SUSANNA ALAKOSKI EVA BORGSTRÖM ERNST BRUNNER CLARENCE CRAFOORD JOHAN CULLBERG LENA EINHORN, RED DAVID GEDIN ULRIKA KNUTSON LISBETH LARSSON
OM STRINDBERG REBECKA LENNARTSSON ANN-SOFIE LÖNNGREN EIVOR MARTINUS BJÖRN MEIDAL JAN MYRDAL BJÖRN RANELID LUDVIG RASMUSSON NATHAN SHACHAR NINA SOLOMIN GÖRAN SÖDERSTRÖM EBBA WITT-BRATTSTRÖM LEIF ZERN
SUSANNA ALAKOSKI EVA BORGSTRÖM ERNST BRUNNER CLARENCE CRAFOORD JOHAN CULLBERG LENA EINHORN, RED. DAVID GEDIN ULRIKA KNUTSON
OM STRINDBERG LISBETH LARSSON
REBECKA LENNARTSSON ANN-SOFIE LÖNNGREN
EIVOR MARTINUS BJÖRN MEIDAL
JAN MYRDAL
BJÖRN RANELID LUDVIG RASMUSSON NATHAN SHACHAR NINA SOLOMIN GÖRAN SÖDERSTRÖM EBBA WITT-BRATTSTRÖM LEIF ZERN FORM: PÄR WICKHOLM
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Respektive författare och Norstedts, Stockholm Redaktör: Lena Einhorn Formgivning: Pär Wickholm Originalproduktion och layout: Pär Wickholm och Åsa Plahn Omslagsfoto: Aron Jonasson, Göteborg, 1890. Kungl. biblioteket Förlaget har tyvärr inte lyckats nå upphovsrättsinnehavarna till alla bilder, men vi är givetvis beredda att i förekommande fall ersätta upphovsmännen enligt branschens standardtariff. Tryckt i Italien 2010 Prepress: Fälth & Hässler ISBN 978-91-1-302260-4
10 MITT MÖTE MED AUGUST LENA EINHORN 16
BARNDOM 18 EN BARNDOM I RIKEDOM OCH ARMOD CLARENCE CRAFOORD 36 DEN ÄLSKADE SKÄRGÅRDEN LUDVIG RASMUSSON
100
STRID OCH LANDSFLYKT 102 ”JAG ANSES VARA JUDHATARE” NINA SOLOMIN 110 MED FAMILJEN I EXIL EIVOR MARTINUS 128 ”JAG HATAR HENNE EFTERSOM JAG ÄLSKAR HENNE” — EN DÅRES FÖRSVARSTAL EVA BORGSTRÖM
50
STUDENTÅR OCH LIVSVAL 52 BLYKAMMAREN ERNST BRUNNER 64
GENOMBROTT I ARBETE OCH KÄRLEK 66 ”MITT LIVS GODA TID” — MÖTET MED SIRI VON ESSEN EIVOR MARTINUS 86 ATT ISCENSÄTTA SIG SJÄLV — STRINDBERG SOM SJÄLVBIOGRAF OCH SJÄLVANALYTIKER DAVID GEDIN
140 KÄRLEK SOM ÖDE, VÄNSKAP SOM KONST — STRINDBERG OCH HEIDENSTAM NATHAN SHACHAR 158 STRINDBERGS EROTISKA TRIANGLAR — OM ATT SE DET VI INTE FÖRVÄNTAS SE ANN-SOFIE LÖNNGREN 166
GIFTASPROCESSEN 168 ÄMNE: GIFTAS JAN MYRDAL 178 MÄNNISKOÄTAREN LISBETH LARSSON
192
ETT NYTT BLAD 194 ”TJUGOTRE ÅR, SKÖN, OCH NÅGOT FÖR INTELLIGENT” — FRIDA UHL, OCH TIDEN I BERLIN BJÖRN MEIDAL 216 AUGUST I PARIS LUDVIG RASMUSSON
294 ETT NYTT SÄTT ATT FÅNGA VERKLIGHETEN — STRINDBERG SOM BILDKONSTNÄR GÖRAN SÖDERSTRÖM 314 ALBERT OCH DE ANDRA ... — STRINDBERGS RELATION TILL SINA FÖRLÄGGARE DAVID GEDIN 330
224 INFERNO, OCH AUGUST STRINDBERGS STORA LIVSKRIS JOHAN CULLBERG
