DRAKAR, SEX och ROCK N ROLL Niklas Grytsberg
Niklas Grytsberg 01 Förlag BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN 9 -91- 699- -6
Till Elin. Flickan som följde mig ut när det regnade.
Ett särskilt stort tack vill jag också ge till Sebastian Marquez von Hage, Cecilia Berglund, Elin Ekberg, Jessica Lindva, Rania Mohsen och Daniel Majling, alla vars kloka tankar och synpunkter var till en stor hjälp under färdigställandet av romanen. Ett speciellt stort tack vill jag passa på att ge till Elin Ekberg. Utan henne hade det inte funnits någon historia till att börja med.
FÖRSTA FÖRHÖRET 22.08.2014 Egen anteckning: ”Lillith” ”Du vet, det är precis likadant varje gång. Att det ska spekuleras på olika forum och hålla på. Men det är väl så det är, antar jag. Att när en ung människa försvinner på det här viset uppstår också behovet av att måla upp den ena obskyra förklaringen efter den andra. Jag har läst allt som har skrivits om henne. Suttit sent in på småtimmarna och det ska jag säga dig att jag rent ut sagts förvånas över allt det oanständiga som folk har för sig när de tror att man kan gömma sig bakom anonymiteten på internet. Den ena teorin märkligare än den andra. Inlägg efter inlägg. Om henne. Om mig. Om våra familjer. Som om folk sitter och liksom tävlar om vem som kan komma på den mest tragiska utgången. Det måste ha varit hennes pappa som gjorde det, eller hon blev kidnappad av terrorister och såld som sexslav eller nej hon vart deprimerad och dränkte sig själv. Du vet, vissa tror till och med att det var jag som gjorde det. Att jag mördade henne på grund av avundsjuka. Att vi bråkade om en kille eller dylikt och så blev det som det blev. Bara någon enstaka tror att det var en olycka, att hon blev påkörd och så vart jag rädd för att ingen skulle 3
tro mig. Så jag lämnade henne där mitt på vägen. Eller att jag gömde henne i en buske innan jag for hem igen. Jag är mest förvånad över att ingen har dragit slutsatsen om droger. Det brukar ju i annat fall vara populärt att dra till med. Och faktiskt, om man ska ta det något mer seriöst, låter det också mer trovärdigt att hon skulle ha tagit någon form av överdos, dött av sina egna spyor och blivit dumpad i en container. Åtminstone mer trovärdigt än att människohandlare skulle ha tagit och fört iväg henne någonstans. Åtminstone mer trovärdigt än att det skulle vara invandrarnas fel. Det är alltid några som beskyller invandrarna. Sådana som passar på att förbarma sig över vår frikostiga migrationspolitik och ska göra en politisk poäng av försvinnandet. Man passar på att sprida hat, fördomar och en massa tråkigheter. Och så frågas det, alltid, alltid, alltid, huruvida hon röstade för utökad invandring eller inte. Om hon gillar olika eller inte. För gjorde hon det fick hon det som hon förtjänade. Alltid. Kan du tänka dig det? Invandrare? Hon försvann ju för i helvete i Spanien. Vad är det ens för livsfarliga immigranter som man skulle kunna stöta ihop med där? I så fall var det väl vi, hon och jag, som stod för immigrerandet. Men om det inte är invandrarnas fel, då 4
är det religionernas. Istället för att lägga skulden där den hör hemma, på människors ansvar, väljer man istället att spy galla på en massa förhistoriska tidskrifter vars bakomliggande syfte ingen kan vittna för idag. Har du någonsin varit med om att en bok skulle ha dödat någon? Fast på ett sätt kan man väl kanske säga att det är religion inblandat.” ”I hennes försvinnande? Hur menar du?” ”Vet du vad en Succubus är för något? Det har du säkert. Det är en demon, en kvinnlig sådan, som ofta framställs som ett monster som livnär sig på oförsiktiga mäns själar – efter sex. Eller om det var under sex, det kommer jag faktiskt inte ihåg. I alla fall. Myten om Succubus bottnar i historien om Lillith, den första kvinnan som Gud skapade. I begynnelsen var det inte Eva och Adam som var de första människorna. Gud skapade först Lillith, och Adam då. Nu står det kanske inte uttryckligen att Lillith var den första kvinnan på vår jord, och det finns få kvarlämnade texter om hennes existens överhuvudtaget. Vill man göra sina egna efterforskningar blir det till att läsa mellan raderna. För berättelsen om Lillith är en nedtystad historia, förstår du. För inte kunde väl medeltidens präster stå och mässa på om kvinnlig frigörelse och patriarkal hämnd inför 5
åhörarna i kyrkbänken? Kvinnan skulle veta sin plats. Gud skapade de första människorna till sin avbild vilket då också betydde att de båda var jämlika på alla sätt och vis. Saken var förstås den att Adam inte fixade att Lillith inte löd honom, eller gjorde så som han önskade. Lillith såg faran med att stanna kvar med en man som inte kunde hantera alla hans vredesutbrott och valde därför att lämna Paradiset. Vem vill stanna kvar med en sådan taskmört? Både Adam, och Gud, bad henne förstås att återvända men det ville hon inte. Som straff gav Gud henne då en omänsklig form, horn, vingar – ja, hela rubbet. Gud försökte sedan övertala henne en gång till att återvända, skickade till och med änglar över Röda Havet för att hämta hem henne. Men han lyckades inte. Lillith valde bort skönheten för frihet. Gud, som till slut inte orkade lyssna på Adams gnäll, ordnade då med en ny kvinna åt honom. Skillnaden blev att Eva skapades ur Adams revben, och inte sitt ursprung i Gud, vilket då gjorde henne helt klart mer foglig. Och, förstås, underkuvad mannen. Exakt så som Kyrkan velat ha kvinnan i alla tider. Vilket för oss in på 1600-talets häxprocesser och till och med den patriarkala struktur som råder i dagens moderna samhälle.”
