9789177732853 by Smakprov Media AB

SWEDAVIEN

JOHANNA JUNEKE

RECLUDERE

Till min fantastiska familj

Viktig information Till alla medborgare i det nya Swedavien Idag har en stor samhällsförbättring genomförts. Av folket, för folket. Idag kommer vardagen att bli lättare för er alla. Idag kommer ni att få fri tillgång till den senaste innovationen på det elektroniska området – den elektroniska verkligheten – och era elektroniska signaturer ersätter nu era tidigare namn. Med start klockan 17:00 idag kommer den elektroniska verkligheten att tändas automatiskt framför era ögon. Med start klockan 17:00 idag kommer ni kunna nå den elektroniska verkligheten genom en individuell portal – den personliga omniapplikationen. Med start klockan 17:00 idag kommer ni att få möjlighet att skapa er egen utveckling genom er elektroniska

identitet – det egna Singularum. Inget politiskt styre är längre nödvändigt, alla medborgare styr nu sin egen framtid. Detta är en stor dag i människans utveckling. Detta är en unik händelse i den mänskliga historien. Detta är Revolution E.

Prolog Dag 128, kl. 11:43

”H417892, SENSUSMALLEN avprogrammerad, corpusmallen avprogrammerad.” Ljudet studsade mot de kala vita väggarna i den stora salen medan Liona betraktade scenen framför sig. Under de senaste fyra månaderna hade drygt fyrahundra tusen människor blivit avprogrammerade från Swedavien. Fyrahundra tusen människor, men så många återstod. Liona suckade. Hon visste att de arbetade på så fort det gick, men hon ville att det skulle gå fortare. Hon ville att fler människor skulle slippa det fängelse som Swedaviens skapare hade inneslutit medborgarna i under de tio år experimentet pågått. Hon ville att det skulle vara möjligt att släppa alla fria från den makt över människors sinnen och beteenden som de tjugo hade haft. Liona rös. Var vi ens människor medan Swedavien

pågick eller var vi bara styrda maskiner? Hon försökte skaka av sig känslan. En bit bort reste sig en lång man och lyfte handen till hälsning. Hästsvansen var densamma, de bruna mockaskorna likaså. Liona log och började kryssa sig fram mellan skrivborden i riktning mot mannen. ”Urd! Där är du ju.” Hon ställde sig på tå och gav honom en kram. ”Tänk att få se dig i hårt arbete.” Hon skrattade och satte sig på det belamrade skrivbordet. ”Hur går det för er?” Urd skakade något uppgivet på huvudet. ”Arbetet tar aldrig slut, men vi gör vad vi kan. Men det går alldeles för långsamt.” Han tystnade och betraktade Liona. ”Hur är det med dig?” ”Helt okej. Jag svälter inte, men börjar bli rätt så trött på den ransonerade maten. Som alla andra.” Hon suckade. ”Men jag vet inte vad jag ska syssla med, det har jag inte kommit på än. Jag träffade Sorla i förra veckan och de vill att jag hjälper dem, men jag vet inte. Nåja, det löser sig säkert. Nu pratar vi om något roligare. Hur är det med Bore?” ”Han mår bra. Han tycker om att ha en gräsmatta att springa runt på, men jag tror att han saknar dig.” Liona skrattade. ”Jag måste komma och hälsa på er i ert nya hus. Jag har tänkt komma, men det har ju varit lite

turbulent ett tag.” ”Jo, jag vet.” Liona såg sig omkring för att se om någon lyssnade på dem och lutade sig sedan fram mot Urd. ”Jag fick ett brev häromdagen”, sa hon tyst. ”Det var väldigt konstigt, för jag förstod egentligen inte varför det skickats till mig.” ”Såg det ut så här?” Urd drog fram ett skrynkligt brev ur byxfickan. Liona vecklade upp det och skummade innehållet. ”Du också?” ”Det verkar så.” ”Har Fjedor och de andra fått samma brev?” ”Jag vet faktiskt inte, jag har inte frågat och ingen har sagt något.” Han tystnade. ”Frågan är om de litar på mig än eller om de någonsin kommer göra det igen.” ”Förstår du vad det handlar om?” ”Inte en susning.” ”Vad ska vi göra?” ”Tja, vi får väl gå dit.” ”Tror du det är säkert, allt verkar så hemligt?” ”Allt är konstigt nu för tiden.” Liona betraktade honom allvarligt. ”Efter allt vi gått igenom för att komma dit vi är idag så har vi nog inget val, eller hur?”

