9789113023106

jorden på platsVoluptam enihit, idi cusda dolendit doluptur, nis sum et eos sero erferem quaerspit am ipici atume

eli levén

t fugit omniene ceatur? Equia quiam, conserest autectem dolo ent, officid molorat dolore id ut eaquia in exped excea viti aditiasit utendi blaborunt dolor maxim rectotas dolori adit, aliqui repro dente porrume dipsamet adi berum quiatet laciuntias prempossum et eum repudic to im a dolest que eaq ui alitiorum samust des ditam qui temoloratat endaepe llatint enimod mo bearcil ium doluptates dolesequos antusam facerorum qui niaesequas ex eum r

jorden på platsVoluptam enihit, idi cusda dolendit doluptur, nis sum et eos sero erferem quaerspit am ipici atume

Du är röxerna som sover vid mina föxer och håller jorden på plats

Eli_3_skydds.indd 1

t dolest que eaq ui alitiorum samust des ditam

2009-05-26 15.58

eli levén

Du är röxerna som sover vid mina föxer och håller jorden på plats

Tack till Anneli Marit Mara Sara Ester Evelyn Stefan

ISBN 978-91-1-302310-6

© Eli Levén 2010 Norstedts, Stockholm Omslagsbild: Bill Henson, courtesy of the artist and Roslyn Oxley9 Gallery, Sydney Omslag: Anna Davison Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Sebastian dansar som en fjäril genom sin mammas vardagsrum klädd i en av hennes klänningar. Körmusiken från radion singlar ut från högtalarna som rakblad mot huden, han spricker upp. Klänningen lyser i kapp med sommarblommorna som snart ska slå ut i rosa, orange och rött, den doftar av henne, läppstift och blommig parfym, någonting annat, köttigt, multet, något inifrån.

Sebastians mamma har klätt sin lägenhet i honom. Skolfoton från första, andra, tredje klass täcker väggarna, fjärde, femte, sjätte också. Hans ögon ser allt mindre deliriska och bottenlösa ut ju närmare högstadiet fotona kommer, ironiskt 13

nog ser han mer tjackad ut som nioåring än som sextonåring, där hans ögon inte alls syns utan är dolda bakom en lång röd lugg.

Han andas in sin mors Glade rumssprej av sorten Refreshing Spa i en gammal bullpåse. Hans synfält fladdrar till och blir neongrönt. Hans huvud och armar dras bakåt, bröstet åker fram som på såna där konstruerade bilkrascher. Han fylls av bilder han inte kan värja sig mot. Ett övergivet hus vid tågrälsen där han bodde som liten, hans klasskamrater nakna där, en kvinna som blir söndersliten framför hans ansikte under ett tunnelbanetåg. Det knäppande ljudet av hennes bröstkorg som krossas. Vita blixtar slår ut som liljor, igen och igen. Han faller bakåt i en varm mörk kista och greppar förgäves efter kanterna för att dra sig upp.

Han tänker på ungdomen som, precis som sprejen, snart är slut. Han inhalerar igen, ett grönt moln svävar in i rummet. Han ser sig själv sitta där bredvid med blekt och glåmigt ansikte, under skinnet ruvar något mörkt som hotar att bryta fram, bli bristningar, rynkor, åderbråck, 14

skägg och fåror. Ännu är huden i hans ansikte spänd och högfärdigt uppblåst men snart är dagarna räknade då hans värde kan räknas i BMI och han kan låta kroppens androgyna konturer vara hans enda merit. Än kan han svälja lugnande med mousserande för att tämja de överdrivna, spastiska rörelserna, han kan sminka sig diskret, gå ut på något ställe och göra succé i ett hörn. Fortfarande blir han bjuden på drinkar, ännu får han okända tungor vispande i sina öron. Minnesluckorna är några timmar per vecka, han får höra att han varit ovanligt trevlig och kul, vaknar upp på morgonen i okända stadsdelar, tar kort på sin ledsagare från kvällen före. Går sen hem för att likgiltigt krascha i spyor av accessoarer utspridda på golvet.

För det har många fördelar att ha golvet som garderob, vill Sebastian hävda, aldrig kan man göra så lyckade klädmatchningar som då: turkos kjol och strumpbyxa, halsband och topp i samma kulör fast ljusare och samma sak med vinrött, svart eller neonrosa.

Gardinerna i rummet hänger som vita släp, 15

blåser i vinden som tunikor eller höftskynken utan höfter, knappt höfter alls eller byst. Han reser sig på modersgolvet på skakiga ben, som Bambi på is, innan han sätter sig på soffan, klär på sig nya kläder och åker till stan.

