9789152633540

Martin Lind

Salt, brÜd och vin — en pilgrimsteologi Verbum

Salt, brรถd och vin

Martin Lind

Salt, brÜd och vin — en pilgrimsteologi

Verbum

© 2011 Martin Lind & Verbum Förlag AB Omslag & grafisk form: Magnus Åkerlund Omslagsbild: Peter Eriksson Tryck: ScandBook, Falun 2011 ISBN 978-91-526-3354-0 Verbum Förlag AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se Bibelcitaten är hämtade ur Bibel 2000.

Copyright Svenska Bibelsällskapet.

Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

Innehåll

Inledning 7 1 Pilgrimsvandringen vittnar om tron på en enda Gud 11 2 Pilgrimsvandringen är släkt med berättelsen om Jesus 27 3 Pilgrimsvandringen lär oss att ta emot livet som en gåva 41 4 Pilgrimsvandringen visar människan på skapelsen 55 5 Pilgrimsvandringen åskådliggör människans skörhet och rörlighet 69 6 Pilgrimsvandringen kastar ljus över Guds gåvor 79 7 Pilgrimsvandringen blottlägger människans brister 89 8 Pilgrimsvandringen avslöjar på nytt människans uppdrag att leva för andra 97

Inledning

Mitt bland flyttkartonger och osorterade boklådor ringer det på ytterdörren. En granne står plötsligt med lite salt, ett nybakat bröd och en flaska vin. Det är kanske inte det vanligaste inslaget vid flyttningar i vårt land.

Men det förekommer och jag har själv varit med om det.

Grannens välkomstgåva värmer. I en ny bostad kan vem som helst känna sig vilsen. När någon dyker upp med en gåva är det lättare att landa.

Som gåva till nyinflyttade har kanske saltet mest till uppgift att påminna om kryddan som bevarar när annat hotar att bryta ner. Brödet pekar på vardagen och dess knog, medan vinet för tankarna till fest och glädje.

Salt har i kristen tradition varit ett tecken för samhällskritik. Jesus kallar sina vänner ”jordens salt” (Matt 5:13). Nya testamentet uppmanar också de kristna att ge sälta åt orden (Kol 4:6). De salta orden är uppenbart ord som kraftfullt avslöjar orätt och orättfärdighet i samhälle och kyrka. De är nödvändiga i varje tid. De är ord som svider för makthavare när människor far illa och som

öppnar dörrar för ny ömsesidig respekt och kärlek människor emellan.

Bröd och vin leder fortfarande tankarna till måltiden både i det alldagliga och vid de särskilda tillfällena. Bröd och vin står också för den heliga måltiden, nattvarden. Så binds den profana måltiden samman med den heliga.

Salt, bröd och vin kan tyckas disparata och åtskilda.

Men det är precis tvärtom. De bildar inte bara en gemensam gåva till nyinflyttade, de ger också en grund till en pilgrimsteologi.

Orden står här för den heliga samhörigheten. Våra liv hör ihop. Varje människas liv hör samman med andra människors liv. Vår tids individualism betonar annorlunda. Pilgrimsvandrandet för människan till ett jordiskt perspektiv där allt i livet hålls ihop.

Det finns olika risker med pilgrimsvandrandet. Det är lätt att se. Ibland odlas de egendomligaste växter. Några tycks vilja växa som solister till allmän beskådan. Andra agerar mer introvert. Flykten från vardagens slit in i en frommare värld kan hägra för åtskilliga.

Men pilgrimsvandrandet kan också förstås som Guds instrument att föra oss närmare verkligheten, undan alla flyktförsök. Närmare den verklighet vi känner med törst, hunger, skoskav, blåsor, svett och tårar.

Att vara kvar i verkligheten, den faktiska verkligheten blir då pilgrimsvandrandets egentliga syfte. Då bidrar vandrandet till ett möte med den egna personligheten, med naturen och medmänniskorna och med tillvarons Gud.

Pilgrimsvandrandet ger på ett självklart sätt vidare en kristen tro som grundas i det allmänmänskliga, det jordiska. Utifrån den erfarenheten kan människan förstå den kristna trons allraheligaste centrum, gudomlig närvaro och gudomlig barmhärtighet.

Så kan Salt, bröd och vin inbjuda till pilgrimsvandringar för den som tidigare inte gett sig ut på sådana stråk. För den mer vane vandraren kan de följande sidorna bidra till reflektion, eftertanke och ökad förståelse av människans villkor på Guds jord.

1 Pilgrimsvandringen vittnar om tron på en enda Gud

En pilgrimsvandring kan ske på många sätt. Människans liv är i en mening en resa med en tydlig början och ett tydligt slut, en pilgrimsvandring från födelsen till döden.

Det är varje människas stora resa. Den begränsade vandringen under några dagar eller några timmar är bara en del av helheten. Den kan ses som en sammanfattning av hela livet. Kanske kan det bli en ytlig sammanfattning, men några perspektiv från pilgrimsvandringen kan också kasta ljus över hela livsresan. Då blir det också på ett självklart sätt tydligt att människans liv är en helhet. Allt hör samman från början till slut. Alla uppdelningar har sina begränsningar.

Under vandringen dyker den ena bilden efter den andra upp i medvetandet. Vandraren kan knappast begränsa sitt inre bildspråk. Vi kontrollerar inte våra minnen. Minnesbilderna påminner om händelser, replikväxlingar, erfarenheter. Och de skiljer inte ut ”andligt” från ”världsligt”.

Alltsammans är redan sammanblandat och sammanvävt.

Våra minnen liksom våra drömmar och tankar styr vi inte helt över själva. De är större än människan. De

11

påminner därför om att varje människa är större än hon själv. Människans liv pekar mot en större verklighet.

Utifrån kristen tro är hennes liv släkt med den Gud som skapat tillvaron.

