Smalast när hen dör vinner - Om att delta i en tävling som aldrig någonsin kan ha en vinnare.
© Anton Hörnfeldt, 2013 Utgiven av Ariton Förlag Omslag: Zandra Högberg Porträttfoto: Rebecka Vigren Tryckeri: ScandinavianBooks ISBN: 978-91-980581-3-0
Ur dagboken... 26 september 2006 “Jag hatar Henne. Jag hatar alla. Vill bara vara ifred. Jag hatar vad som händer med min kropp just nu. Jag hatar min kropp just nu. Jag hatar alla som får mig att känna mig så äcklig. Men mest av allt hatar jag mig själv för att jag tillåter mig att bli så här äcklig. Hur fan ska jag kunna fortsätta gå ned i vikt när Hon granskar mig? Fast vänta... Om jag varit oslagbar förr kan jag bli det igen. Kampen är inte över.”
Ett Krossat Förtroende
Idag kan inte vara både imorgon och igår för alltid. Förr eller senare måste man bryta rutiner. För mig blev det aktuellt med höstens intåg. När löven bytte färg, temperaturen sjönk, och dygnsrytmen började skifta, då insåg jag att jag var tvungen att göra en förändring i mitt beteendemonster. Jag kunde inte klinga mig fast vid vad jag ansåg vara mitt livs bästa sommar, som alltför fort blev att avlägset minne. Med hösten följde alltså även nya rutiner. Skolan började och jag flyttade återigen tillbaks till min mor, vilket gjorde det omöjligt för mig att fortsätta gå ned i vikt. I stället lade jag på mig, och för varje kilo sjönk mitt självförtroende. Ganska snabbt gick jag upp till ett BMI på dryga femton. För mig var det mer än nog – jag hade ju den perfekta kroppen! Att lägga på mig en massa hull var ju ett steg i riktning från den elitklass jag ansåg mig tillhöra, till en spegelbild jag skulle komma att betrakta som fet. I verkligheten, bort från spegelbilden och min destruktiva självuppfattning, så är ett BMI på femton dock fortfarande väldigt lågt, och detta lade min fritidspedagog märke till. Plötsligt var vi jagade. Jag och Han där uppe på axeln. Fritidspedagogen lade märke till mig. Hon såg hur drastiskt många kilon jag förlorat sedan vårterminen. Hur tunn och klen min kropp blivit.
Hur jag inte bara förlorat allt underhudsfett, utan även alla muskler på min kropp. Hon såg stoltheten brinna som den enda existerande lågan i mina tidigare så levande ögon. Stoltheten över min nya, magra kropp. Jag protesterade när hon insinuerade att jag var sjuk. ”Men lägg av, jag har inte tappat ett enda kilo – jag har ju bara börjat använda stuprörsjeans!”, ”Allvarligt, jag har bara en naturligt tunn benstomme” eller min personliga favorit: ”Jag växer ojämnt, min vikt har helt enkelt inte hunnit ifatt min längd ännu”. Absurt. Givetvis lät det absurt, och hon vägrade lyssna till mina desperata undanflykter och lama ursäkter. Mina ursäkter var ju faktiskt skrattretande när jag tänker tillbaka. Dessutom såg hon bevisen svart på vitt. Min gängliga kropp, den som var så sjuk. Mina livlösa ögon, de som avslöjade ett alldeles trasigt inre. Min totala isolering. Jag hatade henne. Mitt förakt mot denna kvinna som ville separera mig från min bästa vän – min sanna kärlek – pumpade i mina ådror som om det var syret i mitt blod. Som jag såg det så ville hon förinta Djävulen, och Han var ju numera en del av mig. Alltså ville hon förinta mig. Jag intalade mig att hon var avundsjuk på att jag hade en tunn kropp och inte hon. På att jag var den med elitkroppen som vann i alla kategorier och fick alla komplimanger, medan hon stod där lottlös. Att om inte hon fick vara lika smal som jag så skulle ingen annan få vara det heller. Paranoian tog över, så när hon skickade mig till skolsköterskan gick jag till en början inte alls dit. Totalvägrade. Ville inte förlora min magra kropp – den var ju allt jag hade! Veckor passerade och
fritidspedagogen var på mig som en hök men jag fortsatte fly. Såsom jag en gång sprang från Djävulen sprang jag nog från alla som ville ta Honom ifrån mig. Jag fortsatte att springa, ända till den dag då jag fick en kallelse. En kallelse som gjorde mig rädd, och rädslan tog överhanden. Jag hade inget annat val an att besöka min skolsköterska. En liten grön lampa som säger ”Välkommen in!”