9789186629175

Modernista stockholm

Innehåll Önskan 7 Vitbjörn Kung Valemon 11 Våreld 23 I oljerockarnas land 27 Antonias drömmar 33 Osett landskap 35 Öde 43 Buenos Aires 47 Under tiden 49 Berättelsen om fågeln 51 Min bror 55 Universum 59 Babyalarmet 63 Kaprun 71 I den andra byn 75 Den som väntar 79 Skogis 85 Politiken 87 Grand Mal 93 Den du fruktar 103

Önskan J a g har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyss­ na till den.

Jag vill att du ska ge mig det jag ber om. Sätt dig ner. Du har kommit för att jag kallat på dig. Jag är tacksam för det.

Jag har det svårt med min tro. Jag är rädd hela tiden. Jag är rädd just nu. Kan du känna det ? Jag ska fatta mig kort. Jag vill att du lovar mig att alla ska leva. Barnen. Min man. Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem.

Du vet vad jag talar om. Det måste upphöra. Jag kan inte skydda dem längre. Jag kan inte vara vaken på det här sättet.

Jag måste lägga ner huvudet med tyngden som om jag visste att nästa dag kommer att komma. Morgonen ska vara klar och lysande. Ljuset som väcker deras små kroppar. Du ska ta bort mörkret för alltid.

Det är ingen enkel sak. Men det står i din makt.

Låt mig berätta för dig om barnen. Låt mig beskriva dem så att du ser dem framför dig. Så att du lär känna deras väsen. Du skulle inte vilja dem något ont om du kände dem som jag gör.

Där är de. Där är vi allihop. Vi sitter runt köksbordet. Du ser att de kämpar. De är små och de kämpar redan. Du ser mörkret över dem. De känner det. Men de vet inte vad det är. Det är vår äldsta flicka som sitter bredvid mig. Ser du hennes smala armar där i nattlinnet ? Hur hon håller i smörgåsen med handen ?

Hennes syster sitter mitt emot henne. Hon dricker mjölk ur sin nappflaska. Hon rör sig med en egen glädje. Hon tar ofta ett extrasteg upp i luften när hon går eller springer. Det spritter i hennes lilla starka kropp. Min man sitter bredvid henne. Han läser tidningen. Dricker sitt kaffe. Vår yngsta är bara ett. Han 7

äter gröt med händerna. Hela pyjamasen är full av den. Gröt, mjölk och sylt.

Du ska låta oss vara. Du behöver oss inte som vi behöver varandra.

Jag ska berätta för dig vad de heter. Malin är den äldsta, se­ dan är det Anna och Johannes. De liknar varandra. Kan du se det ? Jag häller upp chokladen i deras koppar. Jag vill värma dem inifrån. Det regnar ute. Vi är rädda på olika sätt. Malin drar i sitt nattlinne, suger på ärmen tills den är skrynklig och blöt. Hon har nattskräck. Det heter så när man vaknar om natten och skriker.

Det går inte att lugna henne. Hennes kropp är stel av skräck. Hon stirrar framför sig, men hon är egentligen inte vaken. Hon vill att jag ska ligga bredvid henne hela natten. Jag ska ligga innerst och hon ska ligga ytterst. ­Innerst är det farligt, säger hon. Jag säger att det inte är det. Jo mamma, säger hon då. Det är farligt mamma. Vet du inte det ?

Hon är bara fyra år. Allting syns i hennes ansikte. När hon leker är det som om hon inte gör det hon gör. Hon ritar inte när hon sitter med pennan och pappret vid köksbordet. Hon leker att hon ritar. När hon drar strecken leker hon att hon är någon som ritar. Hon leker att hon är en flicka som ritar en sol, en båt, en snigel. Hon är alltid ett steg utanför handlingen. Som om det inte fanns någon väg in för henne. Som om ­världen är stängd och som om hon rör sig precis utanför. Så har vi det allihop. Vi kom­ mer inte in i våra handlingar. Bara i våra känslor för varandra står vi mitt i med armarna om varandra.

Ser du hennes raka rygg ? De framåtsluttande axlarna ? Hon frågar mig med ögonen och jag kan inte svara henne. Förstår du hur det känns ?

