9789197684231

Meira Ahmemulic, född 1974, är konstnär. Hon är verksam i Göteborg och Berlin och har under de senaste åren arbetat såväl med skrivande som curatorsverksamhet och konstnärliga aktioner i olika stadsrum.

Glänta Produktion

City of Glänta produktion City ofNames NAMes

Hur skulle det se ut om man byggde en stad vars själva idé är att den inte är bestående?

En stad utan permanent identitet, där alla får bidra med sina byggnader – och med sina namn? En stad vars förutsättning är aktivt deltagande, och som växer och förändras tillsammans med dem som bor i den. En stad som aldrig är sig lik.

Undan för undan växer den lilla staden till en stad vilken som helst. Den tar form ur tags – graffitimålarnas egennamn – och skapar ett alfabet för nya ord och meningar, nya städer.

City of Names liknar lika mycket en urbanteoretisk studie som ett journalistiskt experi­ ment. Meira Ahmemulic beskriver här en stads uppgång och fall.

Meira Ahmemulic Meira Ahmemulic

City of Names

Meira Ahmemulic

Meira Ahmemulic

City of NAMes

City of Names

Varmaste tack till: Jonas Andersson, Thomas Bratzke, Göran Dahlberg, Mekito Ganic, ´ Hanna Kolenovic, ´ Richard Lindmark, Ulf Karl Olov Nilsson, Tormod Otter, Jeny Rengman, Marie Silkeberg, Catharina Thörn, Thomas Wiczak, Martin Östholm. Framtidens kultur, Glänta.

City of Names Meira Ahmemulic´ © Meira Ahmemulic´ & Glänta Produktion 2008 Bilder: Meira Ahmemulic´ Omslagsfoto & bild 166: Jürgen Grosse Form: Meira Ahmemulic´ & Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2008 Med benäget stöd från Framtidens kultur www.glanta.org ISBN: 978-91-976842-3-1

213

Vid grundandet av en stad, oavsett vilken storlek man tror den ska få, sker oundvikligen allt det där som äger rum i städer, vilka som helst. Så var det också i City of Names, staden som har uppstått två gånger och fallit två gånger – på Komettorget i Göteborg och på Mariannenplatz i Berlin. Staden upprepar sig.

Den runda gräsmattan på Mariannenplatz i Kreuzberg är oansenlig, omgiven av desto mer talföra symboler: St Thomas-Kirche uppförd på 1860talet och Bethanienhaus, kulturhuset med egen kyrkklocka och tvillingtorn.

Till höger något som liknar en bilskrot, men en besynnerlig sådan. Här finns bara ovanligt små, rostiga, lastbilar. Två brandmän med för långa näsor riktar sina vattenslangar mot gräsmattan. En tredje brandman bara står där. En äldre turkisk herre cirkulerar kring platsen där City of Names en gång låg. Runt Mariannenplatz är samma trottoarer uppgrävda som innan staden fanns, samma uteliggare sover på bänkarna, samma arabiska män sitter i skuggan och röker pipa. Som om ingenting hade hänt. Det passerar människor på ostadiga ben, på väg hem efter nattens festande, hussar som promenerar sina hundar, skolbarn med sovmorgon.

Det går inte att besöka City of Names, staden finns inte mer. Man kan bara föreställa sig den. Eller så kan man bygga den igen. Om några hun­dra år görs det kanske arkeologiska utgrävningar: ”En gång samlades här unga män, alla med okända namn. De ockuperade platsen. Uppförde ­murar.

Byggde trånga gränder så att solen inte nådde fram. Trampade gräset till jordgolv. Tills de en dag fick nog av sin stad och rev alltsammans.”

Tre år tidigare hade jag tillsammans med 18 graffitimålare, writers, från Berlin försökt bygga en annan stad på en fotbollsplan på Komettorget i Bergsjön, en av Göteborgs mest barntäta stadsdelar. Mitt under fotbollsEM ockuperade vi barnens fotbollsplan med en stad som tog form ur tags, de namn som graffitimålare ger sig själva. Varje dag deltog närmare 70 barn från fyra till tretton år. Men så snart barnen märkte att de inte hade något inflytande över staden gav de sig på den, sparkade in dörrar och väggar, skrev förolämpningar mot stadsbyggarna på deras hus. Graffitimålarna blev stadsplanerare och husägare och började tala i termer av att försvara sig själva och sina hus mot ”vandalerna”. Det dröjde innan målarna förstod att staden också tillhörde barnen, vilket gjorde att alla dörrar i staden togs bort. Staden vandaliserades natten efter invigningen av äldre ung­domar i Bergsjön och revs därefter omedelbart.