Pilgrimsvandringen ger stöd åt denna övertygelse, särskilt under den tysta vandringen. Själv vill jag gärna gå i tystnad åtminstone en timme om dagen under en pilgrimsvandring. Då kommer bilderna fram tydligare, och jag förstår mer och mer att allt hör samman.

Av detta kan jag dra olika slutsatser. Två tankar har redan antytts: 1 Människan är större än hon själv. Hon hör samman med den Gud som skapat henne.

2 Människans liv kan sägas utgöra en helhet.

Men jag kan dra ytterligare en slutsats. Det är en enkel tanke som kanske kan tyckas vara så självklar att den inte fordrar mycket eftertanke: Om människans liv kan beskrivas som en helhet där alltsammans är sammanvävt och om just denna människa är släkt med Gud, måste inte också då vår gudsbild utgå från att det finns en enda Gud, en Gud för allt?

Pilgrimsvandringen vittnar om helheten i människans liv och om den Gud som finns i allt. Det går inte att urskilja några områden utanför Guds omsorg eller Guds närvaro. Hur skulle vi i så fall bete oss? Vilka skäl skulle kunna anföras för att begränsa Guds närvaro till särskilda rum eller särskilda tider?

12

* I kyrkans historia har åtskilliga ansträngningar gjorts för att söka begränsa Guds närvaro eller Guds omsorg.

Område efter område har utstakats där man menat att just detta område inte har med Gud att göra. Det har handlat om det kroppsliga, det jordiska, det världsliga, det politiska, det ekonomiska, det materiella eller rentav det synliga.

Redan i tidigkristen tid fanns föreställningar i grekiskt tänkande om två gudar, en god gud som förknippades med det osynliga och allt gott samt en ond gud – som också kallades demiurgen – som skapat allt synligt och materiellt och all ondska. Sådana tankar influerade den kristna traditionen.

Den stora frågan har varit hur man kan hålla samman osynligt och synligt, andligt och världsligt, himmelskt och jordiskt.

Den judiska traditionen är från början klar. Gud formade människan av jord från marken och blåste in liv i henne (1 Mos 2:7). Tydligare kan det knappast sägas att synligt och osynligt hör samman. Utifrån detta språkbruk består människan av jord och ande. Detta synsätt återfinns i snart sagt hela den judiska historien, och det är detta perspektiv som helt präglar Jesu handlingar.

Vad som verkligen hände när Jesus botade sjuka vet vi inte. I Jesu samtid fanns åtskilliga mirakelmän och det unika med Jesus är knappast att han var en av dem.

Vad som än inträffade kan vi ha olika uppfattningar

13

om, men det som framstår som entydigt är något annat. De första kristna som förde berättelserna om Jesu liv vidare var angelägna att stryka under att Jesus tog det yttre, det kroppsliga på fullt allvar. Om Jesus sägs det återkommande att han bekymrar sig över kroppsliga sjukdomar på samma angelägna sätt som han bekymrar sig om människors inre liv.

Så binds i judisk-kristen tradition kroppsligt och andligt samman. Den kroppsliga hälsa som Jesus sägs förmedla är synlig för alla enligt berättelserna. Den andliga hälsan är osynlig men lika påtaglig. * Tänk om det förhåller sig så att det bara finns en enda Gud som är Gud för allt? Tänk om det är så att den Gud vi känner är Gud överallt, ”verkar genom allt och finns i allt” (Ef 4:5)? Tänk om vi inte kan komma en enda millimeter utanför Guds omsorg? Är det detta som berättelserna om Jesus egentligen vill hålla fram?

Det har skrivits mycket om Martin Luthers syn på andligt och världsligt. Ibland kan man få intrycket att Luther förlägger det världsliga utanför Guds omsorg. Så har säkert aldrig varit hans avsikt. Men Luther gjorde det inte lätt för sig. Hans tankar om att Gud styr världen med hjälp av två regementen har krånglat till mycket. Dels är detta ett bildspråk från det militära som i vår tid känns tämligen apart. Dels kan själva bilden missförstås. Man glömmer lätt bort det som var grundläggande för Luther,

14

att det bara finns en enda Gud med en enda vilja. Och det är just denne ende Gud som styr hela världen.

Bildspråket med två regementen förutsätter tanken på en armé, en sammanhållen enhet, i den stora kampen mot djävulen, Guds fiende. När Martin Luther utvecklade sin lära om två regementen hade kyrkan hamnat i ett kritiskt läge. Det är nödvändigt att kort erinra om hans villkor för att något förstå honom. Medeltidens kyrkoledare hade mer och mer förenat sin andliga uppgift med politiska uppdrag. I flera fall kunde man få intrycket att de politiska uppgifterna gick före de andliga. Biskopar blev furstar med egna soldater. Det uppstod en konkurrens, en pågående tävlan mellan kyrkans ledare och samhällets ledare i övrigt, kejsare och kungar och prinsar.

Det är i detta läge Luther utvecklar sin uppfattning att man ska skilja mellan andligt och världsligt. Kyrkans uppdrag är andligt. Det uppdraget är så stort att det inte får döljas eller blandas med annat.

Luther önskade att kyrkans ledare räckte befrielse och förlåtelse till människor, predikade och delade ut bröd och vin i den heliga måltiden. Att styra samhället, införa skatter och besluta om samhällets ekonomi, att värna samhället för inkräktare och se till att rättsväsendet til�lämpas på ett respektabelt sätt, ja, till allt detta hade Gud kallat andra än präster och biskopar.

Det är inte fel att skilja andligt från världsligt. I en rad sammanhang är det helt nödvändigt, rentav befriande och öppnande. Men det faktum att man med fördel kan skilja två områden från varandra får inte dölja det fun-

15

damentala att dessa områden hör samman. Ytterst är de sammanvävda. Ytterst är de Guds områden. Och ytterst är båda områden där Gud vill styra med sin vilja. Guds vilja sammanfattar vi enklast i kärleksbudet. ”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv” (Gal 5:14). Gud har inte två viljor, en vilja för samhället och en vilja för kyrkan, en vilja för världen och en för det andliga. En enda Gud har en enda vilja.