Del 1 – Grottan Vi och dem. De som är osynliga. Vi som lever. De som existerar i en skuggvärld. Vi som tvivlar på om skuggvärlden alls existerar. Det känns så overkligt. Våra vägar korsas aldrig, så hur skulle vi kunna veta?

Kapitel 1 Dag 1, kl. 07:00

07:00, NYTTOLÄGE: 0, status: ledig, puls: 54, aktivitetsgradsuppfyllnad: 0, stilla uppvakningsmusik, 14 grader och klart. Exakt klockan sju slog Liona upp ögonen och mötte den elektroniska verklighet som nu var ett oundvikligt faktum i Swedavien. Swedavien. Denna nya värld som blivit människornas efter Revolution E. Denna värld där allt var förutbestämt och allt var säkert. Där allas sinnen var sammankopplade i en elektronisk rymd som dansade framför ögonen så fort de var öppna. Hon satte sig sakta upp i sängen i sitt fysiska hem och försökte vakna till liv. Tomheten fanns där som en ständig följeslagare. Ensamheten gjorde sig påmind.

Inte tänka, inte nu. Idag fanns inget utrymme att känna, idag var hon tvungen att fokusera på morgonmötet som låg framför henne. Presentationen av tillväxtrapporten inför ledningsgruppen. Säkert skulle de hitta flera saker som kunde putsas och ändras för att se till att livet i Swedavien nästa år blev ännu mer effektivt. ”Uppåt och framåt i snabb takt” – den andra plattformens slogan. Tillväxtplattformen. Hon suckade tungt. Om hon själv fick bestämma hade hon haft ett annat arbete, något mer intressant och meningsfullt. Eller åtminstone något som gjorde skillnad på något sätt. För någon. 07:11, nyttoläge: 2, status: ledig, puls: 65, aktivitetsgradsuppfyllnad: 1, morgonnyheter, 15 grader och klart, annons: bokhandeln Aurora. Rutinmässigt påbörjade hon morgonbestyren i den fysiska verkligheten. Utan att se och utan att känna. Draget på golvet och kylan av dörrhandtaget som ledde in till badrummet i den lilla lägenheten existerade inte längre – inte i den verklighet hon befann sig i. Den verklighet som efter Revolution E inte längre gick att sätta på och stänga av efter egen vilja. Den fanns där alltid, den var nu nödvändig för ett liv i Swedavien. I en annan tid, inte alltför långt bort, hade hon en

förnimmelse om att det var andra saker som var viktiga i livet. Saker som gjorde livet mindre tomt och mindre ensamt. Det var i alla fall vad hon trodde, minnena från det gamla samhället fördunklades mer och mer för varje år Swedavien existerade. Inte för att någon tvingat henne att glömma, men för att hon själv varit tvungen att prioritera bland sina minnen för att få plats för livet som det såg ut nu. All information som strömmade mot henne varje dag, varje vaken sekund som var uppfylld av ett nytt intryck som måste bearbetas av hjärnan. Det lämnade ingen plats över åt något annat. Fast vem kan jag skylla på, det är ju mitt eget val. ”Hej Liona! Är du redo inför det stora mötet? Jag är laddad!” Konturerna av en lång, smal kvinna suddades sakta ut i Lionas övre högra synfält e2 samtidigt som hennes pyjamas föll ner i en hög på badrumsgolvet. Vilia, hennes vän och också kollega. Alltid lika positiv. Hon tyckte verkligen om arbetet i tillväxtplattformen. Hett vatten sköljde ner över axlarna medan Liona gjorde sitt bästa för att ignorera den blinkande meddelandelampan i e1. Vad skulle hon säga? Att hon

