9789137136059

Magnus Wennerholm Emma Jangestig

Varför gråter inte Emma?

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 3

2010-10-18 10:18:44

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © 2010 Magnus Wennerholm och Emma Jangestig Omslag H:son D/Islington AB Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2010 ISBN 978-91-37-13605-9

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 4

2010-10-18 10:18:44

Innehåll

1 Händelsen 9 2 Det längsta dygnet 27 3 Två dödsbud 43 4 Avskedet 73 5 Gråta med munnen 85 6 Hem igen 115 7 Varför gråter inte Emma? 135 8 Hopp och fasa 177 9 Livsklossar 203 10 Uppgörelsen 229 11 Återupprättelsen 259 Epilog 265 Efterord och tack 271

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 5

2010-10-18 10:18:44

Wennerholm, Jangestig_Varfรถr grรฅter inte Emma_inlaga.indd 6

2010-10-18 10:18:44

Förundersökningsprotokoll 1900-K8001-08 Polismyndigheten Västmanlands län Tekniska roteln Möjligt händelseförlopp kvällen den 17 mars 2008 Efter en tolkning av brottsplatsen med tolkning av blodspår, analys av blodstänken, obduktion och rättsläkarundersökning av offren samt efter att familjens rutiner blivit kända har ett möjligt händelseförlopp vuxit fram: Maximilian och Saga har varit redo för ”nattning” när en person kommit in genom villans entrédörr med avsikt att döda Emma, Maximilian och Saga Jangestig. Personen har varit utrustad med en klohammare som använts som tillhygge då mängder med slag har riktats mot offrens huvuden.

Emma Jangestig har varit den som först mött gärningsmannen innanför entrédörren där hon upprepade gånger tillfogats kraftigt våld mot främst huvudet. Emma har, innan eller i samband med att hon fallit omkull, tagit stöd mot hallväggen norr om dörren till arbetsrummet. Emma har sedan blivit liggande intill den västra väggen strax innanför entrédörren.

I nästa skede har Maximilian Jangestig kommit fram till Emma och gärningsmannen varefter även Maximilian utsatts för upprepat våld mot huvudet. Maximilian har förflyttat sig

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 7

2010-10-18 10:18:44

under den tid han blivit slagen. Maximilian har efter misshandeln blivit liggande på den inre hallmattan, strax söder om öppningen till köket.

Efter detta har även Saga Jangestig utsatts för upprepat våld mot huvudet. Saga har under misshandeln funnits i den inre delen av hallen. I samband med misshandeln har hon tappat sin nappflaska utanför öppningen till köket. Saga har slutligen blivit liggande på mattan nedanför trappan till övervåningen.

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 8

2010-10-18 10:18:44

1 Händelsen

Emma satt på huk i hallen och klädde på Saga hennes rosa overall medan Max drog på sig vinterstövlarna. Han var ju stora pojken och kunde klä på sig själv, och då och då gav han sin lillasyster en ansvarsfylld blick. Saga däremot låg och skrattade på hallgolvet och tittade upp på Emma som drog upp hennes dragkedja. Saga planerade alltid nya bus.

Emma reste sig upp och klädde på sig. Blöjor och välling var redan packade, de var redo att gå.

Hon ställde sig framför spegeln för en snabb koll och borstade håret. Utseende var inte det viktigaste i livet, men det där långa, blonda håret var hon stolt över. I spegelramen satt fotot på Emma och Thomas i solnedgången på Öland när de var nykära. Det var inte ens ett år sedan, men nu levde de familjeliv i villa. Emma tittade ner under trappen där Max hade sin koja. Leksakerna låg utspridda. Max tygelefant. Sagas docka. Gunghästen.

Det kanske var lite stökigt men det var ett hus som var fullt av liv. Och det var precis vad Emma alltid hade önskat sig.

Hon skulle just öppna dörren när hon kom ihåg påskkorten.

Hon hämtade dem och stoppade ner dem i Sagas väska.

