9789186634421

Lisa Bj채rBo johanna LindB채ck

Lisa Bj채rBo johanna LindB채ck

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Lisa Bjärbo 2013 © Johanna Lindbäck 2013 Omslag: Louise Bååth, kingisland.se Omslagsfoto: Ola Jacobsen Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2013 ISBN 978-91-86634-42-1

”Och mer då?”, sa Märta otåligt. ”Berätta mer!”

Hanna log och lutade sig tillbaka på stolen. Hon njöt. Det här var precis så perfekt som hon hade hoppats när hon stod hemma i hallen och drog på sig stövlarna för några timmar sen. Eller ännu bättre? Kanske ännu bättre. Märta strålade som ett sprakande tomte­bloss mitt emot henne, mer och mer uppspelt för varje liten detalj Hanna la fram. ”Okej”, sa Hanna leende, och drog medvetet ut på härligheten lite extra genom att slänga in en ny näve nötter i munnen. ”Är du beredd, baby?”

Märta nickade entusiastiskt. Hon var redo. ”Lyssna nu då”, sa Hanna, ”Maraiskvarteren. Dom måste du komma ihåg. Kan du upprepa efter mig? MA-RÄ-KVAR-TE-REN.” Märta repeterade lydigt. ”MA-RÄ-KVAR-TE-REN”, sa hon. ”Vad är det?” ”Våra nya favoritkvarter.” ”Åh, är det?” ”Mais oui, baby.”

Märta gjorde sin vanliga överdrivna klappa-i-händerna-som-ettalldeles-för-peppat-barn-gest, och fick Hanna att skratta till för säkert hundrade gången ikväll. Alltså, entusiasmen kring det här bordet nu! Den nådde nya rekordnivåer hela tiden. Hanna skulle mycket väl kunna lutat sig fram och pussat på sin bästa kompis i ren 5

och skär glädjeyra om det inte hade varit för att hela bordsytan var belamrad med glas och flaskor och nötter och grejer. ”Varför gillar vi just dom kvarteren så mycket då?” frågade Märta lite mer sansat. ”För att dom är typ så här: Fina gator med slitna gråa hus och små katter som går omkring och mjauar romantiskt i skymningen.” ”Mmm … katter som mjauar. Heter det inte jamar?” ”Mjauar, jamar, whatever. Fokus nu!” ”Oui, mademoiselle!”

Märta la båda händerna på bordet och satte sig ordentligt på stolen med ryggen rak som en pinne och blicken uppmärksamt riktad mot Hannas mun. ”Jag lyssnar.”

Hon behövde inte tjata. Hanna hade så mycket att berätta för henne att hon nästan inte visste vart hon skulle ta vägen. Alltså, ­Paris! Fatta! Märta och hon hade pratat i flera år om att flytta dit efter studenten, och nu hade hon precis varit där under jullovet, på plats, mitt i drömmen. Visserligen med sin familj och inte med Märta, men ändå. Ändå! ”Och så finns det skitcoola små butiker i varje hörn där man kan köpa snygga grejer. Och små bagerier! Och kaféer! Och överallt är det helt asbra stämning, för hela området är fullt av snälla judar och festliga bögar och det är ingen brottslighet alls knappt.” ”Är det inte?” ”Nej. Förstå hur perfekt! Och sen finns det jättemånga små, mysiga barer där vi kan sitta och läppja världsvant på ett glas vin fast det typ bara är mitt på eftermiddagen, för det är sånt man gööör i Paris, det är liksom ingen stor greeej.” ”Oh la la.” Märta suckade lyckligt. Hon höll upp sin cider lite i luften och tittade utstuderat drömmande ut genom fönstret.

6

”Så här?” frågade hon. ”Ser jag världsvan ut nu?”

Hanna rynkade ögonbrynen. ”Så där.” ”Vadå, så där?” ”Jamen, den där cidern förstör ju rätt mycket.”

Märta vände snabbt ansiktet mot henne igen. ”Åh, Gud!” sa hon. ”Säg inte att jag måste lära mig dricka vin!” ”Jo”, sa Hanna nöjt. ”Och äta ost som luktar fis.”

De hade suttit inträngda vid ett bord på Carmen i flera timmar vid det här laget. Druckit cider. Ätit nötter. Pratat hål i huvudet på varandra och klottrat ner anteckningar och alla planer på en skrynklig servett. Först hade det mest varit Hanna som pratade, men ju längre kvällen gick desto mer engagerad blev Märta också. Nu satt hon och viftade med armarna och pratade om ett museum hon hade läst om någonstans som de absolut måste gå till, nästan direkt när de kom fram till Paris i sommar.

Så himla bra kväll! Så himla bra liv!

Hanna tittade sig omkring i lokalen. Egentligen var den ju ­oerhört trist, om man tänkte på det. Vanligt halvsunkigt ställe, vanligt halvsunkigt folk, vanlig halvsunkig stor stark i baren. Ingenting som förvånade, eller lämnade avtryck. Rätt intetsägande, faktiskt.

