9789170053856

Provl채sning Provl채sning

1

Provläsning

15 typer av kvinnor – och vad de säger till psykologen © 2009 Författarna och Uppsala Publishing House AB Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala Tfn: 018-55 50 80, Fax: 018-55 50 81 E-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se Omslagsbild: Steven Foley/iStockphoto Omslag och grafisk form: Daniel Åberg Redaktör: Nina Pettersson Bilder inlagan: Niklas Eriksson Upplaga: 1:1 ISBN: 978-91-7005-385-6 Tryckeri: Bulls Graphics, Halmstad 2009

2

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Provläsning

Innehåll om boken i början om Reptilhjärnan

7 13

om den Kärlekskranka

25

om Världsräddaren

35

om Karriärkvinnan

45

om Äventyrerskan

55

om den Lössläppta

67

om Rymmaren

79

om Gammstintan

91

om Bluffen 3

om Sökaren

103 117

Provläsning om Plastmorsan

127

om den Överanalyserande om den Övergivna

137

147

om den Evigt unga

159

om den Perfekta

169

om att förstå sig på män om boken på slutet

4

185

179

Provläsning

om

boken i början

D

et här är uppföljaren till vår bok 17 typer av män – och vad de säger till psykologen. Det är därför naturligt att denna bok handlar om kvinnor. Som psykolog träffar man många kvinnor, bara cirka 25 procent av alla klienter är män.

Man skulle kunna tänka sig att vi som manliga psykologer tycker att vi kan så mycket mer om kvinnor än andra män, och att det är ett av skälen till att vi skriver denna bok. Ja, kanske det. Samtidigt rymmer såväl kvinnan som mannen många hemligheter. Att hävda att man kan veta precis hur kvinnor eller män fungerar är lite väl kaxigt. Sådana är inte vi.

Vi vill i denna bok presentera 15 typer* av kvinnor – och beskriva vad de säger till psykologen. Vi säger inte att detta är de enda typer som finns och att vi lyckats täcka in alla slags kvinnor. Detta är 15 typer som vi tycker sticker ut och som alla har något intressant att berätta, både för andra kvinnor och för oss män. Ni som har läst vår förra bok kommer att känna igen upplägget. Vi kategoriserar och förenklar − allt för att visa mönster. Många av de kvinnor som vi mött har burit på likartade funderingar, dock klädda på olika sätt. Det är just dessa funderingar som vi gärna vill lyfta fram.

5

Provläsning Alla personporträtt som tecknas i boken är baserade på verkligheten, men av främst sekretesskäl har vi omformulerat delar av bakgrunderna och beskrivningarna. Boken är skriven av två författare, men i kapitlen används formen jag när vi beskriver den relation som funnits mellan psykolog och klient.

Vi har valt att inte ange vilken av författarna som arbetat med respektive individ, även detta av anonymitetsskäl.

Boken gör inte anspråk på att vara ett vetenskapligt uttömmande verk om kvinnor och deras förehavanden, snarare motsatsen. Detta är en handfull berättelser ur verkliga livet om kvinnor med verkliga problem, och de skildrar klientens och psykologens verkliga försök till lösningar. Tolkningarna av de problem som förekommer och de bakomliggande processerna är våra egna och kan naturligtvis vara alldeles uppåt väggarna.

Vi låter en asterisk (*) återfinnas i boken med jämna mellanrum. Asterisken hänvisar till en eller ett par kommentarer längst bak i kapitlet. Där förtydligar vi ett uttryck eller utvecklar ett resonemang, ibland i syfte att ge en något mer nyanserad bild av det tidigare sagda. Vi fann denna funktion ytterst befriande då vi skrev föregångaren 17 typer av män, då vi i stunder av tvekan om huruvida vi sagt tillräckligt eller verkligen skulle uttrycka oss så tvärsäkert om något, kunde nyttja asterisken som brasklapp eller till att skriva ytterligare några rader i förklarande syfte. Det faktum att asterisken fanns att tillgå ledde under skrivandets gång till att våra tvivel på oss själva inte fick alltför stort utrymme. Huruvida du som läsare väljer att läsa våra små utvikningar är upp till dig, men känner du att du blir irriterad på oss för något vi skrivit, så ta en

6

Provläsning titt längst bak i kapitlet. Rätt vad det är kanske du lyckas återvinna ditt goda humör.