Det var ett riktigt ruggigt marsväder men Emma lade en filt över Saga i barnvagnen och gick ut på gatan. Max brydde sig inte det minsta om kylan utan promenerade raskt bredvid vagnen. Emma märkte hur han noggrant följde husväggarna med blicken. Hon visste att en fråga var på väg. Max skulle 9

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 9

2010-10-18 10:18:44

snart fylla fyra år och ville veta allt. Allt om allt.

– Mamma, är det en trea?

Han tittade på husnumren.

– Ja, det är en trea, svarade Emma. Lika många år som du är!

Max tystnade och fortsatte titta på villorna.

– Mamma, vad är det för nummer, då?

– Det är en femma.

– Mamma, vad bor vi på, då?

– Vi bor på nummer två. Fast vi har en bokstav också. Så vi bor på 2B. – 2B på Verktygsgatan! sade Max stolt.

Både Max och Saga behövde få komma ut och aktivera sig lite. På måndagar var dagis stängt så de promenerade genom stan mot Familjecentralen, öppna förskolan. De passerade de gamla trähusen längs Arbogaån och gick förbi torget vid Coop där pappa jobbade. Emma hade jobbat extra där tidigare, men nu kunde hon inte tänka sig ett bättre liv än att vara mamma på heltid. Efter gymnasiet hade hon jobbat på McDonald’s, i kassan till att börja med men snart blev hon ansvarig för att ordna barnkalasen i stället. Hennes vänner brukade kalla henne bullmamma. Det hade ingen negativ klang för Emma.

Tvärtom, hon älskade att vara bullmamma! Hon visste att hon var lite annorlunda på det sättet. Men alla visste också att det inte var någon idé att försöka rubba hennes beslutsamhet när det gällde mammalivet. Lika envis som sin far, som mamma brukade säga.

Emma öppnade grinden och körde in vagnen under cykelställets tak vid Familjecentralen. Hon öppnade dörren till källarvåningen i det gamla stenhuset. Max tog tag i handtaget och gick försiktigt stegen ner. Saga visste att hon inte fick gå i trappor själv och väntade tills Emma tog henne på armen. Så snart de kom ner sprang Max raka vägen till en Legoborg och började 10

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 10

2010-10-18 10:18:44

leka. Saga väntade tills hon var säker på att mamma klätt av sig och fanns bakom, sedan tultade hon in till sin älsklingshörna som låg avskilt med ett litet köksbord, en servis, strykjärn och dockor. Emma älskade att se Saga sitta där som om hon hade sitt eget lilla hem och sin egen familj.

Medan barnen lekte passade Emma på att prata med de andra föräldrarna. Som vanligt fick hon frågor om Saga. De flesta kände till att hon hade tunntarmsattresi och var tvungen att få näringsdropp varje dag. Emma berättade gärna. Hon var stolt över att klara av att vårda Saga hemma. Varje tisdag och fredag åkte hon till vårdcentralen och hämtade frigolitlådan med dropp som skickats dit från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Saga hade gått igenom flera operationer som nyfödd och hade fått en portacat, en slang som låg precis under huden vid nyckelbenet.

Varje kväll kopplade Emma på droppet. Hon hade gjort en rutin av det och Saga visste att efter tandborstningen var det dags att lägga sig på fällen bredvid sängen. Det hade blivit som en rolig lek och ett led i nattningsprocessen. Max följde allt noga och varje kväll ställde han samma kontrollfråga.

– Mamma, har du spritat händerna?

Max brukade få hjälpa till att spruta in koksaltlösning i slangen. Den löste upp klumpar som kunde ha bildats under dagen. Saga fick också läkemedel som hindrade hennes blod från att koagulera. Sedan kopplade Emma på själva droppet och lade en kompress mellan slangen och huden så att det inte skulle bli några skavsår.

Hon var en sådan kämpe, hennes busiga Saga. Med en så tuff start på livet skulle hon vara rustad att klara vad som helst.