Men ikväll! Gjorde inget. Just nu kändes det som om inget sånt där spelade någon roll. Det var ett halvår kvar, bara. En liten fjuttig vårtermin, sen studenten, och sen Paris. Paris! Det räckte inte med att bara säga det en gång, hon var alltid tvungen att lägga till en upprepning. Med utropstecken på slutet. Paris! Hon kunde stå ut med vilket halvsunkigt uteställe som helst det här halvåret, bara hon fick ha den tanken med sig.

Det var inget nytt, i och för sig. Det hade fungerat redan u ­ nder 7

hösten, att ha det där som mantra. Typ när det blev så mörkt ute att det kändes som natt när hon cyklade hem från skolan. Då hade det räckt att tänka: Paris! så blev det i alla fall uthärdligt. Eller när de hade haft tre prov samma vecka och hon bara ville slänga skolböckerna i närmsta papperskorg och spontankräkas ovanpå ­ högen. Paris! När mamma hade tjatat om skor på skohyllan, när småtjejerna i stallet hade gnällt över att de fick rida fel hästar, när hon hade tvingats vakna alldeles för tidigt på morgonen. Paris! Paris!

Paris! Och nu, när hon faktiskt hade varit där, och provsmakat lite: PARIS!!! Gud, hon skulle kunna proppa i sig flera kilo sån där äcklig fisost om dagen om det var det som krävdes. ”Vi börjar direkt”, sa hon och ryckte tag i Märtas ciderglas. Det var visserligen inte riktigt tomt ännu, men skit samma. ”Jag går och köper vin åt oss istället. Så kan vi öva.”

Märta skrattade. ”Du tar verkligen den här kvällen på allvar, du.” ”Jamen, vi sa ju!” ”I know. Det var inget klag! Vi sa att vi skulle gå ut och låtsas som om vi redan var där. Och frossa och göra upp planer och prata om hur fantastiskt det kommer bli. Du gör det väldigt bra, menar jag bara. Iväg och köp vin med dig!”

Det hade hunnit bli rätt mycket folk i lokalen nu. Hanna fick ­använda armbågarna för att ta sig fram över golvet. De hade uppen­ barligen haft tur som fått ett bord. När de kom var det inte alls så här trångt, men Märta hade ändå fått brotta sig fram och norpa bordet mitt framför ögonen på ett killgäng. Nu satt hon och vaktade det som en hök. När Hanna tittade dit såg hon hur Märta fick hålla i hennes stol för att inte bli av med den. Kanske var det fler som tänkte att det var sista chansen innan skolan startade igen? Eller så 8

hade bara halva världen plötsligt bestämt sig för att ta det där med att ”dansa ut julen” till en ny nivå i år.

Hanna struntade rätt mycket i vilket. ”Men HALLÅ, lilla gumman.”

En kille med för stora glasögon vände sig mot henne när hon äntligen lyckats ta sig hela vägen in till bardisken. Hans andedräkt luktade öl. ”Där tyckte du att du skulle stå, ja.”

Han tittade ilsket på henne. Liksom synade henne, uppifrån och ner. Började vid stövlarna, fortsatte över jeansen, gled med blicken över hennes linne, stannade (thank god) inte med ögonen vid brösten, men ändå. Uppenbart dryg. ”Du såg inte att det redan stod några här, eller?” fortsatte han. ”Och försökte prata? Med varann? Innan du kom och slog dig in på det där mysiga sättet?” ”Men gud!” Hanna höll upp händerna i luften. ”Ursäkta mig, då.”

Christ. Vad var hans problem? Såg han inte hur mycket folk det var här, eller? Det var ju helt omöjligt att beställa något om man var tvungen att ta sig fram till baren utan att nudda någon. Och det var inte direkt som om hon hade använt sig av knytnävarna när hon kom, hon hade ju bara trängt sig lite. På ett helt normalt sätt, alltså.

Som man gör i barer. Som alla gör. Hon blängde på honom. Lång och dryg och mörk och uppenbart rätt onykter redan, för han fick stödja sig lite mot sin polare för att inte svaja. ”Ni kanske kunde stå och prata någon annanstans”, muttrade hon. ”Om det nu är så himla viktigt för er att inte bli störda.” ”Vad sa du?”

Glasögonen tryckte plötsligt upp sin näsa i hennes ansikte. ”Jag hörde nog inte riktigt, tror jag.”

9

Öl och rök, konstaterade hon.

Härlig kombination. ”Men för fa-an, Manny.”

Killen som stod bredvid och agerade stöttepelare åt praktaset lät helt uppgiven. Hanna insåg att hon kände igen honom. Var det inte han, den schyssta kaffekillen från Espresso House vid Skanstull?

Som brukade skämta lite, när man beställde fika? På ett sånt där bra sätt, inget töntigt försäljarsnackigt blaj bara, utan sånt som man log åt, på riktigt. Hanna sneglade på honom. Han log inte skämtsamt nu, men jo. Det var definitivt han. Vad gjorde han här? Med en sån här loser? ”Ge dig nu.”

