Issuu on Google+


Naturligt eller รถvernaturligt?


© Författaren och Faun Förlag Omslagsfoto Rose-Marie Calldin Övriga foton privata Redigering och grafisk form Siewert Carlsson Tryck: Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-01-0 www.faunforlag.se


Naturligt eller Üvernaturligt? Ovanliga historier berättade av vanligt folk

Rose-Marie Calldin


Förord

Under några år har jag ”samlat” på upplevelser av det övernaturliga slaget. Jag har frågat personer som jag mött om de har varit med om något oförklarligt och sedan skrivit ner deras berättelser. När jag väl kom igång märkte jag att det fanns många människor som varit med om något övernaturligt. Det var mycket vanligare än jag någonsin kunnat tro. Var och varannan människa verkar ha upplevt något märkligt. Är det så att det vi kallar övernaturligt är naturligt när allt kommer omkring? Är det kanske en del av allas vår verklighet, mer eller mindre, oavsett vad vi tror på? Jag har bara angett förnamn, yrke och ålder på de som medverkat med sina berättelser för att inte lämna ut någon enskild person men så att man ändå ska kunna se att det övernaturliga förekommer lika mycket bland båda könen, i alla åldrar och i alla samhällsskikt. De personer som jag intervjuat är människor som du och jag. Förnuftiga, jordnära och praktiska människor som inte går på vad som helst. Att det är flest kvinnor som berättat sina historier för mig har nog med det kvinnliga beteendet att göra. Kvinnor har lättare att berätta saker för varandra och utan prestige. Eftersom jag själv är kvinna så har de också haft lättare att öppna sig för mig och tala om vad de varit med om. Vad vi än har för religion eller livsåskådning så kan vi välja att vara skeptiska mot det vi inte vet något om men vi måste ändå visa våra medmänniskor respekt för vad de varit med om och inte avfärda det de berättar som strunt. Det kunde lika gärna ha varit du som blivit drabbad, för man väljer inte själv att uppleva sådana här saker. Det kommer till en, utan förvarning och utan urskillning.




Jag vill rikta ett stort tack till alla generösa människor som jag träffat och som delat med sig av sina upplevelser. Vi har skrattat, ryst, skrämts, sörjt ihop och till slut blev det denna samling av lite ovanliga berättelser. Håll till godo och låt dig fascineras av det de berättar! Rose-Marie Calldin




Rose-Marie 59 år Löneadministratör Jag själv är först ut att berätta om några underliga händelser som jag varit med om under mitt liv. Det är inte mycket om man jämför med vad andra har varit med om men oförklarligt och därför värt att återge.

HOPPANDE RINGAR STEG I VARDAGSRUMMET




HOPPANDE RINGAR När jag var tjugo år och precis hade flyttat hemifrån och in hos min kille i hans etta så upplevde jag en konstig sak. I vardagsrummet fanns en sovalkov. Vår dubbelsäng uppfyllde hela sovalkoven så det fanns bara plats för ett enda nattduksbord och det var placerat ut mot vardagsrummet. På den vita ”kuben”, en hylla från IKEA, stod en askkopp som jag tagit hem som ett semesterminne från sydfrankrike under en språkresa. Den var i vitt porslin. Kanterna var blå med reklamtext i vitt. På kvällarna brukade jag ta av mig mina smycken och lägga dem i den här askkoppen. En kväll lade jag mina smycken som vanligt i askkoppen, gick till sängs och skulle precis till att somna när det hände något märkligt. Min sambo låg i sovalkoven bredvid mig längst in mot väggen. Plötsligt klirrade det till i askkoppen och när jag tittade dit så hade min förlovningsring hoppat ut från askkoppen och lagt sig på nattduksbordet. Jag blev naturligtvis förskräckt men noterade att min sambo hela tiden hade legat kvar orörlig längst in i sovalkoven med armarna under kudden. Så han hade inte kunnat göra något. Var det någon som hade åsikter om vår förlovning, undrade jag då och det undrar jag än. (Förhållandet tog slut så småningom, så det kanske var en liten varning.)

STEG I VARDAGSRUMMET En annan morgon i samma lägenhet låg jag kvar i sängen lite längre än vanligt eftersom jag började jobba sent. Min sambo hade redan gett sig av till jobbet. Plötsligt hörde jag någon röra sig i hallen. Jag trodde att det var min sambos mamma för hon kom ibland upp till oss och hämtade hans smutstvätt som han brukade lägga i en garderob i hallen. Men den här dagen hörde jag 


stegen fortsätta in mot lägenhetens vardagsrum där sovalkoven var. Det lät som att personen gick i bara strumplästen för stegen lät lätta på parketten. Stegen upphörde plötsligt bakom hörnet till sovalkoven. Jag tittade ut i vardagsrummet för att se vem det var som kom men det fanns ingen där. Då gick jag upp och letade igenom vår lilla lägenhet men hittade absolut ingenting som kunde förklara stegen. Var det så att den här lägenheten hade ett eget spöke? För när vi flyttade därifrån så har i alla fall inte jag varit med om något konstigt.

