Page 1

Ă– R G T L E N U J Sven Nordqvist

Opal


R Ă– G T L E N JU Sven Nordqvist

Opal


© Sven Nordqvist, 1986 Bokförlaget Opal AB Printed in Belgium, 2005 ISBN: 91-7299-151-8


Det var julafton. Snön låg vit och tyst över gården. Det började närma sig kväll och det lyste varmt från fönstren i köket och stora salen. Därinne dukade man fram julbordet. Snart skulle alla vara samlade.


Tomtefar och mellantomteflickan Polka stod uppe på höloftet och kikade ut genom var sitt hackspetthål. De stod och tittade på drängen Oskar som plockade vedkorgarna fulla med ved. – Ser du så försiktig han är för att inte smutsa ner sina fina kläder. Det är inte ofta man ser honom i kostym, sa tomtefar. – Titta, nu kommer husfar tillbaka från stationen med hela släden full med släktingar från stan, sa Polka. Då ska nog snart alla barnen följa med ut till stallet och ge djuren deras julmat, för det vill alltid kusinerna vara med på. – Ja, och sen vill de väl gärna vara med om att sätta ut grötfatet till tomten också, kan jag tro, sa tomtefar och myste i skägget.


– Du bara tjatar om den där gröten, sa Polka. Det är väl inget särskilt med den. Mor lagar lika god gröt själv. – Det kan väl hända, sa tomtefar. Men det är inte bara gröten det handlar om. Du förstår att när människorna sätter ut grötfatet till tomten så visar de att de respekterar honom. Det betyder att de är tacksamma för allt han gör, och att de är rädda för att bli ovän med honom. En arg tomte betyder olycka och elände för människorna. Och arg, det blir jag om de inte visar respekt. Du förstår, min lilla flicka, att när man har hållit på ett helt år och slipit och slätat … – Hihihihi, fnissade Polka. Du sa slipit och slätat. Det heter ju slitit och släpat. Tomtefar försökte fortsätta att se allvarlig ut, men det gick inte. – En annan dag ska jag lära dig veta hut och inte skratta åt din gamle far, suckade han. Men idag har vi inte tid med sånt trams. Och så tog han tag i tomteflickans händer och skuttade runt med henne. För idag är det julafton och nu ska vi gå ner och äta julmiddag vi också … – Ja! ropade Polka. Och SEN ska vi gå och titta på jultomten! – Jaaa! härmade tomtefar. Och SEN ska vi hämta julgröten!

Tomtarna bodde uppe på höloftet, bakom en dörr som bara de själva kunde se. Utifrån kunde man inte förstå hur någon kunde bo därinne i väggen. Men om man kom in genom dörren fick man se ett rejält rum med gott om plats för en tomtefamilj. Tomtemor höll just på med att duka julbordet och Pulka rörde i den stora grytan över elden. Han var stor nog för det nu, nästan elva år. Det var ett hedersuppdrag att få göra det, för julmiddagen var den finaste måltiden på hela året. Tomtar äter inte kött, så därför har de ingen julskinka. I stället kokar de en soppa av alla örter, bär och svampar som de har samlat under året, alltifrån den första tussilagoknoppen till den sista frostnagelskivlingen. Brödet är bakat av alla de fyra sädesslagen och det nybryggda ölet är så märkligt att det är sötare och svagare, ju yngre den är som dricker det, och starkare och beskare ju äldre han är. Så därför kan lilla Pilka, som knappt är fyra år, dricka lika mycket öl som gammelfarfar, som är fyrahundratjugosju år.


Tomtefar och Polka berättade för de andra vad människorna höll på med, men tomtemor lyssnade bara med ett öra. Hon funderade på en sak som hon måste klara av nu ikväll. En allvarlig sak. Det är nämligen så med tomtegummorna att de vet allt viktigt som händer, även om de inte kan se det med sina ögon. Och inte bara det, de vet också allt viktigt som snart kommer att hända. Det är därför de kan säga till sin tomtegubbe att ”Nu hoppade det ut en glöd på golvet i salen. Spring iväg och släck den!” eller ”Nu kommer snart lilla Anna att trilla ur sängen. Skynda dig iväg och ställ för en stol!” Det allvarliga, som tomtemor tänkte på nu, var att hon visste att husbonden skulle glömma att ställa ut grötfatet till tomten ikväll. Människorna hade börjat slarva med det de senaste åren. Ända sedan de började med den där jultomten. Det var liksom inte så viktigt, tyckte de nuförtiden. Inte ens barnen brydde sig om det. De tyckte att det var onödigt att ställa ut gröt till tomten när jultomten precis hade varit där. De förstod inte skillnaden mellan tomte och tomte. Det hade hänt en gång förut, för länge sedan, att de hade glömt det. Då hade tomtefar blivit så arg så han hade gjort hela gården olycklig ett helt år. Tänk att han kunde bli så arg, han som var så snäll annars! Och i år skulle de alltså glömma grötfatet igen, det visste tomtemor. Och det måste hon göra något åt, för hon stod inte ut med att se människorna så olyckliga.


– Ska du inte gå och hämta gröten nån gång, pojk, sa gammelfarfar till tomtefar. – Jag vill inte ha nån gröt, sa Pilka. – Det är ju lite för tidigt för det än, sa tomtefar. Vi ska ju äta julsoppan först och … – Eller vill du jag ska hjälpa dig att bära? Va? He, he, he, he, skrattade farfar. Tomtefar tvekade. Han tänkte ju bara på gröten i alla fall, så varför inte. – Ja, jag går ut och ser efter, sa han. Man vet ju aldrig …


Tomten ser till både människor och djur på gården. Men skulle folket glömma att sätta ut ett fat gröt till honom på julafton betyder det olycka och elände. Och det var just vad som höll på att hända.

ISBN: 91-7299-151-8

Opal

Profile for Smakprov Media AB

9789172991514  

Sven Nordqvist Opal Sven Nordqvist Opal © Sven Nordqvist, 1986 Bokförlaget Opal AB Printed in Belgium, 2005 ISBN: 91-7299-151-8 Det var jula...

9789172991514  

Sven Nordqvist Opal Sven Nordqvist Opal © Sven Nordqvist, 1986 Bokförlaget Opal AB Printed in Belgium, 2005 ISBN: 91-7299-151-8 Det var jula...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded