Page 1

HUNDTRILOGIN DEL 2 | DARWIN BOOKS

REIDAR JÖNSSON

EN HUND BEGRAVEN


alger - bordj el kiffan · 1976

vad jag minns bäst är slutet. Men kanske borde jag säga början till slutet. Jag var på femte dygnet av en lång resa från Stockholm till Alger med vår gamla Volvo Duett. Mellan Stockholm och Marseille var jag lycklig och glad, men något väderspänd eftersom magen vid långa bilresor alltid sätter sig på tvären. Jag sov inte mer än korta stunder i bilen. Sedan tillbringade jag överfarten från Marseille till Alger med att nästan dubbelvikt rusa omkring och leta efter en toalett utan översvämning och skit långt upp på skotten. I min nöd erinrade jag mig gamla sjömanshistorier om arabernas förhållande till den egna avföringen, men de bleknade till fantasilös sakprosa, jämfört med den totala kollapsen av rörsystemet i det moderna passagerarfartyget. Driven av våldsamma behov satte jag mig slutligen i smyg på relingen akterut. Här sitter Ingemar Rutger, tänkte jag. Efternamnet är mitt tredje förnamn. Tidigare hette jag Johansson i efternamn, Ingemar Wallis Rutger Johansson. En förfärlig blandning. Louise menade att jag borde ändra namn när vi gifte oss. Vi gjorde faktiskt det 1968. Alla jag känner talar bara om 1968. Det gör jag också, eftersom jag gifte mig med Louise det året. Louise Rutger lät nästan högadligt; åtminstone fick jag det att låta så. Alltid retade det någon. Ingemar Rutger, däremot, påminner enbart om någon som försöker steka snö. Eller om någon som irrar omkring på ett passagerarfartyg mitt ute i Medelhavet och letar efter en ren toalett och hamnar längst akterut på relingen. Men inte länge. Jag blev övermannad av två matroser, som allvarligt menade att livet ändå var värt att leva, även om jag led av överdrivna renlighetskrav; sådant är typiskt för den europeiska ·7·


dubbelmoralen: kliniskt rent, vitt och skimrande sanitetsporslin, men varje land översållat med kärnkraftverk. Hela arabvärlden var uppochnervänd enbart för att vi inte köpte deras olja. Men lite skit skadar inte om man undviker att titta på den. Riktigt belästa matroser. De delade med sig av ljummen och söt muskatell. Vinet fyllde mig med ungdom och minnen. Jag spelade kort och lurade av dem en flaska, somnade och drömde att jag var sexton år och höll på att slå ihjäl mig någonstans i Valencia, Barcelona eller Lissabon. Kanske var det Ceuta eller Tanger – eller kanske Gävle. Där kan man dö av ren ödslighet. Bakfull och fortfarande i trängande behov av en toalett anlände jag till Alger för att köa mig fram i tre timmar till passpolisens misstänksamhet. Orakad, skrynklig och smutsig, förklarade jag på mitt rostiga medelhavsspråk – lite spanska, lite franska, lite italienska och engelska för att fylla ut hålen – anledningen till mitt besök. I deras ögon verkade jag förmodligen galen eftersom jag började skratta. Under bilresan hade jag lyssnat på en snabbkurs i franska. Passpolisens uttal lät inte som på bandet. Någonstans vid Hamburg tuggades dessutom bandet ohjälpligt sönder i bandspelaren. Nummer sjuttiofyras hövliga fråga var den sista jag hörde: – Votre petit chien va bien? Det tyckte jag var roligt. Tänk att anlända till Alger och fråga passpolisen hur deras lilla hund mår. Adressen till min hustru gjorde dem inte gladare, snarare förbryllade och misstänksamma: någon sådan plats fanns inte. Jag höll med. Förgäves hade jag lusläst överkomliga kartor i Sverige, men fann aldrig den halsbrytande bokstavskombinationen. Men plötsligt stod min hustru Louise där ändå med den auktoritet som behövdes för att få mig insläppt i landet. Så anlände jag till Alger; en stad som jag en gång varit hemma i, men nu var mig främmande. Ungefär som min hustrus välkomsthälsning. Hennes upprörda ord droppade långsamt in i mig, som en ·8·


