Issuu on Google+


mia couto

sjjungfruns andra fot Översättning

irene anderberg

leopard frlag stockholm 2010 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 3

10-05-26 15.05.00


Mia Couto: Sjöjung fruns andra fot LEOPARD FÖRLAG S:t Paulsgatan 11, 11846 Stockholm www.leopardforlag.se © Editorial Caminho, SA, Lisboa – 2006 Published by arrangement with Literarische Agentur Dr.Ray-Güde Mertin, h. Nicole Witt e.K., Bad Homburg, Germany Originalets titel: O Outro Pé da Sereia Översättning : Irene Anderberg Omslag och grafisk form: Håkan Liljemärker Sättning : Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryckt hos Bookwell, Finland 2010 isbn 978-91-7343-222-1

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 4

10-05-26 15.05.01


De som dog har inte försvunnit. De färdas i vattnet som flyter förbi. De är vattnet som sover. De döda har inte dött. De lyssnar till de levande och till tingen. De lyssnar på rösterna från vattnet. (Birago Diop) Eftersom det är på något annat ställe vi lever och detta bara är vår drömupplevelse  … João Guimarães Rosa (Var hälsat, ord )

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 5

10-05-26 15.05.01


Kapitel 1

den begravda stjrnan Moçambique, december 2002

I hela världen är det så här: folk dör, historien består. Här är det tvärtom: det är bara historien som dör, de döda blir kvar. (Frisören i Vila Longe)

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 11

10-05-26 15.05.01


J

– ag har just begravt en stjärna! Det var vad herden Zero Madzero sade när han kom in och ställde sig vid hustruns säng. Utanför kunde man ana det första gryningsljuset. Mwadia Malunga log mot honom halvt i sömnen och sade: – Kom, min man, kom så ska jag göra i ordning ett skönt bad åt dig. Hon betraktade sin make i motljuset. Han såg ut som en vålnad, mager och smutsig, dammigare än nordanvinden. En lukt av något bränt blandade sig med rummets sömndruckna ljus. – Fick du hem åsnorna? Herden nickade flera gånger, som om han vore drucken. När Mwadia ville att han skulle följa med henne in i halvdunklet tog han ett steg tillbaka och mumlade: – Rör mig inte! Rör mig inte för mina händer brinner. Först då lade hustrun märke till ljusskenet som kom från Madzeros knutna händer. Långsamt rätade han ut fingrarna, ett efter ett, som om han drog kronbladen av en blomma. Mwadia Malunga satte armen för ansiktet, skenet gick inte att uthärda. Hennes röst sjönk till ett kvidande: – Min man, säg nu som det är, är du redan död? 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 13

10-05-26 15.05.01


– Nej, allt det här beror på stjärnan, hustru. – Men vilken stjärna? – Stjärnan som jag grävde ner på gården. Mwadia kikade ängsligt ut genom fönstret. Gryningen brukade vara som en lätt kyss mot rutan. Men den här morgonen föll ett skärande ljus in i rummet. Hon fick syn på spaden som stod nedkörd i marken bredvid en hög med sand. Som den stod såg den ut som ett kors på en grav. Hon gick ut på gården och mannen följde henne som en sömngångare. Vid vattentunnan fyllde hon flera burkar medan mannen klädde av sig. Det hade alltid varit så: herden vägrade att tvätta sig själv. En man blir mindre manlig om han stryker med händerna över sin egen kropp. Så trodde Madzero. Hustrun låtsades hålla med. Som alltid skulle hon även denna gång få se blodfläckar flyta runt i det använda badvattnet. Hon frågade honom aldrig hur det kom sig. Vissa saker frågar man inte en man om. Även hon slöt sig inom sig själv när månen blev synlig och hon fick sina blödningar. En annan sovmatta i dörröppningen räckte för att Zero skulle förstå att det var förbjudna dagar.