I Bergsjön ansvarade jag för stadsbygget. Sommaren 2005 byggs City of Names på Mariannenplatz i Berlin av samma writers och ytterligare några från andra länder. Jag är nu stadens enda invånare.

001

Zast, borgmästare för City of Names, skriver: ”Vi träffas 13.00. Vilka dyker upp? Freaksgallery/ Tele, Armsrock, ­Fiona, Trick, Wax, Bus 126, Try, Jolie, Mizza, Mony, Des 178, Aris, Spin, Brom, Poet, Kripoe, Drama, Urban Jürgen, Babboo, Broa, Thief, Roger, Atari, Idee, Hesht, Akim, Mr Mucho, Bosom, Meira och jag.”

002

”Man kan bara komma in i City of Names om man har ett namn”, ­skriver Zast, ”först då blir man insläppt, först då får man tillträde till hela ­staden.”

Han utgår från att man inte har något namn, att man måste ge sig själv ett, bli en symbol, innan man blir igenkännbar och känner igen sig själv, bland symbolerna. I den nya staden måste man veta vem man är, den av samhället givna eller förvägrade identiteten är en värdelös valuta i City of Names. Språket, som vi är vana att röra oss i, och med, gäller inte här där kommunikationen sker med estetiska förtecken. I en ny stad får man uppfinna sig själv på nytt. Det handlar inte om vem man var eller är, utan om vem man vill bli.

003

Zast skriver: ”Vi lämnade ateljén i Prenzlauer Berg med de femton bokstäverna: J-A-Z-Z-S-T-Y-L-E-C-O-R-N-E-R. Vi var elva writers, alla bar vi på varsin bokstav. Några av oss fick bära två. Vi gick längs gatorna och stannade ibland för att komma samman i ’Jazzstylecorner’, varje persons förflyttning medförde bokstavens rörelse.

Det var mycket rytm. Vi fortsatte i riktning mot Alexanderplatz, korsade övergångsställen utan hänsyn till bilarnas framfart. Människor frågade oss vad vi höll på med: – Vi bär på ett ord: Jazzstylecorner. Det är ’ett’.

Vi bildade andra ord: CORE ATZE (hemlös man) ATZENCORNER (mötesplats för hemlösa) JAZZ STYLE CORNER Vi anlände så till Mariannenplatz där vi presenterade oss själva och orden för barnen. Förtjusta bar de bokstäverna vidare. Igår överlämnade vi bokstäverna till dem, barnen lekte med dem, orden spred sig i alla riktningar.

Emellanåt blev vissa bokstäver synliga. Jag tyckte om det. Barnen här är speciella, och nästan alla är turkiska.”

004

Jag tror att jag alltid har väntat på City of Names; en stad där mitt namn är en självklarhet. Min längtan är lika stor som en stad, det är en längtan som kräver många människor. Förra året träffade jag likasinnade. De var graffiti­ målare, jag var inte en av dem. De talade ett eget språk, det var inte heller mitt. Enligt deras sätt att se på staden saknade jag ett namn.

005

Målarna ringar in Mariannenplatz med avspärrningstråd, utanför sitter en hemlös man och läser tidningen med ett förstoringsglas. Jag föreställer mig hur bokstäverna blir olika stora genom glaset. Hur orden förstoras, kryper ihop, hur handens rörelser reglerar avståndet. Jag ska köpa ett förstoringsglas och varje dag rikta det mot staden. Förstora och förminska den efter behag.

I förväntan finns också en oro över att den ännu inte byggda staden kommer att överge mig. Med förstoringsglaset, intalar jag mig, kan jag själv bestämma avståndet.

006

Zast har bett målarna att lämna in skriftliga förslag om vad de tänker göra i staden så att de kan få sig en plats tilldelad. Hur vill de visualisera sina namn? Hälften av målarna har lämnat in förslag, de som är vana vid att formulera sig. Är det Zast som bestämmer vad som ska byggas?

Swoon, konstnär från New York, vill komma och bo i staden.

– Om hon vill bo här måste hon bygga något, säger Zast, alla måste ­bidra.

– Men om man bara vill vara med och leka? undrar jag.

007

Klockan är 08.00, Akim är redan på plats. Han sover i staden, vakar över den och låter staden vaka över honom. Akim är byggherren i City of ­Names.

Han har byggt sig en träkoja som han bor i. Två dagar i veckan jobbar han som snickare för att kunna betala hyran, annars arbetar han med sin konst på Berlins gator.

008

Det byggs ett postkontor, ett S-tåg, ett hotell, en bro, ett kök, en bar, ett atrium, ett museum, ett kombinerat mausoleum och kapell, ett tempel och ett slags helig byggnad. Inte minst konstrueras tredimensionella tags. Tags är utgångspunkten för alla planerade byggen. Två kyrktorn svalkar platsen där writers planerar att hylla sina egna namn. Stadsplanen utgår från ett kors bestående av gator och bokstäver. Stadsportarna kommer att utgöras av triumfbågar. Varenda bit mark tycks intecknad. Än så länge är det bara writers som bygger. Flera av dem bygger inte hus, som Nomad och Mr Mucho, de bidrar istället med små eller stora installationer, till exempel ett dammbygge och en flygplats.

009

City of Names byggs av upphittade saker och gåvor. Med skåpbilar samlar målarna material på Berlins gator.

010

Polisen vet vad som pågår men vill ”kolla läget” och passar på att påpeka att inga hus får överstiga maxhöjden fyra meter. Staden har en ­vertikal gräns. Horisontellt är det lätt att urskilja husen från den övriga bebyggelsen i området, inramade som de är av cirkeln och grönskan på Mariannenplatz.

011

En pojke frågar vad som pågår.

– Vi bygger en liten stad, svarar Akim, du får komma tillbaka när den är klar.

012

I Kreuzberg samlas tags från hela världen. Man låter dem vara ifred, eftersom det ger gatorna en nästan högtidlig stämning när man ser hur många namn som passerat och bidragit med sin skrift, eller kanske bara för att det är hopplöst att tvätta bort dem. Writers kan alla namnens historia. Jag går med Mabe som är på snabbvisit, han på väg till Write4Gold för att försvara CP:s Europatitel i graffiti. Han pekar ut sina favoriter och berättar om deras ursprung. Han säger att det idag är många målare som ger sig rakt på tagandet och som aldrig målar: det viktigaste är att sätta sin tag.

– Hur ser du på det, undrar jag.

– Topografins förfining, svarar Mabe.

013

Idag läggs rälsen till S-tåget. Mr Mucho ger sitt flygplan vingar. Dizzy talar med Deutsche Post om att göra City of Names till en egen liten stat, med eget postnummer och rätt att stämpla egna frimärken. Posten säger nej.

City of Names försöker lösgöra sig. Ta avstånd. Men Berlin släpper inte sina fasadkonstnärer.

014

Medan City of Names finns skriver målarna sina namn här. De överger för ett ögonblick fasaderna utanför. Berlin förskjuter City of Names, som en missbildning, en avart.

015

Hur hade det sett ut om City of Names uppfördes i hela Berlin?

Ett postkontor i Marzahn. Ett museum i Mahlow. Ett hotell i Gropiusstadt. En flygplats i Prenzlauer Berg. En träkoja i Neukölln. En bar i ­Mitte.

En flygplats i Kreuzberg. Någon anlägger en park, bygger en skola, en idrotts­ arena. Vad skulle ske om City of Names krävde sin omgivning, så som namnen kräver ytan som de skrivs på? Om kartan lämnade tomma fläckar där annan bebyggelse redan finns, den bebyggelse som kallas Berlin? Bara kartan skiljer de två städerna åt.

016

Meira Ahmemulic, född 1974, är konstnär. Hon är verksam i Göteborg och Berlin och har under de senaste åren arbetat såväl med skrivande som curatorsverksamhet och konstnärliga aktioner i olika stadsrum.

Glänta Produktion

City of Glänta produktion City ofNames Names

Hur skulle det se ut om man byggde en stad vars själva idé är att den inte är bestående?

En stad utan permanent identitet, där alla får bidra med sina byggnader – och med sina namn? En stad vars förutsättning är aktivt deltagande, och som växer och förändras tillsammans med dem som bor i den. En stad som aldrig är sig lik.

Undan för undan växer den lilla staden till en stad vilken som helst. Den tar form ur tags – graffiti­målarnas egennamn – och skapar ett alfabet för nya ord och meningar, nya städer.

City of Names liknar lika mycket en urbanteo­retisk studie som ett journalistiskt experi­ ment. ­Meira Ahmemulic ­beskriver här en stads uppgång och fall.

Meira Ahmemulic Meira Ahmemulic

City of Names

Meira Ahmemulic

Meira Ahmemulic

City of Names

City of Names