som dolt när människan far illa och när hon anser sig vara övergiven av Gud och andra människor. Därför blir bilden av det lysande gudsansiktet som ser och vänds till människan så kraftfull. Vänds Guds ansikte till männi skan råder det inget tvivel om att hon hör samman med Gud och hela tillvaron. Att bli sedd hör till det ursprungligaste behovet för en människa. Vi vet att spädbarn är beroende av att bli sedda. Det är i speglingen av det förstående vuxenansiktet som det lilla barnet kan växa och mogna. Att bli sedd är förvisso en nödvändighet också för vuxna. Det tarvar inte mycket utläggning att erinra om ett så fundamentalt förhållande. Vi säger ibland att det enda som inte åldras i människans ansikte är ögonen. Ögonen ser hela livet även om skärpan kan växla. Till det svåraste för en vuxen människa hör att bli nonchalerad, utesluten, marginaliserad, behandlad som funnes hon inte. När det i välsignelsen talas om Guds ansikte som lyser mot människan och vänds till människan ligger däri en symbolik med allmänmänsklig förankring. Det är knappast svårt för någon människa att leva sig in i bildspråket. Motsatsen – att inte bli sedd – är fasansfull för de flesta. Alldeles före sin död säger Jesus de svåra orden: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46). I en mening är dessa ord svårare att ta till sig än bilden av Guds ansikte som döljs. Jesus anklagar Gud för att inte vara närvarande. Bilden av ansiktet antyder att Gud verkligen är närvarande men inte uppfattas, inte erfars.
39