KĂRE LEDARE MIN FLYKT FRĂ N NORDKOREA av Jang Jin-sung
ĂversĂ€ttning frĂ„n engelska av Ylva Mörk
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingĂ„r i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2014 Jang Jin-Sung och Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: Dear Leader Originalförlag: Rider Books, ett imprint pĂ„ Ebury Publishing, Random House Publishing Group ĂversĂ€ttning: Ylva Mörk Omslag: John Persson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-1-306197-9
PROLOG Maj 1999
S
trax efter midnatt, precis nĂ€r jag har gĂ„tt och lagt mig, ringer telefonen. Jag bestĂ€mmer mig för att lĂ„ta minst fem signaler gĂ„ fram och hoppas att den ska tystna innan dess. NĂ€r den sjĂ€tte signalen ljuder börjar jag oroa mig för att mina förĂ€ldrar ska vakna, sĂ„ jag lyfter luren. Jag bereder mig pĂ„ att ge personen i andra Ă€nden en rejĂ€l utskĂ€llning. âHallĂ„?â I det tysta huset ekar min röst Ă€nnu högre Ă€n telefonsignalen. âDet Ă€r förste partisekreteraren.â Vid dessa ord sĂ€tter jag mig tvĂ€rt upp och slĂ„r huvudet i sĂ€nggaveln. âJag utfĂ€rdar hĂ€rmed en sĂ€rskild inkallelseorder. InstĂ€ll dig pĂ„ arbetet klockan ett. IklĂ€dd kostym. Du fĂ„r inte meddela nĂ„gon vart du ska.â Trots att vi i det hĂ€r landet Ă€r vana vid att lyda de mĂ€rkligaste order utan att blinka Ă€r det orovĂ€ckande att sjĂ€lvaste förste partisekreteraren just har gett mig en order. Han Ă€r lĂ€nken till partiets centrala enhet pĂ„ mitt departement. I vanliga fall fĂ„r jag mina order av partisekreteraren i avdelning 19 eller sektion 5, vilket stĂ„r mer i relation till min plats i partiets organisatoriska hierarki. Dessutom anvĂ€nde han orden âsĂ€rskild inkallelseorderâ. Det Ă€r en term som brukar anvĂ€ndas nĂ€r det handlar om att mobilisera militĂ€ren. NĂ€r USA och Sydkorea har gemensamma militĂ€rövningar pĂ„ Koreahalvön brukar vĂ„rt land svara med att kalla in vĂ€rnpliktiga över hela landet. Ordern om att delta i sĂ„dana övningar kallas âsĂ€rskild inkallelseorderâ. Men nĂ€r det Ă€r dags brukar vi fĂ„ reda pĂ„ det
14
kÀre ledare
i förvĂ€g genom att nĂ„gon avsiktligt lĂ€cker informationen. Arbetarpartiets olika enheter och sektioner stĂ„r under stĂ€ndig press att brĂ€cka varandra och utnyttjar alla chanser att skaffa sig fördelar framför andra, sĂ„ de som har tillrĂ€ckligt goda kontakter lĂ„ter sina anstĂ€llda stanna kvar pĂ„ arbetet den aktuella dagen sĂ„ att de kan instĂ€lla sig före dem som ovetande redan har gĂ„tt hem. Men om detta vore en vanlig, militĂ€r inkallelseorder skulle jag inte ha blivit tillsagd att bĂ€ra kostym. Vi som arbetar för partiets centrala enhet, till skillnad frĂ„n vanliga nordkoreaner som tillhör regionala eller andra grenar av partiet, vet att en âsĂ€rskild inkallelseorderâ Ă€ven kan innebĂ€ra att man ska fĂ„ trĂ€ffa Kim Jong-il, Den kĂ€re ledaren. NĂ€r man kallas till ett möte med honom kommer det ingen förvarning. Inte ens de allra högsta generalerna fĂ„r nĂ„gon som helst information om dessa möten. En inbjudan att trĂ€ffa Kim förmedlas av en förste partisekreterare, som beordrats att instĂ€lla sig i ett sĂ€rskilt rum som bevakas av den kĂ€re ledarens personliga livvakter. Under deras noggranna överinseende fĂ„r förste partisekreteraren en lista med namn pĂ„ personer som han ringer upp. SjĂ€lva logistiken kring mötet Ă€r strĂ€ngt konfidentiell. I den situationen Ă€r frasen âsĂ€rskild inkallelseorderâ ett kodord som utgör startsignalen för den topphemliga operationen. Men samma fras kan ocksĂ„ ha en tredje och mer oroande innebörd. Ministeriet för statens sĂ€kerhet anvĂ€nder den nĂ€r de genomför hemliga utrensningar av högt uppsatta personer. En partifunktionĂ€r som fĂ„r en sĂ€rskild inkallelseorder mitt i natten kan smyga hemifrĂ„n utan att vĂ€cka familjen och sedan försvinna till ett fĂ„nglĂ€ger eller bli avrĂ€ttad. Lyckligtvis Ă€r jag sĂ€ker pĂ„ att det tredje scenariot inte gĂ€ller mig. I sjĂ€lva verket kan jag knappt bĂ€rga mig. För bara nĂ„gra dagar sedan antydde förste partisekreteraren nĂ„got om en kommande hedersbetygelse. Som jag blivit instruerad tar jag pĂ„ mig min bĂ€sta kostym och slips. I Pyongyang finns det inga taxibilar efter midnatt och alla motorfordon mĂ„ste ha en sĂ€rskild licens för att fĂ„ köra pĂ„ natten. SĂ„ trots att det Ă€r beckmörkt ute kliver jag upp pĂ„ cykeln och trampar i vĂ€g till jobbet. Cyklar Ă€r ett av de viktigaste transportmedlen, men till skillnad frĂ„n de
