9789175866406

Lär dig Läsa

öringvatten Lär dig läsa

Öringvatten

Dave Hughes

Dave Hughes

Bokförlaget

SETTERN

Bokförlaget Settern

Copyright © 2012 Dave Hughes Första utgåvan (med titeln Reading the Water) © 1988 by Dave Hughes Publicerad av: STACKPOLE BOOKS 5067 Ritter Road Mechanicsburg, PA 17055 www.stackpolebooks.com Övriga foto: Joe Michl, Istockphoto: omslagsframsida Lina/Tomas Wahlén sid: 23, 30, 34-36, 56, 127 Översättning av andra upplagan 2010 Översättning: Peter M Eronson Utgiven av Bokförlaget Settern, 286 92 Örkelljunga Tel 0435-800 50 Fax 0435-804 00 info@settern.se www.settern.se Tryckt vid Italgrafmedia 2012 ISBN: 978-91-7586-640-6

Innehåll

Inledning 4 Kapitel 1

Öringens behov 7

Kapitel 2

Ett vattendrags struktur 20

Kapitel 3

Öringens föda 31

Kapitel 4

Öringens platser 40

Kapitel 5

Läsa krusat vatten

Kapitel 6

Hitta öring i strömsträckor

Kapitel 7

En pools anatomi

Kapitel 8

blankvatten – en utmaning 120

Kapitel 9

Fickor 134

Kapitel 10

Ståndplatser längs strandbankar

Kapitel 11

Speciella tekniker för vattendrag i bergen

Kapitel 12

Klassiska öringvatten 161

Kapitel 13

Utrustning och taktik för stora vattendrag

Kapitel 14

Långsamtflytande vatten

Kapitel 15

Öring i dammreglerade vattendrag Slutord

187

Lästips 189 Register

190

51 71

99

142

174 181

154 167

6

Lär dig läsa öringvatten

Upptäcka öring

Ibland kommer öringen att visa upp hela sig för dig. Du ser den lätt och den syns väl vid sin ståndplats. Du kommer att kunna se den arbeta, se om den antingen äter eller vilar, och om den äter, kan du avgöra om den genskjuter nymfer längs botten eller stiger för att äta något en bit upp eller under ytan. Om du håller dig utom synhåll – kom ihåg, om du kan se den, kan den troligtvis se dig – då har du chansen att observera öringen och planera för hur du ska fånga den.

Vänta med att läsa mer av vattnet tills du är klar med den upptäckta öringen eller när den är klar med dig. Fokusera på den och gör vad som krävs för att fånga den.

Det är inte ofta öringar exponerar sig så att de är lätta att se. De fiskare som är bäst på att upptäcka dem, och jag är tyvärr inte en av dem, kan upptäcka delar av öringarna: den kvadratiska formen på stjärten mot rundade stenar på botten, det vita blänket från en mun som öppnas och stängs, en skugga eller den vaga konturen av en fisk som på bilden ovan.

Använd polariserande solglasögon under merparten av ditt fiske och lär dig att kisa in i öringvatten när du spanar efter öringar, eller något som kan avslöja dem. De som är bäst på att upptäcka öring har inte någon form av instinkt som skiljer dem från resten av oss, de är helt enkelt de som har mest erfarenhet av att upptäcka öring och har därför byggt upp den största minnesbanken av hur öringen ser ut under vattenytan. Det är klokt att i alla typer av vatten leta efter öring där det finns den minsta lilla chans att upptäcka dem.

En del typer av vatten och en del storlekar på öring är

lättare att läsa än andra. I Nya Zeeland, där de flesta vattendrag med öring är klara och de flesta öringar är stora, är det vanligaste sättet att läsa vatten att titta efter öring och hitta en fisk innan man ens gör ett kast. När man fiskar i mindre vattendrag där öringen sällan är stor och den omgivnande skogen kastar skuggor över många troliga platser, kommer du sällan att lyckas se någon öring innan du kastar.

Öringens behov

7

kapitel 1

Öringar är som folk: De har en rad grundläggande behov. De trivs där dessa behov uppfylls och det är där du för det mesta hittar dem. Att läsa vatten är, enkelt uttryckt, ett sätt att lära sig förstå anatomin i ett strömmande vattendrag med öring så att du kan känna igen hur de olika delarna av vattnet tillgodoser öringens grundläggande behov.

Du hittar öring där dessa behov uppfylls. Du hittar nästan ingen öring där dessa behov inte uppfylls. Detta är anledningen till att 25 procent av vattnet innehåller 75 procent av öringarna. Endast en liten del av ett öringvatten uppfyller öringens behov.

