9789170017469

Rebecca Jag satt på Eurostartåget, med avgång från Paris klockan 17.43, när det slog mig att mammas orubbliga tro på den livslånga kärleken kanske berodde på att pappa hade haft den goda smaken att dö ung. I likhet med flertalet andra insikter tycktes denna insikt drabba mig helt plötsligt, men faktum är att den hade vuxit fram inom mig under lång tid och då och då fått ny näring av en rad omständigheter strax under medvetandets nivå.

Jag hade ägnat mig åt att studera kvinnan på andra sidan mittgången vilket jag hoppades att hon inte hade märkt. Alla har vi våra specialintressen, vi hittar något som tilltalar oss och fastnar i det; till exempel älskade Tim, min ex-man, båtar, båtar och barometrar. Min mamma drömde sig gärna tillbaka till svunna tider och fantiserade om hur hennes liv kunde ha blivit. Bland mina vänner fanns Bridget, som kunde flanera i timmar och titta på torgstånd med frukt och grönsaker, och Matilda, som aldrig hade kommit över sin barndoms fascination för moln. Dominic, min sambo, drogs till akvareller från den viktorianska och edvardianska tiden och till långbenta blondiner. I mitt fall var det människor. Om du försöker förklara för mig hur en telefon fungerar eller hur man skickar mejl genom cyberrymden från dator till dator, lyssnar jag förstås artigt men jag berörs inte på djupet.

Berätta istället hur det kommer sig att den vackra kvinnan i huset bredvid alltid står och väntar på brevbäraren på onsdagarna, och jag är idel öra och hundraprocentigt uppmärksam.

Kvinnan på andra sidan mittgången såg ut att vara närmare fyrtio. Hon var blond och lite rundnätt. Hon hade på sig svart 11

Cobbold_Afrodites klinik.indd 11

08-09-02 08.55.06

gabardindräkt och hudfärgade strumpor till pumps med lagom hög klack. Runt halsen hade hon en tunn guldkedja med ett enkelt kors och på höger ringfinger satt en bred ciselerad silverring. Men hennes hår förvånade mig. Det föll ner mot axlarna i solglänsande vågor. Hon var djupt försjunken i en roman; det framgick av hur hon bläddrade med fingrar som knappt klarade av att vänta på att ögonen skulle hänga med.

Resan till Paris hade varit Dominics påhitt, en överraskning till mig. Jag hittade kuvertet med biljetterna i kylskåpet, ovanpå en äggkartong. Dominic hade väntat på att jag skulle komma ner och äta frukost, och under tiden som jag fyllde kitteln med vatten och tog fram min favoritkopp kände jag hans otålighet. När jag till sist öppnade kylskåpet ägnade han sig åt att med överdrivna gester låtsasläsa tidningen, men jag kände att han betraktade mig ovanför sidorna. Jag plockade upp kuvertet, som blivit kallt och fuktigt i kylskåpet, och öppnade det. En biljett utställd till Rebecca Finch och en till Dominic Townsend. Jag väntade lite innan jag vände mig om, eftersom jag behövde några sekunder för att sudda ut mitt panikslagna ansiktsuttryck och ersätta det med ett leende.

Jag hade inte tid att resa bort. Jag behövde ingen semester; vi hade redan haft semester för en månad sedan, eller om det kanske hade varit för tre månader sedan, om det nu inte hade varit för ett halvår sedan; hur som helst var det inte alls länge sedan. Vad jag behövde var att i lugn och ro och utan att bli avbruten kunna ägna all min tid och kraft åt att arbeta. Där jag stod vänd mot det öppna kylskåpet och andades in den kyliga doften av pretentiösa franska ostar, försökte jag få till ett överraskat och glatt ansiktsuttryck. Jag lade märke till att han hade ritat sitt vanliga lilla tecken till mig på kuvertet – ett hjärta genomborrat av en pil – och jag kände mig som en illvillig och otacksam kvinna.

Jag snodde runt och log ännu bredare. ”Wow”, sa jag. ”Wow, wow, wow, en biljett till Paris. Och vi reser imorgon. Fantastiskt!”

12

Cobbold_Afrodites klinik.indd 12

08-09-02 08.55.06

Han tittade upp mot mig med rynkad panna. ”Jag trodde att du skulle bli överlycklig.” ”Men det är jag ju.”

Jag skyndade mig fram till honom, lutade hakan mot hans mörka hår och lade armarna om hans axlar. Dominic kom mest till sin rätt i Paris. Plötsligt längtade jag tillbaka till hur vårt liv hade varit förr: långa söndagsluncher då vi knappt fick i oss en bit eftersom vi var alltför upptagna av att prata med varandra; promenader när vi aldrig förmådde släppa varandras händer; och hur vi somnade i varandras armar och vaknade på morgonen med ett leende på läpparna.

Han tog min hand och förde den till läpparna. ”Det hoppas jag verkligen. Du är nämligen lyckligt lottad. Inser du förresten hur länge sedan det är som vi senast var i Paris? Jag har bokat rum på det lilla pensionatet som Amanda pratade om.

Jag vet att du tycker om det där andra stället, men det är bara bra för dig att prova något nytt och bryta inrotade vanor.”

Och jag hade verkligen njutit av resan, knappt skänkt mitt arbete en tanke utan bara promenerat, suttit och läst på kaféer och, givet­v is, tittat på folk. De tre dagarna hade präglats av avkoppling. Inga tider att passa, ingenting inbokat. Ville jag sitta kvar och läsa en timme vid frukosten kunde jag göra det.

Ville jag slinka in på en biograf i stället för att gå på museum kunde jag göra det också. Nu, när tåget rusade fram genom landskapet, lutade jag huvudet mot nackstödet och tänkte att Dominic hade haft rätt. Jag hade verkligen behövt komma bort några dagar.

Men resan hade inte börjat särskilt lovande. ”Har du nycklarna?” frågade Dominic just när vi skulle gå. ”Nej, inte den blicken. Säg inte att du inte vet var de är någonstans.”

Jag koncentrerade mig så mycket att ögonen blev till smala springor. ”Ligger de inte i skålen?” undrade jag.

13

Cobbold_Afrodites klinik.indd 13

08-09-02 08.55.06

”Hade de legat i skålen skulle jag inte ha frågat dig.”

Jag nickade. ”Det är klart.” ”Var är de då?” ”Nycklarna?” Jag sökte i minnet efter platsen där jag kunde ha lagt dem, men allt jag såg var en gigantisk flaska som fylldes upp med galla. När hade jag senast använt nycklarna? Jag hade förstås låst upp dörren med dem när jag kom hem senast. Och när hade det varit? Min panna slätades ut och jag log lättat. ”Det var i förrgår.” ”Vad pratar du om?” ”Det var då jag var ute senast, och alltså var det då som jag hade nycklarna senast.”

Gallan spillde över. ”Jag klarar inte det här! Du vet att jag blir stressad när jag ska ut och resa. Gör du det här med flit för att jaga upp mig? Och vad menar du med att du gick ut i förrgår? Har du inte varit ute sedan dess?” ”Mitt arbete flöt på så bra, och jag ville inte göra något av­brott.” ”Du menar alltså att du inte ens har gått ett varv runt kvarteret.

Det är ju fruktansvärt.”

Då mindes jag. Kvällen innan hade jag stoppat ner nycklarna i necessären så att jag inte skulle glömma dem. Jag satte mig på huk i hallen, öppnade resväskan, letade fram den blåvitrandiga väskan och drog upp den hjärtformade nyckelringen. ”Här är de.” Jag log brett mot honom. ”Jag visste väl att jag inte hade tappat dem.” ”Men för helvete!” Han ryckte nycklarna ur handen på mig och stoppade ner dem i fickan.

Där vi stod på perrongen och väntade på snabbtåget till Paris log han ångerköpt mot mig. ”Jag är ledsen för att jag skällde på dig.”

