9789188447098

A N DY J O N E S V I T VÃ…

Till Chris & Dorothy, mina föräldrar.

För allt.

LOUISE BÄCKELIN FÖRL AG

• I S B N 9 7 8 - 9 1- 8 8 4 4 -7 0 9 - 8 © Andy Jones, 201 5 Originaltitel: »The Two of Us« Originalförlag: Simon & Schuster UK Ltd, England Översättning: © Å sa Brolin, 2 016 Omslag: © Matt Johnson, 2 015 Formgivning: Lars Sundh Tr yck: Scand Book, Falun, 2 016

• Prenumerera på vårt nyhetsbrev för erbjudanden och nyheter:

W W W. L B F O R L A G . S E

aNDY JONES Ö v e r s ät t n i n g a v Å s A B r o l i n

P R O LO G FOLK FRÅGAR:

Hur länge har ni varit tillsammans? Hur träffa­

des ni?

Ni sitter vid ett bord och strålar utmanande, demonstrativt, av ny kärlek (Är det verkligen det? Är det redan kärlek?), ni skrattar för högt och kysser varandra mer intensivt än vad som är brukligt på en stillsam landsortspub, och någon säger: Men lägg av, hyr ett rum! Vilket vackert par ni är, eller något liknande.

Du nafsar diskret din nya flickvän i örsnibben när en röst säger: De säljer faktiskt chips i baren. Om du är hungrig. Du vänder dig om och ber den storvuxna, medelålders kvinnan vid bordet bredvid om ursäkt. Hon skrattar snällt och vrider sin stol så att hon hamnar vid ert bord. Och så är det dags…

Jaha, säger hon, hur träffade ni turturduvor varandra?

Den senaste veckan har vi blivit utfrågade om detaljerna i vår kärlekshistoria minst ett halvt dussin gånger. Andra kvällar och eftermiddagar har vi gett svar som fjärmat sig alltmer från sanningen: Vi jobbar ihop; Blinddejt; Jag klippte honom; Bokcirkel. Men nu, när vinet och rutinen gjort oss djärva, lutar sig Ivy framåt och säger konspiratoriskt: Det är hemskt, jag är bästa kompis med hans fru. Men… hon lägger sin hand ovanpå min… du är en erfaren kvinna, du vet hur det är. När man bara måste ha något?

Kvinnan – rosig om kinderna och med en varm doft av ost och lök – nickar och säger: Visst, absolut, just det, ha det nu så… ni vet… kväll, och återvänder till sitt eget bord.

För sanningen är den att sanningen är för lång att berätta för en främling på en landsortspub när det enda man vill är att dricka ur sitt glas och gå upp på rummet. Och hur vi träffades 5

är hur som helst en akademisk fråga – man frågar sig inte hur regnet började, man uppskattar bara regnbågen.

Folk pratar om kemi och det kanske det var – något mole­ kylärt, något överförbart, något genetiskt. Vad det än var så var det något med Ivy som omedelbart fick mig att inte vilja ligga med henne. Den största komplimang ett riktigt svin kan ge en kvinna med klass. Inte för att det spelar någon roll, men jag genomgick just då en fas då jag inte var intresserad av några som helst åtaganden bortom min personliga hygien och diskretion. Jag hade gjort slut med min flickvän sex månader tidigare, jag var ung, jag var fri, jag var… man kan säga att jag var generös med min tillgivenhet. Då dök Ivy upp med sin uppenbara, okonstlade skönhet, sina feromoner, sin nonchalans och sitt sinne för humor.

Inte för att det betyder något. Det som betyder något är att vi träffades. Och det som betyder mest är vad som hände sedan.

6

K APITEL 1 veckan i augusti och det pirrar i solbrännan när Ivy kör in bilen på den gata där jag växte upp, och fortsätter i riktning mot det hus jag kom hem till som nyfödd.

När radion är på sjunger Ivy; när den är av visslar hon, och det gör hon dåligt. Jag känner nästan igen melodin men inte riktigt. Vänstra sidan av hennes ansikte är ärrad efter en olycka när hon var barn – linjerna är vita nu men fårorna och misspassningarna är tydliga – och när hon visslar drar ärren ihop sig och djupnar. Jag vet inte om det påverkar hennes förmåga att vissla, men av hennes sångröst att döma är hon helt enkelt tondöv utan att själv ha den minsta aning om det.

Vi har varit tillsammans i mindre än tre veckor så det är lite tidigt att börja skriva en lista över »de saker jag gillar mest med min nya flickvän«, men om jag hade varit på det humöret så skulle Ivys slarviga, omelodiösa visslande ha hamnat högt uppe, bland de elva bästa sakerna. Och apropå tajming så är det kanske också lite för tidigt för henne att få träffa familjen.

Men nu är vi här, en minut från start. »Ta ett djupt andetag«, säger jag.

Ivy vänder sig mot mig: »Va?« »Familjen«, säger jag. »De är lite… du vet.« »Var inte orolig«, säger hon. »Jag har gjort det här förr. Mas­ sor av gånger, hundratals.« Och så ler hon för sig själv. »Jättekul. Det var ändå inte dig jag var orolig för.« Vi svänger runt hörnet och pappas hus dyker upp framför oss.

