9789171262103

fågelsång 150 svenska fåglar och deras läten

Text: Jan Pedersen Ljud: Lars Svensson Foto: Jari Peltomäki och Markus Varesvuo Illustrationer: Jony Eriksson

bokförlaget max ström

221 Fogra39 TAC300 Coated

© Bokförlaget Max Ström Text: Jan Pedersen Ljudinspelning: © Lars Svensson förutom ljudinspelning nr 006, 020, 026, 055, 060, 077, 078, 104 och 145 © Jan-Erik Bruun, Finland, och ljudinspelning nr 027, 034, 058 och 069 © The British Library. All Rights Reserved.

Licence Number 8873 Illustrationer: Jony Eriksson Foto: © Jari Peltomäki, Markus Varesvuo och Tomi Muukkonen Jari Peltomäki: 8, 14, 16, 19, 22, 24, 28, 32, 39, 40, 45, 48, 50, 52, 57, 58, 59, 60, 73, 75, 76, 77, 78, 82, 85, 93, 96, 106, 112, 113, 120, 122, 123, 127, 128, 130, 135, 137, 142, 147, 148, 153, 162, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 181, 182, 185, 186, 187, 189 Markus Varesvuo: omslag, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 17, 18, 20, 21, 23, 25, 26, 27, 30, 31, 33, 35, 36, 42, 43, 46, 47, 49, 51, 53, 54, 55, 56, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 68, 69, 70, 71, 74, 80, 81, 86, 89, 90, 94, 97, 98, 99, 101, 102, 105, 107, 108, 109, 110, 111, 114, 115, 117, 118, 119, 124, 129, 132, 133, 134, 136, 138, 139, 140, 141, 143, 144, 145, 146, 151, 152, 154, 155, 156, 157, 158, 161, 171, 172, 180, 183, 184, 188 Tomi Muukkonen: 83 Redaktör: Elisabet Sahlin Formgivning: Mikael Engblom Original: Amelie Stenbeck-Ramel Kartor (häckningsutbredning i Sverige): Mattias Abrahamsson Audio Module published by arrangement with becker&mayer! LLC, Bellevue, WA www.beckermayer.com. All rights reserved Custom Audio Engineering by Steve Beck Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Imago 2011 ISBN 978 -91-7126 -210 -3

Faŵgelsaŵng_kompakt_2_korr 2

10-10-29 10.38.23

Innehåll Förord Musik med mening Att använda ljudspelaren Fåglars utseende Lommar Doppingar Storkfåglar Andfåglar Rovfåglar Hönsfåglar Tranfåglar Vadarfåglar Måsfåglar Alkor Duvor Ugglor Gökar Nattskärror Hackspettar Lärkor Seglare Svalor Piplärkor och ärlor Gärdsmyg m.fl.

Järnsparvar Trastfåglar Sångare Flugsnappare Mesar och Nötväckor Törnskator Kråkfåglar Starar Sparvfinkar Finkar Korsnäbbar Fältsparvar Register Litteratur Författarpresentation

4 5 6 7 8 10 12 16 32 42 48 52 68 78 80 83 96 97 98 106 108 109 111 115 118 119 134 147 148 160 162 170 172 175 184 185 190 191 192

förord

Ladusvalans sång låter som ett ständigt småpratande.

Fågelsång i våra hjärtan Fågelsången bebådar våren och ger oss hopp om att sommaren är på väg. När kol­ trasten sjunger de första försiktiga stroferna efter vintern eller när de första lärkorna slår jublande drillar mot en blå vårhimmel väcker det längtan och hopp hos oss ljustörstande nordbor att den långa, mörka vintern snart är över.

Få naturupplevelser ligger oss så varmt om hjärtat som vårens och sommarens fågel­ sång. Men att fåglarna sjunger och låter året runt, eller att de svenska arterna uppvisar en så stor variation och mångfald i detta avseende, kanske inte så många är medvetna om. Och vissa arter känner de flesta bara genom deras ljudyttringar. Hur många vet hur göken eller näktergalen ser ut, arter som ändå är välkända genom sin sång?

Fågelläten utgör en viktig, ja omistlig del av vår vardag och vår naturupplevelse.

Tänk bort gråsparvens tjatter från häcken, duvornas kutter, blåmesens klara drill från äppelträdet – nog skulle livet bli bra mycket tristare och fattigare utan fåglarnas ljud!

Många har svårt att lära sig känna igen de olika arternas sång och övriga läten, det blir ett myller av snarlika ljud som är svåra att knyta till ett visst utseende. Bäst är naturligtvis om man har möjlighet att få lite hjälp på traven av någon mera erfaren och kunnig fågelkännare. Men hur många har tillgång till sådana vänner? Det är vår förhoppning att denna nya ”ljudande fågelbok” ska avhjälpa denna brist och hjälpa läsaren att nöta in de olika lätena man hör och koppla dem till ett utseende, till ett artnamn. Bäst av allt: boken tröttnar inte på din återkommande fråga om hur nu bofinkens sång låter. Det är bara att trycka på knappen tills lätet är inlärt.

Lycka till!

Jan Pedersen och Lars Svensson

4

musik med mening

Musik med mening På samma sätt som vårt eget språk är vitalt för vår kommunikation så har de enskilda fågelarternas läten sin specifika innebörd – från den mest underbara skönsång till de mest kraxiga läten, från den ensamma solosångaren till kören eller bruset i en flock. sång och lockläten Fåglarnas sång och lockläten är bland de bästa fältkännetecknen när det gäller att identifiera de enskilda arterna. De flesta kan till och med bestämmas på lätet eller sången enbart, och hos en del arter är det lättare att höra fågeln än att få syn på den, i synnerhet om den har ett skyggt beteende.

Grovt kan man indela fåglarnas ljud i två huvudgrupper: sång och lockläten.

Sången är oftast melodiöst uppbyggd och ibland lång och upprepande. Normalt framförs sången av hanen för att markera och försvara reviret och för att attrahera en eller flera honor. Vissa arter är duktiga imitatörer och kan fläta in alla möjliga ljud från omgivningen eller härma fåglar de hört som unge i Sverige eller i vinterkvarteren i andra länder. Begreppet sång används numera även för arter som man traditionellt inte tidigare ansett ha någon sång utan snarare ett spel- eller revirläte, till exempel lommarnas ropande och orrens bubblande läten.

Locklätena kan ofta höras året runt och används i specifika situationer, men ett läte kan också ha olika funktioner, till exempel både som kontakt- och flyktläte: • Locklätet i snäv bemärkelse används för att locka på en fågel av samma art.

• Kontaktlätet används mellan enstaka individer eller för att hålla ihop flocken.

Glidande och diffus gräns mellan detta läte och föregående.

• Flyktlätet används när fågeln lyfter eller flyger och har samma funktion som lock- och kontaktläte.

• Oroslätet uttrycker osäkerhet och oro inför en möjlig fara. Ofta lågmält.

• Varningslätet varnar för uppenbar fara vid boet eller till exempel under födosöket.

Ofta högljutt.

• Tigglätet används av ungarna för att tigga mat av föräldrarna. Ibland kan honan använda det inför hanen.

• Vinglätet är ljudet från vingarnas slag i luften och till exempel knölsvan och knipa kan artbestämmas enbart på detta.

• Trumningar med näbben används av flertalet hackspettar istället för regelrätt sång.

Ett bra sätt att lära sig fågelsång är att börja tidigt på våren, innan alla flyttfåglar anlänt och löven slagit ut. Känner du igen mesarna, nötväckan och hackspettarna kan du sedan koncentrera dig på de nya och ännu okända lätena från flyttfåglarna.

Lyssna in dig på strukturen och frekvensen i sången. Varieras den eller upprepas strofen maskinmässigt? Stiger eller sjunker tonhöjden? Korta eller långa pauser mellan stroferna? Alla detaljer utgör ledtrådar till en korrekt identifiering.

Bokens läten utgör bara exempel tagna från en individ. I verkligheten varierar lätena en aning mellan individerna, och man ska inte hänga upp sig på små detaljskillnader mellan bokens ljudexempel och den fågel man hör i sin trädgård eller favoritskog.

5

221 Fogra39 TAC300 Coated

ljudspelaren

Att använda ljudspelaren Vid varje fågelart överst till vänster på sidan anges vilken kategori fågeln tillhör.

Därefter anges vilken typ av läte som spelats in, följt av spelarens nummer för detta läte, till exempel Smålom Sång 001. Några arter presenteras med flera inspelade läten, till exempel anges hos vattenrall 037 för Lockläte och 038 för Sång.

• Tryck på knappen A för att starta spelaren. Detta aktiverar också den lilla lcd-skärmen B som visar numret för det senast uppspelade lätet.

• Tryck på A igen för att höra fågelns sång eller läte.