– Slösa inte med vattnet, sade Zero. Mwadia kände de djupa märkena på makens hals. Det var gamla ärr från knivhugg som han fått en gång då han höll på att bli dödad. Men herden påstod att det var gälar, att han var till hälften fisk och att han i sömnen sänkte sig ner i flodens djup och gungade i strömmen. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 14

10-05-26 15.05.01


– Är du säker på att hon inte levde? – Vem? – Stjärnan. – Hon var död. När hon föll från himlen var hon redan krossad. Det som var kvar, sade han, var inte så mycket mer än en hög med glödhet plåt. Som en flygande burk? undrade Mwadia förvånat. Herden Madzero beskrev den buckliga himlakroppen: några glänsande plåtbitar, tillknycklade spillror av en upplöst stjärnbild. – Rörde du vid stjärnan? – Ja, det var dumt gjort. – Men varför gjorde du det, min man? Ser du nu att jag inte kan lita på dig? – Jag ville använda de där plåtbitarna, göra en grind till inhägnaden. Där var förklaringen. Det var ett straff för att åsnedrivaren hade tänkt lägga beslag på en himmelsk varelse. Händerna täcktes av gnistor, de där små ljusen som tänder stjärnorna i nattens djupa mörker. – Berätta nu för mig, min man. Berätta allt så ska jag ge dig ett bad som renar din själ.

Vad herden Madzero inte kunde veta var att medan han lät sig badas av hustruns varligt smekande händer hade någon långt borta, mycket längre än på andra sidan jorden, med skakig hand just avfattat följande meddelande: 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 15

10-05-26 15.05.02


Internt meddelande, brådskande En spionsatellit som tillhör vår säkerhetstjänst försvann i natt någonstans i norra Moçambique. Den obemannade farkosten kan ha blivit nedskjuten, vilket bekräftar misstanken att terroriststyrkor opererar i denna del av Afrika. Farkosten utförde ett militärt rekognoseringsuppdrag när kontakten oväntat bröts med baskontrollen som är förlagd till ett hangarfartyg, stationerat på Indiska oceanen. Landbaserade säkerhetsstyrkor skulle kunna skickas till området för att undersöka vad som hänt med farkosten och anledningen till att den störtat. Sedan attentaten i Kenya och Dar es-Salaam håller vår säkerhetstjänst regionen under noggrann bevakning.

Det bästa sättet att fly är att stå stilla. En läxa som åsnedrivaren Zero Madzero hade lärt sig av impalan, gasellen i den täta snårskogen. Det är villebrådets flykt som ger jägaren chansen. Att förbli orörlig är det listigaste sättet att utmana den som jagar: flyta in i omgivningen, förvandla sig till sand i öknen. Försvinna för att få motståndaren att utplånas. Det bästa sättet att ljuga är att tiga. En läxa som ingen hade behövt lära honom. Tystnaden är inte avsaknad av ord, det är att säga allt utan ett enda ord. Därför talade Madzero först när ­hustrun slutade att be om att han skulle berätta historien med stjärnan. Medan Mwadia tvättade honom återgav han de häpnadsväckande händelser som för honom inte verkade särskilt mystiska men som skulle komma att förändra livet i hans hemtrakt och för männi­ skor­na som bodde där.



101405_Sjojungfruns_ORI.indd 16

10-05-26 15.05.02


Mwadias ögon fylldes av tårar medan hon lyssnade på sin mans berättelse, men det var inte för det han sade. Hon rördes av att han faktiskt sade något. De senaste åren hade hon hört hans röst så sällan att den tycktes vara en kvarleva från någon som redan var död. Zero sade nästan aldrig något, han teg som muren. I tystnaden vaggade han som en pendel, taktfast fram och tillbaka. – Jag kommer inte riktigt ihåg. Och han gled undan som vågens vatten. Hans kapunda, tunikan av vit bomull, var alldeles för stor för hans magra axlar. Hustrun hade svårt att förlika sig med hans tigande och försökte ständigt få honom att tala: – Varför säger du inte längre något, min man? – Jag söker efter orden … Det tog honom alltid lång tid och mycket ansträngning att hitta orden. I sin iver brukade han räkna på fingrarna, som om ord och siffror hade varit detsamma, formlösa begrepp i de mörkaste djupen av hans medvetande. Hustrun förstod så småningom att maken hade drabbats av en underlig slags blindhet. Han kunde inte se orden. Bekymrad tänkte hon: jag måste få honom att äta bättre. Den som äter lite pratar inte heller så mycket. Hon fyllde hans tallrik men inte blev det mer sagt för det. Zero kom allt närmare det som hans namn antydde: han höll på att utplåna sig själv, upplösas och försvinna. Med bortvänt ansikte vred Mwadia ur tygstycket som hon tvättade maken med och lät de förlösande tårarna strömma fritt. Och hon började lyssna på det som han berättade, den överraskande historien om de händelser som skulle komma att förändra hennes öde. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 17