Jag försökte verkligen att inte bli upprörd av hans ursäkt, men 14

Cobbold_Afrodites klinik.indd 14

08-09-02 08.55.06

lyckades inte helt och hållet. I början av vårt förhållande hade jag uppskattat hans förmåga att be om ursäkt och tyckt att det vittnade om att han var en älskvärd, rentav storsint person. För Tim, min ex-man, verkade ordet förlåt vara fäst vid två hullingar, en på var sida av matstrupen, vilket förhindrade vidare transport. Å andra sidan var han ganska lätt att ha att göra med och hade inte så mycket att be om ursäkt för. Vad gällde Dominic hade jag med tiden insett att det där med att säga förlåt helt enkelt var ett trick som han hade utvecklat till fulländning.

Men nu lät det faktiskt som om han menade det. Han såg plågad ut och tittade ömsom på mig, ömsom på järnvägsvagnen och sedan ner på sina fötter, och jag förstod, vilket jag borde göra efter våra fem år tillsammans, att han var uppriktigt upprörd över tanken på att den här resan – överraskningen som han så omtänksamt hade planerat – höll på att utvecklas till ett av våra fortlöpande gräl. Själv var jag inte utan skuld. Dominic hade behov av att ha kontroll och ordning på allt, vilket inte var konstigt med tanke på hans kaotiska uppväxt, och jag, som var medveten om detta, vad gjorde jag för att underlätta för honom?

Jag förlade saker, som nycklarna. Jag glömde kvar saker och gick därifrån utan dem. Jag koncentrerade mig inte på det jag borde koncentrera mig på, vilket resulterade i ständiga tankemässiga kortslutningar.

Allt detta tänkte jag, och till sist, där jag stod på perrongen, lyckades jag besvara hans leende. ”Jag är ledsen för att jag inte kom ihåg var jag hade lagt nycklarna”, sa jag. ”Du vet hur uppstressad jag blir när jag ska ut och resa”, sa han en gång till. Hans röst steg en halv oktav. ”Jag skulle uppskatta om du kunde vara lite mer strukturerad. I motsats till dig sov jag inte särskilt bra i natt.” Han lyckades till och med få en god natts sömn att låta som en ett brott. ”Och att släpa tunga resväskor nedför trappan och in i taxin, och sedan ut igen … Hur någon kan behöva så mycket packning 15

Cobbold_Afrodites klinik.indd 15

08-09-02 08.55.06

för en tredagarstripp övergår mitt förstånd.”

Jag såg mig omkring och hoppades att ingen lyssnade. ”Du erbjöd dig att bära väskorna”, sa jag med låg röst i förhoppning att han också skulle sänka rösten. ”Jag hade burit ner väskan själv om inte du hade insisterat på att göra det.” ”Jag försökte faktiskt bara vara hjälpsam.” ”Jag vet det, och det är jag tacksam för …” ”Jag är inte ute efter tacksamhet, men eftersom du verkar vilja göra så stor affär av det här skulle jag vilja att du visar andra människor en gnutta hänsyn och låter bli att packa väskan så full …” ”Det var just därför jag ville bära den själv”, förklarade jag. ”Jag vet att jag har ganska mycket packning …” ”Ganska?” ”Och jag vill inte att du ska behöva lida för den sakens skull.” ”Lida? Det var väl ändå överdrifternas överdrift.” Hade det inte räckt med överdrift, tänkte jag, medan han fortsatte. ”Det är inte så att någon lider, som du uttrycker det. Jag kommenterade det bara, och vad jag menar är bara att du kunde visa andra människor lite större hänsyn.” ”Jag tänkte inte …” ”Nej, du tänker inte. Det är just det som är ditt problem. För hade du tänkt efter skulle du ha packat på ett förståndigare sätt.” ”Vi måste gå ombord på tåget nu.” Jag böjde mig snabbt ner för att lyfta upp väskan, men Dominic hann före. ”Nej, jag tar den”, sa jag, ”Snälla”. Nu var det min tur att höja rösten. ”Det är inga problem, sa jag ju.” Han gav mig sin egen lättviktsväska av tyg och grimaserade som av smärta när han lyfte upp min på tåget.

Han behövde röka och gick tillbaka ner på perrongen och kände efter i fickorna. ”Fan också, jag glömde cigarretterna hemma.” Han vände sig om. ”Jag måste gå och köpa ett nytt paket.” ”Men tåget går strax”, sa jag.

16

Cobbold_Afrodites klinik.indd 16

08-09-02 08.55.06

”Måste du göra så stor affär av precis allt? Jag är helt slut och på uruselt humör. Jag måste ha en cigarrett.”

Jag såg honom marschera iväg och försvinna längs perrongen.

Den sista kvällen i Paris stod jag på hotellrummets balkong i nästan en timme; luften kändes varm och behaglig och var mättad av rök och matdofter från restaurangen nedanför, där någon satt och spelade piano. På trottoaren gick folk omkring likt uppklädda dockor och paraderade som om de vore där enkom för min förnöjelse, och framför mig bredde den blå natthimlen ut sig.

På tåget, på andra sidan mittgången, satt kvinnan fortfarande och läste. Hon hade inte många sidor kvar. Hon hade kommit till den delen av boken där Lucas, romanens hjälte, en levnadstrött journalist, och Catherine, hjältinnan och pianisten, skulle finna varandra, vilket läsaren hela tiden förstått skulle hända trots att ödet hade gjort allt som stod i dess makt för att förhindra det.

Stopp, stoppa tåget! Det hade Dominic faktiskt sagt, eller snarare skrikit, när han kom springande längs perrongen och viftade med armarna.

Jag borde kanske inte ha vinkat åt honom. Nej, det var inte snällt av mig att göra så, att luta mig leende ut genom fönstret och vinka, medan tåget började rulla och lämnade honom kvar på stationen.

Kvinnan hade läst ut boken. Hon sniffade av välbehag, snöt sig och slog ihop boken innan hon frånvarande drog fingrarna över omslaget, som pryddes av en länga oskarpt återgivna hus mot en fond i gyllengult och turkosblått och orden Hjärtats förort av Rebecca Finch i förgyllt relieftryck.

Dominic sa att han hoppades att min ”lilla tripp” hade gjort mig gott.

Jag svarade att det trodde jag att den hade.

17

Cobbold_Afrodites klinik.indd 17

08-09-02 08.55.06

”Ja, jag är glad att inte alla de där pengarna var helt bortkastade.” ”De var de verkligen inte.” Jag tystnade. ”Men det var tråkigt att du inte lyckades komma med tåget.” ”Det såg inte ut som om du tyckte att det var det minsta tråkigt.

Uppriktigt sagt, hade det inte varit för att du lutade dig ut genom fönstret och vinkade till mig, skulle jag nog ha löst en ny biljett och kommit med nästa tåg, men jag förstod inte poängen. Du brydde dig ju inte ens om att svara på mobilen när jag ringde dig.”

Han ryckte på axlarna.

I huvudet hade jag fullt upp med att formulera svar som: Nej, jag försökte bara få dig att springa fortare, eller Du trodde kanske att jag log, men i själva verket kämpade jag för att hålla tillbaka tårarna, eller Batteriet tog slut och jag hade glömt att ta med mig laddaren. Men liksom George Washington kunde jag inte ljuga, inte längre. ”Jag ska äta lunch med Ängeln i morgon”, sa jag i stället. ”Efter det har jag en intervju. Och vad ska du göra?”

Han ryckte återigen på axlarna. ”Jag ska hälsa på en klient i Sussex.”

När han reste sig från frukostbordet, reste jag mig också och slog armarna om honom. ”Förlåt”, mumlade jag.

Dominic stelnade först till, men så slappnade han av och kysste mig. ”Det var kanske bara bra för oss att vara på var sitt håll några dagar”, sa han. ”Jag hoppas, förresten, att du lyckades utverka något slags återbetalning för hotellet.”

