9789176458532

Fรถrtvivlan

Vladimir Nabokov

Förtvivlan

Översättning av Aris Fioretos

6

Kapitel ett O m jag inte vore helt säker på min förmåga att skriva och min underbara talang att uttrycka tankar med största elegans och livlighet… På det sättet hade jag mer eller mindre tänkt inleda denna berättelse. Efter det skulle jag ha dragit läsarens upp­ märksamhet till att om jag saknat denna förmåga, denna talang et cetera, skulle jag inte bara ha avstått från att beskriva vissa händelser på senare tid, utan där skulle inte ha funnits något alls att beskriva, gode läsare, för ingenting skulle ha hänt. Detta låter måhända lustigt, men är åtminstone klart. Endast gåvan att genomskåda livets turer, en medfödd villighet att ständigt lita till skaparkrafterna gjorde det möjligt för mig… Kommen så långt skulle jag ha jämfört lagbrytaren, som gör sådant väsen av lite spillt blod, med en poet eller scenkonstnär. Men som min stackars vänsterhänte vän brukade säga: filosofiska spekulationer är de rikas påfund. Ned med dem.

Det kan tyckas som om jag inte vet hur jag skall börja. Han är en festlig syn, denne äldre herre som kommer hitåt med dallrande hakfläsk, på tappert språng mot den sista bussen som han nätt och jämnt hinner ifatt men är rädd att stiga på medan den befinner sig i rörelse, och därför glider han tillbaka med ett fåraktigt leende, ännu i trav. Vågar jag inte ta språnget? Den vrålar, får upp farten och kommer strax oåterkalleligen att för­ svinna runt hörnet – denna buss, denna autobuss, den mäktiga bergsbussen i min saga. Tämligen valhänta bilder, det här. Jag springer fortfarande.

Min far var en rysktalande tysk från Reval, där han gått på en berömd jordbruksskola. Min mor som var en ren ryska kom från en gammal prinssläkt. Heta sommardagar brukade denna klena dam i lila silke vila i gungstolen, fläkta sig och mumsa på 7

choklad med alla rullgardiner neddragna, vilka vinden från ett nyslaget fält fick att svälla likt rosa segel.

Under kriget internerades jag i egenskap av tysk medborga­ re… En faslig otur med tanke på att jag just hade börjat studera i St. Petersburg. Från slutet av 1914 till mitten av 1919 läste jag exakt ettusen arton böcker… Jag räknade dem ständigt. På väg till Tyskland satt jag fast i Moskva i tre månader och gifte mig där. Sedan 1920 bor jag i Berlin. Den 9 maj 1930 fyllde jag trettiofem…

En liten utvikning: det där om min mor var en avsiktlig lögn.

I själva verket kom hon från folket, och var enkel, grov och tarv­ ligt klädd i en sorts blus som hängde löst vid midjan. Jag kunde förstås ha strukit passagen, men lät den medvetet stå kvar som prov på ett av mina väsentliga karaktärsdrag: mitt lättsamma, infallsrika ljugande.

Som sagt: den 9 maj 1930 befann jag mig på affärsresa i Prag.

Jag handlar i choklad. Choklad är något fint. Det finns fröknar som bara tycker om den bittra sorten… Kinkiga små knyckor.

(Jag förstår inte riktigt varför jag skriver på detta sätt.)

Mina händer darrar, jag vill gallskrika eller slå sönder något med en smäll… En sinnesstämning som knappast lämpar sig för en lugnt framskridande berättelse. Mitt hjärta kliar, vilken fruktans­värd känsla. Jag måste vara lugn, måste förbli redig.

Annars lönar det sig inte att fortsätta. Helt lugn. Som alla vet är choklad… (Här får läsaren föreställa sig en beskrivning av tillverkningen.) Varumärket på våra förpackningar visade en dam i lila, med en fjäder i handen. Vi uppmanade en utländsk firma som stod inför konkurs att ställa om tillverkningsprocessen till vår så att Tjeckoslovakien kunde täckas gemensamt, vilket är skälet till att jag befann mig i Prag. På morgonen den 9 maj lämnade jag hotellet med en taxi som tog mig… Trist göra att beskriva allt detta. Tråkar mig till döds. Men hur jag än längtar efter att kvickt nå den avgörande punkten förefaller några få inledande förklaringar nödvändiga. Låt oss alltså få dem över­ stökade: Firmans kontor råkade ligga i utkanten av staden och 8

jag fann inte mannen jag sökte. Man hälsade mig att han skulle vara tillbaka om en timme eller så…

Jag tror att jag borde underrätta läsaren om att ett långt av­ brott just har ägt rum. Solen hade tid att gå ned, och på väg ned färgade den molnen blodröda över Pyrenéerna, som erinrar mig så om Fujiyama. Jag har suttit här i ett besynnerligt tillstånd av utmattning – än lyssnat på vindens dån och brak, än ritat näsor i papperets kant, än fallit i vag slummer, och sedan ryckt till med en rysning. Och åter vällde den stickiga känslan upp i mig, detta outhärdliga skälvande… Och min vilja låg slapp i en tom värld…

Det krävdes stor ansträngning att slå på ljuset och sätta ett nytt stift i pennan. Det gamla var böjt och kantstött och liknar nu näbben på en rovfågel. Nej, detta är inte skapelsevåndor… Utan något helt annat.

Nåväl, som jag sade: Mannen var ute och skulle återvända om en timme. Eftersom jag inte hade något bättre för mig tog jag en promenad. Det var en frisk, snärtig, blåskäckig dag; vinden, en fjärran släkting till den som blåser här, slog med vingarna i de trånga gränderna; då och då slöt ett moln solen i sin handflata och lät den återuppstå likt trollkarlens mynt. Parken där invalider for runt i rullstolar var ett stormigt hav av böljande fläderbuskar.