Varje vattendrag är unikt. Det har sin egen anatomi. Ett vattendrag i bergen, ett litet tillflöde eller en stor, bred flod uppfyller på olika sätt öringens behov. Ett lugnt dammpåverkat vatten är utformat på ett helt annat sätt än ett livligt vattendrag med sandbotten. Men det finns återkommande teman från ett strömmande vatten till ett annat strömmande vatten, oavsett dess storlek eller karaktär. Vissa vattentyper – krusat vatten, strömsträckor, pooler, blankvatten, fickor, strandkanter – finns med varierande andel inom samtliga vattendrag, och öringarna håller alltid till i de typer av vatten där deras behov uppfylls.

En öring behöver fem saker för att överleva: skydd från det strömmande vattnets kraft, skydd från fiender, vatten med rätt temperatur som innehåller tillräckligt med syre, tillräckligt med föda och ett revir att leva i. Den behöver vattendrag som går över rent grus i rätt storlek för att leka.

Du kan visserligen lära dig att lokalisera dessa platser men det kommer bara att hjälpa dig att hitta öringarna när de är upptagna med att leka och då borde du avstå från att fiska dem.

Skydd från strömmen Skydd från strömmen är det första och mest grundläggande behovet för öring i strömmande vatten. H. B. N. Hynes, noterade i sin föredömliga Ecology of Running Waters, att

”fiskar tröttas lätt ut. Även strömlinjeformade arter som är väl anpassade till snabbt strömmande vatten kan inte simma snabbt under långa perioder. Faktum är att maxhastigheten för en simmande Kamloops-öring faller från 440 till 89 cm/ sek efter bara tre minuter, och alla fiskar spenderar merparten av sin tid med att vila i olika skydd.” Om en öring börjar bli uttröttad på ett vattenbaserat löpband efter bara tre minuter kommer den inte bli långvarig när den möter den fulla kraften av en livlig ström. Den skulle behöva simma uppströms hela tiden för att kunna stanna på en och samma plats och skulle snabbt bli uppäten på vägen.”

Detta betyder inte att man bara hittar öringarna där strömmen är lugn. Vi har alla sett öringar äta i snabba vattendrag, och vi har alla fångat dem i krusade vatten och strömsträckor där det har varit svårt att hålla emot kraften från vattnet.

Faktum är att det är vattnets rörelse som levererar den nödvändiga födan till öringen. Den behöver strömmande vatten, men det är mest bekvämt där det är lugnare och det är där öringen mest håller till.

Strömmen är som lugnast där den avleds. Även i de snabbaste flödena kommer ett hinder att skapa en ficka av långsamtgående eller nästan stilla vatten. Många, dock inte alla, bra ståndplatser finns vid synliga brytpunkter i strömmen som annars skulle vara för stark för en öring. Stenblock, hyllor, avsatser och även växtbäddar är alla bra exempel på hinder som avleder det strömmande vattnet och formar ståndplatser för öringen.

Allt som minskar hastigheten i strömmande vatten och skapar ståndplatser syns inte. Den friktion som uppstår när

80

Lär dig läsa öringvatten

Öringplatser i skugga

När solen skiner och alla andra förhållanden är ungefär lika i hela sträckan, leta efter öringarna i skugga. Om vattnet är djupare under ett träd eller liknande, kan öringar samlas där.

Jag är aldrig säker på om öringarna i skuggan har flyttat dit från andra delar av vattendraget eller om de helt enkelt har varit inaktiva i strålande solsken men plötsligt blir aktiva när skugga täcker dem. Jag misstänker att det är en kombination av de två: En del öringar flyttar från exponerade platser in till skugga och andra öringar som befunnit sig i solen blir villiga att ta flugor när skugga lägger sig över dem.

Ju grundare och renare vattnet är, som den här strömsträckan på övre Hat Creek i Kalifornien, desto mer troligt är det att öringarna är inaktiva i solsken och jagar i skugga.

En anledning till att öringar håller till och är aktiva i skuggan av träd är den stora mängden insekter som ofta samlas bland löven och sedan faller i vattnet. Öringen vet om detta och skugga är långt ifrån den enda fördelen när de kryper ihop under de överhängande grenarna från ett träd.

Hitta öring i strömsträckor

81

Alla strömsträckor har inte krusat vatten där de börjar, men det mest produktiva vattnet är oftast vid den övre änden, där strömmen träder in.

Det finns mest mat där. Strömmen som träder in bryter upp ytan och ger mer skydd mot fiender. Minsta lilla hörn eller andra uppenbara ståndplatser blir bästa platser och håller öring hela tiden. Om det finns något sådant som ett typiskt scenario för att fiska en strömsträcka, kan det vara att du äntrar den vid dess övre ände. Där du fångar flera små och medelstora öringar genom att fiska av vattnet. För att sedan påbörja den långa processen med att fiska nerför resten av den mindre karaktärsfyllda delen av strömsträckan, där vattnet generellt är djupare och där det är mycket mindre troligt att ståndplatserna är markerade och därmed mindre chans att de är läsbara. På den långa sträckan har du chans att fånga en öring som vanligtvis är mycket större.