10-05-26 15.05.02


Den kvällen hade Zero Madzero precis som alla andra kvällar fört åsnorna och getterna till betesplatsen. Han föredrog att låta sina djur beta när det var svalare. Långt borta kunde han se elden i sitt hus som visade den enda vägen i hela universum som ledde hem. Det måste ha varit nära gryningen när han tittade upp på himlen som man i staden tittar på klockan. Det var dags att leda djuren tillbaka. Hans ögon lyste upp i tyst tacksamhet: bara den som tittar på stjärnorna blir betraktad från himlen. Åsnedrivaren kunde inte ana hur iakttagen han skulle bli från ovan den närmaste tiden. Han lutade sig mot klykkäppen som han hade täljt för att getterna skulle föda lika många killingar av hankön som av honkön. Skimret över hans ansikte var det enda som lyste upp det karga landskapet. På sådana här förtorkade platser regnade det bara när tjurarnas knän rörde marken, kvinnorna sjöng och männen bad. Dock var det längesedan det fanns några tjurar, kvinnorna var för länge sedan stumma och männen hade förlorat sin tro. Men den här trakten hade inte alltid varit isolerad, långt från världen, från en annan sida av tiden. För trettio år sedan när Zero Madzero föddes bredde här ut sig de så kallade gröna mphalas, Camuendjebergens bördiga kullar. De förvandlades till en bortglömd ö när man fyllde Cabora Bassa­dammen. Zambesifloden svällde och vattendragen Nkazi och Muzenguezi flöt samman och begravde dalar och låglänta om­ råden. När vattnet steg log de äldste förnöjt. Bibeln skrivs också i våra trakter, sade de. Men sedan slutade vattnet att stiga och berg, kullar och höjder stack upp. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 18

10-05-26 15.05.02


– Vi har inte ens gjort oss förtjänta av en syndaflod, muttrade de gamle. Vi föds för att bli utvalda, vi lever för att välja. Man kunde tycka att Madzero var en dumbom men det var hans eget val att leva på den här platsen som vägarna hade glömt. Det var åratal sedan han hade mött en levande själ. Den enda person han träffade var Mwadia, som var kommen ur floden och hade ett namn som betydde kanot. Och det var för att snart få återse hustrun som herden nu skyndade på stegen. Han ville vara hemma innan det blev morgon. Den sista ugglan hade satt sig, ett tecken på att natten var nära att blekna bort. Inom kort skulle hustrun vakna. Åsnedrivaren såg hennes stora ögon framför sig och slätten fylldes med ens av små ljusflingor, som om himlen hade blinkat. – Jag håller på att bli Gud. Han ångrade genast sin djärva tanke. I kyrkan hade de lärt honom att Gud bara fanns om han är den ende, ensam i sitt slag. Att han borde göra sig av med alla sina familjegudar, alla de där afrikanska gudomligheterna som envisades med att befolka hans huvud. Madzero var en ”postori”. Han var med andra ord medlem i den apostoliska kyrka som grundats av John Marange 1930. För Zero var det inte precis en fråga om tro för hans förstånd kunde inte ta till sig ens hälften av läran. Han hade anslutit sig till ”postori” bara därför att det i hans öron lät som en form av det portugisiska ordet ”pastor”, herde. Sekten gav fattiga herdar som han själv möjlighet att kunna samlas och drömma om den dag då hela planeten återigen skulle förvandlas till ett grönskande landskap. Nuförtiden fanns det inte så mycket kvar av det religiösa samfundet. Men åsnedrivaren höll ännu fast vid den hädangångne 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 19

