9789127132573

dramatiker. Hon är uppvuxen i Frankrike

De brinner båda för sitt yrke och sina elever, men sedan

och debuterade redan vid sjutton års ålder.

Sedan dess har hon givit ut ett antal roma-

en tid tillbaka är de utsatta för oförklarliga och allt mer

ner, noveller och pjäser och 2009 tilldelades

brutala trakasserier. Ingen, inte ens deras vänner, vill

hon Frankrikes främsta litteraturpris, Prix Goncourt. Sitt stora internationella genom-

längre se dem i ögonen och till slut huggs Ange ned på

brott fick hon med romanen Tre starka

öppen gata. Nadia försöker förtvivlat förstå vad som ligger

kvinnor som gavs ut på svenska 2010.

bakom denna förändring, vad har de gjort för fel som kan rättfärdiga detta hat?

sag t om t re sta rka kvi nno r:

Men inte bara människorna utan också själva staden

”Det är en bok som varje människointresserad människa borde läsa.”

tycks ha svurit sig samman mot dem, och den ende som

SvD

erbjuder dem hjälp är grannen Noget, denne avskyvärde

”Det skulle inte förvåna om hon hinner

man som Nadia aldrig tålt. Vem är han egentligen, och

med ett Nobelpris också, som den yngsta

varför behandlar Ange honom plötsligt med så stor

någonsin!”

respekt? Kan han ta dem därifrån? Men varför skulle de

Tidningen Kulturen

behöva lämna sin egen stad? m it t i n stä n g da h jä rta är en mardrömslik skildring av förföljelse och en nedstigning i människans mörka inre.

På en kristallklar prosa skildrar Marie NDiaye, en av den franska samtidslitteraturens mest framstående författare,

Mitt instängda hjärta Marie NDiaye

Nadia undervisar i samma skola som sin man, Ange.

Marie N D iay e född 1967, är författare och

MITT INSTÄNGDA HJÄRTA Marie NDiaye Roman

”Rue Esprit-des-Lois ligger framför mig, i slutet av Allées de Tourny, jag ser tydligt skylten på frisersalongen som markerar gatans början. Varför har jag då en känsla, stark som en varning, av att gatan ska smita undan framför mig?

Att om jag ger mig in där ensam, på eget bevåg, utan någon i följe så kommer gatan att ana det och dra sig undan så att jag inte känner igen den, den kommer att försvinna eller slingra sig eller kanske, som den infernaliska Rue Fondaudège, bara bli längre i all evighet tills den bokstavligen tar kål på mig?”

Fotograf: Catherine Hélie

vart missunnsamheten och människoföraktet kan föra oss.

ISBN 978-91-27-13257-3

9 789127 132573

!"#$%&'(#))'#*+),*-"$'./,0)$'12+3$-'!&45#*""'''6

Omslag: Mikael Engblom

786798:96;'''88<8=

12-07 N&K Mitt inst채ngda, 6 mars.indd 2

2012-03-15 19.54

1. När började det?

I början känns det ibland som om folk tittar snett på mig. Är det verkligen mig de är arga på?

När jag tar mod till mig och berättar om förändringen för Ange vid middagsbordet tvekar han först en aning, av taktkänsla eller obehag, och svarar sedan att han har märkt samma sak då det gäller honom själv. Med blicken stadigt fäst på mig frågar han om jag tror att det är honom som hans elever är kritiska mot eller om det är mig de vill åt genom honom, eftersom de vet att jag är hans fru.

Frågan gör mig förvirrad. Vad har jag i så fall gjort, och mot vem?

Anges ögon är fulla av oro för min skull. Han skulle vilja att jag sa att hans elevers hotfulla blickar bara riktar sig mot honom, och att även mina egna elevers blickar på mig egentligen är avsedda för honom.

Men vad har Ange själv gjort, och mot vem? Är han inte en uppskattad lärare, är han inte en hänsynsfull och i alla avseenden aktningsvärd person?

Vi avslutar måltiden under tystnad, båda medvetna om vilken oro som rör sig i den andres sinne men som ingen av oss vågar tala högt om. Vi är ju vana vid frid och harmoni och att omedelbart förstå vad vi har omkring oss, och därför bär vår egen rädsla oss emot som något opassande.

5

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 5

2012-03-15 19.54

2. Vi vet inte Mammorna trycker sina rodnande barn mot magen när jag kommer till skolan. Det skär i hjärtat att se mina elever så olyckliga och förlägna. Vad för slags nedrighet kan det vara som de plötsligt tror på, tänker jag, eftersom de inte längre vågar se på mig, vi som alltid har kommit så bra överens?

Förvirrad undrar jag: Vad är det de har fått sig itutat?

Jag har alltid tänkt att dåligt anseende aldrig är fullkomligt utan grund, och att även om reaktionerna på ett skamfilat rykte kan vara överdrivna, idiotiska och elaka, så är det som utlöser dem sällan något man behöver tvivla på.

Man vet alltid med sig vad det är man anklagas för, brukade jag tänka. Det vet man alltid med sig, så tänkte jag. Nu måste jag erkänna, och jag inser ju hur förmätet och dumt det låter, det är så det hettar i ansiktet: jag har inte den minsta aning om varför Ange och jag är utfrysta i skolan.

Inte den minsta aning har jag. Gud ska veta att jag grubblar, Gud ska veta att Ange ligger och vrider och vänder sig om natten och grubblar och grubblar i stället för att rättmätigt njuta av den sömn som vi tålmodiga, hängivna, outtröttliga lärare behöver för att kunna fullgöra vår uppgift. Jag gissar att Ange lika lite som jag kan finna något begripligt skäl, men ändå nämner vi inte saken vidare av rädsla för att den ska bli till hotfull verklighet om den kläs i ord.

Vi känner oss oskyldiga, och ändå skäms vi.