Jag fortsatte så i cirka 15 meter utan ett enda napp. Därefter började min våtfluga att göra en båge som bar den mot kanten av en cirkel av skugga som föll från en tall som lutade vådligt från den vänstra strandbanken, på väg att ramla ner i skuggfläcken.

När flugan var i närheten av skuggan, kom en öring fram och knep den. Det var en brunöring, cirka 35 centimeter lång. Jag drillade den, håvade den och släppte tillbaka den.

Jag kastade på nytt på samma ställe och återigen slog en brunöring till.

Längden på strömsträckan som gick genom skuggan från trädet var inte mer än sex meter. På denna korta sträcka tog jag femton öringar, alla 30–40 centimeter långa. En del var brunöringar, andra regnbågar. Alla var fina och alla höll till i skuggan. När jag hade fiskat igenom den och fortsatte bortom den, fick jag inga mer hugg.

Av ren impuls bestämde jag för att vada tillbaka upp genom den skuggan till land, för att vila lite. Men precis utanför skuggorna försvann botten under mina fötter. Jag försökte vada igenom, men innan jag nådde området som hade hållit

öringarna, hade jag vatten upp till armhålor. Jag var tvungen att backa och gå ner och runt skuggan för att nå land.

Eftersom jag inte upptäckte den där djupa fickan förrän jag nästan ramlade ner i den, och inte gick till den direkt och fiskade där när jag anlände till strömsträckan, vad har jag då för rätt att skriva en bok om att läsa öringvatten? Det är en bra fråga. Det enda svaret jag har är att jag urskiljde de mest sannolika uppehållsområdena i strömsträckan och fiskade dem en efter en tills jag snubblade över det område som höll öring, vilket jag borde känt igen direkt grund av skugga och djup.

Genom att lära sig att känna igen de mest intressanta platserna och genom att fiska dem en i taget, kommer vi till slut att snubbla över en bit vatten som producerar öring. Om man ser det på det sättet, är det egentligen inget snubblande.

Förflyttning är alltid en stor del i en lyckad flugfiskestrategi. Även om det är en mindre avvikelse, gäller detsamma med taktik. Fiskaren som försöker än det ena, än det andra och slutligen hittar den taktik som fungerar är en framgångsrik fiskare. För en som tittar på kan det se ut som en tillfällighet

104

Lär dig läsa öringvatten

Denna lilla men typiskt krökta pool, fiskad av den avlidne överste Tony Rönet i Soda Butte Creek i Yellowstone Park, trycker sin ström mot banken och har sitt största djup där.

Som i alla, förutom de djupaste och långsammaste poolerna, hittar man öring vid huvudströmmen, var de än kan hitta skydd, då strömmen för med sig mest föda, och öringen också är skyddad från fiender här.

Stora klassiska pooler är relativt ovanliga i de flesta vatten­ drag. Det finna inga sådana i berömda floder som Deschutes och den övre Madison. Men de är viktiga karaktärsdrag i Big Hole, många berömda Catskill- och Adirondack-floder, och andra vattendrag hela vägen upp och ner längs bergskedjan Appalacherna, där vattnet har haft gott om tid att erodera fram den traditionella öringvattenstrukturen: krusat vatten till strömsträcka till klassisk pool, sedan tillbaka till krusat vatten och strömsträcka och pool igen.

Klassiska pooler är mycket vanligare i mindre vattendrag i kuperad terräng än de är i lågländerna där vattendragen är större. Chansen finns att ditt hemmavatten har dem, och chansen är att du fiskar utloppet av dem ibland, men nästan aldrig varken huvuddel eller inlopp. Om du är ute efter stora öringar kan du ha nytta av att ändra dina preferenser, då den största öringen i en pool bara håller till i utloppet vid ovanliga kläckningsperioder, men aldrig i dess huvuddel, och endast i inloppet när föda levererats i överflöd med strömmen.

Krökta pooler finns där vattendraget ändrar riktning. Kraften hos huvudströmmen sveper runt utsidan av kröken, eroderar bort kanten och gör vattnet djupare. Flödet i en krökt pool är långsamt, men det är sällan som det förlorar sin definition som en huvudström. På sätt och vis är krökta pooler på

Den perfekta bergväggspoolen, i Montanas Dearborn River, sluttar nedåt som ett krusat vatten, saktar sedan ner och vänder mot den kraftiga bergväggen.

