9789152636220

Ylva Eggehorn

natt och d ag

O rd f Ăśr ĂĽ re t s a l l a d a g a r

eggehorn_nattochdag_inl.indd 2

2018-10-09 12:57

Ylva Eggehorn

natt och d ag

O rd f Ăśr ĂĽ re t s a l l a d a g a r

eggehorn_nattochdag_inl.indd 3

2018-10-09 12:57

© 2018 Ylva Eggehorn och Verbum AB omslag och grafisk form: Maria Mannberg tryck: Dimograf, Polen 2018 isbn 978-91-526-3622-0 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Citaten av Björn Berglund i texterna för 5–7 mars är hämtade ur Kottar, utgiven 1999 av Atlantis.

Verbum AB box 22543, 104 22 Stockholm tel 08-743 65 00 verbum.se

eggehorn_nattochdag_inl.indd 4

2018-10-09 12:57

januari – en årsring av guld 1

Var skulle jag vara om inte hos dig, min Gud, min älskade?

Din tystnad stiger som rök över alla fält. Jag vet ingen som kan försjunka i sin ensamhet så som du, och ändå är du öppen för var och en som kommer i din väg. Jag bär dig på min arm och känner det stora ansvaret för din tillväxt och vila, men du är ingen börda, du är lätt och varm som ett sovande barn.

Du är mitt livs träd, min stam, mina rötter och min krona.

Din lugna blick möter mig underst i jagets brunn. Du är min närmast anhörige, främlingen jag alltid känt, den självklara gåtan, bottenlös och kristallklar. Var skulle jag vara om inte hos dig? Gör mig tankspridd. Samla mig kring mitt hjärta.

Ge mig en årsring av guld.

2

Jag vet inte hur jag skall tala till dig och kanske är det inte det jag vill: en bön ur kroppen söker jag. Ett möte där allting i mitt liv får finnas till.

Om den här morgonen var allt jag hade, om livet var en timme här med dig och inte något mer – jag skulle tacka för rikedomen du har givit mig.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 5

2018-10-09 12:57

3

Det ryktas om en himmel och en lovsång och är det sant så är det underbart men jag vill bara säga att det räcker att en gång ha fått se det så här klart: Mitt liv förgrenar sig med ljus och skuggor som lövträd i en park eller en skog.

Du är mitt liv, min sång. Och jag vill säga att blir det inte mer så är det nog.

4

”Giv, o Jesu, fröjd och lycka!” stod det i den röda almanackan som farfar och farmor hade framme i köket. Den stod på en hylla under väggklockan. Klockan brummade och slog medan farmor malde årets sista och första kaffe i kaffekvarnen. Farfar stoppade pipan och hörde nyheterna på radion. De var inte fromma. De talade aldrig om Jesus eller om kyrkans förslag att börja ett nytt år ”i Jesu namn”. Men de levde ända in i vardagens smådetaljer som om allting i deras liv var impregnerat av hans sätt att leva och vara. De hade förstås hört berättelserna om honom, men på ett självklart sätt skrivit in det mönstret i sina egna liv, utan att orda så mycket om det.

Det luktade kärlek hos farfar och farmor.

januari – en årsring av guld

eggehorn_nattochdag_inl.indd 6

2018-10-09 12:57

5

I Jesu namn, det låter som en trollformel eller en besvärjelse.

Eller som en stämpel från ett ämbetsverk. Ett überkyrkligt godkännande. Vi har lärt oss tänka på namn som någonting utifrån påklistrat – jag är en person som har ett namn. Men i den miljö där Jesus levde var namnet och personen en enda odelbar helhet. Namnet pekade inte på utan var personen, det bar personen, som ett kraftfält. Personen kunde inte ha ett annat namn. Därför var namn så viktiga. Ibland var man tvungen att hålla sitt namn hemligt. Om någon obehörig kom över namnet kunde det missbrukas för skumma syften. Det liknar mest av allt våra pin -koder idag eller våra identiteter på nätet. Ett nytt namn fick man bara om man förändrats så mycket att man blivit ”en annan människa”.