6
”Kommer något av det här leda till att du berättar vad det var som egentligen hände Maja Samuelsson?” ”Det kommer. Ge mig litet tid. Förlupna brudar har man aldrig sett på med blida ögon. Varken den patriarkala struktur som fanns då, där vem som helst för precis vad som helst brändes på bål eller nu i vår tid då den som vågar ta för sig och leva sitt liv fullt ut blir kallad hora nere på stan. Går du ut, dricker och har kul får du skylla dig själv om du blir våldtagen. Det är vad man som tjej får svara för i rätten sedan. Om du drack. Om du åtdrog dig onyktra mäns blickar för att du hade för litet kläder på dig. Lillith ville inte leva enligt mannens villkor och hon gjordes till en demon. Om vi inte lever enligt männens villkor blir vi också skuldbelagda. Får skylla oss själva. Ser du kopplingen här? Med tiden har präster och andra maktförskjutare talat om Lillith som en kvinna som haft vidare samröre med demoner, vars möten på så vis slutat i allehanda demonfödslar. Men framför allt har man sett till att beskriva henne som ett monster, ett monster som red män om nätterna och såg till så att de aldrig mer igen kunde få barn. Alla historier som hon sedan har figurerat i har liksom behandlat mäns skräck, mäns rädsla, för kvinnor som inte går att kontrollera. Som inte fogar sig 7
för mannen. Också i judiska och hinduiska myter dyker hon upp, ständigt närvarande som den där rebelliska, frihetstörstande, kvinnan som vägrar att acceptera någon som helst man. Straffet för det, att hon aldrig gick med på att bli tämjd, det blev att hon framställdes som ett monster, som ett uttryck för ondska. Män blev impotenta som stötte ihop med henne. Kvinnors graviditeter ledde till missfall. Lilliths enda önskan om att få leva som en fri kvinna resulterade i att hon blev älskad av ingen. Hon var kvinnan vars enda brott egentligen bestod av hennes krav på självständighet. ”Jag förstår inte hur det här kan handla om Maja Samuelsson?” ”Det beror på att du inte lyssnar.” ”Förlåt. Jag lyssnar.” ”Tack. Det ska det alltid slås mynt av en ung flickas försvinnande. Majas kalla kropp har inte ens kommit hem innan hon används som ett rent propagandautskick av människor som tror sig ha patent på sina obskyra åsikter. En ung människas liv har tagits ifrån henne. En ung flicka fick aldrig blir stor, fick aldrig bilda familj och aldrig träffa sitt livs stora kärlek. Det folket skriver om, det har egentligen ingenting med det här att göra. Maja var ingen hatisk person. Hon älskade alla. Ändå… sitter 8
folk och använder hennes försvinnande för att man vill sprida sitt egna gränslösa hat och rädsla för allt det som känns vedervärdigt. Två fosterföräldrar, som nu slits itu av förtvivlan och en obeskrivbar sorg, två fosterföräldrar som aldrig kommer att få hålla sitt barn igen. Aldrig få uppleva deras flicka bli stor, se henne bilda familj och förfasas över hennes livs stora kärlek. Att då liksom försöka göra politik av det här, det finns enligt mig inga ursäkter för det. Hon var min bästa vän. Hon kommer aldrig mer att komma tillbaka. Jag hatar dem. För vad de skriver. För att de försöker få hennes död till att handla om någonting helt annat än vad det borde handla om. Jag hatar dem allihop. De har ingen rätt. ”Du kan göra henne rätt, Linn. Genom att berätta. Vad var det som hände, egentligen?” ”Inte var det invandrare som stal henne ifrån mig i alla fall. Eller människohandlare, terrorister eller någon jäkla avundsjuk tomte som inte klarade att acceptera ett nej – dessa scenarion kan du avskriva redan med en gång. Men jo, jag ska berätta allt. Som jag sade innan är det viktigt att du lyssnar. Att du är uppmärksam. För det här är inte en historia som handlar om patriarkalt förtryck, den här berättelsen handlar om frigörelse. Om kravet på självständighet. Jag är inte en dålig människa. Men jag 9
