är 25 år gammal och bor i Kalifornien. Hon debuterade 2012 med den sensationella romanen Rör mig inte! Hennes böcker handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.
Jag kämpar för att fylla lungorna med syre. Jag kämpar för att hålla mina händer i styr. ”Är det verkligen möjligt”, viskar han, ”att du inte känner elden mellan oss?” skrivet om första boken i serien, Rör mig inte!
”Jag kapitulerar helt inför den här berättelsen … Det är hårt, rått och sjukt sexigt utan att gå för långt. Det här är exakt den bok jag letat efter så länge, nämligen en helt utan moraliska pekpinnar.” Beroende av böcker
Jag vet att jag skulle kunna förinta själva jordens grundvalar. Jag vet att jag skulle kunna tvinga folk att göra saker. Hemska saker. Smärtsamma saker. Och det får mig inte att må bättre. Det får mig inte att känna mig självsäker och mäktig. Det får mig att må illa. Men jag behöver definitivt inte beskydd. Jag behöver ingen som oroar sig för mig eller tänker på mig eller riskerar att förälska sig i mig. Jag är instabil. Jag måste undvikas. Folk gör rätt i att frukta mig. Det borde de göra. Juliettes beröring är dödlig. Hon satt inlåst på grund av sin förbannelse i åratal. Men så träffade hon Warner, den vackre unge mannen utan hjärta. Han gav henne frihet, men bara i hans fångenskap, och om hon använde sin kraft i tyranniets tjänst. Juliette vägrade och flydde tillsammans med Adam, rebellen som bad henne att slåss för friheten och för deras framtid som älskande. Men lika brinnande och okuvlig som Adams och Juliettes kärlek vuxit sig – lika förbjuden kommer den att bli.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16197-1
Mafi_Radda_mig_inte_NY.indd 1
2013-02-25 12:12
Av Tahereh Mafi har på B. Wahlströms Bokförlag utgivits Rör mig inte! Rädda mig inte!
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 2
2013-02-27 08:25
Översättning: Carina Jansson
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 3
2013-02-27 08:25
www.wahlstroms.se Copyright © 2012 by Tahereh Mafi Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB By arrangement with Tahereh Mafi c/o Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Originalets titel Unravel Me Omslagsfoto Par: Bonne Images/Tatuering: Getty Images Sättning B. Wahlströms Bokförlag Tryck ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-32-16197-1
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 4
2013-02-27 08:25
ett. Solen kanske skiner i dag. Det stora gula klotet kanske rinner genom molnen som en äggula mot den blåaste himmel, strålande av kallt hopp och falska löften om kära minnen, riktiga familjer, mättande frukostar, pannkakor med lönnsirap på ett fat i en värld som inte längre finns. Eller kanske inte. Kanske är det mörkt och vått i dag, en vinande vind så skarp att den piskar huden av vuxna mäns knogar. Kanske snöar det, kanske regnar det. Jag vet inte kanske är det kallt kanske haglar det kanske snurrar en orkan upp till en tornado och jorden rämnar för att göra plats för våra misstag. Jag har ingen aning. Jag har inget fönster längre. Jag har ingen utsikt. Det är tusen minusgrader i mitt blod och jag är begravd 15 meter under marken i ett träningsrum som har blivit mitt andra hem. Varje dag stirrar jag på de 4 väggarna och påminner mig själv jag är inte en fånge jag är inte en fånge jag är inte en fånge men ibland stryker den gamla skräcken över min hud och jag kan inte komma undan klaustrofobin som griper om min hals. Jag lovade så mycket när jag kom hit. Nu är jag inte lika säker. Nu är jag orolig. Nu är mitt sinne en förrädare för mina tankar kryper ur sängen varje morgon med 7
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 7
2013-02-27 08:25
