Maud Mangold
V LMa
i vättarnas värld
Vilma måste ställa sig på tå för att kunna kika in i blomkorgen. Först förstod hon inte vad hon såg, men av hår och en smal tass – eller var det en hand? Plötsligt svingade varelsen ett ben över korgkanten och sa: – Hjälp mig upp då, för katten! Det är en vätte som Vilma har fått med sig i ryggsäcken från landet. Han är visserligen liten, men en krävande typ och ganska otrevlig. Nu måste hon hjälpa honom att hitta hans kusin som har rymt till stan. Det blir ett spännande och roligt äventyr som tar Vilma med in i världar hon inte
Vilma i vättarnas värld
så mötte hon ett par gula ögon. Hon såg ett trassel
visste fanns.
Maud Mangold
Vilma_omsl.indd 1
09-03-27 13.41.47
Maud Mangold
V LMa
i v채ttarnas v채rld
Illustrationer av Maria Sandberg
5
Vilma_inl.indd 5
09-03-25 10.44.01
Rabén & Sjögren Bokförlag Box 2052, 103 12 Stockholm www.raben.se © Text: Maud Mangold 2009 © Bild: Maria Sandberg 2009 Tryckt hos Scandbook 2009 ISBN 978-91-29-67061-5 Rabén & Sjögren Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
6
Vilma_inl.indd 6
09-03-25 10.44.03
Gungan i fönstret Vilma klättrade in i baksätet och satte sin ryggsäck på golvet. Där ute stod Max och tryckte näsan mot rutan i en monstergrimas. Höstregnet strilade och han hade ett gult löv i håret. Vilma skrattade och öppnade fönstret. – Jag blev inte ett dugg rädd. – Nähä. När kommer ni tillbaka? – Om några veckor kanske. – Och sen tänker vi fira julen i stugan också, sa Vilmas pappa, och så åkte de. Vilma vände sig om och vinkade genom bakrutan. Max stod kvar och viftade med båda armarna. Faster Siri vinkade också ifrån trappan. Sedan svängde vägen och det ljusblå huset försvann
7
Vilma_inl.indd 7
09-03-25 10.44.03
utom synhåll. Deras egen röda sommarstuga syntes lite längre, ända tills bilen kom upp på stora vägen. Nu skulle det faktiskt bli skönt att komma hem. Nog för att det var roligt att bo hos faster och kusinen Max, men Vilma längtade hem i alla fall. Till sitt eget rum, till det stora badkaret och till fritids. Ja, till och med till sin vanliga skola, även om det var okej med skolan på landet också. Pappa hade varit i Japan två veckor den här gången och lika länge hade Vilma bott hos sin faster. På hemvägen måste de tanka och handla frukostmat. När pappa äntligen körde ner i parkeringsgaraget, hade Vilma en sådan hemlängtan att hon höll på att spricka. Hon tog nycklarna ifrån honom och åkte före upp med hissen. Men framför lägenhetsdörren bromsade hon in och kikade allra först genom brevinkastet. Det såg mest ut som reklam och tidningar. Inget tjockt brev. Det var ju förstås ett par dagar kvar till hennes födelsedag, men ändå. Hon stack nyckeln i låset och slängde upp dörren, samtidigt som pappa kom ut ur den andra hissen med sin resväska. Det var skönt att allting var som vanligt igen. Pappa ställde in filmjölken i kylen och Vilma lade skräpreklamen i returkassen. Pappa satte på kaffe och Vilma lade posten på köksbänken. Men plötsligt välte hennes ryggsäck. Konstigt, hon var säker på att hon hade lutat den mot byrån. Locket var öppet också. Vilma gäspade och kliade sig på benet. Hon kunde inte minnas att hon hade öppnat ryggsäcken, men kanske var hon bara trött. Lite senare såg hon att pennmuggen hade vält. Det var också
8
Vilma_inl.indd 8
09-03-25 10.44.04
konstigt. Hade den inte stått mitt på skrivbordet? Hon satte tillbaka pennorna och gäspade igen. Det var sent och det skulle bli så skönt att sova i sin egen säng. – Vilma, ropade pappa från köket, kommer du nu då? Jag har dukat fram mackor, så kan vi gå och lägga oss sen. En stund senare, när Vilma äntligen fick krypa ner i sängen, var det svårt att somna. Hon låg först på ena sidan och sedan på den andra. Det var mycket ljusare i stan än på landet. Vilma vred sig så att hon kunde titta mot fönstret – en ljusare fyrkant i halvmörkret. Blomkorgen som hängde i mitten gungade sakta. Gungade? Vilma stirrade, men det är svårt att stirra i mörker, saken man ser på försöker hela tiden glida undan. Hon satte sig upp och gned sig i ögonen. Blomkorgen rörde sig fortfarande. Nu reste hon sig och gick fram till fönstret. Det var något som hängde ut ur korgen. Så vitt Vilma kom ihåg hade pappa slängt den där blomman för länge sedan. Hon sträckte sig över skrivbordet och tog tag i det som hängde över kanten på korgen. – Aiiiioooo! Vilma tumlade förskräckt ner, missade stolen och landade med ett brak på golvet. Hjärtat bankade. Det blixtrade till av smärta från svanskotan som kommit i kläm. Vad var det hon fick tag i!? Något som var varmt, stickigt och rörde på sig. Vilma kunde fortfarande känna den sträva ytan mot handen. Päls? En råtta!
