9789175450391

en bernie günther-deckare

Philip Kerr

Dimridå översättning

Hans O Sjöström

historiska media 3

Böcker i serien om Bernie Günther: Falskspel, 2012

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

orginalets titel The Pale Criminal copyright © 1989 by thynKER Ltd © svensk utgåva Historiska Media 2014 översättning Hans O Sjöström sättning Åsa Björck omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagscollage Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsfoton Shutterstock tryck ScandBook AB, Falun 2014 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-039-1

4

Till Jane

5

6

Mycket hos de goda ibland er gör mig illamående och det är sannerligen inte deras onda sida jag menar. Nej, jag skulle vilja att de hade ett vansinne som i likhet med denna bleka förbrytare ledde till deras undergång!

Sannerligen skulle jag vilja att deras vansinne kunde kallas sanning, trohet eller rättfärdighet, men sin dygd har de enbart för att leva länge, och det i ett ynkligt välbefinnande.

Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra Här i översättning av Hans O Sjöström

7

8

Fรถrsta delen

9

10

Man blir lätt trollbunden av jordgubbstårtan på Kranzlers Café när ens diet förbjuder en att äta den.

På sista tiden har jag börjat känna ungefär likadant för kvinnor.­Fast jag håller ju ingen­diet utan upptäcker bara att servitrisen struntar i mig. Dess­utom finns det fullt med vackra exemplar överallt. Kvinnor menar jag, fast jag lika gärna kunde knulla en servitris som vilken annan kvinnlig varelse som helst. För ett par år sen fanns det en kvinna. Jag älskade henne, men hon bara försvann. Tja, det är sådant som händer många i den här staden. Men sen dess har jag bara haft tillfälliga förbindelser. Och när man nu ser mig vanka av och an på Unter den Linden­skulle man kunna tro att jag betraktar en hypnotisörs pendel. Vad vet jag, det kanske beror på värmen. Den här sommaren är det lika hett i Berlin som i en bagares armhåla. Eller­ det kanske bara är jag som har fyllt fyrtio och börjat bli litet­ larvig när jag ser bebisar. Vad det än beror på är min drift att fortplanta mig inget annat än bestialisk, vilket kvinnor naturligtvis kan se i min blick och därför lämnar mig åt ensamheten.

Trots det fick bestialiteten denna långa heta sommar 1938 något av en hjärtlös arisk renässans.

11

12

kapitel

1

Fredagen den 26 augusti – Precis som en jävla gök.

– Vadå?

Bruno Stahlecker tittade upp från tidningen.

– Hitler, vem annars?

Det knöt sig i magen när jag anade att ännu en av min kollegas djupsinniga liknelser om nazisterna var på väg.

– Givetvis, sa jag tvärsäkert och hoppades att han inte skulle förklara saken närmare om jag visade att jag fullkomligt förstod vad han menade. Men icke.

– Han har knappt hunnit bli av med den österrikiska fågelungen i det europeiska boet förrän den tjeckoslovakiska börjar ligga illa till.

Han smällde till tidningen med baksidan av handen.

– Har du sett det här, Bernie? Tyska trupprörelser på gränsen till Sudetlandet.

– Ja, jag gissade att det var det du pratade om.

Jag tog upp morgonens post och började sortera den samtidigt som jag satte mig. Den innehöll flera checkar, och det mildrade min irritation mot Bruno. Otroligt men uppenbart nog hade han redan tagit ett glas. I vanliga fall uttryckte han sig praktiskt taget enstavigt, vilket jag föredrar, eftersom jag är ganska­ tystlåten själv, men spriten gjorde honom alltid pratsammare än en italiensk servitör.

13

– Det konstiga är att föräldrarna inte märker nåt. Gökungen slänger ut dom andra ungarna och fosterföräldrarna fortsätter bara att mata den.

– Dom kanske hoppas att han ska hålla tyst och ge sig iväg, sa jag med skärpa, men Bruno var alldeles för tjockhudad för att bry sig om den piken. Jag skummade ett av breven och läste sedan om det, men långsammare den här gången.