3. Alla goda år som vi har bakom oss Vi har arbetat i den här skolan i femton år. Vi tycker om lukten i korridorerna när vi först av alla på morgonen öppnar dörren till våra välstädade klassrum och synen av den rena tavlan, det 6

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 6

2012-03-15 19.54

glänsande golvet, de slitstarka och oömma, stillsamt väntande föremålen, ja, hela denna lugna oföränderlighet liksom slår emot oss som en vänlig påminnelse om vilka vi är.

I femton år har vi arbetat här, först som kolleger, sedan som man och hustru, det vill säga Ange är min man och jag, Nadia, är hans hustru.

Våra klassrum ligger vägg i vägg, och vi kom överens som en självklar sak, utan att förhasta oss men också utan att låtsas vilja skjuta upp det som ändå oundvikligen måste hända. Vi älskar båda två vår skola med en lidelse som bara ett fåtal likasinnade kan förstå. Är inte en sådan lidelse alldeles för högmodig under sin självuppoffrande yta? tänker jag för mig själv. Borde den inte bestraffas, stävjas och förenklas till normal yrkesstolthet?

Jag tänker utan större övertygelse att det kanske är orsaken till den häftiga motvilja som Ange och jag inger elever, föräldrar, rektor och grannar. Vi har inte varit tillräckligt ödmjuka. I vår önskan att handla rätt gjorde vi oss illusioner.

Men är det ett så stort fel?

4. Det gäller att härda ut En liten man vankar sakta fram utmed trottoarkanten, och jag går förbi utan att se närmare på honom.

– Nadia! ropar han med svag röst.

Det är min man Ange. Han håller portföljen under armen, tätt tryckt mot kroppen. Vi fortsätter tillsammans till vårt hus på Rue Esprit-des-Lois, och jag märker att jag måste hålla igen på takten för att inte Ange ska komma på efterkälken. Vi säger ingenting.

Vi vågar inte längre fråga varandra om dagen har varit bra, för vi vet ju att den inte kan ha varit det. Därför säger vi ingenting utan går där med sänkt huvud och blicken i marken för att slippa se något stötande eller störande omkring oss, sådana förödmjukelser 7

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 7

2012-03-15 19.54

som man vet att man inte har annat att sätta emot än en kvalfull tystnad som är ännu pinsammare att lyssna till när man är två än när man är ensam.

Det är kallt. Skynda dig då, skulle jag vilja säga till Ange, men jag säger inget. Han går med kavajen öppen trots kylan. De översta skjortknapparna är oknäppta. Min man Ange är annars aldrig vårdslös i klädsel eller uppträdande. Men jag säger ingenting, för jag vill inte dra uppmärksamheten till oss.

Under de senaste veckorna, när omgivningens beteende mot oss har förändrats så starkt och gått från respekt och välvilja till förakt och avsky, har jag fått en viss insikt i vilka omständigheter som fordras för att det där beteendet ska komma till uttryck på ett eller annat sätt. Därför tänker jag att på gatan kan ingenting hända oss så länge vi är tysta. Visserligen riktas ilskna blickar mot oss helt öppet, som om vi vore fula, kringstrykande byrackor som inte kan ses med annat än ovilja. Men ingenting mer inträffar. Vi blir förkastade och utdömda som otäcka hundrackor.

Jag vänder på huvudet och mumlar till Ange: – Skynda dig, det är så kallt.

Han flämtar. Pannan är våt av svett trots kylan. Han trycker portföljen intill sig och ger bara en grimas till svar utan att öka farten.

– Är du rädd för att någon ska rycka den ifrån dig? säger jag med en nick mot portföljen.

En lång yngling på väg mot oss hör ljudet av min röst. Hans ansikte ser så vänligt och trevligt ut att det inte genast faller mig in att vara på min vakt. Jag antyder till och med ett försiktigt leende och undviker bara att se honom i ögonen. Numera är Ange den enda människa som jag kan se i ansiktet, även om det också sker allt mer sällan på grund av den rådlöshet som tynger oss båda när vi ser varandras skrämda ögon, där den enes skräck glimmar i den andres blick och gör oss oförmögna till tröst – ur stånd att skänka tröst och utan möjlighet att ta emot. Till och med mina små elever 8

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 8

2012-03-15 19.54

iakttar jag från sidan och håller blicken riktad mot örat eller halsen när jag talar till dem.

Den unge mannen stannar framför mig. Han gnider händerna mot låren och gläfser: – Och vad vill du mig?

– Ingenting, svarar jag.

Kylan kryper in under kragen. Jag känner hur den smiter ner utefter ryggen, och jag känner ögonen dras ihop. Plötsligt blir jag våldsamt kissnödig. Han fortsätter: – Du tittade ju på mig? Du log mot mig? Vad har du för rätt att le mot mig, ditt äckel?

I hans vackra smala ögon läser jag en fruktan som överraskar mig. Den gör mig inte lugnare, tvärtom. Min egen skräck växer.

– Jag vet inte, säger jag. Förlåt så mycket. Jag vet verkligen inte.

– Jaså du, du påstår att du inte vet.

Han tar ett halvt steg emot mig. Läpparna är blå av kyla och vrede. De släpper ut en kraftig pust, och jag känner värmen mot ansiktet. Han böjer huvudet bakåt och sedan framåt med en knyck och spottar mig i pannan. Luggen blir våt av spottet. Det är ingen fara, tänker jag för mig själv, bara luggen som blir lite våt, ingen fara.

Jag pressar ihop benen, nu med blicken fäst på pojkens bröst, och jag ser hur bröstet i åtsittande röd tröja höjs och sänks i en rädsla som knappt är mindre häftig än min egen. Vad är han rädd för, tänker jag, vad är det han är rädd för? Bröstet drar sig sakta undan, och så avlägsnar det sig och försvinner ur synfältet.