gjorde en dålig sak. Jag hoppas att innan du dömer mig, att du lyssnar på hela redogörelsen för det som hände. Som så många andra historier där en ung flicka har råkat ut för någonting dåligt börjar också den här med en man…” ”Nadeem Najari?” ”Nej, inte Nadeem Najari. Min pappa. Visst går det att diskutera när och var man kan säga att en historia riktigt börjar, särskilt om vi betänker att livet går i cirklar och där den ena födseln påverkar den andra. Börjar den här berättelsen vid min födsel? När mina två syskon gick om gängse sidor om den lilla vagnen, liksom höll i dess vagga, om så bara för att slutligen slänga ner en väldigt maläten liten katt till gosedjur innan vi skiljdes åt? Eller bör vi gå ännu längre tillbaka i tiden? Till när mina föräldrar var unga? Mamma som blev utkickad av hennes mammas nya älskare och pappa som inte spenderade en enda dag bakom skolbänken? Ska jag börja med att berätta om farfar som söp ihjäl sig? Om hans bror som var ute och cyklade en dag och fick en hjärtattack? Så som alkohol blev tjockare än blod i min familj, långt senare, vore det kanske ingen dum idé.” ”Du får börja precis hur du vill, Linn.”
10
”Då tror jag att jag börjar med att avslöja att i den här historien är det jag och Maja som är Lillith.” EN MÅNAD EFTER FÖRSVINNANDET – Maskeraddräkten Det spelade ingen större roll att Patrik var precis så där snygg som Elise hade förvarnat mig om eller att hans ord bar vittne om den där sortens mognad som jag bara inte var särskild van vid att behöva hantera. Särskilt i sällskap av killar. SPECIELLT i sällskap av killar. Det låg ett svalt lager av lugn, som en slöja ungefär, över allt som sades. Patrik var en man som inte kände något behov av att hävda sig själv. Som inte kände att han hade något att bevisa. Kanske hade han heller inte det. Trots allt var det vi två, Elise och jag, som hade sökt upp honom. Tagit bussen tillsammans och åkt ut till hans gulliga lilla villa som låg ute i förorten. Fan ta dig, Elise. Fan ta dig att jag inte kunde släppa honom. Jag hade lovat nämligen. Gett henne mitt ord på att han var förbjuden frukt. Men oavsett hur mycket jag än försökte att inte verka intresserad gick det bara inte. Om hon bara hade vetat hur jag fungerade. Då hade hon kanske inte klämt in kommentaren om förbjuden frukt på väg upp mot huvudentrén, precis innan att dörren till den rosamålade 11
villan hade slagits upp. Inte fair game, att göra så. Du kunde bara inte förbjuda mig att göra någonting och tro att det var vad som gällde utan att vänta in min synpunkt först. Patrik Skoglund var måhända lösningen för att hitta den bästa maskeraddräkten inför Allhelgona, men jag hade redan från början fått en misstanke om att det inte var den enda anledningen till att vi hade ansökt om en session hos honom. Elise hade inte haft ett enda negativt ord att säga om Patrik, tvärtemot hade hon snarare lyckats klämma in alla superlativ i världen – nåja, åtminstone som alla som hon hade byggt upp i ordförrådet under åren - bara på bussresan ut hit. Det var sådant jag kunde avsky med den stora kärleken. Den fick alltid människor att verka totalt oförmögna att tänka själva. Patrik hit och Patrik dit. Knappast en kul person att spendera fyrtio minuter i en buss med. ”Halloween 1999, en förvånansvärt trång trea någonstans på Söder.” Patrik tog givetvis ingen notis om att en av hans åhörare stod och brottades med en inre konflikt. Han stod precis lika kungligt lutat mot ena spiselramen, med blicken teatralt bortvänd, som om publiken hade bestått av ett hundratal människor istället för enbart två som han hade gjort innan. Men jag fick ge honom det. Han kunde sin sak. Elises ögon lös nämligen. 12
Jag hade aldrig sett dem göra det tidigare, inte på det här sättet. För en person som allt för ofta var egocentrisk lagd kändes själva grejen kring att hon faktiskt satt och lyssnade på vad någon annan hade att säga som ett mirakulöst under. Elise påstod ofta och väl till och med att hon var något ofattbart ointresserad av andra människor. Det var hennes grej och hon spelade rollen bra, men Patrik spelade den bättre. Herregud, tänkte jag, när jag insåg att jag befann mig i samma rum som två minst ut sagt högfärdiga personer. För vad skulle hända när man nådde fram till insikten att det inte skulle gå att tävla mot varandra? Jo, det skulle helt klart gå ut över mig. Även om anledningen till att hon satt och lyssnade till största delen berodde på att hon hade en bakomliggande agenda. Även hon kunde sin sak. Elise visste precis när det var meningen att hon skulle skratta, när det var läge att se förvånad ut och när det förväntades av henne att hon skulle säga något. Hon gjorde det så bra. Jag såg till att spara den tanken i min mentala bank för senare användning. Att Elise gjorde sig till för en kille var helt enkelt för roligt för att inte använda det emot henne i framtiden. ”Det var faktiskt då som jag inledde min karriär. Maskeradfesten hade det i allra högsta grad tvivelaktiga 13
