9789174994209

L A S V EG A S, NE VA DA A ME R IK A NSK A R E P UBL IK E N

F OL K M Ä NGD : 7.4 27.4 31

JUNE 4

Januari.

Klockan

1 9:32

Lokal tid.

Trettiofem d agar efte r Metias dö d.

D a y vaknar med ett ryck bredvid mig. Hans panna är klibbig av svett och kinderna våta av tårar. Han andas tungt.

Jag lutar mig över honom och stryker bort en fuktig hårslinga ur hans panna. Min axelskada är mycket bättre, men rörelsen får det att börja bulta i den igen. Day sätter sig upp, drar trött handen över ögonen och ser sig omkring i den krängande järnvägsvagnen, som om han söker efter någonting. Han tittar först mot högen med backar i ett mörkt hörn, sedan på säckväven som ligger utbredd på golvet och den lilla påsen med mat och vatten som vi har mellan oss. Det tar en stund för honom att orientera sig och minnas att vi har smugit ombord på ett tåg som är på väg mot Vegas. Först då vågar han slappna av och luta ryggen mot väggen.

Jag klappar hans hand. »Hur är det med dig?« Det har blivit min ständiga fråga till honom.

Day rycker på axlarna. »Bra«, mumlar han. »Mardröm.« Nio dagar har gått sedan vår flykt från Batalla Hall och Los Angeles. Sedan dess plågas Day av mardrömmar så fort han sluter ögonen. I början, när vi lyckades stjäla oss några timmars vila på en övergiven bangård, vaknade han skrikande. Det var tur att inga soldater eller gatupoliser hörde honom. Efter det började

10

PRODIGY

jag ta för vana att stryka honom över håret precis när han hade somnat, och kyssa hans kinder, panna och ögonlock. Han vaknar fortfarande hulkande av gråt och med ögon som vanvettigt söker efter allt det som han har förlorat. Men han gör det åtminstone tyst.

Ibland, när Day är så där tyst, blir jag rädd att han ska förlora förståndet. Tanken skrämmer mig. Jag kan inte förlora honom.

Jag intalar mig att det är av praktiska skäl. Att våra chanser att överleva i det här läget är små på egen hand och att vi kompletterar varandra. Dessutom har jag ingen annan kvar att skydda.

Jag har också fått min beskärda del av sorger, även om jag alltid väntar tills han har somnat innan jag låter tårarna komma. I går kväll grät jag över Ollie. Jag känner mig lite dum som gråter över en hund, när Republiken har mördat våra familjer, men jag kan inte hjälpa det. Det var Metias som kom hem med honom första gången. En liten vit boll av bulliga tassar, sladdriga ögon och varma bruna ögon. Det var den sötaste och klumpigaste lilla varelse som jag någonsin hade sett. Ollie var min pojke och jag hade övergivit honom. »Vad drömde du?« viskar jag till Day. »Ingenting minnesvärt.« Day byter ställning och gör en grimas när hans skadade ben råkar stöta i golvet. Smärtan får hela hans kropp att bli spänd och jag anar hur hårda hans armar är under skjortan och de knippen av muskler som livet på gatan har gett honom. Han andas ansträngt. Jag minns hur han tryckte upp mig mot husväggen. Hungern i hans första kyss. Jag sliter blicken från hans läppar och skakar generat av mig minnet.

Han nickar mot vagnsdörrarna. »Var är vi nu? Vi borde börja närma oss, eller hur?« Jag reser mig upp, tacksam över att få någonting annat att fokusera på, tar stöd med händerna mot väggen och kikar ut

JUNE

11

genom järnvägsvagnens pyttelilla fönster. Landskapet utanför har inte förändrats mycket. Det är fortfarande samma ändlösa rader av hyreshus, fabriksbyggnader, skorstenar och gamla upphöjda motorvägar. Alltsammans badar i blågrå nyanser av lila efter eftermiddagsregnet. Vi färdas fortfarande genom slumsektorerna.