10


Erica 38 år Förskollärare HARRY ROPAR LERUGGLAN SOM RÖRDE PÅ SIG FLICKAN I KÖKET

11


HARRY ROPAR Jag låg i sängen hemma hos min mamma och hennes sambo där de bor utanför en stad i Mellansverige. När jag sover över hos dem brukar jag ligga i underslafen på våningssängen i deras gästrum. Den här kvällen låg jag som vanligt där och skulle precis till att somna då jag vaknade av att en kvinna ropar ”Hurry!” Ropet hörs två gånger till och lite starkare för varje gång. Det känns tyst uppfordrande. Jag tolkade det som att jag skulle skynda mig med någonting men visste inte med vad. Hurry betyder ju skynda dig på engelska och det var vad jag trodde att kvinnan sa. Följande morgon berättade jag händelsen för min mamma och hennes sambo. Då talade mamma och sambon om att förra ägaren till huset hette Harry. Denne Harry lever än idag så jag vet fortfarande inte riktigt vad allt detta handlade om men konstigt var det. LERUGGLAN SOM RÖRDE PÅ SIG En annan gång stod min mamma och hennes kompis på loppis och sålde grejer. Mammas kompis hade en ljuslykta i form av en uggla i lera som jag gärna ville ha. När hon fick reda på att jag ville köpa den så fick jag den mot en symbolisk summa. När jag kom hem ställde jag den på en av mina bokhyllor vänd framåt. Jag upptäckte sen vid flera tillfällen att ugglan ”vred sig”. Först trodde jag att jag råkat komma åt den när jag dammat hyllan så jag testade att låta bli att damma där. Men ugglan fortsatte ändå att ändra position och vred sig antingen åt höger eller åt vänster. Jag lämnade ugglan till Myrorna för jag tyckte att det var obehagligt med ett dött ting som rörde sig av sig självt. Men nu efteråt undrar jag vem som köpte ugglan och om den personen nu upplever samma sak som jag? FLICKAN I KÖKET En gång sov jag över hos min pappa och lillasyster. Pappa ägde två lägenheter bredvid varandra och min syster förfogade över den mindre av de två. Denna lägenhets kök hade blivit ombyggt 12


till sovrum åt henne. En kväll satt syrran och jag och tittade på tv där, när jag kände att jag behövde gå på toaletten och kissa. På vägen dit passerade jag köket som hör till den större av de båda lägenheterna. Jag uträttade mitt ärende och på vägen tillbaka gick jag förbi köket igen. Då såg jag en flicka i sexårsåldern stå på tå vid diskbänken. Hon hade ett långt, vitt nattlinne på sig med långa ärmar. Vem var det? Jag blev nyfiken och gick snabbt tillbaka för att titta efter men då var köket tomt! Jag blev mycket konfunderad och undrar än idag varför hon var där och vem hon var och framför allt vad hon ville säga mig med sin närvaro.

13


Ann 42 รฅr Administratรถr DEN MAGISKA SIFFRAN 17

14


DEN MAGISKA SIFFRAN 17 I min släkt har siffran 17 alltid haft stor betydelse. Man kan säga att vi har förföljts av den siffran och den förekommer hela tiden i skiftande sammanhang. Allt ifrån små betydelselösa saker som t.ex. att vår familj har en p-plats med nummer 17 eller att mamma och pappa har ett förråd med samma nummer. Mina föräldrar träffades den 17:e och blev presenterade för sina respektive svärföräldrar den 17:e etc. Det kan tyckas att vi skulle ha kunnat påverka det här men det har alltid skett helt oplanerat och slumpmässigt. Många i vår släkt är födda den 17:e i olika månader och sånt kan man ju inte planera. I min pappas familj är fyra av fem personer födda den 17:e. Min farmors mor är född den 17:e maj och min egen farmor är född den 17:e april. På något sätt känns det som om min farmor är den ”sammanhållande länken” till siffran 17. När jag skulle föda min son så var han beräknad att komma i början av april. Farmor sa hela tiden att han skulle komma på hennes födelsedag. ”Inte kan jag gå hela fjorton dagar över tiden!” sa jag bestämt. Men det gjorde jag och han föddes den 17 april! Så nummer 17 fortsätter att förfölja mig. I de flesta sammanhang där fler siffror är inblandade så kommer siffran 17 upp. Om det är ett längre tal finns ofta siffran 17 med där också. Den senaste gången jag var med om siffrans konstiga uppdykande var på en ledarskapsutbildning. I en av övningarna ingick ett spel där man skulle få vägledning i en specifik fråga. Man skulle ställa en fråga och rulla en kula i ett roulettespel och få fram en siffra. Siffran var dessutom knuten till en symbol och ett ord. När jag skulle sätta igång kulan hann den inte ens få fart, den bara dök ner på nummer 17, som om den vore gjord av bly. Jag uppfylldes av en överväldigande känsla som fick mig att börja gråta.

15


Symbolen som hörde till nummer 17 var en avlyssningsapparat. Det var en konkret vägledning som var klockren för mig. ”Jag måste börja lyssna mer på mig själv.” Frågan som jag ställde till spelet var hur jag skulle hitta tillbaka till min framtidsdröm. Ordet jag fick var budskap. Jag behövde alltså inte leta längre, utan ”bara” lyssna till mitt inre. På det sättet kommer jag att kunna nå mina mål. Sen fick man ta ett kort ur en hög. Där fanns högar med hjälpkort, sanningskort, kluriga kort och vägledande kort. Mitt sanningskort blev ”jag har inte tid”. Återigen samma tanke, jag har inte tid att lyssna utan jag rusar bara på. Så jag måste nog stanna upp och lyssna på mitt inre budskap för att komma någonstans. Då kommer jag nog att hitta fram till mitt livs mål. Återigen hade siffran 17 spelat en roll i mitt liv…

16



9789187435010