välbekant drog medan jag dirigerades längs de larmande gatorna, varv efter varv runt kvarteret vid posten. Summan av hennes många ord var att hon egentligen ångrade sin inbjudan. Och förresten fanns det inte någonstans för mig att bo. Inte i Alger, inte i oasen, inte ens en bit från deras heliga läger fick jag slå upp mitt medsläpade tält. Louise hade tänkt igenom vår relation, som hon så modernt kallade vårt äktenskap. Problemet var att hon skulle skriva färdigt sin uppsats. Med mig i närheten var det en omöjlig uppgift. Jag var livsfarlig, jag var en fara för hennes själsliga hälsa och jag hade fördärvat hennes liv. Därför hade hon nu tagit sitt oåterkalleliga beslut. Vi skulle separera. Så fort hon kom hem och var färdig. Hur hennes forskningsplanering hängde ihop med vår framtida skilsmässa förstod jag inte. I motsats till hennes monumentala undersökningar, som aldrig ledde någonstans, handlade vår separation enbart om två namnteckningar och ett flyttlass. Jag fortsatte att betrakta det bländande vita postkontoret när vi satt fast i den kaotiska trafiken. Louise hakade upp sig. Vi är gamla parhästar. Hon påstår att jag bara låtsas lyssna och att hon alltid måste säga samma sak minst tjugo gånger. Jag vet inte vad som är orsak och verkan. Kanske har hon rätt. I stället för att åtminstone försöka se ut som om jag hörde på hennes klagomål drömde jag om att ha adress Poste Restante. Alltid poste restante. Jag kliver upp för trappstegen till alla världens postkontor: Calcutta, Singapore eller varför inte Casablanca? Är jag europé, är jag amerikan, skandinav eller kanske ryss? Jag är mannen utan hemvist, jag hämtar mina brev och besvarar dem vid en lång och sval drink på ett trottoarcafe. Min tänkta hjälte fungerar som ett filter som långsamt silar in kontentan av min hustrus svada. Det är en ömsint och sårad man som ständigt far vidare för att skydda sina känslor; kanske till poste restante Madrid. Där finns ett postkontor anpassat för finstämda meddelanden, så ömtåliga att de kräver dubbla kuvert. Jag drömde alltså bort hennes ord när stunden i stället krävde ett ·9·


kristallklart resonemang. Men ett sådant växte också fram. Vid nionde rundan undrade jag varför hon hade telegraferat och bett mig komma. – Ja men det var ju då! skrek Louise. Vid sådana tillfällen brukar jag dra mig till minnes alla hennes andra dubbelbottnade och ologiska svar. Då blir hon ursinnig och svarar alltid samma sak: – Men nu känner jag annorlunda! En sådan obeveklig känslosamhet gör mig rasande. Hennes skiftande känslor hade faktiskt fått mig att åka genom hela Europa. Jag hade korsat Medelhavet för hennes skull i vår risiga Duett. Bara att köra ner var förenat med livsfara. Inom några få sekunder skulle jag dö av kolik i Algers mest trafikerade kvarter i stället för att ta in på ett hotell som normala människor. Det var inte rimligt att först säga ja och sedan nej till en återförening. Tvärtom var det ännu ett tecken på hur hon drev mig till vansinne. Det var hon som var livsfarlig. Inte jag. Så långt kom jag med argumenten innan tre civila bilar plötsligt prejade oss ytterst professionellt. En bil framför, en bil bakom och en vid sidan av vår. Ett utmärkt skolexempel i polishandledningen, avdelning Gripande av livsfarlig person i bil. Männens självsäkra fladdrande med små blekskära identitetshandlingar framför vindrutan bekräftade också misstankarna. De var poliser. När jag ville förklara att de tyvärr prejade fel bil var två man redan inne och viftade med pistolerna. Louise drogs ut ur framsätet och slängdes in i baksätet. Med sin vanliga brist på logik skrek hon att jag hade ställt till det igen. Det fanns inte tid att svara. En orakad och illaluktande man i jeans och tröja satt med pistolen riktad mot mitt mellangärde. Han hojtade att jag skulle köra efter bilen framför. Den ryckte igång med ursinnig fart och jag försökte följa efter, trots att polisen plötsligt fick för sig att vi skulle hålla händerna ovanför huvudet. Han blev antagligen nervös när Louise obesvärad fortsatte att skälla ut mig. Om min · 10 ·


franska varit bättre hade jag förmodligen frågat honom om han var hennes avlägsne släkting. De hade samma teatrala sinne för omöjliga krav. Men pistolmynningens tryck mot revbenen signalerade tydligt att mannen inte var upplagd för skämt; han var glad om han kunde sätta en kula snett uppåt mot mitt hjärta. Medan jag körde och samtidigt försökte se ut som om jag hade händerna ovanför huvudet ville jag ändå ge intryck av en trygg och laglydig svensk. Jag frågade honom hur hans lilla hund mådde: – Votre petit chien va bien? Tydligen gjorde det honom ännu mer förvirrad. För att förhindra vårt kodade språk började han gräva ut mitt mellangärde med pistolmynningen och skrek att vi skulle vara tysta. Det var omöjligt att förklara för den vettskrämda polisen att min hustru alltid skäller på mig när hon är rädd. Det är inget farligt, förutsatt att man begriper orsaken till hennes ursinne. Hon försöker flytta över sin egen rädsla på andra. Jag försökte tyst formulera ett slående exempel på franska: Vår första bil totalkrockade jag i en gatukorsning. Det bar sig inte bättre än att Louise kom cyklande minuten efter. Genast upplevde hon krocken som om den var hennes fel eftersom hon hade försökt förhindra bilköpet. Det tillknycklade plåtvraket bevisade bara att hon hade haft rätt från början. Att jag närapå hade kört ihjäl mig var en förolämpning mot henne. Jag hade försökt att smita. Hon stod och bankade mot polisbilens ruta och skrek att allt var mitt fel, från början till slut, medan jag så långsamt som möjligt för att inte bli utsläppt besvarade den förvånade polisens frågor. Naturligtvis fick jag ta hela ansvaret. Men det kunde ha varit värre. Jag hade fått tio års fängelse om polisen hade lyssnat på Louise. I åtta år hade jag grubblat över min hustrus komplicerade själsliv utan att förstå det. Hur skulle jag då på några sekunder kunna förklara samma själsliv för en algerisk polis som inte ens hade vett att svara på vänligt tilltal om sin lilla hund. Det skulle förmodligen bli helt obegripligt. Dessutom var det för sent eftersom vi just då · 11 ·