Jag hade svårt att komma igång med mitt arbete och i stället bestämde jag mig för att röja lite i mitt arbetsrum. Jag hade inget vidare ordningssinne, men under årens lopp hade jag lärt mig att ett rum där kaoset härskade ställde till med samma kaos också i tankarna. Om jag däremot tittade upp från skärmen och såg 18

Cobbold_Afrodites klinik.indd 18

08-09-02 08.55.07

att det inte låg en massa saker och skräpade överallt utan att mitt arbetsrum såg snyggt och trivsamt ut, brukade orden flöda utan problem. På senare tid hade det känts som om rummet slöt sig omkring mig. Det låg travar med papper på skrivbordet och på bordet bredvid fåtöljen. Bokhyllorna var rena katastrofen.

Böcker låg staplade huller om buller tillsammans med mappar, kartonger och månadstidningar. Den stora anslagstavlan vid skrivbordet var full av lager på lager med tidningsurklipp och minnes­lappar. I lådan där jag förvarade mina gamla anteckningsblock och dagböcker hittade jag den röda läderinbundna dagboken som jag hade haft när jag träffade Dominic och sedan fortsatt att skriva i under flera månader. Jag hade aldrig fört dagbok regelbundet trots att själva tanken alltid tilltalat mig. Jag påbörjade ofta en ny när något stort inträffade i mitt liv eller när jag i en pappershandel råkade få syn på en snygg bokrygg i duvblått med en liten rosettprydd nyckel. Sedan skrev jag mycket och entusiastiskt ett tag, men vanligen, oftast efter bara några få veckor, krympte textmängden till att omfatta bara några plikttrogna kommentarer som mest påminde om en flykt från det jag egentligen borde syssla med, nämligen att skriva böcker.

Men idag var jag glad att jag hade sparat alla dessa påbörjade dagböcker, eftersom jag plötsligt blev nyfiken på att återknyta bekantskapen med den person jag hade varit. Jag slog upp dagboken och började läsa. ”Jag vet att det kommer att bli annorlunda den här gången”, sa min älskling till mig i morse när vi låg i sängen. Och jag vet att han har rätt. Jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom, och han älskar mig, och jag skulle inte kunna avstå från honom mer än en fånge skulle kunna vända solen ryggen och återvända till sin mörka cell.

Jag var tvungen att läsa det stycket två gånger, och jag granskade handstilen noga för att förvissa mig om att det verkligen var jag 19

Cobbold_Afrodites klinik.indd 19

08-09-02 08.55.07

som hade skrivit det där och inte någon tonåring som skojade med mig.

Apropå att flytta ihop skrev den där fåniga tjejen: Det känns som om det aldrig funnits ett hem före detta; ingen annan köksspis eller teve, säng eller kudde. Vår första jul.

Den första julgranen som vi bär hem tillsammans på gator som, otroligt nog, är pudrade med den första snön.

Efter ett halvår skrev hon fortfarande med samma rosenskimrande penna: I går kväll gick jag till galleriets sommarfest. Det är så underbart att se hur populär han är. Självfallet finns det också folk som är avundsjuka på honom för hans framgångar och otvungna, charmerande sätt. Jag blev överlycklig när mamman till hans äldsta vän och kund kramade om mig och sa: ”Vilken välsignad flicka du är, kära du. Jag tror inte att jag har sett den pojken så lycklig förut.” ”Han ser alltid lycklig ut i början”, sa hennes följeslagare med en föraktfull axelryckning. Jag tänkte just fråga henne vad hon menade med det, men då var de redan på väg bort.

Efter det blev det allt glesare mellan gångerna jag skrev i dag­ boken, och sidorna övergick till att bli vita och jungfruliga. Vilket slöseri med så fint papper, tänkte jag. Jag satte mig vid skrivbordet och började ur minnet skriva om en kväll ett år senare.

Det var inte förrän samma morgon som jag förstod att det var dags för sommarfesten. Jag gick fram till honom vid frukosten med en inbjudan i handen. ”Jag hittade den här när jag städade på ditt nattduksbord. ’Kära Dominic, jag ser så fram mot i kväll. Mary har sagt att dina fester är legendariska. Kram Martha.’ Varför har du inte 20

Cobbold_Afrodites klinik.indd 20

08-09-02 08.55.07

bjudit mig? Och vem är Martha?” frågade jag och hade svårt att tro att det var jag som stod där i en missklädsam morgonrock i frotté och anklagande snörpte på munnen med armarna i kors över bröstet. ”Jag trodde inte att du ville gå. Du klagar ju jämt på att du hatar alla fester och tycker att vi går ut för ofta. Herregud, jag trodde att jag gjorde dig en tjänst.” ”Men det här är din fest. Det är väl självklart att jag vill gå på den.” ”Men följ med, då. Men kommer jag inte ha tid att umgås med dig. För mig är det arbete, och jag måste ägna mig åt mina gäster.” ”Som Martha, menar du?” ”Var inte barnslig. Martha är bara en ny kund.”

Jag lade ifrån mig pennan och slog ihop dagboken. Allt skulle bli så annorlunda hade vi sagt, vi skulle bli annorlunda och bryta det vanliga mönstret genom att visa upp vår kärlek som ett exempel på evig lycka. På det viset, tänkte jag och stängde skrivbords­lådan, var vi som alla andra. Ängeln, mitt gudbarn, hade just förlovat sig med Zac. De hade träffats på universitetet och planerat för sitt bröllop sedan fyra år tillbaka. Bridget, Ängelns mamma, hade till en början oroat sig för att de var för unga, men allteftersom hade hon förlikat sig vid tanken. ”Han älskar henne verkligen”, hade hon sagt till mig. ”Och han har mycket goda framtidsutsikter. Ängeln behöver någon med goda framtidsutsikter som tar hand om henne.”

Det höll jag med om. Ängeln var keramiker. Inte den typen av keramiker som tillverkade långa serier av muggar och smörassietter och andra praktiska bruksföremål som hon sedan kunde sälja, utan en keramiker som ibland lyckades skapa helt underbara, dock aldrig användbara föremål, som till exempel tulpanbuket21

Cobbold_Afrodites klinik.indd 21

08-09-02 08.55.07

ter, paradisfåglar och krukor som var en aning för trånga för att få plats med något i.

Sin vana trogen var Ängeln punktlig och vi gick in på restaurangen tillsammans. Jag beställde in rosa champagne och log mot henne över bordet. Hon besvarade inte mitt leende utan rynkade i stället sin höga panna och hade ett bekymrat uttryck i de bruna ögonen.

När champagnen stod på bordet gjorde jag ett nytt försök. ”En skål för kärleken.” Jag höjde glaset. Ängeln höjde, men fullföljde inte rörelsen med en glad och ivrig gest utan höll kvar det ett litet stycke ovanför bordsskivan och därefter blev hon sittande med glaset i handen, som om hon glömt bort att det fanns. ”Mazel tov?” sa jag. ”Vadå? Ja, just det, Mazel tov.” ”Ängeln, hur är det fatt?” ”Jag gör väl rätt i att gifta mig?”

Jag satte ner glaset och befriade Ängeln från hennes, eftersom jag var rädd att det skulle glida ur handen på henne. ”Vilken fråga du ställer. Vad är det som har hänt?” ”Ingenting.” ”Men då förstår jag inte. Du har ju just förlovat dig. Var det inte meningen?” Frågan var inte så dum som den lät, eftersom det hände ganska ofta att Ängeln gjorde saker som hon inte alls hade tänkt göra från början. Men då brukade det röra sig om att hon, till exempel, kom ut från frisören och hade färgat håret svart fast hon gått dit bara för att klippa topparna, eller att hon seglade runt Isle of White i en hel månad fastän hon bara åkt dit för att vara där över helgen. Att förlova sig utan att det var meningen var däremot en helt annan sak. ”Det är klart att det var meningen”, sa Ängeln och lät lite sårad för att jag hade känt mig tvungen att ställa den frågan. ”Men du älskar väl honom?” ”Det är klart att jag gör.”

