9789132160639

”Jag skulle resa iväg. Jag skulle resa till Amerika, till Lizziebeths land för alla fria människor, där jag kunde bli vad jag än ville bli. Det var egentligen inte förrän jag såg hur Titanic rörde sig bort från kajen och hur gapet med vatten växte sig allt bredare, som jag riktigt insåg vad jag hade gjort”.

År 1912 stävar världens största passagerarfartyg Titanic ut från Southampton, på väg mot New York. Med på skeppet finns tre osannolika vänner. Piccolon Johnny Trott från London, den förmögna amerikanska flickan Lizziebeth och den makalösa katten Kaspar Kandinsky. Det blir en resa som förändrar deras liv för alltid.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16063-9

Kaspar anländer

Kaspar anländer Prins Kaspar Kandinsky anlände första gången till Savoy Hotel i en korg. Det var jag som bar in honom, så jag vet. Jag bar in grevinnans hela bagage den morgonen och, det vill jag bara säga, det var inte lite.

Men jag var piccolo så det hörde till mitt jobb: att bära bagage, öppna dörrar, säga godmorgon till alla gäster jag såg, uppfylla deras minsta önskan, från att putsa deras 9

Kaspar

skor till att leverera telegram till dem. Vad jag än sysslade med skulle jag le mycket artigt, men leendet skulle vara mer respektfullt än vänligt. Och dessutom var jag tvungen att lägga både deras namn och titlar på minnet, vilket inte alls var lätt, för det kom hela tiden nya gäster. Viktigast av allt för mig som piccolo – vilket förresten är ungefär det lägsta man kan vara på ett hotell – var att jag var tvungen att göra allt gästerna kunde tänkas be mig om, och det genast. I själva verket skulle jag stå på tå för nästan alla. Det var ”sätt fart, Johnny”, eller ”raska på, pojk”, gör det här ”fortare än kvickt”, gör det där ”i rödaste rappet”. De knäppte med fingrarna åt mig och jag satte fart, fortare än kvickt, det säger jag bara, särskilt om husfrun på hotellet, mrs Blaise, strök omkring i närheten.

Vi hörde alltid när hon var på väg, för det skramlade som från ett skelett om henne. Det berodde på den väldiga nyckel­ knippan hon bar runt midjan. Hon hade en röst hög som en trombon när hon var arg och hon var ofta arg. Vi levde i ständig skräck för henne. Mrs Blaise ville gärna bli kallad 10

Kaspar anländer

”Madame”, men i tjänstefolkets korridor högst upp i hotellet där vi bodde allihop – piccolor, städerskor, kökspersonal – kallade alla henne för Dödskallen, för hon skramlade inte bara som ett skelett, hon var väldigt lik ett också. Vi gjorde vårt bästa för att hålla oss ur vägen för henne.

Hon såg varje försyndelse, hur liten den än var, som ett fruktansvärt brott – dålig hållning, okammat hår, smuts under naglarna. Att gäspa på sin post var det värsta brottet av alla. Och det var exakt det Dödskallen hade kommit på mig med den där morgonen strax innan grevinnan an­ lände. Hon hade just gått förbi mig och väst hotfullt: ”Jag såg den där gäspning­ en, din lilla odåga. Och din mössa sitter för mycket på svaj. Du vet att jag avskyr mössor som sitter på svaj. Rätta 11

Kaspar

till det. Gäspar du en gång till, så flår jag dig levande.”

Jag rättade just till min mössa när jag fick se dörrvakten, mr Freddie, visa in grevinnan. Mr Freddie knäppte med fingrarna åt mig och det var så det kom sig att jag bara några minuter senare var på väg in genom lobbyn tillsammans med grevinnan, bärande på hennes kattkorg med en katt som jamade så högt att det inte dröjde länge förrän alla stir­ rade på oss. Den här katten jamade inte som andra katter, det lät mer som en utdragen klagan, nästan mänskligt i sin skälvande klangfullhet. Grevinnan svepte, med mig vid sin sida, fram till receptionsdisken och presenterade sig med kraftig, främmande accent – en rysk accent, förstod jag i nästa ögonblick. ”Jag är grevinnan Kandinsky”, sa hon. ”Ni ska ha en svit åt Kaspar och mig. Jag ska kunna se floden från fönstren och jag ska ha ett piano. Jag har skickat ett telegram med alla mina önskemål.”

Grevinnan lät som om hon var van vid att folk lyss­ nade, som om hon var van vid att bli åtlydd. Det var många sådana människor som steg in genom dörrarna 12

Kaspar anländer

på Savoy: rika människor, kända och ökända människor, industrimagnater, lorder och ladies, till och med premiär­ ministrar och presidenter. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig gett mycket för deras högdragenhet och arrogans.

Men jag lärde mig mycket snart att om jag dolde mina känslor tillräckligt väl bakom mitt leende, om jag skötte mina kort rätt, kunde en del ge väldigt mycket dricks, särskilt amerikanerna. ”Bara le och vifta på svansen.” Det var mr Freddie som sa det till mig. Han hade arbetat som dörrvakt på Savoy i nästan tjugo år, så han visste ett och annat. Det var ett gott råd. Hur gästerna än behandlade mig lärde jag mig att ändå le mot dem och uppföra mig som en tjänstvillig hundvalp.

Den där första gången jag träffade grevinnan Kandinsky trodde jag att hon bara var ännu en rik aristokrat. Men redan från början fanns det något hos henne som jag be­ undrade. Hon inte bara gick, hon seglade fram till hissen, magnifikt, med kjolarna rasslande i kölvattnet och de vita strutsplymerna i hatten vajande som vimplar i vinden. Alla 13

Kaspar

– inklusive Dödskallen, såg jag till min glädje – gjorde små nigningar eller bugade lätt när hon passerade och hela tiden kom jag på mig själv med att skamlöst sola mig i grevinnans glans, i hennes storslagenhet och elegans.

Jag kände mig plötsligt i centrum och väldigt viktig. Som fjortonårig piccolo och redan som spädbarn övergiven på trappen utanför ett barnhem i Islington, hade tillfällena inte varit många att känna sig betydelsefull. Så när vi väl kommit in i hissen, grevinnan och jag själv och katten som fortfarande skrek i buren, kände jag mig överlycklig. Jag antar att det måste ha märkts. ”Varför ler du så där?” frågade grevinnan med rynkade ögonbryn, och strutsplymerna darrade när hon pratade.

Jag kunde knappast säga som det var, så jag blev tvungen att tänka fort. ”Åt er katt, grevinnan”, svarade jag. ”Hon låter så roligt.” ”Inte hon. Han. Och han är inte min katt”, sa hon. ”Ingen kan äga Kaspar. Han är en kunglig katt. Han är prins Kas­ par Kandinsky och en prins tillhör inte någon, inte ens en 14

Kaspar anländer

grevinna.” Sedan log hon mot mig. ”Jag ska säga dig en sak, jag tycker om att se dig le. Engelsmän ler inte så ofta som de borde. De skrattar inte, de gråter inte. Det är ett stort misstag. Vi ryssar, när vi vill skratta, skrattar vi. När vi vill gråta, gråter vi. Prins Kaspar är en rysk katt. Just nu är han en mycket olycklig katt, därför gnäller han. Det är naturligt tycker jag.” ”Varför är han så olycklig?” kom jag på mig själv med att fråga. ”För att han är arg på mig. Han vill helst vara hemma i mitt hus i Moskva. Han tycker inte om att resa. Men då säger jag: ’Hur ska jag kunna sjunga på operan i London om jag inte far dit?’ Det bryr han sig inte om. När vi reser ställer han alltid till stor uppståndelse, massor av oväsen.

När jag släpper ut honom ur korgen blir han glad igen. Jag ska visa dig.”

Mycket riktigt, så fort Kaspar klev ur korgen i grevin­ nans vardagsrum blev han alldeles tyst. Han kände sig för på mattan med ena tassen och hoppade sedan vigt ut och 15

Kaspar

började genast utforska omgivningen. Då först förstod jag precis varför grevinnan kallade honom för en kunglig katt.

Från morrhåren till tassarna var han helt svart, kolsvart och blank och glänsande och vacker. Och han visste dessutom att han var vacker. Han rörde sig som silke, med högburet huvud och en svans som svepte fram och tillbaka när han gick.

Jag var på väg ut ur rummet för att hämta resten av baga­ get när grevinnan ropade tillbaks mig, som gäster ofta gjorde när de tänkte ge mig dricks. Med tanke på hennes titel och hennes strutsplymer och allt det fina bagaget hon haft med sig kände jag mig vid det här laget mycket hoppfull om att dricksen skulle bli generös. Men det visade sig att hon inte alls ville ge mig dricks. ”Ditt namn? Jag skulle vilja veta vad du heter”, sa hon och tog med en elegant rörelse av sig hatten. ”Johnny Trott, grevinnan”, svarade jag. Hon brast i skratt och det gjorde mig ingenting, för jag förstod omedelbart att hon inte drev med mig.

16

Kaspar anländer

”Det var ett väldigt lustigt namn”, sa hon. ”Men vem vet?

Kanske är Kandinsky ett roligt namn för dig också.”

Nu hade Kaspar hunnit hoppa upp i soffan. Han skut­ tade nästan genast ned igen och gick för att vässa klorna, först på gardinen, sedan på en av fåtöljerna. Efter det gick han en vända runt rummet, bakom skrivbordet, in under pianot, upp på fönsterbänken, på alla vis lik en prins som inspekterade sitt nya palats och gjorde sig hemmastadd,

17

Kaspar

innan han slog sig ned i fåtöljen vid brasan. Där tittade han upp mot oss, blinkade långsamt med ögonen och började sedan, belåtet spinnande, att tvätta sig. Uppenbarligen gil­ lade prinsen sitt palats. ”Han är en väldigt tjusig katt”, sa jag. ”Tjusig? Tjusig? Kaspar är inte tjusig, Johnny Trott.”