flackande blick och svettiga handflator och ett nervöst fnitter som växer i bröstet, som hotar bryta fram ur bröstet, och trycket växer och växer och växer Livet här är inte vad jag hade väntat mig. Min nya värld är etsad i kanonmetall, förseglad i silver, drunk nar i dofterna av sten och stål. Luften är iskall, mattorna är orange färgade, lampor och strömbrytare piper och blinkar, elektroniskt och elektriskt, neonljust. Det är livligt här, fullt av kroppar, fullt av korridorer fulla av viskningar och skrik, springande fötter och eftertänksamma steg. Om jag lyssnar noga kan jag höra ljudet av hjärnor som tänker och pannor som rynkas och fingrar som trummar på hakor och läppar och veckade ögonbryn. Idéer bärs i fickor, tankar vilar på varje tungspets, ögon smalnar i koncentration, i omsorgsfull planering jag vill veta mer om. Men ingenting fungerar och alla mina delar är trasiga. Jag ska tämja min Energi, sa Castle. Våra gåvor är olika former av Energi. Materia kan varken skapas eller förintas, sa han till mig, och när vår värld förändrades, förändrades också dess Energi. Våra förmågor hämtas från universum, från annan materia, från andra Energier. Vi är inte anomalier. Vi är det oundvikliga resultatet av den vidriga behandlingen av vår jord. Vår Energi kom någonstans ifrån, sa han. Och någonstans är kaoset runt omkring oss. Det låter rimligt. Jag minns hur världen såg ut när jag såg den. Jag minns de irriterade skyarna och raden av solnedgångar som kollapsade bakom månen. Jag minns den spruckna jorden och de spretiga buskarna och allt som var grönt som nu är närmare brunt. Jag tänker på vattnet vi inte kan dricka och fåglarna som inte flyger och hur den mänskliga civilisationen har reducerats till ingenting annat än en rad inhägnader på vad som återstår av vår skövlade mark. 8
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 8
2013-02-27 08:25
Planeten är ett brutet ben som inte läkte rätt, hundra hoplimmade kristaller. Vi har splittrats och rekonstruerats, blivit tillsagda att varje dag göra en ansträngning och låtsas att vi fortfarande fungerar som vi ska. Men det är en lögn, allt är en lögn, varje människa plats föremål och tanke är en lögn. Jag fungerar inte som jag ska. Jag är bara konsekvensen av en katastrof. 2 veckor har kollapsat vid vägkanten, övergivna och redan bortglömda. 2 veckor har jag varit här och i 2 veckor har jag vilat på en bädd av äggskal, undrat när någonting ska knäckas, när jag blir den första som knäcker det, undrat när allt ska falla samman. Efter 2 veckor borde jag vara gladare, friskare, sova bättre och djupare här i tryggheten. I stället oroar jag mig för vad som ska hända när om jag inte lyckas göra rätt, om jag inte kan träna ordentligt, om jag skadar någon avsiktligt av misstag. Vi rustar för ett blodigt krig. Det är därför jag tränar. Vi försöker alla göra oss redo att beseg ra Warner och hans män. Vinna ett slag i taget. Visa invånarna i vår värld att det ännu finns hopp – att de inte måste foga sig efter Återetablissemangets lagar och förslavas av en makthungrig regim som bara vill exploatera dem. Och jag gick med på att slåss. Att bli en krigare. Använda min kraft mot bättre vetande. Men tanken på att lägga en hand på någon för med sig en värld av minnen, känslor, en våg av makt jag bara upplever när jag berör hud som inte är immun mot min egen. Det är en våg av oövervinnlighet, en sorts plågad eufori, en intensitet som strömmar genom varje por i min kropp. Jag vet inte hur det kommer att påverka mig. Jag vet inte om jag kan njuta av någon annans smärta. Allt jag vet är att Warners sista ord har fastnat i mitt bröst och jag kan inte hosta ut kylan eller sanningen som svider i strupen. Adam vet inte att Warner kan röra mig. 9
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 9
2013-02-27 08:25
Ingen vet. Warner borde vara död. Han borde vara död för jag borde ha skjutit honom men ingen visste att jag borde veta hur man avfyrar en pistol så nu antar jag att han letar efter mig. Han kommer för att slåss. För mig.
