Page 1

Cesare Pavese Innan tuppen gal


Cesare Pavese

I N NA N T U PP E N GA L Översättning av Ervin Rosenberg

12

en modern klassiker

Modernista stockholm


1 S t e f a n o visste att det inte var något märkligt med denna by, att människorna levde här från dag till dag, att jorden gav skörd och att havet var som hav brukar vara, som på vilken annan plats som helst. Stefano gladdes åt havet: när han kom hit föreställde han sig det som fjärde väggen i sitt fängelse, en stor vägg av färger och svalka, där han skulle kunna tränga in och glömma cellen. Under de första dagarna fyllde han till och med näsduken med småsten och snäckskal. Han tyckte att fanjunkaren, ledaren för karabinjärerna, var mycket mänsklig, när denne, efter att ha ögnat igenom hans handlingar, svarade: »Visst. Bara ni kan simma.« Under några dagar hade Stefano utforskat häckarna av kaktusfikon och den bleka havshorisonten som han skulle ha gjort med märkliga realiteter, vilkas mest naturliga aspekt var den att utgöra osynliga väggar i en cell. Stefano hade från första början och utan svårighet accepterat denna stängda horisont som den inre förvisningen är: för honom som kom från fängelset var detta friheten. Dessutom visste han att livet var sig likt överallt, och människornas nyfikna och försiktiga blickar försäkrade honom om deras sympati. Under de första dagarna verkade däremot de ofruktbara fälten, växterna och det ombytliga havet främmande för honom. Han såg dem och hade dem ständigt i tankarna. Stegvis, i takt med att minnet av den verkliga cellen förflyktigades, trädde dock också dessa realiteter i bakgrunden. Just på stranden greps Stefano av ny sorts dysterhet en dag då han, efter att ha växlat några ord med en ung man som torkade sig i solen, hade simmat ut till sitt vanliga skär som tjänade som boj. »Skitbygder« – hade den unge mannen sagt – »alla sticker härifrån till mer civiliserade trakter. Vad ska man göra. Vi måste vara kvar.« 15


Det var en mörkhyad och muskulös ung man, en tullman från den centrala delen av landet. Han talade en lättfattlig dialekt som tilltalade Stefano, och de träffades då och då på värdshuset. På sin plats ute på skäret med hakan vilande på knäna kisade Stefano in mot den folktomma stranden. Den stora solen spred en känsla av vilsenhet. Tullmannen hade jämfört sitt eget öde med hans, och Stefanos plötsliga bedrövelse or­ sak­ades av förödmjukelse. Skäret, de få simtagen i havet var inte nog flykt från trakten. Isoleringen måste han bryta just här, bland dessa låga hus, bland dessa människor som var på sin vakt, som bodde här mellan havet och berget. I synnerhet om det bara var av artighet som tullmannen hade talat om hygg­lighet, vilket Stefano misstänkte. På morgonen gick han genom byn – den långa gatan jäms med stranden – och lät blicken svepa över de låga taken och den klara himlen, medan människorna som stod på tröskeln till sina hus betraktade honom. Några av husen hade två vån­ ingar och en fasad som havssaltets avlagringar hade berövat färgen; en trädgren bakom en mur väckte ibland ett minne hos Stefano. Mellan två hus glimmade havet till, och var och en av dessa öppningar överraskade Stefano, som en oväntad vän. De mörka hålen intill de låga portarna, de sällsynta fönstren på vid gavel, de dystra ansiktena, kvinnornas skygghet även när de gick ut för att tömma sina lerkrukor på gatan, bildade kontrast till luftens härlighet som ökade Stefanos isolering. Promenaden slutade vid dörren till värdshuset, där Stefano gick in och satte sig för att känna sin frihet, i väntan på den heta timme då han brukade gå och bada. Under de första dagarna låg Stefano sömnlös på nätterna i sitt kyffe, det var på natten dagens besynnerlighet kom att drabba och oroa honom, likt en myrkrypning i blodet. I mörk­­ret förvandlade hans sinnen havets brus till dån, svalkan i luften till en stor vind, och minnet av människornas ansikten till ångest. På natten kastade sig hela byn över honom, där han låg utsträckt på sin säng. Vid uppvaknandet gav solen honom friden tillbaka. 16


När Stefano satt i solen på tröskeln till sitt hus lyssnade han på sin frihet, varje morgon tyckte han sig lämna fängelset. Gäster gick ut och in på värdshuset, ibland störde de honom. Vid vissa tider på dagen cyklade fanjunkaren för karabinjärer­ na förbi. Den orörliga landsvägen, som långsamt arbetade sig söder­ ut, klarade sig utan Stefano: han behövde inte följa den med blicken. Stefano hade alltid med sig en bok, han höll den öp­ pen framför sig, och då och då läste han i den. Han tyckte om att hälsa och ta emot en hälsning av ansikten han kände igen. Tullmannen, som drack sitt kaffe sittande vid disken, önskade honom hövligt god dag. »Ni är en hemmasittare«, sa han inte utan ironi. »Man ser er inte annat än sittande, vid ett bord eller på skäret. För er är världen inte stor.« »Även jag har mina order«, svarade Stefano. »Och en lång väg bakom mig.« Tullmannen skrattade. »Jag har fått höra er historia. Fan­ junkarn är en hård en, men han förstår vem han har att göra med. Han låter er till och med sitta på krogen, det borde ni inte få göra.« Stefano var inte alltid säker på om tullmannen skämtade, han kände uniformen i denna klara röst. En fetlagd ung man med livfulla ögon blev stående i dör­ ren och lyssnade på vad de sa. Plötsligt sa han: »Du, tullarn, märker du inte att ingenjörn tycker synd om dig och att du tråkar ut honom ?« Tullmannen fortsatte att le och utbytte en blick med Stefano: »I så fall skulle du själv bli den överflödige tredje mannen.« De mönstrade varandra med olika leenden, den ene sansad, den andre full av ironi. Stefano kände sig främmande för denna lek och försökte väga blickarna, känna deras tyngd. Han visste att för att bryta isen behövde han bara känna till den nyckfulla lagen bakom dessa näsvisheter och delta i dem. Hela byn meddelade sig så, med blickar, skymford och skämt. Andra dagdrivare kom till värdshuset och gav leken större proportioner. 17