prolog
15
flesta Ă€r min splitter ny och har fraktats hit sĂ€rskilt till mig av en slĂ€kting som Ă€r stationerad utomlands. Inga gatlyktor Ă€r tĂ€nda. Tystnaden i huvudstaden Ă€r sĂ„ kompakt att jag bara anar mina medtrafikanters nĂ€rvaro innan deras mörka siluetter dyker upp precis framför mig. Elförsörjningen befinner sig i stĂ€ndig kris trots att staden har tvĂ„ kraftverk. Det Ă„lderstigna Pyongyangs termoelektriska kraftverk byggdes med sovjetisk hjĂ€lp 1961 medan Ăstra Pyongyangs termoelektriska kraftverk uppfördes 1989, men inget av dem producerar tillrĂ€ckligt med ström för att förse mer Ă€n en stadsdel i taget. SĂ„ likt en osalig ande flackar elektriciteten runt i Pyongyang och stannar ungefĂ€r fyra timmar per dag i varje stadsdel. En del av staden Ă€r emellertid alltid upplyst, och det Ă€r Joong-gu i hjĂ€rtat av Pyongyang. DĂ€r ligger de centrala partikontoren, bostĂ€der för högt uppsatta partifunktionĂ€rer och byggnader för utlĂ€nningar, till exempel hotell Koryo. Min arbetsplats, kontor 101 pĂ„ Departementet för en enad front, ligger mitt i detta ljusa distrikt. NĂ€r jag nĂ€rmar mig omrĂ„det ser jag att det Ă€r Ă€nnu ljusare Ă€n vanligt, för utebelysningen Ă€r tĂ€nd och det lyser dessutom i vaktkurerna. NĂ€r jag gĂ„r in genom grinden utbrister jag för mig sjĂ€lv: âJa! Jag ska fĂ„ trĂ€ffa Generalen!â Inne pĂ„ gĂ„rden stĂ„r minst trettio soldater i den mörkt senapsfĂ€rgade uniform som den kĂ€re ledarens personliga livvakt bĂ€r. Ăver bröstet hĂ€nger den karakteristiska X-formade lĂ€derselen med en pistol pĂ„ var sida. Tre beigefĂ€rgade minibussar av mĂ€rket Nissan stĂ„r parkerade efter varandra med fördragna gardiner. De ser ut att rymma ett dussin passagerare var. Partisekreteraren för sydkoreanska frĂ„gor kommer fram och hĂ€lsar mig vĂ€lkommen, och i jĂ€mförelse med honom framstĂ„r förste partisekreteraren, som ringde mig för en stund sedan, som en obetydlig figur. Han visar mig till en tvĂ„stjĂ€rnig general som tycks leda operationen dĂ€r han stĂ„r med en skrivskiva i handen. De andra soldaterna tilltalar mannen âkamrat vicedirektörâ. Generalen granskar mig hastigt uppifrĂ„n och ner och ryter sedan ut en order: âStĂ€ll honom dĂ€r borta!â Jag tittar vart han pekar och fĂ„r se landets allra högst uppsatta mĂ€n inom interkoreanska relationer stĂ„ pĂ„ ett led. Det Ă€r partisekreteraren för sydkoreanska frĂ„gor Kim Yong-
16
kÀre ledare
sun, förste vicedirektör Im Tong-ok frĂ„n Departementet för en enad front, samma departements politiske direktör Chae Chang-guk och politiske vicedirektör Park Yong-su samt ytterligare tvĂ„ personer frĂ„n Departementet för fosterlandets fredliga Ă„terförening. StĂ€mningen Ă€r spĂ€nd och jag tvekar inför att hĂ€lsa pĂ„ dessa sex mĂ€ktiga mĂ€n som stĂ„r uppstĂ€llda pĂ„ ett led som skolbarn. Jag gĂ„r och stĂ€ller mig sist i ledet. âSka vi trĂ€ffa Generalen?â viskar jag till mannen framför mig, men dĂ„ hörs genast en röst: âInget prat! FörstĂ„tt?â Jag tittar indignerat pĂ„ soldaten och Ă€r pĂ„ vĂ€g att sĂ€ga Ă„t honom att anvĂ€nda en mer respektfull ton, men hans vildsinta blick sĂ€tter mig genast pĂ„ plats. Kamrat vicedirektören gĂ„r frĂ„n den ene till den andre och kontrollerar vĂ„ra identitetspapper. Under tystnad kliver vi in i den mittersta bilen och intar de platser vi fĂ„r oss tilldelade. Sist in Ă€r den soldat som nyss skrek Ă„t mig att vara tyst. Jag trodde att han sĂ„g ner pĂ„ mig för att jag Ă€r sĂ„ ung, men nu hör jag honom anvĂ€nda samma oförskĂ€mda ton mot högt uppsatta partifunktionĂ€rer som Ă€r dubbelt sĂ„ gamla som han sjĂ€lv. âRör inte gardinerna! LĂ€mna inte era platser! Prata inte!