10
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 10
2013-02-27 08:25
två. En skarp knackning och dörren flyger upp. ”Åh, ms Ferrars. Jag vet inte vad du hoppas åstadkomma genom att sitta i hörnet.” Castles lättsamma leende dansar in i rummet innan han gör det. Jag drar ett snävt andetag och försöker tvinga mig att se på Castle men jag kan inte. I stället viskar jag en ursäkt och lyssnar till det sorgliga ljudet av mina ord i det här stora rummet. Mina darrande fingrar griper om de tjocka, stoppade mattorna på golvet och jag tänker på att jag inte har uträttat någonting sedan jag kom hit. Det är förnedrande, så förnedrande att svika en av de enda människor som någonsin visat mig vänlighet. Castle står rakt framför mig och väntar tills jag slutligen tittar upp. ”Du behöver inte be om ursäkt”, säger han. Hans skarpa, klarbruna ögon och milda leende gör det lätt att glömma att han är ledare för Omega Point. Ledare för hela den här underjordiska motståndsrörelsen som slåss mot Återetablissemanget. Hans röst är för mjuk, för snäll, och det är nästan värre. Ibland önskar jag att han kunde skrika åt mig. ”Men”, fortsätter han, ”du måste lära dig att tämja din Energi, ms Ferrars.” En paus. Ett steg. Hans händer vilar på stapeln med tegelstenar jag borde ha slagit sönder. Han låtsas inte märka de röda kanterna runt mina 11
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 11
2013-02-27 08:25
ögon eller metallrören jag har kastat genom rummet. Hans blick undviker omsorgsfullt de blodiga fläckarna på träplankorna vid ena väggen, han frågar inte varför mina nävar är så hårt knutna eller om jag skadat mig själv igen eller inte. Han vänder huvudet åt mitt håll men stirrar på en punkt bakom mig och hans röst är mjuk när han talar. ”Jag vet att det här är svårt för dig”, säger han. ”Men du måste lära dig. Du måste. Ditt liv hänger på det.” Jag sväljer så hårt att det ekar i klyftan mellan oss. Jag nickar, lutar mig bakåt mot väggen, välkomnar kylan och smärtan av en tegelsten som skär in i min ryggrad. Jag drar upp knäna mot bröstet och känner fotsulorna pressas mot skyddsmattorna som täcker marken. Jag är så nära tårarna att jag är rädd att jag kanske kommer att skrika. ”Jag vet bara inte hur”, säger jag till slut. ”Jag kan ingenting om det här. Jag vet inte ens vad jag försöker göra.” Jag stirrar på taket och blinkar blinkar blinkar. Mina ögon känns blanka, fuktiga. ”Jag vet inte hur jag ska få något att hända.” ”Då måste du tänka”, säger Castle oberört. Han tar upp ett metallrör. Väger det i händerna. ”Du måste hitta kopplingar mellan händelserna som inträffade. När du bröt dig igenom betongen i Warners tortyrkammare – när du slog in ståldörren för att rädda mr Kent – vad hände? Varför kunde du reagera på ett så utom ordentligt sätt vid de två tillfällena?” Han sätter sig ner någon meter framför mig. Skjuter röret mot mig. ”Du måste analysera dina förmågor, ms Ferrars. Du måste fokusera.” Fokusera. Det är ett ord men det räcker, det är allt som behövs för att jag ska må illa. Alla, verkar det som, vill att jag ska fokusera. Först ville Warner att jag skulle fokusera, och nu vill Castle att jag ska fokusera. Jag har aldrig lyckats göra det. Castles djupa, sorgsna suck rycker mig tillbaka till nuet. Han 12
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 12
2013-02-27 08:25