var laddad och käck och positiv precis som alla andra som skulle koppla upp sig i mötesrummet om exakt 103 minuter? Eller sanningen, att hon skulle göra vad som helst för att slippa ännu en dag av meningslöshet och tomhet? Vilia skulle inte förstå, ingen skulle förstå. 07:27, nyttoläge: 5, status: ledig, puls: 66, aktivitetsgradsuppfyllnad: 1, ekonominyheter, 15 grader och klart. Snart tio år, mer tid hade det inte gått sedan Revolution E. Tio år – en livstid. Hon huttrade lite när hon steg ut ur duschen. Just nu var säkert Vilia i full färd med att skynda på sina två väluppfostrade barn i deras elektroniska hem, så att de inte loggade in i sina skolelektrosfärer för sent. Barn, partner och ett riktigt hem, inget av det hade Liona lyckats åstadkomma än. På 34 år hade hon inte nått längre än till ett relativt stort elektroniskt hem och ett i och för sig väl ansett arbete. Men ingen familj. Ingen som egentligen behövde henne. Hon kunde fortfarande i sömnen återkomma till stunderna kring det stora ekbordet i föräldrarnas gamla trähus. Samtalen om livet, drömmar och samhället med ljudet av vedspisen i bakgrunden. Men det var innan

Alzheimers sjukdom hade tagit hennes mammas medvetande och gjort det oigenkännligt. Det var innan hennes pappas hjärta plötsligt slutat slå. Det var innan Revolution E. Hon klädde på sig snabbt och utan tanke, ögnade igenom morgonnyheterna som rullade till vänster i e1, samtidigt som hon loggade in i arbetsrummet i andra plattformen, tolfte elektrosfären, rum 1736. Hon var tidig, kontoret var bara halvfullt. Bra, det är mycket som behöver göras innan mötet klockan nio. Stegen ekade i trappuppgången, men hon hörde dem inte. Rapporten, var är den sista versionen av rapporten? Jag läste den ju sent igår innan jag loggade ut från jobbet. Solen sken, hon såg det inte. 07:55. Ingen fara, det är fortfarande gott om tid fram till mötet. T som i tillväxt, jag borde ha sorterat in den under t. Saldo 23 499 e, pågående transaktion -73 e. Blinkning, foto. Smörgåsen och det heta kaffet piggade upp. Där är den. Hon började läsa och markera ändringar i rött.

08:10, kontoret började fyllas. Liona var nu ute på trottoaren utanför huset och började som alltid gå morgonens raska promenad. Inte för att hon var tvungen att ta sig någonstans, inte för att hon ville andas frisk luft eller njuta av morgonsolen. Nej, den fysiska kroppen krävde ett visst mått av motion. Det var anledningen. Hon reflekterade inte själv över det längre. Samtidigt som hon gick arbetade hon för fullt. Hon hade alltid varit ambitiös och hon hade nu ett bra och tryggt jobb. Hon var bra på det hon gjorde, hon avancerade ständigt högre upp i hierarkin. Hon hatade det. Stegen var raska, hon svettades. Då – plötsligt – blixtrade allt till. Kraschen och ljudet av metallflagor som föll som regn på asfalten. Ett eldklot letade sin väg mot himlen. Det är varmt, hann hon tänka innan allt försvann i ett svart töcken. Jag visste inte att döden skulle kännas så varm.