körde ner i ett gapande, svart hål och hamnade i ett oljesmutsigt garage med otillräcklig belysning. Där rycktes vi ut ur bilen tillsammans med packningen. Metoden var densamma: ett raskt grepp och så stor spridning som möjligt över det kletiga golvet. Louise försvann åt ett håll. Att döma av de kvävda, manliga utbrotten och hennes grandiosa, nästan högdragna kyla i rösten, både sparkade och hotade hon med den svenska rättvisan, ambassadpersonalens snabba förvandling till svenska kustjägare, statsministerns personliga intervention med stopp av samtliga bistånd och räntefria lån, samt en anmälan till FN för brott mot de mänskliga rättigheterna. Medan jag knuffades och släpades åt mitt håll beundrade jag trots allt hennes framsteg i det franska språket. Vilken vokabulär! Hur dräpande lät det inte med mänskliga rättigheter – om man förmår säga det upprätt med tänderna i behåll. Det var annat än mitt grötiga mummel och tafatta försök att myndigt banka på den igenslagna järndörren. Hur hade vi hamnat i den här soppan? Varför hade den algeriska polisen så handgripligt sytt in oss? Jag hade kanske kört mot enkelriktat? I mitt tillstånd skulle det vara fullt möjligt. Jag inspekterade enkelcellen utan fönster med så mycket svenskt förakt jag mäktade, men blev snabbt överlycklig och förtjust när jag fann ett renskurat hål i golvet, en kran med rinnande vatten bredvid och två vita, upphöjda porslinsfötter att vila på. Efter nästan en veckas smärtsam väntan kunde jag inte ha fått ett mera stillsamt och väl tillbommat ställe att njuta på. Sittande på huk tänkte jag att livet kunde ha varit mycket värre. Sådana filosofiska utsvävningar började jag med redan som barn på min mormors renskurade utedass. Det är massor av år sen min bror trillade ner och fastnade dubbelvikt i hålet och jag tröstade honom med att det kunde ha varit värre. Tänk bara om han hade störtat ner med huvudet före. Var det kanske från min mormors dass jag hade mitt perspektiv · 12 ·


på världen? De vita, nykalkade väggarna, som alltid spelade upp nya skuggmönster från dörrens ribbor, lådan för oss småvuxna att stödja fötterna på, hönor och kaniner som kacklade och rafsade utanför. Och alla de gamla veckotidningarna. De noggranna studierna av alla reportage hos grevar och baroner på slott och herresäten. De små häftena med religiösa uppbyggelsehistorier. Och de romantiska novellerna. Vilken underbar värld det fanns på min mormors utedass! Hade Louise måhända träffat en ökenbeduin med svarta, blixtrande ögon och en vit springare? Var det därför hon var så avogt inställd? Förälskelser är ett livselixir för henne. Hon kunde inte leva utan förälskelser, anförtrodde hon mig genast första gången vi sågs. Jag trodde att hon menade mig. Det var ett fundamentalt misstag. Jag har aldrig lärt mig att förstå hennes speciella behov av förälskelser. Men enligt henne är jag inte vidare känslomässigt begåvad. Det är delvis sant. Men varför förmår vi aldrig besvara. Vi är kanske båda offer för något beklagligt misstag? f Innan jag somnade på den hårda britsen lösgjordes en alldeles särskild dag ur mitt minne. Kanske började allting då? Det är en morgon som jag intill varje färgskiftning, stämningsläge och händelse kan minnas fullkomligt exakt: Vid den tredje vita björken ligger lövhögen. Luften är fuktig och varm efter nattens regn. Långt borta tonar rälsbussens vissla ut. Som beräknat har samma vissla vid föregående station väckt mig. Stöveltyngda går Jonas och jag bort för att vända kompostens löv. Jag är inte en människa som uttrycker mina känslor inför naturen, men när Jonas och jag vänder i komposthögens blad i tunga, skiftande färger, och de tjocka maskarna rinner mellan hans sjuåriga fingrar och han upphetsad stöter ut ljud av förtjusning, känns luften som om den hade vidgat mina sinnen tusenfalt. Nuet registreras utan avsikt, utan eftertanke, som en lång och obruten tidsaxel av rytmiska · 13 ·