reser sig upp. Han slätar ut den enda marinblå blazer han verkar äga och jag ser en skymt av den broderade, silverfärgade Omegasymbolen i nacken. En tankspridd hand rör vid toppen på hans hästsvans – han fäster alltid sina dreadlocks med en enkel snodd. ”Du är ditt eget motstånd”, säger han, men han säger det mjukt. ”Du kanske borde prova att träna med någon annan. En partner kan kanske hjälpa dig att reda ut saker och ting – att hitta kopplingen mellan de båda händelserna.” Mina axlar stelnar av förvåning. ”Jag tyckte du sa att jag måste arbeta ensam.” Han kisar förbi mig. Kliar sig bakom örat, sticker ner andra handen i en ficka. ”Jag tyckte egentligen inte att du skulle arbeta ensam”, säger han. ”Men ingen ville ställa upp.” 1 sedan 2 sedan 15 stenar faller ner i min mage. Flera fastnar i halsen. Jag vet inte varför jag drar efter andan, varför jag blir så förvånad. Jag borde inte bli förvånad. Alla är inte Adam. Alla är inte skyddade mot mig som han är. Ingen annan än Adam har rört mig och uppskattat det. Ingen annan än Warner. Men trots Adams goda avsikter kan han inte träna med mig. Han är upptagen av andra saker. Saker ingen vill berätta för mig om. Men Castle ser på mig med hoppfulla ögon, generösa ögon, ögon som inte anar att orden han just gav mig är så mycket värre. Värre för att även om jag vet sanningen, gör det ändå ont att höra den. Det gör ont att minnas att även om jag lever i en varm bubbla med Adam, ser resten av världen mig fortfarande som ett hot. Ett monster. En styggelse. Warner hade rätt. Vart jag än tar vägen kan jag visst aldrig fly från det här. ”Vad har förändrats?” frågar jag honom. ”Vem vill träna med mig nu?” Jag pausar. ”Du?” 13
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 13
2013-02-27 08:25
Castle ler. Det är ett leende som sänder en förlägen rodnad uppför min hals och sticker ett spjut rakt genom ryggraden på min stolthet. Jag måste bekämpa lusten att rusa ut genom dörren. Snälla snälla snälla visa mig inte medlidande, är vad jag vill säga. ”Jag önskar att jag hade tid”, säger Castle till mig. ”Men Kenji är äntligen ledig – vi lyckades lägga om hans schema – och han säger att han gärna tränar med dig.” Ett ögonblick av tvekan. ”Om det går bra för dig, alltså.” Kenji. Jag vill skratta högt. Typiskt att just Kenji vill ta risken att arbeta med mig. Jag skadade honom en gång. Av misstag. Men han och jag har inte tillbringat mycket tid ihop sedan han ledde vår lilla expedition till Omega Point. Det var som om han bara slutförde en uppgift, ett uppdrag, och när han var klar återvände han till sitt eget liv. Kenji är tydligen betydelsefull här. Han har miljoner saker att göra. Saker att bestämma. Folk verkar tycka om honom, till och med respektera honom. Jag undrar om de någonsin har känt honom som den outhärdlige, oanständige Kenji jag först träffade. ”Visst”, säger jag till Castle och försöker se vänlig ut för första gången sedan han kom in. ”Det låter bra.” Castle reser sig upp. Hans ögon är klara, ivriga, lätta att behaga. ”Perfekt. Jag säger åt honom att möta dig vid frukosten i morgon. Ni kan äta tillsammans innan ni börjar.” ”Åh, men jag brukar …” ”Jag vet.” Castle avbryter mig. Hans leende är ett smalt streck nu, pannan bekymrat veckad. ”Du tycker om att äta dina måltider i mr Kents sällskap. Jag vet det. Men du har knappt umgåtts alls med de andra, ms Ferrars, och om du ska stanna här måste du 14
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 14
2013-02-27 08:25