10-05-26 15.05.02


Maranges bud. På så vis var han när det gällde läran ganska olik de flesta som höll sig till den katolska kyrkan. Men Madzero var inte bara annorlunda, han tyckte om att visa upp sin olikhet, han bar den på sitt bröst som en medalj. Hans hår var alltid kortklippt, han drack inte sprit, han använde varken trummorna eller mbiran för att åkalla andarna. Medan han skyndade hemåt höll Zero Madzero hela tiden ögonen på natthimlen som om den vore en karta. Plötsligt ryckte han till: en sprakande eld rev sönder himlafästet som en piska av ljus. Det var som om Guds hand hade raspat eld på en tändsticka. Sedan kom explosionen. Madzero stod orörlig, lamslagen av skräck. Det tycktes som om hela universum hade slitits sönder. Utan att tänka på vad han gjorde föll herden på knä. Han bad: – Rädda mig, Gud! Och i en snabb viskning tillade han: och måtte också mina gudar bistå mig … Om det hänt för ett tiotal år sedan skulle han varit säker på att det hade med kriget att göra. Men nu var detta omöjligt. Kriget tillhörde det förgångna och tiden hade sopat iväg askan och tvättat bort minnena. Det förflöt några evighetslånga sekunder medan världen återgick till ordning och tystnad. Långt borta såg åsnedrivaren de vitglödande konturerna av något som hade störtat i sanden. Och han drog slutsatsen att det måste vara en fallen stjärna. Den hade kraschlandat där av skäl som återstod att utreda. Så när dammet väl lagt sig gick Zero Madzero för att leta efter sina åsnor och getter, det enda han ägde som var något värt. Han kikade längs horisontens rand och uppför himlens trappsteg. Getterna dök snart upp. Men av åsnorna syntes inte en skymt. Utan tyglar hade de satt av rakt ut i ingenstans med dammet rykande om hovarna. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 20

10-05-26 15.05.02


Först efter mycket ropande dök åsnorna upp ur sanddimman och närmade sig med resignerade steg och sorgset lydiga ögon. Till slut var alla där, hela horden av åsnor och getter. Åsnorna rörde oroligt på öronen. Getterna travade på, lika oberörda som alltid. Geten är ett djur som redan har upplevt världens undergång. Ingenting förvånar den. Herden klev genom sanden fram till stjärnan. Himlakroppen var tillbucklad och hopklämd och brann fortfarande med små svaga lågor. Zero förundrades över hur liten den var. Säkerligen var det en av de yngsta stjärnorna, de som fortfarande snubblar omkring på fästets småvägar. Den hade fallit precis bakom huset, det var inte långt ifrån att den hade träffat taket. Madzero gjorde först en gest med armarna i luften för att visa att han inte hade någon skuld i olyckan. Fattig som han var skulle han bli den som straffades. Han stod kvar på samma sätt tills han var säker på att det inte fanns några vittnen. Sedan gjorde han sin plikt som troende: han täckte över den stackars avlidna med några spadar sand medan han mumlade något obegripligt om att anbefalla i Guds händer. Innan han gick in i huset tittade han ännu en gång upp mot himlen. Var detta bara den första stjärnan i ett kommande stjärnregn? Skulle slätten utsättas för en ljusöversvämning, en flod av vilsekomna himlakroppar?

– Så gick det alltså till? – Så var det, hustru. Varken mer eller mindre. – Jaha, men du förstår väl, min man, att vi måste gräva upp den fallna stjärnan. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 21

10-05-26 15.05.02


– Varför det? – På vår gård kan vi bara gräva ner de våra, bara de våra av kött och blod. Paret beslöt att samma dag flytta de odödliga resterna av himla­ kroppen. Och de skulle begrava den vid floden, i den heliga skogen. Där man begraver barnen. Men innan dess var de tvungna att besöka medicinmannen Lázaro Vivo. Mwadia tyckte inte om att gå dit, för henne var det bara vidskeplighet. Och om Zero skulle följa postoris budord borde han inte heller nedlåta sig till att be en spåman om råd. Men när Mwadia såg skuggan över sin mans ögon förstod hon att det inte var lämpligt att ifrågasätta hans handlande. Annars hade gamle Lázaro Vivo alltsedan Revolutionen upphört att presentera sig som nyanga, spåman. Han var nu traditionell rådgivare. Vilken hans officiella beteckning nu än var kunde han ge dem den nödvändiga tillåtelsen att gå in i skogen. Det var det enda som betydde något just nu.

