HarperCollins Nordic AB, 2016 Box 49005 100 28 Stockholm harpercollins.se info@harpercollins.se © Pernilla Ericson, 2016 Omslagsdesign: Anders Timrén/Islington design Omslagsfoto: Shutterstock/Aleksei Andreev, Grisha Bruev, Roman Sigaev, Roman Vukolov Sättning: Type-it AS, Trondheim Tryckning: ScandBook UAB, Gargždai, Lithuania ISBN 978-91-509-1924-0 (Bokhandel) ISBN 978-91-509-1925-7 (Webb)
26
Det var fullsatt på restaurangen. Skratt, sorl och trängsel samlades i det varma ljuset från bikupeliknande taklampor. Färgstarkt mönstrade golv och mjuka sammetsfåtöljer, här samsades kostymer med t-shirts med stora loggor. Liv tog plats längst ut vid bardisken och beställde en alkoholfri drink, som levererades lysande röd och dekorerad med apelsinskal. Ingen tog notis om henne, hon var en anonym figur i munkjacka och svarta jeans, och hennes vaksamma gröna ögon sökte sig då och då till ett runt bord i andra änden av rummet. Där satt Paulina med sitt sällskap. Hon var lätt att känna igen från Facebookbilden. Mjuk, flikig page, skrattande bruna ögon och en smilgrop i kinden. När hon pratade underströk hon sina ord med fladdrande gester. Varmrätten följdes av efterätt. Hon och hennes vänner beställde in en andra omgång drinkar efter maten. Lite glansiga i blicken, lite mer högljudda, varma rosor på kinderna. Mobilerna åkte upp ur väskorna, servitören fick agera fotograf. Ett killgäng passerade med flirtiga repliker som besvarades blixtsnabbt. Liv noterade dem. Sex killar, alla blonda och resliga med skinnjackor och kavajer. Det kom ett meddelande från Aminah: Paulina har checkat in på Facebook. Han är inne på kontot igen.
Klockan började närma sig midnatt. Sikten mot Paulinas bord skymdes plötsligt av en rödbrusig man i 40-årsåldern. Liv und136
SPÅREN VI LÄMNAR EFTER OSS
vek att se på honom fram tills att han stod lite för nära och krävde hennes uppmärksamhet. ”Och vad gör du här alldeles ensam?” Den lätta sluddringen avslöjade att han fått i sig några glas för mycket. Livs blick var uttryckslös. ”Jag väntar på en kompis.” Hon flyttade sig så att hon kunde se över hans axel, mot Paulinas bord. Det uppenbara ointresset verkade inte stoppa honom. Han sträckte fram handen. ”Jag heter Lars. Och jag ska berätta något för dig.” Hon såg stint på honom. ”Jag är inte intresserad, men ha en trevlig kväll.” Lars lät sig inte hejdas. ”Jo, men lugna ner dig, vi snackar ju bara. Jag ska berätta något för dig. Vet du vad ni tjejer gör för fel på krogen?” Liv slöt ögonen, tog ett långt andetag och ansträngde sig för att inte tappa humöret. Hur var det möjligt att Lars kunde gå runt med världsbilden att alla kvinnor bara väntade på att få höra hans åsikt, att få vara i hans sällskap? Lars petade henne i bröstet med ett trubbigt pekfinger. Hon föste undan hans hand, utan att se på honom. ”Ni tjejer försöker se ut som killar. Ni har glömt hur riktiga kvinnor ser ut”, sa han beklagande. Uttrycket i de gröna ögonen som nu mötte hans vattniga borde ha fått honom att vackla bakåt, men han fortsatte oförtrutet. ”Det är därför ni inte får några killar. Vad är det som är så farligt med att se lite söt ut, va? Ta på sig en kjol? Va? Du skulle ju kunna vara riktigt söt, alltså." Hon sneglade förbi hans breda gestalt igen. I andra änden av rummet hade Paulinas sällskap tagit in notan och några av dem började dra på sig jackorna. Lars lutade sig fram. ”Men du, vad säger du om att vi tar en drink och snackar lite?” Han snubblade till samtidigt som han försökte lirka in armen 137
PERNILLA ERICSON
runt hennes midja. Något i Livs gröna ögon färgades svart. Med en snabb knyck grep hon tag om fingrarna som greppade runt hennes höft. Bakom sin rygg, i skydd av bardisken, böjde hon hans fingrar bakåt, samtidigt som hon greppade om hans andra arm i vad som såg ut som ett lekfullt handslag. Hela hans kropp rätades upp, låstes fast och hans ögon spärrades upp. Hon ställde sig tätt intill honom, så nära att bara han kunde uppfatta det lågmälda hotet i hennes röst. ”Lars, när jag säger att jag inte är intresserad, så menar jag att jag inte är intresserad. Jag ska inte behöva säga det mer än en gång. Gå och sätt dig.” Hon böjde hans fingrar en bit till och han kved till av smärta. Då släppte hon hans hand och föste undan honom med armbågen. Han vacklade bakåt och stod där ett ögonblick, såg förvirrat på henne. Sen vände han tvärt och försvann i vimlet. Paulina och hennes vänner sa några avslutande ord till servitören och började gå mot utgången. Liv sköt ifrån sig drinken och väntade tills dörrarna gått igen bakom dem, sen gick hon ut i maklig takt. Sköt upp huvan över det röda håret. Den lilla gruppen var cirka tio meter framför henne på Vasagatan. Himlen mellan hustaken var mörk, inga spår av stjärnor. Den första sommarvärmen lockade till fortsättning, stora sällskap möttes och löstes upp. Vid Centralstationens ingång kramade Paulina sina vänner hej då, och fortsatte ner mot tunnelbanan. En rak rygg i mörkblå jeansjacka, händerna nerkörda i fickorna, raska steg. Hon kryssade mellan hånglande par och skrålande kompisgäng, ner mot spärrarna. Liv följde efter.