Jag har aldrig funderat närmare på hur mitt barndomshem ser ut, det har stått där i hela mitt liv och jag brukar inte granska det närmare än jag granskar mina fötter – snarare mindre. Men med Ivy vid min sida blir jag medveten om hur vanligt och D E T Ä R S I S TA

7

simpelt huset är, och om allt det inte är. Viktorianska hus – som där jag bor i London – blir bättre med åren, får karaktär och integritet, men sådana här hus, som byggdes på sextio- och sjuttiotalet, åldras lika illa som gamla fabriksarbetare, förfulas i takt med tiden och slitaget och röken och besvikelsen. Kanske är det inte solbrännan som pirrar, utan min inre snobb. Jag tittar på Ivy och hon sneglar tillbaka, höjer ögonbrynen medan hon parkerar vid Rose Park 9.

Och glöm huset, vänta bara tills hon får se familjen.

De måste ha stått beredda och väntat för innan Ivy ens har slagit av motorn rusar min pappa, syster, svåger och systerdött­ rar, som är tvillingar, ut genom ytterdörren. Jag vinkar, flinar, mimar »Heeej« genom vindrutan, men det är ingen som ser mig. De ställer upp sig på rad mitt i gatan och deras ansikten strålar av iver när pappa öppnar Ivys dörr som om hon vore någon sorts celebritet. Tvillingarna, Imogen och Rosalind, är bara tio år, så jag förlåter dem att de otåligt dansar på stället och knuffas för att kunna se min flickvän bättre (ja, det känns bra att säga: flickvän), men min syster och pappa är minst hundra år tillsammans och beter sig som efterblivna. Och sedan går det upp för mig vad det var Ivy visslade: »It Must Be Love«. Hon kliver ur bilen och rakt in i pappas björnlika omfamning. Jag grimaserar en ursäkt när han lyfter henne från marken och Ivy antingen blinkar eller grinar illa tillbaka – det är svårt att avgöra vilket, eftersom hennes ansikte är tryckt mot pappas hals.

Jag glider obemärkt ut ur bilen och inser att jag kanske har missuppfattat Ivys vissling. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det var »House of Fun« eller kanske till och med »Embarrassment«. Vad det än var så är jag säker på att det var Madness.

När välkomstkommittén äntligen har lämnat vägen och gått in i huset har jag redan tagit ut väskorna ur bakluckan och burit upp dem, varit på toa, slagit på vattenkokaren och gjort en kanna te. »Det finns te i kannan«, säger jag när alla kommer in i köket.

8

»Har vi något vin?« frågar Maria. »Jag förmodar att champagne duger?« säger pappa och öpp­ nar kylskåpet med rent pinsam entusiasm. »Wow«, säger Ivy. »Ja«, säger pappa, »det här är ju ett speciellt tillfälle. Ta fram glasen, min son.« Maria stannar kvar och hjälper mig att skölja dammet av fem champagneglas. »Verkar trevlig«, säger hon med ett flin. »Det är hon också. Var är Hermione?« säger jag och navi­ gerar på så sätt förbi den oundvikliga (vad ser hon hos dig?) sarkasmen från min storasyster.

Maria var knappt sexton när hon fick min äldsta systerdotter.

Mamma hade inte ens varit död i ett år, och lilla Hermione blev samlingspunkten för vår gemensamma läkning. De första sex åren av hennes liv (tills Maria träffade och gifte sig med Hector) var jag, på sätt och vis, mer som en pappa än en morbror för Hermione. Och mer än ett decennium senare tänker jag fortfarande på henne mer som på en dotter än en systerdotter. »På dejt«, säger Maria. »Du skämtar! Hur är han?« Maria rycker på axlarna. »Bättre än den sista skithögen.« »Det får vi hoppas. Jag hade hoppats att hon skulle vara här.« »Du står dig slätt mot ung förälskelse«, säger Maria. »Tror du, ja«, säger jag. »Kom så räddar vi Ivy från pappa.« När vi kommer in i vardagsrummet har pappa redan tagit fram familjealbumen. Det här är första gången jag tar med mig en tjej – för att inte tala om en kvinna – hem, och alla har väl nästan väntat ihjäl sig på att få göra det man brukar göra i den här situationen. Så jag smuttar på champagnen och tar förödmjukelsen som en man medan de skrattar åt mina frisyrer, kläder och nakna rumpa genom åren. Min flickvän sedan nitton dagar vickar glaset åt mitt håll, ler blygt och blinkar med ena ögat.

Både Ivy och jag jobbar med filmproduktion (jag med re­ klamfilm, hon med allt man kan tänka sig), vilket betyder att 9

vi i princip är frilansare. Våra första fyra dagar tillsammans lämnade vi inte Ivys lägenhet. Vi sa det inte rakt ut, men det var underförstått att vi inte skulle gå ut förrän vi absolut måste.