Kaffekillen spände ögonen i sin kompis.

Praktaset vinglade lite. ”Men såg du inte? Hon trä…” ”Ja, ja, ja. Det blir säkert bra. En annan dag.” Han höll upp ett ölglas i synfältet på sin dryga kompis och suckade. ”Ta din öl nu!

Fint. Och så vänder du dig om. Och sen går vi.”

Han tittade snabbt på Hanna med någon slags skamsen jag-tarmin-hand-ifrån-allt-den-här-idioten-säger-och-gör-ikväll-blick och vände på praktaset med milt våld. ”Gå”, upprepade han. ”Nu.” Hanna tittade klentroget efter dem när de försvann.

Alltså, verkligen.

En del människor borde ju inte få vistas på stan.

10

Klockan var 00.14. Det skulle inte komma något sms nu, det var uppenbart. Och det skulle inte skickas något. För vad hade han för viktigt på hjärtat som absolut måste förmedlas just nu, live, i denna stund till henne? Jag är på bar. Jag är ute. Bärs, bärs, bärs. Jomenvisst. Hon hade inte med det att göra längre. Och om han ändå messat så visste han ju vad svaret skulle ha blivit. Nej, vad kul! Jag är hemma. Jag packar upp flyttkartonger. Oh joy.

Det skulle inte messas. Det var bara en före detta reflex. En grej han måste vänja sig av med. Ännu en. Och den avvänjningen skulle inte börja med att han skickade ett mess som sa Har du tänkt på att vi inte messat ngt ikv? Visst känns det märkligt?

Jens stoppade ner mobilen i fickan och kollade sig i spegeln. Skvätte vatten i ansiktet, torkade av sig för att få bort den glanssvettiga looken och fixade håret. Fräsch som en nyponros igen. Eller inte. Han såg trött ut. Shit, han var trött. Han hade varit trött i två år. Ibland lyckades man dölja det, men inte den här kvällen. Blek, vintrig och trött. Ingen falsk marknadsföring här inte. Håret var för långt också.

Han hade haft en klipptid den 23:e december, men då hade frissan ringt och varit sjuk, och han hade inte kommit sig för att fixa en ny.

En liten stund till och sen skulle han börja förklara att han måste hem och sova, och sova ut. Gu-ud, vad han längtade efter just det.

Från sekunden han vaknat imorse hade han haft det som sitt enda mål för att orka ta sig igenom den här dagen. ”Men imorgon får jag 11

i alla fall sova ut.” Genom frukosten, den sista, och genom bärandet och körandet och flyttandet, och genom det sammanbitna avskedet som hade varit hemskt. Den enda lilla tanken, den lilla ”glädjen” att klamra sig fast vid. En sovmorgon. Det var en lyx i hans liv. Eller det förra livet, det som funnits fram till idag vid fyra-tiden. Vad som skulle vara en lyx i hans nya liv hade han inte orkat börja tänka på än. Kanske sånt här, att kunna hänga med Manny och dricka öl efter öl i en bar och inte behöva messa om det till någon. Och att de skulle kunna göra det igen och igen på regelbunden basis.

Jo. Och imorgon, efter sovmorgonen, så skulle han kunna ta med sig kameran och åka in till stan om han kände för det. Gå runt i några timmar. Fota lite. Ta en fika. Slappna av. Inte stressa hem. Ingen skulle bli sur om han råkade vara borta i tre och en halv timme.

Eller åtta. För medan han satt med sin eventuella fika kanske han kom på att han ville slinka in på en eftermiddagsbio också? Ojojoj.

Det vore definitivt en lyx. Vara spontan utan att få klagomål och en massa gnäll efteråt. Wow. När Jens sköt upp dörren fick han tränga sig förbi två tjejer som stod där utanför och väntade på att damtoan skulle bli ledig. ”Vänta, är det nån därinne?” En av tjejerna spanade förbi honom in mot herrarnas. ”Nej.” ”Är det både pissoar och en vanlig toa?” ”Eh, ja?”

Det var hon som Manny börjat jiddra med vid baren. Hon såg inte trött ut. Rosiga, glada kinder och pigga ögon. Hon hade brunt hår som var uppsatt i en hästsvans, och en kofta och ett vitt linne med röda knappar. Såg ut som en typisk Söder-tjej; söt och lite lagom arty.

12

”Kan du stå här och vakta medan jag bara slinker in?” bad hon. ”Vakta?” upprepade han. ”Jamen, om du står här så tror killarna att det är kö så då går dom inte in och då råkar ingen få en chock om han plötsligt möter en tjej när han precis har langat fram sin …”

Hon gjorde en gest med handen och han fyllde automatiskt i det saknade ordet. ”Snorre.”

