9789127114777

7

STORPOCKET STANDARD

ISBN 978-91-27-11477-7

Omslag: Niklas Lindblad / Mystical Garden Design Omslagsbild: Shutterstock

PRISGRUPP

TAICHI YAMADA

FOTO: PRIVAT

Taichi Yamada föddes i Tokyo 1934 och är en av Japans mest kända och välrenommerade författare idag. Han har skrivit flera prisbelönta tv-dramer och ett tiotal romaner.

Främlingar är den första av Yamadas böcker som översatts till svenska. Boken belönades i Japan med det prestigefyllda priset Yamamoto Shugoro Prize och har också filmatiserats.

FRÄMLINGAR

Med lika delar liv och död berättas historien om en mans ensamhet och de människor i hans omgivning som, trots försök till närmanden, endast kan förbli Främlingar. Detta är en suggestiv skildring om den svåra konsten att släppa taget av den japanske författaren Taichi Yamada.

TAICHI YAMADA FRÄMLINGAR

Den nyskilde tevemanusförfattaren Harada gör en kväll en utflykt till sitt gamla barndomskvarter i Tokyos äldre stadsdelar. Under en teaterföreställning träffar han en sympatisk man som dessutom är en exakt kopia av hans sedan länge bortgångne pappa. Här tar en märklig kedja händelser vid, där Harada får möjlighet att lära känna sina föräldrar på nytt. Trots att de båda är döda sedan länge verkar de leva ett alldeles vanligt liv i en lägenhet där de mer än gärna bjuder sin son på middag …

JAPANSK SKRÄCK I ORIGINALPOCKET

1 Efter min skilsmässa flyttade jag in i den lägenhet jag använde som kontor.

Jag arbetade som manusförfattare till tv-serier, vilket innebar att jag hade tillbringat åtskilliga timmar ensam i den där ettan.

Det hade kommit en kvinna på besök ibland, men hon lämnade mig under den tid jag låg i skilsmässa. Och det var nog lika bra: skilsmässan dränerade mig på både känslor och kraft. Ett tag var det alldeles för jobbigt att umgås med andra människor – ja, till och med när det handlade om att roa sig.

Efter att ha bott i huset som nybliven ungkarl i ungefär tre veckor, lade jag märke till att det var så tyst på kvällarna.

Det var alldeles för tyst.

Därmed inte sagt att det kändes som om jag befann mig ensam och övergiven uppe i bergen. Tvärtom. Min lägenhet låg i ett sjuvåningshus alldeles intill Ringled 8 i Tokyo och bilarna susade förbi dygnet runt.

Till en början hade jag till och med svårt att sova för trafikbullret.

Jag fick nästan svårt att andas när jag låg i sängen och lyssnade till hur långtradare på långtradare åkte förbi – de kör ju som bekant helst på nätterna – och gav ifrån sig ett dovt mullrande ljud. Hundra meter bort från min lägenhet fanns en trafi ksignal och ibland tystnade ljudet där. Men så fort signalen slog om, mullrade det värre än någonsin när långtradarna startade igen.

Det ena mullrandet följdes av det andra, mitt hjärta bultade allt snabbare och jag fick svårare och svårare att andas. Flämtande kastade jag mig upp ur sängen.

6

Men efter ungefär tio dagar hade jag vant mig.

Jag hade försökt sova över i ettan några gånger på den tiden jag använde den som kontor. Och varje gång hade jag tvingats konstatera att det inte gick. Men när jag hade gått igenom min kostsamma skilsmässa – och inte hade råd att flytta någon annanstans – visade det sig att det faktiskt gick att vänja sig vid att sova även där. Trafi kbullret sjönk till botten av mitt medvetande och luftkonditioneringens brummande hördes knappt till slut.

Det hände till och med att jag bara kunde urskilja väggklockans tickande.

Och därifrån hade det alltså gått så långt att jag upplevde min etta som alldeles för tyst. Jag tyckte att det var snudd på sjukt – även om det handlade om mina egna upplevelser.

