9789113018010

»En intensivt spännande bok.«

Moskva 1953. Stalins järngrepp är skoningslöst. Säkerhetspolisen utövar sin myndighet brutalt och effektivt

»En enastående debut – fyllig, annorlunda, fulländad, mogen ... och rafflande.« Lee Child

och alla är misstänkta. I detta »perfekta« samhälle verkar säkerhetsofficeren Leo Demidov – en krigshjälte som också är hängiven Sovjetmedborgare och lojal Foto © Jerry Bauer

»Det är en riktig sidvändare, mordgåtan fungerar som redskap för att

mot sin arbetsgivare. Men han har börjat tvivla på ett

utforska stalinismens fruktansvärda

samhälle som kommenderar sina medborgare att tro

följder, vars yttersta konsekvens blir

att brott inte existerar. Han misstänker att man försö-

ett slags moment 22-tillstånd där

ker mörklägga ett barns död. Spåren, för den som vill

Sovjetstaten inte vill kännas vid att

se dem, tyder på att en kallblodig mördare går lös. Leo

mord och prostitution förekommer

beslutar sig för att tillsammans med sin hustru Raisa

och därigenom låter grymheterna

ingripa mot denna barnslaktare. Det visar sig vara ett Tom Rob Smith är född 1979. Hans

The Observer

och slakten fortsätta utan åtgärd.«

ödesdigert beslut.

The Independent

mamma är svenska och pappan engelsman. Barn 44 är Tom Rob

Tidsandan i Stalins paranoida Sovjet tillsammans

Smiths debutbok och nominerades

med de brutalt omskakande barnmorden gör Barn 44

till Bookerpriset.

till en sällsynt begåvad och slagkraftig thriller.

»Från första sidan vittnar Barn 44 med all önskvärd tydlighet om författarens förmåga att skoningslöst och övertygande ta dig till Sovjetryssland under efterkrigstidens mörkaste

TOM ROB SMITH

dagar i en fängslande och miljöstark historia.« Raymond Khoury

ISBN 978-91-1-301801-0 Omslagsfoto © Alex Majoli/Magnum photos © Paolo Pellegrin/Magnum photos omslag Anna Davison

O_Barn 44_första.indd 1

www.norstedts.se

09-02-10 11.46.49

tom rob smith

Üversättning k arin andr ae

titel_barn 44.indd 2

09-02-10 13.02.22

isbn 978-91-1-301801-0 © Tom Rob Smith, 2008 Translation © Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Child 44 Översättare: Karin Andrae Omslag: Anna Davison Omslagsfoto: Alex Majoli/Magnum, Paolo Pellegrin/Magnum Tryckt av WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Sovjetunionen Ukraina, byn Tjervoj 25 januari 1933

E

ftersom Maria hade bestämt sig för att dö skulle hennes katt bli tvungen att klara sig på egen hand. Den hade ändå överlevt alla andra djur i byn. Råttorna och mössen hade byborna för länge sedan fångat i fällor och ätit. Sedan hade husdjuren försvunnit. Alla utom ett, den här katten, hennes kamrat som hon hade hållit gömd. Varför hade hon inte dödat den? Hon behövde någon att leva för, någon att ta hand om och älska – någon att överleva för. Hon hade bestämt sig för att fortsätta mata katten till den dag då hon inte längre kunde föda sig själv. Nu hade den dagen kommit. Hon hade redan skurit läderstövlarna i smala strimlor, kokat strimlorna med nässlor och rödbetsfrön, hon hade grävt efter mask, tuggat på bark. I morse hade hon börjat gnaga på ett av kökspallens ben i ett utbrott av hungeryrsel; frenetiskt hade hon tuggat och tuggat tills stickorna stack rakt ut ur gommen.

När katten hade sett henne hade den sprungit i väg och gömt sig under sängen, vägrade visa sig fastän hon lade sig på knä, ropade på den, lirkade. Det var i det ögonblicket Maria hade bestämt sig för att dö – utan något att äta, utan någon att älska.

Maria väntade till kvällen innan hon öppnade dörren. Hon räknade med att katten hade större chans att nå skogen osedd i mörkret. Om folk i byn fick syn på den skulle de jaga den. Till och med så nära sin egen död blev hon ledsen vid tanken på att katten kanske skulle dö.