. Jag lyder den och öppnar dörren. Möts av kliniskt vita väggar, ett träfärgat skrivbord, och ett mossgrönt medicinskåp. Mitt i alltihop finns något mer som är kliniskt vitt. En rock. En stor, stor rock med en liten, liten kvinna inuti. ”Välkommen Anton”, börjar hon. ”Hur mår du?” Jag svarar att jag mår bra, men hon tror mig inte och förklarar att fritidspedagogen uttryckt en stor oro för mina matvanor. Plötsligt ber hon mig ställa mig på en våg och tar sedan fram ett gult måttband. Hon hävdar att det bara är av ren formalitet, att hon måste göra så, och förklarar sedan att “Du väger väldigt lite. Äter du som du ska? Jag är här för din skull och du kan lita på mig om du vill berätta vad som pågår i ditt liv och i ditt huvud." Så jag berättar. Berättar allt som finns i mitt hjärta, i mitt huvud och i min själ. Lägger sanningen tillsammans med mitt förtroende i hennes händer och berättar hur mycket jag tappat de senaste månaderna. Talar om hur mycket mer jag skulle vilja tappa och varför, men är noggrann med att försäkra henne om och om igen: Jag mår bra. Lägger naket och avslöjande varenda liten detalj av mina tankar och känslor i hennes händer. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Jag ville ju inte ha hjälp, men det var skönt att få lätta
på de tunga känslorna för en stund. Vad jag dock absolut inte förväntade mig var det som följde. Det stora sveket. Hon tar ton och förklarar med en stadig, rak och alldeles, alldeles hjärtskärande röst att jag har ett problem. Att jag är sjuk, och att jag bör följa hennes exakta instruktioner om hon inte vill att jag ska vidta andra åtgärder, såsom att ta in mina föräldrar i ärendet. Hon avslutar med att förklara att ”Om du inte gör exakt som jag säger, kommer jag att ringa din mamma och delge henne vad du berättat för mig idag.” Det fanns inget värre hot. Min värsta mardröm på den tiden var ju att någon av mina nära – värst av alla mina föräldrar – skulle få veta hur det verkligen låg till. Jag tvingades därför att lyssna på henne, men blev rädd och än mer paranoid. Rädd för vad eller vem som väntade runt varje hörn. Tänkte på hennes ord. Hörde hur de ekade i mitt huvud, studsade fram och tillbaka. ”Jag kommer att se till att det finns folk som kollar att du gör som jag säger. De kommer att rapportera tillbaks till mig.” Jag kände mig arg och besviken. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna lita på skolvården igen, och att det skulle bli mycket mer komplicerat för mig att fortsätta i samma bana som tidigare. Det betydde dock inte att jag inte kunde göra det, jag tvingades bara hitta andra lösningar på mitt problem – andra sätt att gå ned i vikt. Till en början tvingades jag börja äta skollunch igen. Visserligen oregelbundet, men ändå. Än idag minns jag hur två sistaårselever drog med mig till matsalen varje dag eftersom de också uppmärksammat det faktum att jag inte åt. Genom att inkludera mig och få mig att känna mig uppskattad
och som en del av deras gemenskap, klarade jag av att kliva in i matsalen igen. Utan dem hade jag aldrig vågat ta steget in i den miljön igen, och jag fick knappast någon hjälp från skolsköterskan som bara förväntade sig att jag skulle följa hennes 'instruktioner'. Men de gick i sista årskursen och skulle snart försvinna. Därför kunde jag inte förmå mig att fortsätta följa dem till matsalen för att äta, eftersom jag visste att jag inte hade råd att bli beroende av dem. Jag kände mig fast i ett maktspel regisserat av Djävulen och min skolsköterska. Som om jag inte var något mer an ett mynt som folk studerade under mikroskop. Snart kom därför den dagen då jag fick nog, och plötsligt klarade inte längre av att äta på skolan överhuvudtaget. Var inte längre kapabel till att ta en enda tugga. Min lösning blev skolk. Om jag skolkade från rätt lektioner kunde jag undvika att någon lade märke till att jag saknades vid lunchen. Jag lade snart upp en plan for hur jag skulle gå från ett mynt till själva nyckelspelaren i maktkampen om mitt liv, och ganska snart lärde jag mig manipulera alla i min omgivning samtidigt som jag kunde återgå till att rasa i vikt. Planen var enkel. Jag skulle återigen sluta äta frukost. Plantera falska bevis på att jag ätit, och på så sätt helt slippa undan. Jag skulle klara mig undan skollunchen genom att försvinna från skolan under lunchtimmarna – jag som hade nära hem kunde nämligen enkelt hävda att jag ätit hemma. Lyckades dölja det hela för alla. Min skolsköterska ringde aldrig hem. Jag lyckades till slut till och övertyga henne om att jag var frisk, och slapp därefter bli
kontrollerad. Jag blev en mästare på att ljuga och manipulera varje situation till min fördel. Ganska snart var jag till och med så duktig på det att jag lyckades lura mig själv.