Anna är robustare. Det finns inget bättre ord. Hon äger sig själv. Henne rår du kanske inte på. Men pröva dig inte. ­Hennes lycka är hennes egen. Det hon har gjort med sig har hon gjort helt själv. Hon väcker glädje hos alla som möter henne. ­Hennes skratt är sådant att det omedelbart griper tag i det bästa i en. I 8

alla. Det är sådan hon är. Kanske känner hon sig som en främ­ ling här.

Johannes är så liten. Hans lilla kropp när han rullar runt i sängen. Kanske är det han som har det lättast. Min man känner du ju. Honom vet du allt om. Hans ambitioner och oerhörda vilja. Hans förmåga att hålla ut. Han bjuder dig ett motstånd du inte trodde var möjligt. Är det honom du har svårast att släppa ?

Se på oss en efter en. Alla fem där vi sitter runt bordet. Om en liten stund kommer flickorna att glida ner från sina stolar. De sitter aldrig länge vid bordet. De vill titta på film. De ligger på stora kuddar och tittar på samma filmer om och om igen. De ser på livet och familjerna på tv:n. Hur de går ut i skogen, skakar mattor, skurar golv, simmar i sjöarna. Det liknar livet, men det är inte så vi har det.

Jag vet inte om det går att ändra på det. Men jag tänker för­ söka. Med hela min styrka kommer jag att försöka det. Du kom­ mer aldrig att komma tillbaka. Du lämnar oss här för att jag ber dig om det. Det här är ett avsked. Du får aldrig glömma det.

Vitbjörn Kung Valemon H u s e t jag bodde i tillsammans med mina föräldrar låg på ett svart fält i utkanten av skogen. Mellan skogen och vägen till stan.

Stora vägröjare banade sig fram, åt av fältet lite i taget. Män i pannlampor röjde på nätterna, gick fram med spett och hackor.

På dagarna brände de med eldkanoner. Det brann alltid på fälten och soten tog sig in överallt. Lade sig över v­ äggarna och fönstren, glasen vi drack ur.

Mamma städade från morgon till kväll. Skurade, drog med trasor över lister och fönster, bord och stolar. Hon hade sot långt upp över armarna. Lakanen gick inte längre att få vita. Hon kom från den renliga och fattiga generationen. Hon slet med smutsen och räknade pengarna vi fick för att vi upplät vår mark, underlättade stadens utbredning, som det stod på diplomet som hängde på en hedersplats i vårt vardagsrum.

Pappa låg inne i en skrubb och drack och rökte hand­rullade cigaretter. Han ropade in mig ibland när han ville ha sällskap.

Det ville han inte ofta, men ibland ville han tala om äldre tider.

Då tog han fram sina album. Fotografierna och autografblocken.

Pappa hade varit autografjägare och sedan stridsvagnsförare i de norra regionerna där snön låg som ett täcke över granarna, väg­ arna, myrarna.

Var han riktigt upprymd tog han fram kartorna. Han hade flera rullar med kartor under sängen som han bredde ut över den av smuts och kaffefläckar stelnade militärfilten. Hit in vågade sig inte mamma med trasorna.

Här badar jag i min egen skit, sa han på en inandning och blåste sedan ut röken som lade sig som en dimma i den lilla skrubben och skapade ett slags stämningsfull bakgrund till hans 11

militära berättelser. Han rekonstruerade olika uppdrag. Drog med linjal över de svagt olikfärgade fälten.

Jag var en jävel på att hitta, sa han och skrattade. Burträsk, skrattade han och pekade med ett gulfärgat finger. Burträsk, Rå­ neå, Jukkasjärvi. Till och med det jävla Karesuando skrattade han med de bruna tänderna i munnen.

Ibland åkte jag med arbetarna till staden. Klättrade högst upp i förarhytten på den orangea vägröjaren och drack spriten de bjöd på. Det var som döden, sa de. Bättre än döden. Vi körde med neddragna rutor och sköt med gevär eller eld­kanonerna, satte diken i brand, förstäder, hundar.

Mitt namn är Ellinor.

Du föddes under en lycklig stjärna, sa pappa.

Du gled ur mig som en säl, sa mamma. Du såg på mig hela natten. Du sov inte som andra nyfödda. Dina ihopklistrade ögonfransar var lockiga. Jag såg hur de torkade och vecklades ut, som blomblad som sträcker sig mot solen.

Mitt namn är Ellinor och jag har en önskan. Kronan av guld som jag ser i mina drömmar om nätterna. Jag vill ha den.

Det är det enda jag vill.

Jag hörde hans röst genom hela min barndom. Det var en röst jag kände lika bra som min egen. Den kunde tala ur vattenglaset när jag borstade tänderna, sippra ner genom sprickan i taket i hallen, eller ligga bakom mammas röst när hon bad mig diska porslinet.

Den låg som ett muller ur väggarna och visslade i vinden när träden böjde och vred sig. En mörk, ändå helt öppen ton som surrade och kittlade mig inifrån, lade sig tillrätta runt benen i min kropp, lika substantiell och näringsriktig som maten jag åt.

Den talade om för mig, utan ord, att jag var tillvaratagen, sörjd för, vaktad. Det gjorde mina steg dristigare än de annars hade kunnat vara. Allt det visste jag inuti mig. Som man vet att man andas och lever vidare på natten när man sover, fast man inte ägnar det en medveten tanke.

12

Jag minns de första tidiga vintrarna, då när havet frös till ut­ anför stränderna och barnen flockades som svarta små fåglar på de grå flaken som skavde sina öppna kanter mot varandra och tvingade oss att snabbt förflytta vikten från än det ena än det andra isflaket för att inte hamna i det iskalla vattnet. Jag kunde springa över den spruckna isen utan rädsla. Det var ingenting jag funderade över. Tonen som spände min ryggrad och fjädrade mina steg.

Isen försvann och kylan om vintrarna, det blev sommar och solen värmde upp jorden och marken andades ut sina lukter och innersta dofter. Jag klättrade upp i träden och såg ut över land­ skapet, maskinparken som väntade borta vid vändplanen. Alla barnen och deras föräldrar som en efter en hade tagit maskin­ turen in till staden med sina koppar och kastruller, ­kläder och skor och fåtöljer, dragit in i små flockar och skingrats och spritts som blomsterfrön när asfalten och husen svalde dem och instal­ lerade dem i lägenheter där de levde sina nya liv och förbättrades enligt stadens principer. Jag satt i ett träd och såg flyttlassen gå, de jag kallat mina vänner försvinna och de avfolkade fälten och ensamheten som bredde ut sig blev bara min.

Jag vaknade tidigt om morgnarna. Jag drev runt i huset och läste i böckerna som stod i bokhyllan, bredde smörgåsar som jag travade på varandra till små torn och tog med mig ut på fäl­ tet med mammas päls utanpå nattlinnet. Jag gick barfota i leran och soten och åt. Jag slog mig ner här och där och tänkte på det jag såg framför mig, eller på hur brödet smakade och hur det smulades mellan mina tänder, eller så lät jag tankarna vandra ut i landskapet och forma sig till rytande vilddjur som jagade mig fram och tillbaka över fältet. Jag gick in i p ­ appas skrubb och hämtade tobaken och rullade cigaretter och ­andades röken ut och in i lungorna och kände värken och den klarhet som följde.

Pappa sov med öppen mun och öppna ögon. Hans mödosamma andetag och lukten där inne, alla år han levt på samma minimala 13

yta pressades ut över väggarna. En morgon när jag gick in för att hämta tobaken reste han sig ur sömnen, satte sig käpprak och fångade min hand, drog ner mig på britsen alldeles intill sig och ropade in i mitt ansikte att jag aldrig fick ta ett råd från en kvinna, innan han somnade om och på nytt färdades i sömnen som ett sprött, gulnat skal om sitt kött.

Jag tyckte om mina ensamma morgnar, men betalade för dem med tröttheten på kvällen. Jag sov i min säng redan innan de första underhållningsprogrammen började på tv:n och fyllde vårt hus med bilder och liv från en värld långt utanför vår egen.

Mamma ställde i ordning tv-brickan, ­bakade skorpor och kokade marmelad, dukade fram tekoppar åt henne själv, mig och pappa, fast han bara satte sin fot utanför skrubben för att äta middag.

Alla kvällar hon satt där i ljuset framför tv:n med sin tekopp gjorde mig ont, men tröttheten var starkare och vakenheten med det allra första ljuset. Jag sov i min säng och väcktes till nästa dag som till en fest, fast allt låg öde omkring mig. Mitt flickrum var vänligt, den snidade sänggaveln, stolen intill med böckerna staplade, klockan som tickade och lampan med skärmen med båtar på havet, tavlan med blomsterängar och dansande älvor. I allt det liv jag levde låg hans röst så känd och väl inbäddad i mig att jag ofta inte kunde säga om det var hans tankar jag lyssnade till, eller om det var jag själv som tänkte.

En dag gick jag på vägen som ledde in i skogen för att fånga grodyngel. I ena handen höll jag en plastpåse med smörgåsar, en flaska med mjölk och syltkakor. I den andra diskbaljan som grodynglen skulle simma i och ett öskar från tiden med båten. Öskaret luktade fortfarande av hav, tång och gammalt trä från boden. Den gula diskbaljan slog mot benen i varje steg och jag sjöng på en gammal slagdänga om den ärofulla döden i fält och kände solen i nacken, värmen över ryggen och mina bara axlar.

Inne i skogen saktade ljuset in och strilade ner genom trädens blad och grenar och dammen med sitt mörka vatten dök upp 14

bakom en mossklädd kulle som ett svart smycke. Jag lade mig på knä och sjönk ner i den vattenfyllda marken, så att det bildades små pölar omkring mig. Näckrosorna vilade på den blanka ytan och stjälkarna löpte sega och starka ner mot bottnen. Skräddare sprang över ytan. Sländor irrade i l­uften. Vattnet var tjockt av de svarta grodynglen, de trängdes i ytskiktet med sina huvuden och svansar. Jag fyllde baljan med det bruna vattnet som luktade järn, vissa av ynglen som följde med hade redan fått små ben som sparkade i simtag.

Det var stilla som sömnen innan man slår upp ögonen och ser ut över den orörda dagen. Jag rätade på ryggen och torkade svettdroppar ur pannan med armen och såg in i ett par svarta ögon. Jag vet inte hur länge vi såg på varandra så, med blickar­ na inflätade i varandra utan att blinka. Det jublade i bröstet och kroppen frös i värmen. Hans blick rörde vid mitt innersta, vand­ rade genom min kropp som genom ett osett landskap där han stannade upp och noga betraktade vad som fanns att se. När han slog ner blicken och drack ur vattnet med grodynglen var det som om det var mitt blod han drack och som om det var mitt kött han träffade med sin tunga. Sedan försvann han in i skogen.

Jag växte upp. Fältet krympte. Vägen till stan var igenspärrad och minorna kände av minsta darrning i marken. Strålkastarna och sökarnas ljus slog in i våra ansikten där vi satt runt matbordet och åt middagen mamma så omsorgsfullt tillagat från grunden.

Elden dånade. Svetten rann över pappas insjunkna ansikte, ur handryggen växte droppar fram som små svampar och bildade pölar runt honom på matbordet. Mammas händer skalv. Jag reste mig ur stolen för att tala.

Jag sa att de fick välja här och nu om de ville dö i lågorna i allt de kände till, eller åldras som vandrande och gå ett ovisst öde till mötes i skogen. Pappas gula ögon blänkte och mamma grät: Inte låter de oss dö här, sa hon. Hon gjorde en gest mot diplo­ met. Vi får pengar varje månad. Vi lever ett anständigt liv.

15

Jag hämtade jaktkniven pappa gömde under madrassen. Kyss­ te mina föräldrar till avsked, gick ut genom dörren och började gå mot skogen.

Han väntade på mig vid dammen. Jag satte mig på hans rygg och när vi kommit en bra bit in i skogen frågade han: Har du suttit mjukare ? Har du sett klarare ?

Nej. Aldrig.

Synerna som mötte mig fick mina ögon att tåras. Den djupa grönskan, skogssjöarnas mörker och stjärnornas ­himmel. ­Djuren som rörde sig i landskapet. Hjortarnas sång och lodjurens gläns­ ande ögon. Länge vandrade de vid vår sida och förde oss djupare in i den skog som var hans och deras och, slog det mig ju längre jag färdades, även min. Jag grät som det barn jag en gång varit tills natten slöt sig om mig och hans rörelser under mig vaggade mig till sömns.

En stor del av mitt resterande liv skulle jag leva i mörker.

Jag är inte alltid sådan som jag såg honom nu, sa han. Sedan länge lever jag i en häxas förbannelse. Jag är björn om dagen och man om natten. Kan du lova mig en sak ? Att aldrig se mig som man.

Jag tittade ut över landskapet. Jag såg de gröna fälten, de mossklädda stenblocken som stod uppresta ur marken på en höjd och hur de en gång kommit dit visste ingen nu levande, förutom skogen själv. Min blick vandrade uppför trädens tjocka stammar, ut i himlens blåa rymd, innan han för första gången satte bindeln för mina ögon.

Den första tiden i mörker var som en ständig vakenhet. Min kropp sökte sig efter honom och elden som brann i mig slog ut vid minsta beröring. Hela dagen levde jag i den spänningen, att vi gick mot natt. Varje timme förde mig närmre honom. Varje morgon låg sammanlänkad med den natt som varit och den som skulle komma. Jag vaknade och det skulle bli natt. Kunde man vara lyckligare ?

16

Vi färdades under dagar, veckor, år. Jag åldrades i skogen. Utkan­ terna närmade sig. Skogen blev glesare, övergivna hus började dyka upp. Först ett, sedan ett till och ett till. Vi går mot döden, tänkte jag. Det var bara den som väntade på oss, ingenting an­ nat. Det värkte och vred sig inuti bröstet när jag tänkte på det.

Tänker du också på att vi ska dö, frågade jag honom. Att vi inte vet vem som kommer att dö först. Vem som ska vara kvar och vem som ska vara borta för alltid ?

Nej, sa han. Jag tänker inte på det.

Jag födde en flicka. En ljuvlig flicka som kämpade sig ur min kropp med ett segerskrik. Hennes blodiga ögon öppnades och vi såg varandra för första gången. Jag var en annan. Jag var mor till denna flicka. Hon skulle leva av mig och jag älskade att ge henne livet. Den första natten med hennes kropp mot min. Lukten av sjö från hennes kropp och min. Plötsligt fanns det en vilja hos mig. En vilja till livet med denna flicka. Plötsligt började tiden verka. Plötsligt fanns det en framtid framför nuet vi levde i.

Flickans framtid. Hennes liv som jag höll i famnen, som åt så hungrigt av min kropp. Jag fanns till för henne. Bara för henne.

Det var hon som var den innersta cirkeln. Tätt där utanför fanns han, men närmast skulle han aldrig kunna komma igen. Det skrämde mig mer än det skrämde honom.

En natt drömde jag om mina föräldrar. Att jag satt i köket och åt mammas mat. Pappa och mamma såg mig äta under tystnad.

Sedan frågade mamma hur jag hade det. Jag berättade om flick­ an, om skogens skönhet och om mannen jag älskade som var björn om dagen och som jag inte fick se som man. Mamma såg på mig länge sedan gick hon och hämtade några ljusstumpar som hon virade in i en kökshandduk och gav mig.

Så att du kan se honom som gör dig lycklig.

Pappa tuggade maten och sa: Gör det inte. Det är bra som det är.

17

När jag vaknade höll jag ljusstumparna i handen.

Det som varit så lätt, en självklarhet, blev omöjligt. Så tände jag det första ljuset.

Jag såg dig. Hur skulle jag kunna låta bli, säger jag till mig själv för att förklara. Det var oundvikligt. Sveket låg där inbäddat i vår historia, kanske var det själva grunden.

Det är mitt fel att vi nu färdas på var sitt håll, i var sitt land­ skap, att vi kanske aldrig ser varandra i livet. Kanske är jag en mor som svikit sitt barn. Kanske återser jag aldrig flickan. Kan­ ske finns det ingen väg tillbaka. Kanske är du redan död.

Jag gick ensam i skogen. Hur många nätter som följt på dag­arna vet jag inte längre.

Så ett ljus mellan träden. En stuga. Små fönster och lyktor där inne. Det var natt. Jag slog på porten med mina händer. Är där någon ? Öppna. Hjälp mig.

Regnet slog mig.

Var det mina sista krafter jag uppbådade ?

Lungorna som stötte skriket ur bröstet. Det skakade och mull­rade ur jorden. Berget som plötsligt reste sig. Växte framför mina ögon. Evigheten ur mörkret framför mig. Hala klippor nådde himlen.

Porten öppnades. Svarta skuggor och mörker, överallt mörker.

Hasande steg. Någon som inte orkade lyfta på fötterna rörde sig i mörkret.

Jag såg mig omkring i stugan. Elden som brann i en ­öppen spis. Guldringarna som hängde på väggen. En smal säng. N ­ ågon som låg på rygg där med ansiktet gömt under en tidning. Sprutor på golvet under.

Ellinor ?

En röst där under tidningen.

Mitt namn. Mitt namn. Någon uttalar mitt namn.