De är nästan identiskt lika slumområdena i Los Angeles. På avstånd ser jag en stor dammanläggning. Jag väntar tills tåget passerar förbi en jumbotron och kisar för att se de små bokstäverna längst ner i ena hörnet av skärmen. »Boulder City, Nevada«, läser jag högt. »Ja, vi är nära nu. Tåget kommer antagligen att stanna här ett tag, men sedan bör det inte ta mer än trettiofem minuter att komma till Vegas.« Day nickar. Han lutar sig fram, knyter upp påsen med proviant och letar i den efter någonting att äta. »Bra. Ju fortare vi är framme, desto snabbare kan vi ta oss till Patrioterna.« Han verkar frånvarande. Ibland berättar Day för mig om sina mardrömmar. De kan handla om att misslyckas i Prövningen, att tappa bort Tess på gatorna i Lakesektorn eller att jagas av pestpatruller. Mardrömmar om livet som Republikens mest eftersökte brottsling. Andra gånger, när han är som nu och behåller sina drömmar för sig själv, förstår jag att de måste handla om hans familj. Om hans mammas eller Johns död. Det kanske är lika bra att han inte berättar de där drömmarna för mig. Jag har nog av mina egna mardrömmar och jag är inte säker på att jag skulle klara av att höra honom berätta om sina. »Du har verkligen bestämt dig för att söka upp Patrioterna, eller hur?« säger jag samtidigt som Day tar upp en bit friterad deg som luktar lite surt ur påsen. Det är inte första gången som jag ifrågasätter hans envisa önskan att resa till Vegas, och jag försöker närma mig ämnet försiktigt. Det sista jag vill är att Day ska tro att jag inte bryr mig om Tess, eller att jag är rädd för att

12

PRODIGY

möta rebellerna som är Republikens svurna fiender. »Tess valde själv att följa med dem. Är det inte möjligt att vi utsätter henne för fara om vi kommer dit och försöker övertala henne att följa med oss i stället?« Day svarar inte genast. Han bryter den degiga brödbiten i två delar och erbjuder mig den ena. »Vill du ha? Du har inte ätit på ett tag.« Jag lyfter artigt ena handen. »Nej tack«, svarar jag. »Jag gillar inte friterad deg.« Jag ångrar genast mina ord och önskar att jag kunde ta tillbaka dem. Day sänker blicken, stoppar ner den andra brödhalvan i påsen och börjar sedan tyst äta på sin bit. Vilken urkorkad sak att säga. Jag gillar inte friterad deg. Jag kan praktiskt taget höra vad han tänker.

Stackars lilla rika flicka, med sina överklassmanér. Hon kan kosta på sig att inte gilla mat. Jag förbannar tyst min tanklöshet och lovar mig själv att tänka mig för nästa gång jag öppnar munnen.

Efter några tuggor svarar Day på min fråga. »Jag kan inte lämna Tess utan att först försäkra mig om att hon har det bra.« Naturligtvis kan han inte det. Day skulle aldrig svika någon som han bryr sig om, särskilt inte den föräldralösa Tess som han i stort sett hade växt upp med på gatorna i Los Angeles. Jag förstår också det potentiella värdet med att möta Patrioterna. De hade trots allt hjälpt Day och mig att fly från Los Angeles. De är många och de är välorganiserade. De kan ha information om vad Republiken tänker göra med Days lillebror, Eden. De kanske till och med kan hjälpa till att skaffa Day den vård han behöver för det otäcka såret på vänster ben. Ända sedan den ödesdigra morgonen när kommendörkapten Jameson sköt honom i benet och arresterade honom, har han plågats av sin skada som har

JUNE

13

växlat mellan att bli bättre och sedan sämre igen. Nu är hans lår en enda inflammerad och varig massa. Han behöver läkarvård.

Det finns dock ett problem. »Patrioterna kommer inte att hjälpa oss gratis«, säger jag. »Vad kan vi ge dem?« Jag stoppar händerna i fickorna och gräver fram vår magra kassa. Fyratusen daler. Det var allt jag hade på mig när vi flydde. Jag är nästan förvånad över hur mycket jag saknar mitt gamla bekväma liv. Min familj var god för miljoner daler, men det är pengar som för alltid är förlorade för mig nu.

Day stoppar snabbt in den sista brödbiten i munnen och funderar över mina ord. »Ja, jag vet«, säger han och drar handen genom sitt trassliga blonda hår. »Men har du några andra förslag?

Vart kan vi annars vända oss?« Jag skakar hjälplöst på huvudet. Day har rätt i det – även om jag inte har någon längtan efter att möta Patrioterna igen, inser jag att våra alternativ är ganska begränsade. Efter att Patrioterna hade hjälpt oss att fly från Batalla Hall, när Day fortfarande var medvetslös och jag var skadad i axeln, hade jag bett dem att låta oss följa med dem till Vegas. Jag hade hoppats att de skulle vilja fortsätta hjälpa oss.