temat hallickar och prostituerade. Eftersom det hade kommit fram i ljuset att jag var ett riktigt snille på symaskinen landade det på mig att hjälpa till med kostymerna.”, fortsatte Patrik och rynkade pannan med spelad uppgivenhet. Elise fnittrade, FNITTRADE, artigt. Jag förstod min plats, att syftet med att jag hade bjudits med ut inte låg i att jag skulle roffa åt mig något av uppmärksamheten. Så jag nöjde mig kort med att ge honom ett vagt leende när han såg åt mitt håll. Kanske undrande han varför jag inte hade skrattat. Varför jag inte gjorde mig till så som Elise? Men eftersom hon hade bett mig att följa med som backup, och ingenting annat, fanns det inte så mycket mer som jag kunde göra. Det var helt enkelt meningen att han skulle tycka att jag var en torrboll. Och det var fine. Bara det inte tolkades som att jag försökte spela svår, för i det kunde det ligga en risk i att han hellre valde mig. Äldre killar satsade hellre på dem svårfångade än dem som gjorde sig till för mycket. Inte lika roligt, helt enkelt. Om det var något som jag hade lärt mig så var det att folk föredrog att spela spel framför en lätt utmaning. Att jakten var vad många ville åt. För stunden så visade Elise inga tecken på att hon ville bli jagad.
14
Patrik nickade, plockade ner ett fotografi från spisen och visade oss att han hade varit festens enda manliga prostituerad. Elise var riktigt snabb där – for ut i ett gapflabb. Även jag fick det svårt att hålla god min. Kanske var jag inte en torrboll, trots allt. Det var nästan så att jag kunde känna hur tankegångarna gick hos honom. Trots att han var äldre. Trots att jag i regel inte borde kunna det. Just för att han var äldre. Patrik pratade om gymnasiet som något han mindes och inte som vi, som nyligen blivit klara med det. Det slog mig att jag faktiskt inte visste hur gammal han var. En gissning var att han antingen började närma sig trettioårsåldern eller precis hade passerat den. Hur kände Elise honom, egentligen? ”Ingen annan vågade testa gränserna lika mycket som jag. Killarna kom som gangsters och tjejerna drog upp sina strumpeband som om det vore naturlag.” Jag förstod henne dock. Han var verkligen så pass sexig att man nästan dog. Och när han tittade på mig fick han mig att känna mig så pass sexig att jag nästan dog. En risk, förstås. Frågan var hur pass förutseende han hade varit. Att innan vi så här bjöds att sätta oss ner och kanske få smaka på något berätta någon cool historia från gymnasietiden som framställde honom som ingenting 15
annat än den kung som han i själva verket var. Eller hade varit, snarare. Men nog handlade det hela om att försöka hitta den där tråden av igenkännande, något som vi alla hade gemensamt och placerade oss på samma nivå. Då det inte hörde till vanligheterna att bli hembjuden till äldre killar var det förstås svårt att säga något om avsikten. Yngre killar betedde sig på ett lite annat, ett lite mer direkt, sätt. Patrik behövde arbeta bort all tveksamhet som följde med när det fanns en åldersskillnad med i bilden. Jag tittade på Elise och undrade försynt om det här var en tanke som också hade slagit henne. Förmodligen hade den gjort det, bara att hon inte brydde sig. ”Förresten tjejer, kan ni vara så bussiga att ställa er mitt emot varandra? Jag behöver säkerhetsställa längden bara. Ni ser rätt lika långa ut, men man vet aldrig.” Kanske kom han ihåg anledningen till besöket. Att vi trots allt hade kommit dit för vad han kunde åstadkomma med nål och tråd. Eller så märkte han nu att det bara var en av åhörarna som historien fungerade på. Det var inte mitt fel. Inte egentligen. Hade Elise bara inte snabbt inflikat att mannen i fråga var förbjuden frukt på väg upp mot den stora dörren hade jag inte stått och försökt tänka på allt annat förutom det. Förbjuden frukt, förbjuden frukt, 16