Det blev dags för mellanmål, och Emma gick och hämtade Sagas välling. Max sade att han ville ha en ”sådan hååård macka med marmelad på!”. I köket fanns mackor, saft och frukt för fem kronor. Men ingen marmelad.

11

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 11

2010-10-18 10:18:44

– Det finns ingen marmelad, Max. Men du kan ta ost på mackan i stället!

– Åh, sade Max besviket med handen under hakan. Okeeej, då.

Han var så tålmodig och snäll, hennes lille prins. Alla gillade Max. Han hade till och med förlovat sig med en jämnårig flicka!

Hon hette Alva och gick på samma dagis. När Alva fyllde tre år valde Max ut en ring och gav henne den i ett smyckeskrin i födelsedagspresent. Gudnåde den som sedan rörde den ringen!

Alva höll ett vakande öga över Max och varje eftermiddag såg hon till så att han inte glömde sin mjuka tygkrokodil. Om han gjorde det sprang hon efter med krokodilen i högsta hugg.

– Max, du har glömt din krokodil!

Emma kunde inte låta bli att gilla att Max och Alva var förlovade. I hela sitt liv hade hon drömt om att bilda familj.

Mamma var dagmamma och Emma brukade leka fröken med alla dagbarnen hemma när hon var liten. Redan då ville hon få det som den där familjen i Lilla huset på prärien på tv. Så hade det nu inte blivit, familjedrömmen hade fått henne att klamra sig fast vid fel typ av killar. Men tankarna fanns kvar. En dag skulle hon utbilda sig till förskollärare så att hon fick jobba med barn resten av livet.

Efter maten kom Saga i bustagen. När Emma var på toaletten hittade Saga en larmknapp. Emma var precis klar när hon fick se Saga titta på henne med ett nöjt leende och fingret på larmknappen.

– Nej Saga!

Men då hade Saga redan slagit på larmet.

– Nej, du får inte trycka på den har jag ju sagt!

Emma vaskade av händerna medan Max och Saga smet ut genom dörren. Bakom sig hörde hon små fnissningar och när hon vände sig om med pappershanddukarna i handen sade Max strängt: 12

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 12

2010-10-18 10:18:45

– Nej Saga, inte gå upp till farbröderna!

Emma slängde pappershanddukarna och sprang ifatt Saga som var på väg uppför trappan till pensionärsföreningens lokaler. Max hade gjort samma hyss när han var mindre och Emma hade alltid manat honom med samma ord: ”Nej Max, inte gå upp till farbröderna!”

Det började definitivt bli dags att gå hem. Emma klädde på Saga och skulle just bära upp henne för trappan när Therese kom in genom ytterdörren med sin dotter Nova. Emma bytte några ord med Therese, de kände bara varandra ytligt men deras döttrar brukade gilla att busa ihop. Och mycket riktigt.

Medan de pratade rusade Nova in till rutschkanan i lekrummet och Saga sprang skrattande efter i full karriär med ytterkläder och allt. Emma fick lyfta upp henne i famnen och bära ut henne från Familjecentralen.

Utanför var det fortfarande kallt och regnigt, men det gjorde inget. Det fanns ingenting i hela världen som kunde hindra Max och Saga från att busa och ha skoj. Och när de hade skoj, då var Emma också glad.

De gick tillbaka hemåt genom stan. Hem till den röda villan som Emma och Thomas flyttat in i bara en dryg månad tidigare. Thomas med den bullriga rösten som spelade teater och gitarr. Thomas den rastlöse charmören som nu ville slå rot.

Emma och Thomas. Aldrig förr hade hon känt sådan trygghet ihop med en kille.

De hade varit vänner långt innan de blev ett par och stöttat varandra genom trassliga relationer. Emma var där för Thomas när han mådde dåligt i och med allt som hände med den där knäppa tyska tjejen som skickade brev och påstod att hon fött hans barn och adopterat bort det. Och när bråken var som värst mellan Emma och Nicklas, Max och Sagas pappa, talade hon flera timmar i telefon med Thomas på kvällarna.

Emma gick ut ur stadskärnan och korsade centrumleden.

