Page 1

Sara Önnebo

Vad hände i Tulisaari?

När Annika Björklund plötsligt omkommer i en olycka drabbas dottern Emilia av en förlamande sorg och av någon oförklarlig anledning även rädsla. Hon känner instinktivt att det är något som inte stämmer och börjar så småningom göra efterforskningar i moderns liv. Det blir snart uppenbart för Emilia att det är mycketsomhonintekännertillommodernsförflutna och att Annika bar på en mörk hemlighet. För att ta reda på mer beger hon sig till det lilla samhället Tulisaari i Finland där Annika växte upp. Emilia har ingen aning om vad som väntar henne där och är helt ovetande om vilken fara hon befinner sig i.

Sara Önnebo

www.bod.se

Vad hände i Tulisaari?


To my love and only who is from Finland

1


Fler titlar av Sara Önnebo Spänningsroman: Liv och död i London, 2013 Barnböcker: Morrdjuren finner lycka, 2014 Oli reser till Barcelona, 2013 Laia-Majas sommarlov, 2013

Läs mer på: www.saraonnebo.com

2


Sara Ă–nnebo

Vad hände i Tulisaari?

3


Tulisaari är ett påhittat samhälle. Alla personer och händelser i vad hände i Tulisaari är uppdiktade och existerar endast i författarens fantasi och på sidorna i denna roman. Eventuella likheter med verkligheten är en ren tillfällighet.

Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-231-6 Vad hände i Tulisaari? © Sara Önnebo 2014 Dikter © Sanna Heinilä 2014 Redigering: Agneta Önnebo Omslagsbild: Sara Önnebo

4


PROLOG Torsdag, 26e januari 2012 Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari. Så löd Annika Björklunds sista ord till sin dotter. Dagen då Emilia Björklunds älskade mamma krossades till döds av en stadsbuss började som vilken annan dag som helst. Det fanns inga avvikelser från det vanliga som tydde på att denna dag skulle sluta med bråd död, blod och tårar. De svarta änglarna som hon skymtat ända sedan hon var en liten flicka hade inte visat sig på länge och Emilia antog därför att allt var frid och fröjd i hennes liv. Hon vaknade 09.03 när grannen smällde igen dörren till sin lägenhet och stampade ner för trappan. Hon drack en kopp svart kaffe och tryckte i sig en tallrik med fil och flingor. Hon duschade och klädde på sig. Klockan 09.47 lämnade hon lägenheten på Mariagatan som hon delade med barndomsvännen och bästa kompisen Janica. Som vanligt hade Janica gått hemifrån flera timmar tidigare. Emilia cyklade upp till Lunds universitetssjukhus, gick in i labbet på Biomedicinskt centrum och förberedde dagens experiment. Annika ringde sin dotter från sitt kontor 11.31. Hon ringde vid samma tid varje dag, precis innan hon gick på lunch. De småpratade en stund kring alldagliga ting och gjorde gemensamma planer för kvällen. Lunchen åt Emilia sittande vid sitt skrivbord med en bunt vetenskapliga artiklar framför sig. Klockan 13.26 var hon sysselsatt med att

5


fördjupa sig i en sammanfattning om epigenetisk kontroll av gener i immunsystemet. Då hördes ringsignalen som för alltid skulle förändra hennes liv. Fram till dess kan hon återkalla nästan varje detalj av dagens händelser. Varje gång hon går igenom det i sina tankar kan hon spola fram eller tillbaka. Skynda på eller sakta in dagens vardagliga skeden. Men hon kan inte ändra något. Hur gärna hon än skulle vilja. Emilia hörde orden som förklarade att hennes mamma blivit påkörd av en buss och avlidit på plats. Det fanns inget de kunde göra. Något klickade till i hjärnan på henne. Hon slapp åtminstone att lida. Allt blev svart.

6


Eilinen on iäti mennyt, huominen on iäti tuleva. Gårdagen är för evigt förgången, morgondagen är för evigt i framtiden.

Sanna Heinilä

7


Kapitel 1 Utdrag ur Emilias dagbok. Måndag, 6e februari 2012 Kära dagbok! Detta är något nytt för mig. Jag har aldrig skrivit dagbok förut. Eller det är inte helt sant. Jag fick en dagbok i present av mamma en gång när jag var liten och kände mig tvungen att åtminstone skriva ett par rader i den. Kära dagbok! Mitt namn är Emilia Björklund och jag föddes en regnig vårdag för sju år sen. Jag bor med min mamma. Min pappa är försvunnen eller död, jag vet inte så noga. Honom har jag aldrig träffat. Idag har jag ätit glass för det är min födelsedag. Jag skriver mer en annan dag. Det var allt jag skrev den gången och löftet om att skriva mer en annan dag infriades aldrig. Men igår stack Janica en dagbok i handen på mig. ”Här, skriv. Skriv ner allt som rör sig i ditt tilltrasslade huvud. Om du inte kan prata om det kanske du åtminstone kan skriva om det. Annars blir du tokig. Och det har jag verkligen inte tid med.” Så här är jag nu. Janica vakar över mig som en hök och nickar uppmuntrande när hon ser att jag faktiskt skriver något. Fast det kunde lika gärna ha varit oläsliga