Bakom mig hör jag Anges steg, när han mödosamt återtar vandringen. Min man Ange har alltså stannat, tänker jag. Han har avvaktat slutet på tvisten, som jag inte vet varför den uppstod men vars följder jag känner på min iskalla panna, tvisten med pojken i den röda tröjan, som stickats på enklaste tänkbara sätt, så som jag också gjorde åt min son förr i världen för att täcka min sons tunna överkropp med varmt och kärleksfullt rött ylle. Det var 9

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 9

2012-03-15 19.54

klokt av Ange att hålla sig undan, tänker jag. Vad tjänar det till att utmana vreden och rädslan hos unga män med breda axlar och hårda nävar?

Jag fortsätter gatan fram utan att se mig om av hänsyn till vår gemensamma skam. Det är kallt. Jag kommer att tänka på att Ange inte har knäppt vare sig kavajen eller de översta knapparna i skjortan trots kylan.

Gatan där vi bor är lugn och befolkas mest av pensionerade lärare som Ange och jag har tagit för vana att betrakta med en viss nedlåtenhet, för vi brinner för vårt kall och tycker att det är förvånande och en aning tvivelaktigt att någon kan nöja sig med att leva ett trevligt liv utan detta kall.

– Stackars ni, stackars ni, viskar han när jag når fram till hans fönster på nedre botten i vårt hus.

Han viskade samma ord redan i morse när Ange och jag gick till arbetet. Nu stannar jag och säger: – Vad är det fråga om?

Jag fortsätter: – Hur vågar ni tala till oss på det sättet?

Den utstuderade, klibbiga medkänslan från den där karlen som vi inte uppskattar besvärar mig. Ändå står jag hjälplöst kvar där i kölden och tittar strängt på grannens kind. Ange har kommit ikapp. Han andas ljudligt. Jag säger: – Han vill inte tala om varför han anser att han måste beklaga oss morgon, middag, kväll, det är enerverande.

– Bry dig inte om det, säger Ange, som är helt slut.

Och när den gamle ser på honom med ett medlidande så överdrivet att han får tårar i ögonen, rätar Ange på ryggen och kniper värdigt ihop läpparna.

– Ja, stackars ni, upprepar den andre, och det är som om hans medkänsla fått ytterligare näring av Anges ansträngningar att få tyst på honom.

Utan en nick öppnar jag porten och går de två trapporna upp till 10

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 10

2012-03-15 19.54

vår våning. Långt nedanför mig kan jag höra Anges ansträngda, flåsande andning, och jag tänker att jag borde ha väntat på honom och hjälpt honom uppför trappan genom att bära portföljen och ta honom under armen, men rädslan för att få reda på vad som plötsligt försvagar Ange, som är så stark i alla sammanhang, avhåller mig från att bistå honom.

Jag säger till mig själv: Ange behöver ingen annan. Det är kallt, och han bryr sig inte om att knäppa vare sig kavaj eller skjorta, säger jag till mig själv, för han har en okuvlig fysik.

Jag börjar gå runt och låtsas upptagen med diverse sysslor i vår lilla prydliga lägenhet, och när Ange till sist kommer in tittar jag inte ens upp. Jag kan bara höra hur snabbt han andas, med ett väsande som påminner om det rytmiska ljudet från en som snarkar. Ange sjunker ner i en fåtölj. Portföljen glider ner på mattan.

Han slår ut med armarna och lutar försiktigt huvudet bakåt mot ryggstödet.

– Men vad är det som står på? säger jag förfärat och inser dunkelt vad det rör sig om eller vad för slags olycka som har drabbat oss, och ändå försöker jag så gott jag kan med frågor och gester (jag upprepar: Vad är det som står på? och lyfter långsamt händerna mot kinderna) att skjuta upp det ögonblick då jag inte längre kan låtsas att jag inte vet, att jag inte har förstått.

Ett blodigt hål ungefär i höjd med levern har trasat sönder Anges skjorta.

– Älskling, säger jag, å, min älskling.

Eftersom jag är reserverad och tystlåten av mig brukar jag inte kalla Ange för älskling. Men nu säger jag det igen: – Älskling, älskling.

Jag trycker och klämmer på mina egna kinder och vill gå närmare men kan inte röra benen, jag kan bara upprepa det jag vanligtvis aldrig säger: – Ange, å, min älskling.

11

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 11

2012-03-15 19.54

5. Varför vet jag ingenting?

– Ni måste komma, säger jag.

Och de kommer genast, sakliga och effektiva, båda storväxta och fylliga liksom Ange men med ett driv och en livlighet som hela tiden verkar förnyas och få kraft från schvunget i de indiska, klirrande långkjolar som de har gått klädda i sedan tonåren, oberoende av modet. De är lika till utseendet, och jag förväxlar ofta deras namn.

De hukar sig ner framför fadern, oroliga och spända men utan att visa någon förvåning eller handfallenhet. Jag tänker förbryllad att det är som om de befann sig i en situation som de har förutsett och tänkt igenom på förhand. Jag tänker att de måste ha tränat på vad de upplever just nu. Men hur är det möjligt inom ramen för min egen absoluta ovetskap, min egen oförståelse?

Jag mumlar att Ange vägrar åka till sjukhus – det var därför jag ringde till dem.

– Det är ju inte klokt, säger jag och rycker rådlös på axlarna.

– Tvärtom, det är mycket klokt, säger hon som borde vara Gladys.

– Han får absolut inte åka till sjukhus, säger den andra, som kanske är Priscilla.

Hon kastar en förvånad, aningen chockerad blick på mig.

– De skulle bara ställa till en massa problem på sjukhuset, säger hon.

– Vad då för problem? säger jag mekaniskt.

Men egentligen vill jag inte veta det just nu.

– Vad ska vi göra? säger jag snabbt.

Anges båda omtänksamma och effektiva döttrar är i full gång runt fåtöljen där Ange halvligger, tyst och vaksam. Han lyssnar och iakttar oss utan att ens låtsas vara för svag för att säga sin åsikt.

Han avstår från att göra det av andra skäl.

Jag håller mig på några stegs avstånd, och även om jag tycker att 12

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 12

2012-03-15 19.54

det är självklart och nödvändigt att ta del i den omvårdnad som Gladys och Priscilla öser över Ange rör jag mig inte ur fläcken.