Eftersom vi förstod (och förstod att vi båda förstod) att de ­första dagarnas fåniga, intima samförstånd aldrig går att åter­ vända till när bubblan väl har spruckit. När förråden sinade drack vi kaffet svart, pillade bort mögel från det sista brödet och åt rostade skivor med hål i. Vi åt ägg och kex, aubergine- och majonnäsmackor och pasta i sås gjord på kycklingsoppa. Ivy läste medan jag tittade på amerikanska polisserier på hennes dåliga, bärbara T V; vi spelade Monopol, Alfapet och vändtia, och blev fulla på vin och sedan vodka och till slut en flaska med halvkristalliserad sprit av okänt ursprung. Vi avstod från alla praktiska sysslor förutom att beställa pizza och förstod instinktivt att endast mopedburna, inte skåpbilskörande, pizzabud skulle passa in i vår romantiska film. Nålen som punkterade bubblan visade sig vara ett jobb. Ivy skulle jobba med en popvideo hela fredagen. På väg till inspelningen släppte hon av mig – och en väska full med sina egna kläder – hemma hos mig, och vi kysste varandra adjö med en intensitet som annars endast uppstår på flygplatser. Veckan efter upptogs till större delen av jobb, men vi var tillsammans varenda kväll.

Ibland sågs vi på en restaurang, ibland stannade vi i sängen.

Vår andra lördag packade vi min Fiat 126 och körde i väg utan någon plan eller något särskilt mål. Vi tillbringade nätterna i New Forest, Cotswolds, Yorkshire Dales och Peak District. Vi gick, åt, körde, drack och missade frukosten varje morgon. I går insåg jag att vi befann oss mindre än två timmars bilfärd från pappas hus och var på alltför gott humör för att inte hälsa på.

Ivy och jag måste ha kört över åttio mil den senaste veckan – vi sjöng med radion på, Ivy satt i passagerarsätet och matade mig med M&M ’s och jag matade henne med Skittles när vi bytte plats – men bilresan hit i dag hade känts annorlunda. Och jag vet exakt när stämningen förändrades.

Vi stannade till i ett litet samhälle för att köpa något att äta 10

och titta i affärerna. Ivy gick till Boots för att köpa »tandkräm och sånt« medan jag gick till den lokala matbutiken. När vi träf­ fades vid bilen hade Ivy en kasse med toalettartiklar i famnen och jag hade ingredienser och klirrande flaskor. Och från och med den stunden var det något som… inte stämde. Inget som gick att ta på, men Ivy var märkbart dämpad. Hon sjöng inte lika muntert, lekte inte ett skepp kommer lastat, kramade inte om mitt knä med den lätt frånvarande ömhet jag hade blivit beroende av. Hon kanske oroade sig inför att träffa min familj.

Med all rätt i så fall, med tanke på det nu pågående korsförhöret.

Pappa vill veta var Ivys föräldrar bor, vad de heter, om de går i kyrkan; Hector frågar om makeupartister tjänar mycket pengar, om hon har en revisor, om hon har en webbsajt, om hon har träffat Madonna; tvillingarna vill veta om hon har några systrar, några bröder eller husdjur, om hon föredrar katter eller hundar, om hon skulle föredra att bli sjöjungfru, fe eller prinsessa; Maria vill veta var Ivy har köpt sina manschett­ knappar, var klipper hon sig, har hennes hår alltid varit långt, vad ser hon hos mig? »Hjälp till lite här«, säger Maria och viftar med ett tomt glas i luften.

Jag lutar huvudet bakåt och suckar. »Jag har just satt mig.« »Du har suttit där i tre timmar«, säger pappa. »Kom igen, sträck på benen.« Jag reser mig demonstrativt och går ut ur rummet medan jag mumlar och muttrar för mig själv. Det är inte det att jag missunnar min familj en drink till eller en konversation med min flickvän, men sanningen är att jag vet väldigt lite om den kvinna jag är så kär i och är lika nyfiken som resten av familjen.

Jag vet att hon föredrar cider framför öl, att hennes favoritpaj är kyckling och lök, att hon snarkar om hon har druckit för mycket; jag vet att hennes hår luktar kokosnöt och att hennes morgonandedräkt är hemsk; jag vet att hon föll genom ett soffbord av glas när hon var åtta och att Skittles är hennes favoritgodis. Men det är så mycket jag inte vet – hennes favo­ 11

rit-Beatlesmedlem, vad hennes första husdjur, pojkvän eller

L P -skiva hette, jag känner inte ens till hennes mellannamn.

Och av någon anledning är jag alldeles särskilt intresserad av var hon, så att säga, står i frågan feer kontra sjöjungfrur.

När jag kommer tillbaka med en flaska vin lyssnar alla (inklusive pappa och Hector) mycket uppmärksamt till Ivys beskrivning av hur man på bästa sätt formar spetsen på en eyeliner. »När ska vi äta?« frågar Maria. »Jag är vrålhungrig«, säger Hector. »Vad blir det för mat?« frågar tvillingarna.

Alla vänder sig mot mig och jag hasar åter ut ur rummet medan jag mumlar om slaveri, förmätenhet och otacksamhet.