börja lita på oss. Omega Points invånare litar på Kenji. Han kan gå i god för dig. Om alla ser er tillsammans kommer de att känna sig mindre hotade av din närvaro. Då kan du anpassa dig lättare.” Hetta skvätter över mitt ansikte som kokande olja: jag hajar till, känner att det rycker i fingrarna, försöker hitta något att fästa blicken vid, försöker låtsas att jag inte känner smärtan som spränger i bröstet. Jag måste svälja 3 gånger innan jag kan svara. ”De är … de är rädda för mig”, säger jag till honom, viskar, avbryter mig. ”Jag vill inte … ville inte besvära någon. Jag ville inte vara i vägen …” Castle suckar, länge och högt. Han tittar ner och upp, kliar sig under hakan. ”De är bara rädda”, säger han till slut, ”för att de inte känner dig. Om du bara försökte, om du bara gjorde minsta lilla ansträngning för att lära känna någon …” Han tystnar. ”Ms Ferrars, du har varit här i två veckor och du pratar knappt med dina rumskamrater.” ”Men det är inte … De är jättebra …” ”Ändå ignorerar du dem? Umgås inte med dem alls? Varför?” För att jag aldrig har haft väninnor förut. För att jag är rädd att göra något fel, säga något fel så att de börjar hata mig som alla andra tjejer jag har känt. Och jag tycker för mycket om dem, vilket kommer att göra deras oundvikliga avvisande så mycket svårare att uthärda. Jag säger ingenting. Castle skakar på huvudet. ”Du skötte dig så fint första dagen här. Du verkade nästan vänskaplig mot Brendan. Jag förstår inte vad som hände”, fortsätter han. ”Jag trodde att du skulle passa in här.” Brendan. Den smale pojken med platinablont hår och elektrisk ström i ådrorna. Jag minns honom. Han var trevlig mot mig. ”Jag tycker om Brendan”, säger jag förbryllat till Castle. ”Är han arg på mig?” 15
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 15
2013-02-27 08:25
”Arg?” Castle skakar på huvudet igen och skrattar högt. Han svarar inte på min fråga. ”Jag förstår inte, ms Ferrars. Jag har försökt vara tålmodig mot dig, jag har försökt ge dig tid, men jag måste medge att jag står ganska handfallen. Du var så annorlunda när du kom – så glad att vara här! Men efter mindre än en vecka hade du dragit dig undan helt och hållet. Du tittar inte ens på människor du möter i korridorerna. Vad hände med samtal? Med vänskap?” Ja. Det tog 1 dag för mig att komma till rätta. 1 dag för att se mig omkring. 1 dag för att bli upprymd över ett annat liv och 1 dag för alla att få reda på vem jag är och vad jag har gjort. Castle säger ingenting om mödrarna som ser mig gå genom korridorerna och rycker sina barn ur vägen för mig. Han nämner inte de fientliga blickarna eller de ogästvänliga orden jag fått utstå sedan jag kom. Han säger ingenting om barnen som blivit tillsagda att hålla sig långt, långt borta, om den lilla gruppen äldre människor som iakttar mig alltför vaksamt. Jag kan bara föreställa mig vad de har hört, var de har fått sina historier ifrån. Juliette. En flicka vars dödliga beröring suger styrka och energi ur varmblodiga människor tills de ligger som slappa, paralyserade, väsande kadaver på golvet. En flicka som tillbringat större delen av sitt liv på sjukhus och ungdomsvårdsanstalter, en flicka som förkastades av sina egna föräldrar, stämplades som sinnessjuk och dömdes till isolering på ett dårhus där till och med råttorna var rädda för att bo. En flicka. Så makthungrig att hon dödade en liten pojke. Hon torterade ett barn. Hon tvingade ner en vuxen man flämtande på knä. Hon är inte ens anständig nog att ta sitt eget liv. 16
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 16
2013-02-27 08:25