Blåmesar sitter i träden framför Sebastian i den ljusa parken, de sjunger som man skriker. Allt är vidöppet. »Åh yes, åh yes«, säger mannen nedanför honom och runkar hans kuk i frenetiska drag och blöter då och då upp den med sin mun. Det pirrar vagt i skrevet under Sebastians tyllkjol. Han står lutad mot ett träd i Vitabergsparken, det är Valborg. Han tänker på sin farfar som dött för några månader sen. Sebastian brukade åka till Sundsvall där han bodde och de åkte till Överskottsbolaget. De fick aldrig någon riktigt bra kontakt, men en gång hade hans farfar sjungit en gammal schlager för Sebastian i bilen vilket han aldrig gjort för hans pappa.

Blåmesarna sjunger på en melodi som kommer Sebastian att drömma. Allt tycks stanna upp en stund, parken och människosamlingen vri16

der sig kring en axel som är de här förunderligt vackra fåglarna. Hans lösögonfransar vill växa och bli en gren för fåglarna att sitta på. De är en reva i verkligheten, en portal som sträcker sig långt från det helvete den här könlösa ungmön har försatt sig i. Han är tuggummidoft, slarvigt målade naglar och armhålor som öppnade gravar. Han hör en röst inom sig som måste tillhöra Gud eller liknande tala till honom: »För du är inte älskbar, Sebastian, man älskar inte dina klumpigt svängande höfter, ditt flottiga hår och korta kjolar, du liknar en hora.

Du måste beskäras som ett alltför vildvuxet träd, du är alldeles för mycket, du får inte plats i din svältande kropp, dina lungor kan inte andas ordentligt, du kan inte få luft i dem hur du än andas och suger kuk som om det fanns syre i deras kulor. Du måste beskära dig och återuppstå.

Då kommer du äntligen upptäcka att du är en!

Då kommer du äntligen se att du är en!

Då kommer du äntligen förstå att du är en … sältjej, en sälflicka, en sälbrud född i vintern, du 17

ska hoppa upp ur dig själv klädd i full rustning, alltid nära till knivarna, ditt aldrig upphörande schizoskratt, du är en svart skinande sol.« Han känner en hand slinka in innanför kalsongerna upp i röven, det är kuksugarmannens pojkvän. En flaska poppers rinner ner i Sebastians näsa och bränner hål på hans slemhinnor, han kastar sig fram på det kalla gräset. Mascara rinner nerför hans kinder, han gråter som om han spyr, med en önskan om nåd.

Men han ler.

Pojkvännen ber om ursäkt och slickar honom i baken likt en hund innan han stoppar in sin kuk i honom. Det gör ont men han måste stanna på scenen, som en knullmaskin, vicka sin rumpa i en febrig kallsvettning på fjolårsgräset den här soliga aprilförmiddagen.

Verkligheten liknar, när den fått tårar tillsatta, en vidrig tavla av Monet. Efter ett tag kommer kuksugarmannen på Sebastians rygg och pojkvännen i gräset. De hjälper honom på med kläderna, ger honom en cigg och det som är kvar av en cola light. De kramas och männen går men 18

snart träffas de igen, för världen, den är ju så liten!

Han går över gräset. Återvänder till sina vänners filt, spyr och dricker lite mer, hittar ett par solglasögon och hånglar med en tjej som tycker han är snygg.

Runt honom skiner solen och där sitter vännerna, det är en park på våren. Marken är fortfarande kall men det känner de inte. De blir utbrända av den obarmhärtiga solen och bara tänderna finns kvar, stelnade i ett leende. Materialen i deras kläder är polyester, de har plasthalsband, gummiarmband från någon billig affär i en förort någonstans. Rouget på kinderna är rosa, rött och orange. Armbanden är svarta, kläderna svarta. Håren är svarta och röda. Solen är vit. Och där sitter han. Han glider undan och han stannar, han är ett minne.

De lyssnar på en fantastisk 80-talssamling när plötsligt den evige uppenbarar sig i form av en tonårig gothkille med skrubbsår på armbågen.

Andreas. Han står med ena benet framför det 19

andra och blicken riktad längre bort. Han ser ut som en svartvit gammal film där han står, avtecknad mot himlen. De mörkgröna ovala ögonen lyser kallt, alltför starkt, ur hans mun stiger en grålila rök. Han sväljer då och då och adamsäpplet guppar. Han är varken särskilt lång eller märkvärdig men får alla rörelser att vändas mot sig. Sebastian speglar sig i honom, sina lår, sin mage, haka, axlar. Andreas ansikte vänds mot hans medan parken töms, solljus blir månljus och luften ute blir rå och kall.