Den lovar att vara mer produktiv på öring än de flesta begväggspooler, eftersom det rika krusade vattnet kan leverera mycket mer föda än den genomsnittliga uppsättningen strömmar som flödar in i en bergväggspool.

En pools anatomi

105

Denna stenavsatspool ligger i ett klassiskt öringvatten, Cedar Run i Pennsylvania.

Vattnet kommer in som en strömtunga från ett livligt krusat vatten, blir djupare längs kanten på andra sidan, har sitt huvuddjup, som nästan all pooler har, direkt under huvudströmmen, och, även om det inte syns på den här bilden, lyfter mot poolens slut och ytterligare ett krusat vatten nedströms. Det är lättläst.

Du hittar öringar under den där strömtungan och i djupets mörker mot avsatsen. Cedar Run är berömd för att hålla nattaktiva brunöringar. Detta skulle kunna vara en perfekt plats att hitta en på, men under dagsljus då vi fiskade där, förväntas inte den största öringen att stiga och ta en fluga.

gränsen till att vara strömsträckor, och många strömsträckor tvingar sina strömmar åt sidan, alltid utsidan. Men krökta pooler skiljer sig från strömsträckor i djupet de uppnår – en till en och en halv meter i mindre vattendrag och strax över en meter, upp till tre meter eller mer, i större vattendrag – med grundare vatten i inlopp och utlopp.

Det flesta krökta pooler är breda och svepande, med grunda grusbankar på insidan och djupa spår skurna på utsidan, mot den bortre banken. Den djupare strandkanten definieras ofta av stenblock eftersom det krävs en sådan struktur för att förhindra banken från att helt enkelt eroderas bort.

Krökta pooler med mjuka strandkanter på utsidan har ofta likadana karaktärsdrag som de med fastare strandbankar, men de skyddar färre öringar såvida inte undergrävningar och fördjupningar har eroderats in i dem och gett öringen platser att undvika strömmen på. Stenblock erbjuder bästa platser för öringar, där de har skydd från strömmarna, tillräckligt med djup för att erbjuda skydd från ovan och den konstanta strömmen som levererar föda.

Nästan alla öringvatten har några krökta pooler, men de

är vanligast i medelstora till stora öringvattendrag och vattendrag med sandbotten. Vattendrag som flyter genom låglandet, som slingrar sig fram över jämna bottnar, har också krökta pooler utspridda med nästan regelbundna intervaller, var de än svänger.

Bergväggspooler är krökta pooler där vattnet anländer i en relativt abrupt vinkel mot ett fast objekt: ett gigantiskt stenblock, en bergvägg eller solid hög bank som vattnet har gjort en fördjupning mot. Flödet stannar upp innan det svänger och huvudströmmen glider sedan längs med begväggen. Resultatet är en djup undergrävning eroderad i hörnet som formar en kort, djup pool och sedan ett utflöde med det djupaste vattnet eroderat rakt mot bergväggen eller den höga strandbanken. Öringarna håller till djupt under den inflödande strömmen där den trycks mot bergväggen. Annan öring lägger sig i linje under huvudströmmen där den går längs begväggen.

Du kommer att hitta den största öringen i det djupaste vattnen mot början av en bergväggspool, där födan kommer in och där det finns skydd från strömmen och där skydd

128

Lär dig läsa öringvatten

eller vid botten. När jag kan se dem och se vad de gör vet jag exakt var jag ska fiska efter dem och vilka flugor och metoder jag ska använda.

Att läsa vattnet för att fastställa de mest sannolika platserna där öring uppehåller sig utan att äta är en viktig del av blankvattenstrategin. Men det är mindre viktigt än att upptäcka öringar genom att se dem vaka.

Att hitta uppehållsvatten i blankvatten, när öringarna inte vakar eller på annat sätt inte är synliga, är ett av de lättaste uppdragen i att läsa vatten. På grund av det jämna flödet, har oftast blankvatten samma djup ända ut till kanterna och har höga strandbankar där du kan skanna av vattnet efter tecken på troliga ståndplatser. Ha på dig polariserande solglasögon.

Växtbäddar

Växtlighet formar ofta den mest uppenbara öringplatsen i ett blankvatten. Öringarna håller till där växter ligger tillräckligt djupt så att de kan ge öringarna skydd från ovan eller i grunda växtbäddar om de kan gömma sig i dem. De är även bland

de svåraste platserna att kroka öring på. Du måste komma nära för att kunna hitta en vinkel för presentation som håller linan, tafsen och flugan borta från växterna medan din torrfluga flyter över den smala öppningen eller, ännu svårare, din nymf sjunker ner i den. Öringar i sådant blankvatten, vilket oftast är klart och ganska grunt, är extremt försiktiga.