22

Cobbold_Afrodites klinik.indd 22

08-09-02 08.55.07

”Men har du någon anledning att vara upprörd? Har han varit elak mot dig?” ”Nej, han har inte varit det minsta elak. Zac är den snällaste människa jag någonsin träffat.” ”Då förstår jag faktiskt inte”, sa jag. ”Vad bra”, sa Ängeln. ”Bra? Vad menar du med bra?” ”Jag menar att det är bra att du inte tycker att det är oundvikligt.” Ängeln lyfte glaset, med större målmedvetenhet den här gången, och tog en rejäl klunk. ”Vad är inte oundvikligt?” ”Att det slutar med att Zac och jag, liksom fyrtio procent av alla andra par, skiljer oss och börjar slåss om att få vårdnaden om barnen – eller katterna. Eller börjar gräla om huset. Eller slungar förolämpningar mot varandra över bordet på familjerådgivningen. Eller ännu värre, att vi fortsätter vara gifta, som paret Nicholson, men att vi efter åratal av ’oförrätter’ hyser så mycket uppdämt agg mot varandra att varenda kommentar är genom­ syrad av gift och spydigheter.” ”Det behöver inte alls bli på det viset”, sa jag. ”Se på dina föräldrar. Hur länge har de varit gifta? Är det inte snart trettio år?” ”Jo, se på dem”, sa Ängeln och snörpte lite syrligt på sina fylliga läppar. ”Men de har det väl okej ihop?” frågade jag. Annars skulle Bridget säkert ha sagt något, tänkte jag. Å andra sidan sa hon alltid att delad börda är dubbel börda. Ängeln ryckte på axlarna. ”Jo, de har det väl okej ihop. Men förstår du inte att det i sig är ett problem? Är det allt man ska hoppas på, att ha det okej ihop?

För är okej egentligen alls okej eller är det i själva verket ett totalt svek mot allt man drömt om och hoppats på? I går kväll tog Zac med mig för att vi skulle se på uppsättningen av Romeo och Julia på Donmar. Åh Rebecca, det var förskräckligt!” ”Tyckte du? Jag har sett att den fått lysande recensioner.”

23

Cobbold_Afrodites klinik.indd 23

08-09-02 08.55.07

Återigen viftade Ängeln otåligt bort vad jag sa. ”Nej, nej, det var inte alls så jag menade.” ”Men då får du väl säga vad du menade”, sa jag. Jag tyckte att det räckte med att jag råkade ut för att få saker och ting om bakfoten på hemmaplan. När jag var hemifrån ville jag helst slippa det. ”Det var Julia. Det var mitt i hennes stora scen, när hon står och försöker suga i sig gift från sin älskades läppar, och då fick jag lust att ställa mig upp och skrika till henne: ’Nej, nej, gör det inte, Julia! Se dig omkring först. Ta dig en titt på dina föräldrar och mostrar och fastrar och morbröder och farbröder innan du bestämmer dig för att dö för Romeos skull.’”

Sedan räckte hon mig ett handskrivet A4-ark i duvgrått papper (Ängeln hade aldrig riktigt lyckats bli vän med datorer.) Överst stod det: Frågor om kärlek. Orden hade strukits under två gånger med röd penna, och sedan fortsatte texten: Kan kärleken vara för evigt? Jag menar inte den första himlastormande förälskelsen utan pirret i magen när man har svårt att tro att den där snygge och perfekte mannen verkligen är min. Är det möjligt att man fortsätter att bry sig om vad den andra tycker och tänker, att man hela tiden vill smeka och röra vid varandra och fortsätta att söka varandras sällskap på fester? (Det var den rädslan som pappa väckte i mig häromdagen när vi var på restaurang: ”Det var inte för att få min hustru som bordsdam som jag gick ut för att äta middag.” Han tyckte han var lustig, men jag skulle dö om Zac någonsin skulle säga något liknande.)

Barn! Jag måste erkänna att jag känner till några gifta par runtom i världen som fortfarande är kära i varandra, men inget av dem har barn. Jag vill ha barn OCH passion. Ängeln betraktade mig med stora, förväntansfulla ögon medan jag läste. Jag tyckte det kändes olustigt. Min guddotter ville ha mitt råd. Som så många andra som inte hade en aning om hur de 24

Cobbold_Afrodites klinik.indd 24

08-09-02 08.55.07

borde leva sitt eget liv var jag inte alls främmande för att ge råd till andra. I början av min författarbana hade jag till och med drygat ut inkomsterna genom att besvara läsarfrågor i en hjärtespalt.

Men just då, där jag satt med mitt glas rosa champagne, som om det vore en ballong vid en likvaka, kunde jag inte komma på något klokt eller trösterikt att säga. Ängeln höll upp sin lilla hand prydd av förlovningsring, rosa naglar och en med en djupblå safir och två diamanter. ”Jag vet vad du tänker säga.” ”Jaså?” Nu var det min tur att se förväntansfull ut. ”Du tänker säga att den första förälskelsen säkert lägger sig, men att kärleken som kommer i dess ställe är sannare och djupare.”

Jo, tänkte jag, det var precis vad jag skulle ha sagt om jag hade kommit på det. Jag nickade uppmuntrande. Maten kom in. Pastan jag hade beställt doftade av massor med vitlök, precis som jag ville ha den. Ängeln, däremot, stirrade missmodigt på sin torsk, som var panerad i salt och örter. ”Det är inte fiskens fel”, sa jag. ”Jag kan slå vad om att den stackarn aldrig fick en chans att gifta sig, för att inte tala om att skilja sig.” Ängeln höjde blicken och såg bister ut, men så slätades pannan ut. ”Jaha, skulle det där vara ett skämt?” ”Det var i alla fall ett försök.” Jag hostade. ”Vad tänkte du säga?” ”Att jag vet allt det där om att känslorna förändras, men att det inte behöver vara till det sämre. Jag visste att du tänkte säga att alla unga betraktar den äldre generationen och tänker att de aldrig ska bli likadana, men när man själv blir lika gammal då visar det sig att man ändå är precis likadan. Det är bara det att vid det laget har man inte längre så mycket emot det …”

Jaså, skulle jag ha sagt det också. Jag nickade igen. ”Men Rebecca, om det vore så, varifrån kommer då tristessen 25

Cobbold_Afrodites klinik.indd 25

08-09-02 08.55.07

och desperationen, och varför är så många som är i medelåldern otrogna, och varför detta sug att läsa dina böcker? Och varför, varför Rebecca, ser mamma så sorgsen och längtansfull ut när hon tittar på mig och Zac?” Jag kände mig ännu mer olustig till mods. Bridget var en hurtig och glad, duglig och realistisk kvinna. När andra gick i stå eller inte kunde bestämma sig, sa hon bara: ”Kom igen nu, så det blir gjort.” Hon hade överhuvudtaget ingen anledning att se sorgsen och längtansfull ut. Och jag visste att min reaktion var självisk, men var det kanske inte så det fungerade? Det var tvunget att den där hopplösa vännen vi höll oss med förblev hopplös för att vi själva kunde framstå som handlingskraftiga, och det var också nödvändigt att den där vännen med dålig ekonomi också fortsättningsvis hade ont om pengar så vi kunde framstå som generösa. Och på samma vis måste även vår starke vän förbli stark så att vi ibland kunde släppa taget och visa hur små och rädda vi egentligen kände oss. ”Jag vet inte varför din mamma tittar på er på det sättet”, sa jag till sist. ”Men det kanske bara handlar om ren nostalgi, att hon drar sig till minnes hur underbart det var att vara ung och kär. Det behöver inte betyda att hon är missnöjd med det liv hon har nu.” ”Skitsnack! Det har inget att göra med att vara ung utan beror helt och hållet på hur man har det. Se på tant Geraldine.” ”Ja, hur mår hon?” ”Hon mår bra. Fantastiskt bra, faktiskt.” ”Vad härligt. Dessutom är hon gift.” Ängeln nickade. ”Det är klart att hon är. Tant Geraldine är alltid gift. Det är bara de äkta männen som växlar. Nu är hon inne på sin tredje man.” ”Ajaj.” ”Just det”, sa Ängeln. ”Hon, som är den enda kvinnan i mina föräldrars generation som jag kan tänka mig att ha som förebild, är gift för tredje gången. Men Rebecca, jag vill vara tillsammans 26

Cobbold_Afrodites klinik.indd 26

08-09-02 08.55.07

med Zac. Och säg inte att det är du ju. För om han är mitt livs kärlek och om jag vill vara säker på att så ska förbli och att vi får leva lyckliga i alla våra dagar blir jag tvungen att sätta oss på vänt och gifta mig med minst två andra män först. Och bara tanken är ju rent ut sagt absurd.”