Fingrarna knyter sig om varandra i höjd med magen. Jag nöjer mig med att le mot Ange varje gång våra blickar möts. Ange svarar med ett förvridet, plågat leende.

Jag kan känna hans skam lika tydligt som min egen, som ett vattenflöde som drar oss båda med sig, släpper oss några sekunder och sedan griper tag i oss igen, dock utan att låta oss röra vid eller omfamna varandra. Under fötterna hör jag de välkända små ljuden från grannarna.

– Det är middagsdags, säger jag.

– Hämta varmt vatten, kompresser och sårsprit, säger Gladys.

– Herregud, jag tror inte att vi har några kompresser hemma, säger jag.

Tårarna strömmar ur ögonen på mig.

– Spring till apoteket och köp då, säger Priscilla.

– Jag kan ju fråga grannen, säger jag.

– Det är för sent nu att fråga någon om någonting, säger Gladys eller Priscilla. Skynda dig ut och köp.

Jag drar på mig kappan igen och ger mig ut i kylan och mörkret. Jag småspringer vingligt mot apoteket, förvirrat muttrande.

Jag kan höra de välkända kyrkklockorna som ringer så muntert klockan sju – till alldeles nyss var det bara en enkel, välkommen signal för oss att det var dags att sluta förbereda morgondagens lektioner och i stället gå och smutta på ett första glas gott vin (då Ange brukade säga: Är det inte den bästa stunden på hela dagen? med ett koketteri som jag också kände och förstod och tyckte om, för vi visste ju båda två att våra arbetsdagar inte bestod av annat än fina stunder där vi inte skulle ha kunnat välja vilken som var bäst), och nu ringer de vänliga klockorna och jag vacklar fram på den ishala trottoaren med blicken i marken och kan inte hjälpa att jag mumlar: Vad är det som händer med oss, vad är det egentligen som händer? och jag känner att jag blir så främmande 13

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 13

2012-03-15 19.54

för mig själv att jag omöjligt kan säga vilken som är den sanna bilden av oss två, den av Ange och mig när vi avnjuter dagens aperitif med rent samvete och frid i sinnet eller den av Ange och mig när vi nu i kväll är skilda åt av olycka och förvirring, så otroligt är det att en och samma verklighet kan täcka båda situationerna.

Jag stannar till för att lyssna på kyrkklockorna och hämta andan. Gatan ligger öde i nordanvinden.

Vindens tjut överröstar klangen från klockorna, och antagligen har de redan slutat klämta när jag fortfarande tycker mig höra dem.

Jag fortsätter småspringa. Jag känner de kalla, skarpa glasögonbågarna mot mitt stelfrusna ansikte. Jag tar av in på Cours de l’Intendance, och fast det inte finns en människa där heller går jag av gammal vana med blicken sänkt – en vana som jag snabbt har lagt mig till med. Glasögonen glider ner. Som vanligt skjuter jag upp dem på näsan med fingret och känner den kalla metallbågen och de immiga glasen som snuddar vid tårvåta ögonfransar.

6. En apotekares kringelkrokar – Snälla, jag ska be att få ett paket stora kompresser, säger jag, som om det vore osäkert om de kunde ta emot mina pengar.

Jag håller fram portmonnän vidöppen mot kassan så att sedlarna syns.

– Ta det lugnt bara, säger hon med len röst.

Jag kastar en blick på henne. Jag känner henne. Jag är den enda kunden, och där i den väldoftande värmen med arom av honungskarameller och ansiktskräm och en angenäm lukt av kunnande och noggrannhet tillåter jag mig att sänka garden en aning. Jag ser henne rakt i ansiktet, som förr. Jag hade hennes barn som elev för några år sedan, men var det en pojke eller flicka? Oräkneliga söta och uppmärksamma ansikten, ett överflöd av barnslig fulländning 14

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 14

2012-03-15 19.54

som i mitt minne smälter samman till ett enda abstrakt och vänt ansikte i gråtoner.

Och den här mamman – hade hon varit tillmötesgående eller besvärlig? Hennes mörka ögon ser forskande in i mina. Förstämning och vemod å mina vägnar gör dem än svartare.

– Jag vet vad som har hänt, och jag gillar det inte, säger hon.

Hon står kvar, som om hon just nu tyckte att det var viktigare att tala med mig än att betjäna mig. Ute blåser det kastbyar, ohörbara för mig där jag står lutad mot apoteksdisken och ser vissna löv och pappersskräp fara runt i virvlar utanför fönstret. Ange och hans döttrar väntar på mig, och döttrarna, som jag inte träffade förrän de var vuxna, försöker kanske förgäves suga upp blodet som rinner ur sidan på deras far, förvånade och kanske oroliga över att jag ännu inte har kommit tillbaka med kompresserna.

Men hon står kvar, bred, mäktig, prästerlig. Medkänslan och behovet av att övertyga mig och rentvå sig själv gör att hon står stel framför mig, fylld av en blandning av bekymmer och lättnad.

Hon väntade sig att jag skulle komma, tänker jag för mig själv, hon bävade för det men fruktade lika mycket att jag inte skulle komma.

– Jag har hört vad de har gjort mot honom, säger hon. Nej, jag gillar verkligen inte det där. Vad ska det leda till om inte ens lärarna, duktiga lärare som ni och er man …

Rösten bryts av vrede och deltagande. Hon ser inte på mig längre. Hon iakttar med viss oro glasdörren, genom vilken man ser den öde gatan där med jämna mellanrum den alldeles nya spårvagnen far förbi med ett vinande, upplyst och nästan tom. Jag anstränger mig för att tala lugnt: – Mina styvdöttrar vill inte ta honom till sjukhus, så jag skulle behöva ett stort paket kompresser.