Kapitel 2 Dag 1, kl. 11:30

I RUM 1736 SÖKTE Vilia för fjärde gången denna förmiddag efter Lionas omniapplikation. ”Inget resultat” visades återigen i e1. Vilia blinkade, men orden förblev desamma. Hon kände att paniken sakta började få ett grepp om henne. På morgonen hade meddelandet hon skickat gått fram, det hade hon kontrollerat, även om hon inte hade fått något svar. Då hade Vilia inte reflekterat nämnvärt. Av alla personer Vilia kände var nog Liona den hon minst förstod sig på. Att inte svara omedelbart på ett meddelande var precis som det brukade vara med Liona. Nu var det helt annorlunda, det var inte bara att hon inte fick svar, hela Lionas omniapplikation var som upplöst. Borta. Som om hon aldrig funnits. Vilia irrade planlöst omkring och letade efter vad som

helst som kunde ge en ledtråd. Lionas e-hem var låst och tomt. På arbetet hade hon varit på morgonen, men sedan försvunnit utan att logga ut. Inga spår på caféer och mötesplatser där de brukade röra sig. 11:37, nyttoläge: 73, status: arbetar, puls: 79, aktivitetsgradsuppfyllnad: 43, lunchnyheter, skola-136 02a/04c: matematik/ekonomi, 18 grader och sol, 83 olästa meddelanden, annons: uppgradera ditt hem med det senaste, café Tosca: dagens special, Lionas hem: status tomt. Vilias blick for fram och tillbaka över näthinnan. En omniapplikation kan inte bara försvinna. * Liona och Vilia hade träffats första gången för tolv år sedan under studietiden, två år före Revolution E. Då var de båda yngre, utan ansvar för någon annan än sig själva. Det hade ofta förvånat Vilia att de alls blivit vänner, eftersom de i nästan alla aspekter av sina väsen var helt olika. Medan Liona på den tiden varit som en ständig fläkt och hela tiden på väg någonstans, hade Vilia alltid varit nöjd med ett lugnare och mer inrutat liv. Efter Revolution E hade livet förändrats för alla, men Liona och Vilia hade fortsatt hålla kontakten och det

senaste året till och med arbetat tillsammans i rum 1736. Vilia var glad att det blivit så och hon var nöjd med sitt liv i Swedavien. Genom sitt och sin mans arbeten hade de haft råd med ett stort hem i den elektroniska verkligheten, de kunde köpa det de behövde och de hade råd att ge barnen en bra utbildning. Livet flöt på som planerat. * Saldo 63 421 e, pågående transaktion -151 e. Blinkning, foto. Lunchsalladen dök upp på Vilias näthinna. Varje tugga växte i munnen, hon hade ingen aptit. Tänk. Vad kan rimligtvis vara orsak till det här? Det finns säkert en helt logisk förklaring. Den fysiska ytterdörren låstes upp med en blinkning och det efterföljande klickljudet av ögonscannern. 11:45, nyttoläge: 23, status: lunch, puls: 76, aktivitetsgradsuppfyllnad: 47, ekonominyheter, skola136 02a/04c: lunchrast, 18 grader och sol, annons: filmklubben Epsilon, Lionas omniapplikation: inget resultat. Misstroget läste Vilia orden framför ögonen igen. Inget resultat.

Kapitel 3 Dag 1, kl. 12:36

DET VAR LJUSET hon reagerade på. Ett annat ljus. Ett tydligare ljus. Hon blinkade och slöt ögonen igen. ”Vem är hon? Stackars liten.” Rösten var mjuk och melodisk. ”Är hon en av oss?” ”Inte vad jag vet.” Rösten lät annorlunda nu. Mer djup och med ett eko, som om rösten kom från en plats långt borta. ”Du får fråga Martinius när han kommer tillbaka. Han gav sig av upp igen direkt när han lämnat henne här.” Rösterna försvann och kvar var känslan av något annat. En kyla som inte var negativ, men som letade sig in i varje por. Röster. Det är verkliga röster. Var är jag? hann Liona tänka innan allt blev svart igen.