I samma sekund kom han på att hon nog inte menat att han skulle svara. Hon visste vad det hette. Hon var inte en tvååring som frågade vad allting var. Hon hade väl snarare försökt att inte säga det. Och snorre? Hallå, vad var det för ord? Om han i alla fall gått på penis, eller snopp. Mer neutralt och vuxet, värdigt en individ över fem år. I värsta fall kuk. Men snorre var ju liksom … ”Exakt”, fnissade hon mycket riktigt. ”Så då står du här, okej?”

Den andra tjejen som trängdes bredvid henne sa bestämt ”ja, gör det!”, och sen slank de in båda två innan han varken hunnit svara ja eller nej. Så okej, han stod där. Med sin snorre och sina röda kinder.

Eller, först gick han iväg några steg, men sen vände han tillbaka.

Och när de båda var ute igen – han skulle ha haft bra grund att ta upp en diskussion om definitionen av ”slinka in” – så stod han fortfarande kvar. Fördelen var ju i alla fall att kinderna inte var röda längre. Det kunde de inte vara. ”Toppen”, sa tjejen och log åt honom. Det var hon som sölat mest, den andra som knappt sagt ett ord hade varit snabbt ute. ”Fick du fajta bort femton, tjugo killar under tiden?” ”Ja, hörde du inte dunsarna och sirenerna? Polisen fick rycka in lite ett tag. Men är det upptaget så är det upptaget. Vad kan man göra? Det är bara att vänta.” ”Japp. Bara att vänta.” Hon fnissade till igen, men det här var ett 13

bättre slags fniss. ”Väldigt schysst i alla fall”, sa hon och lutade sig mot väggen. ”Och nu gör det inget att din kompis var så dryg förut.

Vi är kvitt.” ”Manny?” Jens tittade ut mot baren. ”Äh, ta inte åt dig. Det var lite dålig tajming bara. Han är väldigt snäll innerst inne. ” ”Och kanske när man är ensam med honom? Då är han säkert jättesnäll?” ”Naah …” Jens drog ut på svaret. ”Inte så värst egentligen. Han är nog bäst i större grupper. Typ trettio, fyrtio pers, då är han jäkligt bra. Och om vi kommer upp mot hundra? Rena klippan.” ”Jag ska lägga det på minnet”, sa hon och han nickade. Hon drog handen genom luggen. Söt. Väldigt söt. ”Okej, men …” Tjejen tittade också ut mot baren, och sen på honom igen. Såg ut som att hon skulle säga något, och han undrade genast vad det var, kom på sig själv med att nästan ”ja, vadå?”.

Men hon verkade ångra sig, och lät blicken glida snabbt över honom.

Fan, han skulle ha satsat mer på kläder ikväll. Tagit den där andra snyggare tishan som han valt mellan men ratat för att han tänkt ”äh, vi ska ju bara dricka någon öl”. ”Har du …” började han, och nu var det tjejen som såg nyfiket på honom och han som var tvungen att komma på en fråga. ”Har du en bra kväll? Kul och allt sånt som det ska vara?”

Lamt, lamt, lamt, men hon log lite i alla fall. ”Helt okej. Du då? Eller ni?” ”Jo, absolut.”

Två högljudda killar kom gående, nästan snubblande, och bufflade sig in mellan dem. ”Men tjena tjena!” sa den ena av dem hjärtligt till tjejen och stannade till. Hon hälsade tillbaka betydligt mer avmätt och drog sig några steg ut mot baren.

14

”Min kompis sitter och väntar, där borta, så ...”

Jens nickade. ”Min med ju. I potentiellt livsfarliga en mot ensituationer.”

Han gjorde en gest att hon skulle gå före honom och hon försvann runt ena hörnet, och han mot det andra där han lämnat Manny. Tack och lov hade Jens lyckats hugga ett bord åt dem efter bar-incidenten. Han hade bestämt tryckt ner Manny på en stol, och gått och beställt en Loka åt honom. ”Amen, lägg av”, hade Manny protesterat. ”Hon var ju …” ”Ge dig”, hade Jens bara klippt av. ”Drick.”

Manny hade sett sur ut men han började ändå sörpla i sig vattnet när Jens gick på toa. ”Jag snackade lite med en tjej bara”, förklarade han nu när ­Manny frågande slog ut med händerna och undrade varför han dröjt. Det kändes onödigt att specificera ”en tjej” som hon från baren. ”Va?” Manny råkade rapa rätt ut och såg lika förvånad ut som Jens över det. ”Hoppsan.”

Det bara hände, tänkte Jens trött. Den ständiga ursäkten från fulla människor. Jag kan inte förklara hur det gick till, så skyll inte på mig, för det bara hände. Absolut inget eget ansvar alls om jag råkar börja gräla med en tjej eller rapa eller hålla på. ”Men hur då snackade?” undrade Manny och försökte uppenbart samla ihop sig igen och få tillbaka lite kroppskontroll. ”Menar du som snackade?” ”Nej, nej! Eller, jag vet inte, men …”

Hade hon känt den där tjena-killen eller var det bara en random snubbe som ville stöta? ”Var?” Manny krängde sig åt sidorna för att Jens skulle peka ut henne. ”Jag såg inte var hon satt”, sa han snabbt.