Första gången jag kom på mig själv med att tycka att det var för tyst i lägenheten var en kväll i mitten av juli. Klockan var över elva och jag satt vid skrivbordet. Plötsligt kändes det som om jag svävade alldeles ensam i ett mörkt universum. Det gick kalla kårar nedför ryggraden på mig.

Det är alldeles för tyst.

En stund lyckades jag hålla den där olustiga känslan stången och fortsätta skriva. Jag tog fram ett lexikon och slog upp skrivtecken jag kände mig lite osäker på. Flera dagar i rad kände jag sedan hur den där svävningskänslan dök upp inom mig som en vag ångest framåt kvällen.

Jag hejdade handen mitt i en rörelse och spetsade öronen. Jag försökte urskilja ljud som kanske dränktes av trafi kbullret. Men jag hörde absolut ingenting.

Kanske hade jag fått problem med nerverna efter skilsmässan.

Att tycka att det är alltför tyst när man bor alldeles invid en av stans huvudleder är inte normalt.

Skilsmässan var min idé. Det var jag som såg till att den blev av. Och trots att min fru till en början hade haft en massa invändningar, medgav hon så småningom att den starkaste känsla vi två hyste för varandra var ointresse. Hon bar också på en stor, gnagande tomhet inombords och satte till slut sitt hopp om förändring till en skilsmässa. Den ekonomiska uppgörelsen hade

7

varit lite knepig att få till, men annars var det ingen skilsmässa som gav dålig eftersmak. Det var åtminstone bättre att skiljas än att fortsätta att leva tillsammans och vara likgiltiga inför varandra. ”Det var bra att du satte igång det här”, sade min fru till slut. Även om det kanske inte var helt ärligt, kände hon säkert också någon sorts lättnad. Jag, som var den som hade drivit igenom skilsmässan, hade inte heller drabbats av någon eftertankens kranka blekhet och börjat känna mig ensam. Så okej, det var för tyst i lägenheten, men det var väl inte hela världen?

Jag reste mig upp, lutade mig fram mot fönstret och drog ifrån gardinen. Men jag öppnade inte fönstret. Det gick visserligen att göra det, men det skulle troligen bara innebära att den evinnerliga hettan och ett kompakt moln av avgaser och motorbuller skulle välla in.

Jag kastade en blick ned på parkeringen. Det gick inte att se den helt från mitt fönster, men man kunde ändå på ett ungefär uppskatta hur många bilar som stod där.

Det fanns en enda bil där nere. Det var en rosa skåpbil. Förutom den utgjordes parkeringen bara av ett enda stort tomrum av grå betong, uppdelat med vita streck. Dagtid fylldes det där tomrummet upp helt. Men ju mörkare det blev ute, desto fler bilar försvann. Kvällen innan hade det till slut bara varit samma rosa skåpbil som hade stått kvar.

Kvällen innan? Hade jag verkligen stått och tittat ner på det där tomrummet på samma vis kvällen innan också?

Var jag påverkad av att leva skild ifrån min son, mitt enda barn, som gick andra året på universitetet? Nej, det var svårt att tro. Vad fanns egentligen att sakna i den relationen? Min son levde praktiskt taget instängd i sin egen lilla värld. Vi träffades nästan aldrig – inte ens när vi bodde ihop.

Jag tog fram dörrnyckeln ur pennskrinet på skrivbordet och lade den i min ficka. Så steg jag ut i loftgången, men lät ljuset vara på i lägenheten. Jag tänkte ta reda på hur det egentligen förhöll sig med tystnaden. Jag ville ju inte tro att den var ett fantasifoster, orsakad av en depression. Det var ju alldeles för

8

tyst i huset, vilket inte var underligt med tanke på att det knappt fanns en själ i det. Jag ville bara försäkra mig om att det verkligen var så. Fast egentligen var det väl självklart att ingen ville bo i ett hus som var så illa drabbat av avgaser och motorbuller?

Lägenheterna i det dög faktiskt bara till att användas som kontor.

På sjunde våningen var det släckt i det fönster som vätte ut mot loftgången i samtliga av de fyra andra lägenheterna.

Jag tryckte på hissknappen.