Grevinnan var tydligen inte alls nöjd med min beskrivning av katten. ”Han är vacker – den vackraste katten i hela Ryss­ land, i hela England, i hela vida världen. Det finns ingen katt som går upp mot prins Kaspar. Han är inte tjusig, han är magnifik. Håller du inte med, Johnny Trott?”

Jag nickade hastigt. Jag kunde knappast säga emot. ”Vill du klappa honom?” frågade hon.

Jag hukade mig ned vid fåtöljen, sträckte försiktigt fram handen och smekte hans spinnande bröstkorg med ovansi­ dan av fingret, men bara i någon sekund eller så. Jag kände på mig att just nu tillät han inte mer än så. ”Jag tror att han kanske tycker om dig”, sa grevinnan. ”Med prins Kaspar är det så att om du inte är hans vän, är du hans fiende. Han 18

Kaspar anländer

rev dig inte, så jag tror att du måste vara en vän.”

När jag reste mig igen märkte jag att hon tittade på mig med granskande blick. ”Jag undrar, Johnny Trott, är du en snäll pojke? Kan jag lita på dig?” ”Jag tror det, grevinnan”, svarade jag. ”Det räcker inte. Jag måste veta säkert.”

19

Kaspar

”Ja”, sa jag. ”Då har jag ett mycket viktigt jobb åt dig. Varje dag medan jag är här i London ska du sköta om prins Kaspar åt mig.

I morgon bitti börjar mina repetitioner på operan. Covent Garden. Trollflöjten. Mozart. Jag är Nattens drottning. Kän­ ner du till den operan?”

Jag skakade på huvudet. ”En dag kommer du att få höra den. Kanske jag sjunger den för dig en dag vid pianot, när jag övar. Varje morgon efter frukost måste jag öva. Prins Kaspar är lycklig när jag sjunger. Hemma i Moskva tycker han om att ligga på mitt piano och höra på och han sveper med svansen, precis som nu. Titta på honom. Det är så jag vet att han är lycklig. Men när jag är på repetitionerna måste jag kunna lita på att du sköter om honom, att han är lycklig. Kan du hjälpa mig med det? Mata honom åt mig? Prata med honom? Gå ut på promenad med honom, en gång på morgonen, en gång på kvällen? Det tycker han väldigt mycket om. Du glöm­ mer inte bort det?”

20

Kaspar anländer

Grevinnan Kandinsky var ingen lätt person att säga nej till. Och förresten, sanningen att säga var jag smickrad över att bli tillfrågad. Jag undrade hur jag skulle hinna med det mellan mina andra sysslor därnere. Men jag undrade också om hon kanske skulle ge mig extra mycket dricks för det, fast det vågade jag absolut inte säga något om.

Grevinnan log mot mig och sträckte fram sin behand­ skade hand. Jag tvekade. Jag hade aldrig förr tagit någon av gästerna i hand. En piccolo skakade aldrig någonsin hand med gästerna. Men jag förstod att hon ville det, så då gjorde jag det. Hennes hand var liten och handsken väldigt mjuk. ”Du och jag och prins Kaspar, vi kommer att bli goda vänner. Det vet jag. Du kan gå nu.”

Så jag vände mig om för att gå. ”Johnny Trott”, sa hon och skrattade igen. ”Förlåt, men du har ett så väldigt lustigt namn, det är nog det roligaste namn jag någonsin hört. Jag har bestämt mig för att du är en snäll pojke, Johnny Trott. Vet du varför jag tror det? Du frågar aldrig efter pengar. Jag ska betala dig fem shilling i 21

Kaspar

veckan i tre månader – jag är här för operan i tre månader.

Så där ja, nu ler du igen, Johnny Trott. Jag tycker om ditt leende. Om du hade svans skulle du svepa med den precis som prins Kaspar, tror jag.”

När jag lite senare kom upp med hennes koffertar och lämnade dem i svitens hall hörde jag att hon sjöng vid pia­ not i vardagsrummet. Jag fångade en glimt av Kaspar som låg mitt framför henne och tittade på med belåtet vajande

22

Kaspar anländer

svans. När jag gick stannade jag till utanför dörren och bara lyssnade. Jag visste redan när jag stod där i korridoren att det här var en dag jag aldrig skulle glömma. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur grevin­ nans intåg och Kaspars ankomst skulle komma att förändra mitt liv för alltid.

23

”Jag skulle resa iväg. Jag skulle resa till Amerika, till Lizziebeths land för alla fria människor, där jag kunde bli vad jag än ville bli. Det var egentligen inte förrän jag såg hur Titanic rörde sig bort från kajen och hur gapet med vatten växte sig allt bredare, som jag riktigt insåg vad jag hade gjort”.

År 1912 stävar världens största passagerarfartyg Titanic ut från Southampton, på väg mot New York. Med på skeppet finns tre osannolika vänner. Piccolon Johnny Trott från London, den förmögna amerikanska flickan Lizziebeth och den makalösa katten Kaspar Kandinsky. Det blir en resa som förändrar deras liv för alltid.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16063-9