De hade vägrat. »Du betalade oss för att rädda Day från att avrättas. Du betalade oss inte för att vi skulle transportera er till Vegas också«, hade Kaede sagt till mig. »Herregud människa, ni har Republikens soldater flåsande i nacken och vi är inget jävla soppkök. Jag tänker inte riskera livet för er två igen om jag inte får betalt för det.« Fram till dess hade jag nästan inbillat mig att Patrioterna brydde sig om oss. Men Kaedes ord hade bryskt väckt mig ur den illusionen. De hade enbart hjälpt oss för att jag hade betalat Kaede de 200.000 daler som jag hade fått i belöning för att jag hade lyckats fånga Day. Men också med pengar i handen hade det

14

PRODIGY

krävts en hel del övertalning innan hon gick med på att skicka sina Patriotkamrater för att bistå oss.

Att skaffa Day tillstånd att träffa Tess, att se till att Day får läkarvård för sitt skadade ben och att skaffa information om Days bror – allt det kommer att kräva mutor. Åh, om jag bara hade haft möjlighet att ta med mig mer pengar innan vi flydde. »Vegas är den värsta tänkbara staden att ge sig in i på egen hand«, säger jag till Day samtidigt som jag försiktigt masserar min bultande axel. »Och Patrioterna kanske inte ens går med på att låta oss prata med dem. Jag vill bara att vi tänker igenom det här ordentligt.« »Jag vet att du inte är van att tänka på Patrioterna som en allierad, June«, svarar Day. »Du är uppfostrad och programmerad att hata dem. Men det är en potentiell allierad. Jag litar mer på dem än jag litar på Republiken. Gör inte du det?« Jag vet inte om det är hans mening att låta förolämpande.

Day missar min poäng helt. Min farhåga är att Patrioterna inte kommer att hjälpa oss och att vi då kommer att sitta fast i en militärstad. Men Day tror att jag tvekar för att jag inte litar på Patrioterna. Att jag innerst inne fortfarande är den gamla June Iparis, Republikens mest hyllade underbarn, och att jag fortfarande är lojal mot Republiken. Nå, är det sant? Jag är laglös nu och jag kan aldrig återvända till tryggheten i mitt gamla liv.

Tanken fyller mig med en kväljande tomhetskänsla, som om jag saknar att vara Republikens gullegris. Kanske gör jag det.

Om jag inte är Republikens gullegris längre, vem är jag då? »Okej. Vi söker upp Patrioterna«, säger jag. Det är uppenbart att jag inte kommer att kunna övertala honom att göra någonting annat.

Day nickar. »Tack«, viskar han. Jag anar skuggan av ett leende i hans vackra ansikte och hans oemotståndliga värme avväpnar

JUNE

15

mig helt. Men han försöker inte omfamna mig. Han sträcker sig inte efter min hand. Han lutar sig inte närmare för att våra axlar ska snudda vid varandra. Han stryker mig inte över håret. Han viskar inte tröstande ord i mitt öra eller lutar sitt huvud mot mitt. Jag visste inte att jag hade blivit så beroende av alla de där små gesterna. I det här ögonblicket känns det plötsligt som om avståndet mellan oss är väldigt stort.

Hans mardröm hade kanske handlat om mig.

Den kommer kort efter att vi har kommit in på Las Vegas huvudstråk. Kungörelsen.

Om det finns en plats i Vegas som vi egentligen borde undvika, så är det stadens huvudstråk. Jumbotronerna (sex stycken i varje kvarter) kantar stadens mest trafikerade gata och över de jättelika bildskärmarna rullar en ändlös ström av nyheter. Strålkastarljus sveper oavbrutet över husväggarna. Byggnaderna här måste vara dubbelt så höga som i Los Angeles. Citykärnan domineras av gigantiska skyskrapor och enorma, starkt upplysta, pyramidformade dockningsplatser (åtta stycken, med en kvadratisk bas och liksidiga triangulära sidor). Ökenluften stinker av rök och känns plågsamt torr. Här förekommer inga törstsläckande skyfall. Här finns inga stränder eller sjöar. Soldater rör sig i grupper längs gatan (i täta kvadratiska formationer som är typiska för Vegas) och är klädda i de svarta och mörkblå uniformer som bärs av de stridande trupperna vid fronten. Längre bort, förbi huvudstråket, står rader av jaktflyg och väntar på klartecken att få rulla ut på en bred startbana. I luften ovanför oss svävar luftskepp.