• Välj det önskade lätets nummer med hjälp av knapparna C (bakåt) och D (framåt). För att flytta framåt/bakåt med ett spår i taget trycker man en gång. Genom att hålla en av dessa knappar intryckt kan man snabbspola framåt eller bakåt.

• Stoppa en uppspelning genom att trycka en gång på A-knappen.

• Öka eller minska ljudet genom att trycka på + eller – på E-knappen. Den valda ljudvolymen visas till vänster på displayen.

• Spelaren stängs automatiskt av efter trettio sekunders inaktivitet. Vill man stänga av spelaren manuellt hålls A-knappen intryckt i tre sekunder.

• Spelaren kommer vid ny start att vara inställd på det senast spelade lätet.

• Spelaren innehåller tre aaa-batterier. För att byta batterierna skjuts luckan F nedåt.

• På sidan av spelaren finns ett uttag för hörlurar G. • Utsätt inte spelaren för fukt eller stötar.

G E

B

C

D A

Vi har i arbetet med denna bok strävat efter högsta möjliga ljudkvalitet. Ljudspelaren har emellertid vissa begränsningar, varför inte alla fågelläten kan återges med sin fulla klang. För högre ljudkvalitet rekommenderas att lyssna på Lars Svenssons och Benny Anderssons cd-skiva Fågelsång i Sverige. obs: Använd inte boken ute för att locka fram fåglar.

Ofta medför detta stress hos häckande arter. Dessutom kan det störa andra naturintresserade människors upplevelse.

F

6

Fagelsang_kompakt_001-016 6

10-10-27 21.28.00

221 Fogra39 TAC300 Coated

fåglars utseende

Fåglars utseende I denna bok presenteras fåglarna enligt den traditionella vetenskapliga systematiken med besläktade arter intill varandra. Ibland är en eller flera arter flyttade från denna ordning för att underlätta jämförelsen med arter som är snarlika i utseendet och som de därmed lätt kan förväxlas med.

De svenska artnamnen på de behandlade fågelarterna följer den standard som rekommenderas av Sveriges Ornitologiska förening. Efter det svenska namnet anges också det vetenskapliga namnet (på latin).

Fåglarnas fjäderdräkt förändras hela tiden under årets gång med speciella intervaller från art till art. Fjädrarna slits och byts ut (fjäderbytet kallas ruggning), och hos vissa arter finns speciella häckningsdräkter som senare byts till mer anonyma dräkter. Hos många fåglar blir detta dräktbyte ibland väldigt dramatiskt och utseendet hos arten förändras mycket, exempelvis byter änderna en stor del av fjädrarna på en gång under sommaren. Detta gör att änder och även andra arter kan ha flera olika utseenden under året. Hos många storväxta arter finns en rad olika dräkter, från det att ungfågeln fått sin dräkt till att fågeln blir utfärgad och könsmogen. Hos till exempel havs- och kungsörn finns fem–sex urskiljbara dräktstadier som ofta, särskilt i början, visar hur gammal fågeln är innan den når könsmogen ålder. Andra arter uppträder i färgvariationer (så kallade morfer) från nästan vita individer till mycket mörka – på gränsen till svarta. Ormvråken är ett bra exempel.

Här nedan ses dräktdetaljer som förekommer i boken.

Hjässa Örontäckare Armpennor

Nacke

Näbb

Armtäckare Rygg

Handtäckare

Haka Strupe

Handpennor Bröst Undergump Vingknoge Buk

Bläsand hane

7

Fagelsang_kompakt_001-016 7

10-10-27 21.28.01

lommar

Sång

001

Smålommen behöver en lång startsträcka för att lyfta från vattnet. Teckningen nedan visar vinter- och sommardräkt.

Smålom (Gavia stellata) Från den lilla tjärnen hörs ett gåslikt kacklande i det gyllene morgonljuset, precis innan solens strålar färgar allt orange. Under ljudliga plask landar och lyfter fåglarna.

Lågt i vattnet ligger smålomparet och kastar med huvudena medan de skriker ett utdraget jämrande ödemarksskri eeaaoh. Det låter som ett litet barn i nöd. Spellätet är ett annorlunda ljudande, taktfast, hårt malande arro-arro-arro- ...

Smålommen är minst av lommarna (53–69 cm). Den rör sig snabbare, ryckigare och mindre värdigt än storlommen, och flyktsilhuetten är mer energisk med mindre utstickande fötter. I häckningsdräkt har den en rostbrunröd halsfläck, grått huvud och hals och svartvita streck i nacken. I vinterdräkt är huvudet iögonfallande vitt med grå hjässa och mörk rygg som är översållad med små stjärnor. Näbb och huvud är för det mesta något uppåtriktade.

Födan utgörs av fisk och mindre vattendjur, och eftersom smålommen häckar i näringsfattiga små gölar och småsjöar på hedar, myrar, fjället och tundran, måste den ofta flyga långt för att komma till bra fiskevatten. Det enkla boet reds på stranden eller ute i vattnet på en tuva. Smålommen finns i hela norra Sverige, från Närke och norrut, samt i Småland, Västergötland och Östergötland. I augusti–september flyttar den till kusterna utmed Västeuropa och återkommer efter islossningen i april–maj.

Viss övervintring sker längs våra sydliga kuster.

8

lommar

Sång

002

Storlom i sommardräkt med vackra färgkontraster och vitfläckad rygg. Teckningen nedan visar även vinterdräkten.

Storlom (Gavia arctica) Storlommen är en karaktärsfågel i våra stora sjösystem, där det vackra, stämnings­ fyllda ropet ofta ljuder under kvällar och nätter. Fågeln ligger ofta så djupt i vattnet att endast halsen och huvudet är synliga. Då och då tittar den ner i vattendjupet och dyker därefter mjukt för att fånga fisk. Det klangfulla, ödsliga ropet hörs vida omkring och är svårt att ta miste på: klååii-kåk-klååii-kåk-klååii. Den har även ett skorrande läte, korrr-korrr.

Trots namnet är den 63–75 cm långa storlommen bara något större än smålom­ men. Under häckningen är den sammetslikt helgrå på huvud och nacke med en stor, svart och tydligt kontrasterande halsfläck. Den har vertikala svartvita halsstreck och svartvit­rutig rygg. I vinterdräkt är huvud, nacke och rygg gråsvarta. Ungfågeln är lik en vuxen storlom i vinterdräkt, men går mer i brunt. Storlommen skiljer sig från smålommen på storleken, silhuetten och den starkare färgkontrasten. I flykten visar den upp den typiska lomsilhuetten. De långt utstickande fötterna syns tydligt på den ström­linjeformade kroppen.

Till skillnad från smålommen häckar storlommen i fiskrika sjöar och kan därmed hämta sin föda på plats. Den bygger ett enkelt bo av vass på en liten holme i vatt­net.

Storlommen är vanligare än sin mindre släkting och förekommer i hela landet utom på Gotland, Öland och i södra Skåne. Många övervintrar längs kusterna men flertalet flyttar till Svarta havet och östra Medelhavet från september–oktober och kommer åter i april–maj.

9

doppingar

Sång

003

Parningsspel.

Skäggdopping (Podiceps cristatus) Under våren kan man uppleva skäggdoppingens märkliga parningsspel. Dopping­ paret ligger helt nära varandra, huvud mot huvud. Som i ett skuggspel ruskar de på huvudena med kindskägget och nack­tofsarna fullt utspärrade. Därefter vidtar ett plockande och skenputsningar. Ibland kulminerar det hela i ”pingvindansen”, då fåglarna reser sig upp från vattnet och dansar bröst mot bröst med vattenväxter i näbben. Skäggdoppingen är mycket ljudlig och har en lång rad hesa raspande, skor­ rande läten. Typiskt är ett något uppåtgående, rullande ka-arrr.

Störst av doppingarna (45–51 cm) och omisskännlig med sitt rödbruna och svarta, fjärilsliknande kindskägg och den svarta, tudelade hjässtofsen. Skägg och tofs kan spärras upp som en solfjäder. Könen är lika. Ungfågeln saknar tofs och skägg och har svarta ränder på huvud och hals. Den flyger lågt över vattnet. I flykten liknar den en gracil smålom, men skägg­doppingen känns igen på de stora, vita, hop­ flytande vingfälten och den långa, vita halsen.

Skäggdoppingen är vanlig i hela södra landet upp till Dalarna och Gästrikland samt längs kusten upp till Bottenviken. Favoritmiljö är näringsrika, vassrika insjöar och skärgårdsvikar där den dyker efter småfisk, men den kan också ta mindre vatten­ djur och insekter. Boet byggs av vattenväxter och placeras på en liten vass­­flotte. För att vara en fågel som ogärna flyger så flyttar den långt, ända till Västeuropa och bort till Medelhavet och Svarta havet i september–november. Återkommer i mars–april.