Innan de gav sig av till Lázaro behövde Zero Madzero lägga sig en liten stund. Han ville sova, försvinna bort. Mwadia Malunga smekte honom över pannan och han sjönk in i sömnen. Hustrun tittade ännu en gång ut på gården och graven. Stackars Madzero, han trodde det handlade om en stjärna. Och hon tänkte inte ta honom ur den villfarelsen. Men hustrun visste att det som man ser på himlen inte alltid är stjärnor. Hennes far hade lärt henne att skilja de äkta himlakropparna från de falska. De där andra, de falska stjärnorna, var båtar 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 22

10-05-26 15.05.02


där folk som inte visste hur man skulle dö färdades. Hon log. Det som låg begravt där ute på gården var rester från en landstigning. Det visste hon med säkerhet för hennes namn, Mwadia, betydde ”kanot” på si-nhungwé, det språk som talades i nordväst, och var en hyllning till de små båtar som befar floder och drömmar. Sedan betraktade hon den gryende dagen som om hon sökte efter en tom plats på himlen. Hon kunde ännu se månen där uppe i det svaga ljuset. Mawdia kände ett plötsligt styng av saknad efter barndomshemmet. Hon tyckte sig höra moderns röst, som om minnet vore ett flödande vatten. Hon stirrade in i den bleka dagern tills blicken tårades. Men sedan gnuggade hon sig i ögonen, tog sig samman och sade avfärdande: – I dag är månen visst täckt med frömjöl. Det hade inte gått en timme när herden började gny i sömnen. Hans händer sved. Hon sade hans namn för att väcka honom. Men Zero fortsatte att jämra sig och snyfta från andra sidan medvetandet. Mwadia vågade inte röra tårarna som rann nedför makens ansikte och blötte ner hans kudde. Men den som gråter i sömnen kan också be utan att vakna. Så hon uppmuntrade honom: – Just så, fortsätt att be, min man. Men be på ditt sätt, du är en postori. Andra bad till Gud. Madzero bad med Gud. Andra bönföll sin Skapare. Madzero samtalade med Honom, gjorde Hans ord till sina. Hustruns närvaro måste ha trängt in i den sovande åsnedrivarens själ. För efter vad han senare berättade drömde han att hans händer förenades som två lågor i samma eld. I stället för fingrar var det tio små lågor som smärtade. Men andra händer som var gjorda av vatten omslöt hans och fick elden att slockna. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 23

10-05-26 15.05.03


Det var kvinnohänder. Det måste vara mina, trodde Mwadia. Nej. Det var en vit kvinnas händer. Och kvinnan i drömmen förkunnade: – Mina händer är av vatten. Jag är till för människornas törst. Rösten ekade i herdens huvud. Orden skakade om hans inre. Rösten tog honom i besittning, använde hans röst för att tala: – Jag är kvinnan. – Är du galen, min man? Drömmer du nu att du är kvinna? Det var droppen. Ingen man i världen var så stolt över att vara man som Zero Madzero. Han solade sig i glansen av sina djärva förfäder, det beryktade Chikundafolket, som var modiga elefantjägare, våghalsiga flodresenärer, legendariska krigare. Hur kunde hennes man plötsligt säga sig vara kvinna? Mwadia skakade liv i mannen, klädde honom i all hast och ledde iväg honom på småvägarna upp mot toppen av Camuendjeberget. De följde gamla hemliga stigar som knappt syntes i sanden och det grova gruset, stigar där chikundafolket under seklernas gång hade visat vägen för missionärer, upptäcktsresande och folk som handlade med slavar och elfenben.

I Antigamente är varje natt den sista. Varje dag är så mödosam och seg att den tycks nöta ut solen. Så mörkt som det är kommer det aldrig mer att ljusna, tänkte Mwadia. Det var säkert denna fruktan som fick henne att le lättat när de nådde toppen av berget och hon på långt avstånd kunde se de fåtaliga ljusen i Vila Longe. De gick runt de stora granitklipporna. Bakom det höga bergsmassivet bodde spåmannen Lázaro Vivo. 

101405_Sjojungfruns_ORI.indd 24

10-05-26 15.05.03



9789173432221