Peter Törnqvist Fältstudier 1998 Lövsågare, innerkurva 2003
ISBN 978-91-1-302530-8 © Peter Törnqvist 2009 Norstedts, Stockholm Omslag av Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Utsaga, åvilande — Protoginzonen — Pinnstolskonjunkturer — Tudor bromsar snyggt med foten i gruset (och det blir karaktäristiska släpspår) — Vad är egentligen meningen med föreningen?
P
å tal om skit. Det blåste västliga vindar men ändå kände dom inte nån sketlokt från massafabriken i Tullary. Inte minsta molekyl. Så att dom inte gjorde. Det måste väl vara ett omen? Underligt var det i vilket fall. Det var på den tiden när allting kunde tala. Folk och åar och djur och sågklinger. Dom satt eller halvlåg i slänten framför monteringen, faluröd som resten av den en gång stolta industrin. Nerströms dammen. Det var längesen den hade fyllt nån funktion, men man lät den vara damm ändå. Där fanns en hylla i fjolårsgräset just ovanås som var fin att sitta i. Eller på då. Längsmed. Åas brus. Rent geologiskt befann dom sej i en deformationszon. Protoginzonen. På gränsen mellan östra Smålanns graniter och dom unga gnejserna i väster. Mitten av maj. Nånstans där. Lördag. Alarna stog gröna. En och annan sen rönn skruvade ut sitt hopvikta. En sågklinga ven alltså bak ryggbasten på dom. Gång på gång gick den fram i gamla somrar och vintrar. Ändrandes ton allt efter tuggmotstånd. – Fast de e la inga mening mä nåntingen ijenteligen. Sagt av Dimma, ledsagat av en spottloska ut i åfåran. Jo det var ju också en utsaga. Utslängd bara sådär, som en grästuss. 11
– En äte å skite å jobba å såve. Sen dö en. Ingen mening? Det lät smidigt. Det lät som sågskriket ner genom björkplanken. En kvistig och tätvuxen och på samma gång lekande lätt sanning. Den la sej som sidfläsk om ansiktet. – Du jobba la’nte, hade Hannele kontrat. – Nu nä. Ån var tossig här nere. Den hade legat uppe i dammen och skapat skum. Det var vad den gjorde. Särskilt vintrar och vårar. Det var dess huvuduppgift. När den väl kom utfrustandes genom dammluckerna var den fri igen. Det svarta skulle fyllas på i alla pellikrokar längre nerströms. Dom blottlagda stenarna var också svarta, av allt vatten som hade passerat förut, i alla tider, och ludna. En sötsur doft låg över åfåran. Som en lång . . . stjälk. En åminnelse. Åfantlig. – Fattar I’nte, sa Dimma. – En epåk e slut. Folk vell inte ha pinnstola längre. Nu e de annra mööble som gälle. Sen kommä en annan epåk. Då vell folk ha nåt annat. Sen ta de slut. Åsså vidare. Inget määrkvädit mä de. Men i slutännen har en bara ätet å sketet för å driva en epåk. – Epååk . . ., fnissade Tjippen. – Fast de e klat att Bruno Mathsson legger en la skönare framfö teven i, menade Pjäta. – Slutsvaavat i vecket fall, sa Tjippen. – Slutsuttet mä. – ”Sittandets mekanik” . . . Den anrika pinnstolsfabriken var ingen pinnstolsfabrik längre. Så det fanns fog för pessimismen. För dom drabbade kändes nerläggningen ungefär som att nån hade ryckt undan pinnstolen för dom. Så stog det i Jönköpings12