Den fetlagde unge mannen, som hette Gaetano Fenoaltea, var den starkaste, i synnerhet som han bodde mittemot värds­ huset i den affär som tillhörde hans far, ägare till alla husen här; att gå över till andra sidan av vägen var inte att avbryta arbetet för honom. Dagdrivarna förvånades över att Stefano varje dag gick ner till stranden. En och annan av dem följde med honom då och då; det var till och med de som hade visat på hur lämpligt skäret var för honom, men för dem rörde det sig bara om säll­ skaplighet eller ett ryckvis återkommande infall. De förstod inte hans vana, ansåg den barnslig: de simmade och kände vattnet bättre än han, eftersom de hade lekt där ända sedan barnsben, men för dem betydde havet ingenting eller bara lite svalka. Den ende som pratade allvarligt med honom om det var den unge butiksinnehavaren som frågade om han tidigare, nå, före tråkigheterna, hade varit på semester på Rivieran. Och även Stefano själv – fastän han vissa morgnar lämnade huset i gryningen och strövade ensam i den våta sanden för att se havet – började frukta ensamheten när han märkte att ingen i värdshuset ville göra honom sällskap, och gick ner till stranden bara för att ta ett snabbt bad, en halv timme, inte mer. När de stötte ihop framför värdshuset utbytte Stefano och den fetlagde unge mannen bara en kort nick. Men Gaetano föredrog att visa sig först när Stefano redan stod omgiven av andra och utan att vända sig direkt till honom, och genom att bara glamma med de andra runtom isolerade han honom i en sfär av ensamhet. Efter de första dagarna hade han blivit pratsam även med honom. Plötsligt tog han honom hjärtligt under armen och sa: »Seså, ingenjörn, släng den där boken. Det här är ingen skola. Ni är ledig, ni är på semester. Visa för dom här grabbarna vad Norditalien går för.« Denna förtrolighet var alltid så oväntad att den påminde Stefano om den tid när han som ung man med hjärtat i hals­ gropen gick fram till en kvinna på gatan. Han hade inte svårt att stå emot detta närmande, i synnerhet då det gjorde honom förlägen inför de andra som stod omkring. Under de första 18


dagarna hade Stefano känt sig alltför intensivt granskad av dessa små ögon för att nu utan vidare kunna acceptera man­ nens hjärtlighet. Men Gaetanos välvilliga ansikte betydde hela värdshusets välvilliga ansikte, och fastän Gaetano, när han ville, kunde betrakta den person han talade med utmanande, hade själva hans myndiga uppträdande ett slags oskuldsfullhet över sig. Det var honom som Stefano hade frågat om det inte fanns flickor i byn, och om det fanns, hur det kom sig att man aldrig såg dem på stranden. En aning besvärad hade Gaetano svarat att de brukade bada på ett avsides ställe, bortom den uttorkade flodbädden, och när han såg Stefanos spydiga leende medgav han att de sällan visade sig utanför hemmet. »Men finns gör dom väl ?« insisterade Stefano. »Det kan ni skriva upp !« svarade Gaetano med ett förnöjt leende. »Våra kvinnor åldras snabbt, men dom är så mycket vackrare så länge dom är unga. En ömtålig skönhet som skyr solen och blickarna. Dom är riktiga kvinnor, dom våra. Därför håller vi dom inlåsta.« »I dom trakter jag kommer ifrån blir ingen bränd av blick­ arna«, sa Stefano lugnt. »Ni, där uppe i norr, har arbetet, vi, här nere, har kärleken.« Stefano kände sig inte nyfiken på att gå till den uttorkade flodbädden för att kika på de badande kvinnorna. Han fann sig i denna outtalade lag som skilde könen åt, på samma sätt som han fann sig i resten. Han levde mellan murar av luft. Men att dessa ungdomar låg med varandra, det var han inte alls övertygad om. Kanske inne i husen, bakom de stängda fönsterluckorna, att några av alla dessa sängar visste något lite om kärlek, en och annan gift kvinna njöt av sin tid. Men de unga, nej. Stefano uppsnappade rentav samtal om avstickare till staden – dessa samtal pågick inte alltid mellan ungkarlar – och anspelningar på några pigor ute på bondgårdar, arbets­ hjon som var till den grad föraktade att det gick an att prata om dem. Det var särskilt vid kvällningen som denna nöd märktes. Stefano gick ut och satte sig på en stenhög vid husknuten för 19