Jag studerade butiksskyltar och upptäckte här och var enstaka ord som dolde en slavisk rot som jag kände igen, men som nu var övervuxna av okänd betydelse. Jag hade nya gula handskar på mig och vred på handlederna medan jag utan mål traskade vidare. Plötsligt upphörde raden av hus och ett vidsträckt område uppenbarade sig som vid första anblicken tycktes mycket lantligt och lockande.

Efter att ha gått förbi några baracker, framför vilka en soldat övade med en vit häst, trampade jag mjuk, lerig mark; maskrosor skälvde i vinden och en sko med ett hål i gottade sig i solen under ett stängsel. Längre bort strävade en kulle, stolt och brant, upp i himlen. Jag bestämde mig för att bestiga den. Dess härlighet visade sig bedräglig. Mellan förkrympta bokträd och fläder­buskar ledde en sicksackstig med inhuggna trappsteg allt högre upp.

9

Först tänkte jag att jag efter nästa hörn skulle nå en plats av vild och underbar skönhet, men den uppenbarade sig aldrig. Den enahanda växtligheten tilltalade mig inte. Buskarna spretade på den bara marken som var alldeles nedsmutsad av papper, trasor, kantslagna burkar. Det gick inte att lämna trappstegen, eftersom de grävde sig djupt in i sluttningen, och på båda sidor stack trädrötter och tufsar av multnande mossa fram ur jordväggarna, likt den söndriga fjädringen i vanskötta möbler i ett hus där en galning mött en ryslig död. När jag slutligen nådde krönet fann jag ett fåtal vindstötta ruckel och en tvättlina, och på den ett par byxor uppsvällda av vindens skenheliga liv.

Jag stödde armbågarna mot det knarrande träräcket, blickade ut och såg staden Prag långt där nere och delvis täckt av dimma: flimrande tak, rykande skorstenar, barackerna som jag just gått förbi och en vit liten häst.

Jag bestämde mig för att gå ned på andra sidan, längs den väg som jag upptäckt bakom rucklen. Det enda vackra i landskapet var en glasklockas dom på en annan kulle: rund och rödblommig avtecknade den sig mot den blå himlen likt en jättelik fotboll.

Jag lämnade vägen och började klättra igen, denna gång uppför en sluttning täckt av spretigt gräs. Trist ödemark. Slamret från en lastbil nådde mig, sedan for en kärra förbi i motsatt riktning, därefter en cyklist och den vulgärt regnbågsmålade skåpbilen från en målerifirma. I dessa drumlars färgspektrum låg det gröna bandet intill det röda.

Jag blev stående ett slag och såg på vägen från sluttningen, sedan vände jag, fortsatte och hittade antydan till en stig som löpte mellan två nakna kullar, och efter en stund såg jag mig om efter någonstans att vila. På visst avstånd från mig låg en man utsträckt under en törnebuske, raklång på rygg och med kepsen över ansiktet. Jag skulle just gå förbi, men något i hans sätt ut­ övade en märkvärdig lockelse: den demonstrativa orörligheten, livlösheten i dessa vida, särade ben, stelheten i hans halvböjda arm. Mannen var klädd i mörk rock och slitna manchesterbyxor. »Nonsens«, sade jag till mig själv. »Sover, han sover helt enkelt.

10

Inget skäl att tränga sig på.« Ändå gick jag fram till honom, och med tåhättan på min eleganta sko petade jag bort kepsen över ansiktet.

Trumpeter, om jag får be! Eller ännu bättre: den där trum­ virveln som hör till ett andlöst akrobatiskt nummer. Otroligt!

Jag tvivlade på verkligheten i vad jag såg, tvivlade på mitt eget förnuft, kände mig illamående och svag – ärligt talat tvingades jag sätta mig, eftersom knäna darrade så.

Om någon annan hade befunnit sig i min situation och sett detsamma som jag, skulle han möjligen ha brustit ut i gapskratt.

Personligen var jag alltför tagen av det underliggande mysteriet.

Medan jag tittade tycktes allt inom mig förlora fästet och falla från tio våningars höjd. Jag upplevde ett mirakel. Dess fulländning, dess brist på orsak och syfte fyllde mig med främmande bävan.

Vid denna punkt, nu när jag nått den viktiga delen och släckt elden i den kliande nyfikenheten, antar jag att jag bör kommen­ dera mina utgjutelser »lediga« och stillsamt gå tillbaka i mina spår, försöka definiera min exakta sinnesstämning denna morgon och den riktning som tankarna tog då jag inte anträffade firmans företrädare, utan bestämde mig för att promenera, besteg denna höjd och stirrade på den röda, runda gasblåsan som avtecknade sig mot den blåsiga majdagens blå bakgrund. Låt oss för allt i världen reda ut saken. Betrakta mig alltså än en gång före mötet, iförd ljusa handskar men hattlös, ännu mållöst traskande. Vad försiggick i mitt inre? Underligt nog ingenting alls. Jag var helt tom och påminde sålunda om en genomskinlig farkost ämnad att motta en ännu okänd frakt. Betänkligheter som hade att göra med den förestående affären, med bilen som jag nyligen skaffat mig, med en eller annan aspekt av det omgivande landskapet, fladdrade så att säga på utsidan av mitt förstånd, och om något därav ekade i den vida vildmarken i mitt inre var det på sin höjd den vaga känslan av att någon sorts kraft drev på mig.

