högt. Gunilla strök honom över sidorna och magen och viftade ner katthåren som lossnade till balkonggolvet. De skulle blåsa bort därifrån och förmodligen komma några fåglar till godo, eller bara flyga ner till grannen och irritera. Hon struntade faktiskt i vilket. Balkongen var den del av lägenheten hon gillade mest. Fyra kvadratmeter stor men hade vidsträckt utsikt över Borås. Först hade hon föreningens trädgård nedanför sig med syrenbuskar som blommade i lila på våren, sedan kom pionerna i mörkcerise, stora och maffiga. Sedan kom de klarröda klätterrosorna som hängde tunga från spaljén. Dessutom fylldes ett par urnor vid den gemensamma uteplatsen varje år med tagetes i Johanssons regi. Längst ner i hörnan växte en kastanj och två unga björkar. Lutade hon sig något över balkongräcket såg hon delar av 19
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 19
11/11/16 13:03
Ramnasjön och den omgärdande parken. I övrigt var det alla husfasader från de stora villorna och mindre flerfamiljshusen och trädgårdarna som hon älskade att titta på. Se hur de ändrade färg efter årstid och väder. Se hur de lystes upp under kvällen och hon kunde sitta i sitt nedsläckta vardagsrum och titta på stadens ljusspel. Kisande iaktta hur skuggor och figurer rörde sig innanför avgränsande fönsterrutor. Där kände hon sig som en del av staden, som en bidragande del av alltings rörelse trots att hon själv satt stilla, men hon kunde inte beskriva det bättre. Åskådare behövs också, brukade hon tänka. Jag har alltid varit en åskådare tills jag sett hur mönstret fungerat. Magen kurrade till och Gunilla svepte upp katten på rygg i sin famn så att tassarna kom att peka upp mot taket. Misse tittade på henne under halvslutna ögonlock och fortsatte att kurra. Han sträckte på tassarna som om han försökte fånga något i ett rytmiskt mönster. Hon drog igen balkongdörren efter sig och gick in till köket. Rättade till katten som redan höll på att glida ur hennes famn, öppnade kylskåpet och plockade fram kattmatsburken med det röda locket på och flyttade sedan runt varorna på hyllorna för att hitta något till sig själv. En bit brieost, en halv gurka, en burk tonfisk, en öppnad förpackning med crème fraiche och otaliga burkar med syltlök, inlagd gurka och olika geléer. Inget jubelrop steg från hennes mage. Hon stängde dörren och öppnade den till skafferiet istället. Ris, quinoa, knäckebröd, mjukt bröd, spaghetti, tagliatelle, fusilli, matvete. Hon släppte ner katten med en duns, han gick genast fram till matskålen och jamade åt den. ”Kan du inte vänta lite så kan vi äta tillsammans?” frågade hon. ”Mjau!” Misse tittade fortfarande ner i sin tomma skål på golvet. ”Jaja.” Gunilla och tog fram en sked ur besticklådan. Medan Misse slafsade i sig oxbitar med sås satte Gunilla en gryta på spisen till tagliatellen och en kastrull till en tonfisksås. Hon tänkte på alla recept som diskuterades över bordet i lunchrummet. ”Här ska ni få receptet på en superenkel thaigryta som alla bara älskar!” ”Gud vilken god grillsås jag rörde ihop i lördags, man behöver bara vinäger, socker, worcestersås, rödlök … underbar till entrecoten!” 20
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 20
11/11/16 13:03
”Och sedan när man skrapat rent alla musslorna och slängt de som inte stänger sig så kokar man dem på det franska sättet med vitlök, vitt vin och massor av persilja, och så MÅSTE man slänga alla som inte öppnar sig …” Gunilla krafsade ur det sista av crème fraichen, öppnade tonfiskburken, hällde av vattnet och lät de runda hoppressade fiskbitarna landa på kastrullens botten. Hon gick tillbaka till kylskåpet och såg sig sökande omkring. Något som kunde sätta smak … Hon hittade en halvfull flaska med chilisås och hällde i ett par matskedar av den innan hon rörde runt. På med salt och peppar och sedan klart. Hon lät det puttra en stund på svag värme medan pastan blev klar och dukade sedan fram