13

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 13

2010-10-18 10:18:45

Bredvid kyrkogården gick hon in på Vilstahallen för att köpa frimärken till påskkorten. De hade Max och Saga som motiv och skulle bli en överraskning till hela familjen. Emma hade passat på en dag när Stjärnstudion besökt Konsum. Eftersom pappa var chef i charken kunde han fixa en gratisfotografering.

Fotot blev verkligen helt perfekt. Saga satt i Max knä med ett stort leende och hade fullt av bus i blicken. Max höll armarna beskyddande om sin lillasyster och såg sådär tålmodig och snäll ut som bara han kunde göra. Bakgrunden var blå och fotot hade sedan klippts in i ett ägg med texten ”Glad Påsk önskar Max och Saga”.

När Emma hade satt på frimärkena lade hon korten på brevlådan utanför entrén och gick hem längs Jädersvägen.

Hon hade funderat lite innan hon skrivit ett kort till Thomas föräldrar också. De hade verkligen tagit emot Max och Saga med öppna armar, men hon ville inte verka för påflugen så här tidigt i relationen.

Det fanns gott om tid. Hon och Thomas skulle stanna kvar hos varandra. Och en dag skulle de få egna barn. De hade faktiskt nyligen pratat om det. Tidigare hade hon sagt att det fick räcka med Max och Saga. När hon berättade att hon ändrat sig blev Thomas både glad och lättad.

Emma vek av in på Verktygsgatan och kom fram till deras nya hem. Det var märkligt hur livet kunde ta sådana vändningar. Det var nästan för bra för att vara sant. Ja, så kände Emma faktiskt ibland, fastän hon aldrig sade det högt.

När de kom fram ställde Emma vagnen mot husväggen, hon fick ställa in den i garaget senare när barnen somnat. Hon klev in i hallen och stängde dörren om dem. Thomas satt hemma och jobbade ett par timmar innan han åkte hemifrån vid femtiden för sitt kvällspass på ABF. Klockan sex bar Emma in Saga i vardagsrummet och lade henne till rätta på hennes röda filt i soffan. Det var dags för 14

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 14

2010-10-18 10:18:45

Bolibompa och kvällsrutinen. Emma gick in i tvättstugan.

Hon tvättade händerna med handsprit och hängde upp två droppåsar på spikarna hon slagit in i väggen. Sedan tog hon fram två sterila slangar med grov spets som hon tryckte in i påsarna. Det gällde att ta i ordentligt för att tränga igenom plasten. Mitt på slangen satt en klämma som hon försiktigt lättade på så att slangen fylldes av droppvätskan. Annars riskerade det att komma in luft i Sagas blod, och det kunde vara livsfarligt. Till sist förberedde hon droppräknarna och sprutan med koksaltlösning. Nu kunde hon i lugn och ro göra i ordning Max och Saga för nattning innan det var dags att koppla på droppet på portacaten.

Bolibompa hade övergått i Nicke Nyfiken ute i vardagsrummet. Det gillade både Max och Saga så Emma passade på att sätta sig vid datorn. Hon loggade in på msn och såg att hennes syster Ida var online.

Emma: Hej vännen! Hur är det?

Ida: Jodå, det är bra. Är snuvig och hängig. Hur är det med er då?

Emma skrev inget om att hon hade postat de fina påskkorten på barnen. Hon ville att Ida skulle bli överraskad. Hon var som Emma, älskade barn och utbildade sig just till förskollärare.

Och nu hade hon lärt sig att sköta Sagas dropp. Det betydde att Emma och Thomas kunde få hjälp med barnvakt några dagar när Thomas skulle ha semester, så att de kunde få lite tid för sig själva.

Emma: Tänkte höra vilka dagar du ville ha barnen nästa vecka?

Ida: Är det vecka 13 du tänker på?

Emma: Nästa vecka tänkte vi.

15

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 15

2010-10-18 10:18:45

Ida: Det är alltså vecka 13 eftersom det är vecka 12 nu?

