Page 1

en bok fรถr alla skrivare


Skrivarbok


Författaren var under tjugo års tid skrivarlärare vid Sörängens folkhögskola och har startat flera utbildningslinjer vid skolan, bland andra Skrivarpedagogutbildningen. Har lång akademisk utbildning inom humaniora, beteende- och samhällsvetenskap, under sju års tid verksam vid dåvarande Högskolan i Växjö. Siewert Carlsson är journalist, författare och bokförläggare, medlem i Smålands Författarsällskap och driver sedan 2002 Faun Förlag. Förlaget erbjuder författarhjälp och manusutveckling, illustration, grafisk formgivning, skrivarkurser och sedvanlig bokutgivning. En målsättning är att ge skrivare möjlighet att i samarbete med förlaget förverkliga drömmen att se sitt manus bli en utgiven bok. Förlaget är beläget i centrala Västerås.

© Författaren och Faun Förlag 2013 Illustrationer: Göran Schultz, Siewert Carlsson Grafisk formgivning: Siewert Carlsson Typografi: Stempel Garamond och Berthold Akzidenz Grotesk Tryck: Scandinavian Book, Stockholm ISBN 978-91-86033-90-3 www.faunforlag.se


Siewert Carlsson

Skrivarbok En bok fĂśr alla skrivare

Sjätte omarbetade upplagan


Ur BTJs recension av andra upplagan år 2002. ”…boken är fortsatt en av de bättre när det gäller handböcker för skrivarlystna. Skrivarbok kan med fördel användas på skrivarkurser, men passar även för den som vill ta sig an skrivarkonsten på hemmaplan. Boken är mycket konkret och handfast och författaren tar upp alla små detaljer kring skrivandets konst som andra böcker ofta utelämnar. Allt från antalet ord i en genomsnittlig roman till poetiska versmått finns med.” Louise Sverud


n n e h å l l Prosa Varför skriva? Ord som tecken Litterär gestaltning Essä, novell, roman, dramatik Tema, motiv och budskap Konflikter – inre och yttre Berättarsynvinkel Planera berättelsen Fabel och handling Intrig Gestalter som karaktärer Karaktär och psykologi Intrigens struktur, scener Dramatik Hur börjar man? Huvudperson och bifigurer Tidsschema Parallellhandling Vändpunkter och falska slut Dramatisk ironi Komplikationer och villospår Romantisk ironi Vändpunkter som tema Hur slutar man Visa, sammanfatta, beskriva Undertext Miljöbeskrivning Bildspråk och gestaltning Ord med innebörd Kaos, förändring, variation Att engagera, uppröra Myter, sägner, sagor och legender Om konsten att se Vad vill jag säga? Kärlek och annat brännbart Våga vara personlig Vem är hjälten? Rytmik och teknik Autentiskt språk Ett eget språk

7 7 9 10 11 13 15 17 20 21 23 25 27 30 33 35 38 40 42 46 48 49 51 52 54 55 59 61 63 65 66 69 70 74 77 80 82 83 85 89 90


Stil, smak och språk Romaner och deckare Att skriva sitt liv Existentialism eller postmodernism Folkligt berättande Stilbrott och satir Mer om stil Titel Läs och lär Skrivövningar

92 94 98 101 104 106 110 112 113 115

Journalistisk prosa Berättande journalistik Recension Kulturartikel Variera och förnya Polemik Språk som verktyg Essä Kåseri

118 118 122 125 127 129 132 136 138

Poesi Poesins språk Episkt, lyriskt, dramatiskt Stil och litterär estetik Bilder och metaforer Traditionell dikt och vers Stilistiska figurer Traditionella versmått Modernism och fri vers Expressionism, dadaism, futurism och vitalism Surrealism och automatisk skrift Konkret, nyenkel och politisk dikt Musik och poesi Kärlek och poesi Diktens andning och tystnad Språk, ord och det materiella När bild blir dikt – om ekfraser Dikt som bild och ren poesi Mystik Poesi och inspiration Dagsvers och nonsensrim Att diskutera dikt Skrivövningar Manus blir bok Skrivvanor Typografi och textformatering Att läsa korrektur Att arbeta i skrivargrupp Ord och begrepp Litteraturtips