Inget av det är en lögn. Så jag ser på Castle med fläckar på mina kinder och outtalade bokstäver på läpparna och ögon som vägrar avslöja sina hemligheter. Han suckar. Han säger nästan någonting. Han försöker tala men hans ögon granskar mitt ansikte och han ångrar sig. Han ger mig bara en kort nick, ett djupt andetag, knackar på sitt armbandsur och säger: ”Tre timmar till släckning”, och vänder sig för att gå. Stannar i dörröppningen. ”Ms Ferrars”, säger han plötsligt, mjukt, utan att vända sig om. ”Du har valt att stanna hos oss, slåss med oss, bli en medlem av Omega Point.” En paus. ”Vi kommer att behöva din hjälp. Och jag är rädd att tiden börjar ta slut.” Jag ser honom gå. Jag lyssnar till hans försvinnande fotsteg som ekar intill hans sista ord och jag lutar huvudet mot väggen. Sluter ögonen mot taket. Hör hans röst, lugn och stadig, ringa i öronen. Tiden börjar ta slut, sa han. Som om tid var någonting som kunde ta slut, som om den mättes upp i skålar som gavs till oss vid födseln och om vi åt för mycket eller för fort eller precis innan vi hoppade i vattnet skulle vår tid gå förlorad, ödslas bort, ätas upp, redan vara förbrukad. Men tid är bortom vår begränsade fattningsförmåga. Den är oändlig, den existerar utanför oss, den kan inte ta slut eller försvinna och vi kan inte hålla den fast. Tiden fortsätter även när vi inte gör det. Vi har gott om tid, borde Castle ha sagt. Vi har all tid i världen, borde han ha sagt till mig. Men det gjorde han inte för att vad han menade tick-tack är att vår tid tick-tack växlar kurs. Den kastar 17
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 17
2013-02-27 08:25
sig framåt i en helt ny riktning och kastar sig huvudstupa in i någonting annat och tick tick tick tick tick det är nästan tid för krig.
18
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 18
2013-02-27 08:25
16197_inlaga_Radda_mig_inte.indd 18
2013-02-27 08:25
är 25 år gammal och bor i Kalifornien. Hon debuterade 2012 med den sensationella romanen Rör mig inte! Hennes böcker handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.
Jag kämpar för att fylla lungorna med syre. Jag kämpar för att hålla mina händer i styr. ”Är det verkligen möjligt”, viskar han, ”att du inte känner elden mellan oss?” skrivet om första boken i serien, Rör mig inte!
”Jag kapitulerar helt inför den här berättelsen … Det är hårt, rått och sjukt sexigt utan att gå för långt. Det här är exakt den bok jag letat efter så länge, nämligen en helt utan moraliska pekpinnar.” Beroende av böcker
Jag vet att jag skulle kunna förinta själva jordens grundvalar. Jag vet att jag skulle kunna tvinga folk att göra saker. Hemska saker. Smärtsamma saker. Och det får mig inte att må bättre. Det får mig inte att känna mig självsäker och mäktig. Det får mig att må illa. Men jag behöver definitivt inte beskydd. Jag behöver ingen som oroar sig för mig eller tänker på mig eller riskerar att förälska sig i mig. Jag är instabil. Jag måste undvikas. Folk gör rätt i att frukta mig. Det borde de göra. Juliettes beröring är dödlig. Hon satt inlåst på grund av sin förbannelse i åratal. Men så träffade hon Warner, den vackre unge mannen utan hjärta. Han gav henne frihet, men bara i hans fångenskap, och om hon använde sin kraft i tyranniets tjänst. Juliette vägrade och flydde tillsammans med Adam, rebellen som bad henne att slåss för friheten och för deras framtid som älskande. Men lika brinnande och okuvlig som Adams och Juliettes kärlek vuxit sig – lika förbjuden kommer den att bli.
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16197-1
Mafi_Radda_mig_inte_NY.indd 1
2013-02-25 12:12