Pesten. Och så var det ju. Ett tu tre drattade man på svanskotan, till allmänt åtlöje. Tjejernas fasser måste pendla till Nässjö. Nu fanns här bara två gubbs kvar, Manolito – ja ja Manolis då – och Filip Nykvist, som sågade ämnen. Hur länge nu det skulle vara. Dom tappra träbyggnaderna bakom ryggen på åliggarna verkade rätt överflödiga, dom också, med ens. Åbäkiga. Pjäta lät sej falla bakåt i fjolårsgräset, som en fällekniv. Så blek var den taniga jäntan att hon närapå flöt ihop med gräset. Tur med dom blå läpparna, så man urskilde’na. – Om pricis alltingen e meningslöst, sa hon. Och kände i samma ögonblick att tanken formades runt nåt högtidligt. – Då e la de meningen. Nån plan mä’t allså. Å då e de’nte helt meningslöst ändå. – Jo de du . . ., sa Dimma. Glad att få säja nåt i retur. Det var allmänt känt hur det var ställt där. Själv var hon måttligt intresserad. ”Vi hjättsjuka”, brukade hon säja, ”får ta de lella vackra mä kärleken.” – Tål å tänkas på, sa Tjippen. Också sköna ord att säja. Liksom Hannele och Pjäta hade han alekottar under överläppen. Det kändes bra. Man blev en annan. Man var hursomhelst nån annan. Nån hade bytts ut. Så var det med den saken. Hur kunde det annars kännas så avigt jämt. Han rös. Vilken hemlighet. Men med alekottar skavde det lite lagom i en, så man skärpte till sej, blev kärvare, tyngre. Fast helst ville man ju bara lunta egenteligen. Det var luntantuntantid. Brajton däremot tog sej över huet ideligen. Kammarna, hästarna. Galopp, galopp, Galapagos. Dom kändes större. Dom hade höjt sej, tyckte han. Kämpade med lipen. – Fö tjyvingen . . ., himlade Hannele och blåste bort en test av den bruna luggen. Det sörklade och drog i magen på henne. Eller lite längre ner, allmänt runtikring. Och kliade i näsan. Säsongens första kribbande attack på väg kanske? Nä nä, det var för tidigt. 13
Flera månader. En förallergen aning bara. En kittelvimpel. Men sen, så sakteliga, löser sej sakerna. Världen har inte gått under. Det är bara i några av ungarna som oron gnager sej vidare. Som oron har fått fäste. Aha. Sånt kan inträffa. Byn kan bli av med fabriken. Då kan ju andra hemska saker också. Vad som helst kan inträffa. Fallucker. Krig. Utplåning. Nån eller nåt kan komma och hämta varenda käft på natten. Tjippen hörde till dessa grubblare, anhängarna av fallucke teorin, statistiskt ingen underlighet, och representerade i dom flesta samhällsbildningar jorden över, även om just pinnstolskonjunkturen var något som bara indirekt berörde honom. Men han var nu en gång en fruktsam åker för allehanda nojer, gravt impregnerad hemifrån med den gamla beprövade skräcken för en straffande gud. – Apropå höögre makte. I vet la att sneckerifabrikä kan indelas i två gruppä, sa Hannele. Fortsättningen drog hon på. – Nää . . .? – Nämlien dom som har brunnet. Å dom som sa brinna. Noga räknat finns det en tredje kategori: dom som har brunnit litegrann och troligen tänker brinna mer senare. Dit hörde väl deras fäders forna arbetsplats. Men framför dom utsvedda fönstren flammade nu bara dom sista asphängena. Bäst dom satt där kom Tudor gnekandes på andra sidan ån. I höjd med den lilla skaran av ännu inte utväxta filosofer klev gubben av räcern för att knata uppför backen: svängde då ännu i god fart bak högerbenet häpnadsväckande vigt och pendlade fram det utanför vänsterbenet (kvar på trampan) i en elegant och utdragen skospets-mot-grus-bromsning, avslutat med ett litet samfällt hopp. – Tudor! Va e meningen mä livet?! skrek Dimma gällt över ån för att överrösta vattnet och dom kvarvarande momenten på pinnstolsfabriken. 14