Hon hämtade tröst i vetskapen om att den hade överraskningsmomentet på sin sida. I ett samhälle där vuxna män tuggade på jordkokor i hopp om att hitta myror eller insektsägg, där barn letade efter osmälta fröskal i hästgödsel och där kvinnorna slogs om vem som ägde ett ben, 7

var det ingen som väntade sig att det fortfarande fanns en levande katt kvar i en av stugorna.

Pavel trodde inte sina ögon. Den var mager, rörde sig osäkert, hade gröna ögon och svartfläckig päls. Det gick inte att ta miste: det var en katt. Han var ute och samlade bränsle när han såg djuret springa ut ur Maria Antonovnas hus, korsa vägen och sätta kurs mot skogen. Han höll andan och såg sig om. Han trodde inte att någon annan hade upptäckt den. Ingen annan var ute; inga ljus syntes i fönstren.

Oksana satt med en yllefilt om sig och stirrade i golvet. Hon satt absolut stilla för att spara på orken medan hon funderade ut sätt att hålla familjen vid liv – tankar som upptog henne varje vaken timme av dygnet och fyllde varje orolig dröm. Hon var en av de få som inte hade gett upp. Hon tänkte aldrig ge upp. Åtminstone inte så länge hon hade sina söner. Men det räckte inte med beslutsamhet, hon måste vara listig och försiktig också: en felslagen ansträngning betydde utmattning, och utmattning ledde ofelbart till döden. För några månader sedan hade Nikolaj Ivanovitj, en granne och vän, gjort en förtvivlad räd mot det statliga spannmålsmagasinet. Han hade inte kommit tillbaka. Morgonen därpå hade Nikolajs fru och Oksana gått ut och letat efter honom. De hittade honom vid vägkanten, han låg på rygg – en utmärglad kropp med en mage som var svullen av den råa säd han hade tuggat i sig innan han dog. Hustrun grät när Oksana tog det som var kvar i hans fickor och delade upp det mellan dem. När de kom hem till byn talade Nikolajs fru om för alla vad som hade hänt. I stället för att trösta henne kände de avund, de tänkte bara på den handfull säd hon hade kommit över. Oksana tyckte att hon varit alltför ärlig – hon hade utsatt dem båda för fara.

Hon hörde något och lyfte huvudet. Det var springande steg. Ingen sprang om det inte var viktiga nyheter. Hon reste sig, uppskrämd, samtidigt som Pavel störtade in i rummet. Han sa med andan i halsen: – Mamma, jag såg en katt.

Hon gick fram till sonen och tog hans händer. Hon måste förvissa sig om att han inte inbillade sig: hungern kunde spela en spratt. Men 8

i ansiktet syntes inga spår av vanföreställningar. Ögonen var klara och vakna, ansiktsuttrycket allvarligt. Han var bara tio år gammal och redan man. Omständigheterna hade tagit ifrån honom hans barndom.

Hans pappa var nästan säkert död – åtminstone var han död för dem.

Han hade gett sig i väg mot Kiev för att försöka skaffa hem mat. Han hade aldrig återvänt och Pavel förstod, utan att någon uttryckligen sa det, eller försökte trösta honom, att hans far aldrig skulle komma tillbaka. Nu var de beroende av varandra, Pavel och Oksana. De var kompanjoner och Pavel hade svurit på att lyckas där hans far hade misslyckats. Han tänkte se till att familjen överlevde.

Oksana lade handen på hans kind.

– Kan du fånga den?

– Om jag hade ett ben.

Dammen var frusen. Oksana sökte under snön efter en sten. För att det inte skulle höras svepte hon in stenen i sin sjal innan hon började hacka sönder isen. Hon stålsatte sig inför det svarta kalla vattnet och stack ner armen, hon flämtade till när iskylan spred sig. Det skulle bara dröja några sekunder innan hon hade tappat känseln i armen, så hon måste vara snabb. Hon rörde vid botten och kände ingenting annat än dy. Var fanns det? Panikslagen böjde hon sig längre fram, stack ner hela armen, sökte till vänster och till höger. Fingrarna strök över glas. Lättad grep hon flaskan och drog upp den. Hennes hud hade antagit olika nyanser av blått, som om någon hade slagit henne. Det brydde hon sig inte om, hon hade hittat det hon hade sökt – en flaska förseglad med tjära. Hon torkade bort dyn från flaskan och tittade på innehållet. Där inne låg en liten samling små ben.