Den kan även övervintra längs våra sydligaste kuster.

10

doppingar

Sång

004

Svarthakedoppingen är mycket iögonfallande i sin sommardräkt.

Svarthakedopping (Podiceps auritus) Under vårleken närmar sig doppingparet bröst mot bröst. De slår ivrigt med fötterna på vattenytan, vilket resulterar i att de ibland är tätt ihop och ibland åker hit och dit. Nattetid hörs utdragna, nästan gris­liknande skrik, rhyit rhyit, och ett melodiskt, segt, gnälligt och jamande ryarr. Det sistnämnda lätet är hanens spel vid uppvaktningen.

En pigg och energisk, 31–38 cm lång dopping med röda ögon och en mycket karakteristisk sommardräkt med rödbrunt på hals och sidor, svart halskrage och stora gyllene örontofsar från näbben över hjässan till nacken. I vinterdräkt är den mest vit och gråsvart. Svarthakedoppingen kan med halskragens form påminna om skäggdoppingen men är betydligt mindre, mer kompakt och andlik och har helt andra färger. Ungfågeln är lik den vuxna i vinterdräkt men har svagt randigt grått på kinden.

Svarthakedoppingen föredrar näringsrika småsjöar och havsvikar med mycket vegetation, där den bygger ett bo av växtdelar på en flytande vassholme. Födan utgörs av småfisk, insekter, kräftdjur och snäckor. Den finns relativt sparsamt längs kusten och i inlandet från Blekinge upp till Bottenviken, men även längre in i landet i Östergötland till Västergötland, i Mälardalen och från Gästrikland in i Dalarna. Små populationer finns också långt inne i Norrbottens inland. Flyttar till Väst­europa i september–november, men kan också övervintra längs våra sydligaste kuster. Den återvänder till häckningsplatserna i april–maj.

11

andfåglar

Vingljud, Lockläte

007 008

Under isfria vintrar stannar många knölsvanar längs de svenska kusterna.

Knölsvan (Cygnus olor) Helt orädd för människan har knölsvanen genom åren gett upphov till många kulturella associationer, bland annat har den fått stå symbol för renhet och kärlek.

I samband med häckningen vaktar den dock sitt revir och varnar då med ett hest, ormlikt väsande. Hanen kan vara en skrämmande syn då han simmar mot inkräktare som en vit vålnad med vingarna spända över ryggen. Ofta hörs också ett melodiskt aiarr. Under flykten ger vingarna ett karakteristiskt vinande ljud som helt saknas hos sångsvanen.

Med sin helvita fjäderdräkt, en längd av 140–160 cm och ett vingspann på 208–238 cm är knölsvanen en imponerande syn. Den vuxna fågeln har stor, orange­ röd näbb med en svart knöl vid pannan. Ungfågeln har en mer beigebrun grundton, näbbroten är helsvart och den saknar knöl. Halsen hålls böjd, som hos den vuxna fågeln. Detta skiljer den från den snarlika unga sångsvanen.

Häckningen äger rum i näringsrika vatten i inlandet, kustlandskapen och i skär­gården. Boet är stort och byggt av vass eller tång i strandvegetationen, ofta på små öar. Födan består av vattenväxter som den når med hjälp av den långa halsen.

Knölsvanen är vanlig i hela södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och längs Östersjökusten upp till Ångermanland. När isen lägger sig och den inte kan nå vatten­växterna nära strandkanten flyttar den söderut till öppet vatten. På vintern ses den ofta i stora flockar i till exempel Öresund eller Stockholms ström.

16

andfåglar

Sång

009

Sångsvanarna samlas ofta i stora flockar under våren på sin väg norrut.

Sångsvan (Cygnus cygnus) Tidigare en ödemarksfågel men numera allt vanligare i odlingslandskapet. Till skillnad från knölsvanen flyttar denna ljudligt trumpetande svan ofta i stora flockar, gärna i linje eller plogformation, och ses vår och höst rasta i stora grupper på åkrar och ängar, långt ifrån vatten. Den är mer högljudd än knöl­svanen och utstöter melo­ diska och vittljudande kla-kla-kla eller ho-ho-ho. Det är typiskt att lätena upprepas lik­ artat i små serier om två eller tre. Den har även många kontaktläten mellan makar och inom familjegruppen. I flykten är vingslagen knappt hörbara.

Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen men ser slankare ut med sin stolt och rakt hållna, långsmala hals, den avlångt kilformade gula och svarta näbben och avsaknaden av näbbknöl. Ungfågelns brungrå dräkt är något ljusare än den unga knölsvanens.

Förr häckade sångsvanen enbart i ensliga myrområden i norra delen av landet, men sedan den intensiva jakten på fågeln upphört har den dramatiskt ökat sitt utbredningsområde och finns nu i sjöar i hela Sveriges inland ända ner i Skåne.

Likt knölsvanen livnär den sig av vattenväxter som den når med hjälp av den långa halsen, men den betar även växter på ängsmarker. Boet är stort och högt och byggs av dy och bottenväxter. I oktober–november flyttar den till södra Sverige och under stränga vintrar till nordvästra Europa. På sin väg norröver igen i mars–april stannar den till vid mellansvenska slättsjöar i väntan på isfria vatten. Välkända är den tidiga vårens mass­ansamlingar vid sjön Tysslingen i Närke och i vikar av nedre Dalälven, där den frenetiskt trumpetande svansången är ett säkert vårtecken.

17

andfåglar

Vingljud, Sång

019 020

Kniphanen burrar upp sig under vårens parningsspel.

Knipa (Bucephala clangula) Under vårens parningsspel är det action. Hanarna kastar huvudet bakåt, utstöter ett nasalt, lite gnälligt tudelat kvi-rik, reser sig ur vattnet med sträckt hals och plaskar med fötterna. I flykten hörs vitt omkring ett vinande, visslande ljud från vingarna, starkast hos hanen. Honan har ett skorrande garr vid häckningsplatsen och annars ett rullande rrr. På vattnet kan knipan förväxlas med vigg, men ligger ofta längre ut från stranden. Hanens dräkt har också mer vitt än viggens.

En 42–50 cm lång dykand med ett stort, toppigt huvud. Hanen i praktdräkt har mörkt grönmetalliskt huvud, som kan verka svart i dåligt ljus, med en tydlig vit kindfläck. Hals, bröst och sidor är kritvita, stjärt och ryggens överdel svarta. Båda könen har ett lysande, guldfärgat öga. Honans huvud är mer brunrött i solsken, annars är hon finvattrat gråbrun med vit halsring. I flykten har båda könen stora, vita vingfält. Ungfågeln är lik honan men saknar halsring och har mörkt öga.

Knipan häckar vid sjöar, kuster och myrar i hela Sverige utom i högfjällen. Födan består av smådjur som snäckor, musslor, insekter och kräftdjur. Den bygger sitt bo i trädhål, till exempel gamla spillkråkebon, och i holkar. När det är dags att lämna boet kastar sig de små, storhuvade och vitkindade ungarna ut från flera meters höjd och leds av honan till vattnet som kan ligga en bra bit bort. Under september– nov­em­ber flyttar knipan till nordvästra Europa för att återkomma vid islossningen, ofta som den första av vårens änder. Den kan också övervintra i Sverige.

26

rovfåglar

Lockläte

028

Ormvråk (Buteo buteo) En örn, tror många efter sitt första möte med vår oftast sedda rovfågel, men orm­ vråken är bara hälften så stor som havsörnen. Man ser den ofta cirkla på stela vingar över öppna fält och skogsgläntor. Den är också en vanlig syn på stolpar och staket intill åkrar eller vägar där den spanar efter smågnagare eller trafikskadat vilt. Lätet liknar en katts jamande kiääää kiääää, och hörs ofta på våren i spelflykten. Man kan då se hur vråkparet stiger mot skyn i branta spiraler om varandra, för att sedan göra en lång djupdykning mot boplatsen.

En kompakt och mellanstor rovfågel (50–57 cm lång och ett vingspann på 110–­128 cm) med varierande fjäderdräkt. Nötbrun ovansida är vanligast, men vissa är helt svartbruna och några är näst intill vita. I flykten ses mörka tvärband på den ljusa undersidan av vingarna. Den gamla fågeln har ett svart ändband på stjärten och den unga fågeln har längsgående streck på bröstet samt ett diffust svart stjärtband.

I flykten är den korta stjärten solfjäderformad när den är utbredd.

Ormvråken trivs i alla öppna miljöer med inslag av skog och dungar, där den livnär sig av smågnagare, ormar och fågelungar. Även harungar går ner, och man kan också se den plocka mask på marken. Ibland står den stilla i luften och ryttlar för att lokalisera bytet. Den är för långsam för att ta bytet i flykten men gör desto snabbare störtdykningar för att fånga det på marken. Den jagar ofta längs vägar.