140 142 144 146 148 151 155 159 166 171 174 176 179 181 185 188 190 193 196 199 201 203 204 208 209 211 212 213 216 221


PROSA

Varför skriva? ”Om vi så måste vara i mitt kök så måste vi fortsätta med den här skrivarkursen!” Det utbrast Ingrid ”Kickan” Källström häromåret när vi pratade om vår skrivargrupp här i Västerås. Kickan är inte ensam om att ha upptäckt hur roligt och givande det är att skriva och skapa och gärna tillsammans med likasinnade. Som deras skrivarlärare kan jag bara instämma för min egen del. Det är roligt att leda och försöka inspirera till skapande. Det handlar om möten med människor, personliga och ofta nära möten. Det är oftast berörande och ibland omskakande att så nära umgås med egnas och andras berättelser och dikter. Många har försökt förklara vårt behov av att berätta historier om oss själva och om världen, om livet och kärleken och döden. Psykoanalytikern Jacques Lacan har en teori om spegelstadiet i små barns liv. Vi blir tidigt medvetna om vår egen existens, medvetna om att vi samtidigt är både ett jag och ett mig, både subjekt och objekt. I spegeln kan jag se en människa, som är jag men samtidigt är ett du. Till det du, som syns i spegeln, kan jag tala och jag kan berätta för detta du om den jag ser i min egen spegelbild. Vårt medvetande är en komplicerad historia, en process, i ständig förändring. I det ögonblick vi blir medvetna om att vi finns till, att vi kan tänka på oss själva, upplever vi också ett främlingskap. Aldrig mer får vi uppleva den tidiga barndomens omedvetenhet och enhet, men en längtan efter denna helhet lever vidare i varje människa, livet igenom.




Denna längtan tar sig, enligt Jacques Lacan, uttryck i ett livslångt narrativt behov, ett behov av att för sig själv och för andra berätta sagan om sig själv och världen. Genom att berätta för den andre i spegeln och för andra människor hoppas vi kunna förena jaget med duet inom oss och åter bli en hel varelse. Var hittar man insikter om sig själv och sin tid och sin värld? Med hjälp av djuppsykologin inser vi att det krävs mer än vardagligt reflekterande för att nå ”sanningen”. Inom oss ligger erfarenheter och känslor förborgade, utom räckhåll för vårt medvetande. Psykoanalysen använder sig av fri association, ett fritt och avspänt reflekterande, som leder till viktiga upptäckter; insikter och känslor, som dittills inte varit medvetna. Att fantisera och att på andra sätt försöka nå en djupare och friare insikt om sig själv är surrealisternas program. De vill nå längre, djupare, högre i sitt konstnärliga skapande. När man skriver fritt och använder sin fantasi kan man nå en högre sanning än den vardagliga, därav ordet surrealism – öververklighet. Att ”ljuga” är därför tillåtet när man är på spaning efter sanningen om sig själv och sitt liv. ÖVNINGAR

Luta dig tillbaka. Låt tankarna ströva fritt. Vad kommer upp i ditt huvud? Skriv ner dina fria tankar eller läs in på band vad du tänker och känner, fantiserar. Skriv ut och redigera senare, när texten fått vila ett tag. När jag var barn. Ta fatt i ett barndomsminne. Använd det som startpunkt för att fantisera om vad som skulle kunna ha hänt! Läs Pär Lagerkvists novell Far och jag. Vad berättar den om hans tidiga upplevelse av livet? Hurdan är känslotonen i denna barndomsberättelse och vilka bilder och fantasier använder Lagerkvist för att skapa berättelsens gradvist förändrade stämning? När jag var liten sades det om mig...