â ryter han. Ănnu mer upprörande Ă€n hans frĂ€ckhet Ă€r mina kamraters undergivna svar: âUppfattat!â Till och med Kim Yong-sun och Im Tong-ok, tvĂ„ av landets allra högst uppsatta mĂ€n, Ă€r obetydliga figurer i jĂ€mförelse med den kĂ€re ledarens personliga livvakt. Genom den öppna bildörren ser jag de övriga soldaterna klĂ€ttra in i de andra tvĂ„ bilarna. Sedan dras dörren igen och motorn startas. NĂ€r bilen börjar rulla Ă€r jag sĂ„ nervös att jag mĂ„r illa, samtidigt som jag vet att det Ă€r en ofantligt stor Ă€ra att fĂ„ trĂ€ffa den kĂ€re ledaren. Fönstren döljs bakom tjocka bruna gardiner och en likadan gardin skiljer oss frĂ„n föraren. Jag börjar kĂ€nna mig lite Ă„ksjuk eftersom det inte gĂ„r att se ut. Efter tvĂ„ timmars fĂ€rd under tystnad kommer vi Ă€ntligen, till min stora lĂ€ttnad, fram till en jĂ€rnvĂ€gsstation. Klockan Ă€r ungefĂ€r fyra pĂ„ morgonen. Vi kliver ur bilen och nĂ€r jag har orienterat mig inser jag att vi befinner oss pĂ„ Yongsung, en första klassens station. I vĂ„r befolkning pĂ„ över tjugo miljoner har det aldrig funnits mer Ă€n tvĂ„
prolog
17
första klassens medborgare: Kim Il-sung och Kim Jong-il. Första klassens stationer Ă€r reserverade enbart för dem, och det finns dussintals sĂ„dana stationer utspridda över landet. Taken Ă€r kamouflagemĂ„lade i grönt sĂ„ att de ska vara svĂ„ra att upptĂ€cka pĂ„ satellitbilder. PĂ„ marknivĂ„ finns inga skyltar som talar om vad det Ă€r för byggnader, men de bevakas av tungt bevĂ€pnade vakter och omgĂ€rdas av höga murar. Stationen Yongsung ligger i norra utkanten av Pyongyang, egentligen en knapp halvtimmes fĂ€rd frĂ„n den plats dĂ€r vi inledde vĂ„r resa. Jag kĂ€nner igen mig eftersom jag har gĂ„tt förbi byggnaden flera gĂ„nger. Först kan jag inte förstĂ„ varför det tog sĂ„ lĂ„ng tid att köra hit, men sedan inser jag att bilarna har tagit lĂ„nga omvĂ€gar för att villa bort oss, och dĂ„ kan jag inte lĂ„ta bli att le. PĂ„ vĂ€gen mellan bilen och tĂ„get genomgĂ„r vi ytterligare flera identitetskontroller. Det specialtĂ„g som reserverats för detta tillfĂ€lle liknar inte vanliga tĂ„g. Vagnens sidor Ă€r mĂ„lade i en grĂ€sgrön nyans och taket Ă€r vitt. FrĂ„n utsidan ser det ut som om det Ă€r tillverkat i Kina, för över dörrhandtagen stĂ„r ordet Beijing skrivet med klarröda kinesiska tecken. Men nĂ€r jag kliver in i vagnen fĂ„r jag syn pĂ„ Mitsubishis karakteristiska logotyp som avslöjar att tĂ„get i sjĂ€lva verket Ă€r japanskt. I stĂ€llet för sĂ€ten innehĂ„ller vagnen enkelsĂ€ngar och planlösningen Ă€r helt öppen, förmodligen för att vakterna lĂ€ttare ska kunna hĂ„lla oss under uppsikt. NĂ€r resan tar sin början utdelas barska order: âRör inte gardinerna. Det finns filtar under sĂ€ngarna. Stanna i era sĂ€ngar under hela resan. Sov tills tĂ„get stannar. Meddela oss om ni vill anvĂ€nda toaletten. Den som bryter mot nĂ„gon av dessa regler kommer att avlĂ€gsnas frĂ„n tĂ„get â omedelbart.â Vakten Ă€r sĂ€rskilt noga med att betona det sista ordet. Jag har en kĂ€nsla av att jag vid minsta oförsiktiga rörelse kommer att bli utslĂ€ngd bĂ„de frĂ„n tĂ„get och hela min privilegierade tillvaro. Under den lĂ„nga nattliga resan Ă€r det ingen som sĂ€ger ett ord, inte ens för att be om att fĂ„ gĂ„ pĂ„ toaletten. Det enda som hörs Ă€r tĂ„gets dunkande mot rĂ€lsen. Jag blundar, rĂ€knar de rytmiska slagen och försöker somna. SpecialtĂ„get med dess sju passagerare anlĂ€nder vid sextiden pĂ„ morgonen. Vi befinner oss pĂ„ Galma, en första klassens station i Gangwon-
18
kÀre ledare