Det är för Luther självklart att Gud är Gud i hela världen. Det finns bara en enda Gud som kallar människor till olika uppgifter. Gud leder både samhälle och kyrka men med olika medarbetare. * Under nittonhundratalet frodades på flera sätt grava missförstånd av bodelningen mellan andligt och världsligt.

Från samhällets sida kom en strikt uppdelning att til�lämpas i världsligt och andligt eller, som man gärna önskade uttrycka det, mellan samhälle och kyrka. En sådan uppdelning tjänade inte minst deras syften som önskade en politisk ordning utan större insyn.

Nazismen i Tyskland gjorde åtskillnaden mellan samhälle och kyrka till en del av den rådande ideologin. Religionen skulle syssla med gudstjänst och bön. Politik och samhälle klarade det nazistiska samhället av själv. Från nazistiskt håll önskade man ingen insyn från kyrkans sida i det aktuella samhällsbygget. Det vill säga om kyr-

16

kans människor uppskattade och rosade den nazistiska ordningen lyssnade man gärna. Det är värt att påminna om den tjugofjärde paragrafen i det nationalsocialistiska partiprogrammet. Där sägs uttryckligen att partiet bejakar en ”positiv kristendom” (tyska: den Standpunkt eines positiven Christentums). I samma paragraf preciseras kraftfullt vad som menas med detta: Statens trygghet får inte hotas, den så kallade germanska rasens moralkänsla inte kränkas, den så kallade judiskt-materialistiska andan ska bekämpas.

Så fort det från kyrkans sida kom kritiska synpunkter på vad som beslutats och utförts av nazismens hantlangare byggde man upp muren mellan andligt och världsligt.

Tyvärr kom Martin Luthers tänkande att missbrukas här.

Värst var sannolikt de försök som gjordes att låta det världsliga regementet, samhället, styras av egna regelverk, frikopplat från kristen etik. På så sätt kunde man på fullt allvar mena att kristna människor eller kyrkan inte skulle kritisera samhället utifrån kärleksbudet. Förnuftet endast skulle vara högsta instans när det gällde att styra samhället. Eller som en ledande luthersk tysk teolog formulerade det på 1930-talet: Den kristna etiken i samhället kan sammanfattas i ordet ”lydnad”. Därmed kunde ingenting sägas från en kristen position gentemot samhället. Det enda som gällde var att följa rådande ordning, att öva sig i lydnad.

Efter andra världskriget kunde man konstatera att kommunisterna som tog över stora delar av det nazistiska väldet i östra Europa hade en snarlik övertygelse.

17

Gudstjänst och bön fick kyrkan ansvara för. Men Gud nåde dem om de la sig i politiken och samhällsfrågorna.

Det vill säga på liknande premisser som under nazitiden: Ville kyrkans folk bejaka det kommunistiska samhället hälsades de välkomna. Men kommer kyrkan med kritik blir de hänvisade till att samhällsfrågor hör till det världsliga.

Nazismen och kommunismen har fallit. De utgjorde nittonhundratalets stora ideologiska byggen. Nazism och kommunism uppfattar vi som två fullständigt oförenliga politiska system. De ansåg sig vara varandras motsatser.

Jämför man partiprogram har de inte mycket gemensamt.

I teorin var de olika men i praktiken utvecklade både nazism och kommunism en människoföraktande praxis. De tenderade ständigt att sätta principer och övergripande regelverk före respekten för den enskilda människan.

Människoförakt kan aldrig samsas med kristen tro. I praktiken har många försökt men varje sådant försök är dömt att misslyckas. Den kristna tron står för raka motsatsen. Därför söker också dessa människoföraktande samhällen att låsa in Gud i det andliga, i rum som är ”ofarliga” för samhället. Något sådant ofarligt rum existerar naturligtvis inte. Men dessa diktatoriska samhällen söker till varje pris förhindra människor från att utöva samhällskritik, att människor uppfattar sig ha en uppgift att vara salt på jorden. Det är snarare socker och just inte salt dessa människoföraktets företrädare hungrar efter.

18

* Tron på en enda Gud som verkar i allt och finns i allt växer snabbt till en samhällskritisk tro. Är Gud en enda Gud i hela världen så är varje kristen inbjuden att leva med kritisk blick på hela samhället utifrån människokärleken som en övergripande regel. Genom hela kyrkans historia har detta också skett.

I antikens Rom lär en miljon människor ha bott i staden, men det fanns inte ett enda sjukhus. Sjukvård har naturligtvis alltid funnits. Var och en fick ta hand om sin familj så gott man kunde. Men detta fenomen att bygga ett hus för sjuka människor dit människor får komma för att vinna hälsa, det är en kristen företeelse, sprungen ur tron på en enda Gud som är Gud för både kropp och själ.

Exemplen kunde mångfaldigas. Kanske är det mer lärorikt i vår tid att söka efter de mönster som hindrat, som medvetet eller omedvetet sökt inskränka Guds närvaro och omsorg och därmed också stänga vägen för de kristna att vara salt i världen.

Artonhundratalet rymmer i vårt land liksom i västvärlden i övrigt en rad olika tolkningar av kristen tro. Två riktningar är särskilt intressanta utifrån vårt pilgrimsperspektiv: upplysningstidens synsätt och pietismens. Båda har en tendens att begränsa Guds närvaro till osynliga rum, långt från det kroppsliga, det världsliga och det politiska.