Det här är ett militärt fäste. En värld fylld av soldater.

Solen har precis gått ner när Day och jag kommer in på stadens huvudstråk. Day lutar sig tungt mot mig när vi försöker smälta in i mängden. Hans andhämtning är ytlig och ansiktet är

16

PRODIGY

blekt av smärta. Jag gör mitt bästa för att stödja honom utan att det ska se konstigt ut, men jag vacklar lite under hans kroppstyngd, som om jag vore berusad. »Hur går det för oss?« mumlar han med läppar som är heta mot mitt öra. Jag vet inte om det beror på att han är omtöcknad av smärta eller om det är min klädsel, men jag kan inte påstå att jag har någonting emot hans uppenbara flirtande i kväll. Det känns bara trevligt efter den spända stämningen på tåget. Han är noga med att hålla huvudet sänkt, dölja ögonen bakom de långa ögonfransarna och inte titta på soldaterna som skyndar fram och tillbaka längs trottoarerna.

Han rör sig obekvämt i sin militäruniform. En svart soldatmössa döljer det vitblonda håret och skuggar halva ansiktet. »Helt okej«, svarar jag. »Glöm inte att du ska föreställa full, glad och förtjust över ditt sällskap. Försök le lite mer.« Day klistrar ett brett leende över hela ansiktet. Lika charmerande som alltid. »Jag trodde att jag redan gjorde ett ganska bra jobb. Jag har sällskap av den sötaste eskortflickan i stan. Kan jag vara annat än förtjust? Ser jag inte förtjust ut? Det är så här jag ser ut när jag är förtjust.« Han fladdrar med ögonfransarna.

Han ser så idiotisk ut att jag inte kan låta bli att skratta. En förbipasserande kastar en blick på mig. »Mycket bättre.« Jag ryser när han borrar in ansiktet mot min nacke. Glöm inte rollen.

Koncentrera dig på den. De förgyllda länkarna runt midjan och fotlederna skramlar vid varje steg jag tar. »Hur är det med ditt ben?« Day drar sig undan lite. »Det kändes okej tills du frågade«, viskar han och gör en grimas när han snubblar på en grop i asfalten. Mitt grepp om honom hårdnar. »Jag klarar en bit till.« »Glöm inte vår signal. Två fingrar mot pannan om du måste stanna.« »Ja, ja. Jag lovar att tala om när jag inte pallar längre.«

JUNE

17

Två soldater tränger sig förbi oss i sällskap med egna eskortflickor med glittrande ögonlock och pråliga ansiktstatueringar.

Flickornas dräkter är minimala och pyntade med röda konstfjädrar. En av soldaterna får syn på mig, skrattar till och spärrar upp sina alkoholblanka ögon. »Vilken klubb kommer du ifrån, snygging?« sluddrar han. »Dig har jag inte sett förut.« Han sträcker sig glupskt efter min nakna midja. Men innan han når fram sträcker Day ut armen och ger honom en knuff. »Rör henne inte.« Day flinar, blinkar mot soldaten och upprätthåller sin bekymmerslösa fasad, men varningen i hans blick och röst får den andre att backa. Soldaten ger oss båda en sista blick, mumlar någonting ohörbart och raglar vidare tillsammans med sina vänner.

Jag försöker härma eskortflickornas sätt att fnissa och slänga med håret. »Nästa gång är det bättre om du bara spelar med«, viskar jag i Days öra samtidigt som jag ger honom en kyss på kinden, som om han vore den bästa kund jag någonsin haft. »Ett slagsmål är det sista vi behöver.« »Va?« Day rycker på axlarna och fortsätter sin smärtsamma promenad. »Det skulle ha blivit ett rätt patetiskt slagsmål. Han kunde ju knappt stå på benen.« Jag skakar på huvudet men bestämmer mig för att inte påpeka ironin i hans ord.

En tredje grupp berusade soldater snubblar förbi oss i en skrålande klunga. (Sju kadetter, två löjtnanter, i uniformer med guldband på ärmarna med den militära beteckningen för Dakota, vilket betyder att de precis har kommit hit och ännu inte har hunnit byta till sina krigsuniformer.) De håller armarna runt eskortflickor från Bellagioklubben – glittrande damer med blodröda sammetsband runt halsen och ett tatuerat B på överarmen.

18

PRODIGY

Soldaterna är förmodligen inhysta i logementen ovanför deras klubb.