provinsen. NĂ€r jag stiger av tĂ„get kĂ€nner jag den svala, uppfriskande gryningsluften mot ansiktet. Först nu inser jag hur spĂ€nd jag varit i soldaternas nĂ€rvaro. Politiske direktören Chae Chang-guk knuffar mig i sidan och ler brett. Han Ă€r som ett barn som inte kan dölja sin förtjusning. Vi fĂ„r Ă€n en gĂ„ng byta transportmedel, till en vĂ€ntande minibuss. Efter en timmes fĂ€rd under tystnad kliver vi av pĂ„ en liten pir, pĂ„ alla sidor omgiven av cementmurar, och gĂ„r ombord pĂ„ en vĂ€ntande motorbĂ„t. VĂ„gorna kluckar mjukt mot bĂ„ten, men den salta havsdoften sticker i nĂ€san. BĂ„ten startar med ett ryck och ett öronbedövande vrĂ„l nĂ€r motorn drar igĂ„ng. Sekunden efter sjunker tanken in att jag för första gĂ„ngen i mitt liv befinner mig pĂ„ en bĂ„t. Den accelererar i en farlig fart som ville den kasta av mig i vattnet. Jag lutar mig fram för att ta tag i relingen, men dĂ„ slĂ„r en soldat plötsligt armarna om mig bakifrĂ„n och klĂ€mmer fast mina hĂ€nder mot kroppen. Jag fĂ„r kalla kĂ„rar lĂ€ngs ryggen. Jag intalar mig att ju nĂ€rmare vi kommer den kĂ€re ledaren, desto tydligare mĂ„ste vi visa vĂ„r tilltro till honom. NĂ€r jag sneglar Ă„t sidorna ser jag att var och en av mina sex medpassagerare liksom jag hĂ„lls pĂ„ plats av en soldat som fungerar som mĂ€nskligt sĂ€kerhetsbĂ€lte. Med blicken fĂ€st i fjĂ€rran, dĂ€r de tvĂ„ vita skummande banden i vĂ„rt kölvatten smĂ€lter samman till ett enda, skriker jag med mina lungors fulla kraft för att överrösta motorbullret: âĂr det hĂ€r flottans bĂ„t?â Min vakt rynkar pannan nĂ€r han försöker höra vad jag sĂ€ger, men sedan hĂ„nflinar han. âFlottans? Ha! Flottan har inga bĂ„tar som Ă€r sĂ„ hĂ€r snabba. Den hĂ€r Ă€r vĂ„r. Den tillhör livgardet. Visst Ă€r den snabb?â Livgardet ansvarar för skyddet av Kim och hans familj. Det bestĂ„r av 100 000 man till lands, sjöss och i luften. Trots att vakten mĂ„ste skrika mĂ€rker jag att han har lagt av med den officiösa stilen och pratar i en mer normal samtalston, kanske för att vi saknar publik. Det fĂ„r mig att mĂ„ lite bĂ€ttre. Precis som han sĂ€ger Ă€r bĂ„ten mycket snabb och en mössa blĂ„ser av en av vakterna och landar pĂ„ vattenytan. Jag ser den bli allt mindre innan den slutligen försvinner i fjĂ€rran. Efter ungefĂ€r tjugo minuter saktar vi in nĂ€r vi nĂ€rmar oss en trĂ€dbe-
prolog
19
vuxen ö. Jag undrar om vi har kört i cirklar inom ett litet omrĂ„de, precis som pĂ„ resan till Yongsungstationen. BĂ„tens för planar ut och nu ser jag ön tydligt. FrĂ„n den glĂ€nsande kajen till den vĂ€lansade skogen pĂ„ ömse sidor om stenlĂ€ggningen Ă€r allt utan minsta flĂ€ck. Hela stĂ€llet ser ut att ha anlagts i gĂ„r. Jag inser att jag hade vĂ€ntat mig att den kĂ€re ledaren skulle stĂ„ och vĂ€nta pĂ„ oss med öppna armar pĂ„ kajen, precis som han gör i de revolutionĂ€ra filmerna. Jag blir lite rĂ€dd nĂ€r jag ser att ingen Ă€r hĂ€r för att möta oss. Vakterna leder oss till en stor lĂ„g byggnad, dĂ€r vi fĂ„r sĂ€tta oss att vĂ€nta i en sal som ser ut att vara ungefĂ€r tusen kvadratmeter stor. Vi blir tillsagda att vara tysta. Allt Ă€r vitt: stolarna, golvet och vĂ€ggarna. Det finns inga fönster. I stĂ€llet finns det ljuspaneler inbyggda i vĂ€ggarna och de ger ifrĂ„n sig ett grönaktigt sken. Klockan halv ett, över fyra timmar efter att vi anlĂ€nt till ön, börjar det plötsligt hĂ€nda saker. Vakter med vita handskar sprejar nĂ„got pĂ„ stolen dĂ€r den kĂ€re ledaren ska sitta. Kamrat vicedirektören sĂ€ger Ă„t oss att stĂ€lla oss pĂ„ ett led igen. Vi beordras att ta av oss vĂ„ra armbandsklockor och lĂ€mna in dem, av sĂ€kerhetsskĂ€l. DĂ€refter fĂ„r vi var sitt litet kuvert. PĂ„ ytterförpackningen stĂ„r nĂ„got skrivet med japanska tecken. Inuti ligger en liten bomullsduk som luktar alkohol. Kamrat vicedirektören instruerar oss: âNi mĂ„ste desinficera era hĂ€nder innan ni hĂ€lsar pĂ„ Generalen.â Sedan siktar han in sig pĂ„ mig och utdelar ytterligare en barsk order. âDu fĂ„r inte se Generalen i ögonen.â Han pekar pĂ„ den andra knappen i sin uniformsjacka och sĂ€ger: âHĂ€r ska du titta. FörstĂ„tt?â Jag undrar om den regeln Ă€r till för att inskĂ€rpa i mig hur underlĂ€gsen jag Ă€r den kĂ€re ledaren, men tanken flyger snabbt förbi. Vi fortsĂ€tter att vĂ€nta medan kamrat vicedirektören lĂ€gger sista handen vid vĂ„r placering. Ăn en gĂ„ng stĂ„r jag sist i ledet. Det finns sju civilklĂ€dda personer i rummet och över tjugo vakter omkring oss. Vi stĂ„r stelt uppstrĂ€ckta och stirrar under tystnad pĂ„ ett par stĂ€ngda dubbeldörrar i kanske ytterligare tio minuter. Dörrarna Ă€r stora och vita med pĂ„mĂ„lade blommor i guld. NĂ€r dörrarna Ă€ntligen öppnas marscherar en vakt med överstes grad