– Nej, nej, åk för all del inte till sjukhuset, säger hon med en förskräckt grimas. Om han kommer till sjukhus, då vet jag inte vilket skick ni återfinner honom i, om ni någonsin får se honom mer, de kommer att säga att han har strukit med och att de var tvungna 15

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 15

2012-03-15 19.54

att kremera honom direkt, och ni skulle veta att det inte var sant, men vad kunde ni göra, vad kunde ni göra? Inte sjukhuset. Han skulle inte få rätt behandling.

– Nu måste jag hem och ta hand om min man, säger jag. Åter känner jag tårarna flöda över.

– De där kompresserna, säger jag, vill ni inte vara snäll och ge mig dem?

– Jo, säger hon, ni ska få dem, för jag gillar ingenting av det där.

Jag borde inte betjäna er, men jag gör det ändå för att klargöra att jag är emot, och visa att jag för min del inte har glömt vem ni egentligen är.

Hon dyker ner med handen under disken och lägger ett paket kompresser framför mig. Det står en hel rad likadana paket bakom henne, så jag tänker att det här paketet måste ha varit förberett ifall jag skulle komma förbi. Men varför har hon förutsett mitt besök och min begäran?

Jag vänder mig hastigt om, lika mycket för att så fort som möjligt komma hem till Ange som för att hindra mig själv från att ställa de frågor till henne som bränner på tungan men som jag inte vill höra mig själv ställa, trots att jag vet att de borde ställas. Bara ytterligare lite töcken och förvirring, tänker jag för mig själv, lite okunnighet och spekulationer, så ska jag sedan tåla att så småningom få reda på vad det är de förebrår oss, vad som ligger bakom ett hat så fullständigt fritt från bitoner, så helhjärtat och äkta. Vad ska det tjäna till att forcera fram vetskapen när skälen säkerligen inte ligger i något hos oss själva som vi kan ändra på – vad ska det tjäna till att påskynda meningslösa protester och vetskapen om sin egen svaghet?

Men i samma stund som jag lägger handen på dörrhandtaget glider den tysta snabba spårvagnen förbi apoteket, och i första vagnen sitter rektorn för vår skola ensam och med ansiktet vänt mot fönstret, ett lugnt och strängt och fullkomligt vitt ansikte, förlamat av ljuset från de starka lamporna i spårvagnen. Och det är ett uttryck av chockerad förvåning, avsky och skräck som plötsligt 16

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 16

2012-03-15 19.54

löser upp dragen i hennes så stela och vita ansikte när hennes blick möter min genom de två fönsterglasen. Rektorn iakttar mig ända tills spårvagnen svänger om hörnet, och hon gör sig inte kvitt det uttryck av förfäran som jag aldrig, i något sammanhang, har sett i hennes ansikte tidigare.

Vinden tjuter utmed de mörka skyltfönstren. En kraftig regnskur vräker plötsligt ner och piskar dörren till apoteket. Jag släpper dörrhandtaget och vänder mig om mot henne, fortfarande skakad av den verkan mitt eget ansikte hade på rektorns – eller var det något annat än mitt ansikte? Att jag var just här just nu?

Ett hotfullt, vredgat, upproriskt uttryck som jag kanske hade utan att vara medveten om det?

Nu ställer jag den fråga som jag hade velat hålla inne med: – Vad är det de har gjort med min man?

Hon för långsamt handen till munnen. När jag ser ansiktsdragen skälva tror jag för ett ögonblick att hon kommer att förändras till motviljan personifierad, som rektorn med sitt stenansikte, sitt extrema, teatraliska och spöklika ansikte. Men hon nöjer sig med att hosta lätt bakom handen. Vilken självbehärskning, tänker jag, för hon var på väg att ropa högt eller åtminstone kvida till av förvåning över att återigen se mitt ansikte, fast jag nyss stod med ryggen till och var på väg att gå. Hon väntade sig inte att behöva hålla ut längre och anstränga sig att stå öga mot öga med mig, tänker jag, och därför hade koncentrationen och självkontrollen mattats.

– Vad är det de har gjort med min man? säger jag, som på halster.

– Vet ni inte det? säger hon. Vill ni veta det?

– Nej, det vill jag inte, men jag tycker att jag borde vilja det, säger jag.

– Jaså, säger hon, ja, jag förstår.

Klibbigt medlidande här också, liksom spritt från den punkterade varhärden i hjärtat. Blicken som på något sätt återbördats till den rätta vägen, förbarmandets väg, omsluter mig med sin värme, sin mildhet, sin självbelåtna godhet.

17

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 17

2012-03-15 19.54

Hon öppnar munnen men säger inget, villrådig och ur balans.

Jag känner igen henne. Hon var medlem i skolrådet för några år sedan, en mamma med glödande engagemang och stadiga höfter, grälsjuk och sällan nöjd. Jag känner igen henne, för en utflykt som jag en gång hade ordnat gjorde henne upprörd med anledning av att det på museet vi besökte fanns flera fotografier av sammanslingrade kroppar, vita och kalla lår, blåådriga fötter som trampar på vita, kalla stjärtar. Nu är ansiktet förtvivlat, som om hon hade varit mycket förtjust i mig och det inte fanns något hon kunde göra åt att hon aldrig skulle få se mig mer. En sådan förtrolighet och att hon öppet visar sina känslor gör mig generad.

– Då måste jag faktiskt tala om det för er.

– Jag har inte tid längre, säger jag och kramar påsen med kompresspaketet allt vad jag orkar.

Men trots att jag vill gå gör jag det inte, mot min vilja hålls jag kvar av upphetsningen i hennes fuktiga blick, av hennes senfärdighet och tillgjorda vankelmod. Ingenting finns längre som hindrar henne från att tala om vad som bör talas om, det som jag bör tvinga mig själv att vilja höra, ingenting, inte ens om rektorns bleka, förryckta ansikte plötsligt skulle pressas mot rutan, inte ens om det kom in kunder och såg henne tala med mig, framåtböjd mot ett ansikte, mitt, som bara borde föranleda tystnad. I ett utbrott av panik tänker jag på Gladys och Priscilla, som med svårighet försöker stoppa blodet, och jag föreställer mig Ange och hur hans oro över att det tar sådan tid för mig att komma tillbaka kanske i denna stund uttömmer de få krafter han har kvar.