Jag satt och funderade på det hon sagt, när Ängeln med sur stämma sa det en gång till. ”Och bara tanken är ju rent ut sagt absurd, eller hur?” ”Jo”, nickade jag ivrigt. ”Det är klart att det vore absurt. Bortsett från Geraldine är en skilsmässa nästan alltid en mycket plågsam och nedbrytande process som får konsekvenser under lång tid framöver, i synnerhet om det finns barn inblandade.” ”Hmm”, sa Ängeln. ”Det tycker jag att du ska berätta för Bellas mamma.” ”Är det din kompis med rött hår som är så söt?” ”Precis. Hennes föräldrar ska skilja sig …” ”Det var ju tråkigt. Hur tar hon det?” ”Sisådär. Hon har egentligen inte bott hemma sedan hon började på universitetet, men det är klart att hon inte tycker att det är särskilt kul. De bråkar om vem som ska ha huset och vårdnaden om Katy, så nu ska alltihop upp i rätten.” ”Har Bella en syster?” ”Det är en hund. Alltså hennes föräldrars hund. Och det där med huset gör henne väldigt upprörd, eftersom det förmodligen kommer att sluta med att det måste säljas, och även om hon inte längre bor hemma betraktar hon det ju fortfarande som sitt hem.

Det är viktigt för henne att det finns kvar där.”

Jag nickade. Jag förstod vad hon menade. När jag flyttade hemifrån förväntade jag mig att mamma för evigt skulle fortsätta bo i den lägenhet jag hade vuxit upp i och vara omgiven av samma möblemang och tavlor och till och med ha kvar samma porslins­ prydnader på skrivbordet. Jag ansåg mig ha rätt att gå vidare i livet, men enligt mitt förmenande skulle mammas liv inte förändras det minsta utan bevaras exakt som det alltid hade varit.

27

Cobbold_Afrodites klinik.indd 27

08-09-02 08.55.07

”Bellas pappa mår fruktansvärt dåligt”, fortsatte Ängeln, ”men hennes mamma verkar vara väldigt upprymd. Jag tycker det är beklämmande.” Ängeln suckade och petade med gaffeln i fisken. ”Så hemskt är det inte, Ängeln, det är faktiskt inte det. Det finns hur många par som helst på jorden som är lyckliga fast de varit ihop länge.” ”Då får du ge mig exempel”, sa Ängeln. ”Hur länge var du och Tim gifta?” ”I elva år.” ”Ha! Just elva år råkar vara genomsnittet i det här landet. Då skulle jag vara trettiofyra år första gången jag skiljer mig. Hur länge har du och Dominic varit ihop?” ”I fyra år ungefär.” ”Då har ni några år kvar.”

Och för första gången, just i det ögonblicket, när jag var ute med min guddotter på lunch för att fira hennes förlovning, funderade jag allvarligt på om Dominic och jag egentligen hade så lång tid kvar tillsammans.

Servitören frågade om vi ville ha ett glas champagne till. Ängeln tackade nej, men jag nickade ja. Ibland hjälper det med champagne när man har bekymmer, hade jag märkt.

När jag ställde ner glaset upptäckte jag att Ängeln stirrade intensivt på mig. ”Säg inte att du är olycklig.” ”Men lilla gullet, det är inte så att jag vill vara olycklig.” ”Då hade jag rätt. Alltså har inte heller du och Dominic det så bra ihop.” Ängeln lutade sig bakåt och lade armarna i kors över bröstet, sköt fram sin spetsiga haka och fick ett skrämt uttryck i ögonen.

Ord var farliga saker. När man väl släppt ut dem började de leva sitt eget liv; de fick konsekvenser, de ynglade av sig och framkallade reaktioner och gjorde om det som hade varit vagt och ofullständigt formulerats till något konkret. Ord, som när de väl hade uttalats eller skrivits ner, jagade alla illusioner på flykten.

28

Cobbold_Afrodites klinik.indd 28

08-09-02 08.55.07

”Nej”, sa jag till sist, ”Det är inte så bra mellan oss.” ”Jaha, då ger jag upp.” ”Du har ingen anledning att bli sur på mig.”

Trots hennes änglalika ansikte gjorde hon allt för att se barsk och bister ut. ”Det är jag inte så säker på. Vad var det tidningarna skrev om dig i förra veckan? Om jag inte minns fel beskrevs du som ’Romantikens översteprästinna’.” ”Du vet hur det är med tidningsrubriker.” Ängeln struntade i att svara.

I stället sa hon: ”Jag tycker nog att det är människor som du – poeter, filmare, reklamare, redaktörer på bröllopstidningar, ja, alla ni romantikmånglare – att det är ni som bär skulden och ansvaret för att småflickor fortfarande drömmer om att hitta den perfekta mannen, gifta sig i den perfekta brudklänningen, ha den perfekta bröllopsfesten och sedan leva det perfekta livet i ljuv romantik. Självfallet är det ingen av oss som erkänner att det är det liv vi vill leva. Vi intalar både oss själva och människor omkring oss att det viktiga är att skaffa sig ett bra yrke och att vara självständiga och att vara måna om våra tjejkompisar, medan vi i själva verket fortsätter att drömma, planera och hoppas, vilket i mångt och mycket beror på dig och dina gelikar. Och sedan när jag vänder mig till dig för att få lite uppmuntran, vad säger du då?

Ingenting. Hur står du ut med att hålla på så här? Hur kan du fortsätta att skriva bok efter bok om något som du uppenbarligen inte själv tror på? J’accuse, Rebecca Finch, det är vad jag gör.”

Jag försökte komma på något att säga, försökte reda ut tankarna och hitta något som åtminstone var uppriktigt och sant och till nytta. Ängeln fortsatte: ”Så vad har du att säga till sådana som mig och Zac, unga människor som står i begrepp att gifta sig?”

Jag spärrade upp ögonen. Jag knep ihop ögonen. Jag spärrade upp ögonen igen. ”Bättre lycka nästa gång?”

29

Cobbold_Afrodites klinik.indd 29

08-09-02 08.55.07

Jag promenerade snabbt hemåt längs Fulham Road. Det hade blivit kyligare framåt eftermiddagen; april hade fått för sig att leka vinter, och vinden drog in från norr och tog tag i min korta, tunna jacka och sladdriga kjol som flaxade och böljade runt benen så att låren blottades för vart och vartannat steg. Jag gick som för att hinna ifrån mina egna tankar. Det var något jag hade lärt mig som barn. Om jag brottades med problem jag inte kunde hantera brukade jag rusa ut ur huset och börja springa vartsomhelst, åt vilket håll som helst och så fort benen bar mig, tills jag hade hittat den fart då hjärnan inte hann ikapp mig. Men på grund av begynnande medelålder och ett stillasittande liv var jag inte längre lika snabb, och mina tankar hade inga som helst problem med att hinna ifatt mina fötter. Jag hade träffat Ängeln för att fira hennes förlovning och så hade det slutat med att jag gjort henne upprörd och jag hört mig själv säga att jag hade ett olyckligt förhållande. Hur hade det kunnat bli så? Jag hade lovat mig själv att det skulle bli annorlunda med Dominic, och det var något jag verkligen hade trott på. Trots alla gånger vi hade bråkat och skrikit på varandra och trots alla förolämpningar och små­aktiga svek, hade jag ändå trott att vår kärlek var upphöjd och stod i en klass för sig. Fram till i dag, då jag hörde mig själv säga att det var precis tvärtom.