När hon kom tillbaka hade Pavel blåst liv i glöden. Hon höll flaskan över lågorna så att tjäran smälte och droppade ner på härden. Medan de väntade lade Pavel märke till hennes blåaktiga hud och började gnida hennes arm för att hjälpa i gång cirkulationen; han var som alltid uppmärksam på sin mammas behov. När tjäran hade smält vände Oksana flaskan upp och ner och skakade den. Flera ben fastnade i halsen.

Hon lirkade ut dem och gav dem till sin son. Pavel undersökte benen, skrapade på ytan med nageln, luktade på vart och ett av dem. När han hade gjort sitt val var han färdig att gå. Hon hejdade honom.

9

– Låt Andrej följa med.

Pavel tyckte att det var ett misstag. Hans lillebror var klumpig och långsam. Och katten tillhörde i alla fall honom. Han hade sett den, han skulle fånga den. Det skulle bli hans seger. Hans mamma tryckte ännu ett ben i handen på honom.

– Ta med dig Andrej.

Andrej var nästan åtta, och han älskade sin storebror mest av allt i hela världen. Han gick sällan ut, satt mest i kammaren där de sov alla tre, och lekte med en kortlek. Korten hade hans pappa gjort av papper som han hade klippt i fyrkanter och klistrat ihop, en avskedsgåva innan han gav sig av till Kiev. Andrej väntade fortfarande på att han skulle komma hem. Ingen hade sagt åt honom att sluta vänta. Så snart han längtade efter sin pappa, vilket var ofta, lade han ut korten på golvet och ordnade dem efter färg och nummer. Om han kunde få sin påhittade patiens att gå ut så skulle hans pappa komma tillbaka. Var det inte därför han hade gett honom kortleken innan han for? Självklart tyckte Andrej att det var roligare att spela med sin bror, men Pavel hade inte längre tid för lek. Han var alltid upptagen med att hjälpa deras mamma, och kunde bara spela en stund på kvällen innan de gick och lade sig.

Pavel kom in i rummet. Andrej log och hoppades att han kom för att spela en omgång, men hans bror satte sig på huk och svepte ihop korten.

– Lägg undan de där. Vi ska ut. Var har du kängorna?

Andrej ställde sig på knä och sträckte in handen under sängen. Han drog fram två remsor från ett traktordäck och en hög med trasor. Allt­ ihop bands fast runt fötterna med ett snöre och tjänade som kängor.

Pavel hjälpte till att knyta hårt, medan han förklarade att de kanske skulle kunna äta kött i kväll om Andrej gjorde som han blev tillsagd.

– Kommer pappa tillbaka?

– Han kommer inte tillbaka.

– Har han gått vilse?

– Ja, han har gått vilse.

– Vem ska vi få kött av?

10

– Det ska vi skaffa oss själva.

Andrej visste att hans bror var en duktig jägare. Han hade fångat fler råttor än någon annan pojke i byn. Det här var första gången han hade bett Andrej följa med på ett så viktigt uppdrag.

Andrej fick anstränga sig för att inte falla. Han snubblade ofta och föll eftersom världen var suddig för honom. Det enda han tydligt kunde se var föremål som han höll nära ansiktet. Alla tyckte att han var klumpig, och själv trodde han att alla såg tillvaron som han gjorde. Om någon kände igen en människa på avstånd – då allt Andrej såg var en suddig gestalt – trodde han att det berodde på särskilt stor intelligens eller erfarenhet, eller något annat som han ännu inte hade lärt sig. I kväll tänkte han inte bete sig som en fåne och ramla omkull. Han ville att hans bror skulle vara stolt över honom. Det var till och med viktigare än utsikten att få äta kött.

Pavel stannade i skogsbrynet. Han böjde sig ner och undersökte kattspåren i snön. Andrej var imponerad av broderns förmåga att upptäcka spår. Han satte sig på huk och tittade på medan Pavel rörde vid ett av spåren. Andrej visste ingenting om att jaga och spåra.

– Har katten gått här?

Pavel nickade och spanade in i skogen.

– Spåren är grunda.

Andrej gjorde som sin bror och drog fingret längs kanten på tassavtrycket.

– Vad betyder det?

– Att katten inte är tjock, så det blir mindre mat åt oss. Men om den är hungrig så nappar den på betet.

Andrej försökte smälta informationen, men hans tankar drev som alltid i olika riktningar, han hade svårt för att samla ihop dem.

– Om du var ett spelkort, vilket kort skulle du vilja vara då? Skulle du vilja vara ett ess eller en kung, spader eller hjärter?