Emma: Ja det måste det vara! Tänkte jag inte på.

Ida: Jag är rädd att jag kanske har lovat för mycket, jag har ju tentan på måndag vecka 14 och måste plugga massor till den. Det är jättesvårt det vi håller på med!

När de chattat en stund var klockan över sju. Det var hög tid att komma igång med droppet.

Emma: Nej, nu måste jag gå och lägga barnen. Båda är jättetrötta.

Emma: Vi får höras av senare.

Emma: Ha det bra.

Emma: Kram kram.

När hon slutat chatta märkte Emma att det var någon vid ytterdörren. Hade Thomas glömt någonting?

Hon gick ut i hallen för att se vem det var.

Klockan 19.18 öppnade Thomas ytterdörren. Han stannade upp mitt i en rörelse och blev stående ett ögonblick. Sedan skrek han rakt ut.

– VAD FAN ÄR DET SOM HAR HÄNT? VAD FAN ÄR DET HÄR? Emma låg på hallgolvet indränkt i sitt blod. Ena armen låg fastlåst under kroppen, men hon försökte röra på den andra.

Hon stötte ur sig grymtande, frustande ljud av ansträngning och smärta, som ett döende djur. Thomas hade aldrig hört något liknande.

Thomas sprang förbi Emma och fram till Max och Saga.

Efter att ha undersökt dem vände han sig till Emma, tog tag runt hennes kropp och lyfte. Hennes hår var fullt av blod, liksom hennes bröst, händer, armar. Allt var dränkt i blod.

16

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 16

2010-10-18 10:18:45

Emmas grymtningar lät som ett avgrundsdjupt stönande. Hon kämpade, ville komma upp. Thomas lyfte och lyfte, men kunde inte få upp Emma. Blodspåren på väggen bakom henne blev allt större. Håret var tilltufsat och hade krullat sig av blodet. Han fortsatte kämpa för att få upp hennes överkropp mot väggen.

Och Emma kämpade hon också, försökte luta huvudet mot väggen för att hjälpa Thomas. De kämpade tillsammans, och tillsammans lyckades de till slut. Emma satte sig upp mot väggen med Thomas på huk framför sig.

– Emma!

Hans ansikte var någon decimeter framför hennes. Gång på gång ropade han på henne.

– Emma! Emma!

Ena ögat var igenmurat, men hon lyckades öppna det andra och tittade rakt på Thomas. Ögat var blodsprängt och blicken stirrande, fylld av skräck och överlevnadsinstinkt. I några sekunder tittade de på varandra. Hon gjorde inget motstånd, försökte inte värja sig mot honom. Thomas vände sig bort och sprang in i datarummet där han tog upp telefonen och ringde.

– Hallå, hjälp!

Andfådd och flämtande skrek han i luren.

– Verktygsgatan 2B i Arboga, tre personer! En … blöder jättemycket! Två barn … Jag vet inte! Två barn, en ett och ett halvtåring och en … Men shit, det ser ut som hackhål i … Vad fan är det här?

Medan han pratade föll Emma ner på golvet igen.

– Ja, Emma är vid liv. Sätt dig upp, Emma! Vad fan!

Emma började stöna igen, morrade och grymtade. Thomas försökte förgäves få henne att sitta upp och gick sedan bort till Max och Saga.

– En ettår… Det är alltså en ett och ett halvtåring och sedan … En treåring. Både ett och ett halvtåringen lever och 17

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 17

2010-10-18 10:18:45

treåringen lever också! Kom med ambulans på en gång!

Thomas bad operatören vänta och lade ifrån sig luren. Emma hade lagt sig ner igen.

– Vad fan … Kom Emma!

Hennes armar blodade ner honom när han tog tag i henne igen. Håret smetade fast på hans kropp. Emma försökte pressa fram rop på hjälp, hon stönade tätt intill hans öra.

– Vad i helvete har hänt? Emma? Emma?

Inget svar. Den här gången öppnade hon inte ögat.