Jag gick fram till sängen. Visst gjorde jag ? Jag satte mig på en 18

pall intill. Jag hörde andetagen dras in och ut därunder.

Ja, svarade jag. Vet du vem jag är ?

Skrattet under tidningen. Jag väntade. Jag hörde hans andetag bli långsamma och visslande.

Jag somnade visst också. Utmattad som jag var.

När jag vaknade på golvet stod mannen och kokade kaffe. Han vände sig om med en kopp i handen. Räckte mig den som om vi var gamla vänner. Radion spelade. En sång jag hört för länge sedan. Han var vacker den här mannen. Han rörde vid någon­ ting inuti mig och jag måste ha visat det i mitt ansikte för han skrattade åt mig och jag kände mig genast rastlös, rasande.

Du ska göra en sak för mig, sa han. Hans ögon var blå. Han vände sig åter mot elden och kokade ett pulver i en sked. Han fyllde en spruta och knöt bandet runt armen och stack nålen djupt i ådern.

Jag har någonting som du behöver, sa han.

Jag ville inte se på honom så jag gick mot väggen med guld­ ringar. De glänste i skenet från elden.

Den där kniven du bär på ? Hans röst igen. Så irriterande. Har du använt den ?

När jag väl sett dig, kunde jag inte få nog av dig. Jag måste se dig igen. Varje natt sa jag att det var den sista. Men när du på nytt band bindeln för mina ögon visste jag redan att jag snart skulle få se ditt ansikte igen och så fort du sov tog jag av bindeln.

Vad är det med skönheten som lockar så ? Jag ville visa dig för världen. För flickan.

Det här är din far, ville jag säga. Den här mannen gör allt för dig. För mig. Jag kände mig så stark. Så lycklig. Jag låg intill din kropp. Följde dina konturer med handen. Såg på dig i skenet från ljusstumparna. Dina händer och läppar, dina slutna ögonlock.

Din skönhet höll mig vaken och jag tänkte att det inte var rätt som vi levde. Att det inte var riktigt mot dig att hålla dig gömd.

19

Jag fylldes av sådana tankar, om din storhet, bländades av dig, jag ville lyfta dig ur vårt gömställe, ville slå världen med häpnad. Jag gick allt längre in i de tankarna. De blev till en sanning. Att det här livet inte var gott nog, att det låg ett annat liv och väntade på oss och att det bara var att sträcka sig efter det livet.

Var det mina högljudda tankar som väckte dig ?

Du öppnade ögonen och såg på mig. Du såg på mig och jag såg i dina ögon vad jag hade gjort. Vi möttes där i den blicken. I sorgen över att livet som vi kände det var över.

Ser du berget där bakom ? Ser du där bortom och upp över ?

Värl­den är liten Ellinor. Det är inte som du tror. Han skrattade.

Världen är en skithög bara.

Ser du berget ?

Jag mindes natten som gått. Dånet och tystnaden som följde.

Han pekade mot en dörr längst in i huset. Den vägen. Men först ska jag ge dig någonting. Är det inte sorgligt, Ellinor ? Att jag har vad du behöver. Att jag är den enda som har det. Han tog min hand. Drog mig intill sig. Tätt intill det där ansiktet som jag inte ville se in i. Det gropiga ansiktet och ögonen som slet i mig.

Det var som om han skrek fast han viskade.

Jag har arbetat på dem så länge jag kan minnas. Du ska få dem Ellinor. Jag ska ge dig järnklorna så att du kan klättra upp för berget. Du ska få allt du behöver för att göra det som ingen kan. Ser du berget, Ellinor ? Den lodräta väggen. Den hala oänd­ liga klippan. Han skrattade. Där börjar din framtid.

Klor av järn.

Nålen som sökte mitt blod. Mitt allra innersta. Hans röst där inuti och runt omkring.

Den plötsliga kylan och värmen.

Har du någonsin sett klarare ?

Nej. Aldrig. Aldrig som nu.

Den vidunderliga natten där ute. Lukten från berget.

20

Han spände klorna på mina utbredda fingrar. Jag skrattade.

Natten och värmen från hans kropp. Drömmen om den jag var som jag nu levde. Skrattet ekade och slog tillbaka. Stötte ur mig som gråt. Hans ansikte där i natten framför mig. Han flöt där framme. Växte och krympte.

Nu Ellinor.