15

Manny buffade entusiastiskt till honom. ”Gå och kolla då! Du letar efter din kompis, glider runt, spanar, och hoppsan, men vad trevligt, sitter du här alldeles ensam och har tråkigt. Gå!” ”Alltså, det var inte riktigt …” ”Jens! Du behöver inte skaffa barn med henne, du ska bara säga hej. Gå.” Manny viftade iväg honom.

Jens himlade med ögonen. Behöver inte skaffa barn med henne. Kul. ”Sitter du kvar här då?” frågade han och Manny höjde sin Loka i en skål. ”Jag är snäll.”

Jens fnös till men reste sig. Mest för att han visste att Manny inte skulle ge sig. Han skulle rentav kunna försöka ”hjälpa till”, börja fösa Jens runt i lokalen, och det vore ju inte bra. Ingen behövde en fortsättning på hans samtal med tjejen. Så Jens gled iväg själv. Spanade. Och hoppsan, såg ett vitt linne och en hästsvans på en gång.

Hon satt med ryggen mot rummet, inne i ett hörn.

För att åstadkomma ett riktigt hoppsan just där så var man liksom tvungen att tränga sig in bakom ett bord, och krångla sig fram bakom en rad andra människor. Helt naturligt och graciöst bara.

Han gick tillbaka mot toaletten.

Herregud. Det här var en flyttöl. Inget mer. Hans betalning till Manny som tack för några timmars slit. Det var liksom inte … Här sitter du och är alldeles ensam. Ja, och sen då? När de där tjejerna tittade på honom med ”och vad vill du?”-blick och han skulle fortsätta prata, komma på saker, vara kul, this is how I roll, yeah yeah.

Nej. Här rullade inget. Det messades inte och det rullades inte.

Regler för kvällen. Han var ju trött. Han behövde inte stressa igång något alldeles desperat bara för att. Han hade ingen lust med det heller. Faktiskt. Noll.

När ett par minuter passerat gick han tillbaka till Manny som 16

mycket riktigt var snäll, om snäll betydde att lydigt sitta på sin plats och hålla i en Loka. ”Hon måste ha gått.” ”Synd.” Manny dunkade honom ändå leende i axeln. ”Men Jensan!

Uppe i sadeln igen, med en rivstart, fy fan vad bra!” ”Mmm.” Uppe i sadeln igen? Hade han någon gång ens varit i sadeln förut?

Tjugo minuter senare drog han åt halsduken hårt och knöt ihop den, körde ner händerna i fickorna. Det var kallt och bitigt och luften ångade ur munnen.

Manny nickade mot grillkiosken femton meter bort. ”Säkert att du inte är hungrig? Tänk en slabbig, härlig burgare.”

Jens skakade på huvudet. ”Jag är bara skittrött. Vi hörs imorgon istället.”

När han kom ner till tunnelbanespärren stod Farsta strand på infoskärmen och han fick fram kortet och kutade nerför trapporna, trängde sig mellan de som var på väg upp. Han hörde tågförarens utrop ”Farsta strand, nu drar vi. Se upp för dörrarna.” Jens tog de sista trappstegen i ett par långa kliv men snubblade till … ”dörrarna stängs” … och halkade in i tåget i sista sekunden. Han hamnade nästan på knä på golvet, men lyckades hålla sig uppe genom att hugga tag i en av stängerna, och svajigt nästan krocka med en man i svart täckjacka. Men bara nästan. ”Men hallå, lilla gubben” hördes en röst bakom honom. ”Där tyckte du att du skulle ramla in, ja. Du såg inte att det redan stod några här? Och försökte hålla balansen? Innan du kom och kastade dig in på det där mysiga sättet?”

17

Det tog några sekunder innan han lyckades placera henne. Hon kunde se hur han gick från ”Eh, okej. Vad är det här för någon idiot nu då?” till ”Aha! Det är ju hon!” Hanna stod lugnt och iakttog honom under tiden. Såg hur han hittade balansen, rättade till jackan och försökte samla ihop sin värdighet igen.

Hon log lite åt honom. ”Vi måste sluta ses på det här sättet”, sa hon. ”Det är inte så trevligt.”

Han tittade låtsasförvånat på henne. ”Vadå, tycker du inte?” ”Nä.” ”Jaha, nä nä.” Han ryckte på axlarna. ”Det är så här jag brukar göra, annars, och det har alltid funkat förr. Ingen som klagat, vad jag har hört.”

Hanna fnissade till. Han fann sig i alla fall snabbt, det fick hon ge honom. ”Och du har fått många nya vänner på sistone, eller?” frågade hon. ”Känt att du verkligen klaffat till höger och vänster med nytt folk? Knutit livslånga vänskapsband?”