När jag kom hem tog jag av mig de kläder som på morgonen hade förefallit så passande men som nu provocerade mig för att de såg så tillgjort romantiska ut. Jag bytte till en betydligt lämpligare klädsel: ett par svarta långbyxor och en bylsig jumper. Jag slog mig ner vid skrivbordet men började inte arbeta utan stirrade bara ut genom fönstret och ner på gatan. Det var en utsikt som i vanliga fall skänkte mig lugn. Snart skulle hortensiorna i de pyttesmå trädgårdarna mot gatan stå i blom, några i helrosa, andra med en dragning mot blått, som om de hade bestämt sig för att byta färg men kommit av sig halvvägs. Så här på våren fick körsbärsträden, som var översållade av blommor, mig att känna det som om jag bodde mittemot Mary Poppins hus, och som vi 30

Cobbold_Afrodites klinik.indd 30

08-09-02 08.55.07

alla vet kan ingenting hemskt hända när hon är i närheten. Det var bara det att det kändes som om något hemskt hade hänt. Jag behövde prata med någon och fråga om det fanns fler än jag som hade råkat ut för att en älskad utsikt med träd och hus plötsligt verkade ha ersatts av kopior av sig själva, likadana men inte desamma, och som om bilarna, som hörde till den vardagliga gatubilden inte längre var bilar utan främmande föremål från en annan planet. Jag behövde prata med någon, inte med Ängeln som använde sig av mina ord för att genomborra sitt eget hjärta, inte med Dominic som likt en oskuld som fått ett oanständigt förslag ryggade tillbaka inför varje försök att höja en konversation över kallprat och löjliga skämt, och definitivt inte med Vanessa, min mamma. När Vanessa, eller Pangloss dotter som jag brukade kalla henne, fick höra dåliga nyheter, oavsett slag, oavsett vem det handlade om, uppfattade hon det som fullständigt omotiverad vandalism, likt graffiti på den vackra vägg hon hade rest som en mur runtomkring sig för att söka skydd från omvärldens fulhet.

Om man försökte säga till henne att allt faktiskt inte var perfekt i denna den bästa av alla tänkbara världar, fick man bara svaret att inte vara så elak.

Jag funderade på om jag skulle ringa till min väninna Matilda. ”Hej, det är jag. Jag vet att vi talades vid i morse, som vanligt, men jag måste bara tillägga att det där jag sa om mitt avundsvärt romantiska, dock något stormiga förhållande, som jag fick dig att tro att jag hade, inte var riktigt sant, för jag är faktiskt olycklig. Vad sa du? Kom det inte som en överraskning? Menar du att du har sett alla de gamla vanliga tecknen; att vi käbblat i andras åsyn och givit upphov till pinsamma situationer. Va, säg inte att du lagt märke till det? Och du tycker att jag har blivit tystare och inte längre är mitt gamla vanliga, självsäkra jag i hans sällskap. Att han flirtar med andra kvinnor hela tiden, och jag som just varit på den bästa semestern på länge – i Paris. På egen hand. Jovisst, Matilda, allt det där var ledtrådar, men det är uppenbart att det behövdes något mer för att jag skulle se klart.

31

Cobbold_Afrodites klinik.indd 31

08-09-02 08.55.07

Vad säger du? Skulle jag ha behövt en stor skylt med texten: Du lever i ett destruktivt förhållande? Jaha. Tack för erbjudandet, Matilda men jag tror att budskapet har gått fram ändå. Om jag vill komma över i kväll och prata om det? Nej!” Eller så kunde jag ringa till min agent. ”Hej Gemma, det är jag. Jo, jag mår fint, boken går bra. Hur min goding till kille mår? Jo tack, han mår också bra. Oförskämd? Ja. Ohjälpsam och självupptagen? Ja, som vanligt. Hur det går med artikeln Lycka i vardagen – konsten att hålla kärleken vid liv som var tänkt att fungera som draghjälp vid pocketutgivningen av Hjärtats förort? Jo, eftersom du tar upp det, det går bra, så bra som en text nu kan bli när den inte innehåller något annat än bedräglig smörja.”

Clowner är bra på att lyssna.

Jag vände mig om, men naturligtvis var det ingen där. Jag satte mig och vilade mitt dunkande huvud mot köksbordet. En lastbil dundrade förbi, fåglarna kvittrade, men annars var det tyst.

Jag ruskade på mig och reste mig för att göra lite kaffe. Jag hade arbete som väntade. Jag hade åtminstone två sidor kvar av mitt dagliga pensum om fem.

Sedan hörde jag en diskret harkling.

Jag sa att clowner är bra på att lyssna.

Coco? Där stod han och kråmade sig. Vad i helvete gör du här? Åh, du har saknat mig, vad trevligt.

Jag ruskade långsamt på huvudet, likt en gammal åsna som försöker skaka av sig en besvärlig fluga. Jag mådde inte bra. Det var uppenbart att jag inte mådde bra om den manodepressiva clownen Coco …

Bipolär, nu för tiden föredrar vi termen bipolär, avbröt Coco och såg självgod ut.

Min låtsasvän från barndomen hade dykt upp igen. Senast han hade stuckit upp sitt fula tryne var på min morfars begravning, och då hade jag skyllt hans uppdykande på sorg och stress och strax glömt honom igen.

32

Cobbold_Afrodites klinik.indd 32

08-09-02 08.55.07

Låtsasvän och låtsasvän förresten, det var kanske att gå till överdrift. Coco hade snarare varit en låtsasmobbare. Jag hade förstås försökt förklara detta för morfar och mamma. Jag ville att de skulle hjälpa mig att göra mig av med honom, men det var lönlöst. De var så obevekliga i sin strävan att göra mig till en speciell, uppfinningsrik och underhållande flicka att det var helt omöjligt att övertyga dem om att allt jag egentligen ville var att få växa upp under trygga och ordnade förhållanden, äta på bestämda tider och få en sträng, men rättvis uppfostran.

Nu var han tillbaka. Det var många som hade varnat mig för att jag arbetade för hårt. Vad de inte visste, eftersom jag inte hade berättat det, var att jag fick mindre gjort trots att jag arbetade hårdare än någonsin. Meningar som i normala fall brukade strömma ut från mina fingertoppar, likt barn som rusar ut för att leka, stod kvar och tryckte i mina tankars dörröppning så att jag var tvungen att lirka och locka med kaffe och vin och sena teveprogram.

Jag skrev tvåtusen ord om dagen. Jag skrev alltid tvåtusen ord om dagen. Det brukade ta mig fem timmar. Nu hade den tiden utökats till nästan den dubbla, men jag gav mig inte förrän jag var klar. Kanske skulle det kunna bli en passande text på min gravsten: Säg vad du vill om Rebecca Pearl Finch, men hon gav aldrig upp.

Jag var kanske sjuk. Jag hade kanske fått ett litet sammanbrott. I vilket fall som helst kunde jag inte hållas ansvarig för de ohjälpsamma kommentarer som jag fällt till Ängeln. Det skulle också kunna vara orsaken till min överdrivna reaktion eftersom Dominic och jag i själva verket bara upplevde en mindre svacka i vårt förhållande.

Svacka? Coco vek sig dubbel av skratt och slog sig för knäna.

Svacka! Är inte det ungefär som att kalla Wall Street-kraschen för en svacka?

Jag tänkte inte låta honom distrahera mig. Jag behövde bara vila mig lite, kanske ta en liten kur med antidepressiva tabletter och så skulle nog allt återgå till det normala igen.

33

Cobbold_Afrodites klinik.indd 33

08-09-02 08.55.07

Och eftersom jag var sjuk och behövde vila var det inte det minsta konstigt om jag tog mig ett bad fastän det var mitt på eftermiddagen och jag ännu inte var klar med mina tvåtusen ord. Är man sjuk så är man.

Jag fick syn på mig själv i badrumsspegeln, och det var som att se mig själv om tio år.

Om jag vore du skulle jag stämma din hudspecialist, sa Coco.

Jag klädde av mig och böjde mig fram för att dra av strump­orna, när det högg till av smärta i ländryggen.

Coco föreslog att jag skulle stämma yogainstruktören. Jag gjorde en mental notering att kontakta en hudläkare för att få råd.