8


krumelurer. Det får hon aldrig veta för jag kommer nämligen aldrig någonsin att visa någon vad jag skriver i denna bok. Förresten, Kära Dagbok, ta inte illa upp men jag tror att jag kommer att skriva till min mamma i fortsättningen. Lika gärna som att skriva till en låtsaskompis i skepnad av Kära Dagbok kan jag skriva till min mamma som inte längre finns. Älskade mamma, nu orkar jag inte mer. Jag skriver mer en annan dag.

Onsdag, 8e februari 2012 Sent på eftermiddagen samma dag som du dog och jag helt plötsligt gick in i mörkret och tillfälligt tappade minnet påträffades jag nere på Lunds pågatågstation. Där irrade jag förvirrat omkring på perrongen mellan biljettmaskinerna och väntrummet och gjorde pendlarna nervösa. En biljettkontrollant lyckades efter mycket tålamod och lirkande få ur mig numret till Janica. Hon hade sprungit runt i Lund och letat efter mig större delen av dagen och kom genast för att hämta hem mig. Hon har tagit hand om mig ända sedan dess, men det är du väl knappast förvånad över. Själv är jag helt oförmögen att klara av komplicerade saker som att till exempel äta frukost, duscha, ta på mig kläder som inte består av ”mjukis” material eller gå ut. Mörkret har skingrats en aning men ljuset fladdrar svagt och är långt borta.

Torsdag, 9e februari 2012 Har det verkligen gått två veckor redan? Har jag överlevt så

9


länge utan dig på jorden? Jag kommer nästan inte ihåg någonting från dessa dagar. Janica har tagit hand om allt. Det krävdes så klart att jag infann mig till begravningen men det var bara kroppen som var där. Tankarna var någon annanstans. Långt borta. Tillsammans med dig. Vi var i Tulisaari hos mormor Maikki, eller Maikki mumma som jag kallade henne. Jag har ingen aning om varför mina tankar svävade just dit, det var evigheter sedan vi var där. Det var sommar, äppleträden blommade. Du var lycklig. Jag var bara en liten flicka men jag lade märke till förändringen i dig. ”Allt kommer att bli så bra nu, flickan min” viskade du till mig om natten när jag kröp upp i sängen bredvid dig. Morbror Jussi snarkade i rummet intill. Men sedan var det något som vissnade inom dig mamma. Efter den sommaren såg jag aldrig att det strålade om dig på det viset igen. Men jag frågade dig aldrig varför. Och är inte ens säker på att du hade svarat om jag kommit mig för att fråga. Nu är det för sent. Jag satt så försjunken i dessa tankar och minnen att jag knappt märkte när det var min tur att gå och lägga blommor på kistan och säga farväl. Jag stapplade fram på ostadiga ben med Janica och Nadzia vid min sida. Tårarna och snoret rann utefter ansiktet och jag fick inte fram ett enda ord till avsked, bara ett dämpat hulkande. Jag glömde helt bort att tacka alla för att de kommit. Något som kanske var ännu värre var att jag smög hem istället för att gå på mottagningen i församlingshemmet efteråt. Janica och Nadzia hade ordnat så fint med blombuketter och hembakade kakor. Jag är ledsen men jag orkade helt enkelt inte med det. Naturligtvis hade alla överseende med mitt mycket dåliga uppförande. Jag har trots allt just förlorat min mamma.

10


Söndag, 12e februari 2012 Huvudvärken har kommit tillbaka. Dagarna efter att du lämnade mig var den som bortblåst, som om du hade tagit den med dig i graven. Det hade bara varit passande. Ända sedan jag var liten har du försökt lindra min ständiga huvudvärk och återkommande migrän. En sista omtanke från dig mamma. Men nu när den nästan panikartade ångesten börjar släppa greppet om mig har huvudvärken börjat smyga sig på igen. Jag blir yr bara av att skriva. Jag måste vila.