I en grenklyka i ett större träd byggs ett stort, platt risbo, fodrat med mossa eller löv.

Ormvråken finns i hela Sverige upp till Gästrikland och Dalarna samt vidare norrut längs kusten till Norrbotten. Den sträcker söderut i september–oktober och kom­ mer åter i mars–april. Många övervintrar dock i södra Sverige.

34

Ung ormvråk. Oavsett ålder kan dräkten vara allt från nästan vit till mycket mörk.

Utfärgad duvhök.

rovfåglar

Lockläte

029

Duvhök (Accipiter gentilis) Den snabbjagande duvhöken är en skräck för alla små och mellanstora fåglar när den kommer farande i sin karakteristiskt raka och klippande flykt. Lika snabbt har den försvunnit in i skogen igen eller mot fjärran mål. Ibland kretsar den som ormvråken, men ses mest flyga i trädtoppshöjd eller bland träden och lågt över marken. Den mobbas ofta av andra fåglar som med gälla skrik, men med stor respekt, försöker jaga bort den. Vid häckningsplatsen hörs ett hårt och stackatoaktigt kiak-kiak-kiak.

Honan är betydligt större än hanen. Hon är runt 60 cm lång och har ett ving­ spann på cirka 120 cm, medan hanen är cirka 50 cm lång med ett vingspann strax under 100 cm. Jämfört med ormvråken har duvhöken längre stjärt och något kortare vingar. Gamla fåglar har orangefärgat öga, bröst och vingundersida är ljusa, medan huvud, rygg och vingovansida är skiffergråa. Bröst, stjärt- och vingunder­sidor är mörkt tvärbandade. Ungfågeln har gula ögon, är brun på huvud och ving­­ovansida samt gulaktig på bröst och vingundersida. På bröstet ses längsgående streck. Den mindre hanen skiljs från den snarlika sparvhökshonan på att vingens hand- och arm­ parti är mer jämnlånga.

Duvhöken är en skicklig jägare som huvudsakligen tar kråkfåglar, duvor, mås­ fåglar och fälthöns, men också däggdjur upp till harstorlek, ugglor och mindre rovfåglar. Den jagar i aktiv och snabb flykt där den i kvicka vändningar över­raskar bytet. Efter att tidigare ha utsatts för både hänsynslös jakt och miljögifter har duv­ höken ökat i antal och finns idag i hela landet utom på högfjället. Den trivs bäst i barrskogar med inslag av gammal naturskog, nära fält och öppna områden. Ett stort bo byggs av ris och kvistar i övre delen av ett kraftigt barrträd. Det återanvänds ofta år från år och pryds med en krans av färska grankvistar som byts ut med jämna mellanrum. Gamla fåglar är stannfåglar, medan en del ungfåglar flyttar till södra Sverige under vintern.

37

hönsfåglar

Sång

036

När fasantuppen hävdar sitt revir placerar den sig gärna högt.

Fasan (Phasianus colchicus) Tidigt på våren börjar fasantuppen hävda sitt revir genom att från en upphöjd plats i terrängen nästan rapa fram ett hest skrockande köö köock, följt av bullrande vingslag.

Han uppvaktar hönan genom att cirkla runt henne, för att sedan luta sig framåt och med särade stjärtpennor vinkla stjärtens ovansida mot henne. Hönans läte är ett lägre skrockande köck. Tuppen nöjer sig inte med en ensam höna, utan omger sig gärna med ett helt litet harem.

Inklusive den långa stjärten blir tuppen upp till 90 cm lång. I sin rostbruna dräkt med de röda hudpartierna i ansiktet, det mörkgröna huvudet och den långa stjärten är han en oerhört dekorativ fågel med exotiska drag. Två vildlevande raser förekom­ mer i Sverige, en där tuppen har vit halsring och en där halsringen saknas. Hönan är cirka 60 cm lång med en mer jämnbrun fjäderdräkt, översållad med svarta pilspets­ teckningar, och även hon är försedd med en lång stjärt. Fasanen flyger ogärna, blir den skrämd springer den istället på snabba fötter in i någon tätning.

Efter flera försök redan på 1700-talet inplanterades fasanen från Asien i slutet av 1800-talet som jaktbart vilt och är sedan dess en häckande stannfågel i Sverige. Den förekommer i hela södra Sverige upp till Gästrikland och även längs kusten upp till Norrbotten. Den trivs i odlingslandskap med skyddande skog eller skogsdungar, men söker sig även till trädgårdar, sädesfält och vassar. Födan utgörs av frön, vegetabilier, insekter och andra små ryggradslösa djur, till exempel maskar. Stränga vintrar med mycket snö är den beroende av stödutfodring. Boet är en enkel bale i vassar, snår eller högt gräs under en skyddande buske eller gran, och äggen ruvas av hönan enbart. De nykläckta ungarna är snabbt på benen och följer hönan på födosök i markerna.

47

tranfåglar

Lockläte, Sång

037 038

Vattenrallen håller sig oftast gömd i vegetationen.

Vattenrall (Rallus aquaticus) Ett taktfast, metalliskt gypp-gypp-gypp-... avslöjar den dolda fågeln inne i vassen. Det är vattenrallen, som också kan gallskrika likt en stucken gris. På sen­sommaren kan oförsiktiga ungfåglar observeras i vass­kanten, men blir de skrämda springer de snabbt tillbaka in i den skyddande vegetationen. Den är en dålig flygare men kan istället både simma och dyka.

En 23–26 cm lång sumphöna som med sin långa hals och korta stjärt ser lite baktung ut. Näbben är lång, något nedåtböjd och rödaktig. Även ögonen är röda.

Ansikte och bröst är blågrå, ryggen är spräckligt kastanjebrun, sidor och buk svarta med vita ränder. Undergumpen är vit. De stora fötterna är mycket väl lämpade för levnadsmiljön. Ungfågeln saknar det blågrå och de svarta flankerna.

Vattenrallen är relativt vanlig i rikkärr, träsk, blad­vassområden i grunda sjöar och vikar och andra djungler av vattenväxter där den kan gömma sig. Födan består av insekter, små vattendjur, stjälkar och rötter. Den bygger ett undangömt bo av vass och strån bland starr och tät vass. Vattenrallen finns i hela södra Sverige upp till Uppland. I september–november flyttar den till Väst- och Sydeuropa och återkom­ mer i mars–april. Enstaka fåglar kan övervintra.

48

tranfåglar

Sång

039

Med sin svarta dräkt och vita pannplåt är sothönan lätt att känna igen.

Sothöna (Fulica atra) Uppblåst och aggressivt försvarar sothönan sitt revir på våren. Den springer ofta bullrande på vattenytan för att jaga bort inkräktare. Annars simmar den runt med nickande huvud och ger sig till känna genom spruckna enstaviga köck. Ett skarpt, snärtigt piskande pits kan också höras.

Omisskännlig i sin svarta dräkt och lysande vita pannplåt. Sothönan är 36–40 cm lång och ser ut som en helsvart dykand, men har mycket kort stjärt och ett litet runt huvud på en rund, framtung kropp. Det sotgrå på kroppen övergår i ett helsvart huvud med vit näbb och panna och rött öga. Ung­fågeln är gråbrun, slankare och har grå hals och strupe och saknar den vita pannan. Den ligger ofta mycket tätt inom flocken, och dyker inte så ofta som änderna. Innan sothönan dyker gör hon ett litet hopp, vippar snabbt runt som en kork med framdelen under vattnet och hivar och sliter i bottenväxterna.

Sothönan häckar i näringsrika sjöar, grunda vikar, dammar och åar. Den är vanlig i hela södra Sverige upp till Gästrikland och längs Östersjökusten upp till Botten­ viken. Födan utgörs av alger och vattenväxter men även insekter och små vattendjur.

Ett stort, flytande bo av stjälkar och vass byggs inne i vassen. En del flyttar till västra Europa på hösten men många övervintrar i isfria vatten i Sverige.

49

tranfåglar

Sång

040

Rörhönan är snarlik sothönan men har en tydligt röd panna.

Rörhöna (Gallinula chloropus) Från den lilla dammens täta kantvegetation kommer det ut en liten svart vatten­ höna. Den rycker nervöst uppåt med stjärten och går lite struttande. Ibland simmar den framtungt och nickar med huvud och hals. Rörhönan har en stor lätesrepertoar med plötsliga, gurglande kurrl och kurrukk, ibland kreck eller upprepade metalliska kick-kick. Den spelar, helst på natten, med kraftiga keck-keck-keck.