pulsslag i fullständig harmoni. Jonas äventyr i nuet får mig att flyta med. Jag njuter intensivt. Så har då Jonas och jag fått tillräckligt med mask. Vi går på grusvägen. Jag går först och bär den tjocka änden av bambuspöet. Jonas går efter och håller i den vidjetunna slutänden. Strimmor av lätt dimma gör att vi ibland tycks vandra i två världar, men bambuspöet fungerar som en länk emellan oss. Det blir en trygghet när vi kommer in på stigen, som faller i en lång vindlande tunnel av grönska ner mot bäcken och den gamla kvarnen. Jag sneglar bakåt för att se Jonas fuktiga och förväntansfulla ansikte. Så många gåtfulla stämningar som far över den öppna ytan, lika skiftande som det vindkrusade vattnet i dammen. Vi arbetar oss fram till strandkanten. Mig når de blöta ormbunkarna och den hösttorra vassen knappt upp till knäna, men för Jonas måste det vara som att arbeta sig genom en regnskog. Han tycker inte om att sätta på masken. Han vill inte att vi ska döda den första abborren, den ska bara simma omkring på kroken så att han kan dra upp den om och om igen. Jonas föreställer sig att det går att tala fisken till rätta. Den har inte ont. Den tycker om att simma runt med kroken i munnen. Jag berättar att man måste äta upp fisken. Men det är hans fiskafänge. Han får hålla på. Vi kommer överens. Men trots vår gemensamma koncentration på flötet och vår stund av lycka ser jag hur den gamla kvarndammens glittrande guldyta med ens blir svart och sluten. En oresonlig skräck arbetar sig upp genom halsen, som en frän doft av död och förruttnelse. Jonas förstår inte varför jag håller om honom hårt. Men det är min gamla vanliga rädsla för att förlora honom. När vi vandrar hem är vi båda stolta. Han envisas med att kånka på abborrarna, uppträdda på en grenklyka. Vi går förbi den stängda bensinpumpen, sneddar bort mot bostadshuset över planen där lanthandeln en gång i tiden låg, förbi magasinen och är åter vid trappan till mina svärföräldrars hus. Som vanligt kan jag inte annat än · 14 ·


förundras över slumpen. Vad annat kan det vara som har placerat mig som svärson till glasbrukets specerihandlare. Samma glasbruk som min morbror och moster fortfarande bor på och jag som trettonåring kom till när min mamma dog. I snart ett år har jag som forskare arbetat tillsammans med glasbrukens fackliga företrädare. För de fackliga företrädarna är jag en aktiv, deltagande och hjälpande hand, samtidigt som jag bokför varje drag i den framtida strukturomvandlingens väldiga spel. Ägarna har varslat om massiv nedläggning. Facken hoppas som vanligt på sina egna ministrar i staten. Och jag? Jag lever i ett slags symbios med hela den andlöst väntande kadern av glasbruksarbetare. De känner mig, de misstror mig, men de tror sig behöva mig. På mitt fackspråk är de alla beforskade. Jag kan aldrig låta bli att tänka på insemination av kor när jag hör ordet. Men så är jag också pervers, enligt Louise. Jag tar inte något på riktigt allvar. Mina svärföräldrars utomordentliga gästfrihet har räddat mig från ett mördande tråkigt liv på hotellrum. I stället har familjen pendlat mellan Småland och Stockholm i en angenäm röra. Jonas stannar gärna kvar en helg hos sina morföräldrar. Och Louise får ett extra energitillskott av våra barnfria helger i Stockholm. Hon konsumerar teater, bio, utställningar, politiska möten, ockulta seanser, gamla nostalgijazzklubbar, mondäna vattenhål för halvkulturella vrak och nya svindyra restauranger i en takt som får mig att må illa. Jag är inte som Louise. Tack vare den frireligiösa bakgrunden smälter hon utan ansträngning in i den intellektuella och kulturella världen. En värld som hon älskar och jag föraktar – den produceras, styrs och ägs av människor som aldrig har varit i närheten av kroppsarbete, fattigdom, nöd eller verkligt lidande. Undantagen bekräftar bara regeln. Jag är ett sådant undantag. Stora delar av det Louise kallar min underklassiga brutalitet och brist på finkänslighet kommer sig av att jag ständigt påminns om min bakgrund. Påminnelsen producerar ett hat. Det finns ingen återvändo, inget förvandlingsnummer, bara ett tröstlöst hål bakom mig och en ändlös räcka av · 15 ·