Jag skrattade när han tog kniven. Kniven jag burit på så länge att jag glömt vad den var. Vad man kunde använda den till. Nu var den plötsligt allt jag såg. Hur den blänkte i mörkret.

Gör allt du kan. Han såg på mig. Skrattet tystnade. Den tjocka metallsmaken i munnen. Smaken av skräck.

Gör allt du kan. Som slag var orden. Ingenting mindre. Inte nu och inte sedan.

Jag tog kniven. Fångade den där den dansade i luften. Jag höll skaftet. Min hand med klorna som slöt sig.

Jag följde kniven in i hans kropp. Jag rörde vid hans hjärta.

Om och om igen.

Så lätt det var att döda, tänkte jag, sedan vände jag mig mot berget.

Hela den natten, hela nästa dag och natten efter det klättrade jag uppför berget. Uppför den lodräta klippan med mina klor. Jag vågade inte titta uppåt eller neråt. Inte heller vrida på huvudet.

Jag stirrade rätt framför mig, letade med handen efter nästa spricka att hänga i, efter ett utkast att sätta foten på. ­Kylan steg ur klippan, träffade ansiktet som andetag. Trött­heten slet i min kropp, letade sig in i tankarna och lade sig som dimma bakom ögonen. Vidare. Vidare uppför. Klorna trängde in i berget. Nästa tag och nästa igen. Uppför berget Ellinor. Jag såg mig själv på avstånd som en liten prick, som oändligt långsamt rörde sig över den enorma ytan, klippan, berget. Jag kunde inte tänka på flickan. Jag hade tagit avsked från alla mina tankar om henne, när jag sprang från huset den natten. Jag hade lämnat henne.

Skulle jag tänka på hur hon luktade e­ fter en natt full av sömn, 21

eller på när hon kom springande mot mig efter att ha upplevt någonting hon genast måste berätta, glansen i hennes ögon, den ursinniga lyckan i att hon fanns, hade jag inte kunnat lämna henne där ensam med bara sig själv. Valet mellan henne och honom är ju henne, bara henne. Varför var jag då här ? Med blod upp över armarna ?

Vreden över att detta var mitt liv, vreden som vaknade i mig när allting annat var utplånat, var det som fick mig att fortsätta, fastän krafterna sedan länge var borta, utrunna, utspillda över det meningslösa berget.

När den andra natten vände mot morgon, när jag inte längre orkade lyfta handen var jag uppe.

Vinden rörde vid mig, blåste varm, torr luft över mitt ansikte.

Han är här, sa den. Din älskade väntar på dig. Du har kommit nu. Du ska hitta in till salen där han ligger i en kista. Gå förbi flygplanen och hangarerna, bry dig inte om deras gap där män­ niskorna väller in och försvinner.

Jag reste mig och såg ut över fältet. De enorma flygplanen, så stora att det inte gick att förstå, stod uppradade med sina gläns­ ande stela vingar.

Människorna på marken, som myllrade omkring dem. Last­ bilar som körde på de nedfällda ramperna in i flygplanskrop­ parna. Ljudet från motorerna. Ett dån som fick marken att skaka.

Ett flygplan började röra sig, slet sig fritt och tog fart. Jag såg hur det steg upp i himlen och försvann.

Jag gick över fältet, i utkanten av världen in i ljuset som var så starkt att jag var tvungen att titta ner i marken för att inte bländas. Någonstans inom mig visste jag att jag var död.

Våreld – Va r är tavlan ? Jag ska ha den. Var är den ?

Jag har hjärtklappning inne i affären.

Tanten är eldgammal. Jag förstår bara genom att se på henne att hon är livsfarlig. Nyckfull, egensinnig. Bara det här med öppettiderna. Det är nästan aldrig öppet i hennes affär.

Jag går förbi den varje dag på väg till och från dagis.

Vad heter sådana här affärer ?

Gamla spetsar, broderier, stärkta förkläden, blomstrande ser­ viser med guldkant.

Kuriosaaffär. Ja. Just det. En kuriosaaffär.

– Tavlan som var i fönstret. Var är den ?

Den kan inte vara såld. Det är måndag morgon. Jag har lur­ passat på affären. Ingen har hunnit vara där.

Kvinnan vänder sig inte om. Har hon hört mig ? Två smala grå flätor letar sig ner över ryggen. Hon bryr sig inte om mig. Hon ser mig inte.