* Liona kände hur ett glas vatten placerades vid hennes läppar. När hon slog upp ögonen stod en kvinna böjd över sängen. Hennes långa flätade hår ramade in ett ansikte med fina rynkor. Mödosamt försökte Liona sätta sig upp innan hon plötsligt stannade upp mitt i rörelsen. Något var annorlunda, oerhört annorlunda. Det tog några sekunder innan hon insåg vad det var. Pulsen skenade och hon fick svårt att andas. Hon blinkade, men inget hände. Hon slöt ögonen och öppnade dem igen. Vad är det här, var är jag? Kvinnan stod lugnt kvar bredvid sängen och iakttog Liona. ”Du behöver inte din elektroniska verklighet här hos oss.” Hon log vänligt, samtidigt som hon ställde tillbaka vattenglaset på bordet bredvid sängen. ”Du har varit med om en olycka, en bil som körde på dig däruppe, men det verkar inte vara någon fara med dig. Vila nu, du behöver dina krafter. Någon av oss kommer tillbaka om en stund så kan vi prata lite mer då.” Däruppe? Oss, vilka oss? Mitt i förvirringen kände Liona värmen som utstrålade sig från kvinnan och skymtade något i de varma ögonen

som hon glömt. Absolut närvaro. Absolut mänsklighet. Plötsligt och utan att förstå varför rann tårar ner för Lionas kinder. Hon kunde inte stoppa dem. Hon ville inte stoppa dem. Allt hann plötsligt ifatt henne. Den äldre kvinnan strök försiktigt Liona över håret innan hon lämnade rummet. ”Det är ingen fara, det kommer att bli bra.” När dörren slog igen låg Liona länge med huvudet vilande mot kudden och såg sig omkring i rummet – verkligen såg. Omniapplikationens projiceringar på näthinnan var avslagna, den elektroniska verkligheten fanns inte längre. Allt hennes ögon såg var nu föremål i den fysiska verkligheten. För första gången på nästan tio år såg hon. Väggarna av grå betong, med en rad färgstarka tavlor och stora bokhyllor. Den röda, mjuka mattan och vasen på bordet. Hon strök sakta med handen över täcket, sängbordet, böckerna som låg i en trave jämte sängen. Fysiska saker som Lionas medvetande glömt, känslan av struktur under hennes fingrar. Böcker. Hon bläddrade i en av de tjockaste volymerna.

Hur har jag kunnat leva utan böcker? Visst fanns det litteratur i Swedavien, elektronisk, där ord gick att förändra med en ögonblinkning. Men det här är inte Swedavien. Hon fortsatte att betrakta rummet omkring sig. Möbler, tyger, böcker, mattor, ljus – allt talade till henne och berättade historier som hon ännu inte kunde tolka. Var är jag? Vad är detta? Hon mindes att hon vaknat samma morgon i sitt hem i nionde elektrosfären. Eller var det ens samma morgon, hur länge hade hon egentligen varit medvetslös? Hon hade vaknat just före omniapplikationens väckning och genom att fortsätta låta ögonen vara slutna hade hon kunnat njuta av dagens enda stund av ostyrd tid. Sekunder av full medvetenhet. Av seende av den egna själen. Den enda oasen i den annars så styrda tillvaron i Swedavien. Swedavien hade smugit sig på Liona, likt en flytande drömsekvens som fortsatte snurra tills hon inte visste hur verkligheten såg ut från början. Det hade börjat långt före Revolution E och successivt fäst människor i ett nät av elektroniskt beroende. Det gick inte över en natt, för då hade hon reagerat. Trodde hon. För vem kan någonsin

säga säkert. Nu var allt hon tidigare varit ersatt av det egna Singularum. Den väv av föreställningar, val och känslor som varje individ nu skapade till sin egen spegelbild. Liona själv hade många gånger tänkt att hon inte längre visste vem hon var, vad hon var. Hennes Singularum hade ersatt hennes jag.