En klok lett som jag lärde känna i Moskva 1919 sa en gång att de grubblets moln som stundom och utan någon som helst anledning kunde skocka sig över mig var ett säkert tecken på 11

att jag skulle sluta på dårhus. Han överdrev naturligtvis; under det senaste året har jag grundligt prövat den anmärkningsvärda beskaffenheten hos mitt tänkande, dess klarhet och redighet, i vars logiska byggnadsverk mitt starkt utvecklade men helt nor­ mala förstånd vistas. Påhittig intuition, konstnärlig vision och inspiration, alla de stora ting som skänkt mitt liv en sådan skön­ het, antar jag kan förefalla lekmän, hur kloka dessa än må vara, som förspelet till mild dårskap. Men det finns inga skäl till oro: min hälsa är fullkomlig, min kropp ren både utanpå och inuti, min gång ledig; jag varken röker eller dricker överdrivet mycket, jag ägnar mig inte åt några utsvävningar. Sålunda vandrade jag hälsosamt rosig, välklädd och med ungdomligt utseende, runt i landskapet som beskrivits ovan. Och den hemliga ingivelsen svek mig inte. Jag fann just det jag omedvetet hade letat efter. Låt mig upprepa – otroligt! Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländ­ ning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan. Men kanske började mitt förnuft redan då jag stirrade att betvivla fullkomligheten, att leta efter en orsak och gissa sig till syftet.

Mannen drog efter andan med en skarp fnysning; ansiktet krusades av liv – vilket fördärvade miraklet en smula, men det kvarstod ändå. Sedan slog han upp ögonen, blinkande misstroget mot mig, satte sig upp och började med ändlösa gäspningar – kunde inte få nog av dem – att klia sig på hjässan med båda händer djupt begravda i det bruna, fettiga håret.

Det var en man i min ålder, gänglig och smutsig, med tre dagars skäggstubb på hakan; där syntes en smal glimt av rosa hud mellan kragens undre del (som var mjuk och hade två runda glipor avsedda för en frånvarande nål) och skjortans övre del.

Hans tunna, stickade slips dinglade sidledes, och det fanns inte en knapp på skjortbröstet. Ett par bleka violer vissnade i knapp­ hålet; en av dem hade lossnat och slokade med huvudet. Intill honom låg en sjabbig ryggsäck; den öppna flärpen uppenbarade en brödkringla och större delen av en korv med den vanliga bi­ smaken av opassande lusta och brutal amputering. Där satt jag 12

och granskade förvånat luffaren; han tycktes ha anlagt denna tafatta förklädnad för en gammalmodig lumpmaskeradbal. »Jag skulle inte ha något emot en cigg«, sade han på tjeckiska.

Rösten klingade oväntat låg, ja, rentav värdig, och med två särade fingrar gjorde han en gest som om han höll en cigarett. Jag räckte fram mitt stora etui; blicken lämnade inte ansiktet för en sekund.

Han böjde sig närmare, pressade handen mot marken då han gjorde det, och jag tog tillfället i akt att granska örat och den urgröpta tinningen. »Tyska«, log han – och visade tandköttet. Det gjorde mig be­ sviken, men lyckligtvis försvann leendet omedelbart. (Vid det här laget ville jag under inga omständigheter skiljas från miraklet.) »Själv tysk?« frågade han på detta språk, medan fingrarna snurrade och klämde på cigaretten. Jag svarade ja och klickade med tändaren under hans näsa. Girigt förenades hans händer till ett tak över den skälvande lågan. Blåsvarta, fyrkantiga naglar. »Jag är också tysk«, sade han och puffade. »Det vill säga: min far var tysk, men min mor var tjeckiska, kom från Pilsen.« Jag väntade ännu på ett utbrott av överraskning, kanske ett gapskratt, men han förblev orörlig. Först då insåg jag vilken fårskalle han var. »Sov som en stock«, sade han till sig själv i en ton av enfaldig belåtenhet, och spottade vällustigt. »Arbetslös?« frågade jag.

Sorgset nickade han flera gånger och spottade igen. Det har alltid framstått som ett under för mig – vilken mängd av saliv som enkelt folk tycks besitta. »Jag kan gå längre än mina kängor«, sade han och såg på sina fötter. Sannerligen, skorna var i bedrövligt skick.

Långsamt rullade han runt på magen och fortsatte fundersamt medan han betraktade det fjärran gasverket och en lärka som flög upp ur en fåra: »Jag hade ett bra jobb i Sachsen förra året, inte långt från gränsen. Trädgårdsarbete. Finns inget bättre i världen! Sedan arbetade jag på ett konditori. Varje natt efter arbetet gick en vän 13

och jag över gränsen och tog en öl. Elva kilometer dit och lika många tillbaka. Tjeckiskt öl är billigare än vårt och brudarna tjockare. En tid spelade jag fiol och hade en vit mus.« Låt oss nu kasta en blick från sidan, men bara i förbigående, utan att gå in på fysionomin; träd inte alltför nära, mina herrar, annars får ni ert livs chock. Eller kanske inte. Ack, efter allt som hänt är jag väl förtrogen med hur partiskt och opålitligt en männi­ skas öga kan vara. Hur som helst, här är scenen: Två män vilar på en sjuklig gräsfläck; den ene, en välsvidad typ, slår med en gul handske mot ena knät; den andre, en vagabond med tom blick, ligger utsträckt och luftar sitt missnöje med livet. Det prasslar friskt från en närliggande törnbuske. Molnen vandrar. En blåsig majdag med små skälvningar som liknar dem som l­öper utmed pälsen på en häst. Skrammel från en lastbil på vägen. En lärkas spröda stämma i skyn.

Luffaren tystnade, sedan började han tala igen, men gjorde uppehåll för att loska. Det ena och det andra. Utan avbrott.

Sucka­de sorgset. Sträckte på sig, vinklade benen tills hälarna vidrörde baken och sträckte åter ut dem. »Hör på«, for det ur mig. »Ser du verkligen inget?« Han rullade runt och satte sig upp. »Vad är det?« frågade han, och en misstänksam rynka för­ dystrade ansiktet.

Jag sade: »Du måste vara blind.« Under cirka tio sekunder stirrade vi varandra stint i ögonen.