Jag passar på att kontrollera min egen dräkt, som jag stal i ett omklädningsrum i Sun Palace. På ytan ser jag ut som vilken eskortflicka som helst. Skramlande guldkedjor runt midjan och fotlederna och fjädrar och band i mitt röda (sprejfärgade) och flätade hår. Sotig kajal runt ögonen och glitter på ögonlocken. Över det ena kindbenet och ögonlocket breder en målad tatuering som föreställer en fenixfågel ut sig. En röd sidentopp lämnar både midja och armar bara och stövlarna är kantade med svart spets.

Men det finns en detalj i min dräkt som de andra flickorna inte har.

En kedja med tretton små glimmande speglar. De är delvis dolda bland allt annat tingeltangel som jag har runt fotlederna, och på avstånd ser det bara ut som ännu ett smycke. Men ibland, när speglarna fångar ljuset från gatlyktorna, bildar de ett gnistrande band av lysande punkter. Tretton stycken. Patrioternas inofficiella siffra. Det här är vår signal till dem. Jag är övertygad om att de håller Vegas huvudstråk under uppsikt och hoppas att de inte ska missa vår signal. När de väl har upptäckt oss kommer de förhoppningsvis att känna igen oss som paret som de hjälpte att frita i Los Angeles.

Det sprakar till från jumbotronerna. Trohetseden bör starta vilket ögonblick som helst. Till skillnad från i Los Angeles körs trohetseden fem gånger om dagen här i Vegas. Då avbryts flödet av nyheter och reklam på alla jumbotroner under en liten stund och ersätts av gigantiska porträtt av Elektor Primo. Sedan dånar trohetseden ut ur stadens alla högtalare: Jag svär trohet till Den amerikanska Republikens flagga, till vår Elektor Primo, till våra ärorika stater, till enhet i kampen mot Kolonierna, till vår nära förestående seger!

JUNE

19

Det var inte länge sedan jag själv stämde in i trohetseden varje morgon och eftermiddag med samma entusiasm som alla andra, uppfylld av föresatsen att till varje pris förhindra att Kolonierna på östkusten fick kontroll över vår fina västkust. Men det var innan jag kände till Republikens inblandning i mina föräldrars och min brors död. Numera vet jag inte längre vad jag ska tro eller önska. Att Kolonierna ska vinna?

Nu rullar en ny omgång med nyheter över skärmarna. Det är en sammanfattning av veckans huvudrubriker. Day och jag läser: REPUBLIKEN ERÖVRAR STORA LANDOMRÅDEN FRÅN KOLONIERNA I SLAGET OM AMARILLO, EAST TEXAS ÖVERSVÄMNINGSVARNINGAR UPPHÄVDA I SACRAMENTO, KALIFORNIEN BESÖK AV ELEKTORN STÄRKER KRIGSMORALEN HOS TRUPPER VID NORDFRONTEN

De flesta rubrikerna är rätt ointressanta. Det är samma gamla nyheter om kriget, vädervarningar, förhållningsregler och karantänsbestämmelser.

Då rör Day lätt vid min axel och nickar mot en av skärmarna.

LOS ANGELES KARANTÄNSDIREKTIV UTVIDGAS TILL EMERALD- OCH OPALSEKTORERNA

»Juvelsektorerna?« viskar Day. Jag fortsätter att stirra på skärmen trots att rubriken är borta. »Är det inte bara rika som bor där?« Jag vet inte vad jag ska svara eftersom jag själv försöker förstå

20

PRODIGY

den här nya informationen. Emerald- och Opalsektorn… Är det ett misstag? Eller är det möjligt att pestsituationen i LA har förvärrats så pass att den till och med visas på jumbotronerna i Vegas? Och jag har aldrig någonsin varit med om att karantänen också har omfattat de rika sektorerna. Emeraldsektorn gränsar till Rubysektorn… Betyder det att min gamla sektor också snart kommer att sättas i karantän? Men vaccinationerna, då? Ska inte de skydda oss från sådant här? Jag tänker på Metias dagboksanteckningar. Om ingen gör någonting kommer vi alla att dö på det här sättet, June. En vacker dag kommer de förlora kontrollen över ett virus, och då kommer det inte att finnas vare sig vaccin eller botemedel som kan stoppa det, hade han skrivit. Jag tänker på alla de andra sakerna som Metias också hade avslöjat. De underjordiska industrierna, de epidemiska sjukdomarna, de regelbundna pestutbrotten. Jag ryser. Los Angeles kommer att rida ut den här stormen också, intalar jag mig. Den här pesten kommer också att dö, precis som alla andra.