Att komma nära dem utan att skrämma dem, är inte alls lika lätt som det är i krusat vatten eller i strömsträckor med liknande djup.

Hinder

Ett synligt skydd är en uppenbar plats att hitta öringar på, särskilt när de inte har flyttat från sina ståndplatser för att äta någon annanstans. Stenblock, antingen de sticker upp genom ytan eller avslöjas av bubblor vid ytan är utmärkta bästa platser i blankvatten. Det är vanligt att hitta trästockar fastkilade i blankvatten; strömmen är inte alltid tillräckligt stark för att lossa dem.

I många smala blankvatten ligger det träd i strömmen,

Växter skapar skydd för öringar i vegetationsrika blankvatten. De håller till i fördjupningar kring och längs med växtligheten, som om de vore stenblock eller fastklämda trästockar. Om du lyckas upptäcka dessa öringar betyder det att vattnet är ganska klart, och de har lätt för att se dig eller upptäcka misstag du gör i din presentation.

Blankvatten – en utmaning fortfarande fast förankrade i en rotvälta. Grenarna förser öringarna med en tillflyktsort från fiender från ovan – och tyvärr också från slarvigt presenterade flugor.

Avsatser och fåror

Avsatser och fåror är vanliga drag i blankvatten, särskilt i områden där vulkanisk aktivitet är ansvarig för hur vattendragets botten ser ut. Fåror formar ståndplaster där det är 30–60 centimeter djupare än i resten av blankvattnet. Ibland verkar sådana platser vara fullpackade med öringar, eftersom hela beståndet i blankvattnet tar skydd när de inte äter. Fåror syns oftast uppe på blankvatten som ett något mörkare område. Ibland avslöjas en fåra genom en yta som är blankare än resten av vattnet runt den.

Att läsa vatten på blankvatten beror i liten utsträckning på din förmåga att känna igen alla ovanstående typer av uppe­hållsplatser. Det beror mer på din förmåga att upptäcka vakande öring vid ståndplatser eller öring som syns nere i vattnet, antingen de äter eller vilar.

129

Fiskestrategier Att fiska blankvatten kan vara väldigt frustrerande. Öringar vakar överallt omkring dig. De ger alla möjliga slags ledtrådar till vad de kan tänkas ta. Du provar alla möjliga flugor tills du är säker på att du kommer att lura dem den här gången. Hoppet överger aldrig en fiskare. Fortsätt att läsa vattnet. Fortsätt att byta flugor och taktik. Studera mer. Ju mer du lär dig om insekter, imitationer och presentationsmetoder, desto oftare kommer du att kunna lura öringar som äter i blankvatten.

Observation och förändring är den grundläggande förutsättningen för framgång när man fiskar blankvatten. När du väl har lärt dig att observera vad öringen tar, och byter flugor och presentation tills du matchar både insekten och dess beteende, kommer du att börja nysta upp mysteriet med blankvatten. Något av det mest intressanta är att ett blankvatten inte låter sig läsas på samma sätt varje gång. Det kommer alltid tillfällen då du, eller åtminstone jag, inte kan lösa den dagens problem och misslyckas med att fånga den selektiva öringen.

Nerfallna träd formar ståndplatser i blankvatten med jämnt flöde, som Fall River i centrala Oregon, medan de snabbt skulle svepas bort i vattendrag som är utsatta för höga vårflöden. Trädstammarna bryter strömmarna och erbjuder gömställen som gör att öringarna kan fly undan fiender, och om de har legat i vattnet tillräckligt länge, som dessa tallar har, blir de livsmiljöer för insekter och därmed föda för öringar som håller till i strömmarna nedströms.

Alla strömmar som bryts av de stora grenarna i dessa blankvatten har potential att hålla öring, men de bästa platserna finns närmare stammen och även i linje med driften från stocken ner längs högra banken, som förmodligen är undergrävd och därmed den troligaste platsen för en stor öring i detta blankvatten.

142

Lär dig läsa öringvatten

Ståndplatser längs strandbankar kapitel 10

Strandkanter är övergångszonen mellan vatten- och landmiljöer. Den smala biten av vatten som ligger an mot en strandbank berikas från båda håll. Många dagslände- och nattsländearter, och alla bäcksländor, tar sig till och kläcker i det lugna vattnet väldigt nära land eller kryper ut för att kläcka på uppskjutande stenblock eller på själva strandbanken. De fullt utvecklade av dessa vatteninsekter, och många fler som kläcker i öppet vatten, ligger kvar i gräset eller buskarna och ger sig ofta ut på vattnet. Landinsekter lever på samma ställe. De faller till vattnet oftare än vad de föredrar. Öringarna håller sig nära kanterna, ivriga att äta av all denna fokuserade rikedom av både vatteninsekter och landinsekter.

