Copyright © Susanne Ahlenius 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-076-8 Tryckt hos ScandBook, Litauen 2018
Kapitel 1
M
aria kunde inte förstå vad det vad med Erik nu för tiden. Och ju mer hon tänkte på det, desto mer irriterad blev hon när hon gick med raska steg mot kontoret på Söder Mälarstrand. Egentligen hade hon inte tid att tänka på personliga problem, men ibland gick det inte att bara slå ifrån sig. Det var inget hon kunde göra någonting åt. Parterapin hade inte gett något, utan han hade suttit där och sett ut som en fågelholk, inte sagt ett skit. Jo, förresten, han hade anklagat henne för att dra ner honom. Få honom att få dåligt självförtroende. Inget han gjorde var tillräckligt bra i hennes ögon. Hon fann inga ord och just då var det skönt att de bodde i en stor lägenhet så att hon slapp se hans sorgliga uppsyn. Det var igår kväll. Nu var hon på väg till jobbet på sitt eget företag Feel Free Agency. Hon var nerlusad med jobb och ovanpå det skulle hon planera en releasefest för en av deras största klienter, författaren Sanna Ström. Nåväl, det hade hon gjort många gånger förut, hon kunde det på sina fem fingrar. Men, och det var ett stort men, hon hade inte bokat någon festlokal ännu. Och eftersom hon inte hade någon lokal kunde hon inte skicka ut någon inbjudan, men den här festen ville hon inte låta någon av de andra agen7
terna ta hand om. Den skulle bli perfekt och då fick hon göra jobbet själv. Det hade Maria fått lära sig den hårda vägen uppför karriärstegen inom bokbranschen. Väl inne på kontoret slängde hon väskan på den lilla soffan som stod i hennes rum. Hon satte sig i den vita kontorsstolen och pustade ut. Äntligen var hon i en miljö hon älskade. På skrivbordet stod hennes älskling, senaste Macdatorn som hon gått och trånat efter. Det var det enda i rummet som var toppmodernt. Resten av inredningen var i viktoriansk stil, med en färgpalett i sobra vita och rosa färger. Det här var hennes tillflyktsort och härifrån styrde hon uppdragen med järnhand. Det knackade på dörren. ”Kom in.” Hon tittade upp, det var en av assistenterna som kom in med hennes cappuccino. ”Ställ den där.” Hon pekade på bordet vid soffan och sedan försvann tjejen som hon aldrig lärt sig namnet på. När hon läste sina mejl såg hon ett från Johan Stjierna, barndomskompis och en av hennes bästa vänner. Hon skrattade när hon såg vad han skrev. Har du inte skilt dig från torrisen än? Du kan väl äta lunch med mig idag? Uttråkad! En snabb koll i kalendern, inga problem. Han fick välja ställe om han kom och hämtade henne. När hon tittade på klockan insåg hon att hon var tvungen att sätta fart med övriga sysslor. Hon hade tre timmar på sig att jobba undan. Hon reste på sig, satte sig tillrätta i soffan och drack sin cappuccino samtidigt som hon tittade igenom dagens post. Det kanske skulle bli en bra dag idag i alla fall. Erik hade hon redan glömt bort, där hon satt 8
och längtade efter lunchen med Johan. Ett vänligt ansikte var mer än välkommet och när hon tänkte efter hade hon saknat honom. Prick klockan tolv klev Johan in genom dörren, och som vanligt såg han ut som om han vunnit på lotto. Under alla år Maria hade känt honom hade han alltid tagit emot livet med öppna armar. Han var en sådan person som aldrig såg tillbaka. Alltid full fart framåt. Det var nog det som gjorde honom till en av världens mest framgångsrika musikproducenter. Hans hobby hade gett honom ett imperium som gjorde de flesta gröna av avund, men det hade aldrig stigit honom åt huvudet. För henne var han spelevinken Johan, den mest generösa och godhjärtade människa hon kände. Han var också den som alltid tog ner henne på planeten Jorden när han tyckte att hon blev för uppblåst. Hon skulle nog vilja påstå att han var den enda människan som verkligen kände henne. ”Akta dig för valkar på de där frökenfingrarna, Mia.” Hon log åt smeknamnet. Han var den enda som kallade henne det, ett namn han gett henne redan när de var sju. ”Lika lustig som vanligt.” De kramade varandra en lång stund och hon kunde känna hans vältränade kropp mot sin. ”Sniffar du på mitt hår?” Hon skrattade åt hans min när de släppte varandra. ”Du måste ta en långlunch. Vi ska åka ut till Värmdö.” Han höll upp dörren medan hon tog på sig jackan. ”Äntligen, som jag har väntat på den inbjudan. Är huset klart?” För två år sedan hade Johan köpt en tomt på Värmdö 9