Pavel suckade. Andrej blev sårad och kände tårarna bakom ögonlocken.

– Om jag svarar, lovar du att inte säga något mer då?

– Jag lovar.

– Vi kan inte fånga katten om du pratar för då skrämmer du bort den.

11

– Jag ska vara tyst.

– Jag skulle vilja vara knekten, en knekt, den som har svärd. Kom ihåg vad du har lovat – inte ett ord.

Andrej nickade. Pavel reste sig. De gick in i skogen.

De hade vandrat länge – det kändes som många timmar, fastän Andrejs känsla för tid, precis som hans syn, inte var speciellt välutvecklad.

I månskenet, som kastade reflexer mot den vita snön, tycktes Pavel ha svårigheter att följa spåren. De hade kommit djupt in i skogen, längre än Andrej någonsin hade varit. Han fick ofta springa för att hålla jämna steg med sin bror. Benen värkte, magen värkte. Han frös och han var hungrig, men han hade i alla fall inte ont i fötterna. Snöret som band trasorna och däckremsorna höll på att lossna och snön trängde in. Han vågade inte be sin bror stanna och hjälpa honom att knyta ihop dem.

Han hade lovat – inte ett ord. Snart skulle snön smälta, trasorna skulle bli blöta och han skulle tappa känseln i fötterna. För att få något annat att tänka på bröt han av en kvist och började tugga på den, malde ner den till en grov smet som kändes sträv mot tänderna och tungan. Folk sa att bröd gjort på bark tog bort hungerkänslorna. Det trodde han på, det var en bra sak att tro på.

Plötsligt gjorde Pavel en gest som betydde att han skulle så still. Andrej hejdade sig mitt i ett steg. Hans tänder var bruna av barken. Pavel kröp ihop. Andrej gjorde likadant: spanade omkring sig och försökte upptäcka vad det nu var hans bror hade sett. Han knep ihop ögonen till smala springor, kisade, försökte göra träden tydliga.

Pavel tittade på katten och katten tycktes titta tillbaka på honom med sina små gröna ögon. Vad tänkte den? Varför sprang den inte sin väg? Eftersom den hade levt gömd i Marias hus hade den kanske inte lärt sig att vara rädd för människor. Pavel drog fram kniven, skar ett snitt i fingertoppen och smetade ut lite blod på kycklingbenet. Han gjorde samma sak med Andrejs bete, en bit av ett råttkranium. Utan att säga ett ord skildes bröderna åt, gick åt motsatt håll. Pavel hade gett Andrej instruktioner i förväg. Så snart de hade kommit en bit ifrån varandra på var sin sida om katten skulle de lägga benen i snön. Pavel sneglade på sin bror för att se om han gjorde rätt.

12

Andrej gjorde precis som han blivit tillsagd: drog upp repstumpen ur fickan. Pavel hade redan knutit ena änden i en snara. Nu behövde Andrej bara lägga råttkraniet i snön och snaran omkring. Han gjorde det och sedan gick han så långt bort som repet medgav och lade sig på mage. Han lurpassade. Inte förrän nu, när han låg där på marken, gick det upp för honom att han knappt kunde se sitt eget bete. Det var ett sudd. Han hoppades att katten skulle välja Pavels bete. Pavel skulle inte göra fel, han skulle fånga katten och de kunde gå hem och äta.

Han var kall och nervös, händerna började skaka. Han försökte göra dem stadiga. Han kunde se något, en svart skepnad som rörde sig mot honom.

Andrejs andedräkt började smälta snön framför hans ansikte, kalla rännilar rann mot honom och innanför hans kläder. Han ville att katten skulle gå åt andra hållet, till Pavels fälla, men när suddet kom närmare gick det inte att komma undan, katten hade valt honom. Om han lyckades fånga katten skulle Pavel älska honom, han skulle spela kort med honom och aldrig mer bli arg. Utsikterna gjorde honom glad och hans humör svängde från fasa till förväntan. Ja, han skulle fånga katten. Han skulle döda den. Vad hade hans bror sagt? Han hade sagt åt honom att inte dra åt snaran för tidigt. Om katten blev skrämd skulle allt ha varit förgäves. Därför, och för att han inte riktigt visste var katten fanns, bestämde sig Andrej för att vänta, bara för att vara säker. Nu kunde han nästan se den svarta pälsen och de fyra benen. Han skulle vänta lite längre, lite längre … Han hörde sin bror väsa: – Nu! Andrej greps av panik. Han hade hört det tonfallet många gånger tidigare. Det betydde att han hade gjort fel. Han kisade och såg att katten stod mitt i snaran. Han drog åt. Men för sent, katten hade tagit ett språng. Snaran var tom. Trots det fortsatte Andrej att dra det tomma snöret mot sig, i ett ynkligt hopp om att det ändå skulle visa sig sitta en katt i änden. Han fick en tom snara i handen och kände hur ansiktet blev rött av skam. Överväldigad av ilska var han färdig att ställa sig upp och jaga katten och strypa den och krossa huvudet på den. Men han rörde sig inte: han såg Pavel ligga kvar platt mot marken. Och Andrej som hade lärt sig att alltid följa broderns exempel gjorde precis samma 13