Jag hade anat att det fanns ett antal kontor i huset, men aldrig vetat exakt hur många det var. Det borde finnas fyrtioen lägenheter allt som allt. När det blev kväll lämnade de flesta människor byggnaden. Ja, förmodligen var det bara en eller på sin höjd två personer kvar på varje våningsplan.

Hissdörren gled upp.

Jag steg in i den tomma lådan. Jag hade fortfarande inte vant mig vid det där ögonblicket när hissen öppnade sig och rös alltid när jag ställdes inför möjligheten att möta någon annan. När det inte var någon där, drog jag alltid en liten suck av lättnad.

Jag steg av på entréplanet och gick längs den smala, mörka lobbyn utan luftkonditionering. Det var varmt och fuktigt. Sedan sköt jag upp ytterdörren och gick ut.

Som vanligt slog avgaserna och motorbullret från de passerande fordonen emot mig. Men mörkret hade fallit, vilket gjorde att temperaturen hade gått ner lite. Jag begav mig till parkeringen.

Två bilar, båda av sedanmodell, stod på parkeringsplatser som jag inte kunde se från mitt fönster. Den rosa skåpbil jag hade sett uppifrån hade tre leende ekorrar målade på sidan. Jag kunde gissa mig till att det var ett tjänstefordon för ett företag som tillverkade barnkläder.

Jag ställde mig bredvid skåpbilen och böjde huvudet bakåt för att kunna se upp mot huset. Byggnaden vätte mot sydost och alla lägenheter hade fönster åt parkeringen. Om det var några människor hemma, borde jag med andra ord kunna se ljuset från deras lägenheter. Men det lyste bara i ett enda fönster: mitt

9

eget på sjunde våningen. Alla andra fönster var kolsvarta. ”Det var som tusan”, mumlade jag.

Jag stod en stund och lät blicken vandra över raderna av mörka fönster. Det rörde sig inte alls om en eller två övernattare per våningsplan som jag hade trott. I själva verket fanns det ingen alls i byggnaden utom jag själv. Vid den här tiden på dygnet, efter elva på kvällen, var det bara ur mitt fönster det lyste. Då var jag alltså inte neurotisk när allt kom omkring – byggnaden var verkligen för tyst. Det kunde förstås hända att några redan hade gått och lagt sig. Men även om det var så, kunde det knappast röra sig om fler än en eller två andra övernattare i huset. Jag gick långsamt tillbaka till porten och kände mig återupprättad.

Att ta sig in i byggnaden var betydligt knepigare än att gå ut.

Man var tvungen att sätta in sin nyckel i säkerhetspanelen på väggen bredvid ytterdörren. Vred man om nyckeln var porten öppen i ungefär tjugo sekunder. Om det var någon hemma i lägenheten man skulle till behövde man förstås inte göra så. Då använde man porttelefonen istället. När man hade presenterat sig kunde den som befann sig i lägenheten låsa upp genom att trycka på en knapp. Även då hade man tjugo sekunder på sig att öppna porten och gå in i lobbyn. Var det här verkligen tillräckligt som säkerhetssystem? Ja, tydligen ansågs det vara det eftersom fastighetsskötaren alltid gick hem på kvällen.

Så jag är alltså ensam här, tänkte jag. Jag är den ende som är kvar i hela byggnaden. Även om jag fortfarande inte kunde vara helt säker på den saken, ville jag på något vis att det skulle vara så. Jag slängde mig ner i soffan som stod i lobbyn. Det kändes lite kusligt att tänka sig att jag var alldeles ensam i en så stor byggnad. Men det var på sitt sätt befriande också. Det var som om jag hade återvänt till min barndom och dess oskuldsfulla, upphetsande känsla av frihet.

Men den befriande känslan varade bara i någon minut. Plötsligt kände jag att något rörde sig utanför porten.

Jag hajade till och hukade instinktivt i soffan.

Nu gick det inte att ta miste på att det stod någon vid ytter-

10

dörren av glas. När jag sakta, sakta vred på huvudet, kunde jag se att det var en kvinna. Hon hade öppnat sin handväska och letade uppenbarligen efter nyckeln.

Det var ingen ung flicka, snarare en mogen kvinna runt trettiofem.