kampsituationer framför mig. Den som går över gränserna blir hemlös. Det är det som är arbetarbarnets och autodidaktens eviga dilemma. Men ändå har min karriär varit spikrak, även om jag som andra har slagit huvudet i samhällets ekonomiska tak: mina framtidsmöjligheter regleras av om institutionens professor möjligen skulle avlida. Då kliver till och med den svagaste höna upp ett pinnhål. Men något sådant lär inte hända. Axel är bara fyrtiofem år. Detta är min verklighet, trots att jag som trettonåring slog igen den ordinarie skoldörren bakom mig för alltid. Jag har trasslat mig igenom alla stängda dörrar och blivit något så osannolikt som samhällsvetare och forskare. Och av en märklig slump är jag gift med Louise. För kan det vara annat än slumpen som plötsligt en dag får mig att stöta samman med Louise och bli förälskad i henne innan jag ens vet vem hon är? Jag kan fortfarande minnas hennes tolvåriga kropp, en tunn och spänd båge som gjorde mig allt utom obesvärad. Louise hade rakt och kort hår på den tiden, det var mycket längre när jag återsåg henne. Men ögonbrynen var de samma: alldeles raka och svarta som tvära streck ovanför de allvarliga och isblå, brinnande ögonen. Redan som tolvåring talade hon i långa, föreläsande satser och ägde en förmåga att vinkla ögonbrynen i förakt. Jag begriper mig inte på henne, trots att vi har levt tillsammans i snart åtta år. Dörren slår i källartrappan. Det kan inte vara någon annan än min svärfar. Han har väl legat vaken hela natten och tänkt på tvärstoppet i avloppsledningarna. I går skulle han börja gräva, men gick mest och spankulerade kring huset. Nu kommer han med spaden på axeln, gratulerar Jonas till det lyckade fiskafänget och går med bestämda steg bort mot den jättelika rönnen. Den är säkert över hundra år. När min svärfar utan att tveka sätter första spadtaget i marken, knappt tre meter från rönnen, förstår jag hans misstankar. Det är trädets fel. Rötterna har förmodligen ätit sig in i ledningarna till den gamla trekammarbrunnen. Det är ett enormt schaktningsarbete min svärfar ger sig på. Han · 16 ·


kan inte veta exakt var han ska gräva. Jag går bort och frågar efter en bit tjock ståltråd, blir hänvisad till källaren efter diverse misstänksamma grymtningar. I källaren klipper jag av en meter ståltråd och går med den som slagruta från huset bort mot rönnen. Ståltråden gungar som besatt där han har börjat gräva. Något i hans hårda, glasartade bruna ögon säger mig att han ändå blev imponerad över min färdighet som slagruteman. Jag ger honom ståltråden, ingenting händer. Jag lägger min hand över hans och ståltråden börjar genast gunga. – Svagström, förklarar jag för att förenkla det. Vissa människor har en mycket starkt utvecklad kemisk svagström som i det här fallet fungerar som en magnetpol gentemot vattenströmmar. Vatten har alltid – Jag tystnar. Han ser ut som en nallebjörn med sina hårda och bruna ögon. Jag tycker om honom på ett oförklarligt sätt och förstår att han inte vill veta av någon teknisk förklaring. Från och med nu är jag slagruteman. Det räcker. Vi kommer överens om att hjälpas åt. Jag går ner i källaren för att lägga tillbaka ståltrådsbiten och ser något skimra bak spikpaketen. En flaska. Alldeles ny. Till hälften urdrucken. Min svärfar är en mycket sträng helnykterist. Men nu har han alltså börjat supa. Inte undra på. För sju år sedan brann hela affärsbyggnaden ner en natt. Förresten natten till Fars dag, vilket kom Louise att hysteriskt börja skratta i telefonen. Som barn har hon haft mycket starka upplevelser av sin fars livrem och sin mors berättelser om Domedagen. Med stor inlevelse kunde hon berätta hur hon vaknade i oresonlig skräck. Kroppen var dyblöt och darrande; var det nu, i denna sekund, som Domedagen skulle komma? De första åren efter branden trodde jag att min svärfar skulle hämta sig. Han fick ut försäkringspengarna. Men initiativkraften hade brunnit upp den där natten. Eller kanske det fruktansvärda skrattet Louise slungade mot hans öra genom televerkets linjer knäckte hans dådkraft. Det var inte bara lanthandeln. Han slutade till och med att jaga, spankulerade mest omkring på gårdsplan och · 17 ·