138
27
Tåget passerade Globen. Hon fick en snabb skymt av den runda byggnaden, som var mjukt upplyst i ett rosa sken, lampor glittrade på taket. Det var bara hon och en tjej till i vagnen. Bra att hon bestämt sig för att ta tunnelbanan, det blev alltid så dyrt med taxi. Men nu när hon suttit ner ett tag kände hon hur trött hon var. Berusningen och den sena timmen hängde som tyngder i hennes ögonlock. Det var frestande att luta huvudet mot väggen och slumra en stund. Men hon fick inte missa sin hållplats. Inte somna. För att hålla sig vaken tog hon upp mobilen. Kollade Instagram och Facebook. Hon log för sig själv. 22 personer hade gillat deras incheckning på restaurangen. Och kompisen som Stina haft med sig på middagen hade redan lagt till henne som vän på Facebook. Hon accepterade och skrev: Kul att ses i kväll!
Skönt att hon hade sovmorgon i morgon, taxin till Arlanda var beställd till halv elva och väskan var färdigpackad. Sen väntade åtta dagars kursresa i Spanien. Det pirrade till i magen vid tanken. Om mindre än ett dygn skulle hon stå i ett kök i Pamplona och laga mat ihop med fullkomliga främlingar och med fantastiska kockar som lärare. Tänk vad hon skulle lära sig! Det var nästan för bra för att vara sant. Utanför den smutsiga fönsterrutan passerade Skogskyrkogården, Tallkrogen och Gubbängen. Nästa hållplats var hennes, äntligen. När hon reste sig såg hon att den andra tjejen också ställde sig upp. Per139
PERNILLA ERICSON
rongen var skumt upplyst. Gatlyktorna erbjöd bara ett gråaktigt sken, men himlen började redan ljusna och bli svagt askrosa i kanterna. Hon gick snabbt, klackarna smällde mot asfalten. Hon hörde ett lite metalliskt ljud från den ena, måste se till att klacka om skorna snart. På väg uppför Pepparvägen hörde hon ett ljud bakom sig och sneglade över axeln. Men bakom henne var bara den där tjejen från tunnelbanan. Deras blickar möttes för ett ögonblick innan hon vek av åt ett annat håll. Det är klart att hon tänkte på det. Alla tjejer g jorde väl det när de skulle hem sent på kvällen. Många pratade om Gröna linjen-männen, som kvällstidningarna kallade dem. Svarta rubriker om det hot som lurade i skuggorna. Flera av hennes kompisar hade köpt pepparsprej. Rädslan fanns alltid där när hon skulle gå hem själv, en liten tickande puls. Men nu var hon snart framme. Hon skulle ställa klockan på halv nio för säkerhets skull. När hon passerade förbi den välbekanta Bygglagetskylten hörde hon ett ljud bakom sig igen. Hon hann vända sig halvt om. Sen kom ett slag i bakhuvudet så kraftigt att huvudet tycktes explodera. Asfalten rusade emot henne. Medvetandet sögs ihop till en liten ljus punkt och utplånades av mörker. E
Hon vaknade av att det brann i ansiktet, en smärta som av en koncentrerad svetslåga. Kroppen var orörlig, som fastklämd under ett berg. Allt var svart men långsamt kunde hon skönja ljusa fläckar, och i dem ett par stirrande, uppspärrade ögon. Det var ett ansikte, så nära hennes, bakom en mask. Och tänderna som grinade mot henne var blodiga. Skriket trängdes med paniken som kramade ihop strupen, och kom ut som en gäll flämtning. Hon öppnade munnen igen för att skrika, skrika, skrika. Men han höjde handen i ett nytt slag, samtidigt som han pressade ner sin armbåge över hennes hals. Hon kämpade vilt, fick loss ena handen och slog mot det där blodiga flinet. Hon kände att hon träffade bra. Pressen över hennes kropp lättade lite för ett ögonblick. Leendet 140
SPÅREN VI LÄMNAR EFTER OSS
försvann. Då uppfattade hon en rörelse bredvid sig, det stod någon där. Ytterligare ett par kraftiga händer slog ner på henne, hennes handleder fjättrades och slets uppåt. Trycket över halsen kom tillbaka, ännu hårdare nu. Hon vred sig som en mask under den krossande tyngden, fäktade med benen. Spyan rullade upp i halsen, fann ingen väg ut och forsade ner igen, som brännhet lava. Det maskförsedda ansiktet löstes upp och blev suddigt, ett blåsvart mörker av smärta och skräck. Sen ingenting.
141