Bra strandkanter är sådana som uppfyller de tre grundläggande behoven hos öringen; tillräckligt med djup för att ge skydd mot fiender, åtminstone en ganska stark ström för att leverera föda och hinder längs botten eller fördjupningar vid strandkanten för att skydda från samma ström. En bra strandkant har alla tre av dessa avgörande faktorer.

När du väl lär dig att känna igen strandkanter där dessa tre faktorer tillgodoses, tar det inte lång tid att lära sig att läsa produktiva vatten och, minst lika viktigt, eliminera strandkanter där det inte finns någon öring.

Struktur Alla vattendrag har strandbankar på båda sidorna, men alla strandkanter är inte bra öringvatten. För att locka till sig och hålla öring måste en strandkant ha en djup ström, och hinder för den strömmen. Djupet är det viktigaste, men är ovanligast, och kan ses som den begränsande faktorn. Om det är 30 centimeter eller djupare vid strandkanten, och 60 centimeter eller djupare 30–60 centimeter ut från kanten, finns det öring där. Om det är 2,5–5 centimeter djupt vid strandkanten, 30 centimeter djupt 90–120 centimeter ut, och djupet inte når lite över en halvmeter förrän 3 meter ut, kan det vara bra vatten ute där det är djupare. Men det är bra vatten längs strandkanten.

Ju jämnare flödet är, desto brantare blir bankarna och desto mer öringvatten kommer det att skapas vid kanterna. Ju mer ett vattendrag är utsatt för kraftiga vårfloder och låga sommarflöden, desto mer kommer det att trycka tillbaka sina strandbankar, lämna breda och grunda grusbankar, och ge dig färre fiskbara strandkanter. Men när du lär dig att känna igen det, kan du hitta bra strandkanter på sträckor i alla typer av vattendrag.

Vattendrag genom gräsbevuxen terräng, särskilt dem med ett källflöde, brukar trycka upp sitt djupaste vatten mot bankerna, och oftast är de undergrävda. Det krävs vatten med djup för att skapa bra strandkantsfiske. Källflöden erbjuder oftast ett överflöd av det. Dammpåverkade vatten med relativt stabila flöden, oftast de med regleringsdammar nedströms från huvuddammarna, har många sträckor med bra strandkanter. Dammpåverkade vatten som är utsatta för stora fluktuationer i flödet, oftast dagligen, erbjuder inte den stabilitet som behövs för att ge bra strandkantsfiske.

Vattendrag med sandbotten, som är utsatta för vårflöden och lågt flöde under sommaren, erbjuder fint strandvattensfiske i många krökar, där den starkaste strömmen trycks upp mot den yttre kanten och eroderar fram ett djup där. Insidan av kröken kommer nästan alltid vara en grund grusbank, den värsta typen av strandkant förutom när rovlystna öringar är där för att jaga, oftast i gryningen, skymningen eller under natten. Den genomsnittliga strandbanken i ett vattendrag med sandbotten räcker inte till för att ha strandkanter. Det är kritiskt att lära sig att läsa banker och dess strandkanter rätt, för om du skulle fiska dem alla, skulle du tillbringa mer än

Ståndplatser längs strandbankar hälften av din tid med att kasta över vatten som inte skulle ge dig någon chans att fånga en öring.

Bra strandkanter i vattendrag genom ängsmarker känns lätt igen som utmärkta vatten. De har ofta starkt fisketryck.

Bra strandkanter i vattendrag med sandbotten är svårare att särskilja från dåliga strandkanter. En del utmärkta banker är lättfiskade. Ibland kommer du att upptäcka bra anledningar till att ingen fiskar där. Det kan vara livsfarligt att ta sig fram längs en snårig och stenblocksbelagd strandbank för att utnyttja de bästa strandkanterna på ett typiskt vattendrag med sandbotten. Men en sådan bank kan även belöna dig.

Öringens behov Öringens behov uppfylls på ett mycket bra sätt längs många typer av strandbanker. De uppfylls inte alls längs en hel del andra. En fiskare som inte kan öringens behov, och inte kan känna igen hur strömmande vatten kan tänkas infria dessa

143

behov, kan ödsla en hel del tid genom att fiska vatten som är tomt på öring. En fiskare som kan läsa strandkanter kan utföra en hel del kast över produktivt vatten under en dag, utan att hans fötter blir blöta.