Han nickade eftertänksamt. ”Ja då, en hel del”, sa han. ”Min bästa vän träffade jag till exempel på det här sättet. Himla skön snubbe. Sympatisk. Trevlig. Vet hur man för sig i olika sammanhang.”

18

”Låt mig gissa: Han som du var ute med ikväll?”

Jens pekade triumferande med fingret mot henne. ”Exakt!”

Hon skakade på huvudet och höll upp händerna i luften. ”I rest my case.”

Det hade varit en väldigt bra kväll, det här. På så många sätt. Först för att Märta och hon hade haft så kul med alla Parisplaner och allt.

Sen för det där ganska äckliga vinet, som lagt sig som en fnissig matta i magen. Och så nu, den här Kaffekillen. Hanna sneglade lite på honom. Han var ovanligt rolig för att se så vanlig ut, faktiskt.

Lite som när han sålde kaffe, fast ännu bättre. Han såg kanske inte så mycket ut för världen i sina vanliga jeans, sin vanliga halsduk, sitt vanliga hår som skulle behöva klippas lite, och sin vanliga vinterjacka som såg varm och praktisk ut. Ändå kom Hanna på sig själv med att le så mycket att det nästan började göra ont i kinderna vid det här laget. ”Jag ska visa dig en sak”, sa hon. ”Som du kanske kan ha nytta av i fortsättningen. Det är lite komplicerat, men om jag tar det väldigt långsamt så kanske du klarar av att hänga med?”

Han nickade. ”Är du med?”

Ny nick.

Som i slow motion sträckte hon fram handen mot honom tills hon stod i perfekt hälsningsposition med handflatan i luften. ”Hanna”, sa hon.

Han var ganska gullig när han log, faktiskt. Och lättlärd! Hans kalla hand greppade tag om hennes handflata i ett alldeles lagom hårt handslag. ”Jens.”

19

”Trevligt att träffas.” ”Verkligen.”

Det var fem stationer med tunnelbanan. Skanstull, Gullmarsplan, Skärmarbrink, Blåsut, framme. I vanliga fall var de där tio minuterna ett nödvändigt ont, något hon mest bara led sig igenom och uthärdade. Men nu: SWOSCH! De brydde sig inte ens om att sätta sig ner, fast det blev säten lediga efter Gullmars. Stod bara kvar i mitten och pratade och log och pratade och log och pratade och log och efter en halv sekund sa rösten i högtalarna: ”Nästa, Sandsborg.”

Och för första gången i världshistorien tänkte hon: Men nej! Inte redan! ”Här ska jag av”, sa Hanna.

Han ryckte till och tittade stressat ut genom dörrarna. ”Shit, var är vi?” ”Sandsborg.” ”Sandsborg? Då ska jag ju också av! Shit! Jag hade missat det om du inte …”

De snubblade ut på perrongen precis innan dörrarna gick igen bakom dem. Hanna kände sig yr. Yr och bubblig och mjuk i knäna.

Vad var det här? Vinet? Bara? För i så fall kunde hon lätt tänka sig att leka världsvan och dricka äckligt vin och låtsas att hon var i Paris fler gånger. Det här var så … trevligt. Och roligt. Och lätt. Hon hade tänkt det så många gånger den senaste kvarten att det nästan började bli löjligt. Men oj, vad trevligt det här var då. Och hoppsan vad rolig han är. Märkligt vad lätt det känns, allt! Skål?

Det kändes synd att bryta redan.

Hon ville inte att det skulle ta slut. ”Jag ska hitåt”, sa Jens när de kommit ut genom spärrarna, under bron och vägen delade sig. Han nickade rakt fram med huvudet.

20

Fel håll. Onödigt. Var han verkligen tvungen att bo åt fel håll?

Hanna tänkte i en halv sekund. Hon kunde ju säga … Det var inte så … Äh, vad fan. ”Jag med”, svarade hon.

Orden studsade förvånat ut i vinternatten.

Jag med. Intressant! Vad höll hon på med nu? Hon skulle inte alls ”hitåt” egentligen. Hon skulle ”ditåt”. Närmsta vägen hem gick här, åt ”höger”, inte ”rakt fram”, och hon visste det för hon hade gått den en miljon gånger, så full var hon inte.

Jens tittade på henne med höjda ögonbryn och nickade mot hyres­husen framför dem. ”Vadå, bor du också ...?” ”Nej”, svarade hon snabbt. ”Inte egentligen.”

Okej. Det här blev ju bara bättre och bättre. Inte egentligen? Vad var det för svar? Vad menade hon med det? Nä, alltså. Egentligen bor jag i en villa där framme, men då och då brukar jag festa till det med att sova i ett tält här borta på en innergård. Helt vanligt, bara. För skojs skull. Vadå? Gör inte du så ibland också?

Jens skrattade mycket riktigt till vid hennes sida. ”Men ikväll …?” ”Ikväll …”

Ja, vadå? Hade hon blivit någon annan? Det kändes lite så, faktiskt. Det här var absolut inte likt henne. Och ”det här”, förresten?