– Dom vill faktiskt inte märka nåt. Vad var det i posten?

– Va? Jo, några checkar.

– Välsignad vare den dag när det kommer en check. Nåt annat?

– Ett brev. Anonymt. Det är nån som vill träffa mig i riksdagshuset vid midnatt.

– Berättar han varför?

– Han påstår att han har upplysningar om ett av mina gamla fall. En försvunnen person som fortfarande saknas.

– Jo, dom minns jag lika bra som jag minns hundar med svans. Mycket sällsynt. Ska du gå dit?

Jag ryckte på axlarna.

– På sista tiden har jag haft svårt att sova, så varför inte?

– Du menar bortsett från att det är en sönderbränd ruin som man bör akta sig för att gå in i? Ja, det kan till exempel vara en fälla. Nån kanske är ute efter att döda dig.

– Då kanske det var du som skickade brevet.

Han skrattade besvärat.

– Jag kanske borde följa med dig och hålla mig i närheten, utom synhåll men inom hörhåll.

– Eller inom skotthåll? Jag skakade på huvudet. Om man vill döda nån ber man inte honom komma till en plats där han naturligtvis är på sin vakt.

Jag slet upp skrivbordslådan.

Till det yttre var det ingen större skillnad mellan Mausern och Walthern, men jag valde Mausern. Vinkeln på kolven och 14

pistolens modell gjorde den helt enkel pålitligare än den något mindre Walthern och den hade kraft nog att sätta stopp för vad som helst. Precis som en fet check ingav den mig alltid en känsla av trygghet när jag stoppade ner den i rockfickan. Jag viftade med vapnet mot Bruno.

– Och vem det än var som bjöd in mig så vet han att jag har en pistol med mig.

– Tänk om det är flera stycken.

– För helvete, Bruno, det finns ingen anledning att måla fan på väggen. Jag förstår riskerna, men så är det i vår bransch.

Journalister får nyhetstelegram, soldater får inställelseorder och privat­detektiver får anonyma brev. Om jag hade velat ha sigillack­ på min post skulle jag ha blivit advokat för fan.

Bruno nickade, drog en aning i sin ögonlapp och ägnade sig sedan åt sin pipa – symbolen för vårt misslyckade kompanjonskap. Jag hatar piprökandets alla attiraljer: tobakspungen, piprensaren, fickkniven och specialtändaren. Piprökare är världsmästare i att böka och stöka och de är en lika stor förbannelse för vår värld som en missionär som går i land på Tahiti med en låda behåar. Det var inte Brunos fel, för trots sitt drickande och sina små ovanor var han fortfarande samma skickliga spanare som jag hade räddat ur en undanskymd tillvaro vid en avlägsen Kripostation i Spreewald. Nej, det var mig det var fel på.

Jag hade upptäckt att jag var lika olämplig för kompanjonskap som för direktörsposten på Deutsche Bank.

Men när jag tittade på honom började jag få dåligt samvete.

– Kommer du ihåg vad vi sa under kriget? Om det är du som ska ha den kan du vara säker på att den träffar rätt.

– Det minns jag, sa han, tände sin pipa och återgick till Völkischer Beobachter.

Jag såg förundrat på medan han läste.

– Du kan lika gärna vänta på att få höra en medeltida stads15

ropare som att tro att du ska hitta några vettiga nyheter i den där.

– Jovisst. Men jag tycker om att läsa tidningen på morgonen, även om det inte finns nåt annat än skit i den. Det har blivit en vana.

Vi höll bägge två tyst en liten stund.

– Här är en sån där annons igen: Rolf Vogelmann, privat­ detektiv. Specialitet: försvunna personer.

– Har aldrig hört talas om honom.

– Det har du visst. Dom hade samma annons i fredags. Jag läste upp den för dig. Kommer du inte ihåg det?

Han tog ut pipan ur munnen och pekade med skaftet mot mig.

– Vi kanske borde annonsera, Bernie.

– Varför det? Vi har redan så många uppdrag vi orkar med.