Sakta lyfte jag min högra arm, men hans vänstra lyftes inte som jag nästan hade förväntat mig att den skulle göra. Jag räckte ut tungan. Han muttrade åter: »Vad är det? Vad är det?« Jag tog fram en fickspegel. Medan han sträckte sig efter den kände han på sitt ansikte, sedan tittade han på handen, men upptäckte varken blod eller fågelskit. Han såg på sig själv i det himmels­blå glaset. Så gav han tillbaka spegeln med en axelryck­ ning. »Du dåre«, utbrast jag. »Ser du inte att vi båda – ser du inte, din dåre, att vi två… Hör på… Ta dig en god titt…« 14

Jag drog honom intill mig så att tinningarna rörde vid varan­ dra: i spegeln dansade och simmade två par ögon.

När han tog till orda var tonen nedlåtande: »En rik man liknar aldrig helt en fattig, men jag antar att ni vet bättre. Nu minns jag att jag såg ett par tvillingar på en marknad i augusti 1926 – eller var det september? Låt mig tänka. Nej. Augusti. I alla fall, de var verkligen lika. Ingen kunde skilja dem åt. Man fick hundra mark om man upptäckte minsta lilla skillnad. ›Låt gå‹, sade Fritz (eller Stora moroten, som vi kallade honom) och klappade till den ene på örat. ›Titta‹, sade han, ›en av dem har ett rött öra, men inte den andre, så ge mig pengarna, är ni snäll.‹ Som vi skrattade!« Hans blick vandrade över det duvgrå tyget i min kostym, gled nedför ärmen, snubblade och stannade vid guldklockan kring min handled. »Har ni inget jobb åt mig?« frågade han med huvudet på sned.

Observera: Det var han och inte jag som först lade märke till det frimuraraktiga bandet i vår likhet; och eftersom jag själv fastställt likheten befann jag mig – enligt hans undermedvetna beräkning – i ett subtilt beroendeförhållande till honom, som om jag vore imitationen och han förebilden. Naturligtvis före­ drar man alltid att folk säger: »Han liknar dig« och inte omvänt.

Genom att vädja till min hjälp kände sig denne trångsynte lym­ mel för med tanke på framtida anspråk. Någonstans bak i hans stökiga hjärna lurade kanske tanken att jag borde vara tacksam för att han genom sin blotta existens så storsint gav mig tillfälle att likna honom. Vår likhet tycktes mig som en nyck på gränsen till det mirakulösa. Han var däremot främst intresserad av min önskan att alls skönja en likhet. I mina ögon framstod han som min dubbelgångare, det vill säga som en varelse som till kroppen var identisk. Det var denna absoluta sammahet som gav mig sådana genomträngande rysningar. Han å sin sida såg bara en tvivelaktig imitatör i mig. Jag vill dock uttryckligen betona det vaga i denna hans uppfattning. Han skulle säkert inte ha förstått min utläggning, den trögskallen.

15

»Jag är rädd att det inte finns mycket jag kan göra i ögon­ blicket«, svarade jag kallt. »Men ge mig din adress.« Jag tog fram min anteckningsbok och en silverpenna.

Han log beklagande. »Ingen idé att säga att jag bor i villa.

Bättre att sova i en höstack än på skogsmossa, men bättre på mossa än en hård bänk.« »Trots det skulle jag vilja veta var jag kan nå dig.« Han funderade och sade sedan: »I höst är jag säkert i samma by där jag jobbade förra året. Ni kan skicka brev till postkontoret där. Det ligger inte långt från Tarnitz. Här, låt mig skriva upp det.« Han visade sig heta Felix, »den lycklige«. Vad han hette i efternamn har ni inte med att göra, goda läsare. Den valhänta handstilen tycktes knaka i fogarna vid varje vändning. Han skrev med vänster hand. Det var dags för mig att gå. Jag lade tio kronor i kepsen. Med ett nedlåtande flin erbjöd han mig sin hand; det var knappt att han gjorde sig omaket att resa sig. Jag tog endast handen därför att det gav mig den sällsamma känslan av hur Narcissus lurar Nemesis genom att hjälpa sin spegelbild upp ur bäcken.

Sedan återvände jag småspringande samma väg som jag kommit. När jag tittade över axeln såg jag hans mörka gängliga skepnad bland buskarna. Han låg på rygg, med benen korsade i luften och armarna under huvudet.

Plötsligt kände jag mig slapp, snurrig, dödstrött, som efter en lång och avskyvärd orgie. Skälet till denna sjukligt söta efterglöd var att han med kyligt spelad tankspriddhet hade stoppat på sig min silverpenna. En procession av silverpennor marscherade ned i en ändlös tunnel av fördärv. Medan jag följde vägrenen blundade jag av och till så att jag nästan snubblade i diket. Senare, på kontoret, under affärssamtalet, längtade jag efter att berätta för min samtalspartner: »Jag råkade just ut för något underligt! Ni skulle knappt tro det…« Men jag sade inget, och skapade på så vis precedens för hemlighetsfullhet.

När jag slutligen återvände till mitt hotellrum fann jag – bland 16

de kvicksilvriga skuggorna och inramad i krusig brons – Felix väntande på mig. Med blekt ansikte och allvarlig min trädde han närmare. Nu var han välrakad och hade mjukt, bakåtkammat hår.

Han bar en duvgrå kostym och en lila slips. Jag tog fram näs­ duken; han tog också fram sin näsduk. Vapenvila, förhandlingar.