Att börja ett nytt år i Jesu namn är ingen religiös stämpel eller magisk formel. Det är att bli inbjuden i en livsberättelse som på djupet hör ihop med min egen, där min egen livsberättelse inte utplånas utan äntligen blir hel, äntligen får komma till sin rätt.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 7

2018-10-09 12:57

6

”I begynnelsen var Ordet och ingen vet vad Ordet är utan att ha kommit fram till begynnelsen.” george fox

De första dagarna på året är korta. En tveksam sol visar sig några timmar, och sedan är det mörkt igen. Men det jag fram­förallt märker är tystnaden. Varför är det så tyst i januari?

Som om allt håller andan. Ingen fågelsång, inget lövsus.

Den gamla berättelsen i Bibeln säger: Först var det tomt och tyst. Och sedan bröts tystnaden av ett ord: Låt det bli ljus! Där började tiden, och världen blev till. Att den finns är mycket märkligt.

7

Tystnaden innan Ordet uttalas och världen skapas är omöjlig att föreställa sig. Steget från ingenting till någonting är det största steg vi känner till.

Vi frågar Hur? Och vetenskapen har kommit ganska långt med att svara på den frågan.

Vi frågar Varför? Det har vi undrat i tusentals år, och formulerat i ord, tro och hymner.

Men att! Att något finns är det största mysteriet. En tystnad har brutits, och att det hände är oerhört. Idag bugar jag mig för tystnaden där allt kan börja.

januari – en årsring av guld

eggehorn_nattochdag_inl.indd 8

2018-10-09 12:57

8

Min bön idag är att dagen ska närma sig med ett ljus som gör att jag orkar se.

Ingen särskild riktning.

Varje nu lodar ner i ett längesedan som är alldeles för djupt.

Värld, störta inte ner.

Håll mig kvar här.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 9

2018-10-09 12:57

9

Moses livsberättelse hade gått i tusen bitar. Ingenting var helt längre. Allt han hade hoppats på och brunnit för hade slagit fel. Nu levde han i exil i Sinai öken. I den stora tystnaden. I en ensam buske såg han eldslågor. Men busken brann ändå inte upp. Finns det en möjlighet att få brinna och lysa igen, utan att det bara ska bli aska kvar?

Han närmar sig busken och hör en röst som talar till honom. Om en ny början och ett nytt uppdrag, att få leda befrielsen av ett helt folk. Han frågar: Vem är du? Och han får ett namn tillbaka: Säg att Jag är har sänt dig.

I hebreiskan finns ingen uppdelning i dåtid eller framtid eller presens, nutid. All tid och ingen tid finns i det här namnet som Moses för med sig.

Jag var – jag är – jag kommer att bli – nu och för alltid. Jag är Varats grund, alltings ursprung, kosmos framtid, jag blir, hela tiden blir jag, jag är inte ett föremål, en sak, ett substantiv.

Du kan inte ta på mig, inte definiera mig, inte sätta ett pris på mig och sälja mig på en marknad, inte jämföra mig. Jag passerar alla dina gränser, jag händer. Gud finns inte, nej, Gud händer, Gud är ett verb, ett personligt verb.

januari – en årsring av guld

eggehorn_nattochdag_inl.indd 10

2018-10-09 12:57

10

Genom nattens tystnad, över tomma fält, bortom stora städers larm och prål och svält genom ökentrakter, över branta berg lyser det en stjärna, leder ljusets väg. Över oss står rymdens väldighet och ro när vi söker platsen där vår Gud vill bo stjärnan visar vägen till en enkel bädd: fattig är vår konung, men i kärlek klädd.

11

Maktens män och lärda forskare som sökt många längtans ljusår, och som har försökt nå de högsta målen för sin kunskapstörst böjer sig för Barnets blick, som såg dem först.

Böj dig ner mot marken, lägg din börda där.

Rastlösheten drev dig, men Guds frid är här.

Himlen håller andan: Gud får kropp och namn.