På håll ser den ut som en nätt miniatyr av sothönan, men den 27–31 cm långa rörhönan har tydligt röd panna och röd näbb med gul spets. Undergumpen har vita fält, och en vit bård löper längs kroppssidan. De långa benen och fötterna är grön­ aktiga. För övrigt är dräkten så gott som helsvart. Ungfågeln är mer brun och saknar det röda på panna och näbb.

Rörhönan är ganska vanlig vid näringsrika sjöar, dammar och åar med riklig kant­ vegetation och grunt vatten, där den äter växtdelar, insekter och små vattendjur.

Den trivs även i mycket små och igenväxta vatten. Boet är förhållandevis stort och högt och byggs av blad och vassrör inne i vassarna. Rörhönan förekommer i hela södra Sverige upp till Gästrikland och längs Hälsinglands kuster. I september– oktober sträcker den till västra och södra Europa och återkommer i mars–april, men den kan också övervintra i isfria dammar i södra Sverige.

50

tranfåglar

Flyktläte, Sång

041 042

Sträckande tranor är en mäktig syn.

Trana (Grus grus)

Trandans

Högt från skyn hörs trumpetande krrroo krooo. Där uppe flyger tranorna i plog­ formation, med hals och ben utsträckta. Det kraftiga trumpetandet ljuder också under parningsspelet och dansen. Både från sträckande tranor och från häcknings­ platsen kan man höra vittljudande duetter där honans typiska krråå ingår. Tran­ dansen är ett sällsamt skådespel. Trevande skutt blir till höga, utmanande hopp som andra snart tackar ja till och en dansmässig eufori utbryter. Flera fåglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppåt i luften, följt av eleganta, fjädrande hopp och piruetter med utbredda vingar. Efter att ha dansat länge böjer tranparet sina långa halsar i samstämmiga, triumferande rop om och om igen. Fåglarna blir mer och mer fokuserade på varandra och snart inträffar dansens crescendo – parningen.

Med en längd av 96–120 cm och ett vingspann på 185–230 cm är tranan en jätte­lik fågel, men ändå vacker och graciös. Den har mycket långa ben och en lång, smal hals med karakteristisk svartvit teckning som fortsätter upp på huvudet med en röd hjässa som pricken över i. Dräkten är övervägande grå, med en svart, buskig stjärtplym och svarta handpennor. Den glidflyger ofta på utbredda, långa och breda vingar med tydliga fingrar.

Tranan har ökat i antal och häckar på ödsliga myrar och mossar i hela landet utom i fjällkedjan, och mer sällsynt i kustlandet från Sörmland till och med Bohuslän och Öland. Födan består av växtdelar, potatis, spillsäd och insekter. Boet byggs av ris, kvistar och strån på ett torrt, skyddat ställe ute i mossens gungfly. I augusti–oktober flyttar tranan till sydvästra Europa och Nordafrika. Den återkommer i mars–april och på sin väg till häckningsplatserna rastar tusentals tranor vid Hornborgasjön där de vilar, äter och uppför den berömda trandansen inför otaliga åskådare.

51

vadarfåglar

Sång

043

Strandskata i sommardräkt. Teckningen nedan visar vinterdräkt.

Strandskata (Haematopus ostralegus) Ett högljutt kebiick-kebiick varslar om att strand­skatan är i farten. Lätet skrivs ofta ”kubik” som minneshjälp. Från denna iögonfallande och ganska orädda vadarfågel hörs även serier av bli-bli-bli, samt ett drillande läte. Den är ständigt på språng, och när den kommer farande i sin nerhukade ställning ger den ett intryck av att vilja stånga en eventuell motståndare.

Räknar man bort den långa näbben är strandskatan lika stor som en kaja. Inklu­ sive näbben är längden dock 40–45 cm. I sin svartvita dräkt med det röda ögat, den röda näbben och de rödaktiga benen kan den inte förväxlas med någon annan fågel.

I flykten syns ett brett och markant vitt vingband och en stor vit gump. Ungfågeln har mörk näbbspets och gråaktiga ben.

Strandskatorna häckar utmed våra kuster på öar, klippor och skär, där de äter musslor och snäckor i havets strandzon. De finns också vid större insjöar med närlig­ gande ängar och åkermark i Skåne och Mälardalen. Födan består då mest av maskar och insekter. Häckningsplatsen kan även vara på så udda ställen som fotbollsplaner, platta tak och parkeringsplatser. Den enkla bobalen är kantad med småsten och snäckskal. Strandskatan sträcker mot Västeuropa i augusti–september och återkom­ mer i mars–april som ett av de första vårtecknen vid kusterna.

52

vadarfåglar

Sång

044

Större strandpipare i sin dekorativa sommardräkt.

Större strandpipare (Charadrius hiaticula) Sandrullingen kallades den förr, ett passande namn för denna lilla vadarfågel. Som en liten rullande boll far den runt, stannar tvärt, bockar sig och rullar vidare på stranden. Under spelflykten, som sker med stela, långsamma vingslag, hörs sången, ett snabbt tutoe-tutoe-tutoe. Locklätet är ett tvådelat visslande tuipp, uppåtgående på slutet.

Som alla strandpipare är ”sandrullingen” kompakt och korthalsad med kort och något bullig näbb. Jämfört med mindre strandpipare är den aningen större (19 cm lång), står mer upprätt och har större huvud. Den har tydlig svart banditmask, pannband och halskrage. Pannan är vit och bakom ögat syns en vit fläck. Även halsen är vit, liksom buken. Ovansidan är jämnt brunaktig. Näbben är orange med svart spets, och benen orange. I flykten syns ett tydligt vitt vingband. Vinterdräkten är blekare med helsvart näbb. Ungfågeln är mycket lik den vuxna i vinterdräkt men med matt orangefärgade ben.

Större strandpiparen är ganska allmänt förekommande vid stränder och klippor längs våra kuster och vissa insjöar, där den jagar runt efter smådjur i strandzonens dy. Den häckar också i fjällen ovanför trädgränsen. De välkamouflerade äggen läggs på marken bland stenar och grus på stranden eller en strandäng. Om det dyker upp äggrövare, eller rovdjur som vill ta ungarna, lämnar den försiktigt ägg eller ungar och spelar skadad med bruten vinge för att locka bort förövaren. I juli–september sträcker den till västra Europa och återkommer till Sverige i mars–april.

53

vadarfåglar

Varningsläte och lockläte, Sång

045 046

Ljungpiparen, här i sommardräkt, är fjällhedens karaktärsfågel.

Ljungpipare (Pluvialis apricaria) Under sommarens fjällvandring ljuder då och då ett utdraget, mycket vemodigt och ödsligt py-pjuu. Det är den vaksamma ljungpiparen som hörs från häckningsplatsen.

Ljungpiparen har också en karakteristisk revirsång som utförs i sångflykt. Med mjuka, långsamma vingslag, nästan som en stor fjäril, flyger den över häcknings­ området och sjunger ljuh-hi-ljuu, ljuh-hi-ljuu eller en kort sång med snabba, rullande drillningar.

Ljungpiparen är en rund och bullig, 27 cm lång vadarfågel med stort runt huvud och kort hals och näbb. Sommardräkten är brokig i gyllene färger på ovansidan och omisskännligt svart undersida från ansiktet och ner till buken. Det svarta partiet är kantat av en vit bård. Under flykten ses tydligt vita vingundersidor. I vinterdräkten tappar den det svarta på huvud, hals och undersida och det ersätts istället av ett melerat gulbrunt mönster och svaga mörka partier på huvudet, speciellt en mörk fläck vid örat. Ungfågeln är mycket lik den vuxna fågeln i vinterdräkt.

En fjällhedarnas karaktärsfågel som livnär sig av allehanda insekter och smådjur, som skalbaggar och maskar, men även av bär och frön. Förutom på fjällhedarna häckar ljungpiparen på myrar och mossar i de östligaste delarna av landet från Småland och upp till Lappland, samt på Gotland och på alvaret på Öland. Boet är en enkel grop i ljungen, fodrad med lite gräs och lav. I juli–november flyttar den till västra Europa och i mars–maj sträcker den norrut igen. Under sträcket från och till häckningsplatserna rastar den på stubbåkrar och kortvuxna, öppna gräsmarker, gärna i stora flockar och i sällskap med tofsvipor.

54

vadarfåglar

Sång

047

Vaksam som få jagar tofsvipehanen bort alla eventuella boplundrare.

Tofsvipa (Vanellus vanellus) Redan innan de sista snöfläckarna smält undan på fälten hörs tofsvipan skrika in våren med sitt högljutt kvidande viep viep. Över häckningsplatserna svänger den sig i en halsbrytande, vilt kastande spelflykt. I flykten hörs också ett omisskännligt brummande ljud, framkallat av de vibrerande vingpennorna. På häckningsplatsen hörs revirsången, kiiuvit-vit-vit-kiiu-vit. Hanen är ytterst vaksam och jagar bort eventuella äggrövare med ilskna angrepp.

Den livliga, duvstora tofsvipan (30 cm lång) är karakteristisk som få med sin långa, uppstående huvudtofs, mörkt grönskimrande rygg, vita kind och buk och orangebruna undergump. I flykten ses mycket vitt under vingarna, på vingspetsarna samt ett vitt band på stjärten. Honan är vitspräcklig i det svarta på strupen och bröstet och har kortare tofs. Ungfågeln är gulbrunare och har en mycket kort tofs.

Tofsvipan är starkt knuten till odlingslandskapet och är vanlig i hela landet utom i fjällregionen. Den reder sitt enkla bo i en tuva på strand- och sjöängar, betesmar­ ker och andra öppna fält. Favoritfödan är allehanda insekter och andra smådjur, men den tar också vegetabilier och frön. Höststräcket till Västeuropa inleds ganska tidigt, men långt in på hösten kan man se stora vipflockar som rastar på stubbåkrar och ängar. Tofsvipan är en av vårens första budbärare och återkommer redan i februari–mars. Den är vädersträckare, det vill säga den drar norrut vid mildväder och kan då överraskas av en plötslig kallfront.

55

vadarfåglar

Sång

048

Den nordliga rasen av kärrsnäppa i sommardräkt.

Kärrsnäppa (Calidris alpina) Sällskapliga och orädda springer de små kärrsnäpporna runt på stranden och liksom småpratar med varandra med ett surrande trrry. Själva sången är en rullande strof med snabba och drillande silvriga ljud, kryryryryr, som faller i styrka hela tiden.

Under sensommarens och höstens sträck utmed kusten är kärrsnäppan ofta den vanligaste vadaren på stränderna. I flykten ses de ofta i stora, täta flockar som ändrar riktning unisont.

Kärrsnäppan är 16–20 cm lång, ungefär som en stare, och rund och kompakt.

I sommardräkt har den en stor svart fläck på buken och rostbrunt på rygg och hjässa.

Näbben är lång, mörk och svagt nedåtböjd. Benen är svarta. I vinterdräkt är den ljus och buken är nu vit. Ovansidan är grå med det ljusa ögonbryns­strecket fullt synligt.

Ungfågeln är lik den vuxna i sommardräkt men saknar den svarta bukfläcken.

I Sverige häckar två raser av kärrsnäppan. Den nordliga rasen, alpina, är vanligast och trivs bäst på fjällregionens myrar och hedar från Dalarna till Lappland. Den syd­ liga rasen, schinzii, är mer sällsynt förekommande och föredrar betade strandängar längs kusterna i Skåne, utmed västkusten, på Öland och Gotland. Födan består av små kräftdjur och andra småkryp som tas i dyn i strandkanten där den borrar ner sin näbb till 1–2 cm djup. I juli–augusti sträcker kärrsnäpporna i mycket stora antal till företrädesvis Västeuropa och återkommer i april–maj. De kan också övervintra i den sydligaste delen av landet.

56

vadarfåglar

Sång

054

Spelflykt med utspända stjärtfjädrar.

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) I den tilltagande skymningen hörs ett svårlokaliserat, mystiskt brummande vibrato, nästan som en bräkande get, om och om igen. Det är ”himlageten” som under spel­ flykten gör störtdykningar, varvid luften pressas genom de yttersta stjärtfjädrarna som då vibrerar och framkallar det speciella lätet. Enkelbeckasinen spelflyger även i gryningen men mer sällan mitt på dagen. Den kan också sitta exponerad på en stolpe och spela med ett högljutt, taktfast tickande, tika-tika, tika-tika. I uppflog kastar den sig i sicksack och utstöter några kärva kätsch kätsch och flyger bort i fjärran.

Den 25–27 cm långa enkelbeckasinen är som namnet antyder större än dvärg­ beckasinen. Kännetecknande är också att den har en förhållandevis mycket längre näbb. Buken är vit, medan dräkten i övrigt är fint tecknad i brunt med ljusa ränder och översållad med mönster som hos de övriga beckasinerna. Den ljusa mittbenan på hjässan mellan de mörka strecken skiljer den från dvärgbeckasinen.

Enkelbeckasinen är vanlig i hela landet och häckar på sanka ängar, vid sjö­ stränder, blöta kärr och myrar i skogsmark där den livnär sig av insekter, maskar, små blötdjur, kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Boet är en enkel bale med löv och gräs, väl dold i en tuva eller invid en buske. I juli–oktober sträcker enkel­ beckasinen till Västeuropa och återkommer i april–maj.

61

måsfåglar

Lockläte och sång

063

Silltruten är fiskebåtarnas trogna följeslagare.

Silltrut (Larus fuscus) En fiskspecialist, framför allt sill- och strömmings­älskare, som gärna profiterar på fiskebåtarna. Denna långflyttare är en mindre kopia av havstruten, men huvudet är förhållandevis mindre och rundare. Lätet påminner om gråtrutens men är något mer nasalt.

Silltruten är 52–67 cm lång med ett vingspann av 128–148 cm, och är därmed något mindre och mer elegant än gråtruten, och betydligt mindre och klenare än havstruten. Med sin sotsvarta ovansida och vita undersida liknar den havstruten, men till skillnad från havstruten har den gula ben och mindre vitt på vingspetsen.

Ungfåglarna är svåra att skilja från unga gråtrutar men är helhetsmässigt mörkare, speciellt på handpennornas inre delar, och har ett distinkt svart stjärtband och en svartare, något långsmalare näbb. Längs många av världens kuster bildar den komplexa system av olika dräkter, och övergångsformer mellan dessa.

Denna kust- och havsfågel häckar ofta i kolonier utmed våra kuster och bygger sitt bo av gräs och tång ute på kobbar och skär. Silltruten kan även ses i inlandet men där är häckningar sällsynta. Den lever av fisk, fiskrens och avfall från fiskefartyg samt större plankton. De silltrutar som häckar längs ostkusten sträcker till tropiska Afrika medan västkustens trutar nöjer sig med att sträcka till Västeuropa och norra och västra Afrika.

71

måsfåglar

Lockläte och sång

064

Havstrut (Larus marinus) En stor och rovgirig trut. Den kan lätt glufsa i sig en kull nykläckta ejder- eller svärtaungar om honan inte är vaksam. Med stor pondus övertar den andra fåglars fiskefångst. Havstruten har en mycket djupare och dovare och framför allt hesare basröst än de andra trutarna och låter höra ett ghou eller gah-gah-gah om den störs eller oroas vid boet.

Störst av våra måsfåglar (längd 64–78 cm, vingspann 150–170 cm) och liknar en stor, bredvingad och kraftig silltrut med arg uppsyn. Den gula näbben är mycket grov med en röd fläck på sidan. Benen är köttfärgade. Huvudet är platt med gula ögon och en tunn röd ögonring. Jämfört med silltruten är vingkantens vita bård bredare och vingspetsens vita fläck större. Ungfågeln är lik de andra stora trutarnas ungfåglar men känns igen på en kallare gråbrun grundfärg, den svartaktiga grova näbben, ett vitare huvud och en mer kontrastrik dräkt, liksom den tyngre flykten och de bredare vingarna.

Havstruten häckar ofta i enstaka par och ibland i glesa kolonier på öar och kobbar längs kusterna, men även i inlandet vid stora insjöar. Den är allätare och äter fisk, av­ fall, sopor, döda djur, fågelägg och fågelungar. Den är vanligt förekommande längs alla våra kuster, men finns också i inlandet i Mälardalen och vid de stora in­sjöarna i södra och mellersta Sverige. Stannfågel men flyttar efter rådande isläge på vintern.

72

Fullt utfärgad havstrut i majestätisk flykt låter höra sitt hesa, i basen gående läte.

måsfåglar

Lockläte

065

Den svarta näbben med gul spets är typisk för den kentska tärnan.

Kentsk tärna (Sterna sandvicensis) Flygskicklig och stark med klippande vingslag trotsar den kentska tärnan hårda vindar och vågar sig långt ut från land. Efter att ha stannat till och ryttlat ett tag gör den en halsbrytande dykning rakt ner i vågorna efter fisk. Den är mycket ljudlig och avslöjar sin närvaro med höga, kraxande, knirkande och nästan metalliska knierrk knierrk eller ett kortare irk-irk.

En stor, ljus tärna med långsmala, skarpa och kantigt vinklade vingar som ofta förs långsamt och stelt, men den ses också flyga på snabbt klippande vingar. Den kentska tärnan är 36–41 cm lång och vingspannet är 98–105 cm. Kännetecknande är tofsen på den svarta hjässan och den långa, smala, svarta näbben med gul spets.