Ord som tecken Vem säger oss vad ett visst ord betyder? Ordens betydelse lär vi oss så småningom, vi växer in i vårt modersmål och tar ordens betydelser som givna. Ordet stol betyder för oss alla ett ting med fyra ben, sits och ryggstöd. Vi har integrerat den rådande språknormen, som ger detta ord dess specifika betydelse. Men det är vår omgivning som styrt om detta, själva är vi tämligen hjälplösa objekt för den livslånga språkindoktrineringen. Språkets konventioner begränsar våra möjligheter att uttrycka tankar och känslor; från början av vår språkutveckling och livet igenom. Men språket är ett nödvändigt medel när vi kommunicerar med våra medmänniskor, en sfär för samspel. Det är ett socialt och kulturellt fenomen. För att kunna uttrycka innerliga känslor tänjer vi ibland på regler och ramar, vi kanske skapar nya ord för det vi vill uttrycka. Många kärleksord blir till på det viset... Vi vill nå bortom det vardagliga. Många författare strävar efter att finna ett eget språk för det de vill uttrycka, ett eget sätt att använda orden. Det vanliga språket känns otillräckligt – det kan inte förmedla inre, ordlösa upplevelser. Språkliga experiment utforskar möjligheterna. Ett försök att använda sin inre röst är att skriva poesi. Poeter utnyttjar mer än andra den frihet som vi egentligen alla har: att betrakta orden som våra ägodelar, att sätta samman dem för att symbolisera eller berätta om nya ting, tankar, känslor. Att finna ett eget språk är att hitta in till sitt själv, att nå innanför de schabloner som det etablerade språket erbjuder. Det handlar om att återskapa en identitet. Då måste vi bruka orden som tecken. På samma sätt som vi kan bestämma innebörden av ett streck, ett kors, en krumelur kan vi bestämma innebörden av ett ord. Det poetiska språket måste få ha sin frihet, licentia poetica. Då kan det ge var och en möjlighet att finna uttryck för sig själv. På det sättet kan poesin nå större djup än annan språklig kommunikation. Därför poesi, därför också en poetisk hantering av prosan! Försök att glömma bokstävernas och ordens vanliga betydelse. Använd dem som tecken, byggklossar. Skapa något nytt, helt efter ditt eget huvud. Låt pennan eller datorn leka och skapa fritt.

10

ÖVNINGAR


Litterär gestaltning I sakprosan kan man redogöra sakligt och presentera teorier om det ena och det andra. Skriver du i skönlitterär form kan du istället välja att berätta en historia som visar det du vill ha sagt. Att skriva skönlitteratur är att gestalta, att presentera livet och dina tankar om det med hjälp av konkreta personer, miljöer och du kan måla upp bilder av deras inre. Dina historier går en omväg runt det sakliga eller teoretiska du berättar, läsaren blir berörd och förstår på ett djupare sätt än om han läst en sakprosatext i samma ämne. Litterär gestaltning inom prosan kan ske på två skilda nivåer: Varje berättelse är egentligen en gestaltning av det ämne som behandlas. En berättelse kan förmedla mänskligt liv på ett sätt som ingen sakprosa i världen kan. Istället för att utreda villkoren för ett nutida äktenskap kan du berätta om ett sådant. Din berättelse blir en gestaltning av det moderna äktenskapet. ­ I en berättelse om ett äktenskap i upplösning kan du lägga in språkliga bilder, som återger stämningar, upplevelser, känslor. Du behöver inte sätta etikett på dem. Den här nivån av gestaltning brukar kallas bildspråk. När du berättar om den övergivne i det olyckliga äktenskapet kan du i ord måla upp en bild, en mörk känsloladdad bild: molntrasor jagar över himlen, trädkronorna susar ödesmättat och den avvaktande tystnaden förstärker känslan av övergivenhet, ensamhet och melankoli. Litterär gestaltning, genom berättande och språkliga bilder, kan på ett levande sätt förmedla känslor, stämningar, tankar.

