9789127119901

Innehåll

förord 9 tack 11 författardebuten 13 Diversearbetare och reseskildrare 15 maria nordberg 19 Vildmarkssommar 21 Återförening och uppbrott 30 Maria och livet i Jämtland 39 Debutromanen 47 Måna som kvinnodröm 52 mor anna lovisa 57 Från trälnatur till sångmö 59 litterärt genombrott 73 Ivar Lo och »den nya kvinnan» 75 Från landsbygd till stad 82 rya-rya 89 Ett kvinnoliv i djupperspektiv 91 loyse sjöcrona 105 Kärlek till sjöss 107 lilian kåge 115 Konst och psykoanalys 117 livskris 121 Mot en ny berättarstil 123

ingrid stiernblad 131 Kärlekssommar i barndomslandet 133 Kärlekens dimensioner 150 Ingrid och Ivar – efter lyckosommaren 155 sara lidman 163 Du är Lifvets mening 165 Till avhållsamhetens lov 174 Syndafallet 185 Vi ska vara fria 190 ann smith 207 En kvinna med stor begåvning för glädje 209 Liv och lust 219 En dundersuccé till debut 225 Ann och Ivar i österled 231 Författarmöten 241 Du har varit min största och bästa kärlek 246 tillbaka till måna 249 Ett hus av overklighet 251 framtidskvinnan 257 Vision 2070 259 gun vinberg 267 Ett egendomligt grönt ris 269 Brevväxling kring lidelsernas epos 279 De sista åren 288 noter 296 källor 299 Litteratur 300 Bildkällor 301 personregister 302

Förord

Skildringen av Ivar Lo-Johanssons kärleksrelationer bygger på dokumentation i form av brev och intervjuer, men också på hans egna självbiografier, böcker, uppsatser, artiklar och annat forskningsmaterial. Dessutom har jag använt mig av sådana romaner av författaren, där det står klart att verkligheten utgjort en viss grund för innehållet.

Min framställning är alltså dels en redogörelse för hur Ivar Los kärleksrelationer speglas i brev från kvinnor i hans liv, dels en genomgång av hur författaren själv, oftast långt senare, fiktivt i romaner och dokumentärt i självbiografiska verk återger sina upplevelser. Att i sådana återgivningar ringa in något som kan kallas absolut sanning är knappast möjligt. Det har inte heller varit min ambition och jag har därför i mina analyser framhållit att fiktion och verklighet ofta är sammanflätade.

Jag gör heller inte anspråk på att skildra alla de kärleksrelationer Ivar Lo kan ha haft av den enkla anledningen att jag inte känner till annat än vad dokumentation i form av brev och intervjuer kunnat visa. Exempelvis finns det en uppgift om att författaren skulle ha varit förlovad i sin ungdom, men jag har inte stött på något bevis för detta. Jag har inte heller tagit upp alla litterära kvinnogestalter, utan valt några av dem, som jag tycker fokuserar olika sidor av Ivar Lo-Johanssons kvinnosyn och framför allt visar dess utveckling.

Denna kvinnosyn var rimligen från början präglad av uppväxtmiljön med dess klara avgränsningar mellan mannens och kvinnans levnadsvillkor och arbetsområden styrda av statarsamhällets krav 9

förord

och konventioner. Men Ivar Los kvinnobilder över tiden visar att han aldrig fastnade i någon ensartad uppfattning. Hans litterära kvinnogestalter beskriver en markant utveckling från den överromantiserade drömgestalt som exempelvis framtonar i dikten »Den sorglöse» från 19231, fram till skildringen av den frigjorda kraftverksingenjören Elektra i romanen med samma namn från 1967.

Ivar Lo-Johanssons kärleksrelationer till kvinnorna i hans liv kan betecknas som snåriga och komplicerade, men också som raka och renodlade. Förenklat kan man säga att kärleksförhållanden blomstrade, tynade och vissnade bort medan författarskapet bestod.

Kärleken fick underordna sig författarskapet.

Att kärleksrelationerna i Ivar Lo-Johanssons liv fick stå tillbaka för det litterära skapandet betyder inte att han föraktade eller såg ner på kvinnan. Både den litterära kvinnobilden och förhållandet till kvinnor i verkligheten, präglas av fascinationen inför vad han uppfattade som det särpräglade och även starka hos kvinnan.

Ivar Lo-Johansson återkom på olika sätt till detta genom hela sitt författarskap, från debutromanen Måna är död till romanen Elektra och även i senare noveller. Detta utesluter naturligtvis inte att det här och var kan finnas drag av chauvinism och manlig »överlägsenhet». Men jag påstår, efter att ha fördjupat mig både i några av Ivar Lo-Johanssons litterära kvinnobilder och i hans privata relationer, att sådana förhållningssätt inte är bärande teman i kvinnoskildringarna och inte heller vad som präglar hans kärleksrelationer.