Lite lantlighet hade satt sig i näsan. Jag snöt mig och sjönk ned på sängkanten medan jag fortsatte att konsultera spegeln. Jag minns att de små resterna av medveten existens – såsom dammet i näsan, den svarta smutsen mellan skons klack och hålfot, hung­ ern och inom kort den råa, bruna smaken med aningen citron av en stor, platt kalvstek i grillrummet – upptog mina tankar på ett sällsamt sätt, som om jag letade efter och fann bevis på att jag var jag (men ännu tvivlade en smula), och att detta jag (en andrarangens affärsman med fantasi) verkligen var på ett hotell, åt middag, funderade över uppgörelser och inte hade det minsta gemensamt med en viss luffare som i samma ögonblick låg och drog sig under en buske. Sedan fick upphetsningen över miraklet ändå hjärtat att missa ett slag. Särskilt när han sov och hans drag var orörliga visade denne man mig mitt eget ansikte, min mask, den rena, felfria bilden av mitt lik – jag använder den senare termen enkom därför att jag önskar uttrycka mig med största klarhet – uttrycka vad? Närmare bestämt detta: att vi hade ett identiskt utseende, och att denna likhet var slående uppenbar vid ett tillstånd av fullständig vila, och vad är döden om inte ett ansikte i frid – dess konstnärliga fullkomlighet? Livet skämde bara min dubbelgångare; på samma sätt fördunklas Narcissus hänförelse av en bris; och på samma sätt vanställer eleven med ett överflödigt svall av ovälkomna färger det porträtt som målats av mästaren i dennes frånvaro.

Och var inte jag, tänkte jag sedan, som kände och älskade mitt eget ansikte, bättre ägnad än andra att se min dubbelgångare? Alla är inte lika observanta, och det händer ofta att folk kommenterar den slående likheten mellan två personer som, om än bekanta, inte misstänker likheten (och hett skulle förneka den om de fick höra det). Ändå hade jag aldrig trott att en sådan fullständig 17

likhet var möjlig som den mellan Felix och mig. Jag har upplevt att bröder liknar varandra, tvillingar. På vita duken har jag sett en man möta sin dubbelgångare, eller snarare en skåde­spelare som spelade två roller som i detta fall naivt underströk skillnaden i social rang, så att han i den ena rollen var en slug förbrytare och i den andra en riktig bourgeois med bil – sannerligen, som om två identiska luffare eller två identiska gentlemän vore mindre ­roligt.

Ja, jag har sett allt detta, men likheten mellan tvilling­bröder förstörs likt ett grammatiskt rim genom släktskapets stämpel, medan en filmskådespelare i dubbla roller knappast lurar någon, för även om han tycks uppträda i bägge rollerna samtidigt, kan ögat inte undgå att se linjen i mitten där de båda bildhalvorna fogats samman.

I vårt fall handlade det dock inte om vare sig identiska tvil­ lingar (som delade blod som var avsett för en person) eller något trick av en scenhäxmästare.

Som jag längtar efter att övertyga er! Och det kommer att lyckas, jag kommer att övertyga er! Jag kommer att tvinga er alla, ni knölar, att tro… Även om jag är rädd att orden allena, på grund av deras särskilda natur, inte förmår åskådliggöra en liknelse av detta slag: de båda ansiktena borde avbildas sida vid sida, med hjälp av äkta färger och inte ord; då och endast då skulle åskådaren se vad det hela gäller. En författares ljuvaste dröm är att förvandla läsaren till åskådare, men uppnås detta någonsin? De litterära hjältarnas bleka organismer göds under författarens överinseende och sväller allt eftersom upp med läsa­ rens hjärteblod; så att en författares geni består i att skänka dem förmågan att anpassa sig till denna – inte särskilt aptitliga – föda och växa och frodas, ibland i århundraden. Men för närvarande behöver jag inte några litterära metoder, utan den enkla, grova självklarhet som kännetecknar måleriet.

Se, detta är min näsa: stor och av nordisk typ, med ett hårt ben som är aningen svängt och en köttig del som tippar uppåt och nästan är rektangulär. Och detta är hans näsa, en fulländad kopia av min. Här är de båda skarpa rynkorna vid sidan om min 18

mun, vars läppar är så tunna att de tycks bortslickade. Dem har han också. Och här är käkbenet… Men detta är en uppräkning av anletsdrag som hör hemma i ett pass och inte betyder något; vilken meningslös konvention. Någon sade en gång att jag såg ut som Amundsen, polarforskaren. Nå, Felix såg också ut som Amundsen. Men inte varje person kan erinra sig Amundsens ansikte. Själv minns jag det bara vagt, dessutom är jag inte säker på att det inte föreligger en förväxling med Nansen. Nej, jag kan inte förklara någonting.

Ler tillgjort – det är vad jag gör. Jag är väl medveten om att ha bevisat vad jag ville. Det går ju strålande, det här. Nu ser ni oss båda, läsare. Två, men med ett enda ansikte. Ni får dock inte tro att jag skäms över möjliga missar och tryckfel i naturens bok.

Titta noggrannare: jag har stora gulaktiga tänder; hans är vitare och sitter tätare, men är det verkligen så viktigt? På min panna buktar en ven ut likt ett stort, slarvigt skrivet M, men när jag sover är pannan lika slät som min dubbelgångares. Och dessa öron… Vecken i hans är bara aningen annorlunda i jämförelse med mina: här mer sammantryckta, där något utjämnade. Våra ögon har samma form: smala snitt med sparsamt spridda fransar.

Men hans iris är blekare än min.

Detta är ungefär samtliga särdrag som jag urskilde vid vårt första möte. Under följande natt granskade mitt rationella min­ ne oavlåtligt dessa små ofullkomligheter, medan jag med mina sinnens irrationella minne trots allt fortsatte att se mig själv, min egen person, i en luffares sorgliga skepnad: stelt ansikte, haka och kinder skuggade av den skäggstubb som den döde drabbas av över natten.

