9789175771915

Castra – Silverorden

Castra– Silverorden

Jenny A Sandgren

Castra– Silverorden

Jenny A Sandgren

Castra – Silverorden Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jenny Almström Sandgren © Illustration: Jonas Eklund © Omslagsbild, fjäril: Dreamstime Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2015 ISBN: 978-91-7577-191-5

Till Jimmy

Prolog Solens strålar lekte över Monacos berg, och fick havet långt där nedanför att glittra. Luften kändes tryckande. Trots den tidiga timmen var det redan varmt.

Han hade parkerat sin moped vid en utsiktsplats och tittade nu tålmodigt genom kikaren upp mot bergsvägen på andra sidan viken.

Snart skulle det vara dags. Snart fanns ingen återvändo.

Ett svagt motorljud bröt igenom måsarnas skrik och skvallrade om att någon närmade sig.

Det dröjde en liten stund innan han såg de lätta motorcyklarna. Fem stycken. En körde först, ledaren, och de fyra andra följde några meter efter.

Han såg genom kikaren hur ledaren närmade sig en kraftig krök och tycktes tappa kontrol-

7

len över motorcykeln. Den gled på tvären längs vägen, bröt förvånande lätt igenom skyddsräcket och fortsatte sedan ut över stupet. De andra bromsade i panik. En dov duns hördes, följt av ett plask. Han riktade kikaren ner mot vattnet. Ringar hade bildats vid vattenytan där ekipaget försvunnit.

En känsla av tomhet fyllde honom. Han blickade ut över havet. Så förunderligt mäktigt det var. Dröjande satte han sig på mopeden.

Silverringen på hans hand blänkte till i solskenet. Det var det enda tecknet han behövde.

Segervissheten spred sig i bröstet. Han sparkade igång motorn och körde bort från olycksplatsen.

8

Kapitel 1 Det ringde ut till rast med en gäll, ihållande signal. Sara ryckte till och tittade på pappret framför sig. Den jämna, svagt lutande handstilen täckte prydligt sidan. Hon lyfte blicken och såg sig omkring i klassrummet. Det var nästan tomt. Bara Fedde satt och hängde uppgivet över provet några bänkrader längre bort.

Sara trummade fundersamt med pennan mot bänklocket. Det mörkblonda håret var snott i en hästsvans som nu föll fram över hennes ena axel. De gråblå ögonen var hårt sammanknipna i tyst koncentration. Hon var osäker på om hon svarat rätt på alla frågorna.

Läraren framme vid katedern harklade sig och såg strängt på henne över de svarta glasögonen. Sara slutade tvärt att trumma och började motvilligt samla ihop sina saker. Pennor och

9

suddgummin fick åka rakt ner i väskan. Så reste hon sig och halade upp den tunga bagen på höger axel. Med bestämda steg gick hon fram och räckte tyst läraren det nyss avslutade provet i svensk historia.

Ute i korridoren väntade Elina och Lisa. Sara sjönk ner bredvid dem på den hårda träbänken med en suck. ”Hur gick det?” frågade Elina. ”OK, tror jag”, svarade Sara. ”Ni då?” ”Fint”, log Elina.

Några höstbleka solstrålar trängde sig in genom de höga fönstren med spröjs som löpte längs korridorens ena långsida, och fick Elinas kastanjebruna hår att skifta i guld. Fräknarna i hennes ansikte framträdde ännu skarpare mot det vita ansiktet. Utanför fönstret hade trädens kronor sedan länge tappat sin forna djupgröna prakt och antagit varma röda och orangea toner.

Lisa log och nickade hon också. Hon satt svagt framåtlutad med det ena benet över det andra och lät foten sakta gunga fram och till-

10

baka. Det ljusa håret föll nästan spikrakt ner över hennes axlar och rygg. Några tjejer i parallellklassen gick förbi med klackarna hårt smattrande mot det schackrutiga stengolvet.