Jag har skurit upp fyra kycklingbröst, tre lökar, två chilifruk­ ter, sex röda paprikor, en halv klyfta vitlök, och ätit åtminstone en tredjedels rökt chorizo, när pappa kommer in i köket. »Vill du ha hjälp?« »Jag är nästan klar«, säger jag. »Jaha«, säger pappa från kylskåpsdörren, »det här var ovän­ tat.« »Japp, det var det.« »Här«, säger han och ställer ett glas vin bredvid skärbrädan. »Tack.« Jag tar en klunk och nickar i riktning mot vardags­ rummet. »Och?« »Du kunde ha träffat någon betydligt sämre«, säger han och ler. »Det har jag också«, säger jag. »Herregud, om jag har.« Pappa himlar lidande och uppgivet med ögonen. Han är religionslärare på den skola jag gick i för närmare tjugo år sedan och går i mässan mellan två och fem gånger i veckan – han är bara snäppet bättre än en präst. »Förlåt«, säger jag. »Nästa gång du säger det ska jag be för dig.«

* 12

Vi sitter armbåge mot armbåge runt det lilla matbordet, men trängseln är mysig och familjär medan vi går igenom de gamla historierna och gör slut på åtskilliga flaskor vin. Jag har skilts från Ivy, som sitter mellan pappa och min syster. Visserligen skulle jag hellre sitta bredvid Ivy än mitt emot henne, men samtidigt ger det mig chansen att se hur hon underhåller och charmar min familj – skrattar åt deras skämt, lyssnar till deras historier och glatt deltar i deras göra-William-till-åtlöje­lekar. Och alla i familjen är yra av förtjusning, tävlar om Ivys uppmärksamhet, försöker bräcka varandras skämt, skryt och avslöjanden. Jag sträcker ut benet under bordet och låter det glida uppför vad jag antar är Ivys ben. Maria rycker till och dunkar knäet i bordets undersida så att besticken hoppar till. »Vad i helvete håller du på med?« »Kramp«, säger jag och Maria ser på mig som om jag hade blivit galen. »Vad gör du?« frågar Ivy. »Inget. Stretchar.« Ivy kisar mot mig. »Försökte du…« hon vänder sig till Maria, »… tåflirta?« Automatiskt sneglar jag på pappa, men han är tydligen fullt upptagen med att studera mönstret på sin tallrik. »Vad är tåflirta?« frågar Imogen, som är tjugo minuter äldre än sin tvillingsyster och alltid mest frågvis. »Bry dig inte om det, du«, säger Maria. »Något som stygga killar gör«, säger Ivy och belönas med tvillingarnas fnissningar. »Jag stretchade!« »Stretchade sanningen«, säger Ivy och Hector börjar nästan applådera åt hennes Wilde-artade kvickhet.

Under resten av måltiden behåller jag mina fötter för mig själv. Och lyckas sånär som på en ynka tugga ta mig ända till kaffet utan fler incidenter.

Vi äter efterrätt (rummet tystnar plötsligt när alla smakar sin cheesecake) när pappa meddelar: »Förresten, William, jag kan 13

ta ditt gamla rum i natt så får du och Ivy använda min säng.« Pausen som följer varar antagligen inte i femtusen år även om den känns så, men den är mycket obekväm och pappas ord – i synnerhet »använda« – hänger kvar över bordet. Ivy har fortfarande gaffeln mellan läpparna och ler mot pappa, mumlar stavelserna i Tack så mycket. Eller kanske Men herregud.

Maria ser på Ivy och flinar. Hector ser på mig och grimaserar.

Jag ser på min cheesecake och kinderna hettar.

På vägen hit funderade jag över var vi skulle sova. Pappa är lika katolsk som dåligt samvete och har den enda dubbelsängen i huset, vilket fick mig att inse att jag skulle få sova ensam för första gången sedan Ivy och jag blev ihop. Å ena sidan skulle det vara tråkigt, å andra sidan måste det ju hända förr eller senare, och för att vara ärlig är jag utmattad. Dessutom skulle det avstyra eventuellt pinsamma samtal med pappa. »Bytte lakan«, säger pappa. Och när jag begår misstaget att möta hans blick så blinkar den gamla dumskallen. Det är absolut ingen lättfärdig blinkning; jag skulle snarare gissa på en självgod blinkning för att han är så modern och så fruktansvärt välorganiserad. Men en blinkning är en blinkning, och om jag skulle bli tvungen att sätta upp en flagga någonstans så var det just här som mitt sexliv dog.

Det går nästan att ta på den besvärade stämningen när vi klär av oss för att gå och lägga oss. Jag snubblar när jag ska ta av mig jeansen, generad över min bleka, dinglande nakenhet, och Ivy lägger sig, för första gången sedan vi träffades, iklädd trosor och T-shirt. Jag blev med största sannolikhet avlad i denna säng och trots att jag inte vill göra något mer vågat än pussas lite är jag lite irriterad över Ivys antagande att det inte blir något. Dessutom har jag druckit en och en halv flaska vin, så min mun kommenterar innan hjärnan hinner redigera. »Värst vad du var blyg, plötsligt«, säger jag och sluddrar en aning på s:en. »Jag är trött«, säger Ivy. »Om det är okej?« Om det är okej?

14

Kanske har jag druckit mer än jag insett, för jag hör mig själv säga: »Visst. Skitbra.« Och de båda ordens vikt drar ner mina mungipor.

Och trots att ingen kastar något, varken prydnadssaker eller anklagelser, är det här det närmaste vi har kommit ett gräl och när jag släcker lampan och lägger mig i pappas säng finns ingen ömhet kvar i rummet.

Jag letar rätt på Ivys huvud med händerna och det är bort­ vänt. »God natt«, säger jag och pussar henne i håret.

Ivy suckar. »God natt«, säger hon väldigt, väldigt tyst.