20
kÀre ledare
in och stĂ€ller sig i givakt. âGeneralen kommer nu att intrĂ€da i salenâ, meddelar han. Alla och allting förvandlas till sten. Jag hĂ„ller huvudet alldeles stilla och fokuserar blicken pĂ„ en punkt mitt i dörröppningen dĂ€r Kim Jongils ansikte strax ska visa sig. Ytterligare en minut passerar. Sedan kommer plötsligt en liten vit valp inspringande. Det Ă€r en malteser med lurvig pĂ€ls. Efter den kommer en gammal man. Vi höjer vĂ„ra röster som en man för att hĂ€lsa vĂ„r kĂ€re ledare. âLĂ€nge leve Generalen! LĂ€nge leve Generalen!â VĂ„ra leverop skallar sĂ„ högt att det gör ont i öronen, men valpen ser oberörd ut. Förmodligen Ă€r den van. Hur som helst mĂ„ste den kĂ€re ledaren tycka att valpen har varit duktig, för han böjer sig ner för att klappa den. Sedan mumlar han nĂ„got i dess öra. Jag blir besviken nĂ€r jag ser vĂ„r kĂ€re ledare pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll, för den man som stĂ„r framför mig Ă€r gammal och liknar inte alls mannen pĂ„ de vĂ€lkĂ€nda bilderna. Trots att vi febrilt klappar i hĂ€nderna och hurrar för honom verkar han inte alls lĂ€gga mĂ€rke till oss. Han fortsĂ€tter att leka med sin valp och ser ut att strunta i oss eftersom vi Ă€r yngre Ă€n han. Men sedan Ă€r det som om han kan lĂ€sa mina tankar, för plötsligt tittar han upp och fĂ„r mitt hjĂ€rta att stanna. Som om vi alla har vĂ€ntat pĂ„ just detta ögonblick tar vi i och ropar Ă€nnu högre: âLĂ€nge leve Generalen! LĂ€nge leve Generalen!â Han ser sig om i rummet och stegar sedan fram mot mig. Jag bereder mig pĂ„ det Ă€rofulla mötet, men han gĂ„r rakt förbi mig och stannar framför en skylt med ett slagord pĂ„ vĂ€ggen bakom oss. Med gula bokstĂ€ver mot röd bakgrund stĂ„r det skrivet: LĂ„t oss offra vĂ„ra liv i den store ledaren kamrat Kim Jong-ils tjĂ€nst! Han ropar: âKim Yong-sun!â Partisekreterare Kim Yong-sun skyndar fram. Kim Jong-il frĂ„gar honom: âĂr den hĂ€r handmĂ„lad? Eller tryckt?â PĂ„ sĂ„ nĂ€ra hĂ„ll hörs det verkligen att rösten tillhör en stor ledare. Varje stavelse ekar av absolut auktoritet. Kamrat vicedirektören ser att Kim Yong-sun tvekar och svarar i hans stĂ€lle: âDen Ă€r handmĂ„lad.â
prolog
21
Kim Jong-il sĂ€ger: âDet ser bra ut. PĂ„ ett stĂ€lle dĂ€r jag var förra veckan sĂ„g jag slagord tryckta pĂ„ emalj. Men den hĂ€r handmĂ„lade skylten ser mycket bĂ€ttre ut, tycker inte du det ocksĂ„?â Den hĂ€r gĂ„ngen har Kim Yong-sun ett snabbt svar i beredskap: âJo, det hĂ„ller jag med om. Jag har faktiskt redan hört mig för angĂ„ende detta. Men dĂ„ fick jag veta att vi kommer att fortsĂ€tta att tillverka tryckta skyltar eftersom de handmĂ„lade krĂ€ver en kostsam import av material.â Kim Jong-il ignorerar honom. Han tar nĂ„gra steg tillbaka, granskar slagordet ytterligare nĂ„gra sekunder och utdelar sin order med en liten handviftning: âByt ut alla befintliga skyltar av det hĂ€r slaget i hela landet och ersĂ€tt dem med handmĂ„lade skyltar.â Jag försöker mig pĂ„ lite huvudrĂ€kning. Hur mycket kan ett sĂ„dant projekt tĂ€nkas kosta? I samma ögonblick svĂ€nger Generalen runt och överrumplar mig fullstĂ€ndigt. Han ryter: âDu, grabben! Var det du som skrev den dĂ€r dikten om gevĂ€rspipan?â Jag ropar ut mitt noggrant formulerade svar: âJa, General! Det Ă€r en Ă€ra att fĂ„ möta er!â Han har ett litet hĂ„nleende pĂ„ lĂ€pparna nĂ€r han gĂ„r fram mot mig. âDet var nĂ„gon annan som skrev den Ă„t dig, eller hur? VĂ„ga inte ens tĂ€nka tanken att ljuga för mig. Jag ska se till att du blir dödad.