DE SISTA ÅREN 332 DEN GAMLE I TORNET ULRIKA KNUTSON
240
HEMKOMST 242 FLANERANDETS KONST — STOCKHOLM VID STRINDBERGS ÅTERKOMST REBECKA LENNARTSSON 256 ”HVARFÖR VILLE DU ICKE VARA DEN JAG DIKTADE DIG TILL?” — ÄKTENSKAPET MED HARRIET BOSSE BJÖRN MEIDAL 282 KÖNSKAMPENS STORE DIKTARE EBBA WITT-BRATTSTRÖM
350 MITT NAMN SKALL VARA AUGUST STRINDBERG TIDEN UT BJÖRN RANELID 358 STRINDBERG MED FÖRHINDER SUSANNA ALAKOSKI 364 VAMPYREN ERBJUDER SIN TJENST LEIF ZERN
371 FOTNOTER OCH LITTERATUR
380 PERSONREGISTER
BAKGRUND: STUREPLAN 1906. FÖLJANDE UPPSLAG: NORRBRO, CA 1860. C. J. BILLMARK • KUNGL. BIBLIOTEKET.
6
7
8
9
Mitt möte med August LENA EINHORN
T
ill skillnad från de flesta författare som bidragit till denna bok påbörjade jag min relation med August Strindberg ganska sent, så sent som 2006. Jag hade fått en förfrågan från SVT om jag ville göra en dokumentär om honom, och accepterade, med ett småleende. För mig var August Strindberg i första hand en sekelskiftesförfattare med ett stort ego och en oförmåga att bestämma sig för om han älskade eller hatade kvinnor (eller, snarare, med en oförmåga att låta bli att hata de kvinnor han älskade). Och eftersom komplexa människor roade mig tackade jag omedelbart ja. Jag började med att läsa Olof Lagercrantz stora biografi över Strindberg, och minns att jag vid det följande mötet med mina uppdragsgivare utbrast: ”Men han är ju inte klok! Han har ju inga försonande drag!” De skrattade faktiskt, och tyckte att min reaktion var ganska rolig. Det bäddade ju trots allt för bra teve! Men så började jag läsa Strindberg. Och läsa lite mer Strindberg. Och så bara ytterligare någon bok av Strindberg. Och så bara de fem främsta pjäserna. Och så bara dikterna. Och så bara … Jag satt i månad efter månad och bara läste. Jag försökte hela tiden säga att – ”nej nu måste jag börja göra programmet”. Men det gick inte. August Strindberg tog aldrig slut! Nej, karln var inte klok, men som han kunde beskriva det! Och som han kunde beskriva allt annat inom sig och omkring sig. Jag minns hur jag någon gång under försommaren öppnade dörrarna till min balkong, satte på Schumanns pianokvartett, och började läsa En dåres försvarstal. Jag låg på bänken därute och upplevde hur jag bara flöt iväg till 1870talets Stockholm, och livet, och människorna, och kärleken. Det var en så njut-
FÖREGÅENDE UPPSLAG: AUGUST STRINDBERG, SJÄLVPORTRÄTT, 1886 • KUNGL. BIBLIOTEKET.