Hon satte in nyckeln i säkerhetspanelen som jag själv hade gjort bara någon eller några minuter tidigare. Jag stelnade till lite. Jag var rädd att jag kanske skulle skrämma henne. Det hörde ju inte till vanligheterna att det satt någon i lobbyn vid den där tiden på dygnet. Låset gick upp och porten öppnades.

Jag hukade mig ner ännu mer. Kvinnans klackar smattrade mot golvet när hon skyndade fram till hissen. Ur ögonvrån kunde jag se ett par vita skor och välformade ben snedda över mitt synfält.

Stegen höll samma takt hela tiden, kanske hade hon inte lagt märke till mig. Det var bara bra om hon inte hade gjort det. Stegen fortsatte snabbt in i den öppna hissen, sedan slog dörrarna igen med ett mekaniskt ljud. Jag höjde blicken mot hissen och reste mig upp. Ljusmarkören, som visade vilka våningar hissen passerade, stannade på tredje våningen.

2 Fyra eller fem dagar senare blev jag uppringd av Mamiya, en producent vid R-TV. ”Är det okej om jag tittar förbi en stund ?” frågade han.

Det var eftermiddag. Mamiya var lika gammal som jag, fyrtiosju. Under lite mindre än tio år hade vi gjort sex tv-produktioner ihop – bland dem två tv-serier och en novellfilm som hade kommit att tillhöra mina främsta verk. Jag hade till och med tagit med dem i min CV. Fast det var inte enda orsaken till att jag gillade Mamiya. Han trängde sig aldrig på, vilket passade mig fi nt. Även om vi hade arbetat ihop länge, diskuterade vi aldrig våra privatliv. Mamiya lät sig aldrig påverkas av sina känslor. Det hände aldrig att han höjde eller sänkte sin röst när han talade med mig.

Nu lät det som om han ursäktade sig för att han ville komma med så kort varsel. ”Det gör inget alls, kom du bara”, sade jag.

Jag var glad, jag hade faktiskt saknat honom. Det hade gått närmare ett år sedan jag hörde av Mamiya sist. Jag är den sortens människa som lägger upp sina arbeten i den följd de kommer in. Det händer aldrig att jag tackar nej till jobb, inte ens om jag känner på mig att det skulle kunna komma in något roligare.

Helst av allt skulle jag ha velat jobba med Mamiya, men nu hade jag lagt in några andra jobb. Jag hade god lust att fråga honom om han inte hade kunnat höra av sig lite tidigare, men jag kunde ändå tänka mig att peta in ett jobb med honom – även om det skulle innebära en del slit.

Ibland visade Mamiya oanade sidor och slog omvärlden med häpnad. Varje gång det skedde, steg han i min aktning. Vi

12

kände båda en riktigt bra skådespelare med alkoholproblem.

Drack han, ställde han garanterat till bråk. Denne skådespelare hade vid ett tillfälle plötsligt börjat klä av sig naken och dansa på en bar i Aoyama. Det var väl i och för sig inte detsamma som att ställa till bråk, men det var verkligen helt fel ställe för en nakendans. En hel del gäster visade öppet sin avsky och jag ville avstyra upptåget. Det var bara det att jag kände att jag inte klarade av det. Jag insåg att det hela bara skulle urarta i slagsmål.

I det läget reste sig Mamiya plötsligt upp. Jag, som satt bredvid honom, och de fyra eller fem personer som tillhörde vårt sällskap trodde att han skulle försöka hejda nakendansen. Men istället började han dansa tillsammans med skådespelaren. Och medan han dansade, drog han av sig alla sina kläder. Sedan sjöng skådespelaren och Mamiya en garanterat barnförbjuden sång. Jag satt helt förstummad – jag hade inte haft en aning om producentens dolda talanger.

Mamiya var singel, i alla fall utgav han sig för att vara det.

Det påstods att han ägde ett litet flygplan och tillbringade nästan all sin lediga tid på flygfältet i Chobu. Men han hade aldrig berättat något om det själv. När vi träffades, pratade vi bara om våra gemensamma jobb. Det passade mig fi nt. Med tiden valde jag till och med att undvika alla privata samtalsämnen och han frågade heller aldrig något om mitt privatliv.