â Jag grips av panik, men dĂ„ brister den kĂ€re ledaren plötsligt ut i ett bullrande skratt och boxar till mig pĂ„ axeln. âDet var en komplimang, din dumme fan! Du har satt nivĂ„n för hela Songun-epoken.â Jag fĂ„r inte fram ett ord till svar, och det gör inte saken bĂ€ttre att Kim Yong-sun ilsket blĂ€nger pĂ„ mig. Innan Generalen slĂ„r sig ner pĂ„ sin plats tar Kim Yong-sun chansen att ge mig en utskĂ€llning. âDin jĂ€vla idiot. Du borde ha tackat honom. Du skulle ha erbjudit dig att visa din lojalitet genom att fortsĂ€tta skriva dikter till honom Ă€ven frĂ„n gravenâ, vĂ€ser han i mitt öra. NĂ€r han Ă€r fĂ€rdig med mig tar han Ă„ter pĂ„ sig sin glada min och rusar fram för att hjĂ€lpa Kim Jong-il. Innan han sedan intar sin egen plats slĂ€tar han noga till byxbaken med hĂ€nderna, som en kvinna med kjol. De andra gĂ€sterna beter sig lika formellt. Snarare Ă€n riktiga mĂ€nniskor som sitter pĂ„ stolar liknar de orörliga skulpturer som har placerats ut
22
kÀre ledare
runtom i salen. Den som det Ă€r mest liv i Ă€r den kĂ€re ledarens malteservalp, som ivrigt bjĂ€bbande tassar runt sin husses fötter. Kim Jong-il tycks inte ha lust att smĂ„prata och den vita malteservalpen fĂ„r behĂ„lla hans uppmĂ€rksamhet. Generalen fokuserar hela tiden pĂ„ vad hunden gör och kan tĂ€nkas tycka. Men dĂ„ och dĂ„ ropar han: âDu, Im Tong-ok!â eller âKom hit, Chae Chang-guk!â och den utvalde mannen rusar fram för att svara pĂ„ nĂ„gon frĂ„ga. Det kĂ€nns egendomligt att se att han sĂ€tter större vĂ€rde pĂ„ sin valp Ă€n pĂ„ nĂ„gon av sina mest lojala mĂ€n. Tio, femton minuter senare öppnas ett par dubbeldörrar. In kommer nĂ„gra mĂ€n i vit smoking och röd fluga och med var sin bricka högt lyftad ovanför huvudet. I andra Ă€nden av salen gĂ„r nĂ„gra tekniker ödmjukt dubbelvikta fram och tillbaka pĂ„ scenen och justerar mikrofoner och lampor. Orkestern tar plats och spelar upp â festen kan börja. Jag kan inte lĂ„ta bli att tycka att det Ă€r nĂ„got av en antiklimax, eftersom jag har vĂ€ntat mig nĂ„got viktigt tillkĂ€nnagivande eller visdomsord frĂ„n vĂ„r kĂ€re ledare. Men sĂ„ smĂ„ningom gĂ„r jag helt upp i festligheterna. Jag blir trollbunden. Varje gĂ„ng en ny matrĂ€tt bĂ€rs in byter ljuset i vĂ€ggpanelerna fĂ€rg. NĂ€r grönsaksrĂ€tten serveras vĂ€xlar ljuset frĂ„n intensivt grĂ€sgrönt till ljuslila och nĂ€r det Ă€r dags för köttrĂ€tten gĂ„r det frĂ„n rosa till mörkrött. Jag har aldrig tĂ€nkt pĂ„ att man skulle kunna anvĂ€nda belysningen som en del i presentationen av en mĂ„ltid, och det Ă€r fascinerande att se. Fisken kommer in pĂ„ ett fat som glittrar sĂ„ spektakulĂ€rt att jag inte kĂ€nner smaken av maten. Runt det stora grĂ„ serveringsfatet har man placerat ut smĂ„ spotlights som fĂ„r fiskfjĂ€llen att skimra och glĂ€nsa. Vinet Ă€r en aning bittert. Min servitör, som liksom all Kim Jong-ils personal tillhör livgardet och har militĂ€r grad, pekar pĂ„ flaskans etikett dĂ€r det stĂ„r Baedansul. Han beskriver innehĂ„llet som en fyrtioprocentig spritdryck som tagits fram av Basforskningsinstitutet. Det Ă€r en akademisk institution som Ă€gnar sig Ă„t studiet av den kĂ€re ledarens hĂ€lsa och som dĂ€rmed ocksĂ„ tillhör livgardet. DĂ€r arbetar tre tusen forskare med att utveckla mediciner och matrĂ€tter som ska förlĂ€nga Kim Jong-ils liv. För att kunna testa effekterna av sina produkter har de en testgrupp
prolog
23
bestĂ„ende av mĂ€n som har valts ut bland hela befolkningen eftersom de har samma sjukdomar och fysik som Kim Jong-il. Jag kan berömma mig av att veta mer Ă€n de flesta om detta viktiga arbete eftersom jag har en vĂ€n vars storebror arbetar pĂ„ institutet. SĂ„ kommer bankettens höjdpunkt, desserten. Jag fĂ„r en glasbĂ€gare med en stor kula glass över vilken servitören hĂ€ller en klar vĂ€tska. Sedan tĂ€nder han eld pĂ„ spriten och blĂ„ eldslĂ„gor flammar upp. NĂ€r jag tar lite glass pĂ„ skeden följer lĂ„gorna med. Kim Yong-sun knackar mig pĂ„ axeln för att ge mig ett rĂ„d: âDu mĂ„ste blĂ„sa ut elden innan du Ă€ter. Men Ă€t inte för mycket. Det Ă€r vĂ€ldigt starkt.