Hela helgen har jag tänkt på den. Kvinnan som sitter på ­verandan och ser ut över havet som brinner. Jag måste ha den. Jag har inga pengar. Vi har inte haft pengar på länge.

Kvinnan är galen. Senil. Hon går runt bland sina saker.

Jag har gått förbi affären flera gånger om dagen i helgen. Jag har gått med barnvagnen i regnet för att se den igen. Jag älskar tavlan. Jag har glatt mig åt att det nog bara är jag i hela staden som lagt märke till vilken underbar tavla det är. Kvinnans sätt att sitta, sjalen kring axlarna, blicken ut över vattnet och undergången.

Resten av gatan är full av sådant som vår tid inte kan få nog av: kaféer, restauranger, frisörsalonger, second hand-affärer och 23

klädaffärer med exklusivt utplockade varor.

Det här är en gata med ambitioner. Den utmärker sig. Låter tala om sig som en gata med atmosfär. Omnämnd i de ungdom­ liga magasinen.

Jag har inte haft något verkligt skäl att frukta förrän nu.

Skyltfönstret. Äggkopparna, porslinet, kaffekannan och hand­dukarna, min blick som letar runt bland föremålen, fast jag ju genast ser att tavlan inte är där.

Kvinnan framför mig är min fiende. Hon bryr sig inte om mig.

Jag tar henne i armen. Den fruktansvärt tunna armen.

– Tavlan. Var är den ?

Hon vänder sig inte om. Böjer sig över en kartong.

– Du menar den här. Våreldar. Den är ovärderlig. Tjugotal.

Jenny Nyström.

Tanten viker upp tidningspappret, håller tavlan framför mig så att jag kan se den.

Den är lika vacker som jag minns den. Den är vackrare än jag minns den. Den är helt perfekt.

– Den tar jag bara fram till Valborgsmäss.

Hon viker tidningspappret runt tavlan. Lägger ner den i kar­ tongen igen.

– Det finns mycket annat. Ta dig en titt, nu när du ändå är här.

– Det var den tavlan, säger jag. Varför säger jag det ? Hon är obeveklig. Hon vill inte sälja den. Dessutom har jag som sagt inga pengar att locka henne med. Och även om jag hade det biter inte pengar på den här kvinnan. Hon gör som hon vill. Jag försöker gå ut ur affären, men det går inte. Jag kan inte röra mig.

Jag känner tårarna som en värk i hjärtat. Det smärtsamma ögonblick innan de börjar rinna över ansiktet. Jag kan inte ­stoppa dem, inte nu. Gråten stöter ur mig. Jag är hjälplös mot tårarna.

När jag var liten ville inte min bror gå på bio tillsammans med mig, för om jag började gråta kunde jag inte sluta. Jag hulkade högt i salongen och sedan hela vägen hem. Det tog flera timmar för tårarna att sluta komma.

24

Tanten hjälper mig ner på en pall i affären, tar bort några manglade dukar så att jag kan sitta.

– Lilla du. Är det så illa, frågar hon och ger mig en linne­näs­ duk med broderier.

Jag gråter över alltihop. Ensamheten som jag inte orkar låtsas om, drömmarna där jag går omkring i mörker och letar efter saker som ligger utspridda på motorvägen, som efter en olycka.

Rädslan för allt. För att svara i telefon. För att försvinna och bli borta. Tavlan som skulle bli början på någonting. Någonting bra och sant. Den skulle göra skillnad. Den var själva skillnaden på mörkret och ljuset, den var en bild på den jag faktiskt var, på styrkan i mig som nu kändes så avlägsen.

Hon kommer aldrig att sälja tavlan, tänker jag genom tår­arna.

Jag kommer aldrig att äga den. Det är en ny erfarenhet. Det är inte mycket jag verkligen har velat. Men det jag velat har jag alltid fått. Det är en förmåga jag har. Att samla all min kraft och sedan genomföra min önskan med eftertryck. Min verkliga vilja besöker mig så sällan att när den väl visar sig gör jag allt som står i min makt. Allt.

Därför frågar jag mig följande: Finns det något sätt att nå in i henne ?

Jag beklagar att samvetet hindrar mig från att helt enkelt bara ta tavlan. Men att titta på den varje dag – den ska hänga på väg­ gen i mitt arbetsrum, till vänster om skrivbordet – om jag stulit den blir naturligtvis omöjligt.

Den här kvinnans frihet skrämmer mig.