Först måste sägas att upplysningstiden bar med sig

19

stor befrielse för många människor. Det var en process som stack hål på bubblan att rätten var förenad med förmögenhet, med titlar eller med anor. Endast de raka argumenten hade tyngd i ett meningsutbyte, påstod upplysningstidens tänkare. Och detta blev så starkt att det påverkade hela det offentliga rummet. Universitetens forskning och utbildning ändrades. Öppen kritik blev så småningom tillåten i allt fler sammanhang. Man kunde säga emot dem som hade makt och inflytande. Det var förstås en lång process – i en mening pågår denna process fortfarande. Även om det idag är tillåtet att kritisera makthavare känner vi till att i en del sammanhang gör man inte det ostraffat. Det kan handla om kritik som stör ekonomiska intressen, men det kan också handla om kritik som rubbar ett partipolitiskt spel.

Från upplysningen fick vi själva grunden till det fria ordets samhälle. Ur detta växte efter hand de stora folkrörelserna fram. De var från början sprungna ur en erfarenhet av underläge. Det gällde människor som farit illa i arbetslivet och godtyckligt behandlats djupt orättvist av dem som hade makt över andra. Det gällde människor som sett de patriarkala ordningarna bestämma över både det offentliga och det privata så att kvinnor bara därför att de var kvinnor fick ett sämre läge. Det gällde människor som drabbats av alkoholismens sjuka och därmed fått sin tillvaro slagen i spillror. Det gällde människor som gripits av väckelsen men på grund av statskyrkans särställning tvingats utöva sin religion i lönndom långt från katedraler och kyrkans makt.

20

Folkrörelserna i det utgående artonhundratalet hade fått sina yttre ramar från upplysningens frihetsideal. Man kunde offentligt kritisera, man kunde offentligt argumentera – det avgörande var om det man sa hade rationell kraft. Upplysningstidens ideal präglar alltjämt vårt samhälle och i huvudsak är detta något att vara tacksam för.

I kyrkans värld kom också upplysningstiden att bidra med en rad positiva effekter. Grunden lades till öppenhet för samtal där det självklara och traditionella fick ifrågasättas och belysas med friskt ljus.

Problemet var inte det fria ordet, inte i något sammanhang. Problem uppstod när upplysningstidens kristna teologer började förstå Gud som förnuftets Gud. Därmed blev det allt svårare att bejaka det kroppsliga, det yttre, det synliga som något som hade med Gud att göra. Den heliga måltiden, nattvarden, är ett tydligt exempel. Att förknippa Guds närvaro med en måltid där dessutom bröd och vin skulle vara bärare av andlig kraft uppfattades oförnuftigt och svårt att acceptera. Där präster med en förståelse av kristen tro utifrån upplysningstidens ideal fick inflytande minskade antalet tillfällen då församlingen firade den heliga måltiden. Så småningom kom detta att få kraftfulla verkningar. Det förekom i Svenska kyrkan under slutet av artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet präster som egentligen helst avstod från att fira nattvard överhuvud. Den ”upplyste” prästen skämdes för att fortfarande tvingas leda en irrationell akt som man uppfattade som en rest från en oupplyst tid, från an-

21

tiken och medeltiden då människan ännu var bunden av det mystika, oförklarliga, oförnuftiga. Min far brukade berätta om sin barndoms församling i Karlskrona, att där firades nattvard endast två gånger om året, skärtorsdagen och vid konfirmandernas första nattvardsgång.

Det var under denna tid man målade över kyrkväggarnas många bilder. Kyrkbesökarna skulle inte förvillas av bilder som kunde leda dem bort från koncentrationen på det talade ordet. Det viktigaste blev att lyssna till det förnuftiga tal som prästen förväntades framföra i förkunnelsen. Innehållet i de mer utpräglade upplysningsprästernas predikningar kom med tiden att präglas mer och mer av moraliska uppmaningar och uppmuntran till ett liv med förnuftet som ledstjärna. Det kroppsliga tonades ner. Kroppen förknippades för mycket med gåtfulla känslor och drifter som inte bara bestämdes av förnuftiga överväganden.

Kvar blev mer och mer det osynliga förnuftet, som borde vara högsta rättesnöre och norm.

Upplysningstidens företrädare kunde från början mest återfinnas i den akademiska världen, bland människor med högre utbildning. Härifrån kom signalerna.

Bland de fattigare, bland lantarbetare och drängar och så småningom industriarbetare, växte en helt annan förståelse av kristen tro fram. Det fanns några omtalade undantag från denna sociala samhörighet, men i huvudsak gällde uppdelningen. Denna rörelse brukar kallas pietism från latinets pietas som betyder fromhet. Kringresande predikanter, ofta med inspiration eller härkomst från ut-

22

landet, predikade hjärtats omvändelse till Jesus. Pietismen kan naturligtvis – lika lite som upplysningstidens kristna tänkande – enkelt sammanfattas i några meningar. Här ryms en rad olika tolkningar som bär ett mångfacetterat mönster. Men utifrån pilgrimsperspektivet kan ändå något karakteristiskt för pietismen beskrivas.

För de flesta som greps av väckelsen präglades vardagen av mycket hårda villkor. Det kunde handla om ren svält, om barn som dog av undernäring, om vuxna kvinnor och män som insjuknade och inte fick adekvat sjukvård på grund av fattigdomen. När väckelsens predikanter talade om Jesus kunde man inte förknippa detta tal med de omänskliga förhållanden som det konkreta vardagslivet kännetecknades av. Gud och Jesus måste finnas i ett osynligt rum, oåtkomligt för de hårdföra arbetsgivarna, som inte tvekade att år in och år ut anställa med svältlöner. Den kristna tron blev en inre frid i hjärtat reserverad för den enskildes personliga erfarenhet.

Så ökade steg för steg avståndet mellan Gud, Jesus och den kristna tron och allt det jordiska, som i stigande grad ansågs smittat av synd och ondska. Det jordiska var ändå ”världsligt”, vilket kom att bli ett negativt laddat ord. Det jordiska var också materiellt och bundet till begränsade betingelser.