Fler nyhetsrubriker rullar förbi. En välbekant är den om Days avrättning. Återigen visas klippet från arkebuseringen där Days bror John får ta emot de kulor som är avsedda för Day och sedan sjunker ihop på marken. Day vänder bort blicken.

Sedan följer en ny rubrik: SAKNAD ÄRENDENR: 2001963034 ––––––––––––––––––––– JUNE IPARIS AGENT, LOS ANGELES STADSPATRULL ÅLDER/KÖN: LÄNGD:

15, KVINNA

163 CM

HÅRFÄRG:

BRUN

JUNE ÖGONFÄRG:

21

BRUN

SÅGS SENAST I NÄRHETEN AV BATALLA HALL, LOS ANGELES, KALIFORNIEN 350.000 DALER I BELÖNING INFORMATION OM JUNE IPARIS SKA LÄMNAS TILL LOKALA MYNDIGHETER

Det är det Republiken vill att folk ska tro. Att jag är försvunnen och att de hoppas återfinna mig välbehållen. Vad de inte säger är att de förmodligen vill att jag ska dö. Jag hjälpte Republikens mest eftersökte brottsling att undkomma sin egen avrättning, jag deltog tillsammans med Patrioterna i ett organiserat uppror mot stadens militärhögkvarter och vände Republiken ryggen.

Men det är detaljer som de inte vill att allmänheten ska veta, så de jagar mig i tysthet. Tillsammans med efterlysningen visas fotot från min soldatlegitimation. Bilden är tagen rakt framifrån och visar ett allvarligt osminkat ansikte, bortsett från en aning läppglans, med mörkt hår i en stram, hög hästsvans och ett gyllene sigill med Republikens emblem på den svarta rockkragen. Just nu känner jag mig tacksam över den påmålade fenixtatueringen som döljer halva mitt ansikte.

Vi har hunnit till mitten av huvudstråket när det återigen knastrar i högtalarna och det är dags för trohetseden. Vi stannar.

Day vacklar till och ramlar nästan omkull, men jag lyckas hålla honom upprätt. Alla på gatan vänder sig mot jumbotronerna (utom de soldater som håller vakt längs gatan och kontrollerar att alla stämmer in i trohetseden). Skärmarna flimrar, nyhetsrubrikerna försvinner och byts ut mot knivskarpa porträtt av Elektor Primo.

Jag svär trohet till…

Det känns nästan skönt att få upprepa orden i trohetseden

22

PRODIGY

tillsammans med alla andra igen, åtminstone tills jag påminner mig om att allt är förändrat nu. Jag tänker tillbaka på kvällen då Elektorn och hans son personligen hade tackat mig för att jag hade sett till att en farlig brottsling hamnade bakom galler. Jag tänker på hur Elektorn hade sett ut i verkligheten. På porträtten på jumbotronerna har han samma gröna ögon, markerade käklinje och gråsprängda lockar som i verkligheten… men det kyliga uttrycket i ögonen finns inte där och inte heller den sjukliga hudtonen. På porträtten ser han ut som en fadersfigur med friska och rosiga kinder. Det är inte så jag minns honom. …den amerikanska Republikens flagga…

Plötsligt bryts utsändningen. Först blir det dödstyst på gatan, sedan växer ett sorl av oroliga viskningar. Jag rynkar pannan.

Ovanligt. Jag har aldrig varit med om att trohetseden har avbrutits förut. Aldrig. Jumbotronsystemet fungerar dessutom på ett sätt som gör att de övriga skärmarna inte påverkas även om en plötsligt skulle slockna.

Day stirrar upp mot de svarta skärmarna medan min blick går till soldaterna som kantar gatorna. »En lycklig slump?« mumlar Day. Han andas så ansträngt att jag blir riktigt orolig. Härda ut lite till, bara. Vi kan inte stanna här.

Jag skakar på huvudet. »Nej. Titta på soldaterna.« Jag nickar diskret åt deras håll. »De håller sina gevär i händerna nu. De gör sig redo för en reaktion från folket.« Day skakar långsamt på huvudet. Han är otäckt blek. »Någonting har hänt.« Elektorns porträtt försvinner från skärmarna och ersätts omedelbart av en ny bildserie. De föreställer en man som är slående lik Elektorn – skillnaden är bara att han är betydligt yngre, knappt tjugo år gammal, men med samma gröna ögon och mörkt vågiga hår som Elektorn. I en minnesblixt kommer jag ihåg den

JUNE

23

pirrande känsla som hade fyllt mig när jag hälsade på honom på festbanketten. Det här är Anden Stavropoulos, Elektor Primos son.