Kvinnan var väsentlig i Ivar Lo-Johanssons liv och författarskap. Delvis även en förutsättning. Men kvinnan och kärleken till kvinnan blev också den barriär som han såg som ett hot mot författarskapet, arbetet och äran. Bakom den barriären hukade han ofta, i oförtröttligt id att författa, verka, fullfölja sin uppgift, sätta avtryck i allt det som bar arbetarlitteraturen vidare. Det för framtiden bestående.

10

Tack

När en bok växer fram kan det lyckligtvis i författarens omgivning finnas personer, som på olika sätt stimulerar och underlättar arbetet.

Jag vill därför börja med att varmt tacka följande, för mitt arbete betydelsefulla personer: – Gun Vinberg för att hon låtit styrelsen för Ivar Lo-sällskapet ta del av de brev Ivar Lo-Johansson skrev till henne under tjugo års tid. Jag tackar henne även för den intressanta information hon gett mig i samtal och brev.

– Ivar Lo-sällskapets styrelse för att jag fått tillgång till dessa brev och för den entusiasm dess medlemmar, framför allt ordföranden Robert Janson och författaren Dan Mellin, visat under bokens framväxt.

– Min vän litteraturvetaren Marianne Wedin som noggrant följt mitt arbete och gett många nyttiga synpunkter och även räddat mig från en del inte helt lyckade formuleringar.

– Författaren Ann Smith, en av grundarna till Ivar Lo-sällskapet och dess vice ordförande, som lagt ned mycket tid och stort arbete på att dela med sig av sina minnen och erfarenheter, låtit mig ta del av olika typer av dokumentation, minnesanteckningar och fotografier, samt granskat aktuella textavsnitt.

– Per-Arne Wisén, Ivar Lo-kännare och idog forskare i Ivar Los författarskap, som bland annat hjälpt mig med det viktiga arbetet att hitta släktingar till Ivar Los ungdomskärlek Maria Nordberg.

Utan denna släktforskning hade jag inte kunnat använda Marias brev.

11

tack

– Professor Lars Wendelius som granskat mitt manus och gett betydelsefulla råd och påpekanden.

– Ulla Ehinger, Ulla Danielsson, Hack Stiernblad samt Anna och Fredrik Delblanc som vänligen gett mig tillstånd att använda brev från sina respektive släktingar Maria Nordberg, Sara Lidman, Ingrid Stiernblad och Sven Delblanc.

– Journalisten och skribenten Ruffa Alving som på ett livfullt sätt kompletterat min text rörande Loyse Sjöcrona.

– Förläggare Agneta Engström som med vänlig och varlig hand lotsat mig igenom utgivningens olika skeden och Emi-Simone Zawall som noggrant gått igenom manus och gett nyttiga kommentarer i stort som smått.

12

fรถrfattardebuten

Diversearbetare och reseskildrare

Någon exakt bestämning för när Ivar Lo-Johansson, född 1901, startade sin författarbana är svår att ge, men den första tryckta dikten publicerades i Såningsmannen 1919 och från 1920 trycktes olika alster i tidskriften Tankar och syner, som gavs ut av den folkhögskola i Västerhaninge där Ivar Lo studerade under ett par perioder åren 1917–1921.2 Ivar Lo fortsatte att publicera sig i tidskriften ända fram till 1928.

Under åren 1923–1925 försökte sig Ivar Lo på minst tjugo olika yrken, allt från cirkusvaktmästare och posttjänsteman till skogsarbetare och gårdfarihandlare. Under perioder av arbetslöshet skrev han, men fick sällan in något i tidningarna. Ivar Lo har kommenterat denna tidiga period: Jag kände aldrig några andra som skrev. En jul försökte jag mig som affärsman och sålde julgranar i hörnet av Hornsgatan och Ringvägen. Efteråt har jag fått höra att en av mina nuvarande kolleger – Eyvind Johnson – samma dagar stod och skakade en insamlingsbössa för de arbetslösa tio steg nedanför min plats.

Men jag kände honom inte, fast vi bägge skrev redan då.

Till slut fick Ivar Lo fast arbete som stenhuggare. En tid högg han duvor av carraramarmor efter levande modeller som han lockade in i stenhuggeriet med brödbitar. Visserligen tyckte inte kyrkogårdsnämnden om oskicket med stenduvor på gravarna, det fanns redan alldeles för många, men de sörjande ville gärna hedra sina döda med de små skulpturerna. Ivar Lo högg under en period en duva om dagen, fick tjugo kronor per styck och tog sig i smyg under 15

Ivar Lo-Johansson 1926 i Rouen i Frankrike vid den Kristusbild och dopfunt som han huggit fรถr en kyrka.

författardebuten

nätterna in på kyrkogårdarna och monterade sina alster. Senare i livet kunde han någon gång ströva omkring på Skogskyrkogården och titta på sina marmorduvor som suttit där genom decennierna och begrundat skriften på gravstenarna.