– Emma? Emma? Det är Thomas, Emma … Helvete!

Thomas gick tillbaka till telefonen.

– Åh shit, vad chockad jag är! Max och Saga har två stora jack.

Jag vet inte vad det här är för något. Alla tre har två jack.

Han satt hos barnen och svarade på frågor i telefonen.

– Nej, jag vet inte. Det här måste polisen ta! Alltså det … Det här är ju helt hemskt!

Till slut rullade en ambulans fram utanför dörren och en ambulanssjukvårdare sprang in genom dörren. Thomas skrek åt honom att snabba sig.

– Dom har hack i pannan! Tre pers! Det är riktigt illa!

– Vem har gjort det? frågade ambulansmannen direkt och såg sig omkring.

– Det vet vi inte!

– Vem är du, då?

– Jag är bonusfar. Shit!

På kvällen den sjuttonde mars firade Roland och Eva Jangestig med färsk laxfilé och champagne. De hade äntligen bestämt sig för att göra verklighet av en gammal dröm och bo tre månader på Gran Canaria under hösten. Nu gällde det att planera med Emma så att hon kunde komma och hälsa på med Max och Saga. Efter maten gick Eva in i sovrummet för att titta på Kockduellen. Själv satte sig Roland i vardagsrummet med en kall öl 18

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 18

2010-10-18 10:18:45

för att titta på semifinalen i hockey. Strax efter att Kockduellen börjat ringde telefonen.

– Ska du eller jag ta det?

Roland reste sig och tog telefonen i köket. I andra änden hörde han en röst som både var välbekant och främmande.

– Hej, sitter du ner? Vad gör du?

Det var Thomas, men han flämtade och orden forsade ut i panik.

– Det har hänt något! Kan du komma hit? Det är Emma och barnen!

Det fanns en desperation i rösten som Roland aldrig hade hört förut. Han ställde inga frågor. Sade bara att han självklart skulle komma dit på en gång.

– Ta inte med dig Eva! Hon ska inte behöva se det här.

Roland lade på luren och tänkte direkt att han måste ta med sig Eva. Han sprang in i sovrummet och sade att nu var det allvarligt.

– Nu klär du på dig och så åker vi direkt!

– Vad är det som har hänt?

– Jag vet inte, det var Thomas som ringde. Vi måste iväg direkt!

Roland hann inte tänka efter. Det var som om någon tryckte på en larmknapp inuti och han slog om till autopilot. Eva fick på sig kläderna och de sprang ut till bilen och hoppade in.

– Ska du köra bil nu när du har druckit?

– Jag skiter i det, nu åker vi.

Eva såg blek ut där hon satt bredvid honom. Hon såg antagligen på honom hur orolig han var och det gjorde henne ännu mer rädd. Hon hade alltid kunnat läsa av honom. Han körde så fort han vågade de två kilometerna till Verktygsgatan. Tänk om polisen skulle stanna honom nu när han druckit både champagne och öl. Men det spelade ingen roll. Vad det än var som hade hänt så var det allvarligt. Thomas skulle inte ha ringt på 19

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 19

2010-10-18 10:18:45

det viset annars. Det fanns ingen tid att fundera på vad det var.

Måste bara dit och hjälpa Emma och Thomas. Eva satt tyst med händerna hårt knäppta i knäet.

När de svängde in på gatan före Verktygsgatan såg allt helt normalt ut, men när de kom runt hörnet möttes de av blåljus.

Flera ambulanser och polisbilar stod utanför Emmas hus. Vad var det som hade hänt?

Roland stannade bilen. Var skulle han parkera? Man ska alltid försöka parkera på höger sida, men där stod ju polisbilar. Han blev stående ett ögonblick och körde sedan fram och ställde sig på vänster sida. Samma sida som huset, strax före garageuppfarten. Han hoppade ur bilen och försökte få en överblick. Massor av folk. Strålkastarljus från bilarna. Blåljus.