Andreas vänder sig och börjar gå bortåt, Sebastian följer honom på avstånd. Stannar när han stannar för att plocka upp något på marken, sparka på ölburkar. Han går i labyrinter runt buskar, stannar vid en stor gran, tittar på sina händer. Parken är öde.

Sebastian har inte pratat på länge så rösten väser: »Hej.« Andreas stelnar till. »Vad sa du?« undrar han och tittar på honom hårt.

20

»Jag sa bara hej, ska du på efterfest eller nåt?« »Mmm typ.« Något senare sitter de på Andreas säng, han är tyst, bryr sig inte längre om att dra luggen ur ansiktet och ögonen. Han försöker öppna en flaska med tänderna, han luktar svett och läder.

Sebastian glider runt med strumpbyxorna på hans plastgolv. Det ser ut som en grå flod, här och var små öar och kobbar, fläckar som inte går bort, inte ens om man står på knä och skrubbar med en rotborste.

Pojkarna eller vad de är har redan träffats, det var två år sen nu. Också i en park. De drack öl ur små glasflaskor. Sebastian satt med en kompis till vänster.

Andreas sa till henne: »Varför ser du ut som en jävla fitta i ansiktet?« Hon blev arg och skrek något tillbaka. Sebastian sa till honom: »Ska du säga, ditt jävla mongo.« Andreas måttade en flaska i luften mot honom.

21

Nu berättar Andreas att han trott att han sett Sebastian för ett år sen, någon annan med lockigt rött hår, han hade blivit rädd. Nu ler han, vitare än sin mjuka skäggstubb, den ser ut som fiskelinor. »Sebastian, kolla på det här«, säger han och byter ämne. Stoppar in flaskan i naveln och drar in magen så att kapsylen fastnar. Sebastian garvar, tar tag i Andreas bälte och drar honom mot sig, skrubbar sig mot hans lena mage, kapsylen raspar mot hans kind och faller ner på golvet.

Han känner Andreas kön bakom gylfen, det är mjukt mot hans nyckelben.

Andreas sätter på en skiva på vinylspelaren, den sprakar som en brasa. Sen pratar de hela natten i elden. En dörr slår igen bakom Sebastian.

De sover tills det är kväll igen. Luften är hög, affärerna stängda och en del barer och pizzerior också. När de går ut i luften blir Andreas hoppig och måste hoppa på rabatter och hoppa upp och ner från cykelställ, han är tvungen att 22

springa på väggen i tunneln på vägen ner mot tunnelbanan. Sebastian skrattar åt honom.

De klättrar uppför en byggnadsställning till ett tak på ett ofärdigt hus, det blåser så att den turkosa skyddsplasten virvlar kring dem som tyllslöjor.

Motorvägen verkar ändlös och dånar, bortom är det granskog som tar slut före horisonten. »Kan du tango eller?« frågar Sebastian när de kommit upp på taket. Han tar Andreas om midjan och hans hand sätter Sebastian på sin axel.

Andreas blundar, blir tillsagd att vara mjuk i knäna. Sebastian leder Andreas bakåt, de svävar.

Stannar. Sebastian för in sitt högerben mellan Andreas ben och kastar honom bakåt. Andreas ser på världen uppochner, hans skinnjacka glider upp. Sebastian kan inte undgå det stora vita fält av hud som öppnar sig nedanför honom, en avgrund, Andreas mage.

De går ner från taket och springer i kapp till ett strålkastartorn på parkeringsplatsen utanför Rusta, Sebastian hinner först och börjar klättra uppåt. Andreas kommer efter och klättrar vilset 23

men slutar när tornet börjar smalna av. Sebastian fortsätter och glider på ställningen i sina balettskor. »Okej, du vann«, skriker Andreas och börjar försiktigt klättra ner.

Sebastian låtsas inte höra, fortsätter klättra och slinter till men håller sig kvar. Det isar i honom men han fortsätter, Ellie klättrar alltid högst, tänker han. Hon är aldrig rädd. »Kom ner, Sebastian, jag blir fan rädd«, skriker Andreas mot himlen och hans röst spricker.

Sebastian kommer till toppen av strålkastartornet.

Han kan inte klättra högre än så.

Han ser ut över skogen och staden och tar ett svindlande andetag.

24