Day har rätt. Någonting stort har hänt.

Republikens Elektor är död.

En gäll röst dånar ut ur högtalarna. »Innan vi fortsätter med trohetseden vill vi uppmana soldater och civila att snarast byta ut sina Elektorporträtt. Nya porträtt finns att hämta på er lokala polisstation. Inom två veckor kommer inspektörer att kontrollera att uppmaningen efterlevs.« Rösten fortsätter med att redovisa det påstådda resultatet av ett landsomfattande val. Men inte ett ord sägs om att Elektorn är död eller om att hans son nu tar över posten som Elektor.

Republiken har bara gått vidare till nästa Elektor utan att blinka, som om Anden och hans far är samma person. Tankarna rusar i huvudet. Jag försöker minnas vad jag lärde mig i skolan om hur det går till när en ny Elektor utses. Elektorn väljer alltid sin egen efterträdare och utnämningen ska sedan bekräftas av ett nationellt val. Det är ingen överraskning att Anden var näste man på tur, men vår Elektor har suttit vid makten i så många decennier. Han tillträdde långt innan jag var född. Och nu är han borta.

Inom loppet av några sekunder har hela vår värld förändrats.

Precis som jag och Day, förstår alla människor på gatan instinktivt vad som förväntas av oss. Som på en given signal bugar vi för porträtten på jumbotronerna och faller in i trohetseden igen när den åter visas på skärmen.… till vår Elektor Primo, till våra ärorika stater, till enhet i kampen mot Kolonierna, till vår nära förestående seger! Vi upprepar orden om och om igen så länge de visas på skärmen. Ingen vågar sluta. Jag sneglar mot soldaterna som håller vakt. Deras grepp om sina vapen tycks ha hårdnat. Efter vad som känns som en evighet slocknar äntligen

24

PRODIGY

orden på skärmarna och jumbotronerna återgår till att visa det vanliga nyhetsflödet. Människorna på gatan börjar gå igen, som om ingenting hänt.

Då vacklar Day till igen. Den här gången känner jag att hela hans kropp skakar och mitt hjärta snörs samman. »Stanna hos mig«, viskar jag. Jag är på vippen att säga Stanna hos mig, Metias.

Jag försöker hålla honom upprätt, men han kan inte stå på benen längre. »Förlåt«, mumlar han. Ansiktet är vått av svett och smärtan får honom att knipa ihop ögonen. Han lägger två fingrar mot pannan. Stopp. Han klarar det inte längre.

Jag tittar mig desperat omkring. Här är alldeles för många soldater och vi har fortfarande en bra bit kvar att gå. »Nej, du måste«, säger jag fast. »Stanna hos mig. Du klarar det.« Men det tjänar ingenting till. Innan jag kan fånga upp honom kollapsar han på marken.

DAY E L E K T O R P R I M O är död.

Alltihop känns som ett stort antiklimax. Man trodde kanske att Elektorns död skulle följas av en överdådig begravningsparad, upplopp på gatorna, landssorg, soldater som skjuter salut, flaggor på halv stång, vita banér draperade över husväggarna, eller någonting annat lika hysteriskt. Men jag har inte levt tillräckligt länge för att ha hunnit uppleva en Elektors död förut. Det enda jag vet är att en Elektor efterträds av en person som han själv har valt och att en fejkad valprocedur sedan ska bekräfta det hela.

Det verkar som om Republiken helt enkelt bara låtsas att ingenting har hänt och fortsätter direkt till nästa Elektor. Nu minns jag att vi faktiskt läste om det i skolan. När tiden är inne för en ny Elektor Primo, måste Republiken påminna sina medborgare om att fokusera på det positiva. Med sorg följer svaghet och kaos. Det enda hållbara är att gå vidare. Ja. Så rädd är staten för att avslöja osäkerhet för sina undersåtar.