Skydd från strömmen

Behovet av skydd från samma ström som levererar föda uppfylls antingen genom stenblock längs botten, som hindrar flödet, eller av inskärningar i strandbanken som gör att öringen kan krypa in och slippa undan flödet. Banker som erbjuder dessa former av skydd har antingen steniga banker eller en hel del vegetation. Gräsbevuxna banker med undergrävningar och födan som tas från dem erbjuder utmärkt strandkantsfiske. Grästuvor hänger ofta ut över djupa strandkanter med en måttlig till snabb ström och formar bra platser. Ställen med säv och vass kommer ibland från en enda klump av rötter. Rotklumpen bryter strömmen. De

För att vara bra vatten vid strandkanter, är det nödvändigt att ha ström som levererar mat, något att bryta den strömmen och tillräckligt med djup för skydd mot fiender från ovan.

Denna sträcka i Madison River, i Yellowstone Park, erbjuder alla dessa saker. Vattnet är mer än knädjupt, strömmen är hyggligt snabb och både stenblocket under vattnet och den där trästocken som sitter fast i strandbanken fungerar som ett skydd för öringar mot strömmen.

Det är ganska ovanligt att kunna fiska strandkanter genom att vada ut och kasta tillbaka in mot dem. För det mesta fiskas de genom att man smyger sig fram längs strandbanken och kastar kort uppströms eller genom att du sätter dig i vattnet mot strandbanken och sedan vadar och fiskar väldigt långsamt och försiktigt uppströms.

148

Lär dig läsa öringvatten Utmärkta strandkanter är alltid definierade genom en kombination av ström, djup och hinder för samma ström. I det här fallet kommer trädet uppströms säkert ge ifrån sig ett ganska konstant flöde av födoämnen.

En smart öring i den delen av vattnet skulle placera sig i skuggan och vänta tålmodigt på att måltiden serveras.

Guide Jon Velour har upptäckt en stor nos som sticker upp och pekar ut den för Ray North, som krokade öringen på en Elk Hair Caddis i storlek 16 en stund senare.

Du kanske inte anser att fickor är ett karaktärsdrag i strandkanter. Ändå noterar du ofta fickor i sådant livligt vatten att du vågar vada i det, men du kan nå några av fickorna med ett kast från banken. Det finns bästa platser på många sträckor i vattendraget där de största öringarna plockas upp bakom stenblock nära land, medan vattnet utanför, som inte går att vada i eller kasta till, är så brutalt att dess öring är helt skyddad.

Fiskestrategier Öringar är som Napoleon när de hittar dem längs strandkanter: De har inte kommit för att hålla ett tal. De är där för att äta. De är vana vid att ta snabba beslut. Eftersom det mesta av födan längs övergångslinjen anländer vid ytan, tar de oftast gärna en torrfluga. Eftersom transportbandet innehåller många olika sorters föda är de inte ofta selektiva, men de kan vara det.

Lyckosam taktik för att fiska strandkanter går ut på att först arbeta sig fram till en bra position och därifrån presentera flugan. Detta betyder att du kanske behöver slåss med buskar och snår och, i vissa fall ännu värre saker, som på mitt hemmavatten Deschutes. Rick Hafele fiskade Deschutes med mig förra våren. Han kom en dag tillbaka till lägret för lunch med ögon som var ganska runda. Jag frågade vad som hade hänt. ”Jag gick ner för en brant grusbank till floden för snabbt,” berättade han och viftade med armarna. ”Jag började glida.

Jag hörde något väsa och tittade ner. En skallerorm och jag var på kollisionskurs. Jag lyckades bromsa och trampade grus. Ormen måste ha varit lika panikslagen som jag var och skyndade sig till sitt hål. Den dök under jorden och försvann.” Om ormen var lika vildögd som Rick när den kom tillbaka till sitt läger, viftade den nog fortfarande på armarna och berättade för sina vänner om dess knappa undanflykt.

131

Läsa kläckningar

Förmågan att läsa breda blankvatten efter troliga öringplatser kan hjälpa dig att placera dig rätt för kläckningar under sena kvällar som dem av åsandslända. När de stora dagsländorna börjar kläcka och börjar driva nedströms, är du i rätt position för att kasta mot öringarna som vakar efter dem. I det här fallet har Paul Weamer, medförfattare till Pocket-guide to Pennsylvania Hatches och ägare till TCO Fly Shop i State College, placerat Masako längs sträckan med djupare, mörkare vatten längs de trädskuggade strandbankarna på Penns Creek. Öringarna behöver inte dessa skuggor under de timmar då åsandsländor kläcker, men det kan vara skuggan som håller öringarna där under dagen medan de, som du, väntar på att kläckningen ska börja. Åsandslända kan förvandla ett blankvatten från en blank spegel till en kokande kittel.