tallrik, bestick och ett glas fyllt med vatten. Hon slog upp sidan åtta i Borås Tidning, det var där hon hade slutat läsa i morse. ••• Cykeln gnisslade och rasslade under Margit när hon trampade hem vid halvfemtiden. Ena handtaget satt löst och gick att vrida på medan det andra satt som berget. Det hade nästan blivit en mani för henne att försöka vrida loss även det. Få loss det ur dess järngrepp. Den trettiotvå år gamla Rexcykeln var trots sin ålder lätt trampad och det gick undan i stan när hon trixade sig fram i trafiken, men redan vid Första Villagatan tröt krafterna i backarna upp mot Villastan, eftersom den inte hade några växlar. Hon slängde bak axelremsväskan på höften och promenerade upp längs Nyckelbergsgatan mot Annelundsparken i rask takt med cykeln vid sin sida, sedan vek hon av och gick grusgången genom parken upp mot Fjärde villagatan. Parken var full av hinder vid den här tiden på dagen. En mamma kom hand i hand med sitt bensläpande barn precis mitt i gången framför henne, en fet hund i långt koppel satt och klämde i ett buskage med sin lika knubbige husse som tog upp halva vägen. Margit kryssade förbi människor, ekorrar och tomma läskbägare med sugrör. Sedan tog hon sig ytterligare en gata upp innan hon kom fram till villan där de hyrde övervåningen. 21
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 21
11/11/16 13:03
Hon torkade av svetten på nederdelen av tröjan och lutade cykeln mot järnräcket vid ingången på baksidan av huset. ”Hej!” Margit vände sig om och nickade mot värdfamiljens dotter Tora. ”Hej, jag hörde inte att du kom”, log hon med viss ansträngning. ”Jag har en tam snigel, vill du se?” ”Gärna”, svarade Margit med så mycket entusiasm hon kunde uppbåda. Tora sträckte fram handen och öppnade upp den så att en vinbärssnäcka blev synlig i hennes femåriga handflata. Margit synade snäckan från flera håll för att se något levande i skalet, men skalet låg där det låg. Tora skakade försiktigt på handen utan att något hände och plockade sedan upp den mellan tummen och pekfingret och ruskade den kraftigare. ”Den kanske är blyg”, sa Margit. ”Det är en snigel!” fnös Tora. Hon försökte krafsa fram den med pekfingret i hålet och blev allt mer otålig. ”Du kan prova att locka fram den med ett blad istället”, föreslog Margit. ”Nej! Den är dum”, hon kastade snigeln på marken och trampade sönder den med ett kras under plasttoffeln. ”Jag ska hämta en ny!” Tora sprang iväg mot bärbuskarna i trädgården medan Margit tittade ner på det som fanns kvar av den tama snigeln. Den nakna kroppen som verkade vrida sig i vanmakt. Precis så fungerar det i den stora världen också, tänkte hon och öppnade ytterdörren som ledde till trappan upp till deras lägenhet. Bakom sig hörde hon hur Tora ropade på henne så hon skyndade sig att stänga dörren. Från lägenheten var det tyst, vilket var ovanligt. Hon krängde av sig skorna på avsatsen ovanför trappan, öppnade dörren och gick rakt in i köket. Till vänster om sig hängde hon av sig väskan på en krok och gick vidare ut till den triangelformade hallen där den specialbyggda fågelburen stod. Fyra stora undulater satt på grenen högst upp i det lilla trädet de monterat mitt i. De tittade ömsom upp på henne och lyfte sina vingar i hälsning och ömsom ner på burgolvet där Margits sambo Calle låg på knä och rakade ut träck och fjädrar med en grovmaskig sil. Margit log, hon hade tolkat 22
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 22
11/11/16 13:03