Men vad henne beträffar kan ingenting längre hindra henne från att komma med sin berättelse.

– Det är ingens fel, säger hon andfådd, men det är också allas fel. Min dotter har berättat. Hon har ingenting gjort, bara sett på, och hon blev inte illa berörd, för de där otrevliga idéerna har smittat henne också, det har gått så långt att de smittar oskyldiga barn trots att jag anstränger mig för … för att få henne att förstå 18

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 18

2012-03-15 19.54

att man inte får … att det inte är bra. Herregud, så svårt det är att förklara att det inte är bra … Eller hur, madame?

– Men i just det här fallet, vad är det då som inte är bra? Och vad är det som är bra? säger jag. Jag förstår ännu inte vad ni menar, säger jag efter en paus, lätt förvirrad av att bli kallad för madame.

Hur länge sedan var det jag blev kallad så? Hövlighetsuttryck är avskaffade: jag blir tilltalad direkt med efternamn eller bara med ett nonchalant ”hallå”.

– Allt som ni måste utstå, säger hon, som om ni vore skyldiga och man inte hade rätt att straffa er, utan var och en tar hämnd på sitt eget sätt.

Hon talar fort av rädsla för att det ska komma någon, och nu är hon inte rädd för att bli överraskad under samtal med mig utan för att inte hinna säga det hon vill få sagt. Hon talar inte sanning, tänker jag för mig själv. Hon vet inte hur det verkligen är. Flickan har skvallrat om saker som mamman inte vet något om.

– Det är inte sant, säger jag instinktivt, och det susar i öronen.

Hon svarar förvånat och en aning harmset: – Jo, det är det visst.

Jag kramar paketet med kompresser så hårt att kartongen går sönder mellan fingrarna. En plötslig vrede, ett närmast hätskt ursinne får hakan att darra.

– Det man inte vet ska man inte yttra sig om, väser jag rasande.

Det ni säger är ju meningslöst, vad ska jag med sådant struntprat till? Det är ju omöjligt att det verkligen skulle handla om min man, säger jag. Helt enkelt och simpelt omöjligt.

Hon ryggar hastigt tillbaka och frågar med uttryckslöst ansikte: – Varför det?

– Varför? upprepar jag vilset. För att man inte utsätter en empatisk och hövlig, fullkomligt oskyldig man för något så förfärligt.

Det är bara sunt förnuft, och det räcker väl för att man ska vägra lyssna på sådant dravel?

Jag säger inget. Jag rycker på axlarna. Ljudet av vindens oupp19

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 19

2012-03-15 19.54

hörliga vinande gör mig avtrubbad. Hon säger med mild röst, ett slags mild objektivitet: – Så ni menar att om sådana saker verkligen har hänt måste de absolut gälla någon annan än er man?

– Ja, säger jag.

Rösten är kraftlös. Hon ser uppmärksamt och nyfiket på mig.

– Ja, säger jag igen.

– Men, säger hon (lite vit fradga klibbar fast vid hennes fuktiga läppar, och jag torkar häftigt av mina egna, och nu känner jag hennes sura andedräkt och minns hennes stridslystna, upphetsade ansikte under sammanträdena i skolrådet, en kvinna som inte kunde få nog av tillrättavisningar och klagomål och som nu tycker synd om mig och vill vara till hjälp, vilket gör mig panikslagen), men, säger hon, på vad sätt skulle en annan man än er make, en man i mogen ålder som knappast kan försvara sig, förtjäna att bli utsatt för det som ni inte vill tro att er man har blivit utsatt för?

Ingen man här i stan förtjänar det, men er man inte mindre än någon annan!

Hon är upprörd. Hon skakar på huvudet och vill ta min hand.

Men så ångrar hon sig. Hon drar snabbt åt sig händerna. Så säger hon: – Det är en sak ni måste förstå, å, snälla ni, förstå mig rätt, det är så att … det är ingenting särskilt med er och er man. Det är inte just mot er som den här skändligheten riktar sig, och förresten, vilka känner egentligen er? Förutom några få som, liksom jag …

Nej, det gäller inte er, det gäller … hur ska jag säga … det där skenet av oantastlighet som ni har, er … er stränghet och renhet, er hållning och era vanor, å, hur ska jag säga …

– Vi är som alla andra, säger jag.

– Det är vad ni tror, säger hon, men herregud, ni förstår inte vad jag vill säga, och jag vet inte hur … Ni är så annorlunda, så i grunden … orimliga, men antingen vet ni inte om det själva eller, ja, inte vet jag, vill ni inte höra på det örat även om, och jag säger 20

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 20

2012-03-15 19.54

det igen, det inte egentligen gäller er personligen, och … och den avsmak och fientlighet som ni väcker hos somliga, men inte hos mig, verkligen inte hos mig, den kan ni ju inte känna mot er själva, i alla fall inte ännu, och … Förlåt mig, det är så svårt … Ni har ett ansiktsuttryck som ingen står ut med att se … hos någon … och det är något verkligt motbjudande, inte för mig, nej, i alla fall inte än … det kanske kommer, för hur ska man kunna stå emot argumenten, den tysta inverkan från stämningen runt omkring …

Det är verkligen svårt, och min egen dotter, en flicka som tyckte så mycket om sin skolfröken, som tyckte så mycket om er, ja, hon kom hem och öste ur sig så många dumheter om er och er man att jag inte kände igen henne, min lilla blyga, snälla flicka, så jag vände mig bort utan ett ord, jag darrade i hela kroppen och gick ut ur huset, jag trodde att något slags demon hade farit i henne, så jag gick ut för att slippa se mer, men nej, det var inte så, inget övernaturligt alls, bara den motvilja och avoghet som alla och envar hade börjat känna mot människor som ni och er man, och det sprider sig och – jag måste säga det – det är svårt, mycket svårt att stå emot …

– Vill ni påstå att det är ett slags mode? säger jag.