där han skulle bygga ett hus, men mer än så hade han inte berättat. Om hon kände Johan rätt var det inget vanligt hus de nu skulle åka och titta på. De lämnade kontoret följda av blickar från många av hennes kvinnliga kollegor. Gudarna skulle veta att det inte var för hennes skull de glodde. Johan var som en magnet och vart han än gick skapade han små klungor av kvinnor som inte kunde slita sig från honom. För många herrans år sedan hade hon varit förälskad i honom. Hennes mycket hemliga förälskelse. Hon skyllde på de många hormoner som passerade genom kroppen mellan åren arton och tjugofem. Gudskelov hade hormonerna avtagit och Johan och hon kunde vara det de skulle vara: väldigt goda vänner. Under bilturen avhandlade de allt som hänt sedan de sågs sist. Maria hade sällan något spektakulärt att berätta, men när Johan berättade om sitt liv skrattade hon åt hans intensiva arbetsschema och alla galna händelser. Det var tydligen svårt att tygla megakändisar som hade ett allt för stort ego. ”Det är skönt att se dig igen, Mia. Jag har saknat dig”, sa han med allvarlig röst. Hon tittade på honom under lugg och log. ”Detsamma”, sa hon snabbt. ”Men hur kan du säga att du är uttråkad med det livet du lever?” undrade hon samtidigt som hon tänkte på sitt eget, mycket trista, liv. ”Har det hänt något? Du ser så allvarlig ut.” Hon kunde inte dra sig till minnes att hon sett honom så sammanbiten förut. ”Jag har jobbat för mycket. Inget du ska oroa dig för, Miss Arbetsnarkoman 2016.” På vägen plockade de upp sushi. 10
Johan svängde in på en liten skogsväg och efter tio minuter parkerade han framför det vackraste hus Maria någonsin sett. ”Behöver jag fråga?” sa hon. Han skrattade åt hennes förvånade blick och log som en stolt tupp när de steg ur bilen och tittade upp mot huset. ”Det måste ha kostat en förmögenhet.” Hon visste inte var hon skulle börja. Huset var enormt. Det såg inte ut att finnas en rät linje, utan det böljade vackert och följde den intilliggande skogen som en smekning. Allt var i vit puts. Taket var svart och i fasaden fanns det enorma glaspartier. Den pampiga entrén inramades av två grekiska kolonner. Johan öppnade dörren och hon klev in i ett hav av ljus. Det mörka skeppsgolvet var det första hon såg och det harmoniserade med skärgården utanför. De välvda vitmålade väggarna och den enorma takhöjden fick henne nästan att vrida nacken ur led. Köket, vilket kök. Vita köksluckor, och svarta granitbänkar med de absolut senaste vitvarorna och hushållsmaskinerna. Det såg ut som ett kök taget ur den mest exklusiva katalog man kan tänka sig. Johan gick fram till den öppna spisen, som omgavs av mörka skifferplattor, och slängde in några vedklabbar. Efter någon minut knastrade det härligt, och hon fann inga ord för hur vackert det var. Han drog med henne ut på en enorm terrass som blickade ut över det mörkblå vattnet. När hon hade stått på framsidan kunde man inte se berget som huset stod på, men det blev mer påtagligt nu när vattnet glittrade långt nedanför hennes fötter. 11