sålde en och annan liter bensin från pumpen som stod kvar, drog sig fram och rotade lite i magasinsbyggnadens hemlighetsfulla lager; det finns till och med seldon från faderns, den store köpmannens tid kvar där inne. Min svärfar brukar sitta i den skuggrika magasinsbyggnaden och blanka tömmar på samma sätt som i sin barndom. Nu har han blivit en frireligiös nykterist som står i källaren och dricker sprit i hemlighet. Jonas springer runt sin morfar. Jag tassar upp till vårt sovrum. Louise kom sent i går kväll från Stockholm. Hon var sur och tvär, kastade sig i sängen och gjorde sig till en sovande sten inför mina trevande försök. Nu sover hon fortfarande. Jag tvättar händerna under kallvattenskranen i det lilla avskärmade tvättrummet, drar av mig kläderna och kryper ner till henne. Hon låtsas sova. Det märks på andhämtningen. Hon vänder ryggen åt, men nu har hon ingen ursäkt. Långsamt smeker jag hennes stjärt. Hon är motsträvig, signalerar om min svärmor, som stökar omkring med bäddningen i rummet bredvid. Men det gör mig ännu mera upphetsad. Louise trycker samman benen och kröker ryggen mot mig i krum, men till slut löds vi ändå ihop. Det blir ett långt och andlöst försiktigt gungande; vi ligger som två skedar mot varandra. Jag omfamnar henne och håller om hennes bröst. Min högerarm domnar bort. När hon börjar skaka i konvulsioner uppfattar jag först det som en enorm orgasm, jag kommer själv, snabbt i några hårda stötar, utan hänsyn till sängens gnissel och min svärmors rörelser genom den tunna väggen. Men Louise gråter. Och genom tårar och snor, som rinner mot mitt ansikte medan jag håller hennes skakande kropp, berättar hon med sönderhackade ord att Axel har våldtagit henne på sitt tjänsterum. Hon hade åkt till Stockholm för att träffa honom veckan före universitetets höststart för att lägga upp fortsättningen på sitt projekt. Hon var smickrad av Axels beredvillighet att avstå en semesterdag, berusad av detaljarbetet, timmarnas flygande fart och skärpan i kritiken; de skyndade in till centrum för att äta, hastade tillbaka till hans tjänsterum – där · 18 ·


han med ens förvandlades, kastade sig över henne, slängde upp henne på skrivbordet och trängde in i henne efter att ha slitit sönder hennes trosor. Mitt i sin hackande berättelse sätter hon sig plötsligt upp. Hon verkar iskall, torkar gråten och snöret från det rödflammiga ansiktet och frågar: – Fattar du? Jag blev våldtagen. Var är Jonas? Det är en fullkomligt normal och logisk sammanställning av frågor från hennes sida. Vilken fråga jag än besvarar vänder hon alla sina aggressioner mot mig. Jag väljer att inte svara utan säger: – Var har din far ammunitionen? Louise svarar mekaniskt, oförberedd men samtidigt med en hastigt uppflammande nöjd blick: – I sitt arbetsrum. Hur så? – Jag ska skjuta honom. – Vem då? skriker hon alldeles onödigt. Men sådan är hon, alltid korrekt grammatik, inga syftningsfel. Förmodligen kommer hon en vacker dag att mumla rättelser från sin egen kista om den stackars prästen dabbar sig i syntaxen. Men jag lyssnar inte, jag slänger på mig kläderna och slår igen dörren så hårt att min svärmor vinklar ögonbrynen till ogillande, hårda och svarta streck i hallen. Hon borde ha slutit händerna till bön, hon borde ha bett för våra synders förlåtelse. f Detta låg jag och tänkte i polishusets cell i staden Alger. Jag somnade och vaknade ett antal gånger tills jag tappade tidsbegreppet. Eftersom jag hade läst en och annan skildring av fängelsevistelser skrapade jag in datum och år i väggen. Vi skriver 1976 den tjugonde januari, tror jag. Jag skrev mitt namn: Ingemar Rutger. Det lät fortfarande som en man som försöker steka snö. Jag börjar förstå varför Louise · 19 ·


tycker att namnet passar utmärkt. Jag är en tvillingsjäl som ständigt strävar åt två håll. Vilket den svenske ambassadtjänstemannen också måste ha varit. Han småskrattade hela tiden, förmodligen för att han inte hade något att skratta åt. Det fanns säkert mer än en dubbeltvilling i hans bröst när han försökte förklara varför jag hade hamnat i fängelse. Algeriska narkotikapolisen hade det senaste året slagit till mot skandinaver som fraktat stora mängder cannabis från Marocko över Alger till Marseille. Att jag kom från Marseille, nervös som en fladdermus i solen, hade tydligen gjort polisen misstänksam. Dessutom hade jag försökt lämpa något överbord från färjans akterdäck. Vad var det? Han lutade sig förtroligt fram för att höra min egen version. Jag kastade menande blickar runt cellväggarna: hade den svenske ambassadtjänstemannen aldrig hört talas om dolda mikrofoner? Han småkluckade av förtjusning. Tydligen hade han lovat att samarbeta med den algeriska narkotikapolisen. Han skulle få ett sanningens ord från en man med sinne för livets komik. – I hålet, viskade jag hest. Jag spolade ner den inkapslade listan över samtliga ligamedlemmar i hålet. Han sneglade bort mot hålet i golvet och nickade ivrigt. Så genialt, så rutinerat kallblodigt av mig att komma på en sådan lösning, viskade han tillbaka och lovade att genast få mig frisläppt. Jag uppskattade hans ansträngningar, ärligt och rent, men någon verklighetsanknytning måste även en svensk ambassadtjänsteman ha: ett telex med förfrågningar om min person och jag var en ganska osannolik narkotikasmugglare. Det måste snart vara tjugo år sen jag rökte en pipa i Casablanca. Medan jag stämplades ut log jag i mitt inre. Jag såg framför mig hur det gammalmodiga rörsystemet i cellerna demonterades, hur den algeriska narkotikapolisen förvandlades till kloakdykare och hur den svenska ambassaden så småningom skulle få en uppfordrande nota – eller varför inte en räkning. Kanske är jag i själva verket en stor egoist. · 20 ·