Kapitel 4 Dag 1, kl. 12:59

12:59, NYTTOLÄGE: 83, status: arbetar, puls: 72, aktivitetsgradsuppfyllnad: 53, nyhetsuppdateringar i korthet, skola136 02a/04c: tillväxtkunskaputvecklingskunskap, 19 grader och växlande molnighet, 74 olästa meddelanden. Arbetet flöt på som vanligt i rum 1736. Ingen verkade bry sig om att Liona saknades. Vilia hade varit tvungen att hitta på en nödlögn på morgonens möte när Liona inte dök upp. Influensan, hon har fått influensan. Maluckerna är där. Ingen verkade ha försökt kontakta henne efter det. Maluckerna – den fysiska arbetskraften i Sweda-vien. De hade funnits i livet före Swedavien också, men nu var det bara de kvar som utförde allt det som behövde göras. Lagade maten, tvättade kläder, tog hand om barnen, städade den fysiska verkligheten och tog hand om de sjuka. Inte som läkare, det sköttes genom omni-

applikationen, men allt det andra som ingen annan i Swedavien längre ville eller ansåg sig ha tid att göra. Vilia visste inte var de kom ifrån, maluckerna, det var aldrig något hon funderat över. De bara fanns där. Men samtidigt inte. Inte riktigt som människor, mer som något som underlättade i vardagen. Något som behövdes för att allas liv skulle kunna bli effektiva. Våra liv, inte deras. Vilias blick for återigen över arbetsrummet och letade efter tecken på att något var annorlunda. 13:01, nyttoläge: 63, status: arbetar, puls: 77, aktivitetsgradsuppfyllnad: 53, nyhetsuppdateringar i korthet, skola136 02a/04c: tillväxtkunskaputvecklingskunskap, 19 grader och växlande molnig-het, 87 olästa meddelanden, kallelse till möte kl. 14. Stegen ekade mot parkettgolvet, hon hörde det inte. ”Har du tid, jag behöver prata?” Hon skickade iväg frågan till Tardus, hennes man sedan elva år tillbaka. Hon var tvungen att prata med någon om Lionas försvinnande, prata med någon som kunde komma på vad som hänt. Tardus kände också Liona och han skulle veta vad som behövde göras. Kanske kunde han hitta någon information genom sitt jobb inom säkerherhetsplattformen. ”Ge mig fem minuter, sedan kan vi prata.” Vilia suckade lättat, nu skulle det säkert lösa sig.

Kapitel 5 Dag 1, kl. 13:12

RUNT OMKRING SORLA arbetade människor överallt med olika sysslor och även om ingen sa något kunde hon känna spänningen som fanns i luften i det stora rummet. Alla var fullt fokuserade på sina arbetsuppgifter. Rummet var stort och luftigt, trots avsaknaden av fönster, och mitt i rummet befann sig ett enormt, metalliskt föremål som nådde nästan hela vägen upp till taket. Kylan som annars var så närvarande här nere, var inte så påträngande idag när rummet var fullt av människor i aktivitet. Sorla undrade, som hon ofta gjorde, vad som gjort att alla dessa människor valt detta liv i avsaknad av så mycket. Hon önskade att hon visste varför hon själv gjort det. Om allt det vi gör kommer visa sig vara förgäves, vad

finns det då kvar? Hon satte sig långsamt vid ett av de runda träborden i hörnet av rummet och slog upp en kopp kaffe från termosen på bordet. Det hade redan varit en lång dag och hon kunde känna tröttheten i varje muskel i kroppen. Hon kände sig mycket äldre än sina 57 år. Sorla var en av den ursprungliga gruppen som bestämt sig för att hitta ett nytt hem i Grottan när de nåddes av beskedet om Revolution E. Hon hade alltid varit engagerad i olika frågor och när livet blivit mer och mer elektroniskt och styrt hade hon varit en av de första som opponerade sig. Tillsammans med en grupp andra anordnade hon i hemlighet fysiska träffar för människor om analoga och fysiska alternativ flera år före Revolution E. Beslutet att flytta hade för henne varit en självklarhet, som en av livets alla självklarheter som inte går att förklara, men som heller inte går att undvika. Vissa saker bara är och alla varför blir då överflödiga. Till Sorlas stora sorg så hade hennes två vuxna barn inte delat hennes engagemang och de levde nu därför med sina egna familjer uppe i Swedavien. Hon visste att hon fått två nya barnbarn under åren i Grottan, det hade kurirerna rapporterat, och hon undrade om de alls visste om att hon fanns. Eller funnits. Kanske hade hon blivit en av dessa saker som man aldrig pratade om och som till