Varför stannade jag i Prag? Jag hade avslutat mina affärer. Jag var fri att återvända till Berlin. Varför återvände jag till denna kulle nästa morgon, till denna stig? Jag hade ingen svårighet att hitta den exakta platsen där han legat dagen före. Där hittade jag en gyllene fimp, en död viol, bitar av en tjeckisk tidning – och det patetiskt opersonliga spår som den okonstlade vandraren är benägen att lämna under en buske: en stor, rak, manlig bit och en 19

tunnare hopringlad ovanpå. Smaragdfärgade flugor komplette­ rade bilden. Vart hade han tagit vägen? Var hade han tillbringat natten? Intiga gåtor. På något vis kände jag mig oerhört illa till mods, på ett vagt och tryckande sätt, som om hela upplevelsen hade varit ett ont dåd.

Jag återvände till hotellet, tog min resväska och skyndade till stationen. Där, vid ingången till perrongen, fanns två rader med låga, bekväma bänkar med ryggar som var karvade och kurvade i perfekt överensstämmelse med människans ryggrad. Några per­ soner satt på dem; en del dåsade. Jag fick för mig att jag plötsligt borde se honom där, i djup sömn, med öppna händer och en sista viol hängande ur knapphålet. Folk skulle märka oss tillsammans, hoppa upp, omringa oss, dra i väg med oss till polisstationen…

Varför? Varför skriver jag detta? Rör det sig bara om det gamla vanliga flödet ur min penna? Eller är det verkligen ett brott att två människor liknar varandra som två droppar blod?

20

Kapitel två J a g har vant mig alldeles för mycket vid att se på mig själv ­utifrån, att vara både målare och modell, så det förvånar mig inte att min stil inte förunnas naturlighetens saliga behag. Hur jag än försöker lyckas jag inte slinka in i mitt ursprungliga hölje igen, än mindre göra mig hemmastadd i mitt gamla jag; oredan där är alltför stor; saker har flyttats, lampan är svart och död, mitt förflutna ligger sönderslaget på golvet.

Ett rätt så lyckligt förflutet, måste jag säga. Jag hade en liten men charmig lägenhet i Berlin, tre och ett halvt rum, en solig bal­ kong, varmvatten, centralvärme; Lydia, min trettioåriga ­hustru, och Elsi, vår sjuttonåriga husa. Alldeles i närheten låg garaget där min förtjusande lilla bil stod – en mörkblå tvåsits, köpt på avbetalning. På balkongen växte en bulig, rundhuvad grå kaktus tappert men långsamt. Jag handlade alltid tobak i samma affär och hälsades där av ett strålande leende. Ett liknande leende välkomnade min fru i butiken som försåg oss med ägg och smör.

På lördagskvällarna gick vi på kafé eller bio. Vi tillhörde det övre skiktet av den självbelåtna medelklassen, åtminstone föreföll det så. När jag kom hem från kontoret tog jag dock inte av mig skorna för att ligga på soffan med kvällstidningen. Samtalen med min fru bestod inte uteslutande av futtiga räkneord. Och inte heller klibbade mina tankar alltid vid de kreationer i choklad som jag lät tillverka. Jag kan rentav bekänna att en viss bohemisk smak inte var fullkomligt främmande för min natur.

Låt mig beträffande min syn på det nya Ryssland genast säga att jag inte delar min hustrus åsikter. När den faller från hennes målade läppar får en term som »bolsjevik« ett drag av inbitet och trivialt hat – nej, jag är rädd att »hat« vore alltför starkt. Där fanns något hemtrevligt, elementärt, kvinnligt: Hon tyckte illa om 21

bolsje­viker som man tycker illa om regn (särskilt på söndagar) eller sänglöss (särskilt i nya bostäder); bolsjevismen utgjorde i hennes ögon ett ofog i stil med en vanlig förkylning. Hon tog för givet att omständigheterna bekräftade denna uppfattning; san­ ningen var alltför uppenbar för att behöva diskuteras. Bolsjeviker trodde inte på Gud; det var oartigt av dem, men vad annat kunde man vänta sig av sadister och huliganer?

När jag sade att kommunismen i det långa loppet var en stor och nödvändig sak; att det unga, nya Ryssland frambringa­ de underbara värderingar som visserligen var obegripliga för människorna i väst och oacceptabla för utblottade och för­ bittrade exilanter; att historien hitintills aldrig bevittnat en sådan entusiasm, asketism och osjälviskhet, en sådan tilltro till den stundande likheten mellan oss alla – när jag talade på detta sätt svarade min fru fridfullt: »Jag tror att du säger så för att retas med mig, och det tycker jag inte är snällt.« Men jag var verkligen helt allvarlig, för jag har alltid trott att våra flyktiga livs brokiga härva kräver en sådan grundläggande förändring; att kommu­ nismen faktiskt kommer att skapa en underbart fyrkantig värld av identiskt muskulösa karlar med breda axlar och små skallar, och att en fientlig inställning till denna värld vore både barnslig och förutfattad, vilket påminner mig om den grimas som min fru brukar göra – med vidgade näsborrar och ena ögonbrynet lyft (en vamps barnsliga och förutfattade mening) – varje gång hon skymtar sig själv i spegeln.

Se där något jag avskyr, denna fasansfulla tingest! Jag har inte sett röken av den sedan jag slutade raka mig. Hur som helst gav dess blotta omnämnande mig just en vedervärdig chock som avbröt min flödande framställning (föreställ er vänligen vad som skulle följa här – en speglarnas historia); sedan finns där de vrånga, dessa monster bland speglar: en hals blottas, hur föga det än må vara, och dras plötsligt ut i en nedåtriktad gäspning av kött som stöter på en liknande marsipanrosa nakenhet som sträcker sig upp från under bältet, och de båda smälter samman med varandra; en krokig spegel klär av en man eller trycker ihop 22

honom – och se! under trycket av tallösa glasatmosfärer uppstår en manstjur, en manspadda; eller så dras man ut likt deg och sedan itu i två delar.