”Tycker du om det?” Hon kunde höra den barnsligt förtjusta tonen i hans röst. Hon log stort mot honom. ”Jag älskar det!” När hon såg något så här överdådigt förstod hon skillnaden mellan dem. ”Vad tänker du på?” Det var inte mycket som undgick honom, men även om hon kunde be honom om vad som helst tvekade hon nu. Men tanken ville inte försvinna, för det hade varit väldigt häftigt att ha Sanna Ströms releasefest i det här huset. Hon kunde se scenariot framför sig, med serveringspersonal, champagne i överflöd och lyxiga snittar. Nu var det april och våren stod för dörren, men hon föreställde sig huset i sommarens prakt. Maria log åt tanken, men insåg det omöjliga i det. Huset var nytt och antalet människor skulle kanske inte få plats. Listan hon hade börjat jobba på under förmiddagen hade växt till sig ordentligt. ”Säg vad det är.” Johan ställde sig precis bredvid henne där hon stod vid glasräcket och tittade ut över vattnet. Hon vände sig mot honom. Konstigt hur vissa män bara blir snyggare och snyggare ju äldre de blir, tänkte hon och log mot honom. ”Du får säga till om jag är ute och cyklar, okej?” Han nickade till svar. ”Jag håller på och planerar årets releasefest.” Han sa inget, utan stod väldigt nära henne. Hon kände hans kroppsvärme stråla mot henne. ”Skulle jag kunna få låna huset den fjärde juli?” Han tittade på henne med road blick. 12
”Men bara om det är okej för dig. Jag lovar att vara försiktig.” Han kastade huvudet tillbaka och skrattade. Rösten fortplantade sig genom skogen, och det lät nästan lite kusligt. ”Min underbara Mia, du behöver inte låna huset. Det är ditt.”
13
Kapitel 2
V
ad rolig du är.” Hon gick in i vardagsrummet. ”Du tror att jag skämtar?” sa han allvarligt. ”Nej, jag tror på fullaste allvar att du ger mig ett hus för vem vet hur många miljoner.” Hon slog sig ner i soffan bredvid den öppna spisen. De lever verkligen annorlunda liv. Medan hon kämpar med att få ihop ekonomin, åker Johan jorden runt i ett privatplan. Själv måste hon flyga Ryanair. Återigen blev deras olikheter tydliga. ”Jag skämtar inte”, sa han. Maria tittade upp på honom där han stod lätt böjd över henne. ”Har du slagit dig hårt i huvudet? Okej, gör mig till viljes här en stund och svara på en fråga.” Nu var han tyst och nickade bara åt henne. ”Ponera att det här inte är ett dåligt skämt, varför vill du ge mig det här huset?” Hon reste sig och nu stod de några centimeter ifrån varandra. ”Är inte det uppenbart?” Han tittade på henne med en blick som hon bara sett hos förälskade män. Hon tänkte att hon inte kunde bli mer förvirrad, men så kände hon hans händer runt sitt ansikte. I nästa sekund täckte han hennes läppar med sina, hungriga och krävande. Han tryckte henne intill sig. 14
Utan att veta hur letade sig hennes händer upp och runt hans nacke. Fram till nu hade hon inte besvarat kyssen. Men hon kunde inte stå emot hans trevande händer, som letat sig ner till hennes midja. Doften och känslan av att känna en man ta på henne. Många tankar rusade och någon form av rationalitet ville göra sig hörd i hennes allt mer omtöcknade hjärna. Det här är fel. Vi är bara vänner. Jag vill inte att det ska förstöras. Men det gick inget vidare. Johan var överallt och hon höll nästan på att bokstavligen drunkna i hans armar. Maria visste inte vad hon skulle tro eller göra, och hon tackade Gud för att Johan inte kunde höra hennes tankar eller hjärta. Han kysste hennes hals och gick vidare ner mot nyckelbenen med fjäderlätta läppar. ”Johan, vad ...” Mer än så hann hon inte säga. ”Förlåt.” Han såg ut som en liten hundvalp när han slet sig från hennes hud. ”Jag förstår inte. Är det något som har ändrats mellan oss, som jag har missat?” Hon såg hur han hajade till. Var fanns den självsäkra killen som var större än livet? Känslan av hans mjuka läppar kittlade fortfarande hennes. Det här fick inte hända, det skulle förstöra allt mellan dem. Inte för att hon inte hade drömt om det tidigare, men deras vänskap var viktigare. Det skulle aldrig fungera. Lika barn leka bäst. Och de var så olika varandra. ”Förlåt. Jag vet inte vad som for i mig.” Det såg ut som om han försökte sig på ett leende, men det blev till en grimas istället. 15