â Han sĂ€ger det i skrytsam ton. För ett ögonblick gĂ„r jag helt upp i den egendomliga kĂ€nslan av att ha nĂ„got i munnen som Ă€r kallt och varmt pĂ„ samma gĂ„ng. Sedan vinkar Kim Jong-il Ă„t mig att komma. NĂ€r man besöker en person som har haft privilegiet att sitta till bords med den kĂ€re ledaren kan man alltid se en monter dĂ€r vinglaset som han skĂ„lat med stĂ„r utstĂ€llt pĂ„ hedersplats. Jag förstĂ„r att den kĂ€re ledaren nu vill skĂ€nka mig en sĂ„dan skatt. Servitören som har hĂ„llit sig i nĂ€rheten i vĂ€ntan pĂ„ detta ögonblick rĂ€cker mig snabbt ett stort vinglas. Jag kĂ€nner mig oförberedd men skyndar bort till Kim Jong-il som fyller det med mörkrött vin och sĂ€ger: âBra jobbat, fortsĂ€tt sĂ„.â NĂ€r jag stĂ„r dubbelvikt i en djup bugning fĂ„r jag syn pĂ„ hans fötter under bordet. Han har tagit av sig skorna. Till och med Generalen kan tydligen ha ömma fötter! Jag har alltid tĂ€nkt pĂ„ honom som en gudom som inte ens behöver gĂ„ pĂ„ toaletten. Det Ă€r det vi fĂ„r lĂ€ra oss i skolan och det Ă€r det partiet sĂ€ger: Generalens liv Ă€r en oĂ€ndligt lĂ„ng rad av fantastiska mirakel som inte kan jĂ€mföras ens med alla vi andras, vanliga dödligas liv tillsammans. Med denna Ă€rorika inbjudan till hans krets hade jag trott att jag skulle trĂ€da in i en annan, gudomlig dimension. Men hĂ€r stĂ„r jag nu och tittar ner i hans skor, som har höga klackar och extra innersulor som mĂ„ste vara minst sex eller sju centimeter tjocka. De skorna har lurat hans folk. Ăven om det tunna, permanentade hĂ„ret fĂ„r honom att se Ă€nnu lite lĂ€ngre ut kan den kĂ€re ledaren inte vara mer Ă€n en och sextio i strumplĂ€sten.
24
kÀre ledare
Efter Generalens tidigare majestĂ€tiska befallningar förbryllas jag ocksĂ„ av hans sĂ€tt att uttrycka sig vid bordet. Han anvĂ€nder grov slang. I alla böcker och förelĂ€sningar som jag lĂ€st och hört Ă€nda sedan jag var liten citeras hans ord alltid som exempel pĂ„ ett perfekt talat sprĂ„k som dessutom uttrycker djupa sanningar om vĂ„rt fosterland. Den kĂ€re ledarens tal Ă€r alltid elegant, vackert och, framför allt, genomsyrat av respekt för folket. Men i kvĂ€ll blandar han ihop subjekt och predikat. Han kallar inte ens nĂ„gon för kamrat, utan tilltalar höga partifunktionĂ€rer med ett âduâ eller âgrabbenâ. Det Ă€r obegripligt. Mot slutet av desserten dĂ€mpas belysningen. En kvinna kliver ut pĂ„ scenen iklĂ€dd en vit, Ă€rmlös klĂ€nning av vĂ€sterlĂ€ndskt snitt. Orkestern inleder med ett förspel och sedan börjar hon sjunga en rysk folkvisa. Medan hon sjunger börjar det rycka i Kim Jong-ils ansikte. Ăven om det Ă€r sĂ„ngerskan som stĂ„r i strĂ„lkastarljuset Ă€r regeln vid sĂ„dana hĂ€r tillfĂ€llen att vi ska rikta all vĂ„r uppmĂ€rksamhet mot honom. Vi ser honom dra fram en blĂ€ndvit nĂ€sduk. Jag blinkar till och ser sedan mannen bredvid mig dra fram sin egen nĂ€sduk. Egendomligt nog gör alla andra likadant. Sedan böjer Generalen lite pĂ„ huvudet och duttar med nĂ€sduken i ögonvrĂ„rna. Jag kan inte tro mina ögon. HĂ€r sitter jag och ser den kĂ€re ledaren grĂ„ta! Vad ska hĂ€nda med mig efter att jag bevittnat en sĂ„ intim scen? Jag kniper ihop ögonen i ren fasa. NĂ€r jag öppnar dem fĂ„r jag se det konstigaste jag sett i hela mitt liv. Mina kamrater, som nyss strĂ„lade av glĂ€dje över att fĂ„ festa tillsammans med vĂ„r kĂ€re ledare, har fallit i grĂ„t. Hur gick detta till? Kan jag nĂ„gonsin komma hĂ€rifrĂ„n med livet i behĂ„ll? Men innan jag hinner tĂ€nka nĂ„got mer kĂ€nner jag hur det brĂ€nner i mina egna ögon och tĂ„rarna börjar rinna nedför kinderna. Ja, jag mĂ„ste grĂ„ta. Jag lever mitt liv för Generalen. Det handlar inte bara om en lojalitet i tanke och handling, utan om att hela min sjĂ€l lyder under honom. Jag mĂ„ste grĂ„ta, precis som mina kamrater. NĂ€r jag upprepar dessa ord tyst för mig sjĂ€lv â jag mĂ„ste grĂ„ta, mĂ„ste grĂ„ta â blir mina tĂ„rar Ă€nnu hetare och klagoropen trĂ€nger upp ur mitt inre. Medan jag sitter dĂ€r och skakar okontrollerat Ă€r sĂ„ngen plötsligt slut.