Vi har velat skriva en underhållande bok som beskriver kvinnor och även vår vetenskap psykologin på ett hanterbart och enkelt sätt. Psykologi är egentligen inte svårt om man inte vill att det ska vara det.

7

Provl채sning

8

Provläsning

om

den Kärlekskranka – när vi vill för mycket

Klienten: ”Jag vill ha hjälp med att finna kärleken.”

Psykologen: ”Visst vet du att du har ringt till en psykolog ...?”

K: ”Klart jag vet. Ni är bra på mycket, så du får fixa till mig så att någon vill ha mig.”

P: ”Fixa till?”

K: ”Jag har hållit på och letat efter kärleken nu i 20 år, men fan tro't att jag ska hitta någon. Det är något fel på mig och jag vill veta vad.”

Normalt hade jag nog inte tackat ja till Elin och hennes problem, men hennes raka och målmedvetna ton gjorde mig nyfiken så vi bokade tid för att ”fixa till” henne.

Elin var strax under 40, med ett par kortare förhållanden och några tillfälliga förbindelser bakom sig. Hon var i det läge som många kan känna igen sig i, att fler och fler av ens bekanta finner någon att dela livet med medan man själv får fortsätta

9

Provläsning leta. Att hon sedan närmade sig de fyrtio gjorde inte saken lättare. Men det var inte åldern som var det största problemet för Elin. Tanken på att hon kanske inte skulle få några egna barn var accepterad. Det var själva kärleken hon ville åt men inte fann.

Att beställa kärlek är, som de flesta vet, inget man lyckas med per automatik. Alltför ofta blir beställningen restnoterad på obestämd tid.

P: ”Du säger att du gjort allt för att finna kärleken, vad innebär det?”

K: ”Ja, allt ifrån krogen till styrdans, jag har varit på blinddates och testat internetdating*, men inget fungerar.”

P: ”Vad är det som inte fungerar?”

K: ”Jag träffar ju aldrig den rätte. Jag kan ofta tycka att en kille verkar intressant. Men han hör inte av sig, eller tycker vi ska vara vänner eller så. Det känns som rena tonårsfilmen ibland. Det blir så fånigt.”

P: ”Så det är oftast så att du tycker att en kille är intressant, medan han inte tycker att det klickat?”

K: ”Ja, nästan jämt, eller i alla fall oftast, eller ibland i alla fall.”

P: ”Tycker du att du låter lika osäker som jag tycker att du låter?”

K: ”När jag tänker efter så är det nog kanske 50/50.”

P: ”Ok, då vet vi att du kan vara lika avvaktande som killarna, eller hur?”

10

Provläsning Dialogen ovan belyser en klassisk funktion hos oss människor: förmågan att selektera utifrån våra antaganden. Eftersom Elin utgick från att det var henne det var fel på så gjorde hon automatiskt uppskattningen att det alltid var killen som drog öronen åt sig, när det i själva verket lika ofta var hon själv.

En av mina käpphästar när det gäller förändring är att bara försöka förändra det som är rimligt att tro att man kan lyckas förändra, och som man också verkligen vill förändra. Elin kom till mig för att hon ville bli fixad, eller förändrad, så att någon skulle tycka om henne. Frågan är hur mycket man kan förvänta sig att kunna förändra en person som är nära 40 – och var det verkligen något som borde förändras hos Elin?

P: ”Vilket är ditt skäl att dra dig ur? Eller att inte ringa upp igen?”

K: ”Att det inte klickar förstås, att jag inte är intresserad.”

P: ”Men då måste det ju vara bra att inte heller killarna ringer upp om de inte är intresserade?”

K: ”Jag förstår inte.”

P: ”Om de inte ringer upp, för att det inte klickade, så slipper ju du få upp förhoppningen att det skulle kunna bli något, eller hur?”

K: ”Jo, men jag har svårt att se det så positivt.”

P: ”Men vänd på det. Tycker du det är en bra idé att ringa upp någon du är inte är intresserad av, bara för att?”

K: ”Nej, det är klart.”