sak. Han kisade, ansträngde sig och tyckte sig se att den suddiga svarta skuggan rörde sig mot broderns fälla.

Raseriet över Andrejs klumpighet hade ersatts av förväntan. Katten var oförsiktig. Musklerna i Pavels rygg spändes. Katten hade fått smak på blod, och hungern var starkare än försiktigheten. Han såg hur djuret stannade mitt i ett steg, ena tassen i luften, tittade rakt på honom. Han höll andan, slöt fingrarna hårt om repet, manade på katten i tankarna.

Kom. Kom. Kom. Katten tog ett språng, öppnade munnen och satte tänderna i benet.

Pavel ryckte till i exakt rätt ögonblick. Snaran drogs åt runt kattens tass, ena frambenet var snarat. Pavel hoppade upp, drog åt snaran. Katten försökte springa, men hölls kvar av snaran. Han drog omkull katten. Tystnaden splittrades av kattens skrik, det lät som om ett mycket större djur slogs för sitt liv, katten sparkade och klöste i snön, spände kroppen, högg mot repet. Pavel blev rädd att knuten skulle gå upp.

Repet var gammalt och fransigt. Han försökte komma åt katten och samtidigt hålla sig utom räckhåll. Han ropade till sin bror: – Döda den!

Andrej hade fortfarande inte rört sig, han ville inte göra fler misstag.

Men det här var en befallning. Han hoppade upp, började springa, snubblade omedelbart och föll framstupa. Han lyfte näsan från snön och såg katten framför sig, den fräste och spottade och vred sig. Om repet gick av skulle katten vara fri och hans bror skulle hata honom för evigt. Pavel skrek, hans röst var hes och frenetisk: – Döda den! Döda den! Döda den!

Andrej kom på fötter och snubblade framåt utan att ha någon klar uppfattning om vad han skulle göra. Han kastade sig över den fäktande katten, kanske han hoppades att den skulle dö av tyngden. Men han kunde känna att djuret fortfarande levde under honom, klöste mot de tomma spannmålssäckarna som var hoptråcklade till en jacka. Andrej tryckte sig hårt mot katten för att den inte skulle komma undan och vände sig mot Pavel med bedjande ögon.

– Den lever fortfarande.

Pavel sprang fram och slängde sig ner på knä, sträckte in handen under sin lillebrors kropp och blev biten av katten. Han ryckte tillbaka 14

handen. Utan att bry sig om sitt blödande finger snubblade han bort till andra sidan, stack in handen och fick tag i svansen den här gången.

Han lät fingrarna krypa uppför kattens rygg. Nu kunde djuret inte försvara sig.

Andrej låg orörlig, kände rörelserna under magen, kände hur hans storebrors hand kröp närmare kattens huvud, närmare och närmare.

Katten visste att det betydde döden och började bita i allting – jackan, snön, repet – halvt galen av skräck, en skräck som Andrej kunde känna i sin mage. Han härmade sin storebror och skrek: – Döda den! Döda den!

Pavel knäckte kattens nacke. Ingen av dem gjorde något på en stund, de bara låg där och andades. Pavel lutade kinden mot Andrejs rygg, han hade ännu inte tagit händerna från kattens hals. Till sist drog han bort händerna och reste sig.

– Nu kan du ställa dig upp.

Han kunde ställa sig upp. Han kunde ställa sig vid sin brors sida.

Han kunde stå stolt. Han, Andrej, hade inte svikit. Han hade inte misslyckats. Han sträckte sig upp, tog sin bror i handen och kom på fötter. Pavel kunde inte ha tagit katten utan honom. Snöret kunde ha brustit. Katten skulle ha kommit undan. Andrej log och sedan skrattade han, klappade i händerna och uppförde en liten dans på stället.