tystnaden rätt. I vanliga fall brukade kvittret ta sig hela vägen ner till ytterdörren, men just vid rengöring av buren brukade de sitta tysta och bara titta på. Margit stampade hårt i golvet och väntade på reaktionen. Calle tittade över axeln och slängde sig sedan bakåt i brygga och formade munnen till en puss mot henne. Margit rynkade på pannan och hytte med pekfingret mot honom. ”Varför har du inte låst ytterdörren?” tecknade hon. Calle himlade med ögonen. ”Jag var nere med soporna för en stund sedan. Du skulle ju komma hem.” Margit böjde sig fram så att deras läppar möttes upp och ner, sedan tryckte hon ner hans axlar mot golvet så att han ramlade på rygg och fortsatte att kyssa honom. Han log mot hennes läppar. ”Hur var din dag i draknästet?” tecknade han med snabba handrörelser. Margit höll upp sitt långfinger framför hans ögon och flinade. Calle satte sig upp och sträckte ut armen mot fågelburen. Utan att släppa henne med ögonen stängde han burdörren och drog ner henne i sitt knä. ”Har de inte förstått än hur bra du är?” frågade han. ”Jag får bara sitta och titta på”, svarade hon. ”Och jag blir tokig på deras jävla mentalitet. Nivån verkar vara på det stadiet att de försöker komma på om den arbetslöse är rund, fyrkantig eller trekantig så de vet vilket hål de ska stoppa dem i.” Calle brast ut i skratt och hon började också fnissa. Hon lutade sig mot hans axel och njöt av känslan att känna vibrationerna från två olika skratt blanda sig. Hennes Calle, alltid lika nära till skratt och full av godhet. Vad skulle hon ha varit utan honom? ••• Jens Backlund lutade armbågarna mot knäna och kliade sig med båda händerna i huvudet. De mörka persiennerna såg till att det fortfarande var halvskumt i rummet. Utanför kraxade en skata upprört och motorljuden från Norrby långgata trängde sig på när 23
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 23
11/11/16 13:03
vinden låg åt fel håll. Han suckade djupt och sneglade mot klockradions urtavla på sängbordet. Nio och fyrtiosex. Vanligtvis vaknade han inte förrän elva. Fick han välja helt fritt och förutsättningslöst skulle han helst inte vakna alls, fanns inte mycket mening med det när varje dag tycktes börja med besvikelsen över att det var dags för ännu en. Förr hade han legat vaken på nätterna med klappande hjärta och tankarna rusande genom huvudet, då hade han väntat in gryningstimmarna så att han kunde få komma igång. Han kom plötsligt ihåg hur han vid sex-sjutiden på morgonen hade stått och lurpassat i buskarna utanför utvalda bostadshus för att demonstrera hur dålig koll folk hade på sina villor medan de var på jobbet. Medelålders människor hade då gett honom trötta men stressade blickar och bara ryckt åt sig foldern han stack åt dem i farten. Sedan hade han fångat upp dem ett par kvällar senare när de hunnit smälta händelsen och bli oroliga. Han hade sålt bra med inbrottsskydd ett tag, ända tills de stora vaktbolagen började ta över marknaden. Men då hade han redan kommit på något nytt och startat ny business. Han sträckte upp armarna i luften och sträckte på ryggen för att vakna till. Idag hade han bara en sak han behövde göra och det var redan om en halvtimma. Han reste sig från sängkanten och kliade sig i ljumsken under kalsongkanten medan han tassade över till pinnstolen där de flesta av hans kläder låg draperade. Troligen borde han duscha men han iddes inte. En annan dag. Han gjorde inte precis några maratonpass under dagarna så att han behövde skrubba sig hela tiden. Genom väggen hörde han orientalisk musik strömma in. Gälla herröster och hurtiga toner, han hade lärt sig att uppskatta det. Han knackade en gång med knogen i väggen och väntade sedan en stund innan han upprepade knackningen. Där ökade volymen och Jens log och nynnade med i melodin. Han kände igen just den låten, verkade vara en riktig hit. T-shirten var skrynklig efter att ha legat under ett par byxor men såg hyggligt ren ut, jeansen hade sett sina bästa dagar. Man har ju en image att upprätthålla, tänkte han, och stoppade ner fötterna i byxbenen och drog åt skärpet i midjan. Han var inne på sista hålet nu och borde ta en spik och hammare och göra ett nytt någon dag. 24
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 24
11/11/16 13:03