”Snälla, kan du förlåta mig?” Hon nickade. ”Skyll på tillfällig sinnesförvirring”, sa hon. Vad annars skulle hon säga, hon kunde inte förlora hans vänskap. Han betydde allt för henne. ”Ska vi käka?” Han gick ut i köket och plockade fram glas, tallrikar och två flaskor mineralvatten för att sedan gå ut till bilen. Det gav henne några minuter att hämta andan. Hon satte sig på stolen vid bardisken, som skapade en vacker övergång mellan kök och vardagsrum. Nu behövde hon något starkare än bara mineralvatten. Efter någon minut kom han tillbaka. Hon kunde inte se hans ögon, för han tittade ner i det vackra skeppsgolvet. ”Sushi.” Johan visade upp en påse som han ställde ner på granitbänken. Det var uppenbart att han försökte visa upp ett glatt ansikte, men han kunde inte lura henne. ”Jag är utsvulten. Finns det misosoppa?” sa hon. Vips hade han plockat fram två plastbägare med den grumliga, men ack så goda soppan. Han ställde in dem i mikron. De vita köksskåpen var en fin kontrast mot de mörka bänkarna av granit, och den rostfria fläkten över köksön såg ut att sväva fritt. Johan satte sig bredvid, gav den ena lådan till henne och öppnade sin egen. När hon hade blandat soja med wasabi kunde hon hugga in. De åt under tystnad, vilket aldrig hänt under alla år de känt varandra. Maria försökte att inte tänka på vad som hänt utan sneglade på honom, men han stirrade rakt fram. ”Är du inte hungrig?” Hon ställde ner misosoppan. ”Snälla, prata med mig.” 16
Det här var något som måste redas ut och det nu. ”Okej, då pratar jag.” Hon reste sig och ställde sig på andra sidan bardisken. Först då tittade han på henne, och blicken han gav henne vred om hennes hjärta. Hur kunde det bli så fel mellan dem? ”Nu måste vi reda ut det här.” Men hon fick inget svar. Hade han hamnat i koma? Hon sträckte fram händerna, men han drog sig undan. ”Om du inte pratar med mig åker jag hem.” Då tittade han på henne. ”Du har ingen bil.” ”Du kanske kan ge mig en bil istället för huset.” Han log, och hon fortsatte. ”Du är min bästa vän.” Hon försökte komma på vad hon skulle säga, men det var inte lätt för hon visste inte själv vad hon kände. En sak visste hon i alla fall, hon kunde inte ta emot huset. ”Jag är smickrad över att du vill ge mig huset, men hur tänkte du?” Han följde henne med blicken hela tiden. ”Du om någon borde förstå att jag inte skulle ta emot det här.” Hon lyfte upp händerna i luften. ”Ett hus, Johan, varför?” Om han var kär i henne vore det normala att uppvakta henne med en middag, några blommor och en chokladask. Men ett hus! För att inte tala om att hon redan var i ett förhållande. Alla tankar som malde i huvudet gjorde henne trött och hon gick och satte sig i soffan, där hon tittade in i den vackra elden. Hon drog av sig stövlarna och kröp upp i soffan. ”Du vill veta varför, då ska jag berätta det.” Han stod plötsligt bakom henne. Hon släppte inte elden med blicken, men varje fiber i kroppen stelnade. 17
I ögonvrån såg hon hur han satte sig längst bort i soffan. Ville hon höra det här? Tänk om det han skulle berätta förstörde deras vänskap. Hur skulle hon hantera det? En tung huvudvärk började ge sig tillkänna. ”Jag ber om ursäkt för mitt beteende och skyller, som du sa, på tillfällig sinnesförvirring.” Maria hade inte märkt att hon hållit andan, men nu kunde hon känna en längtan efter luft. Hon drog ett djupt andetag. ”Jag misstog mig. Jag ber om ursäkt för det, jag trodde att du skulle bli glad.” Då vände hon sig om och granskade hans ansikte. ”Och kyssen?” ”Tyvärr gick det lite för långt, det ska inte hända igen. Jag lovar.” Han log mot henne. Hon hade aldrig kunnat motstå hans charm. ”Och självklart får du låna huset till din releasefest. Men på ett villkor.” Hon tittade misstänksamt på honom. ”Att jag får en inbjudan.” Maria kunde andas ut. Allt var som vanligt igen. Hon hade fått tillbaka sin vän.