Gud och Jesus förknippades inte med arbetslivets villkor, inte heller med träden och växterna eller med djuren eller med solen och månen och stjärnorna. Gud fanns på en enda plats i tillvaron, i själens osynliga möte med Jesus i hjärtat.

23

Det är verkligen sant att bland den pietistiska väckelsens vänner växte fram engagemang för att förbättra samhället och inte minst för att tillåta att andra kristna kyrkor utöver Svenska kyrkan med sina statliga förmåner fick verka fritt. Men det intressanta är att den förståelse av kristen tro som förkunnades inom väckelsen hade mycket lite sociala inslag. Här handlade det nästan enbart om den enskildes möte med Jesus.

Så kom den kristna trons centrum att föras bort från det synliga, det kroppsliga, det jordiska, det politiska. Ja, själva människan förknippades så ofta med ofullkomlighet och synd att hon med förkärlek föreställdes som Guds motsats. På detta sätt tenderade synd och ondska att sammanföras med det yttre, synliga, medan allt det goda hörde hemma i det inre, osynliga. * Pilgrimsvandringen vittnar om en enda Gud, som är Gud både i det synliga och i det osynliga, både i det kroppsliga och i det andliga. Själva vandringen är så påtagligt kroppslig att det blir omöjligt utifrån egen erfarenhet att hålla Gud utanför något rum. Gud finns i allt. Och detta är en av pilgrimsvandringens stora gåvor. Vandraren behöver inte fundera mycket över detta. Erfarenheten är självklar.

Pilgrimsvandringar förekommer också utanför kristna sammanhang. Vi känner väl till pilgrimsvandringar inom både hinduism och islam. Någon kan mena att vandring-

24

arna blir mindre angelägna om de inte är unika för den kristna traditionen.

Kanske gäller raka motsatsen. Att pilgrimsvandringar förekommer i olika sammanhang, låt vara med ganska olika förtecken, talar snarast om något som förenar och binder samman. Den kristne vandraren gör med sin vandring inte något särskiljande som utmärker den kristne till skillnad från alla andra. Det finns också mer inom kristen tro som förenar den kristne med alla människor än som skiljer. Tron på en enda Gud bär med sig detta synsätt, om vi vågar fullfölja och dra ut linjerna.

Vi strävar inte efter någon sammanblandning eller synkretism. Utifrån kristen tradition får vi bejaka tron på Jesus Kristus som visar vem Gud är. Men denna tro kan gärna förknippas med tron att Gud verkar också i områden där Jesus inte är känd. En enda Gud som verkar i allt och finns i allt.

25

2 Pilgrimsvandringen är släkt med berättelsen om Jesus

Frågan ställdes till mig i ett offentligt sammanhang: – Kan du sammanfatta den kristna tron i några enkla meningar?.

Mitt svar blev den gången: – Det gör jag ogärna, men jag kan berätta om Jesus, hans liv och död och det som är skrivet om hans uppståndelse.

Kristen tro kan naturligtvis beskrivas teoretiskt, men det kännetecknande för denna tro är i själva verket närheten till liv och död, det som Jesusberättelsen så övertydligt återger. Varje teoretisk sammanfattning av den kristna tron riskerar att lösgöra den från verkligheten och låta den bli till en samling teser.

Själva pilgrimsvandrandet i sin konkreta utformning är därför släkt med den tro som bygger på berättelsen om Jesus. Vandrandet kan aldrig skiljas från det kroppsliga livet, från den del av vandrarens liv som levs just i vandringen. Även berättelsen om Jesus har återgetts med skiftande brännpunkt.

27

Ofta har de etiska frågorna ställts i förgrunden. Det avgörande med Jesusberättelsen har ansetts vara den kärlek han förkunnade och visade i egen handling. Det är svårt att omedelbart gå emot en sådan tolkning. Det är alldeles uppenbart att bibelns fyra stora berättelser om Jesus, de fyra evangelierna, gång på gång understryker budskapet om kärlek. Det svarar för övrigt också väl med övriga texter i Nya testamentet.

Faran med detta fokus på kärleken är snarast att den kristna tron tenderar att bli moralistisk, en lära om att människan borde älska bättre. Tidvis har detta synsätt dominerat. Jesu bergspredikan (Matt 5–7) har stått i cent­ rum med sina radikala uppmaningar till omvälvande kärlek till både vänner och ovänner, utgivande omsorg och starka domsord om till exempel åtrå till den som redan är gift med en annan.

Men även de många liknelserna har kommit att dominera synfältet och kasta ljus på hela berättelsen om Jesus.

Dessa liknelser kan förstås på olika sätt. Ibland har man lyft fram enskildheter som tolkats symboliskt. Ibland har liknelserna förståtts så att det finns en enda poäng med varje berättelse. Vilken tradition som än åberopats har ofta moraliska frågor fått överhanden.

I annan tradition kan centrum för hela berättelsen om Jesus sammanfattas i ordet efterföljelse. Jesus blir det stora föredömet. Det kristna livet tenderar då lätt att bli kravfyllt. Den enskilde måste ständigt uppfylla nya anspråk. Idag finns rentav internetsajter med denna inriktning. ”What would Jesus do?” är huvudfrågan. Vid varje

28

tillfälle ska den enskilde ställa sig frågan vad Jesus skulle ha gjort. Är det då ingenting som Jesus ger? Handlar den kristna tron främst om att vara duktig?

Inte minst när pilgrimsfärder står i centrum behöver det ifrågasättas om berättelsen om Jesus i första hand är en uppmaning till bättre moral. Pilgrimsrörelsen kan lätt ta sig sådana uttryck där alla vandringar blir trappsteg på den egna andliga växten med än den ena dygden än den andra. Osökt kommer gammal konkurrens till ytan: Hur många vandringar har du varit med om? Hur långt har du vandrat? Hur många dagar varade din längsta vandring?