slut försvann från medvetandet. Av hela sitt hjärta hoppades hon att det inte var så. I den stora salen i Grottan pågick arbetet med att hinna få klart allt i tid. Nästan tio års ansträngningar, det måste fungera. De slet dag och natt nu in i det sista. Sorla suckade. De måste hinna, nu var det bara knappt nio dagar kvar till Electrocorens stora decenniumuppdatering och då måste allt fungera in i minsta detalj. De visste inte själva exakt vad decenniumuppdateringen innebar, men viskningar och rykten i Swedavien sa att det var en avgörande uppdatering. Något stort skulle hända. Något som skulle påverka alla deras liv för alltid. De var tvungna att hinna klart i tid. Ur ögonvrån såg Sorla att Carsus var på väg mot henne med långa kliv från rummets bortre hörn. ”Kvinnan från olyckan som Martinius bar ner hit, hur mår hon nu?” ”Hon är vaken och mår relativt bra.” Carsus hade nu hunnit fram till bordet och stod nonchalant lutad mot det, med den välskräddade men nötta kavajen kastad över axeln. ”Är det verkligen så klokt att ta med henne hit, nu? Vi vet ju inte om hon står på vår sida. Det kan riskera allt, nu när vi är så nära.” Sorla tittade tvivlande på honom och hennes annars så vänliga, sjungande röst hade nu en ny skärpa. ”Nå,

Martinius gjorde det val han ansåg var bäst. Och så är det med det.” ”Och nu då, vad ska hända med henne nu?” Han lekte med en tandpetare som han hade i mungipan. ”Vi kan ju inte bara skicka tillbaka henne som om inget hänt. Hon kan ju berätta om oss.” Sorla reste sig upp och stödde händerna på bordet. ”Det här är ingen plats att diskutera den frågan. Har du några synpunkter får du ta upp det vid nästa stormöte.” Carsus log, men leendet nådde aldrig ögonen. Han släntrade vidare utan brådska. Sorla satte sig igen med en suck. Carsus var ett orosmoln, det hade han varit ända sedan han kom till dem i Grottan. Hon hade aldrig förstått vad som fått Carsus att överge sitt liv i Swedavien. Ett privilegie-rat liv. Ett liv som många andra i Swedavien önskade sig. Han hade aldrig berättat för dem och de hade inte frågat. Hon vände sig om när hon plötsligt kände vinddraget från den stora porten och Martinius klev in i Grottan för andra gången den här dagen. Han kom och slog sig ner bredvid henne. Sorla klappade honom på handen och gav honom ett trött leende. ”Hon har vaknat nu.” Han såg lättad ut. ”Vad vet hon?” ”Inget än så länge. Jag sa att vi skulle komma och

prata med henne när hon fått lite mer vila. Hon verkade fortfarande ganska medtagen efter olyckan där uppe. Stackars liten.” Sorla suckade. ”Hon verkar ha klarat sig ganska bra fysiskt, vi får låta en av våra sjukvårdare titta på henne igen om en stund. När de undersökte henne innan när hon fortfarande var medvetslös hittade de inget brutet. Förmodligen bara en lättare hjärnskakning.” ”Tror du att vi kan lita på henne?” Martinius lutade sig framåt och betraktade henne oroligt över bordet. ”Ja, vad ska jag säga? Jag vet inte längre. Vem kan vi lita på? Vem måste vi lita på?” ”Jag fick panik där uppe innan.” Martinius betraktade golvet. ”Jag skulle ha låtit larmet gå och maluckerna hämta henne och ta henne till ett sjukhus istället. Jag vet inte varför jag helt plötsligt kände att jag var tvungen att ta med henne hit.” ”Du såg en lidande medmänniska och du försökte hjälpa till instinktivt. Det är inget konstigt med det.” Sorla tog hans händer i sina. ”Oroa dig inte, vi löser det här. Det kanske kommer något gott av det.” De satt kvar en stund och betraktade arbetet som pågick i rummet, båda i sina egna tankar.