att titta på dem som gick förbi. Dunklet fick liv av ljuset, och några fönsterluckor slogs upp för svalkan. Människor passe­ ra­de förbi i ett lätt brus och surr, ibland i grupper i lågmält små­prat. En och annan grupp, som var lite ljusare, lite mer av­skild, bestod av flickor. De gav sig inte i väg långt bort utan dök upp snabbt igen och gick hem till byn. Par såg man inte. När grupper stötte ihop hördes bara hälsningar. Denna reserverade hållning tilltalade för övrigt Stefano, som inte fick lov att avlägsna sig från sin bostad efter solnedgången och som mer än folket i byn sökte natten och skuggans glömda ensamhet. Han hade så till den grad glömt vad ljuvhet är att en vindpust, en syrsas sirpning, ett steg, kullens väldiga skugga mot den bleka himlen räckte för att han skulle lägga kinden mot axeln, som om en hand smekte honom vänligt. Mörkret som skylde horisonten vidgade hans frihet och lämnade åter fritt spelrum för hans tankar. Vid den tiden på dygnet var han alltid ensam, och ensam tillbringade han största delen av eftermiddagen. På eftermidda­ gen spelade man kort på värdshuset, och efter att ha varit med en stund greps Stefano efterhand av oro och kände behovet att gå ut. Ibland gick han ner till stranden, men detta ensamma nakenbad i högvattnets gröna hav förskräckte honom och fick honom att klä på sig i hast i den allt kallare luften. Då gick han ut ur byn som tycktes honom alltför liten. Rucklen, kullens klippor, de täta häckarna blev åter till ett till­ håll för smutsigt folk, trevande blickar och fientliga ­leenden. Han gav sig av från byn på den väg som sträckte sig mitt ibland olivlundar, över fält som kantade havet. Han gav sig i väg vaksam, i hopp om att få tiden att gå snabbare, att något skulle hända. Han hade en känsla av att han skulle kunna gå hur länge som helst, med ansiktet vänt mot den låga havshori­ sonten. Byn försvann bakom kullen, och bergen längre in i landet tornade upp sig och skärmade av himlen. Stefano avlägsnade sig inte långt. Vägen var en upphöjd jordvall från vilken ögat kunde nå ut över den dystra stranden och de ödsliga fälten. Längre bort, efter kröken, kunde man skönja lite grönska, men redan halvvägs dit började Stefano 20


se sig omkring. Allt var grått och fientligt, förutom luften och de fjärran bergen. Ibland syntes en bonde till på fälten. Ibland såg man någon sittande på huk nedanför vägen. Stefano, som fram till dess hade gått fylld av agg, kände en ilning av frid, av sorgsen fröjd, han stannade och började gå långsamt tillbaka. När han hunnit tillbaka till byn var han nästan glad. De första husen hade ett nästan vänligt utseende. De dök upp liksom i grupp nedanför kullen, som låg där varm i den klara luften, och att veta att havet bredde ut sig lugnt framför dem gjorde dem gästfria för ögat, nästan sådana som de hade varit den första dagen. Vid ingången till byn bland de första husen fanns ett som låg avsides mellan vägen och stranden. Stefano hade gjort det till en vana att kasta en blick på det varje gång han gick förbi. Det var ett hus i gråsten med en yttertrappa som ledde till en sidoterrass vänd mot havet. På grund av fönster som satt mittemot varandra, som ovanligt nog stod vidöppna, verkade huset – för den som betraktade det från den högre liggande sidan av vägen – som genomborrat och fyllt av hav. Den ljusa fyrkanten avtecknade sig tydligt och starkt, som himlen för en fånge. På fönsterbrädan fanns scharlakansröda pelargoner, och Stefano stannade till varje gång han gick förbi där. Hans fantasi skenade när han en morgon fick syn på en ung kvinna på denna trappa. Han hade sett henne när hon gick i byn – det var hon ensam om – med snabba och behärskade steg, nästan en fräck dans; på sina starka höfter bar hon stolt ett brunhyllt getansikte med en säkerhet som var som ett leende. Det var en tjänsteflicka, ty hon gick barfota, och det hände ibland att han såg henne bära vatten. Stefano hade gjort sig en föreställning om att kvinnorna i byn var rundnätta och vita som päronkött, och mötet slog honom med häpnad. Instängd som han var i sitt låga kyffe fantiserade han om denna kvinna med en känsla av frihet och distans, det märkliga med föremålet för hans fantasi befriade honom från varje form av smärta som kommer av begär. Det faktum att det fanns ett samband mellan fönstret med pelargo­ nerna och flickan gjorde hans häpnad större och rikare. 21


Stefano tillbringade eftermiddagens varmaste timmar på sängen, halvnaken på grund av den väldiga värmen; solens vita återsken fick honom att sluta ögonen. I denna orörlighet­ ens leda och brus kände han sig levande och vaken, och ibland hände det att han rörde vid ena höften med handen. Just sådana, magra och starka, måste denna kvinnas höfter vara. Utanför, bortom järnvägsspåren, som låg dolda av en jord­ vall, bredde middagstidens hav ut sig. Det fanns ögonblick då den brännheta tystnaden gjorde Stefano modfälld; då ruskade han på sig och hoppade ner från sängen i kalsonger. Så hade han gjort i fängelset, på fjärran eftermiddagar. Rummet med sitt tak i terrassform var ett stort hav av svett, och Stefano ställde sig vid det låga fönstret där muren kastade lite skugga och lerkrukan gav lite svalka. Stefano tryckte den mot sina slanka höfter som var fuktiga av svett, lyfte upp den och förde den till läpparna. Med vattnet följde en smak av jord, kärv för tänderna, som Stefano njöt av mer än av vattnet, och han tyckte att det smakade som kärlet självt. Det fanns något av get i det, något vilt och samtidigt mycket milt, som påminde om pelargonernas färg. Liksom hela byn gick också den barfota kvinnan till brunn­ en för att ösa vatten i en lerkruka av samma slag som hans. Hon bar den snett lutad mot höften, förlitande sig på styrkan i sina vrister. Alla dessa lerkrukor var behagliga att hålla i och långa, de gick i en ton mellan brunt och köttfärgat, några var mer bleka i färgen. Stefanos kruka var lätt rosafärgad, som en exotisk kind. Redan för denna lerkruka kände Stefano tacksamhet mot sin värdinna. Gumman – en tjock kvinna som hade svårt att röra sig – satt mestadels i sin lilla affär vid vägen, och skickade ibland en pojke med vatten till hans hus. Från tid till annan skickade hon också folk att ställa i ordning hans rum: man sopade, bäddade, tvättade kläder. Allt gjordes på morgnarna när Stefano inte var hemma. Glädjen över att på nytt ha en dörr att öppna och stänga, ägodelar att hålla ordning på, ett litet bord och en penna – det var all glädje han hade av sin frihet – hade hållit i sig länge, 22


