och nationalsången ekar genom korridorerna. Det, och dessutom ingen lunch. Jag slängde plastpåsen på passagerarsätet och suckade. Ännu en umgängeshelg hade slutat i bedrövelse. Jag hade, tydligen, misslyckats totalt som make. Och nu verkade det som om jag skulle misslyckas lika fatalt som separerad pappa. Från den stund jag hämtade Adam tycktes jag bara åsamka honom den ena besvikelsen efter den andra. Trots att jag saknade honom så att det värkte i mig under veckorna kom jag undantagslöst för sent på fredagarna. Hans glädje över den utlovade pizzan och bion hade grumlats när Annisha hade fått lirka i honom en tonfisksmörgås eftersom jag fortfarande inte dykt upp när det blivit dags för middag. Och så var det min mobil, som pep oavbrutet, som om den led av hicka. Den pep under filmen, och när jag stoppade om Adam. Den pep när vi åt våra lätt vidbrända frukostpannkakor och medan vi promenerade till parken. Den pep när vi hämtade hamburgare och under hela sagostunden. Naturligtvis var det inte pipandet som var problemet. Problemet var att jag inte kunde låta mobilen vara. Jag kollade mina sms, jag svarade på dem, jag pratade i telefon. Och för varje avbrott blev Adam lite tystare, lite mer sluten. Det skar i hjärtat på mig, och ändå blev jag svettig i handflatorna vid tanken på att strunta i fanskapet eller stänga av den. Medan jag gasade iväg mot jobbet grubblade jag över den förfelade helgen. När Annisha hade meddelat att hon ville separera kändes det som om någon hade backat över mig med en lastbil. Hon hade klagat i flera år över att jag aldrig tillbringade någon tid med henne eller Adam, att jag jobbade för mycket, att jag var för upptagen med mitt eget liv för att vara en del av deras. »Men på vilket sätt», invände jag, »skulle det bli bättre av att du lämnade mig? Om du vill träffa mig mer, varför vill du då se till att du träffar mig mindre?» Hon hade ju faktiskt sagt att hon fortfarande älskade mig. Att hon ville att jag skulle ha en bra relation med min son. 9
De hemliga breven.indd 9
2012-06-29 15.19