Under de här åren började Ivar Lo lära sig språk som tyska, engelska och franska, allt med tanke på att klara sig någorlunda vid de utlandsresor han planerade. I juni 1925 reste han till Tyskland och Frankrike och skrev ner sina intryck som senare publicerades i Tankar och syner under rubriken »Ett par städer». I Paris pågick en världsutställning och eftersom det för tillfället var goda tider fick Ivar Lo snabbt tillfälliga arbeten som snickare på utställningen och som restaurangarbetare, vilket var tur eftersom han åkt iväg med en ytterst bristfällig reskassa.

Sedan kom perioder av arbetslöshet igen tills Ivar Lo på höstkanten fick arbete i Normandie, återigen som stenhuggare. I sina memoarer har han speciellt berättat om tiden i Rouen där han för ett kyrkbygge högg en dopfunt och en Kristusbild som skulle pryda kyrkfasaden. Detta arbete var det svåraste hantverksarbete Ivar Lo dittills gjort. Bilden av den lidande Kristus på korset skulle huggas ut ur gråvit normandisk kalksten, ett poröst material men med små flinthårda korn insprängda här och var. Det gällde inte bara att skulptera fram själva Kristusgestalten, utan också att mejsla fram ansiktet så att de lidande dragen framträdde. Den unge skulptören tyckte att han trots det besvärliga materialet hade lyckats ganska bra. Men efter avtäckelsen då arkitekt och byggjobbare samlats för att beskåda konstverket blev det underligt tyst. Och efter ett påpekande från arkitekten såg Ivar Lo plötsligt att Kristusansiktet inte var märkt av smärta, utan hade ett helt annat uttryck. Kristus såg ut att småle, ett stilla förnöjt leende.

Vistelsen i Frankrike varade drygt ett år varefter Ivar Lo fortsatte sin odyssé till Spanien och Italien där han reste omkring under 1926. Under perioden skrev den unge resenären en svit resebrev som publicerades i tidningen Ny Tid, som var en dagstidning i Göteborg. Researtiklarna illustrerades på ett mycket skickligt 17

författardebuten

sätt omväxlande av de två konstnärerna Harald Damsleth och Evert Mardell och de samlades sedan i reseboken Vagabondliv i Frankrike som kom ut år 1927. Därmed hade Ivar Lo-Johansson debuterat, om än med en ganska tunn bok.

Intressant nog föregås de i Ny Tid publicerade reseskisserna av en separatartikel av Ivar Lo kallad »Franska arbetarkvinnor» som skildrar den franska fabriksarbeterskans liv och villkor.

I inledningen tecknas en skarp kontrast mellan den eleganta välsituerade parisiskan och landsortsstadens bortglömda och fattiga arbetarkvinna. Sedan skisseras i snabba drag denna kvinnas vardag, med usel lön, erbarmlig bostad och ett evigt letande efter mannen som mer eller mindre bosatt sig på krogen.

Förmodligen är artikeln den första kvinnoskildringen av Ivar Lo-Johansson, men den skulle inte bli den sista.

Debuten gav långt ifrån någon inkomst som räckte till försörjning och det var bara för Ivar Lo-Johansson att fortsätta med kroppsarbetet ännu en tid. Men författarbanan var ändå påbörjad.

18

maria nordberg

Vildmarkssommar

Ivar Lo-Johanssons första kända kärlek hette Maria Margareta Nordberg. På ett fotografi från sommaren 1927 poserar hon bredvid Ivar Lo klädd i en mönstrad klänning med vit volangkrage och med nätta slejfskor på fötterna. Hon har mittbenat mörkt hår och ett sött ansikte. Hennes kroppsställning har en touche av balettpose: vänster arm och ben kokett utsträckta, hållningen mycket rak som en beredskap på att musiken strax ska spela upp. Ivar Lo tätt intill henne, även han uppklädd. Han har kostym med väst, vit skjorta, slips lite på sniskan, pipa i ena handen, den andra handens tumme i västfickan och benen lätt i kors. Han ser avslappnad ut med en antydan till ett leende. Platsen är en fäbodvall i Tjärnboviken, Krångede.

Maria var född i Timrå i Medelpad år 1887 som dotter till Olivia Margareta Almqvist och bokhållaren Konrad Nordberg.