Baskerbärarn kisade. Nu alltså med bägge fötterna på jorden. – De sa ja berätta e annan gång, kvitterade han. Väl uppe vid dammluckerna vände han sej om: – I förkyle e la’nte? ropade han. – En tror en ä odödli i vår ålde! Men de ä en inte! Tudor hade en gång i förflutenheten basat för kraftstationen i byn, på den tiden när all ström kom från fabrikens turbin. Klockan sex varje mårnne slog han på saften och krämen och klockan tie om aftonen bröt han den, förvarnande Håssaborna några minuter i. ”Nu blinkar Tudor!” ropade man, ”skynna er!”, och fick bråttom att traggla klart gloserna eller stoppa färdigt strumpan eller vad för verksamhet man kunde ha igång i det elektriskas hägn. Men det var när allt hade snurrat, ja. Nu var det nu, och annorlunda. Den ensamma sågklingan steg och sjönk, tuggande sej genom vykortsbjörk från Dalarna. Ven och skrek. Sorgsenheten inför precis alltingen drog genom Tjippen. Lipfärdig för minsta sus i gräset! Sen glad! Eller samtidigt! Sen det! Sen datt! Gled in och ut ur sin melankoli som en ål. Han var för mycket. Han svämmade över. Och så var det det här med Brajtonsa bråskkammar. Som allvarligt dryftades. En något förstämd stämning, jo. Men Hannele, som hade läst sitt horoskop i J-P på morgonen, kunde ändå inte helt förskriva sej till svårmodet: ”Oxen. Sannerligen – det fordras gott omdöme av er. Kanhända brister ni i något stycke, men i det stora hela torde såväl ni själv som er omgivning vara ganska belåten, och det kan man ju inte säga om alla dagar. Viktiga projekt.” – Ja har en plan . . ., sa hon.
15
Bråskkammarna
J
a Brajton hette en, för hans syrra hade nästan åkt till England på språkresa. Människans hue har sin givna fasong och det kan inte plötsligt växa ut mera massa. Ändock vaknade Brajton en morgon med ett antal parallellt längsgående kammar av tre till fyra millimeters höjd på hjässan. Fel, dom var inte helt parallella, dom spretade ut åt siderna framåt. Som fingrar på en hand. En skrämd hästflock. Som helhet företog dom en viss likhet med Almesåkraformationen, som Brajan mindes den från en berggrundskarta över Jönköpings län. Ifall bråskkammarna i likhet med delar av den bildningen var av sedimentärt slag borde dom väl lätt kunna gnuggas dän. Så var inte fallet. Varför man fick förmoda att dom hade ett mer magmatiskt ursprung, alldeles såsom traktens diabasgångar – hade bildats inne i huet och trängt ut. Och således hade rötter. En och annan bland kamraterna fick ett automatiskt skvalp i magen: Brajton kunde ha fått bråsket som straff. Det låg nära till hands. Först bråsk i skallbotten, sen hugg i hjärtat. Såna kan mycket väl den arge herdens vallningsmetoder vara. Sen skärpte man sej och tänkte: I häll. . . sicke heller. Och i detsamma den tanken pyst ut stog man själv på tur. Oron ånyo. Och cirkeln var sluten. Men om nu hela människosläktet är så knökans fullt av synd, vilket man av gammel kokett självplågarvana suger så enträget på i kristenheten, som vore det sista flisan revbensspjäll från julbordet, med grillkrydda och aromat och honung, hittad på gol-
16
vet, krönt med barr och damm och brôte, så borde det väl inte gå ut särskilt över en, rätt så färsker smålänning, med omvittnat ädelt sinnelag? Varför skulle liksom han punktmarkeras? Det verkar obalanserat. – Nä. Ens mä e lita varning? Man släppte himlaspåret, tillfälligt. – De e slumpen, sa Pjäta med eftertryck. Och skräcken la sej en smula. Och nä, denna åkomma var väl inte knäppare än nåt annat. Förveten var Brajton bara begynnelsedagen. Den förveten heten stillades snart genom fingrarnas palpering av missbildningarna, och övergick i tjymmer och fasa. Rev man dän en bit så pissa blon. Det var inget man snackade med nån om. Vem skulle höja på ögonbryna åt det? Kanske gick sånt att hänföra till livets barnsjukdomar. Pö om pö växer människomassan. Alla delar kanske inte har