Ur dagboken... 30 november 2006 “...det har varit en tufft höst. Jag vet inte om jag vill erkänna det, men jag har nog varit ganska deprimerad under perioder. Jag har ägnat all min lediga tid åt att sova och läsa böcker. Jag har knappt pratat med någon, istället har jag liksom isolerat mig från omvärlden, och jag och mamma har bråkat varje dag. Det är så jobbigt, för jag har inte energin. Jag vill bara bli lämnad ifred, begrava mig i böcker och fokusera på att komma i form. Sova. Har varit så trött...”
Brustna Hjärtans Höst
Somliga människor tar emot förändringar utan att ens blinka, ser förändringar som något naturligt och spännande. Andra människor behöver tid för att vänja sig och lära sig förstå. Vissa gör allt de kan för att bekämpa varje försök till förändring som en människa gör. Det var när jag valde att komma ut som homosexuell inför mina närmsta som jag lärde mig känna igen dessa olika personlighetstyper. Vi gör val varje dag, vissa av dem påverkar oss mer och andra mindre. Vi väljer vad vi ska äta till middag, vilka kläder vi ska bära, om vi vill hjälpa en främling över gatan eller hur vi reagerar inför nya situationer. Varenda val vi gör har makten att förändra våra egna – och andras – liv. Mitt val att komma ut ur garderoben var en aning större än att välja middag. Den första jag berättade för om min sexuella läggning var min dåvarande närmsta vän Malin. Det fanns två orsaker till att jag valde just henne. Den ena var för att hon hade en hög moral och stod fast vid allt hon trodde på, och en sak hon trodde starkt på var homosexuellas rättigheter. Den andra var kort och gott att jag litade på henne mer än någon annan vid den tidpunkten. Malin tog det precis som förväntat: fantastiskt bra. Hon valde att vara ett verkligt stöd för mig. Jag minns den kvällen som om det vore igår, den inträffade mitt under en period då
jag fällde många olyckliga tårar, och för första gången på länge så ersattes tårarna av hopp. Utgången av den kvällen var precis den jag hade hoppats på, välbehövligt stöd från någon jag litade på liksom en väldigt positiv reaktion. Under de månader som följde berättade jag det för fler vänner, och varje gång möttes jag av samma reaktion ”Du är verkligen stark och modig som berättar det, och tack för förtroendet” ungefär. Jag fick alltid meningen i en positiv stämma, och orden var precis vad jag behövde få höra. För jag var ju stark. Men under den perioden var det ofta lätt att glömma att jag faktiskt kunde kan flytta berg bara jag bestämde mig för det – för jag hade ju knappt energi till att lyfta min egen kropp. Min sjukdom och det faktum att jag var så utmattad skulle snart visa sig ha väldigt allvarliga konsekvenser för en av de viktigaste relationerna i mitt liv. Brustna hjärtans höst är här, på riktigt. Jag har nog aldrig haft så ont i bröstet förr. Det började för ungefär en vecka sedan, när jag skrev ett brev till mamma där jag berättade för henne att jag var gay. Efter att ha skrivit klart så gav jag det till henne, och satte mig strax därefter på en buss för att resa bort över höstlovet. Jag hade sett fram emot att åka bort så mycket, men mitt lov blev förstört av den konstanta magvärk jag burit runt på denna vecka. Jag har känt mig spyfärdig och hungrig på samma gång, och klumpen i magen växte för varje dag, ända tills det för tre dagar sedan blev dags för mig att åka hem till Härnösand igen. När mamma hämtade mig på busstationen ikväll var jag så orolig att det kändes som om min mage skulle spricka. Men