Byxorna ramlade i alla fall inte av även om de hängde på höftbenen. Han hällde upp av kaffet som fanns kvar i bryggaren och värmde det en minut i mikron. Under tiden hann han in på toaletten och pissade med pannan lutad mot väggen bakom toastolen. Såg intorkat damm vid väggen bakom porslinet och blundade innan det störde honom. För ett antal år sedan hade han sålt städattiraljer, ett specialkomponerat rengöringsmedel som faktiskt fortfarande efterfrågades, och en kombinationsmopp med flera olika munstycken för husets alla behov. Det hade också verkat lovande, han hade varit i kontakt med flera stora kedjor på marknaden, Coop, Åhléns, Ica, Ekohallen … Det hade ändå inte blivit någon lyckosam affär, han hade ingen möjlighet att pressa ner priset till den nivå de ville ha och sedan hade EU satt stopp för en av kemikalierna i rengöringssprayen och så var den sagan all. Jens sköljde av händerna och drog dem snabbt genom både hår och skägg innan han plockade ut kaffekoppen ur mikron och brände sig på tungan av första klunken, han spädde på med kallvatten från kranen och gurglade runt kaffet i munnen innan han svalde. Borsta tänderna tänkte han göra sen, behövde köpa ny tandkräm på vägen hem. Kaffet fick ta död på morgonandedräkten så länge. Han hällde ut resterande dryck ur koppen och ställde ner den i diskhon tillsammans med resten av porslinet. Han tvekade ett ögonblick men fyllde sedan på med hett vatten och ett par droppar diskmedel. Fick det stå och dra sig i ett par timmar var det bara att skölja av sen. Fungerade nästintill som en diskmaskin. Klockan på köksväggen visade att han hade knappt femton minuter på sig att promenera till Torggatan. Det skulle inte räcka men han gjorde vad han kunde. I hallen nappade han åt sig jackan och cigarettpaketet, hakade av säkerhetskedjan och klev ut i det ekande trapphuset på tredje våningen. Det luktade redan matos. Curry, koriander och olivolja. Någon sorts frityr. Han tryckte på hissknappen som var svart av sot efter att någon försökt tända eld på den. Svart halvsmält plast. Den hade sett ut så redan när han flyttade in. Från närmsta grannen hördes fortfarande musiken och från någon av de övre våningarna smällde det i en dörr och ett par barn argumenterande om något på ett språk han inte förstod. 25
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 25
11/11/16 13:03
Hissen gnisslade sakta neråt genom huset med honom inuti sig. Han försökte stå still för att inte störa den i arbetet. Han tände dagens första cigg redan när han lämnade hissen och blåste ut röken på Non smoking-klistermärket vid porten. Kasper, Jesper och Jonatan satt på den vanliga parkbänken. Han hade ingen aning om vad de hette men han kallade dem så. Tre farbröder som kunde vara allt från jämngamla med honom till åttio år. Läderartade ansikten på alla tre. Som en medfödd solbränna, grå mustasch, stickad kofta eller kavaj ovanpå en basarköpt skjorta. Hela våren, sommaren och hösten satt de på parkbänken utanför huset och spelade backgammon och tuggade solrosfrön, på vintern var de spårlöst försvunna och sedan dök de upp på våren igen precis som om de bara hade skakat av sig snön och syntes igen. De hälsade glatt på honom och pekade på spelet. ”Komma spela!” ropade de med tandfattiga munnar och stora leenden. Det hörde till ritualen. Som vanligt skakade han på huvudet och pekade på sin klocklösa vänsterarm. ”En annan gång, jag har ett möte idag.” ”Äsch, ha möte sen!” Den han kallade Jonatan vinkade att han skulle komma närmare. ”Kan inte ändra på det här. Det är viktigt.” Jens ryckte ursäktande på axlarna och rörde fingertopparna mot varandra för att visa att det handlade om stålar. ”Bah, viktigt. Vad är egentligen viktigt?” Jonatan viftade iväg honom så att radbandet i hans hand skallrade. Någon gång skulle han sätta sig ner och lära sig spelet, men ännu hade han inte haft ork att engagera sig. Men han hade tänkt på det i tre år. Han drog ett djupt bloss till och började i sakta mak gå in mot centrum. •••
26
0167-MEDLYS-INL-AW.indd 26
11/11/16 13:03