Det har aldrig gått bättre för oss. Varför ska vi då dra på oss en sån extrautgift? Hur som helst är det anseendet som räknas i den här branschen, inte några spaltcentimeter i partitidningen.

Den där Rolf Vogelmann vet uppenbarligen inte vad han håller på med. Tänk på alla uppdrag vi får från judar. Inga av våra klienter läser den där skiten.

– Tja, om du inte tycker vi behöver det, Bernie …

– Lika litet som jag behöver en tredje bröstvårta.

– Förr i tiden trodde en del människor att det var ett tecken på tur.

– Och en hel del tyckte att det var skäl nog att bränna en på bål.

– Djävulsmärket, va? Du, Hitler kanske har en, skrockade han.

– Lika säkert som att Goebbels har en klöv. Dom är fanimej från helvetet hela högen. Varenda jävla en. * 16

Jag hörde mina fotsteg eka på en ödslig Königsplatz när jag närmade mig det som fanns kvar av riksdagshuset. Det var bara Bismarck som tycktes vara beredd att bjuda något motstånd mot min närvaro, där han stod på sin sockel framför den västra porten med handen på svärdet och huvudet vänt mot mig. Men enligt vad jag kunde minnas hade han aldrig känt någon större entusiasm för Tysklands parlament – och hade aldrig satt sin fot där – och därför tvivlade jag på att han skulle ha haft någon lust att försvara denna institution som hans staty, kanske symboliskt, vände ryggen till. Inte för att det numera fanns särskilt mycket i den utsirade byggnaden i renässansstil som kunde vara värt att slåss för.

Med sin svartbrända fasad såg riksdagshuset ut som en vulkan efter sitt sista och mest spektakulära utbrott. Men eldsvådan hade varit något mer än Weimarrepublikens likbål. Pyroman­dådet var också ett tydligt budskap till Tyskland om vad Adolf Hitler och hans tredje bröstvårta hade i beredskap för oss.

Jag gick bort till norra sidan och det som hade varit port V, ingången för allmänheten. För över trettio år sedan hade jag gått in genom den tillsammans med min mor.

Jag lät ficklampan ligga kvar i rockfickan. En man med ficklampa i handen är som en vandrande måltavla. Och hur som helst sken månen alldeles tillräckligt starkt genom det som fanns kvar av taket för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. När jag genom norra vestibulen kom in i det som en gång hade varit ett väntrum, osäkrade jag ändå Mausern för att den som väntade på mig skulle förstå att jag var beväpnad. Och i den spöklikt ekande tystnaden lät det högre än en hel skvadron preussiskt kavalleri.

– Den där behöver ni inte, sa en röst från läktaren ovanför mig.

– Jag behåller den ändå ett tag. Det kanske finns råttor här.

Mannen skrattade hånfullt.

– Råttorna stack härifrån för länge sen.

17

En ficklampa lyste mig rakt i ansiktet.

– Kom upp hit, Günther.

– Jag tycker rösten låter bekant, jag borde känna igen den, sa jag och började gå uppför trappan.

– Samma här. Ibland känner jag igen min röst, men inte den som använder den. Det är väl inget konstigt med det? Inte nuförtiden.

Jag tog fram ficklampan och riktade den mot mannen som jag såg var på väg in i rummet framför mig.

– Det var intressant att höra. Jag skulle vilja höra er säga nåt sånt där borta på Prinz-Albrecht-Strasse.

Han skrattade igen.

– Så du känner alltså igen mig.

Jag hann ikapp honom vid en stor marmorstaty av kejsar Vilhelm I som stod mitt i en pampig åttkantig sal. Min ficklampa fångade äntligen hans drag. Det fanns något kosmopolitiskt över honom trots hans uttalade berlindialekt. En del skulle till och med ha sagt att han såg tämligen judisk ut, i alla fall att döma av storleken på hans näsa. Den dominerade mitten av ansiktet likt skuggkastaren på ett solur och drog upp överläppen­ till ett snålt hångrin. Hans grånande hår var snaggat, vilket underströk hans höga panna. Det var ett listigt och lömskt ansikte som passade honom perfekt.