På hallbordet hittade jag Charlotte Jessops nummer i silver­asken, där jag förvarade alla de där korten man fick på fester och konferenser, när vinindränkt gemytlighet förleder två främlingar att tro att de är ödesbestämda att bli de bästa av vänner, eller att landskapsarkitekten och kunden eller kattuppfödaren och kattägaren finner varandra, bara för att nästa morgon ha glömt bort alltihop. Charlotte och jag hade blivit presenterade för varandra vid lanseringsfesten för min vän Maggie Jacobs bok Om femtio är det nya fyrtio och fyrtio det nya trettio, är jag då tjugo? Charlotte, som var psykoterapeut, hade fått ett särskilt omnämnande i boken och var även, anförtrodde Maggie mig, samlevnadsexpert på Good Evening Britain. Medan jag tyckte det var pinsamt att jag inte mindes mig ha sett henne på teve eller ens hört talas om henne, erkände Charlotte Jessop utan omsvep att hon bara hade läst ett stycke ur en av mina böcker och det bara för att bilda sig en uppfattning om hur ”en viss typ av kvinna” fungerade. ”Varför bad du henne inte fara och flyga?” undrade Maggie efteråt.

Jag förklarade att jag under hela mitt yrkesverksamma liv fått stå ut med nedsättande kommentarer, så varför skulle jag börja bry mig nu?

34

Cobbold_Afrodites klinik.indd 34

08-09-02 08.55.07

Jag slog Charlotte Jessops nummer. Hennes receptionist svarade att hon inte kunde boka in mig förrän i början av juni. Att döma av hennes tonfall – vilket var en blandning av medömkan, skade­ glädje och ett ifrågasättande av att någon kunde vara så dum att hon trodde att hon omgående kunde få en tid hos miss Jessop – drog jag slutsatsen att det hon fann mest tillfredsställande i sitt jobb var att grusa människors förhoppningar. ”Jag måste verkligen få komma tidigare.” ”Jag kan sätta upp er på väntelistan för eventuella avbokningar, men jag måste förvarna om att även där är kön lång, så chansen att …” ”Jag tror att jag håller på att bryta ihop. Jag har redan börjat bete mig irrationellt, och jag är rädd för vad jag kommer att hitta på härnäst.” ”Om ert tillstånd är så allvarligt borde ni uppsöka närmaste akutmottagning.” ”När jag säger att jag beter mig irrationellt menar jag att jag inte är mig själv. Jag behöver hjälp, men läget är inte akut.” ”Det bästa vore om ni ringde tillbaka på måndag då jag gör bokningarna för den närmsta tiden.” ”Jag ser clowner.” ”Ursäkta, vad sa ni?” ”Jag ser manodep…” Coco hötte med fingret. ”Jag ser bipolära clowner.” ”Ett ögonblick.”

Jag väntade och sedan: ”Charlotte Jessop. Vad kan jag stå till tjänst med?” ”Oh, hej. Det är Rebecca Finch. Vi träffades för ett tag sedan på Maggie Jacobs lanseringsfest.” ”Rebecca Finch? Ja, just det. Det är du som skriver kärleks­ romaner. Hör du röster också?”

Jag nickade in i luren. ”Ja”, och tillade: ”men det är bara en röst.” Det är viktigt att vara så tydlig som möjligt när man pratar med en expert.

35

Cobbold_Afrodites klinik.indd 35

08-09-02 08.55.08

”Då tycker jag att det är bättre att du åker till närmaste akutmottagning. Vill du att jag ska ordna med transport dit eller har du någon vän eller släkting som kan följa med dig?” ”Nej, nej, det är inte alls på det viset. Coco är en gammal vän till mig. Fast kanske inte vän egentligen … i vilket fall som helst vet jag att han inte finns på riktigt. Han är här, och det är därför jag ringer till dig för att boka tid, men han är inte här egentligen, om du förstår vad jag menar. Jag är så trött. Det är nog bara därför. Utmattning. Jag har hört att man kan få hallucinationer av ren utmattning. Det är förmodligen hela förklaringen. Jag tänkte bara att det kanske var en bra idé att …” ”Kom till min mottagning klockan sex i morgon kväll. Nu kopplar jag över till Della så att du kan lämna dina uppgifter till henne.”

Jag hörde ett klickande ljud i örat, ”Okej, mrs …” ”Miss Finch.” ”Okej, miss Finch. Det verkar som om ni har lyckats få en tid.”

Hon tystnade medan hennes professionella jag brottades med sin besvikelse. ”Kan jag få ert fullständiga namn och adress.”

Terapi, ser man på. Coco slog en kullerbytta för att komma ner från gardinstången, där han hade hängt upp och ner i knävecken.

Det kommer inte att fungera.

Medicinering, svarade jag. Mot hallucinationer.

Coco kunde inte bli vitare i ansiktet eftersom det redan var vitmålat, men han var definitivt skakad.

Nu när jag hade bokat tid mådde jag redan bättre och kände mig mer harmonisk, och eftersom Dominic var i Birmingham för att träffa en kund hade jag kvällen för mig själv och kunde ägna mig ostört åt att tänka igenom saker och ting. Jag bestämde mig för att ringa till Ängeln och säga att … ja, vad skulle jag säga?

Jag gick tillbaka till skrivbordet och satte mig. När jag hörde datorns lilla trudelutt och såg skärmen lysas upp kände jag mig 36

Cobbold_Afrodites klinik.indd 36

08-09-02 08.55.08

bättre till mods, som ett barn som får höra speldosans melodi när det är dags att sova. Jag skapade ett nytt dokument och skrev in en rubrik: ”Ängeln: skäl för att gifta sig och tro att lyckan och kärleken ska vara för evigt.” Jag hejdade mig. Sedan skrev jag: ”Skäl nummer ett.”

Jag lutade mig mot stolsryggen och tänkte: Skäl nummer ett.

Skäl att tro på kärleken. Det borde inte vara så svårt. Jag tror på kärleken för att …

Du är tvungen att tro på kärleken, sa Coco som stod lutad över min axel, på samma sätt som du är tvungen att tro på inbillade bipolära clowner; för de finns.

Som om det skulle vara mig till hjälp?

Skit i det, då. ”Skäl nummer ett: Kärleken existerar.” Det räckte inte som argument. Jag älskar, alltså finns jag. Vilket lät ganska bra, men vad betydde det egentligen? Jag försökte med ”Skäl nummer två: Kärlek gör gott.”

Men var det verkligen sant? Jo, det fanns uppenbarligen exempel på det; som kärleken mellan föräldrar och barn och bröder och systrar och vänner. Men romantisk kärlek? Det var den typ av kärlek det var frågan om här, den typ av kärlek som jag skrev om i mina böcker, var den så fantastisk egentligen? Hade vi bara hittat på det där med romantisk kärlek för att få våra parningslekar att te sig som något som befann sig på en högre nivå än de andra djurens? Var det därför som det så ofta slutade i katastrof, för att det bara var ett inbillningsfoster? Nej, det kunde inte stämma eftersom folk i alla tider hade inlåtit sig i sexuella aktiviteter utan att ens låtsas att det skulle finnas kärlek med i bilden. Var den romantiska kärleken i själva verket bara ett påhitt med syftet att vi skulle hålla fast vid en och samma person tillräckligt länge för att barnen skulle hinna växa upp? Så kanske det var. Men å andra sidan fungerade det sällan så i praktiken. Jag skrev: Romantisk kärlek ger upphov till ansvarsfulla föräldrar. Men avsaknaden av logik, perspektiv och klarsynthet var integrerande i begreppet 37

Cobbold_Afrodites klinik.indd 37

08-09-02 08.55.08

romantisk kärlek. Jag försökte med: I sin vettlöshet och perspektivlöshet ger romantisk kärlek upphov till ansvarsfulla föräldrar.

Men det påståendet såg inte det minsta trovärdigt ut.

Skäl nummer ett: Romantisk kärlek finns.

