9789129672060

Läs också Kartkatastrofen Klockkatastrofen Kolla in Ingelin Angerborns hemsida!

www.ingelin.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text Ingelin Angerborn 2010 © Omslag och illustrationer: Jenny Karlsson Omslagsform: Jeannette Wigren Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67206-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Kaninkatastrofen.indd 6

2009-12-16 10.47

Viktor

Vilma

Viktor, Vilma och jag, Viking, har en hemlig klubb.

AB Klant & Kompani. Det 채r jag som 채r Klant och Viktor och Vilma som 채r Kompani.

Viking

I_Kaninkatastrofen.indd 7

2009-12-16 10.47

Aj, din klantskalle!

AB Klant & Kompani hade samlats för ett nytt hemligt möte. Den här gången i Viktors lillasysters lekstuga, som var mysig men trång och hade väldigt lågt i tak.

– Vad ska vi göra nu då? sa jag.

Viktor plockade fram en penna och blocket där vi skrev ner våra regler, anti-klant-övningar och sånt.

– Vi får väl hitta på en ny anti-klant-övning, sa han.

Vilma suckade.

9

I_Kaninkatastrofen.indd 9

2009-12-16 10.47

– Jag vet inte om dom där övningarna var nån bra idé, sa hon. Vi klarade ju inte ens av att gå ut med en liten hund utan att klanta till det.

– Men, sa Viktor, vad ska vi göra annars?

Vilma ryckte på axlarna.

– Vi får väl vara klantiga helt enkelt, sa hon, resten av livet.

– NEJ! sa jag och reste mig häftigt.

Jag hade alldeles glömt bort taket.

– Aj, min skalle! stönade jag och sjönk ner på pallen igen.

– Aj, din klant-skalle, menar du! fnissade Vilma.

Jag gned mitt huvud och blängde på henne.

– Vi måste faktiskt öva, sa jag. Det är ju jätteviktigt! Annars … annars …

Jag tänkte på Meltem. Tjejen som jag har varit kär i sen hon började i min klass. Hon med den söta, 10

I_Kaninkatastrofen.indd 10

2009-12-16 10.47

allvarliga munnen och ögon som stjärnor. Hon som doftar hallonsuddis när hon går förbi min bänk. Hon som får min hjärna att snurra och mitt hjärta att stanna. Tjejen som jag aldrig kommer att få krama, så länge jag är en klantskalle.

– Annars vadå? sa Vilma.

Jag ryckte på axlarna. Det där gick inte att förklara.

– Jag håller med Viking, sa Viktor plötsligt. Vi måste faktiskt öva.

11

I_Kaninkatastrofen.indd 11

2009-12-16 10.47

– Gärna för mig, sa Vilma. Men vad ska vi hitta på då?

Viktor tuggade på pennan.

– Vi kanske kan … passa min lillasyrras vandrande pinnar, sa han sakta.

Vilma skakade på huvudet.

– Nä, inga mer djur, sa hon och suckade.

Viktor fortsatte att tugga på pennan.

– Vi kanske kan vara barnvakt? sa han efter en stund. Min storasyrra har en bebis …

– Du är inte klok, sa jag.

– Vi kanske kan … rulla tummarna? sa Vilma och skrattade.

Och det kunde vi faktiskt. Utan att klanta till det.

– Nä, men på riktigt, sa Viktor efter en stund. Vad ska vi göra?

Jag fnissade till.

12

I_Kaninkatastrofen.indd 12

2009-12-16 10.47

– Vi kan ta katten och …

Längre hann jag inte förrän Vilma också slog huvudet i taket.

– Katten, stönade hon och gned sig i huvudet. Jag skulle ju mata grannens katt. Hur kunde jag glömma det? Gud, vad klantig jag är!

– Vi vet, sa jag och fnissade ännu mer.

Vilma och Viktor skrattade också.

– Jag måste gå, sa Vilma. Vi får träffas i morgon igen.