som en konvalescens, ödmjuk som en konvalescens. Stefano kände snart det ovissa i denna glädje, när upptäckterna på nytt blev till vanor, men eftersom han nästan hela tiden var ute i det fria sparade han sin ångestkänsla till kvällen och natten. Några få gånger kom en karabinjär på kvällarna för att se om han höll sig hemma. Mellan solnedgången och gryningen fick Stefano inte gå ut. Karabinjären blev stående i dörröppning­en utan ett ord, i ljusringen från lampan, han gjorde en vag gest till hälsning och gick sin väg. En kollega väntade på honom i skuggan med geväret i rem över axeln. Vid ett tillfälle kom fanjunkaren, chefen för karabinjärerna i egen person, i stövlar och vapenrock, på väg till något uppdrag. Från tröskeln utbytte han några ord med Stefano, granskande rummets inredning med en road min. Stefano kände skam över alla paketen som låg staplade i ett hörn, över lådorna, över oordningen och den dåliga lukten, och hans tankar gick till den rymliga kasernen och dess vackra balkonger mot havet, som låg vid det lilla torget och som en karabinjär sopade ren varje morgon. Fängelset låg i kasernens bottenvåning, fönstren var till­ bommade så att ljuset skulle filtreras ovanifrån. Varje morgon gick Stefano förbi där, och han tänkte att på grund av den smuts som rådde i cellerna måste de inte så lite likna hans eget rum. Ibland hörde Stefano bruset av en röst eller klirret av en matskål, och då visste han att någon – en bonde, en snattare eller en landstrykare – satt fängslad i mörkret.


2 I n g e n kan göra en cell till sin boning, och Stefano kände sig alltid innesluten mellan de osynliga murarna som omgav honom. Understundom, medan han spelade kort på värds­ huset, kände sig Stefano ensam och osäker bland de hjärtliga och uppmärksamma ansiktena, smärtsamt isolerad från dessa tillfälliga följeslagare genom dessa osynliga murar. Fanjunka­ ren, som såg mellan fingrarna och regelbundet lät honom vara på värdshuset, visste inte att Stefano vid varje minne och vid varje obehag sa sig själv att dessa människor inte var hans liv, att dessa människor och dessa skämtsamma ord var fjärran från honom som en öken, och att han var en förvisad som en vacker dag skulle återvända hem till sig. Gaetano gav honom en retfull hälsning varje morgon. Hans spjuveraktiga ögon och hans enfaldiga mun fick liv varje gång han såg Stefano. Gaetano lät bli att spela kort, han föredrog att prata med Stefano, medan alla i det kortspelande sällskapet hängde vid hans läppar. Två år tidigare hade Gaetano varit i norra Italien som sergeant. De andra var magra och mörkhyllta, snara att intressera sig och visa sitt gillande med ett leende varje gång Stefano skämtade, även om det bara var rösten som lät skämtsam. Det fanns en man – han var flintskallig men ung – som bredde ut sin tidning och ögnade igenom de stora sidorna uppifrån och ned, medan han kastade blickar på gästerna och talade med mild röst. En av hans småflickor kom in då och då och gav honom uppdrag från frun som stod bakom disken i familjens lilla speceriaffär. Fadern svarade irriterat; flickan sprang ut, och Stefano, som vid de första tillfällena lyssnade förvånad, såg att den flintskallige mannen tittade oavvänt på honom med ett leende som bad om ursäkt. Som alla leenden hos dessa människor var även den flintskallige Vincenzos diskret 25


och milt: det kom från mörka ögon och uttryckte ängslan. Det skämtades friskt om Vincenzos speceriaffär. Man und­­ ra­de om det var i Algeriet som han lärt sig att sätta frun i ar­bete. Att sälja dagligvaror kunde en kvinna mycket väl klara, sva­rade Vincenzo: kvinnor hade så mycket lättare att förstå var­andra. »Om du åtminstone fyllde affären med vackra expediter«, sa Gaetano med en blinkning till Stefano. »Som man gör i an­dra länder, va ?« »Det beror på varan som säljs«, svarade Vincenzo utan att höja blicken. Där fanns en ung man med krulligt pipskägg, han satt i ett hörn och pratade då och då med tullmannen. Han hade aldrig hälsat på Stefano, han kom och gick utan att ge Gaetano tid att retas. Stefano var inte säker, men han hade för sig att det var samma person som den eftermiddag då han omgiven av karabinjärer och med väskan i sina handklovförsedda händer kom ut från järnvägsstationens lilla byggnad och gick in på kommunalhuset, satt gränsle på en stol framför barberarens verkstad och höll utkik över det soldränkta och folktomma torget. Minnet av denna ankomst lyckades Stefano inte göra sig en klar bild av: den ohjälpliga tröttheten, hettan under sjö­ resan, hans domnade armar, människornas mätta och liknöjda blickar, allt detta snurrade alltjämt runt i hans hjärta och satte honom ur stånd att skilja mellan de nya ansiktena som han såg som i en serie blixtar. Och sedan, när han hade kastat en snabb blick omkring sig för att skymta havet, klipporna, träden och vägarna, lyckades han inte att göra sig en klar bild av de ansikten som hade sett honom gå tvärs över torget. Än föreföll det honom som om allt hade varit likgiltigt och nästan folktomt, än tycktes det honom att många hade samlats och vänt sig om, som folkmassan på en marknad, när han gick förbi. Det hade varit en söndag, och nu visste han att på sön­ dagen brukade många sysslolösa personer vänta på detta tåg. Den unge mannen hette Giannino, och Stefano tyckte att han betedde sig ovänligt. En dag när han stod med ryggen mot disken tände han en cigarett och vände sig till Vincenzo. 26