Vi kysser varandra på morgonen, men under natten har något gått förlorat – intensitet, laddning, förväntan… något. Det hjälper inte att jag är galet bakfull medan Ivy inte verkar ha påverkats ett dugg.

Hon står länge i duschen bredvid sovrummet och kommer ut från det ångande rummet torr, klädd och med en turban runt håret. Den plötsliga frånvaron av vardaglig nakenhet skär i mig. Förutom ärren på vänstra sidan av hennes ansikte, hals och nacke har Ivy också ärr på magen, höften, höger underarm, höger lår och höger bröst. Ändå går hon omkring i lägenhe­ ten naken eller halvnaken; hon matar fiskarna, gör kaffe, äter bran flakes. Vi måste ha tillbringat hälften av vår vakna tid tillsammans utan en tråd på kroppen. Så när hon kommer ut från badrummet i jeans, skjorta och tröja, ja, då skär det i mig.

Under tiden som jag kliver in i och ut ur duschen hinner Ivy försvinna. Jag hittar henne på nedervåningen där hon sitter och pratar med pappa, som klumpigt har ställt fram tre juicetetror, alla husets flingpaket, burkar och tuber med bredbart innehåll på köksbordet. Nu försöker han göra te samtidigt som han brer smör på rostat bröd och allt blir en enda röra. »Säkert att jag inte kan hjälpa till med något?« frågar Ivy. »Allt är under kontroll«, säger pappa och lyckas på tredje försöket sätta locket på tekannan. »Hur vill du ha ditt te – för­ baskat också! Visst var det kaffe du sa?« 15

»Det går bra med te.« Men i stället för att bara lämna teet i kannan tömmer pappa ut den i vasken. »Vilken virrpanna«, säger han och tar sig för pannan. »Du sa kaffe, då ska du få kaffe. Okej med snabbkaffe?« Ivy är en utpräglad kaffesnobb och jag vet att hon hellre skulle avstå helt än att dricka snabbkaffe, så när hon svarar pappa: »Snabbkaffe blir perfekt«, känner jag en plötslig våg av ömhet för henne.

När pappa börjar fylla på vattenkokaren igen drar kökets brandvarnare i gång med gälla, höga pip och min dunkande huvudvärk förvandlas genast till ett morrande monster med väldigt vassa tänder. Svart rök väller upp ur brödrosten och pappa står blickstilla och ser från brödrosten till brandvarnaren medan han försöker bestämma sig för vilket han ska ta itu med först. Med vattenkokaren i handen tar han upp golvmoppen bredvid kylskåpet och slår till brandvarnaren tre gånger så att den faller till golvet i två delar, varav en fortfarande piper (om än mindre entusiastiskt). Han stampar på den och den dör. Det rostade brödet åker upp.

Pappa ler mot Ivy som om han vore galen. »Behövde ändå köpa ny«, säger han.

Jag plockar upp återstoden av brandvarnaren medan pappa tar upp de förkolnade brödskivorna och skrapar bort de brända bitarna i diskhon. »Hugg in«, säger pappa och viftar med en sotig kniv mot flingpaketen på ett sätt som antyder att han inte kommer att nöja sig förrän vi har ätit upp allt. Så vi äter en frukost bestå­ ende av bränt rostat bröd, pudrig müsli och snabbkaffe, medan pappa tar vid där han slutade i går kväll och åter börja fråga ut Ivy och förödmjuka mig.

Tack och lov ska Ivy jobba i morgon – en tvådagarsinspel­ ning för en tysk biltillverkare – och vi åker redan före klockan tio, innan pappa lyckas tillfoga köksutrustningen eller mitt förhållande med Ivy ytterligare skador. Han insisterar på att 16

skicka med oss matsäck och vinkar av oss med så många bruna bananer, mjuka päron och tjocka, plastfolietäckta ostsmör­ gåsar att de skulle räckt en vecka. Det är mycket möjligt att jag fortfarande har för hög promille, så Ivy kör och jag lutar huvudet mot passagerarsidans svala fönster i ett försök att lindra bakfyllan en aning.

Fiaten var en present från min bästa kompis, El; han gav den till mig när Huntingtons sjukdom gjorde att han inte längre kunde köra. En klisterdekal uppmanar andra förare att tuta om de är kåta, och på den andra (»analdekalen«, som El kallar den) står det: »Jag är så kinky att jag inte ens kan köra rakt.« Vi fortsätter söderut på M6 och bil efter bil efter skåpbil efter artonhjulig långtradare tutar och låter. I förra veckan var det rätt underhållande. Inte i dag. »Undrar om de tror att jag är kvinna«, säger jag när en Ford Galaxy kör förbi och bräker med tutan medan tre muntra ungar vinkar genom bakfönstret. »Varför skulle de göra det?« säger Ivy utan att dra på munnen. »Jamen du vet… dekalerna.« Ivy fnyser. »Det är ju uppen­ bart att du inte är någon man.« Jag väntar på ett bekräftande leende men får inget. »Så om man tänker sig att vi är ett gaypar måste jag vara kvinna.« Jag drar med handen över mitt korta kastanjebruna hår. »Den manliga.« »De kanske bara tror att vi är kompisar«, säger Ivy. De närmaste kilometrarna ägnar jag åt att oroa mig över om jag på något sätt har förolämpat Ivy. Några av hennes bästa vänner kanske är lesbiska. Eller en moster. Hon har aldrig nämnt det och ämnet kom inte upp under förhöret i går kväll, men allt är möjligt.