Skaparen får sova i en kvinnas famn.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 11

2018-10-09 12:57

12

Namnet Jesus betyder Gud befriar, Gud räddar. Ett verb igen, som talar om något som händer när man kommer in i Guds kraftfält. Att få bli en som det lyser om, utan att själv bli utbränd. Att få ihop livsberättelsens nästa kapitel med det som hänt förut. Att veta att någon känner min hemligaste sorg och glädje, utan att någonsin vilja förråda mig eller missbruka den kunskapen om mig. En som står vid min sida, delar min djupa ensamhet.

13

Moses som såg busken brinna utan att brinna upp, han som fick med sig Jag är, fick också senare ta del av en välsignelse från Namnet som sände honom. Den har mer än 3000 år på nacken men används än och gäller än. Varje gång jag hör den tänker jag på farmor. Hon såg på mig med sina varma ögon och sa bara två ord: Du lilla.

Hennes ansikte lyste över mig. Hon tyckte att det var märkvärdigt att jag fanns till. Jag stod i dörröppningen som ett rådjur i skogsbrynet och kände vittringen av kärlek.

Herren välsignar dig och bevarar dig.

Herren låter sitt ansikte lysa över dig med nåd.

Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig frid.

januari – en årsring av guld

eggehorn_nattochdag_inl.indd 12

2018-10-09 12:57

14

Ett gammalt fisknät hamnade i mitt kök. Vi hade tänkt ta ut det till landet, men det hade ohjälpligt trasslat ihop sig. Om jag inte lyckades göra något åt det skulle det vara oanvändbart. Jag hängde upp det mellan dörren och en krok på väggen.

Där hängde det och var i vägen nästan en hel vinter. Men en dag i början av året tog jag ett steg fram till nätet och kände på det med mina händer. Solen lyste in i köket för första gången på länge. Förr använde man vintertiden bland annat till att laga redskap och nät inför nästa säsong.

Jag vet inte hur jag gjorde. Det kändes som om en gammal, gammal kunskap bara trädde fram ur mina händer. Här kunde jag inte rycka och slita, det skulle bara ha gjort allting värre.

Det var händerna som gjorde jobbet, inte med intuition utan med en annan sorts intelligens som tycktes komma direkt ur kroppen. Plötsligt förstod jag att jag måste arbeta med nätet, inte emot det. Att jag inte fick dra eller vrida loss någonting, utan att jag måste lösa upp maskorna, försiktigt.

Befria dem från varandra. Rätt som det var lossnade flera sjok i taget. Ibland säger jag irriterat eller uppgivet till någon annan: Vi måste faktiskt ta och reda ut det här.

Nu vet jag vad reda ut betyder.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 13

2018-10-09 12:57

15

Det finns minnen som ingen kan ta ifrån mig. Jag brukar kalla dem kroppsminnen. Därför att varje gång jag går till­baka till dem känner jag i hela kroppen samma slags energi som den där händelsen för längesedan laddade mig med. Glädje. Överraskning. Sorg. Skam. Tacksamhet. Eller något annat.

De liknar inte minnena som stiger upp när man bläddrar i gamla fotoalbum, eller anekdoterna från barndomen som släktingar gärna berättar om mig. De har en egen plats någonstans i bröstkorgen, i fotsulorna, i magen. Värme eller kyla. Som sagt, ingen kan ta dem ifrån mig. De är kanske det allra personligaste jag har.

Solfläcken på hallgolvet när jag var fyra år. Jag stod stilla i den tidigt på morgonen innan någon annan hade vaknat.

Gryningskalla fötter blev långsamt varma. Farmors blick som mörkbrun och gyllene av kärlek vilade på mig. Inte ofta, inte länge. Men det räckte. Jag fick kraft att växa upp och lust att leva. Hennes blick blev kvar som ett livsviktigt spårämne i mig.

Det löste inte alla mina problem och gjorde inte tillvaron till en idyll. Men någonstans i mig övervintrade ett hopp som i ett hemligt skrin, att öppnas, som i sagorna, bara i farans yttersta stund.

januari – en årsring av guld

eggehorn_nattochdag_inl.indd 14

2018-10-09 12:57

16

Jag körde bil och styrde plötsligt mot mammas grav, där jag knappast varit på hela vintern. Det hade varit en extremt mild vinter med ovanligt tidiga tecken på vår, men nu hade ett snöfall med mjuk blötsnö täckt marken den senaste veckan.