9
Vilma_inl.indd 9
09-03-25 10.44.04
10
Vilma_inl.indd 10
09-03-25 10.44.04
Det måste vara en råtta. Hur hade den kunnat ta sig in? Hon hade hört om råttor som kom in genom toaletten. De kunde klättra upp genom rören, inte ens i ett höghus var man säker. Vilma kravlade upp och tände skrivbordslampan. Blomkorgen gungade fortfarande lite. Hon var egentligen inte rädd för råttor. På landet finns de både här och där, även om det mest är råttlort man ser. Ändå tvekade hon lite innan hon klättrade upp på skrivbordet igen. Vilma måste ställa sig på tå för att kunna kika in i blomkorgen. Först förstod hon inte vad hon såg, men så plötsligt mötte hon ett par gula ögon! Hon stirrade rakt in i dem en lång stund. Lampskenet nådde inte över korgkanten, men efterhand började Vilma urskilja mer. Ett trassel av hår. En smal tass, den såg nästan ut som en hand. Hon hajade till när varelsen rörde på sig och höll på att braka ner från bordet för andra gången. Den svingade ett ben över korgkanten och sa: – Hjälp mig upp då, för katten! Vilma stod som förstenad mitt uppe på skrivbordet. Var det här en dröm – eller? Hon ruskade på huvudet och gnuggade sina öron. – Hör du dåligt? Ge mig ett handtag så att jag kommer upp. Vilma höll fram ett darrande pekfinger och kände hur någon tog tag och hävde sig upp. Det var riktiga händer. Det här var ingen råtta! Hela ansiktet blev synligt nu. Men vad var det då? Knappast en människa, heller. Så liten, inte större än en katt av
11
Vilma_inl.indd 11
09-03-25 10.44.06
den mindre sorten. Fast varelsen såg ganska mänsklig ut och den hade faktiskt kläder. – Sluta upp med att glo så där enfaldigt. Usch, jag skulle aldrig ha klättrat upp i den här förgrusade gungan! Vilma lät varelsen ta hela handen. Eller rättare sagt – klättra upp på handen. Hon satte varsamt ner den på skrivbordet och kasade därefter neråt själv, tills hon landade på sin stol. Det var skönt att få något fast under baken. Hjärtat slog fortfarande extraslag och Vilma kände sig matt, men hon var inte rädd längre. Det var ingen råtta – ingen råtta – ingen råtta, var allt hon kunde tänka. Men nyfikenheten tog över och hon började granska varelsen framför sig. Den sysslade med sina kläder. Stoppade ner skjortan i byxorna, drog i strumporna och borstade av knäna. Sedan tittade den på henne och hela ansiktet sprack upp i ett stort leende. Verkligen stort! Munnen var alldeles för bred och det var mycket glest mellan tänderna. – Jag förstår att du aldrig har träffat en sån som jag. Vi håller oss undan för det mesta. Men eftersom jag tog mig friheten att lifta med dig så får jag väl presentera mig. Varelsen räckte fram sin lilla hand och bugade sig allvarsamt. Vilma tog den försiktigt mellan sin tumme och pekfingret. – Talle Tallgren. Angenämt. – Jag heter Vilma … och Olsson i efternamn. – Ehh, min ryggsäck välte, fortsatte hon, var det du som …?