11


Essä, novell, roman, dramatik Det är inte det lättaste sättet att bli förmögen på – men många ger sig trots detta, och trots all den möda som krävs, in på företaget att skriva en roman. Om förutsättningarna att lyckas kan man säga att grunden är en viss språklig färdighet och talang – om resultatet ska bli läsvärt för andra än författaren själv. Talang och hantverkskunnande är grunden för skrivandet men beslutsamhet och uthållighet är minst lika viktiga egenskaper. Men förmågan att använda sin fantasi, sin skapande förmåga, är avgörande för resultatet. Om engagemanget och drivkraften står bi är det en stor belöning när manushögen eller utskriften ligger prydligt staplad som bevis på utfört arbete. Då återstår det som för de flesta är viktigt – att bli publicerad, att få se sin bok i tryck inom pärmar, något för hela världen att få ta del av. Romanprojektet är en kolossal utmaning men lyckan efter slutfört värv kan vara belöning nog, även om boken inte blir en stor publik succé. Berättelser behöver nu inte vara av romanformat för att ge läsaren en god historia att ta del av. Episka, berättande texter kan vara av de mest skilda slag. En essä, ett kåseri är epik, ja även en förlängd bildtext kan vara en berättelse. Att skriva essä eller, lite mindre anspråksfullt, kåseri, är ofta som att koka soppa på en spik. Med startpunkt i en upplevelse eller en idé, ett infall, associerar man fritt, allt efter vad som dyker upp i medvetandet. Den fysiska verkligheten kan ge inspiration, men det kan också ett konstverk, en bild, en skulptur, ett musikstycke ge. Resultatet kan bli förbluffande intressant och bra. Skriv först på inspiration och lust och ta tillvara alla infall. Redigering får anstå till senare. Längre och mer utbyggd, berättande en komplett historia, är novellen. På engelska kallas novellen short story, medan romanen benämns novel. En novell är en berättelse om en händelse, oftast med människor som agerande, även om man kan tänka sig andra gestalter, besjälade djur eller växter och föremål. I äldre tider, fram till och med 1700-talet, var poesin den mest använda formen för epik; sådan berättande text på vers kallas epos.

12


Bland de mest kända av episk dikt, dvs epos, är Iliaden och Odysséen från den grekiska antiken. Med den framväxande borgarklassen i Europa kom romanen och novellen att bli det moderna sättet att berätta levnadshistorier på; borgarklassens individualism och intresse för livskarriärer gav en växande läsarkrets. En roman eller annan typ av epik är, som sagt, oftast en berättelse om människor. Författaren har friheten att själv leka Gud Fader och skapa karaktärer efter eget skön och kan föra in dem i berättelsen, skapa en intrig som för historien framåt. Kanske får skrivaren glädjen att se personerna själva ta över historien, så att författaren blir en förmedlare av det liv som de skapade figurerna lever; de har fått eget liv. Dramatiken skiljer sig tydligt från epiken genom att handlingen helt och hållet gestaltas av pjäsens personer. Författaren är dold bakom pjäsens gestalter, ingen berättarröst hörs. Men skådespelet talar till publiken via den miljö i vilken pjäsen utspelar sig, genom scenografi och kostymering, vilka bidrar till upplevelsen av föreställningen. I scenanvisningarna ger författaren viktiga bidrag till pjäsen. På författaren till hörspel, teaterpjäser, film- och TV-dramatik ställs kravet att skapa uttrycksfulla roller, som kan föra handlingen genom pjäsen, ofta utan hjälp av en berättare som förklarare och bakgrundstecknare. Av de nämnda dramatiska genrerna är teatern en antik uppfinning – tragedi och komedi spelades redan i antikens Aten. Filmen som massmedium är en 1900-talsnyhet liksom TV-teater och videofilm. Hörspelet är en teaterform som helt bygger på lyssnande publik, en genre som blev mycket populär med radions utveckling efter andra världskriget.

13


Tema, motiv och budskap ”Det är inte så mycket ämnet som det personliga engagemanget, intensiteten, som gör det skrivna angeläget. Stora ämnen finns överallt.” Lars-Åke Augustsson

Ämnet är det som berättelsen ska gestalta. Man brukar skilja på det övergripande ämnet, temat och mer specifika problem eller situationer, som tas upp till behandling i berättelsen. De senare kallas motiv. Ett vanligt tema är erotisk kärlek och svartsjuka kan uppträda som motiv. Allt mänskligt liv kan bli ämne för skrivande. Därför kunde man tänka sig att variationen av tema och motiv skulle vara oerhört stor. Visst är det mycket som behandlas i skönlitteraturen, men de dominerande ämnesområdena är kärlek i alla former, strider om makt och penningar samt mänskligt lidande, sjukdom och död. Livet, kärleken och döden sägs vara de tre ämnen som till sist är intressanta för alla. Klassiska exempel på litterära bearbetningar av eviga teman är Don Quijotes gestaltning av konflikten mellan ideal och verklighet och Dostojevskijs klassiska moralstudie Brott och straff. Ett exempel på tema är kärlek och omtanke och motivet kan vara solidaritet med utsatta människor. Behandlingen av ett sådant tema och motiv kan leda fram till ett budskap: Gör revolt mot orättvisor i samhället! För att skapa en intressant berättelse kan man också arbeta med delmotiv, underordnade ämnen som tas upp. Man talar ibland om ledmotiv, som inom musiken. Det är en röd tråd, en huvudkonflikt som styr handlingen i stora drag. Ledmotiv kan ge drivkraft åt en berättelse och en klar inriktning. Men berättelsen bör vara rik och ibland motsägelsefull, vara som livet självt. Parallellt med motivet solidaritet med utsatta människor kan därför en huvudperson brottas med frigörelse från sina älskade men dominanta föräldrar. Sitt budskap är författaren själv inte alltid medveten om under skrivandets gång. Först efteråt framgår kanske en andemening i berättelsen. Skapandet sker oftast inte helt på det medvetna planet utan via förmedvetna eller omedvetna processer.