prolog
25
Ingen applĂ„derar, men rummet genljuder av grĂ„t. Medan ljuset sakta vrids upp krymper grĂ„ten snabbt till snyftningar, som om vi hade repeterat det hela tillsammans pĂ„ förhand. Jag torkar ögonen och ser mig försiktigt om pĂ„ de andra mĂ€nnen. Alldeles nyss satt de och grĂ€t, men nu tittar de uppmĂ€rksamt pĂ„ den kĂ€re ledaren i vĂ€ntan pĂ„ instruktioner inför nĂ€sta samordnade handling. För första gĂ„ngen i mitt liv kĂ€nner jag ett obehag inför denna villkorslösa lojalitet. PĂ„ hemresan gnager en envis tanke i huvudet. Varför grĂ€t den kĂ€re ledaren? Jag vet att Propaganda- och agitationsdepartementet valde att beskriva honom som tĂ„rfylld efter fadern Kim Il-sungs död 1994, dĂ„ det statliga distributionssystemet kollapsade i hela landet. I början av 1995 hade situationen inne i sjĂ€lva Pyongyang blivit sĂ„ besvĂ€rlig att man faktiskt började tro pĂ„ ryktena om att folk dog av svĂ€lt ute pĂ„ landsbygden. NĂ€r matsdistributionscentralerna slog igen portarna och skarorna av mĂ€nniskor som lĂ€mnade sina arbeten för att leta efter mat vĂ€xte explosionsartat introducerade partiet följande slagord: âDen som klarar tusen mil av umbĂ€randen kommer att belönas med tio tusen mil av lycka.â Livsmedelsbristen fick det officiella namnet âden mödosamma marschenâ och befolkningen uppmanades att försöka efterlikna Generalen som kĂ€mpade i frĂ€msta ledet. För att bevisa detta spelades sĂ„ngen âGeneralens risbollarâ om och om igen pĂ„ tv. I sĂ„ngtexten hĂ€vdades att den kĂ€re ledaren varje dag fĂ€rdades hundratals mil runtom i landet för att hjĂ€lpa sitt folk samtidigt som han levde pĂ„ en enda risboll per dag. Före den mödosamma marschen hade tv bara visat oss en ledare som leende förde oss mot socialismens seger. Folk började grĂ„ta spontant, okontrollerat och i massor nĂ€r de för första gĂ„ngen sĂ„g vĂ„r gudomlige kĂ€re ledares tĂ„rar pĂ„ tv. Medan jag fortsĂ€tter resan hemĂ„t kĂ€nner jag ett starkt obehag nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ hur jag reagerade nĂ€r jag fick se Kim Jong-ils tĂ„rar i verkligheten. En oroande tanke dyker upp, en tanke som jag inte lyckas skaka av mig: de tĂ„rarna kom inte frĂ„n en medkĂ€nnande gud, utan frĂ„n en förtvivlad, desperat mĂ€nniska.
NĂ€r Jang Jin-sung â en högt uppsatt tjĂ€nsteman i den nordkoreanska propagandaapparaten â tar med sig en sĂ€kerhetsklassad tidskrift hem frĂ„n jobbet förĂ€ndras hans liv. Jang lĂ„nar ut tidskriften till sin gode vĂ€n Young-min, som glömmer den pĂ„ ett tĂ„g. Dagen efter stĂ„r sĂ€kerhetspolisen pĂ„ Jangs kontor. Deras liv Ă€r i fara och Jang bestĂ€mmer sig för att omedelbart ïŹy landet tillsammans med sin vĂ€n. Det blir en dramatisk resa frĂ„n Nordkorea till Kina och sĂ„ smĂ„ningom vidare till Sydkorea. KĂRE LEDARE Ă€r en skakande berĂ€ttelse om maktfullkomlighet, förföljelse och ïŹykt. Att inte veta nĂ„got om den vĂ€rld man ïŹytt till. Men det Ă€r ocksĂ„ historien om mĂ€nniskor som utan egen vinning hjĂ€lper Jang Jin-sung pĂ„ hans vĂ€g mot friheten.
âEn bladvĂ€ndare som kommer förĂ€ndra hur vĂ€rlden ser pĂ„ detta gĂ„tfulla land.â DER SPIEGEL
ISBN 978-91-1-306197-9
www.norstedts.se