12
Vilma_inl.indd 12
09-03-25 10.44.06
– Liftade, ja. Jag sa ju det. Kan du vara snäll och berätta för mig var jag befinner mig. Jag hade tänkt mig att åka till stan. – Jodå, du är i stan. Vi bor på Odingatan 55, åttonde våningen. – Det där sista förstod jag inte. Det brukar finnas bottenvåning och övervåning. Och så källare förstås, ja det är ju där vi bor, liksom. – Vårat hus har tio våningar. Och en källare med förråd och tvättstuga och sånt. Talle rynkade ögonbrynen, det syntes att han funderade. Vilma synade honom noggrannare nu, när hjärtat hade slutat rusa. Han hade alldeles rävrött hår som var mycket lockigt och så lite mörkare röda ögonbryn som såg ut som små lustiga tofsar. Näsan var också ovanlig, en bred uppnäsa som fyllde halva ansiktet och den var alldeles full med fräknar. – Du är ingen människa alls, konstaterade hon. Du är en … annan sort, eller vad man ska säga. – Småfolk, sa Talle. Eller vätte, som somliga säger. Och vi har funnits mycket längre på jorden än ni! Han spände ögonen i henne och lät tjurig igen. Vilma kunde se att hans ögon skiftade färg när han blev arg. Från vänligt nötbruna till ilsket gula. Sedan slog hon ner blicken, för hon kom på att det inte var riktigt fint att stirra så där. – Jag ska inte störa mer, sa Talle. Bara du visar var man går ut, så tackar jag för liften och ger mig iväg. – Men, vart ska du ta vägen då? Har du nånstans att bo?
13
Vilma_inl.indd 13
09-03-25 10.44.07
– Jag har en kusin som for till stan. Det ska väl inte vara så svårt att leta reda på var hon finns. – Nja, sa Vilma, du måste nog ha en adress. – Adress? Jaja, jag har nog en sån i min väska, där har jag alla möjliga bra saker. Snören och fickkniv och metrev. Kan du vara snäll och ta upp min väska, den råkade halka ner nånstans i bottnen på din ryggsäck. Vilma hade inte orkat packa upp ryggsäcken. Nu hämtade hon den och tömde ut innehållet på sin säng. Det första som trillade ur var hennes gosekatt, som hon egentligen var för stor för numera, men som brukade vara bra ibland när man skulle sova borta. När Talle fick syn på den for han iväg som en vessla in under sängen. – Den är inte riktig, sa Vilma och skrattade. Bara ett gosedjur, kom fram så ska jag visa dig! Talle klev genast ut på golvet. Han borstade sina knän igen. – Dammigt, sa han, du får städa bättre. Nå, hittade du min väska? – Jaa, eehumm, sa Vilma och tvingade bort ett leende. Varsågod. Hon räckte honom väskan, som var i storlek med ett pennfodral och ganska stor för en vätte. Men den var helt riktig, som en avlång bag med bärrem och allt. Den hade snörning, inte blixtlås. Talle nappade åt sig den utan att säga tack. Han rotade en stund. Vilma tänkte fråga om han hittade adressen, men ändrade sig. Hon misstänkte att han inte hade en aning
14
Vilma_inl.indd 14
09-03-25 10.44.07
om var kusinen bodde och hon ville absolut inte göra honom generad. Talle fick upp något randigt ur väskan. En halsduk? En strumpa? Nej, det var en mössa. Han satte den genast på sig och stoppade noga in det ostyriga håret. – Min nattmössa, förklarade han. Har du ingen själv? Vilma skakade på huvudet och bet sig i läppen för att hålla undan ett skrattanfall. Den där tvärrandiga mössan fick vättenäsan att se ännu större ut, kanske för att håret hade försvunnit. – Jaha, godnatt då, sa Talle och klättrade upp i Vilmas hand igen. Han pekade otåligt på blomkorgen. När hon hade lyft upp honom rullade han genast ihop sig där inne. Och redan innan Vilma hunnit klättra ner hördes en lätt vättesnarkning.
15
Vilma_inl.indd 15
09-03-25 10.44.07