Därför kändes det som om något brast den där eftermiddagen när Mamiya, som satt och tittade på när jag tog fram öl ur kylskåpet, plötsligt frågade: ”Hur gör du med mat numera?”

Jag ville inte att han skulle fråga mig om sådant. ”Jag såg ditt tvåtimmarsdrama häromsistens”, sade jag till honom. ”Man stöter ju aldrig på dig ute nuförtiden”, sade Mamiya.

Jag beslöt mig för att ignorera vad han hade sagt. Istället berömde jag hans verk medan jag hällde upp öl. ”Vad glad jag blir”, sade Mamiya, men han log inte.

Han drack bara en klunk öl innan han ställde ifrån sig glaset. ”Det är väl inte så att du kommer för att beklaga sorgen?”

13

”Självklart inte”, sade Mamiya och log för första gången. ”Skämtare där.”

För ett ögonblick undrade jag om Mamiyas ansiktsuttryck var ett som folk i allmänhet ansåg passande att ha när man besöker en man som precis hade skilt sig. ”Så vad vill du då?” ”Jo …” Mamiya såg ned. ”Vadå, är det något otrevligt?”

När en producent plötsligt kom sättande så där, handlade det oftast om problem. Det kunde vara såna saker som att den tid som var avsedd för en dramaproduktion plötsligt hade vikts för ett frågeprogram. Eller att tittarsiffrorna var för dåliga för en dramaserie och att den därför måste läggas ned. Eller att en huvudrollsinnehavare just hade arresterats för marijuanainnehav. Eller att en skådespelerska precis hade gift sig och vägrade att kyssa någon annan än sin man – var det möjligt att ta bort scenerna med kyssar?

Men den här gången var det svårt att lista ut vad det var som gjorde att Mamiya såg så dyster ut. Vi arbetade ju inte med någon gemensam produktion för tillfället. Plötsligt sade han: ”Borde du inte se till att träffa din son lite oftare?”

Det kändes som om han plötsligt gav mig ett rejält slag under bältet. Vad angick min son Mamiya? Jag fattade ingenting, men försökte ändå hålla masken. ”Varför frågar du det?” ”Jo, jag träffade din fru häromsistens.”

Förmodligen hade de väl råkat stöta ihop någonstans. Men hade min fru verkligen talat med Mamiya om vår skilsmässa?

I sådana fall hade hon skämt ut både sig själv och mig. Mamiya försökte ju till varje pris undvika alltför privata samtalsämnen. ”Har min fru bett dig säga det där?” ”Nej. Jag bara tänkte att det kanske kunde vara bra att bestämma att du och din son träffas en gång i månaden eller så.

Det bara slog mig, liksom. Jag har inte blivit ombedd att framföra nånting alls”, sade Mamiya djupt allvarlig och rodnade lätt.

14

För mig var det helt absurt att han sade någonting sådant. ”Hade han gått i högstadiet eller varit yngre än så, hade det kanske varit meningsfullt”, sade jag. ”Men min son är ju faktiskt nitton. Han kan ju ta sig hit när han vill.” ”Händer det inte att du vill träffa honom då?” ”Jo, visst gör det. Men att sätta upp nån sorts regel om att man ska träffas en gång i månaden, det tror jag bara skulle vara besvärande för honom. Om jag tänker tillbaka på hur jag var när jag var nitton, så skulle jag ha tyckt att det var jobbigt om jag var tvungen att gå och käka lunch med farsan en gång i månaden.”

Mamiya nickade instämmande. ”Men jag blir faktiskt glad”, sade jag. ”Förvånad över att du tar upp nåt sånt här, men glad. Jag trodde du var en sån som undvek den här typen av ämnen.” Jag hällde upp mer öl i Mamiyas glas och fortsatte: ”Faktum är att jag nog gillar att prata om känslor när allt kommer omkring. Jag som trodde att jag var en sån där som inte vill ha folks medkänsla. Men nu känner jag mig verkligen glad över att du bryr dig. Fast lite besviken är jag nog för att vi inte pratar jobb.” ”Det här handlar faktiskt lite om jobb också.” ”Jaså, säger du det?” sade jag och drog genast förhastade slutsatser. ”Ja, det är klart, inte skulle du väl komma hit bara för att prata om min son. Det vore väl att ta i, eller hur? Jaha, vad är det för sorts produktion?” ”Jag menade inte riktigt så.” ”Vad menar du då?” ”Jag kommer inte att kunna jobba med dig framöver.” ”Vadå, ska du sluta producera?” ”Nej.” Mamiya slog ned blicken och satt orörlig. ”Vad menar du egentligen?” sade jag och log snett. ”Det är väl inte så att manusförfattare som skilt sig inte får uppdrag längre?”