Ungfågeln har svarta v-mönster på ryggen.

Den kentska tärnan livnär sig av småfisk som den tar strax under vattenytan.

Den häckar sparsamt längs västkusten och ostkusten upp till och med Gotland, ofta i stora, täta kolonier på sandstränder eller låglänta småöar med sandig mark.

Boet är för det mesta bara en grop i marken. Den är mycket känslig för störningar under häckningen och kan då bomba eventuella fridstörare med sin spillning – naturens eget, effektiva försvarsmedel. I juli–september sträcker den till Västafrika och återkommer i mars–april. Namnet har den fått efter att de första exemplaren som beskrevs vetenskapligt hade samlats in i Sandwich i grevskapet Kent i sydöstra England. Om man nu i efterhand finge föreslå ett mer passande svenskt namn skulle det kunna vara ”bränningstärna” efter artens förkärlek för att dyka mitt bland bry­ tande vågor utanför kusten.

74

alkor

Lockläte

069

Tordmule (Alca torda) I klippbranten på den lilla kobben sitter ett par rakryggade, pingvinliknande fåglar.

De påminner starkt om sillgrisslor, men den kraftiga näbben med vit teckning av­ slöjar att det rör sig om tordmular. Namnet kommer möjligen av den vita teckning­ en på näbben: tordmule är ett gammalt ord som betyder smutsnäbb. Denna alkfågel gör inget större väsen av sig, men låter höra ett dovt arr-arr på häckningslatsen, där paret ofta kommunicerar med hjälp av huvudrörelser. Andra gamla och lokala namn för tord­mulen är bland annat skatalka, sillalka och trubb­alka, och den har i genera­ tioner jagats av kust­befolkningen.

På håll är den 37–39 cm långa tordmulen mycket svår att skilja från sillgrisslan, som dock har en mer chokladbrun ovansida. Tordmulen är helt svart på rygg och huvud. De svarta, korta benen är placerade långt bak på den jämntjocka kroppen.

Den höga, trubbiga och från sidan tillplattade näbben har ett vitt mönster, och från ögat till näbben ses en vit strimma. Stjärten är längre än hos sillgrisslan. I vinter­ dräkt har den, precis som sillgrisslan, vit haka och stora vita kindfält.

Tordmulen häckar kolonivis med andra alkor på fågelberg eller ensligt på kobbar, skär och öar, främst längs nästan hela ostkusten, särskilt rikligt på Stora och Lilla Karlsö. Den lägger ett enda, stort ägg direkt på marken i en klippskreva eller på en klipphylla i ett stup vid havet. Ägget är päronformat, vilket minskar risken att det ska rulla över stupkanten om det skulle komma i rörelse. Innan ungen är flygfärdig hoppar den ner i vattnet till den väntande hanen och följer honom ut på öppet hav, där hotet från häcköns trutar upphör. Med vingarnas hjälp dyker tordmulen under vattnet där den fångar främst sill och skarpsill, och den kan hålla sig under vattnet nästan en hel minut. Den är kortflyttare eller stannfågel i mån av isfritt vatten.

79

duvor

Sång

070

Skogsduvan kallades förr blåduva och är ganska lik tamduvan.

Skogsduva (Columba oenas) En liten och kompakt duva flyger till ett hål i den stora eken. Inifrån hörs ungarnas tiggande ljud när duvan matar dem med duvmjölken som den stöter upp från krävan.

Skogsduvan, som förr kallades blåduva eller vildduva, är en så kallad hålbyggare och konkurrerar inte sällan med kajan om lämpliga boplatser. Under spelet ropar den med ett rätt monotont och dovt tvåstavigt hou-uo, som ”gåå då”. Den upprepar detta läte cirka tio gånger i en jämrande ramsa. Spelflyger vid boplatsen på stela, v-ställda vingar, ganska likt stadsduvorna.

Den lilla blågrå skogsduvan påminner om en blandning av tamduva och ringduva.

Den är betydligt mindre än ringduvan (32–34 cm lång) och flyger snabbt och mer energiskt och i mindre flockar än denna. Den saknar vita fält eller teckningar men har lite grårosa och ett litet grönt fält på halsen. Den har inte heller tamduvans markanta svarta vingstreck och vita övergump.

Skogsduvan är för sin häckning beroende av tillgängliga bohål, som kan vara allt från spillkråkehål till holkar och ihåligheter i stenmurar. Den är ofta knuten till gammal skog eller alléer och parker med äldre lövträd. Födan utgörs av frön, säd, ärtor, ek- och bokollon. Skogsduvan har minskat i antal, kanske i brist på lämpliga boplatser. Den häckar betydligt mer sparsamt än ringduvan upp till Uppland och därefter längs kusten upp till Norrbotten. I september–oktober flyttar den till syd­ västra Europa och kommer åter i februari.

80

duvor

Sång

071

Ringduvan är störst av duvorna.

Ringduva (Columba palumbus) I vårskogen hörs ett hest, dovt, morrande läte, som från en uggla. Men det är ring­duvan som låter, och plötsligt brakar hon upp med ett explosivt vingsmatter.

Sången är mer diskret, ett femstavigt dooo-do doo-do, do nästan som ”gåå då ändå då”.

Ramsan upprepas ett par gånger efter varandra och avbryts sedan tvärt. Det är ett karakteristiskt vårläte som hörs långt in på sommaren, ja ibland ännu i september.

I spelflykten flyger hanen i stigande bana, och när han når som högst hörs ett ljud­ ligt klatschande, varefter han glider nedåt igen på stela, något sänkta vingar. Upp­ gifterna går isär om ljudet uppstår av att vingarna slås ihop eller om de snärtar så hårt i luften att det smäller; likaså om klatschandet uppstår över ryggen eller under buken. Ringduvan flyger snabbt och kraftfullt.

Störst av duvorna (40–42 cm lång) och kompakt byggd med långa vingar och lång stjärt. Huvudet är förhållandevis litet. Det stora, framträdande bröstet är grå­ rosa, medan resten av kroppen är mest grå förutom ett blågrönt blänk i nacken och en stor, karakteristisk, vit halsfläck. I flykten syns tydligt ett vitt vingband. Ung­ fågeln saknar vitt på halsen.

Ringduvan bygger ett enkelt bo av risiga pinnar i en gles liten hög. Den häckar i alla typer av skogsmark och har även flyttat in i parker och trädgårdar. Födan be­ står av säd, ärtor, frön, blåbär och ollon från bok och ek. Den är vanlig i hela landet utom i Lappland och Jämtlands inland. I september–oktober flyttar den i stora flockar till västra och sydvästra Europa och återkommer i mars–april.

81

duvor

Sång

072

Turkduvan är en sent kommen invandrare från Asien.

Turkduva (Streptopelia decaocto) Så sent som 1949 gjordes de första observationerna i Sverige av denna invandrare från Asien. Sedan dess har den framgångsrikt spridit sig till att bli en vanlig häck­ fågel som trivs nära människan. Den ropar länge och ihärdigt som en ringduva med ett rytmiskt, mjukt och trestavigt do-doo-do, do-doo-do, ungefär som ”så gåå då”.

En liten (31–33 cm lång), slank och långsträckt, ljusgrå och beigefärgad duva med svarta, pigga ögon, svart halskrage och mörka vingspetsar. Med utbredd stjärt i flykten syns ett karakteristiskt markant vitt bräm längst ut på ovansidan. I spel­ flykten stiger den brant för att därefter glida nedåt på plana vingar. Turkduvan flyger mer klippande med vingarna än ring- och skogsduvan och gör ett kortvingat och långstjärtat intryck, inte helt olikt en gök. Den uppträder inte i stora flockar som andra duvor.

Turkduvan häckar i nära anslutning till människan och gärna i trädgårdar där den bland annat bygger sitt bo i täta tujabuskar eller granar. Finns också i parker och skog i närheten av bebyggelse, och uppsöker gärna fågelbordet på vintern.

Favoritfödan är frön och spillsäd. Det senaste decenniet har den varit på tillbaka­ gång och häckar nu sparsamt i den södra delen av landet upp till Gästrikland. Den är huvudsakligen stannfågel.

82

221 Fogra39 TAC300 Coated

ugglor

Sång, Lockläte

073 074

Kattugglan sitter vid en trädstam under dagen för att komma undan irriterande småfåglar.

Kattuggla (Strix aluco) För att inte synas sitter vår mest kända uggla och trycker tätt intill den grova trädstammen. Då och då öppnas stora, svarta ögon som snart stängs igen. Kattugglan vilar på dagen och jagar i nattens mörker på tysta vingar, och dess spöklika beteende och läte gör att den sedan gammalt förknippas med död och olycka. Det gällt, gnälliga och tvåstaviga klevit-klevit används ofta av honan. Hanens dallrande, hoande sång hörs flera kilometer och är utdragen i två helt åtskilda delar: först ett utdraget hoooou, som efter ett par, tre sekunder följs av ett vibrerande ho-ho-hooooouu.