När de passerade fnittrade en av dem till och kastade en överlägsen blick i riktning mot Lisa.

Lisa vände sig bort från dem och himlade med ögonen mot Elina och Sara. ”Jontes nya tjej”, mimade hon.

Jonte och Lisa hade hängt ihop hela våren och sommaren. Samma dag skolan börjat igen hade Lisa fått ett sms från Jonte där det stått att han inte tyckte att de skulle ses mer. Kort därefter fick hon veta att han hade börjat träffa en tjej i parallellklassen. Lisa pratade sällan om Jonte. ”Bygones”, brukade hon säga och rycka på axlarna. Sara såg på sin vän och kunde inte låta bli att undra vad hon egentligen kände … Även om Sara visste att Lisa hade rejält med skinn på näsan såg hon så skör ut där hon satt med händerna i knäet och de stora ögonen så oskyldigt blå.

Lisa fångade Saras blick, log blekt mot henne

11

och frågade sedan, som för att byta ämne: ”Vad ska ni ha på er på halloweenfesten?” ”Jag ska vara en ko!” svarade Elina. ”En ko?!” utbrast Lisa. ”Du är ju inte klok!” ”Vad ska du vara då? undrade Elina förnärmat. ”Sexy nurse!” sa Lisa med ett skratt. ”En sexig sjuksköterska i en pytteliten vit klänning.”

Det blev knäpptyst. ”Nej, jag skämtar bara”, försäkrade hon när hon såg deras förvånade miner. ”Jag ska vara pirat! Johnny Depps förlorade dotter, rättmätig arvtagerska till Den Svarta Pärlan, de sju havens skräck. Lika grym som min far, lika intelligent som min mystiskt försvunna mor. I min jakt på ära och guld skonar jag få, i sökandet efter min mor skonar jag ingen. Aldrig förr har havens sjömän darrat som när de hör mitt namn.” Hon tystnade och såg triumferande på de andra som nu vek sig av skratt. ”Du då, Sara?” ”Jag ska vara en pumpa”, svarade Sara glatt.

12

De andra två stirrade på henne. Sen började de skratta igen. ”Åh, du kommer vara världens finaste pumpa!” sa Lisa. ”Tack”, sa Sara. Sen sänkte hon rösten. ”Jag har hört att festen ska hållas ute i någon lagerlokal i Industrihamnen.” ”Jag hörde Heleneholmspaviljongen”, svarade Elina. ”Sjukt spännande”, sa Lisa och bet sig i läppen. ”Jag hoppas på Rövarekulan.” ”Rövarekulan?” sa Elina förvånat. ”Ute, menar du?” ”Ja, tänk er en halloweenfest därute, vid bäcken, bland de höga träden, ravinens branta stup och skuggorna i natten. Eldar som brinner, ugglor som hoar. Det hade varit coolt.” ”Läskigt, tycker jag”, svarade Elina och rös. ”Långt bort är det också.” ”Äsch”, sa Lisa och ryckte på axlarna. ”Var festen än ska hållas så läcker det nog snart ut”, fortsatte hon och viftade menande med mobiltelefonen.

13

Halloweenfesten var en av de mest populära händelserna under hela året. Den anordnades traditionsenligt varje höst av skolans festkommitté under absolut sekretess. Platsen för festen hemlighölls till sista stund. Bara timmar innan festen skulle börja skickades vägbeskrivningen ut till de inbjudna via sms eller som privata meddelanden på något av de större sociala nätverken. Platsen var aldrig definierad i vägbeskrivningen. Istället fick man följa instruktioner utformade som gåtor, för att steg för steg komma närmare det hemliga slutmålet. Allt för att hålla mystiken kring festen så tät som möjligt.

Flickornas spekulationer avbröts abrupt av att det ringde in. Elina suckade djupt. Tillsammans reste de sig upp från bänken och släpade väskorna efter sig in på dagens sista lektion. I dörröppningen stannade Sara till och vände sig om.