Mamiya svarade inte. ”Har du sagt A, får du säga B också. Vad handlar det här

15

egentligen om? Jag fattar ingenting.”

Mamiya öppnade munnen lite grann för att säga något, men knep sedan ihop den hårt. Hakan skälvde till, det såg ut som om han kämpade för att hålla tillbaka ord som ville ut. Sedan började han långsamt att tala, som om han ville inskärpa det han sade i mig för att slippa upprepa det. ”Jag tänker leva med Ayako i fortsättningen.”

Ayako var min frus namn. Det stod fullständigt klart vad Mamiya menade, men det tycktes mig helt overkligt. ”Med Ayako?” sade jag överraskat. ”Jag hörde att ni hade skilt er och nu står jag inte ut längre.

Tänk om jag skulle kunna bli tillsammans med henne!”

Det kändes underligt att höra någon förklara sin kärlek till en kvinna som man själv hade längtat efter att få skilja sig ifrån.

Det kändes som om denne någon försökte tala om för en att man borde ångra sig, att man hade gjort ett misstag. Men också som om man framför sig hade en person som höll på att slå in på fel väg – utan att man kunde göra något åt det. ”Jaha”, sade jag. Och förmådde inte få fram ett enda ord till. ”Ja, så är det i alla fall”, sade Mamiya och verkade heller inte komma på något mer att säga.

Det här hade min fru inte ens antytt under den tid vi diskuterade skilsmässa. Mamiya såg upp, det verkade nästan som om han hade anat vad jag tänkte. ”Ayako vet ingenting om det här än.”

Han är inte lite fräck. Tänk att han använder sig så obesvärat av hennes förnamn. Fast det är klart, det hade kanske varit lite underligt om han hade sagt ”din fru”. Ayako är ju faktiskt inte min fru längre. Fast då hade han ju faktiskt kunnat ha anständigheten att använda något annat ord och undvikit själva namnet. Jaha, så han påstår alltså att hon inte känner till hans avsikter. ”Nej, det är klart”, sade jag.

För annars skulle hon ju inte ha kunnat roffa åt sig allt hon fick i familjedomstolen. Men nu kommer alltså Mamiya sättande på det här viset knappt en månad efter vår skilsmässa.

16

Skulle Ayako verkligen inte känna till nåt? Inte en chans. ”Det är möjligt att du kommer att säga att det här inte angår dig, eftersom ni har skilt er”, sade Mamiya, ”men så funkar det ju faktiskt inte.”

Det han sade i klartext var att det inte fanns några moraliska hinder i vägen för dem nu, eftersom Ayako och jag hade skilt oss.

Men att han ändå hade velat vara hygglig och berätta om deras relation, så att jag inte skulle sväva i ovisshet. Det var uppenbart att jag förväntades uppskatta den så kallade omtanken. ”Du sa att Ayako inte vet om det här. Innebär det att du inte har sagt nåt till henne än?” ”Ja.” Mamiyas svar var kort och det vilade något vagt över det. ”Vilket innebär att hon kanske inte alls har lust.” ”Nej, just det.” ”Tänk att du kommer hit och berättar det här för mig innan du ens vet vad hon kommer att säga. Det är till att vara ordentlig.” ”Det kändes viktigt eftersom du är en person som betyder mycket för mig.