11

Provl채sning

12

Provläsning

om

Karriärkvinnan

− när man inte är som andra

N

är Birgitta ringde mig första gången var hon arg, mycket arg. Hade jag inte tagit emot en hel del konstiga samtal genom åren så hade jag nog lagt på luren i örat på henne.

Nu visste jag av erfarenhet att dessa samtal kunde bli både trevliga och givande, så jag lät henne hållas. Efter de första hälsningsfraserna kom Birgitta fort till ärendet:

Klienten: ”Jag är så jävla less på alla dessa familjer och barnvagnsjävlar på bussen och på stan under lunchen. Äter aldrig småbarn lunch?”

Psykologen: ”Jo, det gör de nog ...”

K: ”Kan de inte äta den hemma då, så att de inte är i vägen när vuxna människor ska hinna äta lunch?”

P: ”Det kanske inte är barnen själva som bestämmer sig för att åka i barnvagn på stan ...”

K: ”Nä precis, det är präktiga mammor som ska visa upp sig och sina telningar för oss andra, och helst i bredd fyra åt gången på gågatan.”

13

Provläsning Ja, att Birgitta var arg var det ingen tvekan om, och så där höll hon på ytterligare ett par meningar. Hon ondgjorde sig i praktiken över allt som hade med barn, relationer, parmiddagar, familjer och kombibilar att göra.

Att man kan ha synpunkter på allt detta var väl i och för sig inget som jag reagerade nämnvärt över. Man har väl själv någon gång blivit förbannad över barnvagnarnas invasion av gågator och gallerior. Det som kom att förvåna mig, och som framför allt förvånade Birgitta, var att hon alltid uttryckt sitt gillande av barn, hyllat tvåsamheten, älskat att sitta barnvakt och att följa med sina vänner på familjeutflykter m.m. Låt oss återkomma till detta.

Birgitta var karriärist och det var hon stolt över. Hon hade valt att inte ha någon man i sitt liv, hon hade medvetet valt bort barn och traditionell familjebildning till förmån för att göra karriär och förverkliga sig själv genom arbetet. Hon hade lyckats i sin strävan att nå högre poster, hon trivdes med arbetet och, inte minst, hon tjänade bra med pengar.

Hon hade ofta diskuterat detta med sina familjebildande vänner. Hur hon aktivt valt och valt bort. Ett val som inte minst för kvinnor anses kontroversiellt* trots att det inte borde vara det. Birgitta hade dock förmånen att kunna omge sig med vänner som inte lade några moralpredikningar som krydda på fredagsmiddagen, utan som faktiskt accepterade och respekterade Birgittas val.

854 000 kronor, så mycket tjänade Birgitta enligt senaste taxeringen. En skaplig summa som nog skulle kunna väcka avundsjuka. Så var det inte. Birgitta, som var hög chef på ett mycket framgångsrikt tjänsteföretag, var en person som andra

14

Provläsning unnande framgång. Hon hade gått den långa vägen, från springvikariat inom vården, via en utbildning på senare år, följt av ett par hundår med långa dagar, till en lyckad karriär i tjänstesektorn. Varför människor verkligen unnande henne framgång hade säkert att göra med detta, men också med att hon under alla dessa år aldrig tvekat att hjälpa andra om de behövt det. Inte med pengar, men med tid. Birgitta verkade ha hur mycket tid som helst, oavsett vad hon gjorde eller hur upptagen hon i själva verket var. Kanske var det detta som gjorde att Birgitta av sina vänner inte upplevdes som den stereotypa karriäristen, den som satte sig själv framför allt och som gick över lik för att nå toppen.

Hur kom det sig då att Birgitta, som tidigare älskat, till och med hyllat, tvåsamhet och familjeliv, nu blev provocerad, ja, rent förbannad på detta?

Jag föll naturligtvis i fällan att anta att den biologiska klockan hade börjat klämta och att hon nu börjat känna sig panikslagen över att inte hinna bilda familj och få egna barn.

Så var det inte, vilket Birgitta direkt deklarerade för mig när jag ställde den traditionella frågan om hur jag kunde hjälpa henne:

K: ”Ja, jag har inte ändrat mig, och jag tänker fortfarande inte skaffa någon man eller barn, bara så du vet.”

P: ”Nähä ...”