– Nej, säger hon, det är ilska!

Hon börjar skratta, ett våldsamt och nervöst skratt som blottar både tänder och tandkött och som jag med en liten rysning av obehag känner igen som samma skratt som mötte mina ärliga protester vid det där sammanträdet i skolrådet då hon slet mig i stycken med sina vackra, friska apotekartänder.

Herregud, tänker jag mekaniskt, och nu, nu får jag stöd och vänskap från min fiende! Kommer hon ens ihåg det?

– Tror ni verkligen att det kommer att gå över av sig självt? säger hon. Nej, sannerligen, då har ni inte förstått vad det är som pågår.

Det är hög tid att … ja, att inse det.

Jag känner en kall vindpust i ryggen. Ljudet från spårvagnen, som nyss var knappt hörbart, dämpas påtagligt i larmet från vindbyarna.

21

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 21

2012-03-15 19.54

Hon stryker nervöst med handen över disken som för att utplåna varje spår av kontakt mellan henne och mig. Sedan stänger mannen dörren efter sig, och bruset från vinden upphör i ett slag.

Jag drar upp axlarna mot öronen. Det bränner i nacken. Då lyfter han yxan som ännu droppar av den andre stackars lärarens blod och sätter den i skallen på …

Hon säger: – God kväll, monsieur.

Hon gör en snabb och diskret gest med tre fingrar åt mitt håll: Gå härifrån! Blicken är affärsmässigt mild och vänlig, men oron lyser igenom.

Jag vänder mig sakta om. Med blicken sänkt skyndar jag ut, och ur strupen hör jag ett grymtande tränga fram som gör mig både förvånad och skamsen. För han hade ingen yxa, hade inte gjutit någons blod och hade inga onda avsikter mot någon människas skalle.

7. Nej tack, vi behöver inga vänner Genom ytterdörren kan jag höra pinglet och frasandet från deras långa indiska kjolar.

Hur lång tid som har gått sedan jag lämnade lägenheten kan jag inte avgöra. Jag skyndade mig hela vägen hem, och givetvis mötte jag än en gång spårvagn nummer 8 på väg åt andra hållet, fortfarande eller på nytt med rektorn ombord, och jag tyckte att hon avsiktligt höll det bleka ansiktet riktat mot förarens rygg, på något sätt tvingad av sin egen vilja eller rädsla att inte för allt i världen titta mot fönstret. Men jag såg faktiskt inget i hennes ansikte som kunde göra mig särskilt illa till mods under de få sekunder som den tysta spårvagnen gled förbi tätt intill mig (jag skulle just gå över spåren och tog ett snabbt skutt baklänges) och belyste mig med det skarpa vita ljuset från vagnarna, ett sken så bländande och starkt att det kastar ett månvitt skimmer långt ut på ömse sidor.

22

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 22

2012-03-15 19.54

Jag känner mig nästan lätt om hjärtat. Mitt orimliga, glada hjärta! Ingenting ödesdigert har hänt, ingen yxa har kluvit pannan på mig, ingen näve har slagit in bröstet, inga glåpord har strömmat fram ur …

Ett iskallt regn faller. Gatan ligger öde med sina spridda, bleka ljus. Ändå känner jag mig nästan lätt om hjärtat. Den här gången har ingen okänd försökt skada mig.

Jag möts av deras allvarliga, slutna ansikten när jag öppnar dörren. Jag ser att en av dem är rödögd, trots att hon normalt är oengagerad och tillknäppt.

– Jag har fått tag i kompresser, säger jag, och rösten bryts.

– Kompresserna, ja, det är så dags, säger Gladys.

– Vad ska vi med dem nu? säger Priscilla.

Jag följer med dem till sovrummet. Hela min varelse gör uppror mot att gå in, men ändå tvingar jag benen att röra sig, och jag går efter Gladys in i det lilla rummet där Ange och jag sover om nätterna och där jag tror att ingen annan än vi har satt sin fot under vår tid i lägenheten. Bara en lampa är tänd, den på min sida av sängen.

Då kraxar han: – Där har ni ju lilla frun.

– Vad gör han här? säger jag och rycker till av vämjelse.

Priscilla vänder sig om och ser hur förbittrad jag är. Hon säger: – Han kom upp och frågade om han kunde vara till någon hjälp.

– Jag tog med lite bröd och skinka åt er, säger gamlingen.

– Ni skulle aldrig ha släppt in honom, säger jag uppbragt. Herregud, den där … den där förskräcklige grannen!

– Jag tog med lite vin också, lite gott vin från mitt lantställe, bara för att visa att jag för min del inte tvekar att dela med mig till er av bröd och vin och skinka. Och jag är ensam, absolut ensam här i huset om att hysa sådana känslor för er, och det beror inte bara, som ni kanske kunde tro, på ert yrke, som är detsamma som jag har haft lyckan att utöva i …

23

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 23

2012-03-15 19.54

– Ursäkta, ursäkta, men jag vill inte höra mer, säger jag, och nu ska ni gå, omedelbart. Jag kan inte tillåta den här herrns närvaro, säger jag till Priscilla. Så lågt har vi ännu inte sjunkit att …

– Förlåt, säger han, men ni har faktiskt sjunkit djupare än någon annan någonsin har sjunkit, men det är inte det det gäller, för när man tänker rätt på saken är det inte i det tvivelaktiga nöjet att uppoffra mig som jag finner …

– Men det är ju en hedersman, och sådana möter man inte ofta nuförtiden, säger Priscilla med en smärtfylld och chockerad blick på mig.

– Jag ber er, snälla ni, gå er väg, säger jag. Jag ber dig, Pris, se till att han går. Det är så fruktansvärt förödmjukande, säger jag.

– Men tig någon gång då! ropar Gladys. Titta på pappa: han håller på att dö!

Jag sätter omedelbart händerna för öronen. Hur kan hon säga så när grannen hör på?