Men jag hinner bara grubbla över det här en sekund. Vi har knappt hunnit avsluta den nya trohetseden förrän en våg av smärta överrumplar mig och innan jag hinner hejda mig faller jag omkull på marken. Några soldater tittar åt vårt håll. Jag försöker låtsas att jag är berusad och att jag skrattar så jag gråter. June spelar med, men jag ser rädslan i hennes ansikte. »Kom igen«, viskar hon desperat och slår sin slanka arm runt min midja. Jag försöker hugga tag i handen som hon sträcker fram. Människor på trottoaren vänder sig om och tittar på oss. »Du måste upp nu. Kom igen.«

26

PRODIGY

Jag tvingar mig att fortsätta le. Fokusera på June. Jag försöker resa mig, men faller igen. Helvete. Smärtan är bara för mycket. Vita blixtar skymmer min blick. Andas, intalar jag mig. Du kan inte svimma mitt på Vegas huvudstråk. »Vad händer här, soldat?« En ung korpral med nötbruna ögon står framför oss med korslagda armar. Jag ser på honom att han är på väg någonstans, men det är uppenbarligen ingenting som är så brådskande att det hindrar honom från att stanna och se vad som står på. Han tittar på mig med höjda ögonbryn. »Hur är det med dig, egentligen? Du är ju blek som ett lakan.« Spring, vill jag skrika till June. Fly härifrån. Det finns fortfarande tid. Men hon hinner före mig. »Ni måste förlåta honom, sir«, säger hon. »Jag har aldrig sett en gäst hälla i sig så mycket på så kort tid.« Hon skakar beklagande på huvudet och gör en avvärjande gest mot honom med handen. »Jag tycker att ni ska flytta er«, fortsätter hon. »Jag tror att han behöver kräkas.« Återigen häpnar jag över hur lätt hon kan växla och bli en helt annan. Det var så hon hade lurat mig i slummen i Lakesektorn.

Korpralen rynkar tvivlande på ögonbrynen mot henne och vänder sig sedan mot mig igen. Hans blick glider ner och fastnar vid mitt skadade ben. Trots att skadan är dold av mina byxor stirrar han på den. »Jag är inte säker på att din eskort riktigt förstår vad hon snackar om. Jag tror snarare att du behöver sjukhusvård.« Han lyfter handen för att vinka till sig en förbipasserande medicintransport.

Jag skakar på huvudet. »Nej, tack, sir«, lyckas jag få fram med ett svagt skratt. »Den här tjejen berättar bara för många dråpliga historier. Jag måste bara hämta andan. Sedan ska jag sova ruset av mig. Vi ska…« Men han bryr sig inte om vad jag säger och jag svär inombords.

Om vi kommer till sjukhuset kommer de att ta våra fingeravtryck

DAY

27

och sedan vet de genast vilka vi är. Republikens två mest eftersökta personer. Jag vågar inte titta på June, men jag vet att hon febrilt försöker tänka ut en lösning.

Då är det plötsligt någon som sticker fram huvudet bakom korpralen.

Det är en flicka som både June och jag känner igen, även om jag aldrig har sett henne i en blankpolerad Republikuniform förut. Ett par pilotglasögon hänger runt hennes hals. Hon går runt korpralen, ställer sig bredbent framför mig och ler överlägset. »Hallå där!« säger hon. »Jag tyckte väl att det var du. Jag såg hur du raglade fram som en galning på gatan.« Korpralen ser på medan hon drar upp mig från marken och ger mig en hård klapp i ryggen. Jag grimaserar men ler sedan hjärtligt mot henne. »Jag har saknat dig«, bestämmer jag mig till slut för att säga.

Korpralen gör en otålig gest mot den nya flickan. »Känner du honom?« Flickan slänger med sitt pageklippta svarta hår och ger honom det flirtigaste ögonkast jag har sett i hela mitt liv. »Känner honom?

Vi hörde till samma skvadron under vårt första år.« Hon blinkar mot mig. »Det verkar som om han har slarvat runt på klubbarna igen.« Korpralen fnyser ointresserat och himlar med ögonen. »Ni är inom flygvapnet, alltså? Okej. Men det är ditt ansvar att se till att han inte beter sig förargelseväckande här. Jag har nästan lust att anmäla det här till din kommendörkapten.« I nästa ögonblick verkar han minnas att han var på väg någonstans och vänder sig om och går.

Jag andas ut. Det var kusligt nära ögat.

När han har gått ler flickan charmigt mot mig. Trots att hon har dolt det väl ser jag att ena armen är gipsad under ärmen. »Mitt logement ligger inte långt härifrån«, säger hon. Det finns en skärpa i hennes röst som får mig att förstå att hon inte alls är särskilt glad över att se oss. »Vad sägs om att vila där ett tag? Du kan till och med