18
Kapitel 3
B
akom skrivbordet fick Maria ingen ro och telefonen ringde stup i ett. Var det ingen som kunde svara? Hon tittade ilsket på telefonen, reste på sig och öppnade fönstret. Hon behövde luft. Mobilen ringde, hon tittade snabbt på displayen. Erik. Ett samtal hon inte ville ta. Hon tryckte bort honom, och började vanka av och an. Var han tvungen att kläcka ur sig att han skulle ge henne huset? Och kyssen? Hon drog fingertopparna över läpparna. Han var precis som hon hade föreställt sig, till och med bättre. Ivrig, passionerad och öm. Till en början hade hon mest blivit chockad och försökt stå emot, men han hade överrumplat henne. Aldrig hade hon kunnat ana hur han kände. Det var hon som varit kär i honom. I smyg. Han hade aldrig visat något intresse och hon hade blivit tvungen att inse att det aldrig kunde bli de två. Tills nu. Återigen ringde mobilen. Johan. Hon tuggade nervöst på en blyertspenna. Hon svarade. ”Hej.” 19
”Hej.” En lång tystnad. ”Jag vill inte förlora dig.” Maria bet ihop käkarna hårt. Han lät ledsen. ”Har du tänkt igenom det här eller är du bara uttråkad?” Det sista ville hon egentligen inte säga, men hon kunde inte låta bli. Hon måste få veta. Johan var van vid att alltid ha vackra kvinnor vid sin sida, men de var en lek. Ett tidsfördriv. Det var en av anledningarna till att det aldrig skulle kunna bli något mellan dem. Det enda han tog seriöst var sitt jobb. Maria hade valt att hellre ha honom som vän än att förlora honom, men hon älskade honom. Det förstod hon nu, när hon hörde honom andas på andra sidan luren. Allt det som hon trodde var dött hade han nu väckt med en enda kyss. ”Vad gör du?” Pennan låg nu i två bitar på golvet. Hon hade inte märkt att hon brutit av den. Snabbt tog hon en klunk vatten som hon spottade ut i papperskorgen. Ett par träflisor åkte med. ”Jag bet sönder en penna.” ”Någon är frustrerad, hör jag.” Han skrattade. Maria himlade med ögonen och försökte le. ”Inte alls. Mycket att göra och du stör mig.” Hon plockade upp de två pennbitarna från den antika mattan och slängde i papperskorgen. ”Vad gör du i helgen?” Maria bet sig i läppen. ”Erik ska åka på konferens. Jag tänkte ta itu med några surdegar. Varför undrar du?” ”Jag behöver hjälp att inreda huset. Det skulle behöva en kvinnas touch, om du förstår.” 20
”Du måste ha en hel armé som kan hjälpa dig. Jag har inte tid.” ”Snälla, du kan ta med dig datorn. Det finns fem sovrum och du får välja vilket du vill, och vi ska shoppa. Din favoritsyssla.” Hans skratt hade alltid fått henne på bra humör. Till och med de gånger hon allra helst velat slå till honom. ”Har du internet?” ”Vad tror du om mig, skulle jag klara ens en timme utan att vara uppkopplad?” Skit också. Hon hade slut på ursäkter. ”Då hämtar jag dig på fredag, klockan tre. Utanför kontoret.” Maria hade börjat vanka av och an i rummet igen. Han hade ju sagt att han inte ville förlora henne. ”Okej, vi ses då”, sa hon. När de lagt på satte hon sig i stolen och tittade ut över vattnet. Undrar hur djupt det är? Och med ens insåg att hon själv knappt bottnade. Johan och hon i det vackra huset. Ingen som störde. Fantasier om än det ena och än det andra fick nu fritt spelrum. Hon satte fingerspetsarna mot läpparna och drömde sig bort.
21