samma takt. Merkött kan trots allt uppstå, vanskaptheter. Nej nej . . .! Det skenade i Brajan. Han måste rekapitulera. Få se. Hu va de. På kvällen hade’n lagt si slät i huet. Å sôvet. Sen på mårnnen steet upp, då mä kamma. Å sen då . . . å sen . . . Vaafö just han? Sulle de spri se? Tänk om de spre si! De lokta’nte krokus helle, fö den delen, unner någgla. Om en sulle gå te skolsöster? Ho kom bara på tissdaa. Om föräldra sulle vidtalas? Jo du jävelberg, de va la genetist nog som de va, mä allt. En tanke hade likafullt dykt upp om att det vore bra att få det undersökt och tvättat. Det var då Brajton hade gått med en svettig slant i näven till Sally, Sebeds lillasyrra, Pjäta och Jyros kusin, såsom varande den minst klökmagade av nejdens ungar. – Vell du tjäna e spänn. – Va sa ja göra då. – Dessingfixera mi huesvål. Han tog hennes motsträvighet och lirkade med den 17
och fick den till sist där den skulle vara: inspekterande huet. Inte det minsta äcklad var hon. Så att hon inte var. Utan att fascinerad. Hon följde kammarna med fingertoppar lika känsliga som flimmerhår. Där var en . . . fjupp. Och där var en fjupp. Där var en liten en. – Hu många ä de? – Vänta. Ja får’t te åtta, nie. Kanske en uppåta tie. – Nä, inte tie snälla, säj inte de. De e maktens tal, påminde han henne, vilket ju Einarmark hade lärt dom. – Jamen nie då, sa hon. Hon knäade till stolsryggen. – Nu sa du setta där å ja stå här bakom. Så få du bara se te å slappna utå . . . Sally fällde ut armbågarna och skakade och dinglade med händerna professionellt som om hon vore en hjärnkirurg som skulle in på operation. Han kände luftdraget. – Antalet fingra kan ja föståss inget göra ve. Sally visslade en stump, frånvarande plötsligt. Men så förnam Brajton det torra trycket från hennes hand igen. Som om hon krossade ner ett ljumsvarmt ägg. Det tricket. – Ja sa bara ha e hann i tajet i huet pådi, sa hon. – De e hälta utå makttalet. Bra. Fem. Bätter. Ett bra tal. En fluga gick över lampan, ovanför huet på honom. – Jaa, nu ha ja väärmt dom å klemat bått dom, sa Sally. – Nu sa vi bara hälla på nåt lämplit. Nåt mä avsevääd styörka. I skafferiet hade pappa pingstpastorn häpnadsväckande nog sprit. Den var så gammel flaskan att det hade bildats damm på insidan av glaset. Hade man vatt supare hade det vart stor skam. Nu som det var i denna präktiga boendemiljö och med an seendets flagga på topp var beläggningen snarare ett hedrande inslag i skafferiets bottenflora, i gott sällskap med röbeter och inlagd pumpa och andra långsamt förbidande livsmedel. Dom sju magra åren och dom sju feta. Du ska arbeta i ditt anletes svett. Släpa och spara. Ty förfrusen står din grannes åker. Sen på mig, I fåvitska. Jag samlar i ladorna ty den dag skall komma 18
då hela tillgångsklabbet ofördröjligen skall efterfrågas. Vem har då manna i sitt minne. Hans namn skall varda gångande och dess siffras spärr lösbruten, på det att räntan månde löpa. Strukturer, system. Slutavverkning. Undergång. Allt slut är ock en början, vilket är bra. – Fottsätt. Pappan söp alltså mycket måttfullt, och det var tacknämligt. Detta var tinkturen dom behövde. Sally vred runt dom knastrande gängerna. Men innan hon skruvade av korken helt ville hon gärna berätta nåt, liksom för att relativisera hans vånda, sätta in den i ett större sammanhang måhända, berätta om hon Josemor som hade huet fullt av fluger. Om det gick för sej? – Hm. Tja. – Ållrajt. Berättelsen (då) om Josemor som (trodde att hon) hade fluger i (hela) huet Att Josemor, boendes på en tå västerut i socknen, hade hele hueskålen full med fluger stog bortom varje tvivel. Så som hon gick och höll sej med händerna. I detta hue rymdes naturligtvis en hjärna tillsammans med flugera. Det var den hjärnan som hade övertygat resten av Josemor om flugernas existens. Dom surrade så att hon kunde bli tokig. ”En kan’te bli nôet en redan e”, sa di spefulle. Det var det tacksammaste att säja. Det var det lättaste. Sagt av dom som gick och höll verkligheten i handen som en annan diskborste. Ja, dom där männskera som gick och menade att dom höll verkligheten i handen när det i själva verket bara var ett tillfälligt verktyg, lätt att tappa bort, lätt att få stulet, lätt att inte alls ha nerver att anskaffa, så lätt att förstora, förminska, som en hammare eller en märla att slå in med den hammaren som dom trodde att dom . . . men kanske hade förlagt nånstans. ”Tror 19
I me’nte”, skrek Josemor. ”Ja döör! De sulle I känna hure de känns!” Folk tyckte ändå synd om gumman. Så att nä mä henne va de’nte vûet. Nu var det emellertid en som kunde tänka sej att hjälpa henne. Plymow nämligen. Han hjälpte gärna medmänni skorna. Vore det inte för Plymow så bleve färre människer hulpna, det var allmänna omdömet, i alla fall enligt Plymow. Ibland var sätten bra, ibland sämmer. Dock: många till antalet läkekonster och finter behärskade den mannen. Plymow gick hem till Josemor en kväll när månen var i ny och det nappade bra och degarna jäste till sin inneboende möjlighets yttersta form och dom hydrologiska omständigheterna följaktligen var dom rätta. ”Nu sa vi dra fluera ur skallen din”, sa han lugnt och fackmannamässigt. ”Ja ämnar gå tillväga på följande vis. Sättde ne å va töst. Du kan fötrösta på me. Du tror la’nte på fullaste allvar att du e den fösste päsonen i väädshistorien som hatt fluer i huet.” Josemor skakade på sitt norra. Hon hade ställt fram kaffe och dopp. ”Ämnar alltså taga ett plåster som ja medtaget, här”, han kupade handen förtroendeingivande över ficklocket, ”för å straxt anbringa på di panna. Um du velle blunna mä, så. Prima.” Drog därvid fram plåsterlappen, den var stor som ett kuvär ungefär, ett kuvär av gamla sorten, när man skickade små biljetter till varann på vilka långt ifrån allt men kanske det nödvändigaste i stunden rymdes att skriva och det i alla fall inte gjorde nåt om somligt inte fick plats för det kunde kompletteras nästa eller nästnästa gång för posten kom ju tre gånger om dan, till båtnad för dom som ville meddela sej och till förfång för brevbärarknän, änskönt dessa utdelningsrutiner förstås bara gällde i städerna, lantbrevbäringen har helt andra rutiner och slitage, alltnog; teori och praktik, ande och materia, tanke och handling, noja och nit, mötas gör de väl bara helt hastigt i brevlådan – och tryckte fast där fram på gumman. Han gjorde en pro20
cedur av det hela. ”Nu få du’nte låssas um denne plåstelappen elle på minsta vis va där å pella. Den sa bara setta där.” ”Hu länge då?” undrade Josemor. ”Ja nä vi tar la e veka te å böörja mä”, sa Plymow. ”Helst sa du låta bli å tänka på fluera ock, men de föstå ja ju kan bli knivit.” ”Ja sa göra mett bästa”, suckade Josemor. Hon nändes inte kläcka ur sej för Plymow om sin hjärnas senaste påfund: att det var flugera som tänkte tankarna åt den. Många små seriekopplade flughjärner till hennes stora grå och utmattade. Och så vidare, inåt och utåt, uppåt, neråt, i större och mindre skala som ryska docker i varann