”Jag klarar mig nog” svarade jag ynkligt. Jag koncentrerade mig hårt på att hålla andningen lugn. Janica föreföll vara långt borta och flöt in och ut ur fokus. ”Är det säkert? Jag kan stanna om du vill.” Hon säger samma sak varje morgon. ”Nä, det går bra, jag behöver lite tid att vara ensam.” ”Okej, jag kommer och tittar till dig på lunchen.” Sedan var hon borta. Nu är det bara jag och lägenheten och mina dystra tankar kvar. Jag vet att Janica är orolig för mig. Hon har funnit mig stirrande in i tomma intet alltför ofta. Jag vet att hon tror att jag filar på självmordstankar. Men i själva verket är det något annat som har upptagit mina tankar de senaste dagarna. Det är något som har förbryllat mig ända sedan jag fick höra om din olycka. De första dagarna var hjärnan alldeles för igenproppad med sorg och jag upplevde en känsla av att allt egentligen inte hände mig. Det var som om jag iakttog någon annans lidande. Om jag bara kunde förmå mig att krypa ut ur min kvävande kokong skulle jag upptäcka att allt var precis som vanligt. Jag vet att detta låter löjligt. Jag vet ju att du är död. Det var jag som tog emot telefonsamtalet. Det var jag som förtvivlat försökte ta tåget in till Malmö för att övertyga mig själv om att rösten på andra sidan telefonlinjen hade fel. Jag ville försäkra mig om att du fortfarande satt på ditt kontor på Norra Vallgatan och jobbade som vanligt. Men det gjorde du naturligtvis inte och jag var inte ens i stånd att kliva på tåget. Motvilligt insåg jag att det var jag som hade haft fel, du är verkligen död. Jag har till och med sett din sargade kropp ligga livlös på en bår i källaren på Malmö sjukhus. Ändå väntade jag på att livet skulle bli normalt igen och att mina tankar skulle slita sig loss från den sega geggan
13