14


Vissa författare är fullständigt på det klara med vad de vill åstadkomma, vad de vill visa eller berätta om. Det kan vara budskap som Upp till kamp för en fredlig värld! eller Låt kärleken vara fri! Valet av tema och motiv hör samman med det budskap man vill förmedla. Ett utmärkt exempel är författaren Sven Wernström, som i sina berättelser vill lyfta fram arbetarklassens människor. Hans val av tema och motiv hör samman med hans målsättning. Han har dessutom en bestämd syn på skrivandet – det kan planeras och utföras som vilket annat arbete eller projekt. Skrivandet är ett hantverk, menar han, jämförbart med det som exempelvis en stolmakare utför. Sven Wernström har, liksom stolmakaren, målet med arbetet klart för sig när han slår sig ned vid skrivbordet. Andra författare har syftet att helt enkelt underhålla sina läsare, utan att medvetet förmedla ett bestämt budskap. ÖVNINGAR

Formulera ett tema och ett eller flera motiv, som du skulle vilja behandla i en berättelse. Skapas de nödvändiga konflikterna för att berättelsen ska få drivkraft? Vilket budskap vill du förmedla? Exempel: Ung spirande kärlek kolliderar med den unge mannens dominanta mor, som vill behålla sonen för sig själv. Hon drivs av ägandebehov och moderskärlek. Hur kan du i en sådan historia kombinera ett eller flera mindre ämnen (motiv) med temat, den stora konflikten mellan moderns krav och kärlekens? Om du ska berätta om en ung människas utveckling, vad vill du då fokusera? Är det äventyr i ungdomligt övermod eller är det sökandet efter en livsväg via studier och resor eller är det den inre oron, livsångesten du vill gestalta? Kan du hitta bärande konflikter eller spänningsfält som kan ge drivkraft?

15


Konflikter – inre och yttre Konflikter av olika slag är goda drivkrafter i en berättelse. De för handlingen framåt och återspeglar livet. Förändring och konflikt är typiskt för allt mänskligt liv. Varje dag utspelas konflikter inom och mellan människor. Existentialisterna menar att vi i varje ögonblick av våra liv ställs inför val, val av handlingslinje. Våra liv är summan av dessa val. Tre typer av konflikter kan användas i en berättelse. Först yttre konflikter mellan människor eller mellan människa och naturen eller andra yttre krafter. Så har vi inre konflikter, när olika krafter strider inom en människa och slutligen konflikten mellan berättelsen och läsaren; läsaren kan provoceras till en kamp med berättelsen. De yttre konflikterna, konflikter mellan livets olika möjligheter är ständigt aktuella för var och en av oss. I samhället står olika intressen och värderingar mot varandra. Många yttre krafter kan komma i strid med människan, naturen inte minst. Livet är en strid, med andra ord. Den striden kan man berätta om. Inre konflikter, motsättningar inom en människa, kan vara spännande att följa. Dessutom orsakar sådana inre motsättningar handlingar som i sin tur ofta skapar konflikter med andra människor. Bortträngda upplevelser från barndomen kan komma upp till ytan när omskakande händelser inträffar i vuxenlivet – separationer, sjukdom, barnafödande, närståendes död. Ett i normala fall undertryckt självhävdelsebehov kan få en människa att ­– när hon blir kränkt – visa en annan sida, dominerande och aggressiv. En tidigare välkontrollerad människa kan totalt tappa behärskningen och bli våldsam. En livlig och optimistisk person kan bli deprimerad och handlingsförlamad. Förklaringen är att en händelse har lyft upp en bortträngd inre konflikt som plötsligt lyfts upp till ytan. Det som sker förändrar vår uppfattning av personen, vi får se helt nya egenskaper och får en fullständigare bild av människan. Andliga upplevelser kan försätta en människa i strid med sin tro, med sin Gud, i livets olika skeden. Berättelser om en människas andliga utveckling har lång litterär tradition. Psykologin är det viktigaste redskapet när man skapar intressanta karaktärer och använder inre och yttre konflikter som drivkrafter i