192

Lär dig läsa öringvatten

Spuddler 116 Steelhead 11 Stenavsatspooler 106 Stenblocksträdgårdar 84f, 89 Stenbotten 62, 120, 161ff, 182ff Sterila strömsträckor 76f Stim 5, 16, 18, 44, 63f, 73, 79, 121f, 125, 132, 151 Stock 40, 83, 96, 111, 115 Stonefly 178 Stora vattendrag 8, 23, 26, 66, 99ff, 139, 167ff, 181f, 186 Storskrakar 8 Strandbankar 13, 105, 111, 122, 126, 128, 142ff, 169, 172, 174 Strandkanter 7, 20, 23f, 39, 43, 48, 55, 105, 142ff, 161 Streamer 47, 64, 66, 68, 71, 92ff, 106, 108, 110, 112, 115ff, 153, 158f, 173, 188 Strip Leech 116 Strupsnittsöring 14, 16, 90, 124, 165 Strömfåran 8, 62 Strömhastigheten 10, 43, 62, 73, 76, 79, 84, 88f, 99, 117, 144, 172, 176 Strömlinjer 74 Strömmande vatten 5, 7, 8, 10, 12ff, 17f, 21f, 24, 116, 134, 143, 181, 188 Strömmande vattendrag 7, 14, 16f, 20, 23f, 29, 34, 38ff, 102f, 107, 125, 144, 158 Strömtunga 71, 90, 92, 105, 108f, 114, 137, 154ff Strömvirvlande pooler 107 Strömvirvlar 23, 100, 107ff, 114, 123, 137, 140, 150ff Syre 7, 13ff, 19, 28, 30, 37, 57, 76, 102, 127, 137, 144, 161 Syrenivåer 31, 57, 76, 137, 144 Sävsländor 38 Söm 41f, 45, 53, 55, 59f, 64ff, 70, 74, 83f, 87ff, 109, 114, 158, 173, 187 Sötvattengråsuggor 185

T Temperatur 13, 57, 76, 102, 127, 137, 144 Termometer 103 Att fiska Torrflugefiske 126, 132, 140, 149, 164, 166 spännande Trico 125, 177 Turbulens 8, 62, 64f, 71, 73f, förståelsen 88, 137

Y Yngel 16 Yuk Bug 4, 116

öring är bland det mest som finns. Genom att öka Z för var116 öringen föredrar att Zonker 67 stå och röra Zug sig,Bugs i olika typer av vatten, U kan man radikalt öka chansen till hugg.

Uppehållande strömsträckor 79 Å Boken lär digÅsandslända att läsa öringvatten, för att Uppehållsplatser 40, 79, 95, 107, 129, 138, 144 131 bli Uppehållsvatten 57, 82, 85, 87, en bättre fiskare. Åsländor 14 92, 98f, 128, 135, 168, 176 Utlopp 22, 39, 61, 99ff, 156ff, 169f, 186 Öringen Utter 10, 40f, 74, 162

Ö försöker hela tiden tillgodose Öringrevir 31, 41 så många av Öringstim sina behov som möjligt – 5, 11, 17, 24, 121, 135, 136 lä i strömmen, skydd39 från rovdjur och V Öringyngel Vadarstav 72, 85, 137, 139 rovfåglar, rätt temperatur Örn 8 och syrehalt och Vattenfall 20, 23f, 57, 103, tillgång till föda. Här får du lära dig hur 106ff, 154, 156, 161, 167, 169 öringen beter sig i olika typer av vatten.

Vattenfallspool 107 Vattengråsuggor 39, 76, 126, 177f, 185 Vatteninsekter 5, 11, 14, 21ff Boken 38, 43ff, 52,är skriven för flugfiskare men 60, 69, 75, 79, 91f, 98, 101f, 108, 111, 114, öringen uppträder självklart likadant 118ff, 130, 136, 142ff, 151, 155fff, 174, 185 oavsett vilken fiskemetod man föredrar Vattenkemin 28 så även spinnfiskare har intressant Vattennivån 158, 162f Vattentyp 21 information att hämta i den här boken.

Weat-head-lina 172 Vegetation 25f, 33, 36ff, 55, 72, 75f, Dave Hughes är en mycket omtyckt 79, 120ff, 143f, 149, 161f, 174, 182ff flugfiske­ författare som skrivit fler än Woolly Bugger 39, 97, 107, 116, 118, 159f, 186 20 böcker och han skriver regelbundet Vårflod 26, 76, 121, 181 för många av de stora internationella Våtfluga 4, 14, 37, 47ff, 55,f, 63ff, 69, 75, flugfiskemagasinen.

79, 81, 87f, 92, 98, 107, 112, 114, 118, 132, 140, 150, 152, 158ff, 178, 180, 187f Våtflugekast 4, 188 Växtbäddar 7, 12, 16, 23, 26, 39, 72, 120ff, 177f ISBN 978-91-7586-640-6

BOKFÖRLAGET

SETTERN

9 789175 866406