10
ningsfylld upplevelse (en som jag nog endast kan jämföra med hur jag vid fjorton års ålder sträckläste Borta med vinden), åtminstone den första halvan, innan han blir så paranoid på Siri att det bara blir för tokigt. Och ändå var ju Strindberg förstås lika tokig när han skrev den där första halvan! Men han kunde förpassa sig själv tillbaka till ett tidigare sinnestillstånd, och skildra detta, precis på det sätt han kände då. Och så modernt han gjorde det! Vad var det egentligen som gjorde att August Strindberg kändes så nutida? Var han helt enkelt bara en föregångare? Kanske – men det var knappast hela förklaringen. En viktigare anledning, gissar jag, är att Strindberg alltid använde sin inre kompass när han skapade (speciellt när han skrev uttalat självbiografiskt). För en författare fyller ju skrivprocessen nästan alltid en terapeutisk funktion. Men i Strindbergs fall var den livräddande. Och endast det som kunde få honom att tömma sitt inre, bringa reda i det genom att formulera det på papper, skapa ordning i sitt eget kaos, kunde fylla denna oumbärliga terapeutiska funktion. Jag gissar (och jag vet att inte alla håller med mig), att utan sitt skrivande (och för all del sitt målande och experimenterande) så hade August Strindberg tillbringat större delen av sitt liv på sinnessjukhus. Han var som självterapeut suverän. Men eftersom skrivandet, och målandet, för honom fyllde denna livräddande funktion så var det fundamentalt genuint. Och därmed i ovanligt liten grad bundet av dåtidens normer. Det är kanske detta vi kallar ”modernt”. August Strindberg gurglade upp precis det som fanns inom honom. Som han skriver om sig själv, i tredje person, till vännen Ola Hansson: ”Om sitt författeri och dess mål vet han ingenting ty hans dikt växer fritt i hans huvud som druvor eller mögel.” (1 oktober 1890). Men så vackert det växer! Och så tillgängligt han beskriver det! Det var med allt större ögon jag läste skildringarna av hans älskog med hustrun, om hans misstankar att hon var lesbisk, om hans föreställningar om kvinnligt och manligt – helt utan filter. Och om han inte hade satt namn på allt och uttalat allt, så skulle både Siri von Essens och Frida Uhls liv ha sjunkit in i den historiska likformighetens glömska. Som det är, har de i högsta grad blivit människor av kött och blod, från en annan tid. För det var ju inte bara i sina skildringar av det intima Strindberg var modern, utan även i sitt sätt att beskriva miljöer, samtal och mänskliga beteenden. Att jag njöt så hejdlöst av att läsa En dåres försvarstal – och jag håller med Jan Myrdal om att denna bok känns betydligt modernare än Giftas-novellerna – berodde nog inte minst på att jag (som älskar historia) plötsligt befann mig på en ångslup mellan Stockholm och Södertälje, anno 1875. Upphörde jag därför att tycka att Strindberg var knäpp? Nej, det gjorde jag inte. Jag tyckte fortfarande att mannen var ganska förryckt. Men jag har aldrig upplevt en självbiografisk beskrivning av narcissism, eller paranoia, eller kvinnohat, som är så detaljerad, precis, ofiltrerad och exakt – patognomon, som man säger på medicinspråk. Andra halvan av mitt exemplar av En dåres försvarstal är så
11
MITT MÖTE MED AUGUST | LENA EINHORN
fullsmockat med utropstecken och understrykningar att det är löjligt. Tyder dessa exakta gestaltningar på strindbergsk självinsikt? Det tror jag faktiskt inte, åtminstone inte i flertalet fall, för då hade han inte skrivit dem. Det var ju trots allt fråga om ett försvarstal – och detta från en man som var omvittnat ömtålig för varje antydan till kränkning, eller hot om underläge! Vad jag tror man ser är, än en gång, Strindbergs ofiltrerade – ibland omedvetet ofiltrerade – och genialiskt formulerade ”druvor och mögel”, hans själstillstånd. August Strindberg är en grotta som man