tills hon blev så panikslagen att hon esomoftast sammanföll på golvet. Nu gick det en liten tid. Plymow vägrade avslöja hur han hade hjälpt gumman. ”Snaat e di dära krypen ett minne blott”, sa han bara när folk var på honom. Hur lång tid förgick? Två vecker. Han höll’na på sträckbänken. Inte på jävulskap, utan på det att effekten måtte bli den likaste. En dag, en kväll, i den exakta timmen, som står och väger, fram emot blankningen av alla vatten, då, i jämvikten, gick Plymow den vältrampade skogsgatan upp till Josemors stûva. Det var svikt i backen och gott att gå. Men till saken. Gumman satt på bänken och väntade honom. Hon lyfte handen så snart han var kommen ur brynet och det var en lätt hand mot himlen, såg han, som en tackgest i förskott. ”Tror ja e fri dum”, ropte eller pep hon. ”De ha vatt lognt i fyra daa därinne.” Plymow slog sej ner jämte Josemor, pustade. Dom satt så ett tag. Det som nu skulle ske kunde gärna vänta nån minut. Man ska dra ut på såna saker. Det var inte illa att sitta där. Kvällen var framme och puffade på dom. Gräset lapade i sej av världsrymden. Det skulle snart bli en natt till i raddan av nätter som sänkte sej över allt, sovande och sömnlöst. Men 21
ännu några minuter hade ljuset svårt att släppa taget om träd och staketpinnar, vinbärsbuskarna, Josemors tvättlina, klänypera, komposten, trädgårdsmöblerna, igelkottens tefat med sönderslickat engelskt trädgårdsmotiv, lämnade puppskal, snigelspår. Tills Plymow slog handflatera mot knäna. ”Nä um vi sulle glänta på lappen å kika då.” ”Inte ett vingslag att ja ha hööt”, sa Josemor. ”Så att ja’nte ha.” ”Vi sa si.” Han reste sej upp och ställde sej bredbent framför henne. Försiktigt och med munnen putande av koncentrationen börjte han peta och tubba i tyglappens ena hörn, högra överhörnet, det som vette mot gummans taköfs, den som i sin tur med lite god vilja vette mot en viss fixstjärna uppe på firmamentet, vilken Plymow mente sej stå i ett visst sambands- och orsaksförhållande till, nu ej synlig, i anseende till det kvardröjande dagsljuset, men som likafullt fick hans krafter att mäkta. Svamlade på och fick upp hörnet till slut och rullade upp en bit av häftan tills han fick bättre tag. Och började dra. Gumman måste knipa ihop ögena och hålla sej i bänken. ”Håll ut, Josan”, sa Plymow. Nej, det sa han inte. Men kanske tänkte han det. Ingen kallade Josemor för Josan. ”Håll ut” eller ”Håll ut, Josemor”, sa han. Nej, bara ”Håll ut” förresten. Snart blev dom första flugbena synliga. På häftan satt kropparna. Skörden var synnerligen god. Vid ytterkanterna fanns en och en och två, tre i klunga, i mitten av tyglappen däremot satt flerparten, det var rena flugmötet, en blåfet klase hopgrötad, i omkrets av en femkronas storlek eller större. ”Det haver verkat”, sa Plymow lättad. ”Vi kan va möcke nöjda mä resultatet. Töstnan i dett hue di seneste daa va 22
rekti, du. Den överensstämde mä di faktiske förhållandena. Si själv.” Det skymde på nu, men underverket som han la i hennes hand lyste som den klaraste skrift mot huden. Josemor vaggade med överkroppen, tog sej över pannan, försiktigt i ytterkanten, inget hål vågade hon förnimma, så att hon inte gjorde, bara ömt och fuktluckert skinn. Kanske var där ändå mindre öppningar som hon inte kände, suglucker. Hon tänkte inte känna efter nogare. Tårarna rann. ”Plymow, Plymow . . . Huru sa ja kunna tacka di”, snörvlade hon. ”Du kan lita på va du tänke”, genmälte han. ”Från å mä i da allså.” För säkerhets skull