Har du också vandrat till Santiago de Compostela?

De oskyldigaste frågor kan dölja ett mönster av andlig kollaps. Gammal teologi lär oss att där det andliga livet har möjlighet att växa som friskast, där tycks djävulen ana en söt frukt som bara väntar på hans käftar.

De fyra evangelierna ger en befriande läsning. Det är ju alldeles tydligt att alla de fyra bibliska berättelserna om Jesu liv, hur olika de än må vara sinsemellan, har en likartad uppbyggnad. De är alla konstruerade i två delar. De första två tredjedelarna, alltså den första dryga hälften, består av små anekdoter, löst ihopfogade. Jesus kommer till ett ställe, säger något, gör något. Så är han plötsligt på ett helt annat ställe. Hur han kom dit får vi inte reda på. Platserna skiftar och förekommer nästan på ett godtyckligt sätt. Årstiderna är oviktiga, de antecknas inte. Dag och natt omnämns inte.

Den sista delen av de fyra evangelierna, den knappa återstående tredjedelen, har en helt annan struktur. Här

29

möter vi en sammanhängande berättelse om hur Jesus förråds, grips, torteras, dödas och om hur Gud ger nytt liv.

I denna berättelse blir plötsligt årstiden helt avgörande och teologiskt dräktig. Det handlar om påsktiden, den största av alla högtider inom judisk tradition. Men det räcker inte med årstidens angivande. Nu nämns vecko­ dagarna och på dödsdagen till och med klockslagen: den tredje timmen, den sjätte timmen, den nionde timmen. När Jesus dör noteras även jordbävning och solför­ mörkelse.

Av själva berättelsen om Jesus framgår med all önskvärd tydlighet att det finns ett fokus. Evangelierna ger genom sin egen beskaffenhet en vägvisning om centrum.

I hela berättelsen om Jesus finns de många små berättelserna och så den stora, utslagsgivande, allt avgörande berättelsen om Jesu död och uppståndelse.

Centrum handlar om liv och död. Ingenting i övrigt kan konkurrera med detta. Utan detta centrum hade ingenting skrivits om Jesus. Med detta centrum ges ett perspektiv på allt mänskligt liv. Jesusberättelsen räcker oss ett mönster – att gå genom död till liv – som starkast kommer till uttryck i påsken. * Att gå genom död till liv är ett mönster som kan återfinnas i många sammanhang. Det är först när du verkligen nått botten, ”döden”, som du kan förvänta dig en änd-

30

ring, en ny vändpunkt. Så kan det låta i helt sekulära omgivningar.

Utan att gå djupare in i samtida psykoterapi kan man lugnt konstatera att mönstret ”genom död till liv” länge präglat olika skolbildningar. Själv har jag mött det bland alkoholterapeuter som jag träffat i samband med arbetet med en anförvants svåra alkoholism. Det är först när vederbörande når ända ner och nästan dör som man kan förvänta sig att en vändning kan ske. När alkoholisten har druckit sig nästan död uppstår insikten att livet är starkare än döden, att kärleken värmer och att den individuella isoleringen hotar med iskyla. För nära anförvanter är detta läge kritiskt. Det gäller att inte ingripa. Det gäller att åse ett skeende som tycks omänskligt. Men om det får inträffa finns denna stora förändring, en uppståndelse, inkapslad i underläget, i dödens väntrum.

Ett liknande resonemang kunde man föra i politiska samhällsfrågor. Det tycks med viss regelbundenhet återkomma fenomen som påminner om detta i samhällsområdet. Det är först när man kommit till vägs ände som den stora förändringen kan komma.

Det nazistiska bygget drevs in absurdum. Åtskilliga förstod långt i förväg att detta aldrig skulle kunna överleva. Hela nazismen förde med sig så orimliga ordningar som godtyckligt drabbade människor med grym styrka, inte bara judar. Men när det äntligen hade nått botten fanns inte många som ville återuppbygga det nazistiska samhället. Förödelsen förde med sig en nästan allomfat-

31

tande längtan efter något alldeles nytt, en uppståndelse av ett demokratiskt samhälle, värt namnet.

Det var inte svårt att förutse att Berlinmuren måste falla, att Sovjetsystemet var dömt att gå under. Idag kan vi säga med stor tillit: Det förtryck som staten Israel utövar över palestinier har ingen framtid. Muren som nu byggts talar sitt tydliga språk. Alla murar är sköra, de vittnar om rädsla och otillräcklighet. Det samhälle som bygger murar har misslyckats. Det är ett offentligt fiasko. Hela världen väntar på den dag då den nya muren i Israel kommer att raseras. Då kan ett nytt samhälle byggas. Då kan en politisk uppståndelse äga rum där människan är människans like.

Denna ohöljda kritik mot staten Israel har ingenting att göra med något förstucket försvar för självmordsbombare eller så kallade terrorister. Terror är ett ord som missbrukats. Det kan tyvärr idag användas med lika stor relevans för statliga oförrätter som för ickestatliga.

Den uppståndelse världen väntar är ett samhälle med verkligt demokratiska förtecken där såväl judar och mu­ slimer som kristna kan leva sida vid sida som jämbördiga medborgare. Så är det i huvudsak i Sverige och i åtskilliga andra länder. Så borde det vara också i Mellanöstern.

Särskilda privilegier för det judiska folket före andra folk blir bara mer och mer obsoleta. Efter Auschwitz var det nödvändigt med särskilda företräden för det judiska folket. Få andra folk hade misshandlats så programmatiskt och utsatts för så enastående obarmhärtigheter. Världen

32

behövde en försoningsakt. Staten Israel skulle bli ett skyddat hem för alla judiska vänner.