Det var stora och tomma ord han tog i sin mun. I tv-världen var den här sortens uttryck lika vanliga som småmynt i fickan. Men det fanns människor som gick på dem, så det var väl okej att använda dem i arbetet. Men det kändes som en ren förolämpning att Mamiya använde sig av ett sådant uttryck i det privata, i samtalet med mig. Vad han sade var att han tänkte sluta arbeta med ”en person som betyder mycket” för honom och välja Ayako istället. Han satt där och såg plågad ut, men i själva verket kände han inte minsta smärta.

För det gjorde honom inte ett dugg att skiljas från mig. Nej, för honom var allt en enda stor lek. Han roade sig genom att komma hit och kläcka ur sig sin bekännelse. Det värsta var att han inte ens insåg att det var en lek. Han hade kommit för att säga att han hade lagt en tillvaro med min ex-fru i ena vågskålen och samarbetet med mig i den andra – och bestämt sig för att välja min ex-fru. Och det hade han mage att säga till mig.

17

Jag kände mig djupt besviken på Mamiya och blev plötsligt gråtfärdig. Jag vred på huvudet och såg upp i ena hörnet av taket, som om jag just hade kommit på att det fanns spindelväv där. ”Förmodligen vill du inte ge mig din välsignelse”, sade Mamiya.

Det såg ut som om han var dubbad. ”Jodå.”

Det är ju solklart att han redan har talat med henne. Han sa ju att han hade träffat henne. Pratat om hur det var med vår son och så där. Hon har alltså tigit om att hon hade en annan man bara för att kunna mjölka mig på så mycket pengar som möjligt.

Nåja, det tjänar inget till att sitta och gråta över spilld mjölk.

Att bli förbannad på Mamiya leder bara till att man sitter med jobbiga minnen sen. Finns det verkligen ingen annan möjlighet för mig att sätta ner foten och klart och tydligt visa att jag är medveten om det smutsiga spel dom har spelat? ”Jag är verkligen tacksam för allt du har gjort för mig genom åren”, sade Mamiya. ”Detsamma”, sade jag.

Jag kom inte på något bättre att säga, eftersom jag hade fullt upp med att försöka behärska mig. ”Förlåt mig”, sade Mamiya och bugade sig djupt. Med en röst på gränsen till gråt, sade han: ”Jag orkar inte stanna här mycket längre.”

Hoppsan, det här börjar ju mer och mer att likna en ständigt återkommande scen i tv-dramer. Är det inte den här sortens enkla melodramer som jag och Mamiya har försökt låta bli att göra under alla våra år tillsammans? Men nu är han helt inne i en sån. ”Förlåt, jag går nu”, sade han. Så reste han sig upp och bugade djupt en gång till. ”Lycka till”, sade jag.

Herregud, jag lyckas verkligen kläcka ur mig plattityder ibland. Nu låter jag ju som om jag befinner mig i samma pjäs som Mamiya.

18

”Förlåt mig”, sade han och flydde mot dörren.

Nej, det här är verkligen som hämtat ur en dålig tv-pjäs. Snart sätter han på sig skorna. Och när han väl har gjort det, reser han sig förmodligen upp och ser ut som om han vill säga något.

Men vid det laget är han så full av motstridiga känslor att han bara förmår buga. Sen kommer han att öppna dörren som om han ville göra sig kvitt allt. Det är i alla fall så det brukar gå till i den där sortens pjäser som vi alltid har försökt undvika att skriva.

Vid det här laget följde Mamiya melodramernas upplägg in i minsta detalj. Jag registrerade varenda rörelse han gjorde tills dörren slog igen bakom honom.

Efter det som hade hänt hade jag ingen lust att träffa någon mer den kvällen.

Jag lämnade allt som det var när Mamiya hade gått. Jag avreagerade mig inte genom att slå sönder hans glas, men lugnade heller inte ner mig genom att laga och äta en god middag.

Förutom det kombinerade vardags- och arbetsrummet fanns det ett sovrum i min lägenhet. Jag drog mig in dit, lade mig på sängen och lyssnade på radio.

Dörrklockan ringde. När jag tittade på väggklockan visade den tjugofyra minuter över tio. Jag hade ingen aning om vem det skulle kunna vara. Tv-folket jag jobbade med var inte den sortens människor som plötsligt bara kom förbi. Och försäljare kom vanligtvis inte in genom porten. Det hände visserligen att de slank in med någon, men de blev snabbt avvisade. Mitt hus var inte gynnsamt för deras affärer.