Sedan bestämde jag mig för att det bästa sättet att hjälpa Ängeln och ställa till rätta lite av skadan jag hade åsamkat henne genom mina tanklösa kommentarer var att hitta några exempel på bestående kärlek. Jag skrev: Ronald och Nancy Reagan, mammas kusin Deborah och hennes man Alistair …

Adolf Hitler och Eva Braun, inflikade Coco.

Jag sa till honom att det inte fanns några bevis för att Adolf Hitler hade älskat någon överhuvudtaget, och även om han hade gjort det kunde man knappast betrakta det som ett uppmuntrande exempel. I stället skrev jag: Héloïse och Abaelard.

Som om det slutade bra, sa Coco med ett hånflin.

En timme senare gav jag upp och kokade lite mer te.

När klockan var åtta ringde jag till Bridget. ”Har Ängeln sagt något om vår lunch?” ”Ha!” ”Ursäkta, vad sa du?” ”Ha! Jag sa: Ha! Hon är här nu. Hon har faktiskt varit här hela kvällen och pratat om att slå upp förlovningen. För ögonblicket är hon på sitt rum och kramar sin teddybjörn. Hon funderar på att ställa in bröllopet.” ”På grund av vår lunch?”

Var maten så dålig? Coco såg bekymrad ut. ”På grund av vad ni pratade om; jo, tyvärr är det så. Du vet att du gjorde henne upprörd, varför skulle du annars ringa?”

Det var sant men vad som också var sant var att jag hade förväntat mig att höra en försäkran om att Ängeln mådde prima och att hon naturligtvis inte hade tagit illa vid sig för något jag hade sagt.

Ansvarets tunga börda fick mig att vilja rättfärdiga mig själv. ”Men det är ju löjligt. Hon kan inte hålla på och vela fram och 38

Cobbold_Afrodites klinik.indd 38

08-09-02 08.55.08

tillbaka beroende på att den hon senast pratat med givit uttryck för den ena eller andra åsikten.” ”Du är inte bara vem som helst, Rebecca, du är hennes gudmor.

Du är hennes favorit och den som hon under hela sitt unga liv har sett upp till, en gudmor som givit henne ett dedicerat exemplar av varenda förstaupplaga av sina romaner om kärlekens mirakel.” ”Åh Gud, jag vet, jag vet, och jag är hemskt ledsen.” ”Du önskade henne bättre lycka nästa gång. Det var vad du sa till henne. När ni åt lunch för att fira hennes förlovning.” ”Åh Gud, jag är hemskt ledsen.” ”Det har du redan sagt. Sluta tråka ut Gud nu och gör något konkret i stället. Har du något förslag?” ”Jag tror det.” ”Du tror det? Då kan du väl komma hit och dela med dig av dina insikter till din guddotter.” ”Saken är den att …” Jag tystnade för att försöka komma på något lämpligt att säga. ”Nuförtiden, när människor lever så pass länge – det är till exempel sällsynt att kvinnor i dag dör i barnsäng … vilket ju är en fantastisk förändring till det bättre.” ”Det gläder mig att du tycker det.”

Jag skrattade lite väl uppsluppet. ”Nej, vad jag försöker säga …” ”Ja, vad är det du försöker säga?” ”Jo, vi vet ju alla att när äktenskapet hade sin glansperiod var människornas, och i synnerhet kvinnornas, chans att överleva sitt bröllop med mer än tio år avsevärt mindre. Lägg därtill att kvinnor inte längre behöver gifta sig för att uppnå social ställning och ekonomisk trygghet, så ser du att förutsättningarna har förändrats. Till exempel har det där gamla talesättet tills döden skiljer oss åt förlorat sin innebörd. Då skulle man kanske rentav kunna betrakta det första äktenskapet som ingås vid ung ålder som ett slags komma-igång-äktenskap.”

Nu var det Bridgets tur att vara tyst en stund. ”Vad var det du just sa?”

39

Cobbold_Afrodites klinik.indd 39

08-09-02 08.55.08

”Jag sa att man kanske …” ”Jag vet vad du sa. Jag har bara svårt att tro mina öron.” ”Okej, jag sa ingenting.”

Vid det här laget var jag utmattad. Det hade varit en lång dag.

Faktum var att det hade varit långa fyrtiotvå år. Visst hade det varit bra år. Jag var en mycket lycklig kvinna som haft en mycket lycklig barndom. Jag hade haft tur, tur, tur att jag inte drabbades av samma öde som min syster, som var hänvisad till att sitta i rullstol och varken kunde prata eller läsa och som dog innan hon ens hann fylla fyrtio. Jag hade haft tur att mitt liv inte blev som min mammas som födde ett gravt handikappat barn som hon sedan förlorade. Jag hade haft tur som fått vara frisk – om man inte räknade in ett och annat nervöst sammanbrott och en inbillad clown som dök upp ibland. Jag hade haft tur som blivit framgångsrik romanförfattare med en snygg och charmig sambo.

Så Rebecca Pearl Finch, le, även om du inte menar det. Låt läpparna forma ett leende så följer ansiktet med. Låt ansiktet le så följer huvudet med. Låt … ”Rebecca. Är du kvar?” ”Ja. Ja. Ursäkta. Jo, jag är kvar.” ”Vi kan väl försöka vara lite konstruktiva. Du kan väl komma över, dricka ett glas vin och prata med Zoe. Muntra upp henne.

Och säg att hon missuppfattat alltihop.” ”Det är snart dags att gå till sängs.” ”Du har bil.” ”Dominic har den.” ”Ta tunnelbanan då, eller en taxi.”

Bridget hade lagt på. Jag lutade mig bakåt i stolen, slöt ögonen och ansträngde mig för att försätta mig i samma sinnestillstånd som när jag skrev mina böcker om lycka och evig kärlek. Det var som att försöka bita i ett äpple som flöt omkring i en vattenbytta utan att använda händerna; just som jag trodde att jag fått fatt på det ljuva minnet, guppade det iväg och stänkte upp besvikelsens iskalla vatten i ansiktet på mig.

40

Cobbold_Afrodites klinik.indd 40

08-09-02 08.55.08

Jag gick bort till bokhyllan och tog ut ett exemplar av Hjärtats förorter, slog upp sista sidan och läste den avslutande raden. Och medan hon låg i hans armar hördes en röst …

Jag blev avbruten av Coco, som iförd flygglasögon och läderhuva satt vid spakarna i ett gammalt dubbeldäckat flygplan och drog en textremsa efter sig där det stod: Lögn, det är lögn alltihop.

Han avrundade med en perfekt 360-gradig loop.

Jag slog igen boken med en ilsken smäll.

Hoppas att textremsan fastnar i propellern.

Ljusen på broarna Chelsea och Albert Bridge var tända liksom lyktorna på ömse sidor om Themsen. Skenet som reflekterades i vattnet fick kvällen att lysa klarare än den mulna dag som just hade förrunnit. På andra sidan floden, i Battersea Park, syntes skugglika figurer som var ute och joggade. Jag hade insett vitsen med att motionera och såg till att aldrig missa yogan, som jag gick på två gånger i veckan, men rent allmänt föredrog jag promenader framför löpning. Man gick miste om så mycket när man sprang.

Vi var trots allt gjorda för att springa ifrån något eller mot något men knappast för att springa för själva springandets skull. Ängeln var i sitt rum och satt på golvet med ryggen mot sin gamla, jungfruligt vita enkelsäng. Jag slog mig ner bredvid henne. Ängeln höjde inte blicken. ”Jag funderar på att avblåsa alltihop.” ”Din mamma berättade det.” Ängeln vände sina enorma sammetsbruna ögon mot mig, ögon som avslöjade både förvirring och en stor portion ångest. ”Det är ditt fel.” ”Jag vet. Din mamma berättade det också.” ”I dag när vi var ute och åt lunch ställde jag en fråga till dig, och först hade du inget svar att ge mig. Och sedan, när jag väl fick ett svar, var det fruktansvärt.” ”Förlåt.” Jag lade handen på hennes arm och klappade henne 41

Cobbold_Afrodites klinik.indd 41

08-09-02 08.55.08