»Vad står det i din tidning ? Har algerierna redan gjort slut på dina tvålar ? Har dom käkat upp dom som smör på sitt bröd ?« »Ni behagar göra er lustig, don Giannino, men om jag var i er ålder skulle jag åka tillbaka dit. Det vita Alger är ett land av guld !« sa Vincenzo och kysste fingertopparna. »Varför vitt, när alla är svarta där borta ? Har du kanske tvättat det ?« svarade Giannino. Han gick från disken och var på väg mot utgången. »Vincenzo åker tillbaka till Algeriet, när du, Giannino, stäl­ ler kosan tillbaka till San Leo«, sa Gaetano. Giannino log förnöjt. »Måste man ha nån i hälarna, ska det hellre vara kvinnorna än tullen. Ju mer dom känner en, desto mer söker dom en. Det är precis som med tullmännen.« Gian­ nino log med slutna läppar och gick därifrån. Några minuter senare gick också Stefano ut på gatan. Han var på väg till kommunalhuset för att hämta sin post, när Gian­nino dök upp vid ett gathörn. »Får jag växla ett par ord med er, ingenjörn ?« Stefano stannade till, häpen. »Jag behöver er hjälp. Har ni nåt hum om hur man bygger hus ? Min far har ritat ett litet hus men trappan har han glömt. Han har försett det med allt, till och med en balkong, men trappan har han glömt. Begriper ni er på ritningar ?« »Jag har arbetat inom elektroteknik, för övrigt knappt ett år.« »Eh, visst begriper ni er på det. Kom över till oss. Ge ho­ nom råd om belysningen. I kväll ?« »På kvällarna får jag inte.« Stefano log igen. »Visst ja. Men fanjunkarn är en vän. Kom ni bara …« »Bättre att låta bli. Kom ni till mig.« Hela den kvällen log Giannino förekommande och frestan­ de i gårdsplanens mörker. Inget ljus behövdes för att se hans vita tänder och höra hans vänliga röst. Han satt gränsle på en stol, och kontrasten mot ljusringen från dörren fick honom att smälta in i natten och sänkte hans ord i havets mummel och skvalp. »I rummet är det varmt och luktar illa«, sa Stefano. »Jag har behållit vanorna från fängelset. Man kan inte fästa sig vid en 27


cell. Det går inte att göra ett rum av den.« »Det här ljuset från taket måste förstöra era ögon: det är för skarpt. Ett vaxljus vore bättre.« I rummet, ovanpå en kista, syntes en väska som inte hade blivit uppackad. »Ständigt beredd på att fara vidare ?« hade Giannino sagt medan han stod i dörren. »Den står där för att besvärja det onda ödet. Ordern om förflyttning kan komma när som helst. Det kan vara ett ögon­ blicks verk. Fängelse eller förvisning, det är lika så gott att inte ta nåt för givet: ens öde hänger på en papperslapp.« De satt mittemot varandra och iakttog varandra. Havet skvalpade. Stefano log. »Däruppe hos oss säger folk att ni är smutsiga. Jag tror att jag är smutsigare än ni.« Giannino skrattade och blev plötsligt allvarlig. »Smutsiga är vi«, sa han, »men jag förstår er, ingenjörn. Det är av samma skäl som ni har väskan i beredskap. Vi är folk med oro i kroppen, som känner oss väl till mods överallt utom hemma i vår egen trakt.« »Det är inte fult här.« »Jag ska tro er när ni har packat upp väskan«, sa Giannino med ansiktet vilande på armen. Gianninos hus vette också mot havet, men dagen därpå gick Stefano dit fylld av olust, därför att hans sedvanliga ångest åter hade gripit tag i honom vid uppvaknandet. Han vaknade alltid orolig i gryningen, låg kvar i sängen med halvöppna ögon och sköt upp ögonblicket då han skulle komma till medvetande. Men halvslummerns ljuvhet existerade inte för honom: ljuset och havet kallade på honom, det ljusnade i rummet och hans hjärta plågades av en sinnlig oro, som förlorade sig i vaga brottstycken av sömn. Han hoppade ur sängen och ruskade på sig. Men den morgonen hade smärtan följt honom ända till det ögonblick då han gick ut på gatan: friden från kvällen innan hade förflyktigats vid tanken på att han hade pratat för mycket om sig själv. Giannino var inte hemma. Det var modern som öppnade. 28