Han kände sig lyckligare än han hade gjort i hela sitt liv. De var ett lag. Hans bror gav honom en kram och de tittade ner på sitt byte: en utmärglad död katt nedtryckt i snön.

Det var viktigt att få med sig bytet hem utan att det märktes. Folk kunde döda för en sådan fångst, och kattens skrik hade hörts på långt håll. Pavel ville inte lämna något åt slumpen. Han bestämde sig för att samla grenar och ris och gömma katten underst i högen. Då skulle det se ut som om de hade varit ute och samlat bränsle. Inga frågor skulle ställas. Han tog upp katten ur snön.

– Jag tänker bära den under en hög med grenar så att den inte syns.

Men om vi hade varit ute och samlat ved så skulle du också ha grenar med dig hem.

Andrej blev imponerad av broderns logik – det skulle han aldrig ha tänkt på. Han började samla pinnar. Eftersom marken var snötäckt 15

syntes inte de lösa kvistarna och han tvingades gräva i snön med sina bara händer. Efter varje svep gnuggade han händerna mot varandra och blåste på fingrarna. Näsan rann ännu mer än vanligt, snoret samlades på överläppen. Men det brydde han sig inte om, inte i kväll, inte efter deras framgång, och han började nynna på en sång som hans pappa hade brukat sjunga, medan han stack ner händerna i snön igen.

Pavel fick syn på ett träd som hade fallit en bit bort. Grenarna och kvistarna stack ut i alla möjliga vinklar, där skulle han snabbt få ihop en lagom börda, det räckte till Andrej också. Han gick dit och lade ifrån sig katten i snön så att han hade händerna fria. Han såg sig om efter Andrej. Han hade just öppnat munnen för att ropa när han svalde orden. Han hade hört något. Han vände häftigt på huvudet, spanade in mellan träden. Skogen var tät och mörk. Han slöt ögonen och koncentrerade sig på ljudet – en rytm: knarr, knarr, knarr av snö, men inte Andrejs osäkra gång utan målmedvetna steg. Rytmen blev snabbare, ljudet högre. Pavel öppnade ögonen. Där, i skymningen, en rörelse. Det var en man och nu sprang han. I handen höll han en påk, en tjock gren.

Hans steg var långa. Han hade hört kattens skrik och nu skulle han ta deras byte. Men Pavel tänkte inte låta honom göra det, han tänkte inte låta sin mamma svälta. Han tänkte inte misslyckas som sin pappa. Han började sparka snö över katten.

– Vi är här och samlar …

Meningen dog samtidigt som mannen kom fram mellan träden och höjde grenen. Inte förrän nu, när Pavel såg det utmärglade ansiktet och de vilda ögonen, förstod han att det inte var katten som mannen ville åt. Det var honom.

Pavels haka föll i samma ögonblick som grenen svepte genom luften och träffade honom på hjässan. Han kände ingenting men var medveten om att han inte längre stod upp. Han hade sjunkit ner på ena knäet. Han höjde blicken och kände hur blodet rann ner i ögonen, såg mannen lyfta grenen för att slå en gång till.

Andrej slutade nynna. Hade Pavel ropat? Han hade inte hittat särskilt många vedpinnar, inte tillräckligt för deras plan, och han ville inte bli utskälld, inte efter att ha klarat sig så bra. Han reste sig. Han 16

spanade ut i skogen, kisade, men han såg inte ens de närmaste träden annat än som en suddighet.

– Pavel?

Det kom inget svar. Han ropade igen. Var det en lek? Nej, Pavel lekte inte, inte nu längre. Andrej gick åt det håll där han senast hade sett sin bror, men han kunde inte se honom. Det här var dumt. Det var inte han som skulle hitta Pavel, det var Pavel som skulle hitta honom.

Något var fel. Han ropade igen, högre den här gången. Varför svarade han inte? Andrej torkade näsan på den grova jackärmen och undrade om det var ett prov. Vad skulle hans bror ha gjort i den situationen?

Han skulle ha följt spåren i snön. Andrej släppte kvistarna och ställde sig på alla fyra, sökte efter fotspår. Han hittade sina egna fotspår och följde dem bakåt till stället där hans bror hade gått bortåt i skogen.

Stolt över sin listighet började han följa broderns fotspår i stället. Om han ställde sig upp såg han inte spåren så han fortsatte på alla fyra med näsan en armlängd från marken, som en spårhund.