16


berättelsen. Konflikter för med sig många aspekter av mänskligt liv – glädje och sorg, lek och allvar, liv och död. En konfliktfri tillvaro blir lätt enahanda och tråkig och en berättelse utan konflikter riskerar att bli en ledsam historia. Slutligen erbjuder spelet mellan berättelsen och läsaren på en möjlig konflikt. Berättelsen kan provocera läsaren till att ta strid med den. Texten kan vara svår att ta till sig och därför locka läsaren till nya ansträngningar, berättelsen kan uppröra läsaren till en mycket engagerad läsning och kamp med texten. Det svåraste i historieberättandet är kanske att handskas med de konflikter som historien innehåller. En konflikt måste få tid på sig att av egen kraft få verka i berättelsen, med ordväxlingar, undertryckta uttryck och agerande från huvudpersonerna – hela tiden med den inbyggda konflikten som drivkraft. Alltför lätt kan det i dramatikens namn bli alltför abrupta utbrott, starka medel från författaren, som forcerar fram höjdpunkten och gör slut på den energi som intrigen bär på. En annan fara är rädslan för att utnyttja konflikten och resultatet blir istället att inget händer, att historien går på tomgång, utan energi och intressanta spänningar. Känn efter hur personerna bör agera, med tanke på deras bakgrund, och hur den aktuella konflikten ser ut, så att spänningen kan komma till uttryck i texten. ÖVNINGAR

Tänk dig en skarp konflikt mellan två människor, en konflikt som skulle kunna vara drivkraft i en berättelse. Skissera en scen eller en kort intrig. En man som länge, även för sig själv, dolt sin homosexuella läggning inser så småningom att han måste få leva ut det han känner... Beskriv hans inre vånda och yttre agerande. Den som tidigt i livet upplevt en ångestskapande separation påminns som vuxen om detta när partnern visar intresse för andra. Berätta kort om svartsjuka och de starka känslor som den driver fram. Kan du tänka dig en annan stark psykologisk, inre konflikt, som kan driva fram en berättelse? Skriv en kort berättelse.

17


Berättarsynvinkel Vilka huvudpersoner har berättelsen? Vems historia vill du berätta? Med andra ord: vilken berättarsynvinkel ska du anlägga? Det är en viktig fråga för läsupplevelsen. Kanske ska berättaren vara du själv – författaren är berättelsens jag? En annan möjlighet är att du berättar om en enda persons upplevelser, en tredje person vars psyke du som berättare har insikt i. Annars kan du överlåta berättandet åt huvudpersonen, som själv berättar sin historia. Ett bra val är att i det fallet välja en person du sympatiserar med eller är intresserad av, en som står i centrum för berättelsen. Kanske vill du helst vara den allvetande berättaren, som fritt går in i och ut ur alla huvudpersonernas medvetanden och berättar om deras upplevelser och tankar? En ytterligare möjlighet är att vara den utanförstående, objektivt registrerande berättaren som inte kan se in i personernas psyken. Några alternativa berättarsynvinklar: 1 Jagberättande i första person singularis. Berättarjaget kan vara identiskt med författarjaget, ditt eget jag, som i självbiografin, men kan givetvis vara ett fiktivt jag, ett berättarjag. Jagberättandet medger ett intressant psykologiskt djup. Jaget berättar och resonerar om allt som han eller hon är medveten om. Däremot är berättarjaget begränsat till sitt eget medvetande, en persons medvetande, och insynen i andra gestalters inre liv blir begränsad. 2 Jagberättande i flera personers namn. Författaren går in i flera personer och berättar i jagform inifrån dessa personers medvetanden. Tekniken medger att man kan belysa ett skeende ur skilda synvinklar, i flera personers perspektiv. Den ena efter den andra av huvudpersonerna är berättare, se bara till att läsaren inte blir förvirrad och identiteterna oklara. För ett triangeldrama ­– man – hustru – älskarinna kan denna typ av berättande passa bra. 3 Den allvetande berättaren kan fritt berätta om sina huvudpersoners känslor, tankar, handlingar och vet vad som som utspelas inom dem.