Jag var så trött, nära att ge upp. Vem bär mig? Hur ska jag orka? Tar jag mig igenom den här vintern?

Mammas gravsten var helt försvunnen under snön. Mina tunna påskliljor såg patetiska ut. Tveksamt satte jag ner dem i snön. De skulle säkert frysa ihjäl om bara ett par timmar. Ängeln som spelar flöjt – en skulptur som ett barnbarn köpt – hade fallit omkull, och jag reste upp den. Hittade ingen spade men började stryka bort snö med bara händerna för att mammas namn skulle bli synligt.

Det var kallt.

Jag var just på väg att gå därifrån när jag bestämde mig för att i alla fall räta upp gravlyktan som hade hamnat på sned och tappat sitt ljus. Böjde mig ner en sista gång och lyfte bort handfull efter handfull med snö för att skapa en plats där lyktan kunde stå stadigt. Och när jag kom ner till marken stod de där. Som om de väntat. Tio tolv snödroppar tunna som barnfingrar. Om jag inte gjort den sista, hastiga rörelsen och tagit bort mer snö för gravlyktans skull, hade jag aldrig sett dem.

De blommade en decimeter under snön.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 15

2018-10-09 12:57

17

En enda vind som blåser genom muren ger hoppet liv, gör tystnaden till sång.

Den väg som byggdes rak för segrarnas arméer ska bära in Befriaren en gång.

Ja, stenarna i muren känner honom: en timmerman som bygger livet hus.

Den port som blev för trång för fattiga och svaga ska vidgas i Barmhärtighetens ljus.

En enda ton som tränger genom larmet är nog för den som väntat på besked: Den börda som jag bar, den sorg jag stängde inne, förvandlad på hans kors till frid och fred.

En enda ton som tränger genom larmet är nog för den som väntat på besked.

januari – en årsring av guld

eggehorn_nattochdag_inl.indd 16

2018-10-09 12:57

18

”Se, åt snön ger han bud: fall ner till jorden” (ur Job).

Och snön kom. Den lossnade långsamt i stora, fjäderliknande flingor som till att börja med hade svårt att bestämma sig för om de verkligen skulle ner på jorden. Men radion annonserade ”Nyheter och väderlek” och då blev det allvar längs hela kusten. Vi hade inte mer än hunnit höra Syd Utsira, Ölands norra udde och Landsort förrän det var över oss, ett tätt, regelbundet strömmande snöfall som försänkte eken vid trappan i djup tystnad och långsamt fick den tunga hus­ kroppen att stiga till väders.

Världen viktades om.

19

Farmor hade iskonvaljer under glas i sitt kök. Iskonvaljer kunde man glömma bort i kyla och snö hur länge som helst; tog man in dem i värmen började de växa igen i alla fall. De var som daggmaskar och Jesus. De kunde dö, men det gjorde inget.

eggehorn_nattochdag_inl.indd 17

2018-10-09 12:57

Ylva Eggehorn

Ylva Eg gehorn Servitriserna i bakgrunden som dukar upp lunch medan jag talar, de har vita blusar. Och jag ser hur de rör sig allt lång­ sammare, hur de försöker dämpa ljuden av porslin och bestick, hur de stannar upp till sist, som allvarsamma konfirmander.

Vem rör vid oss alla? Vad är det för viskning som når oss, fast oddsen är så totalt emot oss?

En av servitriserna omfamnar mig efteråt. Jag tror inte på Gud, säger hon. Men du har ett språk som liksom lägger en bro över erfarenhetsdjupen. Så att vi kan gå över dem tillsammans.

Ylva Eggehorn har i mer än 50 år berört människor med sitt språk. I Natt och dag har hon samlat texter från olika tider och sammanhang tillsammans med ett antal nyskrivna.

Kalenderår och kyrkoår, årstidsväxlingar, livets skiften och koltrastsång är några av de trådar som löper genom de 366 texterna. En blandad skatt, från bön och lyrik till reflektioner och skönlitterära texter.

natt och d ag

natt och d ag

O rd för å re t s a l l a d a g a r