Han kom fram till ett nedfallet träd, grenar och kvistar överallt, fotsteg överallt – några stora och djupa. Snön var röd. Andrej tog en handfull, kramade den och såg hur den förvandlades till blod som rann mellan fingrarna.

– Pavel!

Han slutade inte ropa förrän det gjorde ont i halsen och rösten var borta. Snyftande ville han tala om för sin bror att han kunde få hans andel av bytet. Han ville bara ha tillbaka honom. Men det hjälpte inte.

Hans bror hade gått ifrån honom. Och han var ensam.

Oksana hade gömt en liten påse med mald majsstjälk, svinamarant och krossade potatisskal bakom tegelstenarna i spisen. Under inspektionerna hade hon alltid en liten eld brinnande. Inspektörerna som var utsända för att kontrollera om hon gömde spannmål tittade aldrig bakom elden. De litade inte på henne – varför var hon frisk när de andra var sjuka, som om det hade varit ett brott att vara vid liv. Men de kunde inte hitta någon mat i huset, kunde inte kalla henne kulak, rik bonde. I stället för att avrätta henne på fläcken lämnade de henne att dö av svält. Hon hade redan lärt sig att hon inte kunde besegra 17

dem med öppet motstånd. Några år tidigare, när de fick reda på att en grupp män var på väg till deras by för att hämta kyrkklockan, hade hon samlat ihop byborna. Hon och fyra andra kvinnor hade låst in sig i klocktornet, och de lät klockan ringa utan uppehåll. Oksana hade ropat ut att klockan tillhörde Gud. Hon kunde ha blivit skjuten den dagen, men officeren som ledde styrkan beslöt sig för att skona kvinnorna. Soldaterna slog in dörren, officeren sa att de hade i uppdrag att hämta klockan, han sa att de tänkte smälta ner den, metallen behövdes i landets industriella revolution. Till svar spottade hon på golvet. När staten började ta ifrån bönderna deras mat, och sa att födan tillhörde staten, hade Oksana lärt sig sin läxa. I stället för att sätta hårt mot hårt låtsades hon lyda, men i hemlighet gjorde hon motstånd.

I kväll skulle de ha fest. Hon fyllde grytan med snö, lät smältvattnet koka upp och strödde i de malda majsstjälkarna för att göra soppan tjock. Hon lade i resten av benen från flaskan. När de hade kokat en stund skulle hon mala ner dem till mjöl. Hon gick händelserna i förväg. Ännu visste hon inte om Pavel hade lyckats. Men hon var säker på att det skulle gå bra. Om Gud hade gett henne nöd så hade han också gett henne en son till hjälp. Hur som helst – även om han inte hade lyckats fånga katten skulle hon inte bli arg. Skogen var stor, en katt var liten, och vrede var slöseri med energi. Trots att hon försökte stålsätta sig inför besvikelsen kunde hon inte hjälpa att hon blev nästan yr vid utsikten till en soppa på kött och potatis.

Andrej stod i dörren med rispor i ansiktet och snö på jackan, snor och blod rann från hans näsa. Skorna av tyg och däckremsor hade fallit isär, tårna syntes. Oksana sprang fram till honom.

– Var är Pavel? Var är din bror? Vad är det som har hänt?

– Han gick ifrån mig.

Andrej började gråta. Han visste inte var hans bror var. Han förstod inte vad som hade hänt. Han kunde inte förklara. Han visste att hans mamma skulle hata honom. Han visste att det skulle vara hans fel fast han hade gjort allting rätt, fastän det var hans bror som hade gått ifrån honom Oksana tappade andan. Hon svepte undan Andrej och skyndade ut ur huset, såg bort mot skogen. Hon såg inte skymten av Pavel. Kanske 18

han hade fallit och skadat sig. Kanske han behövde hjälp. Hon sprang tillbaka in i huset, måste ha ett svar, upptäckte Andrej vid spisen med en sked i munnen. Tagen på bar gärning tittade han fåraktigt på sin mamma, en liten rännil potatissoppa rann ner på hans haka. Överväldigad av raseri – raseri över sin döde man, sin försvunne son – sprang hon på Andrej och knuffade omkull honom, tryckte ner träskeden i hans hals.

– När jag drar ut skeden ska du tala om vad som har hänt, annars har jag ihjäl dig.

Men när hon hade dragit ut skeden kunde han inte annat än hosta.