Vad innebar det?

Hon tog ett djupt andetag. ”Ikväll kan jag tydligen tänka mig att ta en liten omväg.”

Det låg som en klump av hus med lägenheter strax efter biblioteket och Ica och allt det där. Deppiga, fula hus med bruna balkonger, där det såg ut att pågå någon slags utställning med julpynt för 21

­ änniskor med dålig smak. Blåa, röda, gröna lampor i ljusslingor m runt räckena. En lysande tomte i plast. En sorglig liten gran som stack upp lite över kanten på en balkong, och helt vanliga, fåniga adventsljusstakar i några av fönstren. Gud, han bodde väl inte där? ”Framme!”

Jens svepte ut med handen och log. ”Här bor jag.”

Han såg stolt ut. ”Jaha”, sa hon och körde ner händerna i fickorna. Hon kände sig besviken. Det hade gått, vadå? Högst tre minuter sen hon medvetet valt fel väg. Tre minuter till av trevligt, roligt, lätt. Det räckte fortfarande inte. ”Jag bor där borta”, sa hon och nickade med huvudet bortåt villa­ området.

Jens log. ”Egentligen, eller?” ”Exakt.”

Hon tittade leende ner mot marken och kände efter en extra gång innan hon öppnade munnen. Så hon inte hade inbillat sig, liksom.

Men nej. Jag vill verkligen inte gå hem. Jag vill hellre följa med in i det här fula huset. Hon kände hur Jens puttade lite retfullt på hennes arm. ”Men ikväll kan du …”

Han lämnade generöst slutet på meningen öppen för henne att fylla i. Hanna sneglade på honom. Vem var han? Hur var han? Förutom det där med att han såg helt gulligt nervös ut där han stod och skrapade lite med ena foten på en frusen vattenpöl och knappt vågade titta på henne? Visste han hur man gjorde sånt här? ”Ikväll kan jag tydligen tänka mig att dricka en kopp te hos dig innan jag går hem.”

22

Hon ångrade sig i samma sekund som orden lämnade munnen.

Oh lord. Dricka en kopp te. Vem var hon? ”Alltså”, hasplade hon ur sig. ”På riktigt. Inte … Jag vill verkligen ha te. Okej? Jag dricker det skitofta, det var in…” ”Det är okej”, avbröt han snabbt. ”Du får gärna komma in. Och dricka te. På riktigt. Jag brukar också göra det när jag kommer hem, allvarligt.”

Han log lite försiktigt, och höll upp porten åt henne. ”Nå? Jag har Earl Grey. Eller Chai, eller nåt svartvinbärs. Fast ta inte det förresten, det är ganska dåligt. Och gammalt. Och när man häller upp det luktar det lite kattpiss. Om du inte är ett stort fan av svarta vinbär förstås, men annars så …”

Han lät lite speedad.

Det var också gulligt. ”Jag är faktiskt inget stort fan av svarta vinbär”, sa hon. ”Inte för att jag hatar det, men jag tror jag kör på Earl Grey.” ”Bra val.” ”Eller hur?” ”Ja, klassiskt.” ”Ett säkert kort, liksom.”

Hanna kände plötsligt hur skrattet bubblade i magen på henne.

Vad fånigt det här var! Stod de utanför ett hus mitt i natten och pratade om tesorter? Really? Och skrapade nervöst med fötterna i marken och höll på, som två lallande idioter? Vad skulle komma härnäst? En invecklad diskussion om skosnören?

Hon tittade på honom. Han var söt.

Shit, han var söt.

Inte på det där sättet så man skulle vända sig om efter honom på stan eller så, mer i smyg. Så att man inte upptäckte det förrän man stod så här, mitt i natten utanför hans port och pratade om tesorter 23

och svarta vinbär, men då, nu, nu upptäckte man det jättemycket på en gång, och helt plötsligt kunde man inte sluta titta på hans läppar.

Shit. Shit!

Hon skulle kunna kyssa honom.

Nu. Plötsligt.

Bara ta två steg fram och lägga den ena armen om hans praktiska jacka och den andra runt hans nacke och han skulle titta helt förvånat på henne och bara ”Men hallå, vi skulle ju dricka te! På riktigt!” och hon skulle le och det skulle börja som pussar och han skulle dra in henne i trappuppgången och han skulle smaka tuggummi och kall vinter och …

Herregud.

Hon drog jackan hårdare runt sig och tvingade ner blicken mot marken.

Fokus, Hanna. Fokus! Det här var väl inte så svårt, egentligen?

Det var väl bara att sätta den ena foten före den andra, gå in genom porten, uppför trappan, det borde hon väl egentligen klara?

Hon tittade upp. Försökte koncentrera sig på hans hand på dörrhandtaget, det svaga ljuset från trappuppgången, hans frisyr, hans skor, vad som helst. Men så log han igen och då var det kört, för där var de ju, fortfarande.