Denna tanke slog mig när jag raskt blev utexpedierad från polishuset. Ambassadtjänstemannen tryckte ett brev i min hand och rådde mig att snarast möjligt lämna landet. Min bil var kliniskt ren från varje spår av cannabis och förhoppningsvis rätt ihopsatt. Jag hade väl förståelse för incidenten? Han försvann med sitt nervösa skratt och jag satt ensam i Duetten och stirrade på vindrutetorkarna. De gnisslade makligt över vindrutan när jag tryckte på körriktningsvisaren för att köra ut till vänster från polisens garage. Min älskade bil hade fått ett nervöst sammanbrott i polisgaraget. Och värst av allt: Jag hade glömt Louise. De hade inte släppt Louise. – Vänta! skrek jag och drog i handbromsen utan resultat. Jag försökte öppna bildörren, den hade gått i baklås, jag vevade ner rutan och ålade ur medan bilen makligt rullade ut på den starkt trafikerade gatan. Försent. Garageporten var stängd och tillbommad. Inte ett ljud, inte en reaktion när jag sparkade på porten. En ung man i jeans och roströd tröja log och menade att jag inte skulle vara så ihärdig. Det vore dumt att pröva sin lycka en andra gång. Bättre att rädda bilen. Han talade en utomordentlig franska. Den lät som lånad ur en barnbok för femåringar, helt anpassad till mig. Vi knuffade in bilen till trottoarkanten och släppte fram den långa och uppretade kön. Det var sent på eftermiddagen. Solen stod högt. Jag var hungrig. Och jag försökte förklara för mannen som hjälpte mig att polisen just nu förmodligen roade sig med min fru. Herregud! En svensk blondin i ett arabiskt fängelse! – Omar, sa Omar. Alla som heter Omar i Nordafrika är fixare. Det har jag lärt mig. Det finns en Omar i varje kvarter, på varje gatstump där en europé sätter sin oerfarna fot. Det finns en Omar bakom varje småaffär, bakom varje möjlighet att tjäna något på andras oförmåga. En Omar skyr aldrig arbete. En Omar kan lägga ner ändlösa timmar på att finna en lösning som tillfredsställer klienterna. Omar är något av den · 21 ·


mest arbetsamma människa man kan tänka sig. Omar är intelligent, sensibel och ambitiös. Det finns förklaringar till varför en sådan man inte är partiledare, bankdirektör eller börsmäklare. Han kan inte läsa och är i grunden en konstnär. Det senare förklarar också varför han inte är grovarbetare. Jag behövde verkligen en Omar. Jag kunde inte ens se det tillknycklade brevet i min egen hand. Omar fick det med milt våld framför mina ögon. Vi satt på kylaren och jag läste högt för honom ur min hustrus brev. Med sin sensibla själ skulle han säkert på tonfallet förstå allvaret i brevet från Louise. Hon tyckte att jag skulle finna mig själv. När jag hade lugnat ner mig kunde hon hälsa på. Hon hade åkt till sin oas. Hon ville inte veta av fler olyckor. Varför var jag som jag var? Och så vidare... – Omar, sa jag. Hon är försvunnen. Jag grät lite mot hans roströda tröja. I mitt tillstånd tyckte jag att Omars bruna ögon var behagligt lika en kvinnlig bekants. Hon var psykolog och arbetade på akutmottagningen på Danderyds sjukhus. I våra förtroendefulla samtal menade också hon att det är varje människas plikt att finna sig själv. Jag skämtade som vanligt: – Men tänk om jag åker till Afrika för att finna mig själv och jag inte är där! Hur ska jag kunna hitta mig själv när jag inte ens kan hitta min fru? Jag kunde se mig stå på en sanddyn i Sahara och spana. Det var verkligen lustigt. Och så onödigt när psykologen och jag hade funnit varandra. Nåja. Det är en annan historia. Omar hade förstås ingen aning om hur Louise över en natt förvandlats från en revolutionär och kamratlig älskarinna till en psykologiserande kastreringsexpert. Jag lyckönskade honom till att inte ha vaknat upp en morgon till min fasansfulla mardröm. – Omar, sa jag. Hon vill att jag ska finna mig själv. Var gör man det? · 22 ·