– Att jag måste stödja och försvara er mot allt, säger han, det förstod jag när en liten röst som snurrade runt, runt i skallen på mig som en skräckslagen fågelunge övertygade mig om att ni var dömda och påminde mig om att vi hängivna lärare som uteslutande och alltid ägnar oss åt vårt yrke inte på minsta sätt är förberedda på att möta sådana tider. En sådan sorg hade mycket väl kunnat ödelägga mitt eget liv på samma sätt, säger han med sin gnälliga, självbelåtna, entoniga röst, och jag vet att det är rena turen att jag inte har ingått äktenskap med en kvinna som …

– Men det är inte så illa som ni tror, säger jag.

– Sluta, ber Gladys. Stackars pappa, som ni pinar honom!

– Då måste han gå härifrån, säger jag.

Han sitter på en låg stol bredvid sängen med sina magra knän nästan i höjd med den darrande hakan, på en gång misstänksam och lysten. Jag ser hur han i smyg tar tag i sidorna på stolen och sätter sig bättre till rätta, fast besluten att inte låta sig flyttas. Han kastar en hätsk och utmanande blick på mig. Jag går härifrån när 24

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 24

2012-03-15 19.54

det passar mig. Det har ni inte med att göra. Jag tänker fullgöra min plikt in i det sista. Han är eländigt klädd, i smutsiga och trasiga kläder. Han har långt grått skägg där stråna har tovat ihop sig till en kaka.

Han har aldrig varit lärare, tänker jag plötsligt. Han ljuger för att komma oss in på livet.

– Vilken skola har ni arbetat vid? frågar jag.

– Vad spelar det för roll? säger Priscilla.

– Voltaireskolan på Avenue Louis-Binot, säger han och anstränger sig för att låta värdig. Jag undervisade i historia och geografi.

– Vad hette rektorn? säger jag, vilket är meningslöst eftersom jag själv inte vet.

– På den tiden var det … Jag minns inte … kanske madame Bernard? säger han.

– Jaha, säger jag modfällt, kanske det.

Och jag mumlar en gång till med handflatorna mot varandra framför bröstet: – Kanske det, ja.

De står på var sin sida om sängen, stela och spända, lamslagna av oförståelse och ogillande. De där två döttrarna har aldrig gillat mig. De skulle ha önskat att pappa hållit ihop med mamma, trots att de själva har tillåtit sig att byta karl vartenda år – men vad spelar det för roll nu?

Jag går fram mot sängen, och det susar i öronen. Vad spelar någonting över huvud taget för roll?

Den sötaktiga stanken av blod fyller näsborrarna. Ange, som ser mycket piggare ut än döttrarna vill låta påskina, ser upp på mig, och jag förstår att han genast inser att jag vet vad han har blivit utsatt för, och än en gång väller skammen in över oss, den gamla välkända skammen att tvingas erkänna att vi har blivit utmärkta på det mest tarvliga vis, även om vi inte vet varför.

Han sänker omedelbart blicken. Ansiktshuden glänser gul. Han 25

12-07 N&K Mitt instängda, 6 mars.indd 25

2012-03-15 19.54

dramatiker. Hon är uppvuxen i Frankrike

De brinner båda för sitt yrke och sina elever, men sedan

och debuterade redan vid sjutton års ålder.

Sedan dess har hon givit ut ett antal roma-

en tid tillbaka är de utsatta för oförklarliga och allt mer

ner, noveller och pjäser och 2009 tilldelades

brutala trakasserier. Ingen, inte ens deras vänner, vill

hon Frankrikes främsta litteraturpris, Prix Goncourt. Sitt stora internationella genom-

längre se dem i ögonen och till slut huggs Ange ned på

brott fick hon med romanen Tre starka

öppen gata. Nadia försöker förtvivlat förstå vad som ligger

kvinnor som gavs ut på svenska 2010.

bakom denna förändring, vad har de gjort för fel som kan rättfärdiga detta hat?

sag t om t re sta rka kvi nno r:

Men inte bara människorna utan också själva staden

”Det är en bok som varje människointresserad människa borde läsa.”

tycks ha svurit sig samman mot dem, och den ende som

SvD

erbjuder dem hjälp är grannen Noget, denne avskyvärde

”Det skulle inte förvåna om hon hinner

man som Nadia aldrig tålt. Vem är han egentligen, och

med ett Nobelpris också, som den yngsta

varför behandlar Ange honom plötsligt med så stor

någonsin!”

respekt? Kan han ta dem därifrån? Men varför skulle de

Tidningen Kulturen

behöva lämna sin egen stad? m it t i n stä n g da h jä rta är en mardrömslik skildring av förföljelse och en nedstigning i människans mörka inre.

På en kristallklar prosa skildrar Marie NDiaye, en av den franska samtidslitteraturens mest framstående författare,

Mitt instängda hjärta Marie NDiaye

Nadia undervisar i samma skola som sin man, Ange.

Marie N D iay e född 1967, är författare och

MITT INSTÄNGDA HJÄRTA Marie NDiaye Roman

”Rue Esprit-des-Lois ligger framför mig, i slutet av Allées de Tourny, jag ser tydligt skylten på frisersalongen som markerar gatans början. Varför har jag då en känsla, stark som en varning, av att gatan ska smita undan framför mig?

Att om jag ger mig in där ensam, på eget bevåg, utan någon i följe så kommer gatan att ana det och dra sig undan så att jag inte känner igen den, den kommer att försvinna eller slingra sig eller kanske, som den infernaliska Rue Fondaudège, bara bli längre i all evighet tills den bokstavligen tar kål på mig?”

Fotograf: Catherine Hélie

vart missunnsamheten och människoföraktet kan föra oss.

ISBN 978-91-27-13257-3

9 789127 132573

!"#$%&'(#))'#*+),*-"$'./,0)$'12+3$-'!&45#*""'''6

Omslag: Mikael Engblom

786798:96;'''88<8=