Hon körde ner skeden i hans strupe igen.

– Din klumpiga dumma pojke. Var är min son? Var är han?

Hon drog ut skeden, men han bara grät och kippade efter andan.

Han kunde inte tala. Han fortsatte att gråta och hosta så hon slog honom, boxade honom i hans lilla bröst med knytnävarna. Inte förrän soppan var på väg att koka över slutade hon. Hon reste sig och drog grytan från elden.

Andrej grät på golvet. Oksana såg på honom. Raseriet smälte bort.

Han var så liten. Han var så förälskad i sin storebror. Hon böjde sig ner, lyfte upp pojken och satte honom på en stol. Hon svepte sin filt om honom och hällde upp en portion borsjtj, en generös portion, den största han någonsin hade fått. Hon försökte mata honom, men han vägrade öppna munnen. Han litade inte på henne. Hon gav honom skeden. Han slutade gråta och började äta. Han åt upp sin portion.

Hon fyllde skålen igen. Hon sa åt honom att äta långsamt så han inte fick ont i magen. Han lyssnade inte på henne, satte i sig innehållet i den andra skålen. Mycket försiktigt frågade hon vad som hade hänt och lyssnade medan han berättade om blodet i snön, de tappade grenarna, försvinnandet och de tunga fotspåren. Hon slöt ögonen.

– Din bror är död. Någon har tagit honom som mat. Förstår du. Precis som ni jagade den där katten var det någon som jagade er. Förstår du?

Andrej satt tyst och tittade på sin mammas tårar. Han förstod inte.

Han såg henne resa sig och gå ut ur huset. När han hörde hennes röst sprang han till dörren.

19

Oksana stod på knä i snön, tittade upp mot fullmånen.

– Gode Gud, ge mig min son tillbaka.

Bara Gud kunde föra hem honom nu. Det var inte så mycket begärt.

Hade Gud så dåligt minne? Hon hade riskerat livet för att rädda hans klocka, nu ville hon ha tillbaka sin son.

Några grannar dök upp i sina dörrar. De stirrade på Oksana. De hörde hennes rop. Men det var inget ovanligt med den sortens sorg och de gick snart in igen.

20

»En intensivt spännande bok.«

Moskva 1953. Stalins järngrepp är skoningslöst. Säkerhetspolisen utövar sin myndighet brutalt och effektivt

»En enastående debut – fyllig, annorlunda, fulländad, mogen ... och rafflande.« Lee Child

och alla är misstänkta. I detta »perfekta« samhälle verkar säkerhetsofficeren Leo Demidov – en krigshjälte som också är hängiven Sovjetmedborgare och lojal Foto © Jerry Bauer

»Det är en riktig sidvändare, mordgåtan fungerar som redskap för att

mot sin arbetsgivare. Men han har börjat tvivla på ett

utforska stalinismens fruktansvärda

samhälle som kommenderar sina medborgare att tro

följder, vars yttersta konsekvens blir

att brott inte existerar. Han misstänker att man försö-

ett slags moment 22-tillstånd där

ker mörklägga ett barns död. Spåren, för den som vill

Sovjetstaten inte vill kännas vid att

se dem, tyder på att en kallblodig mördare går lös. Leo

mord och prostitution förekommer

beslutar sig för att tillsammans med sin hustru Raisa

och därigenom låter grymheterna

ingripa mot denna barnslaktare. Det visar sig vara ett Tom Rob Smith är född 1979. Hans

The Observer

och slakten fortsätta utan åtgärd.«

ödesdigert beslut.

The Independent

mamma är svenska och pappan engelsman. Barn 44 är Tom Rob

Tidsandan i Stalins paranoida Sovjet tillsammans

Smiths debutbok och nominerades

med de brutalt omskakande barnmorden gör Barn 44

till Bookerpriset.

till en sällsynt begåvad och slagkraftig thriller.

»Från första sidan vittnar Barn 44 med all önskvärd tydlighet om författarens förmåga att skoningslöst och övertygande ta dig till Sovjetryssland under efterkrigstidens mörkaste

TOM ROB SMITH

dagar i en fängslande och miljöstark historia.« Raymond Khoury

ISBN 978-91-1-301801-0 Omslagsfoto © Alex Majoli/Magnum photos © Paolo Pellegrin/Magnum photos omslag Anna Davison

O_Barn 44_första.indd 1

www.norstedts.se

09-02-10 11.46.49