det gjorde den inte. Istället lugnade min mage sig en aning när mamma i bilen frågade om jag ville prata om det. Jag svarade nej. Det fanns helt enkelt inget att säga. Tre dagar har gått sedan dess, och mamma har vid upprepade tillfällen ifrågasatt om jag inte vill prata om det ändå. Jag har avböjt varje gång, men ikväll hände det – det var ikväll som mitt hjärta brast. Jag gick och la mig tidigt ikväll, och en stund därefter kom mamma in i mitt rum och satte sig på soffan under min höga loftsäng. Hon förklarar med lugn men hög röst att hon har förstått att jag inte vill prata om det hela, men att hon faktiskt vill det. När jag vägrade ta till orda så ställde mamma istället en massa frågor, och fastän det bara är några timmar sedan, så minns jag bara en av dem. En enda av hennes frågor stannade kvar i mitt minne, och den ekar om och om igen i mitt huvud. “Vill du ha hjälp om det finns hjälp att få – typ hormoner eller något...?” Den enda frågan jag minns fick hela mig att koka. Trodde hon min sexualitet var någon jävla sjukdom?! Jag kunde bara inte förstå det. Så jag skrek. Jag skrek och grät och tvingade henne ut ur mitt rum. Sedan sprang jag ned till badrummet och tryckte ner fingrarna i min hals. Jag grät dock så häftigt att hela jag skakade, och klarade därför inte av att kräkas. Besegrad gick jag tillbaka till mitt rum med svansen mellan benen. Det är flera timmar sedan nu men jag kan inte sluta gråta. Jag känner mig som ett totalt vrak. Mitt hjärta känns trasigt. Jag känner mig som en fet vålnad av en människa som en gång varit så fylld av
känslor. Som sagt – min sjukdom skulle få väldigt allvarliga konsekvenser för min och mammas relation. En frisk människa skulle kanske lyssnat på vad hon faktiskt sa den kvällen. En ätstörd hjärna fungerar inte riktigt så. I min verklighet var djävulen min enda sanna vän, den enda jag egentligen verkligen litade på. Jag var så rädd för att släppa in någon annan än Honom i mitt liv, att jag inte ens var beredd att faktiskt lyssna på någon annan. Att släppa in någon annan på riktigt innebar ju att jag skulle tvingas riskera att någon skulle upptäcka min relation till Djävulen och försöka ta honom ifrån mig. Min rädsla för det, kombinerat med rädslan för hur mamma skulle hantera det faktum att jag var homosexuell, var så stark att jag i förväg bestämde mig för att jag skulle få mitt hjärta krossat. På så sätt kunde jag försäkra Honom om att ingen skulle kunna separera oss. Hade jag varit frisk när allt detta utspelade sig, så hade jag kanske hört när mamma frågade mig om jag kände att jag borde ha fötts som flicka. Då hade jag kanske tolkat hennes fråga om hjälp med hormoner på det sätt den var menad – min mamma ville faktiskt inget annat än hjälpa. Jag har aldrig känt mig som flicka, utan har snarare alltid varit väldigt trygg med mitt manliga könsorgan – jag har bara aldrig brytt mig särskilt om könsroller eller normer. Men hade jag varit frisk och inte låtit rädslan styra mitt liv, så hade jag kanske förstått tidigare att jag i själva verket hade en av de mest öppna och stöttande mödrar en son möjligen kan önska sig.
Som en konsekvens av min ätstörning, så missförstod jag alltså hela situationen och såväl min mors avsikter som hennes åsikter. Min ”komma-uthistoria” blev på så vis väldigt sorglig, när den i själva verket kunnat vara en inspirerande berättelse som andra ungdomar och föräldrar kunnat se upp till och hämta styrka och mod från. Dessutom lade den från min sida grunden för vad som blev mitt egentliga uppbrott från familjen, även om man skulle kunna säga att det inträffade redan när jag blev sjuk och började isolera mig från de andra. Under månaderna som följde så isolerade jag mig mer och mer från mamma och resten av familjen för varje dag som gick, och ensam tillsammans med Djävulen blev jag allt sjukare. Jag förvandlades till en zombie. Jag gick i skolan, åt och sov. Inget annat, aldrig något annat. Jag spillde inte en enda tår längre, för jag hade inga kvar. Jag stängde av. Tillät mig själv varken att känna glädje, sorg, besvikelse, hopp, ensamhet eller kärlek. Bara trötthet. Jag var utmattad, och den enda person jag orkade med var Djävulen, han där uppe på axeln.