En ny låt börjar på radion: »Could It Be Magic«. »Vem är din favorit i Beatles?« frågar jag.

Ivy vänder blicken åt mitt håll. »Du vet väl att det här är Take That?« För att vara ärlig trodde jag att det var Boyzone, men jag nickar ändå. »Självklart.« 17

Ivy säger inget. »Ja?« säger jag djärvt. »Vadå?« Ivy svarar med viss otålighet och skärpa, och nu är jag över­ tygad om att hon är sur. Antagligen över att jag på något sätt var okänslig i går. »Beatles«, säger jag glatt, eftersom jag i stället för att be om ursäkt för (och därmed påminna Ivy om) mitt uppträdande i går kväll, tänker stryka ett streck över alltihop med hjälp av mitt orubbligt härliga goda humör. »John, Paul, Ringo eller den andre«, säger jag. »Den andre«, säger min älskade. »Mick eller Keith?« envisas jag. »Lekte vi inte tjugo frågor i går?« »Jo, det gjorde vi. Eller snarare så gjorde du det medan jag lagade mat. Grejen är att det fick mig att inse hur mycket vi fortfarande inte vet om varandra. Det var bara det.« Ivy svänger in i ytterfilen för att köra om en rad med bilar som kör ungefär fem kilometer under hastighetsbegränsningen.

Fiaten kämpar hårt och skramlar när vi kryper förbi flera bilar och skåpbilar så sakta att jag skulle kunna sträcka mig ut genom fönstret och skaka hand med alla förarna. Vi lägger oss åter i mittfilen och jag börjar andas igen. »Förlåt för i går«, säger jag och överger min oförstående dumskalle-strategi. »Ingen fara. De är underbara.« »Jag menade mig… Förlåt för mig.« »Det är okej.« Jag väntar i trettio sekunder men Ivy säger inte att jag också är underbar.

Och jag har förstås ingen brådska med att ta reda på vilken som är Ivys favoritlåt med Take That, och jag bryr mig egent­ ligen inte om vilka kurser hon läste i skolan eller vad hennes första katt hette. Men det finns andra detaljer – på sitt sätt lika triviala – som det nästan verkar arrogant att inte känna till.

18

»Jag vet inte ens när du fyller år.« »Den tjugonionde oktober«, säger hon.

Det blir tyst en kort stund. Ivy tittar åt sidan, möter min blick en sekund, höjer sakta på ena ögonbrynet. Något som påminner om ett leende lurar i mungipan. »Jag ska fylla fyrtio­ ett«, säger hon och vänder åter blicken mot vägen. Åtta bilar, två skåpbilar och två polisbilar hinner köra förbi innan jag har kommit på ett svar. »Coolt«, säger jag. Som om Ivy inte hade avslöjat sin ålder, utan bara nonchalant hade berättat om en imponerande talang eller prestation: En gång var jag gitarrist i ett hårdrocksband, jag sprang ett maraton på 2:58, jag kan montera en A K- 47 :a med förbundna ögon. »Coolt.« Men upplysningen har fått mig ur balans (inte för att det krävs så mycket för att rubba mina sköra cirklar denna morgon) och ingen av oss säger ett ord under de närmaste två milen.

Ivy fyller fyrtioett nästa gång vilket betyder att hon är nio år äldre än jag. När hon var i min ålder var jag tjugotvå. När hon var tjugotvå var jag tretton. Och om man går åt andra hållet: När jag är lika gammal som Ivy är nu så är hon femtio – och hur man än ser på det så är det gammalt. Jag vill inte ens tänka på hur gammal Ivy kommer att vara när jag fyller femtio – femtio är en bra ålder för män, en tid präglad av grå slingor och visdomslinjer snarare än rynkor. Hur gammal Ivy kommer att vara när jag fyller halvsekel gör mig vettskrämd.

Hon ser inte gammal ut; hennes kropp är fast och där huden inte har sicksackärr är den mjuk. Jag kämpar mot instinkten att vända mig mot henne för att granska hennes ögonvrår i jakt på kommande kråkfötter. Det kommer säkert att jämna ut sig tills jag fyller åttio. Dessutom brukar kvinnor leva längre än män, så det faktum att Ivy är nästan ett decennium äldre ökar våra chanser att få dö tillsammans, hand i hand i soffan framför en långsamt falnande brasa i vår pensionärsstuga på kusten. Så var det med det.

Vi stannar på en mack för att kissa, och Ivy tar så lång tid 19

på sig att jag börjar tro att hon antingen har blivit kidnappad eller helt enkelt slagit sig ihop med en snygg främling. När hon kommer tillbaka till bilen ser hon, om möjligt, ännu mer nedslagen ut. Jag har köpt en jättepåse med Skittles till henne och överlämnar den med ett schimpansgrin, men Ivy säger att hon mår illa och undrar om jag kan köra. Hon gör en kudde av en hopvikt tröja, lutar tillbaka sätet så långt det går – inte särskilt långt – och blundar. Vi tillryggalägger fler mil, och bilar och motorcyklar och skåpbilar tutar och gör grimaser genom fönstret när de susar förbi.