Nog – låt oss fortsätta – skrattsalvor tillhör inte mitt fack! Nog, allt är inte så enkelt som ni tycks tro, ni svin, ni! Å, ja, jag för­ bannar er, ingen kan förbjuda mig att svära. Och att inte ha en spe­ gel på rummet – också det är min rätt! Visst, även om jag skulle stöta på någon (bosch, vad har jag att vara rädd för?) skulle den visa en skäggig främling – för mitt skägg har skött sig utmärkt, och på så kort tid dessutom! Jag är så utomordentligt förklädd att jag blivit osynlig för mitt eget jag. Hår tränger ur varenda por.

Det måste ha funnits en oerhörd reserv av lurvigt hår inom mig.

Jag gömmer mig i den naturliga djungel som vuxit fram ur mig.

Det finns inget att vara rädd för. Enfaldiga vidskepelse!

Titta här, jag tänker skriva ordet igen. Spegel. Spegel. Nå, har det hänt något? Spegel, spegel, spegel. Så många gånger ni vill – jag är inte rädd. En spegel. Att skymta sig själv i spegeln. Jag talade om min fru när jag nämnde saken. Svårt att tala om man ständigt blir avbruten.

Förresten så hade också hon ett vidskepligt drag. Nycken att ta i trä. Kvickt, med beslutsam min och sammanpressade läppar brukade hon se sig om efter ett stycke naket, opolerat trä, men bara finna undersidan av ett bord och vidrörde den med sina knubbiga fingrar (små köttkuddar kring smultronklara naglar som trots lacken aldrig var helt rena; ett barns naglar) – vidrörde den snabbt, medan lyckans nämnande ännu hängde varmt i luf­ ten. Hon trodde på drömmar: Om man drömde att man tappat en tand förebådade det en bekants bortgång; och om det kom blod var det en släkting. Ett fält av tusenskönor förebådade ett möte med ens förste älskare. Pärlor stod för tårar. Det var mycket illa att se sig själv sitta klädd helt i vitt vid änden av ett bord.

Lera betydde pengar; en katt – förräderi; havet – själaplågor. Hon tyckte om att berätta sina drömmar, länge och omständligt. Ack! Jag skriver om henne i imperfekt. Låt mig dra åt bältet på denna historia ytterligare ett hål.

23

Hon hatar Lloyd George; om det inte vore för honom skulle det ryska imperiet inte ha gått under; och generellt: »Jag skulle kunna strypa de där engelsmännen med bara händerna.« Tyskar­ na fick vad de förtjänade för det plomberade tåg i vilket bolsje­ vismen hade konserverats och Lenin importerats till Ryssland.

På tal om fransmännen: »Vet du, Ardelion [en kusin till henne som stridit i de vitas armé] säger att de uppförde sig som riktiga brackor i Odessa under ockupationen.« Samtidigt anser hon att den engelska ansiktstypen är den vackraste i världen (efter min); respekterar tyskarna därför att de är musikaliska och rejäla; och förkunnar att hon avgudar Paris, där vi tillbringade några dagar en gång. Dessa åsikter står stela som statyer i sina nischer. Å andra sidan har hennes förhållande till det ryska folket på det stora hela genomgått en viss förändring. 1920 påstod hon ännu: »Den äkta ryske bonden är monarkist«; nu säger hon: »Den äkta ryske bonden är utdöd.« Hon är föga bildad och föga observant. En dag upptäckte vi att begreppet »mystiker« för henne på något vagt sätt var förbundet med »mys«, »misstag« och »sticka«, men att hon inte hade den minsta aning om vad en verklig mystiker var. Det enda trädet som hon kan peka ut är björken: den påminner henne om hem­ landets skogar, påstår hon.

Hon är en storslukare av böcker, men läser bara skräp, läg­ ger inget på minnet och hoppar över långa beskrivningar. Hon lånar böckerna på ett ryskt bibliotek; där sätter hon sig och väljer ­under en lång stund; fumlar med böcker på bordet; tar en, bläddrar i den, kikar in i den sidledes likt en forskande höna; lägger undan den, tar upp en annan, öppnar den – allt detta på själva bordsskivan och endast med en hand; så upptäcker hon att hon öppnat boken uppochned, varefter den får en vridning på nittio grader – inte mer, för sedan skjuter hon undan den och rusar i stället fram till den bok som bibliotekarien just står i begrepp att erbjuda en annan dam; det hela tar över en timme, och jag vet inte vad som avgör det slutliga valet. Kanske titeln.

Efter en tågresa en gång hade jag med mig någon usel detektiv­ 24

roman med en skär spindel i ett svart nät på omslaget. Hon kasta­ de sig över boken och tyckte att den var fruktansvärt spännande – kände att hon helt enkelt inte kunde låta bli att tjuvtitta på slutet, men eftersom det skulle förstöra allt klämde hon ihop ögonen, rev itu boken längsmed ryggen och gömde den andra, avslutande delen; sedan, senare, glömde hon var hon lagt den någonstans och letade en lång, lång stund efter brottslingen som hon själv hade gömt undan, medan hon med låg röst upprepade: »Det var så spännande, så fruktansvärt spännande: jag dör om jag inte får veta…« Nu vet hon. De där sidorna som förklarade allt var säkert gömda; ändå hittades de – alla utom en, kanske. En mängd saker har verkligen inträffat; nu har de vederbörligen redovisats. Dess­ utom skedde det hon fruktade mest. Av alla omen var detta det underligaste. En sönderslagen spegel. Ja, det hände, om än inte på det vanliga sättet. Den stackars döda kvinnan.

Tum-ti-tum. Och en gång till – tum! Nej, jag har inte blivit galen. Jag mumlar bara muntra små ljud. Den sortens munterhet som man upplever då man narrar någon på första april. Och vilken förbaskat bra narr jag gjort av någon. Vem är han? Goda läsare, betrakta er själva i spegeln, eftersom ni verkar gilla speglar så.