Hon visste inget om Stefano och bjöd honom stiga in i ett litet vardagsrum som var fullt av dammiga papper och hade ett golv av röda stenplattor. Husets väggar var tjocka som klipp­­­block. Genom ett litet fönster kunde man se lite grönska. Giannino hade gått hemifrån i gryningen. När modern fick höra om byggplanerna gjorde hon en grimas och log. Sedan kom fadern in: en mager man med gulnad hängmus­ tasch, han såg yngre ut än sina sjutti år. Han visste om Stefano, men byggplanerna sopade han undan med en handrörelse. »Jag föredrar att ni pratar om dom med min son«, sa han. »Min del av arbetet har jag redan gjort.« »Jag tror inte jag kan vara till nån nytta«, sa Stefano. Gian­ ninos far slog ut med armarna, mustascherna rörde sig med en iver full av respekt. Modern, en kraftig kvinna med ett grovt ansikte, gick ut för att göra i ordning kaffe. Ur en silverkanna hällde hon upp kaffet i små förgyllda koppar utan fat som hon ställt fram direkt på bordet. Fadern Catalano, som under tiden ointres­ serat hade gått fram och tillbaka i rummet med de avflagade väggarna, kom och satte sig igen. Stefano var den ende som drack upp kaffet. De båda andra kopparna stod kvar på bordet halvfyllda. »Jag känner till ert fall, ingenjörn«, sa den gamle med hän­derna i knäet. »Ni är inte den ende. Jag vet vilken tid vi lever i.« »Hur trivs ni här hos oss ?« frågade fru Catalano. Den gamle brusade upp. »Hur vill du att han ska känna sig ? En djävla trakt ! Arbeta har ni säkert ingen möjlighet till ?« Stefano iakttog fotografierna som stod på möblerna och hängde på de bleknade tapeterna, och svarade lugnt. I det gamla vardagsrummet rådde en stenarnas kyla som kröp uppför benen på en. Han sa nej till en andra kopp kaffe, och fru Catalano lämnade dem. »Jag hoppas att ni kommer att få ett gott inflytande på min stackare till son«, sa den gamle oförhappandes. Han tittade sig omkring med ett bekymrat leende, och när Stefano reste sig för att ta avsked räckte han honom båda händerna: »Ert besök har varit en heder för oss. Kom tillbaka, ingenjörn.« 29


Stefano tittade in hos sig för att hämta en bok. ­Förmiddag­en var långt framskriden, och detta kyliga och orappade var­dags­­ rum kunde han inte glömma. Med en ansträngning lycka­des han få klarhet i den tanke som han var säker på att ha tänkt en stund tidigare i det där vardagsrummet. Den bar­ fota tjänste­ flickan från huset med pelargonerna, hon med de starka höfterna, måste säkert bo i ett rum som detta, glida fram på de röda stenplattorna. Eller kanske var det grå huset byggt senare. Men i den stenarnas kyla som rådde i Gianninos hus förmedlade dessa förgyllda koppar, dessa gamla dammiga pryd­­nads­föremål och dessa tapeter och möbler, atmosfären av ett för­flutet. Dessa en gång i tiden inbjudande och solbelysta, nu­mera alltid stängda hus hade kanske varit med om ett annat liv, en annan värme. För Stefano påminde de om hans barn­ doms hus, tillbommade och öde i minnets land. Den torra och röda jorden, de grå olivlundarna, de köttiga kaktusfikonen, allt detta hade förskönat dessa boningar, som i dag skulle ha varit liv­lösa och tysta utan det magra och mörka hos en kvinna som hade fältens och pelargonernas vilda doft i sig. På den lilla gården fann Stefano värdinnans inte längre unga dotter som med en allvarlig min sopade en hög avfall ner i diket. Vid denna ovanliga tidpunkt såg han barn från de angränsande husen springa omkring och leka på terrassen. Kvin­nan gav honom ett blekt leende mitt i skriken: hon gjorde det varje gång som hon mötte honom. Hon hade ett däst och glåm­igt ansikte och var klädd i svart. Hon var änka efter eller skild från en man som hade tagit henne till en stad långt borta, hon talade inte traktens språk, inte ens med barnen. Hon följ­ de honom ända till dörren till hans rum som hon hade ställt i ordning, och Stefano måste vända sig om för att tacka henne. När kvinnan lagt ifrån sig sopkvasten stod hon orörlig utan att ta ögonen från honom. Den bäddade och väl omstoppade sängen förskönade rummet. »En dag kommer ni att åka härifrån«, sa kvinnan med sin dova röst. »Kommer ni att minnas oss ?« Stefano såg ett fat med kaktusfikon på bordet. Han tog på sig den mest vänliga min han förmådde och svarade något. 30


»Man ser er nästan aldrig«, sa kvinnan. »Jag sökte en bok.« »Ni läser för mycket för att ni är ensam«, sa kvinnan utan att röra sig från den plats där hon stod. Hon gjorde alltid så när hon på eftermiddagarna kom in i huset för att ta med sig något åt honom. Kvinnans ankomst följdes av långa tystnader som hon fyllde ut med blickar, och Stefano var glad och besvärad på samma gång. Kvinnan rod­ nade med en beslutsam ihärdighet och hennes dova röst var tyst som om hon sökte något ljuvt i tystnaden. Scenen fyllde Stefano med en känsla av medömkan. »Nej, jag är inte ensam«, sa han högt den morgonen och gick mot dörren, tog hennes bägge kinder mellan händerna och drog dem mot sitt ansikte: kyssen hamnade på hennes nacke. På taket hördes de häftiga dunsarna av pojkarnas lekar. Förvirringen och oförvägenheten tillsammans gjorde att han tryckte henne mot bröstet. Kvinnan drog sig inte undan, hon tryckte sig tätt intill hans kropp, men lät sig inte kyssas. Plötsligt greps Stefano av ett häftigt begär, ett av dessa oemotståndliga begär som brukade komma över honom på morgnarna. Kvinnan började smeka honom över håret, som man smeker ett barn. Stefano visste inte vad han skulle säga. När han kramade hennes bröst drog sig kvinnan undan och tittade allvarsamt på honom, men hon log. Hennes ansikte var rött och tårfyllt. Hon var nästan vacker. Hon började viska: »Inte nu. Om du tycker om mig på riktigt, ska jag komma tillbaka. Vi måste vara försiktiga. Alla bevakar oss. Jag är också ensam, som du … Nej: bara om du tycker om mig. Vincenzino kommer tillbaka när som helst … Nu ska du låta mig vara.« Vincenzino kom tillbaka, det var en mörkhyllt gosse, med kruset fyllt med vatten. Stefano hjälpte honom att ställa ifrån sig det på fönsterbrädet och grävde i fickan efter ett mynt. Men Elena tog sin lille brorson vid handen och gick sin väg utan att vända sig om. Stefano kastade sig leende på sängen. Han tyckte sig se kvinnans ögon som oavvänt var riktade på honom. Begäret 31