När gick allting fel? är frågan som gnager i mig. Vår lilla fnurra i går kväll, om den ens kan kallas fnurra, kan inte ha fått Ivy att dra sig tillbaka så här. Vi har just tillbringat mitt livs mest romantiska, förälskade, nästan sjukligt lyckliga tre veckor tillsammans. Vi har inte lämnat varandras sida, vi började kalla varandra »älskling« utan att det kändes dumt, vi älskade med varandra varje dag, vi rostade bröd nakna. Men nu… bara ingen­ting. Den paranoide snobben inom mig undrar om det beror på den flagnande färgen på pappas ytterdörr, laminat­ köket, den lösa toalettsitsen, men jag vet att det inte är så.

Kanske är hon besvärad av sin ålder. Kanske kom hon just på att jag gör henne galen av irritation. Kanske tittade hon på pappa när han klantade sig i köket och såg mitt framtida jag framför sig. Eller så har hon bara PMS – och jag vill så desperat ta reda på vad det är som stör henne att jag nästan frågar. Men jag misstänker att en sådan fråga inte skulle få Ivy på bättre humör.

När vi korsar M 2 5 och åter dras in i Londons kraftfält har jag ätit upp hela påsen med Skittles och mår illa. Och utan någon väckning, som om hon inte alls har sovit utan bara suttit stilla med slutna ögon, rätar Ivy på sig i sätet och vickar huvudet fram och tillbaka. »God morgon«, säger jag och låter gladare än jag känner mig. »Hej«, säger Ivy. Hon ler, men leendet är tomt.

20

»Hem till dig eller mig?« säger jag men jag vet redan att jag inte kommer att gilla svaret.

Ivy ska jobba i morgon, säger hon, hon är trött, hon måste tvätta, bada, mata guldfisken, etcetera.

Hon bor mitt emot fjärde gatlyktan på vänster sida, på en trädkantad gata i Wimbledon. Vi kysstes för första gången precis här, i den här bilen, vid den här gatlyktan. Men den glöd som sprakade då har ersatts av besvärad avighet. Jag kliver ur bilen och tar ut Ivys väskor från bagageutrymmet. Hon tar sin väska, tackar nej till mitt erbjudande att hjälpa till, och vi står tafatta kvar på trottoaren utan att hon ber mig komma in och utan att jag frågar. En våg av indignation sköljer genom mig och utplånar all introvert tvekan, kvar finns bara irritation, besvikelse och skärvorna av ett brustet ego. »Då så«, säger jag. »Jag ska väl åka.« Ivy ställer ifrån sig resväskan, ger mig under tystnad en kram och en puss på halsen. Hon står kvar i några par sekunder, ungefär så länge som man skulle stå kvar för ett slutgiltigt adjö.

Hon lägger handen mot min kind, ler med munnen men inte med ögonen, säger: »Jag hade trevligt. Tack.« »Visst«, säger jag. »Njut av badet.« Vi kysser varandra en gång till, Ivy vänder sig om för att gå över gatan och jag är borta innan hon har satt nyckeln i dörren.

21

K APITEL 2 ta bort den där… ansen.« El kommer inte alltid åt de ord han behöver, och när han gör det kan han inte alltid få dem ur sig. Det är mycket mer än en stamning. Ansträngningen syns på honom när han försöker tvinga ut ett ord; motståndet är lika stort som om han försökte blåsa sirap genom ett sugrör. Men det kostar, som bekant, inget att vara artig. »Det magiska ordet?« säger jag. »P… på… en gång, för helvete.« »Precis«, säger jag och plockar bort ananasbitarna från hans pizzabit.

El gapar stort och jag matar in spetsen av den dubbelvikta pizzabiten i hans mun. Huvudet kränger i sidled men han lyckas ta en tugga utan att få mer tomatsås i sitt redan fläckiga ansikte. Under såsen är han mörkt solbränd, men inte tillräck­ ligt för att se frisk ut. El och hans partner, Phil, kom tillbaka efter en semester i San Francisco för två dagar sedan. Det verkar osannolikt att El skulle ha blivit sjukare under tiden de var borta, men ryckningarna och rörelserna och talet verkar faktiskt ha försämrats. »V… va… va…« »Var?« provar jag men El skakar på huvudet. »Vad?« El skakar åter på huvudet. »Nästa«, säger han. »Varför?« El nickar. »Varför? Varför har man… ans… anans… på pi…« Han pekar med ett skakande finger på pizzan mellan oss. »Det är Hawaiipizza«, säger jag. »Det var du som beställde den.« El rycker på axlarna. »Gillar namnet.« Liksom alla bästa kompisar som bor inom sex kilometers

»TA B O. . .

22

avstånd från varandra i London brukade El och jag träffas ungefär tre gånger om året. Men inget botar apati som en obotlig sjukdom. Så för två år sedan, när Huntingtons sjukdom högg tänderna i honom, började vi ses varje tisdag. I början gick vi på puben, men när sjukdomen förvärrades förlorade El inte bara sin alkoholtolerans utan även sina hämningar och sin känsla för hur man beter sig bland folk. Vi bytte lokal till den lokala currykrogen och gick dit tidigt på kvällen så att El kunde svära, rycka till, stamma och tappa glaset utan att någon stirrade. Men de senaste månaderna har även det blivit för besvärligt. Så nu är det pizza och alkoholfri öl i Els eget vardagsrum som gäller.