K: ”För du tror säkert att jag insett att jag börjar bli gammal och nu börjar få panik, men det kan du glömma.”

P: ”Jag erkänner att tanken slog mig ...”

15

Provl채sning

16

Provläsning

om

den Evigt unga − när åldern har betydelse

I

vår förra bok berörde vi det faktum att män är väldigt dåliga på att gå till psykologen. Den stora gruppen män är så att säga i kraftfull minoritet bland psykologbesökarna. En annan grupp som man, oavsett kön, sällan ser hos psykologen är personer över 80 år. Inte kanske så mycket för att det inte finns så många, utan kanske snarare för att de friska 80-åringarna faktiskt är väldigt duktiga på att hantera sina problem själva. De har insett att livet inte alltid är enkelt och att det måste få kännas jobbigt då och då.

Just därför blev jag aningen förvånad då Asta ringde mig och ville boka tid. Jag bad som vanligt om personnummer och när hon distinkt rabblade upp de tio siffrorna, så började jag räkna efter. 210110 ... Då är man ju över 85 år. Det var så ovanligt att jag bad henne repetera siffrorna. Samma sifferserie kom lika snabbt ur luren.

Wow, jag skulle få en riktig gamling som klient, ja faktiskt slå nytt personligt high-score när det gäller klientens ålder. Frågan var vad som bekymrade henne. Kanske skulle det handla om släktingar som bråkade om det framtida arvet, om 17

Provläsning nes vänner dog ifrån henne en efter en, eller kanske något så tråkigt som livsleda. Jag skulle komma att bli förvånad, mycket förvånad.

Jag blev inte förvånad bara en gång under de två månader som jag träffade Asta. Det började redan då jag skulle hämta henne från väntrummet första gången. Vid den tiden delade jag mottagning med ett par kollegor, och man visste inte alltid om personen som satt i väntrummet var ens nya klient eller någon annans. Jag tittade in i väntrummet och såg bara en kvinna runt 60. Jag kommenterade att det nog inte var henne jag väntade på och gick tillbaka till kontoret. Man fick nog räkna med att en så gammal människa som min klient var, kunde ha svårt att hitta och därför vara sen.

Efter 5–6 minuter gick jag tillbaka, men den enda person som satt i väntrummet var samma kvinna som nu tittade sig omkring efter något. Denna gång kommenterade jag att vi båda väntade på någon som inte verkade komma, och jag ville vara artig, så jag frågade vem hon väntade på. Som ni säkert förstått var denna kvinna i 60-årsåldern i själva verket denna väldigt gamla människa på dryga 85 som hette Asta och skulle bli min klient.

Asta hade nog ”drabbats” av fenomenet att man tyckte att hon såg yngre ut än hon var, för innan jag hade hunnit säga något sa hon:

Klienten: ”Ja, jag vet, man kan aldrig tro att jag är 85. Jag bär min ålder med heder. Man skulle kanske gissa på 60 år ...”

Psykologen: ”Normalt tror folk att psykologen kan läsa tankar, men nu är det klienten som läser mina ...”

18

Provläsning

K: ”Ja, det är just min ålder som är problemet.”

P: ”Ok, vad är det med din ålder som är ett problem?”

K: ”Egentligen är det nog jag som är problemet, inte min ålder.”

P: ”Vad är skillnaden?”

Jag förstod inte riktigt vad Asta menade. Kanske berodde det på att jag ställt in mig på att vara aktiv och den som stod för mycket av pratandet i början av vårt samtal. Då Asta var så aktiv och dessutom så snabb med att göra analyser av sin situation märkte jag hur osäker jag blev, och det märkte Asta också:

K: ”Jamen precis det här. Du tror säkert att jag ska vara gammal och trött och lite virrig, och nu när jag inte är trött, utan känner mig pigg, glad och alert så vet inte du hur du ska bete dig.”

P: ”Jag erkänner, precis så är det, du är inte vad jag trodde.”

K: ”Nä precis, och så är det jämt för mig.”

P: ”Fortsätt!”

K: ”Vart jag än kommer blir jag behandlad som om jag ska falla ihop och dö vilken sekund som helst. Jag förstår att det är av omtanke, men det hjälper inte. Jag känner mig så gammal i andra människors sällskap, nästan lika gammal som jag egentligen är.”

19