Men nu känner jag mig plötsligt sorgsen – på riktigt den här gången. Jag föreställde mig just med chockerande livlighet den där kaktusen på balkongen, dessa blå rum, vår lägenhet i ett av de ny­ modiga hus som uppförts i den moderna, lådliknande, ytsparan­ de låt-oss-inte-krångla-till-det-stilen. Och där, i min värld av ordning och renhet, bredde Lydias oreda ut sig likt den sliskiga, vulgärt påträngande doften av hennes parfym. Men hennes bris­ ter, hennes oskuldsfulla tråkighet, hennes student­hemsvana att fnittra i sängen irriterade mig egentligen inte. Vi bråkade aldrig, jag yttrade inte en enda gång en förebråelse – vilket strunt hon än hävde ur sig i offentligheten eller hur smaklöst hon än klädde sig. Hon var allt annat än bra på nyanser, den stackars själen. Hon ansåg att det räckte om huvudfärgerna matchade varandra, vilket 25

tillfredsställde hennes sinne för ton, och alltså bar hon stolt en hatt av gräsgrön filt till en olivgrön eller eau-de-Nil-färgad klän­ ning. Hon tyckte om att det »ekade«. Om skärpet till exempel var svart, ansåg hon det absolut nödvändigt att bära en svart bård eller lite svart krås kring halsen. Under de första åren av vårt äktenskap brukade hon ha på sig linnen med schweiziskt broderi.

Hon kunde kombinera en volangrik flickklänning med tjocka höstskor; nej, hon hade avgjort inte minsta aning om harmonins mysterier, och det berodde på att hon var så eländigt oordentlig.

Hennes sjaskighet visade sig i sättet på vilket hon gick: hon hade för vana att slita ned klacken på vänstra skon.

Jag rös när jag tittade i hennes lådor, där ett virrvarr av plagg vred sig huller om buller, strumpeband, silkesplagg, hennes pass, en vissnad tulpan, några malätna pälsbitar, åtskilliga anakro­ nismer (till exempel sådana där damasker som bars av flickor för åratal sedan) och annat omöjligt skräp. Ofta smög sig dessutom någon liten och ytterst smutsig spetsnäsduk in i mitt kosmos av vackert arrangerade ting, eller en ensam revad strumpa. Strum­ por tycktes formligen brinna på hennes raska vader.

Hon begrep inte ett jota av hushåll. Hennes mottagningar var förskräckliga. I en liten skål låg det alltid brutna mjölk­ chokladstänger av det slag som fattiga familjer i provinsen bjuder på. Ibland frågade jag mig varför i hela friden jag älskade henne.

Kanske var det för den varma hasselnötsirisen i hennes fladdran­ de ögon, eller den naturliga sidbenan i hennes bruna hår som låg lite hur som helst, eller kanske rörelsen i hennes knubbiga axlar.

Fast förmodligen var sanningen den att jag älskade henne för att hon älskade mig. I hennes ögon var jag den ideale mannen: hjär­ na och tåga. Och ingen klädde sig bättre. Jag minns då jag första gången tog på mig den nya smokingen med de vida byxorna och hon klappade händerna, sjönk ned på en stol och mumlade: »Å, Hermann…« Det var en hänryckning som gränsade till något liknande himmelsk vånda.

I den möjligen oklara känslan av att ytterligare förgylla den bild hon gjorde sig av mannen hon älskade möttes vi halvvägs, 26

och genom att göra henne och hennes lycka en tjänst drog jag nytta av hennes förtroende och berättade under de tio år som vi tillbringade tillsammans en sådan mängd lögner om mig själv, mitt förflutna och mina äventyr att det skulle överstiga mina krafter att hålla allt i huvudet, ständigt redo för konsultation.

Men hon brukade glömma allt. Paraplyet lämnade hon i tur och ordning kvar hos alla våra bekanta; hennes läppstift dök upp på de mest obegripliga ställen såsom hennes kusins skjortficka; det hon läst i tidningen på morgonen återgav hon ungefär så här på kvällen: »Låt mig se, var läste jag det någonstans, och vad var det exakt?… Det ligger på tungan – å, snälla, hjälp mig!« I stället för att be henne posta ett brev kunde man kasta det i floden och överlämna resten åt strömmens skarpsinne och mottagarens fiskande fritidssysselsättning.

Hon blandade ihop datum, namn, ansikten. Efter att ha hittat på något återvände jag aldrig till det; snart glömde hon bort det, historian sjönk till botten av hennes medvetande, men på ytan dröjde den ödmjuka häpnadens ständigt förnyade ringar kvar.

Hennes kärlek gick nästan över gränsen och kringskar övriga känslor. Vissa tidpunkter på året, då juninatt och månskensmatt rimmade, förvandlades hennes tryggaste tankar till försagda nomader. Men det varade inte, de vandrade inte bort, världen låstes igen; och vilken simpel värld det var, i vilken den största utmaningen bestod i att hitta telefonnumret som hon klottrat på en av sidorna i den biblioteksbok som lånats av just den person som hon ville ringa.

Hon var kort, fyllig och rätt så oformlig, men å andra sidan antänder mig bara knubbiga kvinnor. Jag har helt enkelt inget be­ hov av den slanka unga ladyn, den taniga snärtan eller den stolta, chica horan som stoltserar upp och ned längs Tauentzienstraße i blänkande, hårt snörda stövlar. Inte bara hade jag alltid varit ytterst tillfreds med min fogliga sängvän och hennes kerubiska charm, utan på senare tid hade jag – med tacksamhet mot natu­ ren och en rysning av överraskning – även noterat att våldsam­ heten och ljuvheten i mina nattliga nöjen stegrades till en utsökt 27