Jag nickade. Och eftersom det faktiskt var jag som var ordförande, så bestämde jag att alla skulle ha hittat på en anti-klant-övning till mötet i morgon.

– Var ses vi? sa Viktor. Här?

– Helst inte, sa Vilma och jag på samma gång.

13

I_Kaninkatastrofen.indd 13

2009-12-16 10.47

Chansen Dagen därpå var en fredag. Det är den bästa dagen, för då har min klass syslöjd. Och jag får sitta mitt emot Meltem.

Som vanligt började min hjärna snurra och jag gjorde allt jag kunde för att hon skulle se mig.

Jag låtsassydde i läppen, drog i fingrarna tills det sa plopp, viftade på öronen och härmade en padda. Men som vanligt såg hon mig inte. Hon knep bara ihop sin allvarliga mun och viskade tyst till Dilsa, som sitter bredvid.

14

I_Kaninkatastrofen.indd 14

2009-12-16 10.47

Jag visste inte vad jag skulle göra för att få Meltem att se mig. Och tycka om mig. Jag var och förblev en klantskalle.

Men på sista lektionen fick jag plötsligt min chans.

Mitt i roliga timmen gick Meltem fram och viskade något till fröken Jenny.

Jenny nickade och log mot Meltem som gick och satte sig igen.

– Lyssna allihop, sa fröken. Meltem undrar om det är nån som skulle kunna ta hand om hennes kanin i helgen, för hon ska åka bort och vill inte lämna den ensam.

Fröken hann inte prata färdigt förrän halva klassen hade räckt upp handen.

Jag också.

Det här var min chans. Min chans att få Meltem att se mig. Och tycka om mig.

15

I_Kaninkatastrofen.indd 15

2009-12-16 10.47

– Vad roligt att det är så många som vill hjälpa Meltem, sa fröken och log igen. Men tänk nu efter, så att ingen där hemma är allergisk eller nåt sånt.

Hälften av händerna försvann. Men jag fortsatte vifta.

– Ojdå, sa fröken. Och tänk efter så att ni är helt säkra på att ni inte ska åka bort eller ha främmande eller så.

Nu var vi bara två kvar. Elin och jag.

– Då ska vi se, sa fröken, då är det Elin och Viking kvar. Vem ska få den stora äran, Meltem?

– Jag, jag, jag! sa jag och viftade ivrigt.

– Elin, sa Meltem.

Jag tog ner handen och suckade tungt.

Elin log.

– Bra, sa fröken. Men Elin, du måste kolla med mamma och pappa först, så att det är okej.

16

I_Kaninkatastrofen.indd 16

2009-12-16 10.47

Elin nickade. Sen satte hon plötsligt handen för munnen.

– Oj, jag glömde att jag ska vara hos pappa. Då går det inte, sa hon besviket. Han tål inte pälsdjur.

Fröken Jenny tittade på mig.

17

I_Kaninkatastrofen.indd 17

2009-12-16 10.47

– Jaha, sa hon, då är det bara du kvar, Viking.

Jag tittade på Meltem och log så fint jag kunde.

Och äntligen, äntligen tittade hon på mig. Men hon tyckte nog inte om mig precis. Inte än i alla fall.

– Jag vet inte, sa hon och knep ihop munnen. Det kanske är bättre att hon får vara ensam …

Jag svalde. Den här chansen fick inte gå förlorad.

– Snälla, sa jag. Jag är … typ kaninexpert. Jag lovar!

Vi har jättemånga kaniner hemma och min mamma är ordförande i Kaninklubben.

Meltem fortsatte att knipa ihop munnen.

– Är det sant? sa hon.

Jag nickade allvarligt. De två sista sakerna var i alla fall alldeles sanna.

Meltem tittade på mig en lång stund. Sen suckade hon djupt och nickade.

– Okej då, sa hon.

18

I_Kaninkatastrofen.indd 18

2009-12-17 11.58