Jag tillhör det judiska folkets vänner och har alltid gjort det. Men nu. I det tjugoförsta århundradet. Kan vi fortsätta på detta sätt?

Mitt svar är nej. Vi måste gå från död till liv. Något nytt måste uppstå: ett samhälle där alla människor behandlas likvärdigt. En stat eller kanske än hellre två stater där ingen har särskilda privilegier på grund av religion, härkomst eller så kallad ras. * Att gå genom död till liv är alltså ett mönster i hela skapelsen. Hur kan detta vara möjligt? Är inte uppståndelsen unik för Jesus? Är han inte den ende som ger sitt liv så att Gud kan väcka upp honom på nytt?

Vi bejakar att det är samma Gud som skapat alla människor och som sänt oss Jesus Kristus. Det gudomliga mönster som avslöjats i Jesu död och uppståndelse är Guds eget mönster. Därför kan vi återfinna det hos alla människor. När vi utanför kristen tradition finner brottstycken av det mönstret eller stundom hela sammanhang som bäst kan förstås utifrån denna ordning borde vi finna glädje och tillfredsställelse. Då bekräftar skapelsen det vi fått genom Jesus Kristus.

Att pilgrimsvandra är att ständigt gå genom död till liv.

Det gäller bokstavligt både fysiskt och andligt.

De kroppsliga besvär som ofta ger sig till känna hand-

33

lar om det oundvikliga i att man blir trött efter att ha vandrat sex till sju timmar en dag eller de tjugo kilometer som oftast utgör en dags pensum. Det känns för alla i knän och leder. För några tillkommer skoskav, sår och blåsor som i värsta fall kan utvecklas illa och tvinga fram en tids vila. Ett uppehåll i vandringen blir därmed nödvändigt för några. När sedan krafterna återkommer, när såren läkt hyfsat eller blivit omplåstrade på klokt sätt, när knäna lindats och viljan att åter börja vandra väcks uppstår verkligen en ny känsla. Var och en som varit med om detta kan märka det både på sig själv och på medvandrarna. Det är något påtagligt. Det handlar inte bara om att göra ett uppehåll och sedan gå på det igen. Det handlar om att ha erfarit något som tagit tag i ens varelse men som fysiskt helats.

Också i andligt hänseende finns liknande erfarenhet.

Vid de flesta vandringar som varar några dagar har vandraren mött motstånd – från sig själv eller andra. I det inre landskapet växer bilder fram som smeker medhårs och gör det lättare att gå. Det kan vara bilder från det förgångna där livet leker, där människa möter människa i ömsesidig tillit, där luften känns överfull av syre och vinden lockar fram livslust. Men plötsligt kan andra bilder nå näthinnan. Stegen blir tyngre, bilderna mörknar och återger den ena besvikelsen efter den andra. De svarta minnena tar ut sin rätt och det blir omöjligt att vandra.

Där nere i det trasiga och såriga kan plötsligt något befriande inträffa som läker, helar och befriar. Någon enda människa ser mig och behöver mig, någon enda

34

människa ger mig otvetydigt tecken på uppskattning.

Och något äger rum som jag inte fullt förstår. Men det är påtagligt. Det går inte att förneka.

Under en pilgrimsvandring sker ett möte i fyra riktningar för vandraren.

Det blir ett möte med naturen – vandringen kan äga rum i snart sagt vilken miljö som helst, naturen kommer vandraren inte ifrån. Omedelbart slås många vandrare av naturens skönhet. Vi vet ju att naturen är vacker. Men vandringen konfronterar oss och ger oss en erfarenhet av förundran. Vid vilken tidpunkt på året vi än vandrar ger naturens växlingar skäl till reflektion. Skönheten är stor i varje årstid. Och naturen förstärker ständigt påskens stora mönster genom död till liv. Men det är naturligtvis också självklart för varje vandrare att reflektera över människans rovdrift och oansvariga utnyttjande av Guds gåvor i naturen. Det finns i vandringen en uppmaning till förnyad enkelhet och ökad medvetenhet om människans livsvillkor.

Men det är lika klart att vandringen också för med sig ett möte med andra människor. Ofta vandrar pilgrimen tillsammans med några andra. Under ett par dagar finns åtskilliga tillfällen att glädjas över sitt ressällskap men tyvärr oftast också rikliga möjligheter att irriteras. Vi människor är alla unika i vår personlighet, med udda tankar och infall. Om två människor eller kanske tre ska vandra tillsammans kommer alldeles utan ansträngning ögonblick då det skär sig, då den ene helst vill något som går tvärs emot den andres önskan. Det säger sig självt

35

att dessa erfarenheter är väl ägnade för egen reflektion över de mänskliga relationernas skörhet och härlighet.

Ingenting är bara skört och ingenting bara härligt – men tillsammans utgör de en god beskrivning av mänskligt liv.

En pilgrimsvandring erbjuder också ett möte med Gud. Under vandringen springer bön upp från pilgrimen utan någon särskild strävan. Att be till Gud under pilgrimsvandringen är självklart. Kanske deltar vandraren också i mässa och gudstjänst. Den egna reflektionen över gudsrelationen blir därför naturlig och angelägen.

Inför Gud kan vandraren finna tillfällen att se sitt eget liv i sammanfattning. Vandringen bidrar till detta. Själva vandringen är ju i sig en symbolisk syntes av hela människans liv. Så blir mötet med Gud mångtydigt, fyllt av både rannsakan och storartad tacksamhet för allt det goda Gud ständigt ger.

Men svårast av pilgrimsvandringens möten är mötet med sig själv. Här kommer tankarna från alla håll. Här kan erfarenheter av motstånd bli tydligast och hotande.

De stora frågorna om den egna identiteten får nytt liv men kanske också tvetydigt ljus från människans minnen.