Torsdag, 16e februari 2012 Jag gömmer mig fortfarande från världen. Jag är fast i en dimma av sorg och av någon oförklarlig anledning också rädsla, som om något obehagligt väntar på mig. Men jag vet inte vad. Jag vill bara gömma mig för det onda som jag vet måste komma. Jag låser in mig i lägenheten i väntan på att min fruktan ska avta. Jag överväger att bli eremit. Det är lite ovanligt att ha sådana funderingar i så unga år. Men det är kanske bäst om jag stannar här i lägenheten för alltid. Jag har inte sagt ett ord om detta till Janica. Hon är redan orolig för att jag håller på att tappa greppet. Och om jag ska vara riktigt ärlig är mitt grepp om verkligheten mycket löst för tillfället. Jag slungas mellan livet i mina mardrömmar och livet i dimman (det är det som jag numera kallar min vakna tid för). Jag klarar inte längre av att utföra ens de enklaste sysslor. Den enda rutinen i mitt liv för tillfället är att skriva dagbok varje dag. Och att fantisera om din olycka. I de lyckliga fantasierna slänger du dig undan bussen i

11


sista stund och får bara ett par blåmärken på knäna. När vi träffas senare på kvällen berättar du skrattande om hur du nästan blev överkörd av en buss. Men i de flesta fantasierna ser jag framför mig hur ditt vänliga ansikte krossas av hård metall. Hur all din kärlek, dina drömmar och livskraft sakta sipprar ut ur kroppen och bildar en klibbig pöl med vinrött blod på asfalten. Sedan kommer tårarna. Forsande. Jag kurar ihop mig på soffan. Sitter och stirrar ut i tomma intet. Janica har hittat mig i detta katatoniska tillstånd flera gånger när hon kommit hem från universitetet. Hon börjar bli orolig!

Fredag, 17e februari 2012 För första gången någonsin var jag glad att jag vaknade med en bankande huvudvärk. Om jag koncentrerar mig tillräckligt mycket på den bultande smärtan bakom ögonen känner jag nästan inte smärtan i bröstet. Så fort jag tänker på dig får jag svårt att andas och möblerna i rummet började snurra. Jag gråter lite till. I morse när Janica kom in till mig med morgonkaffet som vanligt såg hon trött och nedstämd ut. Hennes svullna ögon och rödflammiga ansikte skvallrade om att hon också hade gråtit. Janica är den enda människan jag känner som är allergisk mot sina egna tårar och vid de sällsynta tillfällen då hon gråter blossar hennes ansikte upp i en rödlila nyans. Men allt detta vet du ju redan. Du har känt Janica lika länge som jag har gjort. ”Hur mår du?” frågade Janica men bestämde sig för att det var en dum fråga och fortsatte utan att vänta på svar. ”Vågar jag lämna dig ensam?” Jag får samma fråga varje morgon.

12


”Jag klarar mig nog” svarade jag ynkligt. Jag koncentrerade mig hårt på att hålla andningen lugn. Janica föreföll vara långt borta och flöt in och ut ur fokus. ”Är det säkert? Jag kan stanna om du vill.” Hon säger samma sak varje morgon. ”Nä, det går bra, jag behöver lite tid att vara ensam.” ”Okej, jag kommer och tittar till dig på lunchen.” Sedan var hon borta. Nu är det bara jag och lägenheten och mina dystra tankar kvar. Jag vet att Janica är orolig för mig. Hon har funnit mig stirrande in i tomma intet alltför ofta. Jag vet att hon tror att jag filar på självmordstankar. Men i själva verket är det något annat som har upptagit mina tankar de senaste dagarna. Det är något som har förbryllat mig ända sedan jag fick höra om din olycka. De första dagarna var hjärnan alldeles för igenproppad med sorg och jag upplevde en känsla av att allt egentligen inte hände mig. Det var som om jag iakttog någon annans lidande. Om jag bara kunde förmå mig att krypa ut ur min kvävande kokong skulle jag upptäcka att allt var precis som vanligt. Jag vet att detta låter löjligt. Jag vet ju att du är död. Det var jag som tog emot telefonsamtalet. Det var jag som förtvivlat försökte ta tåget in till Malmö för att övertyga mig själv om att rösten på andra sidan telefonlinjen hade fel. Jag ville försäkra mig om att du fortfarande satt på ditt kontor på Norra Vallgatan och jobbade som vanligt. Men det gjorde du naturligtvis inte och jag var inte ens i stånd att kliva på tåget. Motvilligt insåg jag att det var jag som hade haft fel, du är verkligen död. Jag har till och med sett din sargade kropp ligga livlös på en bår i källaren på Malmö sjukhus. Ändå väntade jag på att livet skulle bli normalt igen och att mina tankar skulle slita sig loss från den sega geggan