Någonstans inom mig existerar han fortfarande som den tioårige pojke jag var ute och cyklade med, den tonårskille jag köpte stulen porr av och den man som brukade få mig att gråta av skratt, och just nu, i dag, känns det som om det förfall El har tvingats utstå de senaste åren – de ständiga ryckningarna och spasmerna; bristen på koordination, balans och empati; viktnedgången och förlusten av alla de små särdrag och nyanser som gör El till El – har komprimerats till de tre veckor han har varit borta. Jag vet att det inte är så, men hans talförmåga har definitivt försämrats. Innan Phil gick på puben berättade han att El behöver alltmer hjälp för att hitta orden, formulera sina tankar och förstå vad andra säger till honom.

Jag tar en bit Quattro Formaggio, viker den dubbel, tar en tugga. »Knu… knullar du d… f… fortf… den där kvinnan?« säger El och ser på mig, road, i väntan på min reaktion. »Jag har väl inte sagt något om att knulla.« »Hette ho… P… Pippa? Studth studth!« »Ivy«, säger jag och ryser inombords. »Hon heter Ivy.« »Gif… giftig tje… tjej«, säger han, och trots att han inte är den första som säger det när han hör Ivys namn skrattar jag, för det är ett bevis på att den gamle El fortfarande är med oss, åtminstone delvis.

23

»Nä… nä… nä…« »Nästan? Nära? När?« »När! När får jag träffa henne?« Bra fråga.

När min förra flickvän, Kate, hade lämnat mig gjorde jag samma sak som vilken nyligen dumpad idiot som helst hade gjort. Jag låg med receptionisten på jobbet. Pippa hade en gullig men skrattretande vana att läspa »studth studth« när hon var ovanpå. Vilket var ganska ofta. Vilket… jag berättade för El. Jag vet, jag vet – men han är min äldste vän och jag kunde inte låta bli. Men nu blir jag straffad för min indiskretion, för hennes namn har fastnat där så lite annat får fäste – i Els huvud. Såvida inte min nästa flickvän är simhopperska och heter Pippa vore det antagligen ett misstag att presentera henne för El. El ser på mig: Nå? »Snart«, säger jag.

Els ögon smalnar. »Ho… hon… d… d… d…« »Kan du stava till det?« frågar jag och minns vad Phil berät­ tade om hur man med hjälp av olika pådrivande tekniker kan framkalla Els ord. »Eller stava hur det låter?« Ådrorna står ut på den magra halsen när El laddar upp för ännu ett försök. »Du… d… u…« »D -U ?« El nickar. »Mmm…« Han vrider långsamt huvudet åt vänster och läpparna jobbar ljudlöst som om han försökte plocka nästa bokstav ur luften. »P… D…« »D - U - M - P-A- D ?« El slår ihop händerna och de vidrör varandra bara precis så mycket att det kan räknas som en klapp. »Hon du… dumpade dig… jag fattar. Ha ha ha.« »Och det tycker du är roligt?« »Inte egentligen«, säger han och ser plötsligt allvarlig ut. »Ledsamt, tragiskt, förut… förut…« »Förutsägbart?« 24

El viftar med ett finger som om det här vore ett lekprogram på T V och jag just vunnit första pris. »Ledsen att behöva krossa dina miserabla illusioner«, säger jag, »men Ivy har inte dumpat mig.« »J… jo… jo…« Jag vet vad det där aset försöker få fram, men jag tänker fan inte underlätta för honom att säga det. »Helvete«, säger El. »Kan du bära mig, tr… du?« Jag betvivlar att El någon gång uppnådde sitt tonårsmål att bli 1,70 lång, och han var smal redan innan Huntingtons sjukdom började gröpa ur honom. Han kan inte väga mycket mer än en av mina tioåriga systerdöttrar. »Jag skulle säkert kunna slänga ut dig genom fönstret«, säger jag.

El tänker över det. »V… vore snabbare«, säger han.

Det hus som El och Phil delar har fem våningar. Utanför ytterdörren finns en kort, stenlagd trappa som leder till upp­ farten och den hårt trafikerade gatan utanför. El vill ha »f… frisk luft«, så jag lyfter upp honom, bär honom nerför tre dussin trappsteg och ställer försiktigt ner honom på tröskeln.

Han visar sig vara lättare än han ser ut, men ansträngningen får ändå mina armar att pirra.

Efter att ha kämpat en stund får El upp ett cigarettpaket och en tändare ur fickan. »T… tänd en åt m…« säger han.

Jag gör som han säger och räcker honom den tända Marl­ boron. »Du röker inte«, upplyser jag.

El håller upp beviset på motsatsen och blåser rök åt mitt håll. Trafiken ute på gatan är obeveklig och att få cigarettrök i ansiktet gör varken till eller från; vi står redan mitt i ett av­ gasmoln denna ljumma augustikväll. »Det gjorde du i alla fall inte för tre veckor sedan.« El drar ett halsbloss, håller kvar den tjärhaltiga röken i lung­ orna, spärrar upp ögonen och tittar sedan i kors. Jag väntar mig att han ska bli grön, börja hosta, dregla – som de gör i

25