Plötsligt hoppade två svartklädda män ur en svart personbil med blåljus på taket. De drog vapen! Roland såg hur mannen närmast höjde mynningen på sin pistol och gjorde mantelrörelse. Männen sprang mot huset och den ena ropade med myndig röst.

– Är huset säkrat?

Någonstans från ambulansmännen kom svaret.

– Nej, det är det inte!

Roland och Eva sprang ut på gatan och försökte få kontakt med en kvinnlig polis, men hon hindrade dem från att närma sig huset.

– Här får ni inte vara!

– Jo, det är vår dotter som bor här! Vad är det som har hänt?

Polisen gav inga besked.

– Ni får vänta här så länge.

De stod kanske trettio meter från Emmas hus. En kvinna som bodde i grannhuset kom ut till dem. Hon hade heller ingen aning om vad som hade hänt. På andra sidan vägen såg Roland Thomas stå vid sin bil.

20

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 20

2010-10-18 10:18:45

– Vi måste gå över till Thomas, sade han till Eva. – Nej, jag vill inte!

Eva var vit i ansiktet. Hon som alltid varit livrädd för allt som hade med ambulanser att göra. Roland lämnade Eva och gick över till Thomas. Måste reda ut det här. Thomas satt i förarsätet med dörren öppen. Intill honom stod en främmande man, antagligen en polis. Thomas såg alldeles chockad ut när han reste sig upp. Roland kramade om honom.

– Vad har hänt? frågade han.

– Det är blod överallt! De är knivskurna eller något, jag vet inte!

Vadå blod överallt? Roland vände sig om och försökte titta in i huset, men det stod flera poliser och ambulansmän i vägen.

När han tittade på Thomas igen såg han att han hade blod på sig. På händerna och armarna. På halsen och bröstet. Mannen som stod intill verkade inte gilla att de pratade med varandra.

Han återvände till Eva som såg ut att må ännu sämre. När de stod där på grannens gård hörde de plötsligt ett fruktansvärt skrik av smärta. Det var Emma! De såg hur ambulansmännen bar ut henne på en bår ifrån huset. Hon kved och jämrade sig.

Högt så det hördes över hela gatan. Hon stönade som ett vilt djur som hade blivit skjutet. Det lät som om hon protesterade mot att de tog i henne. Roland höll om Eva. Tillsammans såg de hur Emma rullades mot ambulansen. Deras Emma. Eva ropade till henne.

– Vi är här Emma! Vi finns här för dig!

Roland sprang runt bilarna och hittade en vinkel där han kunde se henne i ambulansen. Han var kanske tio meter bort.

– Vi finns här för dig! Det ordnar sig Emma! Vi fixar det här!

När han kom tillbaka skakade Eva i hela kroppen.

– Emma såg så mörk ut i ansiktet, sade hon. Det såg ut som om hon var bränd. Har det brunnit där inne?

21

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 21

2010-10-18 10:18:45

Vad hade egentligen hänt? En polis sade till Eva att sätta sig i bilens förarsäte. Hon fick en filt, och polisen satt på huk och pratade lugnande med henne. Roland stod framme vid motorhuven och frågade en annan polis vad som hänt men fick inget riktigt svar. Polisen började ställa frågor i stället.

– Vem kan ha gjort det här?

Den enda Roland kunde tänka på var Nicklas. Vad i helvete hade han ställt till med nu? Han berättade för polisen om problemen vid separationen. Kanske hade Nicklas lejt någon att ge sig på Emma. Han hade hotat både Roland och Eva när det var som värst.

– Har Nicklas problem med sprit eller narkotika?

– Han kan bli helt tokig när han dricker. Han är kapabel att göra vad som helst när han blir full.

Medan Roland stod och svarade på polisens frågor fick han se att en ambulansman bar ut ett litet knyte från huset. En filt lindad runt en liten kropp som han bar på sin högra arm. Det var Max. Ambulansmannen lade ner honom på en bår. Roland skymtade Max ansikte och hans kalufs. Ögonen var slutna.

Han såg livlös ut. Varför skyndade sig inte ambulansmannen mer?