f Nu har hunden bitit sköldpaddan i benet igen. Det är en galen hund. Och sköldpaddan borde ha lärt sig att inte sticka ut benen eller att dra in huvudet snabbare. Men nej. Där ligger den och blöder i bakgårdsdammet. Det är en ful sköldpadda. Skalet är sprucket. Här i Bordj El Kiffan går den döden till mötes på grund av min husvärds galna hund. Den här gången är det vänsterbenet som blöder. Jag virar om några varv isoleringstejp, sköldpaddan drar in benet och isoleringstejpen sitter utanför som ett extra ihåligt ben. Det är hopplöst. Det är lättare att sätta sköldpaddan i den uttorkade dammen och ägna några minuter åt att skrämma hunden. Mot mig är bastarden lika inställsam som vanligt. Den darrar och rycker i bakbenen, den hasar sig fram i dammet, den slingrar sig med elaka blickar och gapande käft. De gula tandstumparna badar i rinnande saliv. Den törstar efter min strupe. Men den vågar inte hoppa på mig. Stackars hund. Den har fått så mycket stryk att själen är kluven. Den försöker uppföra sig som en vänlig hund men den törstar efter hämnd. Och den är inte ensam. Överallt dyker dessa strykrädda hundar upp bakom grindar och staket. De ska tjäna som vakthundar men är fullkomligt odugliga. Det är förstås Omar som har fixat en bostad åt mig i Bordj El Kiffan. Jag bor hos en fransman, som annars lever ensam i sin villa mitt i det en gång mycket vackra förortsområdet. Nu härbärgerar de stora villorna minst tre algeriska familjer i varje. Det gamla europeiska överklassområdet flämtar kanske viskande sin orättfärdiga historia. Vad vet jag. Som hela landet är det befriat område, förutom här hos min märklige värd. Han har varit fallskärmsjägare och deltagit i kolonialkriget, nu arbetar han med rör, förmodligen med oljerör. En kväll visade han mig sin dyrbaraste ägodel, en välskött gammal MAT 49. Han blev förbluffad och imponerad när jag ber · 23 ·


honom att räkna samtidigt som jag med slutna ögon plockar isär och monterar ihop kulsprutepistolen. Men han ställde inte några frågor; som om diskretion var en av hans yrkesvanor nickade han bara erkännande. Vad för slags hållhake Omar har på honom kan jag inte fatta och hur han har kunnat bita sig fast i villan övergår mitt förstånd. Han är mycket tystlåten, hör illa och har en stor modelljärnvägsanläggning i vardagsrummet. I sitt sovrum har han täckt väggarna med bilder av nakna kvinnor. Han har en bra stereoanläggning. Varje kväll spelar han Wagner så högt den förmår, samtidigt som han kör med modelltågen och ler med stora grimaser, ungefär som om jag skulle förstå denna högsta essens av lycka. Men jag är inte i stånd att uppleva hans glädje. Min Volvo Duett är nermonterad i sina beståndsdelar av Omar. Den var lätt att skruva isär. Allt var löst. Hjulen slingrade sig fram när vi körde till monsieur Verdurin. Omar har lovat att fixa bilen. Jag vet inte om det överstiger hans förmåga, men jag förstår en sak: jag är fast under tiden. Således sitter jag här och lagar en gammal sköldpadda och bestämmer mig för att vara snäll mot hunden medan jag väntar på Louise. Jag har skrivit ett brev till henne och bett Omar att posta det till den märkliga oasen. Inte ens han känner till den. För övrigt ägnar jag tiden åt att försöka finna mig själv.

· 24 ·


En hund begraven är den andra delen i Hundtrilogin och den fristående fortsättningen på Mitt liv som hund. Pojken Ingemar Johansson heter numera Ingemar Rutger och är vuxen, åtminstone till det yttre. Inom sig är han fortfarande ett vrickat barn som ryggar för vuxenvärldens krav på mål och mening. Utan mental kompass ger han sig ut på världshaven i sökandet efter sin förlorade far. Eller till Småland för att söka sin hustrus förlorade kärlek. Eller mot Saharaöknen för att finna sig själv. – Men tänk om jag åker till Afrika för att finna mig själv och jag inte är där! säger han med sedvanlig humor. En hund begraven blandar mästerligt Ingemars olika livsepisoder till en berättelse om att se sitt förflutna i nytt ljus för att våga navigera vidare genom livets grynnor. En hund begraven har hittills översatts till ett tiotal språk och nått hundratusentals läsare över hela världen. »En hund begraven är både djärvare tänkt och sinnrikare komponerad än föregångaren.«

 SVENSKA DAGBLADET


»En betydande roman... Brokig, uppsluppen, utmanande.«


 AFTONBLADET Övriga delar i Hundtrilogin Mitt liv som hund ISBN 978-91-86605-00-1 Hundens paradis ISBN 978-91-86605-02-5

www.darwinbooks.com


9789186605018  

BEGRAVEN REIDAR JÖNSSON HUNDTRILOGIN DEL 2 | DARWIN BOOKS alger - bordj el kiffan · 1976 f

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you