bara vill gå djupare och djupare in i. Hans texter inbjuder till det. Fast kanske ville han också leda oss andra in i denna grotta, sitt liv, förmodligen ville han finna gemenskap i denna upplevelse. Och säkert har David Gedin rätt, när han i sitt kapitel om ”Strindberg som självbiograf och självanalytiker” med hänvisning till ett först senare publicerat förord till Tjänstekvinnans son, skriver att Strindberg, liksom Zola, ville göra litteraturen till vetenskapen om människan. ”Och eftersom man bara har förstahandskunskap om en människa – sig själv – är det sig själv man ska lägga upp på dissektionsbordet.” Skrivandet fyllde förstås även andra funktioner än självrensning för Strindberg. Ibland var det en källa till intensiv njutning. Och den högsta njutningen stod nog att finna när han med sin vassa penna kunde utkräva hämnd, riktigt blodig hämnd – något som framgår gång på gång, både i Strindbergs prosa och dramer, såväl som i breven. I ett tidigt brev till Siri von Essen ger han henne råd om hur hon ska bli en bra författare (hon som alltid velat men nekats möjligheten att bli skådespelare): Gå först igenom i minnet allt vad ni upplevde under den där perioden av ert liv – innan Ni sätter Er att skriva. I början tycker Ni att det icke är något intressant – men så kommer ni till en punkt – bloden stiger Er åt huvet – tänk på en oförrätt – bli ond – ta med Er era skådespelarefunderingar inom klostermurarne – låt abbedissan eller vad hon heter överraska Er spelande en roll – rasa över att man skickat Er dit för att döda Er vackraste dröm – låt en ung herre som tror sig äga all världens erfarenhet säga Er att det är griller och slå honom till marken med Er varma övertygelse – Observera att ni har frihet att narras – på Er själv, på alla! Ta fram osynliga fiender, dikta motståndare – omvänd en narr som vill påstå att det är lika bra att vara författare som skådespelare – säg vad ni vill – var ”galen” – det är icke alla som kunna vara det och det är icke många som våga det av dem som äro nog lyckliga att kunna vara det! (27 juni 1875) Ibland väcker publiceringen av dessa hämndepos hos Strindberg vissa samvetsbetänkligheter, något som framgår till exempel av följande brev till Albert Bonnier inför publiceringen av Tjänstekvinnans son: Vad min bok beträffar finner jag den grym att läsa, men synpunkterna äro moderna, och den kommer att skära djupt i dököttet! Men mina arma släktingar!!! Det är ju gräsligt! Om de kunde låta bli att läsa det ändå! (22 maj 1886) Tjänstekvinnans son var ju heller knappast skriven primärt i vedergällningssyfte.
12
Men när det gäller andra verk är glädjen över att hämnas ganska ogrumlad: Som titeln anger äro levande personer föremål för undersökningen. Att några stryka med är ju vanligt vid vivisektioner då man lägger an fistelgångar ända in i småtarmarne. Det är ju tidens anda att skriva om levande och ej om döda; och jag har själv varit föremål för en hel litteratur. (brev till Isidor Bonnier om Vivisektioner, 25 april 1887) Strindberg såg alltså pennan inte bara som en helare av sitt inre kaos, utan också som ett vapen, det svärd med vilket han med stor precision skulle hugga mot sina fiender. Och sådana hade han många, enligt egen uppfattning. Problemet var bara att för att bli Strindbergs fiende, så räckte det att man försatte honom i tacksamhetsskuld, eller att man blev lika framgångsrik som han, eller att man blev ett alltför stort och viktigt kärleksobjekt. Hans ego var skört, och varje antydan om att han riskerade att falla ner från den oundgängliga piedestalen – varje situation som kunde tänkas försätta honom i underläge – framkallade hos honom ett omedelbart behov av att förinta ”den skyldige”. I det ljuset, tror jag, får man se både hans kvinnohat, hans judehat och hans bestraffande av sina välgörare (ämnen som tas upp av flera av kapitelförfattarna i denna bok, bland andra Nina Solomin, Lisbeth Larsson, Johan Cullberg och Eva Borgström). Larsson och Cullberg beskriver i sina kapitel, och från helt olika håll, hur Strindberg medelst skrivandet bearbetar sig själv och relationen till sina medmänniskor. Larsson för fram den allt vanligare uppfattningen inom Strindbergsforskningen att karaktärerna i Strindbergs författarskap – även de mest groteska karikatyrerna – ofta bär starka drag av honom själv. ”Hans författarskap återger inte en yttre verklighet utan en inre som samtidigt skapar en yttre.” Om man väljer att använda psykologiska termer skulle man väl tala om projicering. Som Cullberg skriver i sin bok Skaparkriser: [Strindbergs förhållningssätt] utmärks av att förnekade självbilder och hatiska impulser projiceras utåt på andra. Tendensen till detta kan kallas för ett narcissistiskt-paranoiskt karaktärsdrag. Då den grandiosa bilden inte kan upprätthållas ses hotet som kommande utifrån genom ondsinta vedersakare. (s. 117) Så gullig var han ju knappast, August Strindberg, åtminstone inte tillförlitligt gullig. Behövdes en kamrat att ha vid sin sida när det ven kring öronen (och inte endast när man skulle ha roligt över ölglasen en kväll) så skulle man nog välja någon annan. Och ändå, som Ebba Witt-Brattström skriver, ”i Strindbergs rika författarskap finns det dylika ögonblick av självinsikt som gör att också en feminist förlåter honom”. Jag vet, som sagt, inte om det är självinsikten som gör att jag förlåter honom, men något är det. Generositeten med vilken han delar med sig av sitt liv kanske? Eller de där stunderna av oemotståndlig charm? Eller att han tar en med på en så fantastisk resa. Fast alla förlåter honom förstås inte. Han retar ju fortfarande. Och framför allt väcker han debatt. Det är märkligt hur Strindberg faktiskt ännu – ett sekel efter sin död – kan fungera som en sådan åskledare. Hur Evert Sprinchorn år 1982 lägger ner stor möda på att visa att Strindberg aldrig var psykotisk, utan medvetet
13
MITT MÖTE MED AUGUST | LENA EINHORN
suggererade sig själv som en kreativitetsskapande åtgärd – och Johan Cullberg tio år senare lägger ner lika stora ansträngningar på att argumentera emot Sprinchorn. Hur Olof Lagercrantz 1979 väljer att ta Strindbergs sida gentemot Oscar Levertin – nästan sjuttio år efter Strindbergsfejden, och ännu längre efter Levertins död – vilket ytterligare trettio år senare får Nathan Shachar att gå till storms mot Lagercrantz. Och hur Strindberg – till denna dag – fortsätter att fungera som ett rött skynke i det som på hans tid kallades kvinnosaksfrågan. Det enda jag kan komma på som förklaring till Strindbergs fortsatta gnistskapande förmåga är att vissa människor helt enkelt är som lackmuspapper … Liksom vissa händelser är det. De mäter något – surt eller basiskt, höger eller vänster, auktoritär eller antiauktoritär, manligt eller kvinnligt. Synen på dem är egentligen en indikator på något annat, något större. Man är för dem, eller emot dem. Vilket egentligen betyder att man är för eller emot något annat. Något som ligger mycket närmare en själv än August Strindberg gör. Och att de får denna roll beror väl inte sällan på att de tar stor plats – och att de kräver denna plats. Strindberg hade under sitt liv en sagolik näsa för vad som skulle få honom att väcka uppmärksamhet, och nå ut till massorna: Vad fan gör det om min själ går åt helvete, om jag därmed kan rädda 10 000; och det kan jag endast om jag får folket att lyssna till mig. Och det skola de komma att göra! (brev till Bjørnstjerne Bjørnson, 4 maj 1884)