– Överraskad? sa han.

– Över att chefen för Berlins kriminalpolis har skickat mig ett anonymt brev? Nej, sånt händer mig hela tiden.

– Skulle du ha kommit om jag hade undertecknat det?

– Antagligen inte.

– Och om jag hade föreslagit att du skulle komma till PrinzAlbrecht-Strasse då? Medge att du blev nyfiken.

– När började Kripo använda sig av inbjudningar för att få folk att komma till högkvarteret?

18

– Det var en bra fråga.

Med ett allt bredare flin tog Arthur Nebe upp en fickplunta ur rockfickan.

– Vill du ha?

– Tack, det säger jag inte nej till.

Jag tog en munfull av den klara sprit som rikskriminaldirektören så omtänksamt tillhandahöll och tog sedan fram mina cigaretter. Sedan jag tänt åt oss båda höll jag upp tändstickan några sekunder.

– Det är inte lätt att få fyr på det här stället, sa jag. Det sägs att nån gjorde det på egen hand. Det måste ha varit en snabb jävel.

Och även om van der Lubbe var snabb skulle jag tro att han måste ha hållit på hela natten för att få fart på den här lilla brasan.

Jag drog ett bloss på cigaretten och tillade: – Det sägs att Tjocka Hermann bidrog med nåt. Nåt brännbart, alltså.

– Jag är ytterst chockerad att höra dig framföra ett så skandalöst påstående om vår älskade regeringschef.

Men Nebe skrattade när han sa det.

– Stackars gamla Hermann, som inofficiellt får skulden så där.

Visst var han med på mordbranden, men det var inte hans fest.

– Vems var det då?

– Halta Josephs. Att den stackars jävla holländaren dök upp blev en extra bonus för honom. van der Lubbe hade sån otur att han hade bestämt sig för att sätta eld på stället samma kväll som Goebbels och hans grabbar också hade tänkt göra det. Joseph tyckte att det var rena födelsedagspresenten, särskilt när det visade sig att Lubbe var bolsjevik. Fast han glömde att gripandet av en misstänkt betydde att det skulle bli rättegång, och det innebar att han råkade ut för den irriterande formaliteten att tvingas skaffa fram bevis. Och vilken idiot som helst begriper ju att Lubbe inte kunde ha gjort det på egen hand.

19

– Varför sa han ingenting under rättegången då?

– Dom pumpade honom full med nån skit för att han skulle hålla käften och så hotade dom hans familj. Du vet, såna saker.

Nebe gick runt en jättelik förvriden bronskandelaber som låg på det smutsiga marmorgolvet.

– Kom hit så ska jag visa dig nåt.

Han gick före mig in i riksdagens stora sal, där Tyskland senast hade utövat något som liknade demokrati. Högt ovanför oss fanns nu resterna av det som en gång i tiden hade varit riksdagshusets glaskupol. Nu var allt glas borta och i månskenet liknade kopparbalkarna en gigantisk spindelväv. Nebe riktade sin ficklampa mot de brända och splittrade bjälkar som omgav salen.

– Dom är svårt skadade av branden, men dom där halvfigurerna som håller upp bjälkarna – ser du att en del av dom också­ håller upp bokstäver?

– Nätt och jämnt.

– Ja, en del av dom är oläsliga. Men tittar man efter ordentligt kan man fortfarande se att dom bildar ett motto.

– Inte klockan ett på natten.

Nebe hörde inte på.

– Det står: Landet framför partiet.

Han upprepade mottot nästan vördnadsfullt och såg sedan på mig med ett uttryck som jag uppfattade som instämmande.

Jag suckade och skakade på huvudet.

– Det är väl ändå att ta i. Du? Arthur Nebe? Rikskriminaldirektören? En äkta nazist? Det var som fan.

– Visst är jag brun på utsidan, sa han. Jag vet inte vilken färg jag har på insidan. Röd är jag inte – jag är ingen bolsjevik. Men inte brun heller. Jag är inte nazist längre.