rafsade han ner den maningen på ett papper, så att hon skulle hûga’n. I detsamma hon sa det sista svängde Sally fram sitt väderbrynta ansikte mot Brajtonsa och stirrade honom stint i ögena. Ville . . . kanske pussas . . .? Hängde apa med den hårda nypan om hans nacke. Ögenviterna kritvita, pupillerna vidöppna; han såg sej själv i den ryckande ögonbrunnen, iris gröna rundel. Han ryggade. Det var attan vad seg och stark hon var. – Va . . . hände sen? – Ho ble å mä fluera ju. – Va gjode ho mä lappen? – Den kaste ho. Den ella ho upp. Den kleppte ho i små små ruter å dom i si tur i minnre ruter tiss den fösvann. En fö va da. Sally pendlade upp igen och börjte te dänka spriten i huesvålen. Det kylde och frätte skönt på samme gång. Jo så att så hade det gått till när Plymow botade Josemor frå henna huesurr. Brajton blundade. Han satt som hos frisören och njöt av pillandet. Sally masserade så varligt, så varligt. Fast lite ont gjorde det 23
allt när hennes fingrar förmanade missbildningarna att återvända dit dom kom ifrån. – Behåll pänga, sa hon milt. – Ja jö detta utå allmänintresse, samt mi rara läggning. Sen tog dom varsin klunk ur flaskan. Men dom klunkarna åkte hiss länge. Några ynka smuler blev resultatet av behandlingen. En del fastnade under naglarna på Sally. Dom skrapade hon ut med en knappnål som låg i fönstret. Skulle detta med massering och tinktur visa sej vara verksamt hade Brajton för avsikt att samla skrapet i en tändsticksask, sej själv till ära och andra till nyfiket behag. Sen kunde man gräva ner det och be Jyro svärja bort det slutligt. När Brajton sträckte sej efter nålen såg han naturligt nog kaninburarna i träggårn, eftersom dom stog där i ögenlinjen. Och fick mot sin vilja också se en annan syn, ur en nyligen timad passage: Plymow som smet in i träggårn en dag när ingen var hemma och blandade om kaninerna på jävelskap. Carina slängde han in till Ivanhoe till exempel. Och inte nog med det: gav en unge till sin smutsgula schäfertik, det störda missfostret, att leka med och tugga in i kaninnirvana. Det är förstås oundvikligt att visst kött försvinner och annat kött uppstår. I vära. En kan ändå bli chockader av att råka hamna mittuti’t. Lille Sebed var otröstli i flere timmar. Sen glömde han dö’n för nåt annat. På Brajton däremot växte det. Brajton var till en början bombsäker på att eländet syntes genom håret. När han drog med fingrarna över kändes kammarna väldiga som fener och han måste ducka ofrivilligt i dörrposterna. Men ingen sa nåt. Dom invigda behövde han ju inte bry sej om. I Föreningen för materians ögonblickliga beaktande kontra anden och evigheten, eller vad den skulle hetat om den haft nåt namn, såg man med närmast vetenskaplig nyfikenhet på kroppstillskottet. 24
– De e således sånt en får, noterade Hannele. – Elle har, sa Tjippen. – En djursjukdom . . .? prövade Pjäta. – Vi har mer gemejnsamt mä djura än va folk säjje. – En väge si å så möe, sa nån. – Mä å utan bråskkamma. Brutto å netto. – Ha la vatt lite väl stoot fokus på människans själ hittills, sa en annan. − Å just människans själ, poängterade Pjäta. – Pricis, fjäskade Dimma. – Vi får bara’nte låta . . . teväxten . . . inkräkta på väärksamheten, menade Hannele. − Nä nä . . ., mumlades samfällt. Vad nu verksamheten var. Men det skulle kanske ge sej. Nu gällde frimodighet, det måste uppbringas, trots allt och hursom och emedan, i alla lägen. – Hörer du de Brajton. Han blängde. Såg dom tårar? Dom såg tårar. Va va de mä de då.
25