Det är här som Kristusmönstret – genom död till liv – får sin starkaste användning. Inom människan väller lätt upp tankar som sätter livsmodet i fråga. Kristen tro påminner om det grundläggande mönstret: Inget mörker är så bottenlöst svart att inte Gud kan vända det.

Vid dessa livsavgörande tidpunkter räcker inte några

36

etiska uppmaningar. Det blir inte heller lätt att finna hjälp i tankarna på att människan ska se upp till ett stort föredöme. Inte ens om föredömet är den utgivande Jesus blir det alldeles självfallet. Snarare faller dessa konstruktioner snabbt till marken. Hela det moraliska bygget som är konstruerat av regler och dygder växer till en svindlande höjd. Från moralismen hämtar den kämpande männi­ skan inte mycket styrka.

Med Kristusmönstret förhåller det sig på rakt motsatt sätt. Här är det inte den enskilde vandraren som ska svinga sig upp på några nya höjder. Nu är riktningen den omvända. Kristus kommer till vandraren, lever med henne och vandrar med henne. Med henne går Kristus igenom alla tankarna, bedrövelsen och besvikelsen. Där nere i det lägsta läget lever Kristus med henne för att med henne resa sig och ta emot nytt liv från Gud. Pilgrimsvandringen är släkt med berättelsen om Jesus.

Denna berättelse har ett centrum, och det är detta cent­ rum som tydligast är besläktat med vandringen. Varje pilgrimsvandring är en vandring genom död till liv. Varje pilgrimsvandring kan sägas vara en påskvandring. Långfredag och påsk finns med i vandringen i flera avseenden och sällan bara på ytan. * Det är värt att stryka under erfarenheterna av det låga läget. I kristen litteratur finns exempel då dessa lägen försvinner eller förbises och den kristna människans liv

37

snabbt tecknas mycket ljust. Även när vi påstår att Gud kan vända mörker till ljus kan det missförstås så att det skulle innebära att det svarta inte riktigt tas på allvar.

Genom hela den kristna traditionen finns emellertid en omfattande erfarenhet av förtvivlan och övergivenhet.

Ingen borde ta dessa frågor lättvindigt. I Gamla testamentet finns åtskilliga texter som återger människans utsatthet, hennes vånda och svåra ställning.

I några texter anges att Gud döljer sitt ansikte (se till exempel Job 13:24 och Ps 88:15). Det är en kraftfull bild.

Tanken är uppenbar. Guds närvaro sätts inte i fråga, men människan erfar inte Guds blick. Ansiktet är dolt. Männi­ skan känner sig inte sedd. Ser inte Gud människan, ser ingen henne. Så beskrivs den fullständiga övergivenheten.

Det är inte minst mot den bakgrunden som den gamla välsignelsen från Aron blir så stark. I översättningen ur Bibel 2000: Herren välsignar dig och beskyddar dig.

Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.

Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

(4 Mos 6:24ff) Vid två tillfällen används bilden av ansiktet: Guds ansikte lyser mot människan och Guds ansikte vänds till människan. Denna judiska tradition uppfattar Guds ansikte

38

som dolt när människan far illa och när hon anser sig vara övergiven av Gud och andra människor. Därför blir bilden av det lysande gudsansiktet som ser och vänds till människan så kraftfull. Vänds Guds ansikte till männi­ skan råder det inget tvivel om att hon hör samman med Gud och hela tillvaron.

Att bli sedd hör till det ursprungligaste behovet för en människa. Vi vet att spädbarn är beroende av att bli sedda. Det är i speglingen av det förstående vuxenansiktet som det lilla barnet kan växa och mogna. Att bli sedd är förvisso en nödvändighet också för vuxna. Det tarvar inte mycket utläggning att erinra om ett så fundamentalt förhållande. Vi säger ibland att det enda som inte åldras i människans ansikte är ögonen. Ögonen ser hela livet även om skärpan kan växla. Till det svåraste för en vuxen människa hör att bli nonchalerad, utesluten, marginaliserad, behandlad som funnes hon inte.

När det i välsignelsen talas om Guds ansikte som lyser mot människan och vänds till människan ligger däri en symbolik med allmänmänsklig förankring. Det är knappast svårt för någon människa att leva sig in i bildspråket. Motsatsen – att inte bli sedd – är fasansfull för de flesta.

Alldeles före sin död säger Jesus de svåra orden: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46).

I en mening är dessa ord svårare att ta till sig än bilden av Guds ansikte som döljs. Jesus anklagar Gud för att inte vara närvarande. Bilden av ansiktet antyder att Gud verkligen är närvarande men inte uppfattas, inte erfars.

39

Men Jesu ord står inristade i kristen erfarenhet. Själv tror jag att de flesta människor någon gång upplever precis detta. Gud finns inte för mig. Jag är fullständigt övergiven av Gud och människor.

Att bejaka Jesu skarpa erfarenhet är enligt min uppfattning befriande och välgörande. Det kan till och med vara riskabelt att förneka denna erfarenhet som oftast drabbar människan oanmäld. Men det kan vara klokt att påminna om Jesu egna ord i samma evangelium som orden om gudsövergivenheten, bara ett kapitel efteråt: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20).

Så kan vi bejaka vår erfarenhet av att Gud har övergivit oss men samtidigt få tro att Jesus Kristus är med oss varje dag och varje natt till tidens slut. Det är ett bildspråk med biblisk förankring. Det handlar om förhållanden när människan nått svåra lägen i livet. Då får vi ta till oss att Gud döljer sitt ansikte. Människan erfar att Gud övergivit henne. Men genom allt finns det stora löftet att Jesus Kristus är med människan alltid.

Det är påskens stora berättelse som hjälper oss att finna denna tillit. När vi vandrar vår pilgrimsvandring blir berättelsen om Jesus bara klarare och klarare, särskilt det som vi uppfattar som berättelsens självklara brännpunkt.

40