18


Man bör begränsa sig till några personers medvetanden. Men perspektivet ger utrymme för berättarens lust att berätta om tiden, samhället och vad som faller skrivaren in. Berättaren skildrar människor i tredje person, med total insyn. Romangenrens vanligaste berättare är den allvetande, som kan återge tankar och känslor inifrån huvudpersonernas medvetanden och som dessutom har en utifrån kommenterande roll, kan ge förhistorien, bakgrunden till ett visst skeende. 4 Den allvetande och kommenterande berättaren har alltmer ersatts av en berättare som inte är allvetande och som nöjer sig med att återge skeenden med en eller flera huvudpersoners ögon, men i tredje person, han eller hon. Här uppstår problemet när författaren ska ge bakgrund till händelser och beskriva sina huvudpersoner. Det är exempelvis sällsynt att en person ger sig till att för sig själv berätta om sitt eget utseende, exempelvis. Det finns mycket annat som en person normalt inte relaterar för sig själv men som är viktigt för att läsaren ska lära känna vederbörande. Funderingar framför spegeln, ankommande bakgrundstecknande brev, bifigurers kommentarer och telefonsamtal hjälper till att initiera läsaren om ting som tecknar huvudpersonens utseende, kroppsspråk, personlighet. 5 En ytterligare möjlighet är att berättaren kan införa moment av metaberättande, kan prata om den berättelse som berättas i boken, om den bok läsaren just håller på att läsa. Detta är en form av romantisk ironi, ett sätt att bryta den fiktion som byggts upp i det som läsaren uppfattar som huvudberättelsen. Här kan berättaren identifiera sig med författaren och vice versa, han kan påstå sig vara självbiografisk i sitt berättande men det kan förstås också vara en fiktion; det måste inte vara författarens röst vi hör som berättare i en roman. Berättaren kan själv vara en fiktion och det som sägs vara en självbiografi kan vara en romanfigurs biografi. För att det ska uppfattas som en autentisk självbiografi bör det omtalas i förordet.I postmodernistiska romaner laborerar man med formexperiment. Man kan låta berättaren gå in i berättelsen, berättaren kan bli välkomnad in i berättelsen av sina egna romanfigurer och gå ut ur den igen. Den klassiska romanens struktur upplöses ibland helt.

19


6 Berättaren kan vara som en fluga på väggen, en betraktare som återger personernas agerande och nöjer sig med det. Det objektiva skeendet återges, däremot inte personernas inre liv. Det lämnar utrymme för läsaren att tolka och fylla ut utrymmet mellan raderna. Det kräver en aktiv läsare, som blir medskapande i konstverket. En variant av den här tekniken kallas efter Hemingway för isbergsteknik, närmast praktiserad i Sverige av P O Sundman och i viss mån av Thorsten Jonsson. 7 Inom dramatiken är författaren osynlig i berättandet av en historia. Personerna på scenen agerar kroppsligt och uttrycker sig verbalt och gestaltar intrigen. Ibland förekommer en berättare, men även denne är på sitt sätt en agerande gestalt i föreställningen. Författaren kan visa sig direkt endast i scenanvisningar och i eventuellt företal och efterskrift. Indirekt är författarens åsikter, tankar och känslor inskrivna i pjäsens roller. Experimentera med olika synvinklar i korta berättelser: Skriv en kort reseberättelse, berätta om en resa du gjort. Kanske pendelresan till eller från skolan, jobbet. Det blir en jagberättelse, förstås. Berätta om en hemmakväll hos dina grannar mitt emot. Är du flugan på väggen eller är du den allvetande berättaren som ser in i deras medvetanden. Vad händer hemma hos paret – grälar de eller är de ena riktiga turturduvor?

20

ÖVNINGAR


9789186033903