Hans läppar. ”Ska vi, då?” sa han när han fått upp nycklarna ur sin jackficka.

Nickade mot porten.

Hanna nickade tillbaka. Ja, det skulle de.

Jens låste upp, och höll upp dörren för henne så hon fick gå in först. Han tryckte på lysknappen i trapphuset. ”Andra våningen”, sa han sen, och gick mot trappan. Kollade över axeln att hon var med.

24

Jo. Uppför första trappan, ganska långsamt. Det luktade typ skur­ medel eller något sånt kanske. En sån där doft som satt sig i väggarna.

Ingen av dem sa något. Efter första våningen hade han sett så där snabbt över axeln på henne igen. Lite osäkert, som för att försäkra sig om att hon inte skulle ha börjat backa neråt i smyg, ångra sig, försvinna?

Nej, hade hon tänkt då, väldigt bestämt. Jag är fortfarande med.

Jag vill inte gå hem. Inte än. ”Ja, här bor jag”, sa han nu. Hans röst var kraxig och han harklade sig. ”Välkommen hit.”

Han satte en nyckel i låset, vred om och klev in. ”Tack.”

Det lyste svagt inifrån något annat rum i lägenheten. Adventsljusstake, kanske? Var han en av dem som hade en sån? Hon brydde sig inte så noga, märkte hon.

Hon såg på Jens. Han hade inte tänt när han klev in, och nu stod han och väntade. Eller? Han såg på henne i alla fall, noga, och hon kände hur det svindlade till i magen av den där blicken. ”Okej”, sa hon lågt och kanske mest för sig själv. Som okej, nu är vi här eller okej, då gör du … Vad han nu skulle göra? Skala av sig jackan och knyta upp skorna och gå in i köket och sätta på tevatten?

Han gjorde inget av det, och han svarade inte direkt heller. Bara stod där. Hennes ögon hann vänja sig vid halvmörkret.

Håret som låg över pannan på honom. Hakan. Läpparna. Fin. Han var så fin. Överallt. ”Jaaa”, sa han sen på en utandning, och hon kände luftpusten i ansiktet. De stod så nära varandra. ”Vill du …”

Ja. 25

Han smakade varm och förvånad och fin och bra när hon böjde sig fram och gjorde det. Kysste honom. Läpparna.

Mjukt och skönt först. Känna efter, kolla över axeln typ. Var han med? Ja, det var han, definitivt.

Han sträckte ut handen och drog lite försiktigt i dragkedjan på hennes jacka. ”Hej.” Hon skalade fumligt av sig den och han gjorde likadant. Följde liksom efter henne. Av med jackan, bort med halsduken. Sen stod de där, och hon hann precis tänka ”aha, men nu då? Vad händer nu? Snälla, gör nåt!” innan han äntligen la sina armar runt hennes midja.

Hon lutade sig bak mot dörren. ”Hej”, viskade hon mot hans mun, och han kom ännu närmre, och det var så skönt, att få honom nära, på riktigt, inte bara som i en reserverad artighetskram utan typ hej, hej, heeej.

Hans tunga var varm mot hennes. ”Vänta, det är så mycket grejer här”, sa Jens när hon svajade till några sekunder senare. Hon hade hamnat med ena foten på en sko, och när hon försökte kliva av den hamnade hon snubbligt på en annan. Med ena handen tog Jens tag om hennes hand, och med den andra började han famla under en massa jackor och grejer. Efter en lysknapp, antagligen. Hon önskade att han kunde låta bli. Var det inte alldeles lagom ljust här inne som det var? Måste han tända?

Skulle inte det vara att förstöra stämn… ”Så.”

Hatthyllan var helt proppad med jackor och mössor och hals­ dukar och grejer. Förutom den upptogs hallen av en liten byrå där det låg några oöppnade brev. Två stora papperspåsar med massa gamla tidningar framför den. Typiskt returpapper som man inte 26

o­ rkat släpa med ut. En knölig matta, flera skor, en skohylla. Och så såg hon två grejer, som nästan fick henne att studsa till.

Ett par prickiga gummistövlar i barnstorlek. Och en liten röd dockvagn där det låg en naken docka med tovigt hår.

27

det var verkligen hon. den rösten. ingen kunde missta sig. om nu någon tvivlat. det vill säga, han.

okej. ja. han hade sett henne. sett, känt igen, blivit besvärad. hon rättade automatiskt till luggen.

hon är arton och drömmer om att flytta till Paris. han är tjugofyra, nyseparerad och drömmer om en sovmorgon. när de möts vid en fullsmockad bardisk blir de nästan osams. när de träffas på tunnelbanan hem skrattar de, och när det är dags att skiljas kan hon tänka sig att ta en omväg. hem till honom. nästa gång de ses ... lisa BjärBo och johanna lindBäck har skrivit en rad böcker på var sitt håll, och är också kända som bloggare och poddare. Vi måste sluta ses på det här sättet är den första boken de skrivit tillsammans.

ISBN: 978-918663442-1