Korridoren låg tyst och tom framför henne. De senaste dagarna hade hon haft en känsla av att någon observerade henne, men när hon vände sig om var det aldrig någon där. Hon ryste till och gick in i klassrummet.

14

Kapitel 2 Sara gick över den lövtäckta skolgården. Längre bort såg hon att Simon stod och väntade på henne vid den svarta järngrind som markerade gränsen mellan skolans område och parken utanför. Hon kände hur hjärtat tog ett litet skutt i bröstet av glädje. Simon och Sara. Så hade det varit ända sedan i somras. ”Läget?” undrade han när hon kom fram till honom. ”Fint”, sa hon och log. ”Du då?” ”Fint”, sa han leende och rufsade om henne i håret.

Tillsammans började de långsamt gå genom parken, sida vid sida. Gruset längs gångarna knastrade svagt under deras fötter. Solen hade försvunnit bakom ett tjockt täcke av grå moln.

Det doftade av jord och blöta löv. De uråldriga

15

ekarna stod på rad längs med grusgången och sträckte sig majestätiskt mot skyn med trädkronor skiftande i höstens varma färger. Ett sista försök att glänsa, innan alla löv obönhörligen fallit till marken och lämnat deras knotiga grenar kala och mörka.

När de kommit en bit in i parken stannade de. Simon lutade sin cykel mot ett träd och gick sedan efter Sara in i en gammal, grön träpaviljong. Det var nästan alltid hit de gick när det bara var de två. De satte sig ner tätt bredvid varandra på den kalla, slitna träbänken som löpte längs med paviljongens innervägg. ”Ska du gå på halloweenfesten?” frågade Sara. ”Ja”, sa Simon. ”Vore förmodligen socialt självmord att inte gå”, fortsatte han och log snett.

Hon skrattade. ”Mm … knäppt egentligen … att det ska vara så.” Sara tystnade och pillade tankspritt på det armband hon alltid bar på vänster handled. För de flesta var det bara ett helt vanligt armband, smalt, blått och ganska anspråkslöst. För de invigda var armbandet däremot en

16

viktig symbol. Det bars av alla medlemmar av Castra, den skola och krigscentral som sluten för omvärlden hade till uppgift att upprätthålla en balans mellan det onda och goda i världen.

Här skolades utvalda ungdomar i krigskonst, självförsvar och i att utveckla sina egna speciella färdigheter, för att slutligen bli försvarare av Jordens själ.

Sara och Simon hade fått var sitt armband när de för första gången kommit till Castra.

Armbanden fungerade likt en kommunikationsradio, och underlättade för alla som bar dem att snabbt komma i kontakt med varandra.

Alltsedan de tagit sin första examen och officiellt blivit Castrakrigare kunde de också använda sig av armbanden för att ta sig fram och tillbaka mellan sina vanliga liv och den slutna värld som Castra utgjorde. Det var två rättigheter som examen automatiskt medförde: rätten att komma och gå som man ville på Castra, samt rätten att bära vapen.

Sara kände hur Simon tog hennes hand och tryckte den.

17

H

ö östlovet närmar sig och med det årets höjdunkt; skolans traditionsenliga halloweenfest. Snart blir det tydligt att allt inte står rätt till, och Sara, Simon, Leon och Louise måste än en gång försvara Jordens själ mot de mörka krafter som breder ut sig.

Kampen går via skolans halloweenfest i Malmö, till en höstkall strand på den lilla badorten Torsö, och vidare till festernas fest: Nobelfesten i Stockholm. Mod, vänskap och mardrömmar möts. Men vem kan man egentligen lita på?

Jenny A Sandgren arbetar med digitala medier på ett internationellt företag i Lund. Castra – Silverorden är hennes andra bok, och den andra delen i serien om Castra.

ISBN 978-91-7577-191-5

www.idusforlag.se

9 789175 771915