Roland ville agera, ta tag i något. Vad kunde han göra härnäst? Han gick tillbaka till Eva som satt i bilen. Polisen bad honom sätta på värmen. Eva skakade fortfarande i hela kroppen. Han slog på full värme och satte sig i bilen. Ambulansmännen ropade till varandra utanför.

– Barnen är lastade!

Tre timmar senare stod Roland på parkeringen utanför McDonald’s tillsammans med en polis och Thomas pappa.

Thomas var inne på toaletten och bytte om till rena kläder som poliserna hade hämtat inne i huset. Polismannen berättade att Emma skulle flygas med ambulanshelikopter till 22

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 22

2010-10-18 10:18:45

Uppsala. Thomas skulle få skjuts dit av sin pappa.

– Vart ska jag åka, då? frågade Roland.

Max och Saga hade förts till sjukhuset i Örebro. Hur i hela världen skulle han kunna välja mellan barnen och Emma? Vem var svårast skadad?

– Jag tycker att du ska åka med dem till Uppsala, svarade polisen. Emma behöver dig där.

– Men hur mår barnen?

Polisen kunde inte ge något riktigt svar.

När Thomas kom tillbaka hoppade de in i bilen och gav sig av. Roland ringde hem till Eva och berättade att de åkte till Emma i Uppsala. Eva ville inte följa med, hon klarade inte det.

De hade kommit fram till att det var bäst om hon och Ida stannade hemma och höll kontakten med Frida, yngsta dottern som jobbade i Sälen och nu försökte hitta ett sätt att ta sig hem.

Roland satt i baksätet, det var Thomas pappa som körde.

Vägstolparna passerade utanför rutan i ultrarapid. Kunde han inte köra fortare!

Roland såg hur Thomas kämpade för att hålla ihop i passagerarsätet. De satte på radion för att kunna höra vad som sades på nyhetssändningarna. När de passerat Köping ringde det på Thomas mobiltelefon. Det var Mikkiz, en av Emmas närmsta vänner. Hon hade läst på internet att Max och Saga var döda.

Thomas slog ifrån sig med ett förvridet ansiktsuttryck.

– Nej, vi har inte hört någonting om det. Och vi borde väl vara de första som fick veta!

Roland kände samma sak, men övertygad var han inte. Han såg åter framför sig hur ambulansmännen bar ut knytet ur huset på Verktygsgatan. Max och Saga måste leva. Hur i hela världen skulle någon kunna skada dem? Det var omöjligt.

Något måste ha gått snett.

När de kommit halvvägs till Västerås hörde Roland hur Thomas sade till sin pappa att stanna bilen. Det såg ut som om 23

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 23

2010-10-18 10:18:45

han skulle gå sönder. Benen skakade på honom. Efter en stund lyckades han få kontroll över sin kropp, och de fortsatte rulla mot Uppsala. Då ringde det på Thomas mobiltelefon igen.

– Hallå? Va? Dig vill jag inte prata med!

Thomas tryckte bort samtalet. Det var en journalist från Aftonbladet. Roland kunde inte fatta det. Klockan var 23.47.

Hans dotter och barnbarn hade överfallits av någon bara några timmar tidigare. De hade ingen aning om hur någon av dem mådde. Än mindre vad det var som hänt. Hur fan kunde Aftonbladet få för sig att ringa till Thomas nu?

När de passerat Västerås och var på väg mot Enköping drog radions nyhetssändning igång. De lyssnade till de första meningarna men det var nästan omöjligt att ta in det som sades. ”Två barn mördades ikväll i Arboga, och deras tjugotreåriga mamma har livshotande skador …”

Mördades? Skulle det betyda att Max och Saga var döda?

Varför hade ingen sagt något i så fall?

– Det kan inte stämma, sade Roland till Thomas. Skulle mina barnbarn ha dött, och så får hela Sverige veta det samtidigt som jag?

24

Wennerholm, Jangestig_Varför gråter inte Emma_inlaga.indd 24

2010-10-18 10:18:45