– I så fall är du en jävligt skicklig imitatör.

– Numera är jag det. Det är det som håller mig vid liv. Så har det naturligtvis inte alltid varit. Poliskåren är min livsluft, 20

Günther. Jag älskar den. När jag såg hur liberalismen urholkade­ kåren under Weimartiden trodde jag att nationalsocialismen skulle kunna återställa respekten för lag och ordning i det här landet. Men det blev värre än nånsin. Det var jag som hjälpte Gestapo att bli av med Diels, bara för att upptäcka att han ersattes av Himmler och Heydrich och …

– … och då var det kokta fläsket stekt. Jag fattar.

– Det blir snart dags för alla att göra likadant. Det finns inget utrymme för tvivel i det Tyskland som Himmler och Heydrich planerat åt oss. Man måste antingen ta ställning eller finna sig i följderna. Men det är fortfarande möjligt att förändra saker och ting inifrån. Och när tiden är mogen kommer vi att behöva såna som du. Män i kåren som man kan lita på. Det är därför jag har bett dig att komma hit, för att försöka övertala dig att komma tillbaka.

– Jag? Tillbaka till Kripo? Driver du med mig? Du förstår, Arthur, jag har byggt upp en fin verksamhet och klarar mig hur bra som helst nu. Varför skulle jag slänga bort allt det för nöjet att återvända till kåren?

– Du kanske inte har så mycket att välja på. Heydrich tror att han får nytta av dig om du återvänder.

– På det viset. Finns det nåt särskilt skäl till det?

– Han har ett fall som han vill att du tar hand om. Du vet nog att Heydrich tar sin fascism ytterst personligt. Han brukar få som han vill.

– Vad handlar det här fallet om?

– Jag vet inte riktigt. Han avslöjar ingenting för mig. Jag ville bara varna dig så att du är beredd och inte gör nåt dumt, som att be honom dra åt helvete, vilket antagligen skulle vara din spontana reaktion. Vi har båda stor respekt för din förmåga som kriminalare. Det råkar bara vara så att jag vill ha nån på Kripo som jag kan lita på.

21

– Så är det att vara populär.

– Tänk på saken.

– Jag förstår inte hur jag kan undvika det. Då kan jag ju koppla av en stund från korsordet. Hur som helst, Arthur, tack för varningen, den uppskattar jag verkligen.

Jag gned nervöst mina torra läppar.

– Har du nån mer dricka? Jag tror jag skulle behöva en slurk till. Det är inte varje dag man får så goda nyheter.

Nebe räckte mig pluntan och jag högg tag i den som ett spädbarn om sin mors tutte. Inte lika attraktivt men nästan lika lugnande.

– I ditt kärleksbrev nämnde du att du hade några upplysningar om ett gammalt fall. Eller var det din motsvarighet till dockan som pedofilen använder som lockbete?

– Du letade efter en kvinna för ett tag sen. En journalist.

– Det var ett bra tag sen. Nästan två år. Jag hittade henne aldrig. Ett av mina alltför många misslyckanden. Du kanske borde tala om det för Heydrich. Då kanske han lämnar mig i fred.

– Vill du ha dom här upplysningarna eller inte?

– Ja, men försök inte få mig att fjäska ännu mer, Arthur.

– Jag vet inte så mycket, men det här är vad jag känner till.

För några månader sen beslöt hyresvärden i det hus där din klient bodde tidigare att renovera en del av sina lägenheter, däribland hennes.

– Så storsint av honom.

– På hennes toalett, bakom nån sorts falsk panel, hittade han en knarkarutrustning. Inga droger men allt man behöver för att missbruka – nålar, sprutor, rubbet. Hyresgästen som övertog lägenheten efter henne var präst, så det var väl inte särskilt troligt att nålarna var hans. Och om damen använde knark kan det kanske förklara en hel del, eller vad säger du? Alltså, man kan aldrig räkna ut vad en knarkare kan hitta på.

22