Strindberg påminner förstås – i sitt liv, i sitt tankemönster, i sitt förhållningssätt till sin konst, i det faktum att hans liv blev till konst – om många andra konstnärer, även nutida. Grandiositeten är på intet sätt unik, inte heller lättkränktheten, eller, för den delen, hotet att gå i landsflykt när hans hemland inte förstod att behandla honom rätt: ”Det förefaller som om Sverge icke skulle få någon ro, förrän jag är död!” (till Ola Hansson); ”Du är verkligen den enda för närvarande i Sverige, som har nog talang att uppskatta mig och uppmuntra mig, som anses död vid Stockholms latitud” (till Birger Mörner). Och så, till Jonas Lie, hotet om att till och med lämna det svenska språket: Du ser att jag har ett förfärligt gevär att muskedundra med när mina landsmän strejkat mot mig! Jag har av en fånig patriotism underlåtit att begagna det, men nu är jag tvungen! Jag kommer sålunda hädanefter att skriva mina arbeten på Franska, så få mina kära landsmän roa sig med att översätta dem! Det skall väl smaka bättre då. (19 maj 1884)
Men så blev Strindberg till slut också rikligt lönad av sitt hemland. På sin 60-årsdag hyllades han storligen i både pressen och runt om i landet. Ett fackeltåg marscherade förbi hans bostad på Drottninggatan. Och när han avled tre år senare följdes hans begravningståg av 60 000 människor. Man kan inte undgå att fundera på om denna egensinnighet, detta krav på upphöjdhet, denna grandiositet, är en del av förklaringen till att Strindberg (liksom vissa andra konstnärer med en liknande personlighet) tilldelas just den piedestal de eftersträvar och kräver. Stora konstnärer, ja. Kanske till och med geniala. Men
14
vi väljer våra gudar och idoler enligt vissa ofta outtalade regler. Och en lätthotad egenkärlek av grandiosa mått tycks, åtminstone rent statistiskt, vara en kvalifikation i sammanhanget. Och ändå är jag en av dem som har fastnat i Strindbergs garn, det ska jag villigt medge. När jag går på Stockholms gator, så ser jag dem ofta genom Augusts ögon. När jag tar Vaxholmsbåten så föreställer jag mig hur ångan pyser ut ur skorstenen, och kvinnorna iklädda sina turnyrklänningar står på däck och tittar ut på havet. Och jag njuter. Han har tagit mig in i sin sfär – utan att jag bad att få komma in. Han överraskade mig. Såsom han har överraskat så många andra. Nej, det är inte bara Strindbergs grandiositet, hans löjliga självhävdelsebehov, hans eget monumentbygge över sig själv, som gör att han fortfarande lever. Inte alls. Till min oerhörda förvåning fann jag att han är en förbålt fantastisk författare. Som aldrig tar slut! Kapitlen i denna bok följer, i grova drag, Strindbergs liv kronologiskt – om än i ett par texter med inslag av fiktion. Några kapitel behandlar ämnen som spänner över hela hans liv – Gedins två kapitel om Strindberg som självanalytiker och om hans relation till sina förläggare, Lönngrens om de erotiska trianglarna i Strindbergs författarskap, Larssons om ”Människoätaren”, Söderströms om Strindberg som bildkonstnär, Ranelids tillbakablickande, etc. – andra är mer analytiska till sin natur. Men de biografiska kapitlen – Crafoords om barndomen, Brunners om relationen till Ida Charlotta Olsson, Martinus och Meidals om hans tre äktenskap, Shachars om relationen till Heidenstam, Rasmussons om Strindberg i Paris och hans kärlek till skärgården, Cullbergs om Infernokrisen, Knutsons om ålderdomen, även Lennartssons om Stockholm vid Strindbergs återkomst – är lagda i kronologisk ordning. Man kan med andra ord delvis läsa denna bok som en Strindbergbiografi, om än inte på något sätt heltäckande. Boken avslutas med två mer personligt färgade texter – av Susanna Alakoski och Leif Zern.
LENA EINHORN är författare, filmare och regissör. Bland hennes filmer märks dokumentären Strindberg – ett djefla liv och långfilmen Ninas resa. Bland böckerna märks Ninas resa, som belönades med Augustpriset 2005, och Vad hände på vägen till Damaskus: På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret (2006).
15