Det var förstås rätt många som kände till den här arbetslokalen och skulle kunna tänkas dyka upp här. Men ingen av dem skulle komma på tanken att besöka mig utan att ringa innan.

Det skulle förstås kunna vara kvinnan som lämnade mig för ett tag sen, tänkte jag. Fast med tanke på under vilka omständigheter hon stack var det knappast troligt. Förresten var det något som inte stämde mellan oss i sängen heller. ”Ja?”, svarade jag i porttelefonen.

19

”Ursäkta mig”, sade en kvinnoröst jag inte kände igen. ”Ja?” ”Jag står utanför er dörr. Jag bor också här i kåken.”

Kvinnan berättade var hon befann sig eftersom man inte kunde avgöra om den som ringde på befann sig utanför porten eller lägenhetsdörren. ”Ett ögonblick.”

Det kändes jobbigt. Jag hade ingen lust att övertalas till att ge donationer, skriva på protestlistor eller underteckna något.

Jag lade dessutom märke till att kvinnan hade kallat vårt hus ”kåken” istället för ”huset”. Jag förstod att hennes ungdom dikterade det slarviga ordvalet, men det kändes också jobbigt just nu. Men jag kunde ju inte bara låta henne stå där.

Jag öppnade dörren.

Oj! Det var den där kvinnan jag hade sett i lobbyn några kvällar tidigare. ”Stör jag?” sade hon.

Hon hade på sig något som såg ut som en grön morgonrock av bomull. Den hade ett mönster med stora blommor som såg ut som om de var tecknade på morgonrocken. Naturligtvis störde hon, men det kunde jag förstås inte säga. ”Vad gäller saken?”

Kvinnan var omsorgsfullt sminkad och jag tyckte att det gick dåligt ihop med morgonrocken. ”Vet ni om en sak?” sade hon konspiratoriskt, som om hon hade tänkt anförtro mig en hemlighet. ”Nej, vadå?” ”Så här dags”, sade kvinnan och såg ned, ”är det oftast bara ni och jag kvar i den här byggnaden.”

Jag kände en känsla av obehag ila genom kroppen. Det var som om jag plötsligt hade blivit stungen av en insekt. Om en kvinna visste att hon var helt ensam med en fullständig främling i ett hus, vore väl det mest naturliga att hon låste sin dörr med dubbla slag. ”Nej, det visste jag inte”, sade jag.

Jag ansträngde mig för att låta fullständigt ointresserad.

7

STORPOCKET STANDARD

ISBN 978-91-27-11477-7

Omslag: Niklas Lindblad / Mystical Garden Design Omslagsbild: Shutterstock

PRISGRUPP

TAICHI YAMADA

FOTO: PRIVAT

Taichi Yamada föddes i Tokyo 1934 och är en av Japans mest kända och välrenommerade författare idag. Han har skrivit flera prisbelönta tv-dramer och ett tiotal romaner.

Främlingar är den första av Yamadas böcker som översatts till svenska. Boken belönades i Japan med det prestigefyllda priset Yamamoto Shugoro Prize och har också filmatiserats.

FRÄMLINGAR

Med lika delar liv och död berättas historien om en mans ensamhet och de människor i hans omgivning som, trots försök till närmanden, endast kan förbli Främlingar. Detta är en suggestiv skildring om den svåra konsten att släppa taget av den japanske författaren Taichi Yamada.

TAICHI YAMADA FRÄMLINGAR

Den nyskilde tevemanusförfattaren Harada gör en kväll en utflykt till sitt gamla barndomskvarter i Tokyos äldre stadsdelar. Under en teaterföreställning träffar han en sympatisk man som dessutom är en exakt kopia av hans sedan länge bortgångne pappa. Här tar en märklig kedja händelser vid, där Harada får möjlighet att lära känna sina föräldrar på nytt. Trots att de båda är döda sedan länge verkar de leva ett alldeles vanligt liv i en lägenhet där de mer än gärna bjuder sin son på middag …

JAPANSK SKRÄCK I ORIGINALPOCKET