grep tag i honom igen, och han hoppade ner från sängen. Att vara hemma vid denna ovanliga tid på dygnet fick honom att le, som om han kunde våga allt. När han lämnade huset gick han ner till stranden för att inte stöta ihop med kvinnan. Nu, när han såg havet medan han hade tankarna på annat, tycktes det honom vackert som under de första dagarna. De små vågorna med sin kam av skum sprang ända fram till hans fötter. Den glatta sanden lyste som marmor. På väg upp mot husen längs en lång dammig häck kom Stefano att tänka att i stället för denna Elena skulle han ha kunnat omfamna och kyssa den barfota flickan från fönstret med pelargonerna. »Det vore inte dumt att möta henne«, mumlade han, »för att höra hennes upphetsade röst. I dag måste jag skrida till verket.« Han föreställde sig henne glad och dansant, med ett uttryck av häpnad under den låga pannan, vilt förälskad i honom. I sin starka upphetsning såg han bröstens mörka rundning. På värdshuset fann han Vincenzo som läste sin tidning. De hälsade på varandra. »Det känns som om det var söndag i dag«, sa Stefano. »Har ni tagit ett dopp, ingenjörn ? För er är det alltid söndag.« Stefano satte sig och torkade sig om pannan. »En kopp kaffe, Vincenzo ?« Vincenzo slog igen tidningen och höjde blicken. Hans kala panna gav hans leende ett drag av förvåning. »Jag tackar, ingenjörn.« Med sitt kala huvud såg han ut som ett barn. Han var fort­­farande ung, och när han tjurade, gjorde han ett ömkligt in­tryck. Ett huvud skapt att bära en röd fez. »Alltid söndag !« sa Stefano. »Ni som har bott i städer, ni vet hur tråkiga söndagar är.« »Men på den tiden var jag ung.« »Skulle ni vara gammal nu ?« Vincenzo gjorde en grimas. »Man är gammal när man kom­ mer tillbaka till födelsetrakten. Mitt liv var nån annanstans.« Kaffet kom, de drack det i små klunkar. »Vad äter ni i dag, ingenjörn ?« frågade Vincenzo plötsligt när han såg att den gamla värdshusvärdinnan skulle gå från deras bord. 32


»En pasta.« »Sen kommer det att vankas stekt fisk«, sa Vincenzo. I dag sålde man fisk från skäret, som drogs upp kring midnatt. Min fru köpte också några. Den har mycket fjäll men är fin i k­ öttet.« »För mig är det inte söndag, ser ni. Jag håller mig till pastan.« »Inget annat ? Ni är ju ung, för sjutton ! Här är ni inte i fäng­ else.« »Men jag har inget arbete. Och nåt bidrag har jag ännu inte fått.« »Det var som katten ! Det har ni rätt till. Det kommer ni säkert att få.« »Det tvivlar jag inte på. I väntan på det äter jag oliver.« »Och varför gör ni slut på era pengar på kaffe ?« »Var det inte så era araber gjorde ? En kopp kaffe är bättre än en lunch.« »Det gör mig ont att höra, ingenjörn. Pasta och oliver ! Nästa gång är det jag som bjuder.« »Oliverna äter jag till kvällen, om ni inte tar illa upp. Det är gott med bröd.« Vincenzo var röd och vresig. Han slog tidningen i bordet, sedan vek han ihop den och sa: »Det är det ni har vunnit ! Ni får förlåta mig, ingenjörn, men ni har burit er åt som en får­skalle. Man säger inte emot regeringen.« Stefano såg på honom med ett uttryckslöst ansikte. Att visa upp ett oberört ansikte gav honom tillbaka hjärtats frid: det var som att spänna musklerna i väntan på ett slag. Men då Vincenzo teg var det onödigt att anstränga sig, och Stefano började le. Denna morgon var hans leende äkta, fastän det förvred hans mun. Det var som blicken som han hade kastat på havet. Det kom över honom som en mekanisk grimas, men varmt och oväntat. Den dagen åt Stefano inte på värdshuset. Han gick hem med ett bröd, undvek Elenas mors affär och kastade en blick på Gianninos fönster: han hoppades att han skulle slippa tillbringa eftermiddagen ensam. Men ingen kom, och efter att ha ätit lite kött och bröd dop­ 33