Kattugglan är en mellanstor (40–45 cm lång, 80–95 cm i vingspann), ovalt formad uggla med ett stort, runt huvud. Ansiktet är omgärdat av en ring av små fjädrar, som tillsammans med de stora svarta ögonen och ljusa, smala ögonbrynen ger den ett milt och vänligt utseende. Den tjocka fjäderdräkten förekommer i olika nyanser från helt grå till rödbrun och är vattrad med mörka och ljusa streck. I flykten upplevs den kompakt, och vingarna är korta, breda och kraftigt rundade.

Med hjälp av sin mycket väl utvecklade syn och skarpa hörsel fångar kattugglan smågnagare samt insekter, speciellt stora skalbaggar. I mer stadsnära miljöer tar den också småfåglar, med trastar som största bytet. Den häckar i alla öppna miljöer eller gles skog med inslag av gamla träd, helst ekar, till och med mitt inne i städerna.

Boet finns i håligheter i gamla träd, men också i holkar. Som tidigast läggs äggen i januari, och de tiggande ungarna kan då höras redan i mars även om det är långt vanligare att träffa på ungarna i början av maj. Ungarna som just hoppat ur boet försvaras med stor aggressivitet, även mot människor, men så snart de kan flyga upphör de värsta attackerna mot närgångna. Kattugglan är stannfågel och finns i hela södra Sverige upp till Värmland, Västmanland och Gästrikland.

83

Faŵgelsaŵng_kompakt_83 83

10-10-28 09.30.27

register

Register Alfågel 27

Järnsparv 118

Bergfink 176 Berguv 86–87 Björktrast 132 Blåhake 122 Blåmes 150–151 Bläsand 7, 24 Bofink 175 Buskskvätta 126–127

Kaja 166 Kanadagås 20 Kattuggla 83 Kentsk tärna 74 Knipa 26 Knölsvan 16 Koltrast 133 Korp 169 Kricka 25 Kråka 168 Kungsfågel 146 Kustlabb 66–67 Kärrsnäppa 56 Kärrsångare 140

Dalripa 42 Domherre 183 Dubbeltrast 130–131 Duvhök 36–37 Dvärgbeckasin 62 Ejder 28–29 Enkelbeckasin 61 Entita 156 Fasan 47 Fiskgjuse 33 Fiskmås 69 Fisktärna 76 Fjällripa 43 Gluttsnäppa 65 Gransångare 143 Gravand 22 Grågås 19 Gråhäger 12–13 Gråsiska 179 Gråsparv 172–173 Gråtrut 70 Gräsand 23 Gräshoppsångare 141 Grönbena 57 Grönfink 181 Gröngöling 98 Grönsiska 182 Grönsångare 144 Gulsparv 189 Gulärla 114 Gärdsmyg 115 Gök 96 Göktyta 100–101 Havstrut 72–73 Havsörn 32 Hornuggla 90–91 Hussvala 110 Hämpling 178 Härmsångare 145 Jorduggla 88–89

190

Ladusvala 4, 109 Lappsparv 187 Ljungpipare 54 Lövsångare 142 Mindre hackspett 104–105 Mindre korsnäbb 184 Morkulla 60 Nattskärra 97 Näktergal 119 Nötkråka 165 Nötskrika 162–163 Nötväcka 152 Ormvråk 34–35 Orre 46 Ortolansparv 188 Pilfink 174 Pärluggla 92–93 Ringduva 81 Rosenfink 177 Råka 167 Rödbena 63 Rödhake 120–121 Rödstjärt 123 Rödvingetrast 129 Rördrom 14–15 Rörhöna 50 Rörsångare 139 Sidensvans 116–117 Silltrut 71 Silvertärna 77 Sjöorre 31 Skata 164 Skogsduva 80

Skogssnäppa 58 Skrattmås 68 Skräntärna 75 Skäggdopping 10 Skäggmes 158–159 Slaguggla 84–85 Smålom 8 Snösparv 186 Sothöna 49 Sparvhök 38–39 Sparvuggla 94–95 Spillkråka 99 Stare 170–171 Steglits 180 Stenskvätta 124–125 Stjärtmes 157 Storlom 9 Storskrake 30 Storspov 59 Strandskata 52 Större hackspett 102–103 Större strandpipare 53 Svarthakedopping 11 Svarthätta 135 Svartmes 154 Svartsnäppa 64 Svartvit flugsnappare 147 Sånglärka 106 Sångsvan 17 Sädesärla 113 Sädgås 18 Sävsparv 185 Sävsångare 138 Talgoxe 148–149 Talltita 155 Taltrast 128 Tjäder 44–45 Tofsmes 153 Tofsvipa 55 Tordmule 78–79 Tornfalk 40–41 Tornseglare 108 Trana 51 Trädgårdssångare 134 Trädlärka 107 Trädpiplärka 112 Turkduva 82 Törnskata 160–161 Törnsångare 137 Vattenrall 48 Vitkindad gås 21 Ängspiplärka 111 Ärtsångare 136

litteratur

Litteratur Andersson, B., Svensson L. & Zetterström D. Fågelsång i Sverige Mono Music, Stockholm 1990 Jonsson, L. Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern Wahlström & Widstrand, Stockholm (1993) 1996 Pedersen J., Eriksson J. & Bridén G. Sveriges Fåglar – Fälthandbok för alla Bokförlaget Semic, Stockholm 2008 Sample, G. Bird Songs & Calls of Britain and Northern Europe Collins 1996 Sveriges Ornitologiska förening Sveriges Fåglar Stockholm 2002 Svensson, L., Grant, P. J., Mullarney, K. & Zetterström, D. Fågelguiden – Europas och Medel­havsområdets fåglar i fält Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999 Omarbetad och utökad upplaga, Bonnier Fakta, Stockholm 2009

adresser Sveriges Ornitologiska förening sof www.sofnet.org Tel: 08-612 25 30 Svenska Naturskyddsföreningen snf www.naturskyddsforeningen.se Tel: 08-702 65 00 Världsnaturfonden wwf www.wwf.se Tel: 08-624 74 00

191

författarpresentation

Författarpresentation jan pedersen är fotograf, författare, skribent och äventyrare. Han är fågelskådare sedan gymnasieåren och har i mer än 24 år lett naturresor över hela världen. Han har även arbetat som tillsynsman och guide i svenska naturreservat. Jan har skrivit talrika artiklar för dags- och fack­tidningar om djur, natur, människor och resor. Han anlitas också flitigt som föredrags­hållare för en bred publik och är en mycket efter­frågad kursledare.

Jan Pedersens första bok I Arabiens öknar blev av Världsnaturfonden wwf utsedd till Årets Pandabok 2000 för barn och ungdom. Den var resultatet av mer än sjutton expeditioner på kamelrygg med beduiner i Arabiens kargaste öknar. Hans senaste bok är Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Göran Bridén och Jony Eriksson som utgavs 2008.

lars svensson är ornitolog och författare och en av Sveriges mest aktade fågel­ kännare. Tillsammans med Dan Zetterström, Killian Mullarney och den framlidne Peter J Grant har han gjort det storsäljande standardverket Fågel­guiden – Europas och Medelhavs­ områdets fåglar i fält (1999, 2009). Han är även författare till Identification Guide to European Passerines (1970) som kommit ut i flera upplagor, dessutom till ett flertal special­artiklar om identifiering av snarlika fågelarter. Han är en mycket uppskattad före­ läsare om fåglar och har tidigare lett resor för fågelintresserade.

Lars Svensson har samlat fågelljud sedan 1970 och står för ljudinspelningen av fåglarna på den cd-skiva som medföljer den lilla boken Fågelsång i Sverige – 90 välkända fåglars läten (1990) som han gett ut tillsammans med Benny Andersson och Dan Zetterström.

jari peltomäki är finsk fågelfotograf på heltid sedan 1998 och ordförande för Finska Naturfotograferna. Han har vunnit talrika internationella priser och utmärkelser samt illustrerat ett flertal tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webb­ platsen Birdphoto (www.birdphoto.fi).

markus varesvuo är finsk fågelfotograf på heltid sedan 2005. Han har vunnit internationella priser och utmärkelser samt illustrerat talrika tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webbplatsen Birdphoto (www.birdphoto.fi).

jony eriksson är illustratör, naturmålare och flitig fågelskådare med flera separata utställningar bakom sig. Han har gjort ett stort antal illustrationer till bland annat läromedel. Publicerade 2008 boken Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Jan Pedersen och Göran Bridén.