13


som höll dem fast i förtvivlans sankmarker. På grund av detta har det tagit lite tid att formulera för mig själv vad som låg och skavde mot förståndet, som en gren som envist rispar mot en fönsterruta en stormig höstnatt. Varför var du inte på ditt arbete? Hur kom det sig att du blev påkörd av en buss på vägen utanför din lägenhet på andra sidan staden? Jag hade ju precis pratat med dig. Du skulle komma in och träffa mig i Lund direkt efter jobbet? Varför var du på väg hem? När du ringde sa du att det var något viktigt du ville berätta för mig. ”Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari.” Du ville att vi skulle prata om det över en middag. Vad var det du ville berätta för mig? Vad var det som fick dig att ändra dig? Varför hade du så bråttom hem? Varför lämnade du mig med så många obesvarade frågor?

Lördag, 18e februari 2012 Janica och jag har varit bästisar i hundra år. Eller åtminstone i 24 år, tio månader och åtta dagar. Vi föddes på samma dag på samma sjukhus och du och Nadzia hamnade på samma rum på BB. Ni blev genast goda vänner och på den vägen är det. Egentligen hade vi inte något val. Vi var mer eller mindre tvungna att bli bästa kompisar. Ungefär som man inte kan välja vem som blir ens syster. Men om jag hade kunnat välja hade jag definitivt valt Janica till min syster. Och på något sätt är hon faktiskt som min riktiga syster. Jag har nästan inte ett enda minne från barndomen och tonåren där inte Janica finns med. Jag fokuserar på detta. Att jag har Janica, Nadzia och Åke. För nu när du är borta mamma, nu är det bara jag kvar. Nu är du hos Maikki mumma och morbror Jussi i himlen. Kanske

14


finns pappa också där. Du ska veta att jag inte klandrar dig. Jag är säker på att du hade dina skäl. Men jag önskar att jag visste vem min pappa är. Och var han finns. Om han fortfarande finns i livet. Jag önskar att jag hade varit envisare. Att jag tagit reda på det medan du fortfarande fanns i livet. Men jag tänkte att det fanns gott om tid. Att när tillräckligt med tid förflutit kanske du skulle berätta för mig om min pappa. För jag måste ju ha en pappa någonstans. Vet han ens om att jag finns? Det var många år sedan jag slutade fråga om min pappa. Och nu är det för sent. Vad var det som du inte ville berätta för mig? Är pappa en gift man? Kanske har jag halvsyskon där ute någonstans. Det är något jag undrat över många gånger. Eller är pappa en riktigt otrevlig typ, kanske till och med kriminell. Kanske sitter han i fängelse. Eller håller han sig gömd någonstans? Är det därför du inte ville berätta för mig vem han är? Eller kan det vara så att inte ens du vet vem min pappa är. Vi har ju alla hört talas om det rosaskimrande bekymmerslösa 80-talet. Kanske var min pappa en främling som du blev stormförälskad i och hade en perfekt romantisk natt tillsammans med men aldrig såg igen. Det är så jag alltid har valt att tänka på honom. Som en stilig främling. Jag låter de olika skuggiga fantasierna om min pappa skena fritt i tillståndet mitt emellan sömn och vakenhet. Ljusfläckar blixtrar för ögonen. Jag blundar och så småningom flyter medvetandet bort och oroliga drömmar tränger sig in i min trötta hjärna. Jag är vagt medveten om att Janica lägger en filt över mig och dämpar ljusen. Jag kan känna hennes närvaro som en tröstande hand och vet att hon tålmodigt sitter i den slitna fåtöljen, som hon köpt på loppis för många år sedan, tills hon försäkrat sig om att jag sover. Men jag sover inte. Jag väntar jag med. Tålmodigt. På att Janica ska resa sig upp och försvinna in på sitt rum. Då

15


pratar jag med dig. Ett helt normalt ensidigt samtal med min döda mamma från sidorna i en dagbok. Då finns du åter här hos mig.

16


Sara Önnebo

Vad hände i Tulisaari?

När Annika Björklund plötsligt omkommer i en olycka drabbas dottern Emilia av en förlamande sorg och av någon oförklarlig anledning även rädsla. Hon känner instinktivt att det är något som inte stämmer och börjar så småningom göra efterforskningar i moderns liv. Det blir snart uppenbart för Emilia att det är mycketsomhonintekännertillommodernsförflutna och att Annika bar på en mörk hemlighet. För att ta reda på mer beger hon sig till det lilla samhället Tulisaari i Finland där Annika växte upp. Emilia har ingen aning om vad som väntar henne där och är helt ovetande om vilken fara hon befinner sig i.

Sara Önnebo

www.bod.se

Vad hände i Tulisaari?


9789174632316  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you