pat i olja kastade sig Stefano på sängen, fast besluten att vakna bara om någon rörde honom vid armen. Men han stod inte ut med att ligga orörlig i den heta tyst­ naden, han steg ideligen upp för att dricka, utan att egentligen känna törst, så som han hade gjort i fängelset. Men detta frivilliga fängelse var värre än det andra. Undan för undan kom Stefano att gripas av hat till sig själv för att han inte hade mod att ge sig av. Något senare gick han och tog sig ett dopp – han hade låtit bli att göra det på morgonen – och solnedgångens lugna vatten gav honom lite frid och fick hans redan solbrända hud att rysa till. Han var i vattnet när han hörde att någon ropade hans namn. Giannino Catalano stod på stranden och viftade med armen. När han hade klätt på sig satte de sig tillsammans i sanden. Giannino hade nyss kommit med tåget: han hade varit i staden och från tågfönstret hade han sett Stefano gå ner till stranden. Stefano sa med ett leende att han på morgonen hade tittat in hos hans föräldrar. »Oh«, sa Giannino, »dom har säkert förklarat för er vilken odåga jag är. Ända sen jag gav skolan på båten för att mitt skägg började växa, har dom inte haft nåt annat i huvudet.« Stefano betraktade lugnt kamratens knotiga ansikte och tjocka pipskägg. I det lugna och svala ljuset tyckte han att han ännu en gång greps av minnet av den uttråkade Giannino sittande gränsle på en stol den där söndagen för länge sedan. Giannino tog fram en kortskaftad pipa ur fickan. »Jag har varit i armén och träffat en del människor«, sa han och grävde i piphuvudet med ett finger. »Sen lämnade jag den: den påminde mig för mycket om skolan.« »Och vad gör ni nu ?« »Samma som ni. Låter tiden gå. Och håller ett öga på min far för att murarna inte ska lura skjortan av honom.« »Och er far håller ett öga på er«, anmärkte Stefano. »Och så finns det en som håller ett öga på oss alla«, sa Giannino med en blinkning. »Så går det till här i livet.« När han tände pipan flög den blå röken upp framför havet. 34


Stefano följde den med blicken, och Gianninos ord hörde han bara otydligt. »Stackars idioter, det är vad vi är. Den lilla frihet som reger­ ingen lämnar åt oss låter vi kvinnorna äta upp.« »De är bättre att kvinnorna gör det«, sa Stefano med ett skratt. Gianninos röst blev allvarlig. »Har ni redan hittat en ?« »Hittat vad ?« »En … kvinna, för tusan.« Stefano tittade ironiskt på honom. »Det är inte lätt här. Sen är det inte tillåtet enligt reglemen­ tet. ›Förbjudet att träffa kvinnor i syfte att inleda könsumgänge eller i vilket annat …‹« Giannino störtade upp. Stefano följde honom ivrigt med blicken. »Är det ett skämt, ingenjörn ? Får ni inte ha en kvinna ?« »Jag får gifta mig, det är allt.« »Oh, förlova er får ni då i alla fall.« Stefano log. Giannino lugnade sig och satte sig på stolen igen. Den blå röken flög upp igen framför havet, förenade horison­ten med himlen och skapade intrycket av svallet efter ett skepp. »Seglar det aldrig förbi nåra båtar här ?« frågade Stefano och pekade ut över vattnet. »Ingen farled går här«, svarade Giannino. »Och om nån enstaka båt ändå gör det, rundar den oss på öppna havet. Vi ligger på en udde av nakna klippblock. Det förvånar mig att ens tåget åker förbi här.« »På natten blir jag skrämd av tåget«, sa Stefano. »Jag hör det vissla i sömnen. På dagen tänker ingen på det, men på natten får jag för mig att det spränger sönder min terrass, korsar en öde trakt och har bråttom att dra vidare. Det är som när man hör spårvagnarna ringa i fängelset. Lyckligtvis blir det morgon.« »Ni skulle behöva en sängkamrat«, sa Giannino lågmält. »Det skulle kallas könsumgänge.« »Eh, prat«, svarade Giannino. »Fanjunkarn har två. Varje man har rätt till det.« 35


»Vi har arbetet, ni har kärleken, som don Gaetano F ­ enoaltea har sagt mig.« »Fenoaltea ? Det är en idiot. Han låter sin fars alla slantar gå till hororna. En trettonårig piga har han gjort med barn också.« Stefano formade läpparna till ett leende och reste sig fram­ för det bleka havet. I leendet fanns det bittra stynget av att han i början hade trott på byns oskuldsfullhet; där fanns också hans motvilja mot att upptäcka det gemena som de andra gjort sig skyldiga till. Det som fyllde honom med avsmak var inte så mycket det som berättades utan berättarens raljanta ton. Det hindrade honom att på ett naturligt sätt tycka om de andra människorna som enkla ting. Innan han lämnade honom lade Giannino märke till hans oro, och teg. De skildes vid dörren till värdshuset. På väg hem den kvällen var Stefano säker på sig själv. Han fann den hopvikta överdelen av sin pyjamas, som väntade honom på sängen. När det blev kväll och skomakaren på gården hade släckt dök Elena upp i dörren, stängde den bakom sig, hon stängde också fönsterluckorna genom att luta sig mot dem, mörk likt en som har sorg. Hon lät sig omfamnas och kyssas, medan hon viskade i hans öra att vara tyst. Ögonen i hennes skräckslagna ansikte var våta. Stefano för­ stod att inga ord behövdes och drog henne mot sin kropp. Det var tryckande varmt i det stängda rummet där ljuset brann.

9789186021580  

Cesare Pavese Innan tuppen gal 12 Modernista en modern klassiker Översättning av Ervin Rosenberg stockholm 15 16 17 18 19 20 21 22 25 26 27...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you