Hon hade en två år äldre bror, Olof Richard, och när Maria föddes var modern fyrtio år, en på den tiden relativt hög ålder för barnafödande. Man anar tragik i familjen, för Olof Richard dog den 30 oktober 1891 bara sex år gammal. Sex dagar före dödsfallet – enligt kyrkböckerna – flyttade fadern från Timrå och bosatte sig i Nikolai församling i Stockholm. Maria och modern blev kvar i Timrå tills modern dog 58 år gammal år 1905. Ivar Lo nämner i memoardelen Asfalt (1979) att Maria berättat att hennes mor »på äldre dar» blivit underlig och irrat omkring på bygden som en osalig ande, vilket med tanke på händelserna i familjen inte är helt förvånande. År 1907 flyttade Maria till Sundsvall och är i församlingsboken 21

maria nordberg

skriven som »arbeterska». Hon bodde i Sundsvall i åtta år tills hon flyttade till Stockholm.

Dansposen på fotografiet har sin förklaring. Maria hade enligt egen utsago varit dansös i Berlin hos den då mycket kända teaterdirektören Max Reinhardt, som under början av 1900-talet lett både Deutscher Theater och Grosses Schauspielhaus. Sedan hade hon arbetat som dansös även i Sverige, förmodligen mest i Stockholm. Det har inte varit möjligt att hitta någon dokumentation som kan kasta ljus över när Maria skulle ha varit i Tyskland.3 Maria var alltså fjorton år äldre än Ivar och vid tiden för deras kärleksrelation hade hon inget arbete utan levde på avkastningen från några värdepapper hon fått i arv. Under några år hade hon varit gift med en journalist på Dagens Nyheter, Sigfrid Bergh, som hon nu var skild från men fortfarande umgicks med ibland. För Ivar Lo var hennes släktbakgrund oklar och hon talade sällan om sin familj eller släkt. Litteraturvetare har gärna betecknat Maria som en överklassflicka och målat upp konstellationen flickan av börd och pojken av folket, vilket alltså är en lätt överdrift.

Maria skulle bli huvudpersonen i Ivar Los debutroman Måna är död som kom ut 1932.

Ivar Lo hade träffat henne hos en hyresvärdinna i Stockholm när han 1927, efter hemkomsten från sin långa utlandsresa, hyrde rum på Högbergsgatan på Söder i Stockholm. I självbiografin Asfalt har han beskrivit mötet. Här kallas Maria för »Macka», ett slags smeknamn som hennes vänner alltid använde. Själv skulle Ivar komma att kalla henne Måna när han senare skrev om henne. Ivar Lo blev genast attraherad, inte bara av utseendet utan av hennes egenartade utstrålning och röst. Utan choser underhöll hon vid en middag hos sin väninna – Ivars hyresvärdinna – sällskapet med att sjunga, först ballader, sedan sjömansvisor. Hon gjorde framträdandet lite förstrött, drömmande. För Ivar Lo framstod hon som ett väsen från en annan planet.

22

maria nordberg

Trots den omedelbara attraktionen dröjde det en tid innan Ivar Lo blev kär på allvar: Kärleken måste för min del få rum och tid att gro och till en allra första början var det nog för mig att Macka blivit förälskad i mig utan att jag därför på allvar älskade henne. Det var för mig kvinnan som valde, fast det var mannen, som trodde sig välja.4

Maria hade vissa kulturella intressen som musik, konst och litteratur. Hon och Ivar Lo diskuterade olika böcker på kvällarna, både av svenska, tyska och engelska författare. De till och med genomförde ett gemensamt projekt som bestod av att översätta en tysk bok till svenska. Arbetet med boken renderade ett arvode på 250 kronor som delvis spenderades på en brakmiddag på restaurang Runan vid Odengatan. Det unga paret kände stor stolthet över det gemensamma arbetet.

Att ägna sig åt ett yrke hade Maria uppenbarligen inget intresse för, eller hade aldrig fått möjlighet till. Hon verkar inte heller haft någon speciell utbildning annat än kanske inom dansen. De språk hon kunde hade hon enligt Ivar Lo lärt sig själv; han förmodade svartsjukt att hon inhämtat kunskaperna genom umgänge med tidigare älskare. Maria levde enkelt i sin lägenhet, var mycket omtyckt och hade många vänner. Ivar Lo menade att hon »inte bara var vacker att se på, utan begåvad på det sättet att också andra kände sig hedrade».

Efter en tid började Maria och Ivar Lo leva alltmer tillsammans, dels i Marias lägenhet på Rörstrandsgatan, dels i hans eget hyresrum, och vartefter känslorna blev starkare bedyrade de varandra att deras kärlek skulle vara livet ut, vilket Ivar Lo klart uttryckt i Asfalt: Våra hjärtan tycktes oss som ett enda hjärta som slog för bägges vår räkning. Min kärlek hade börjat hinna ifatt, och jag hade börjat föreställa mig, att jag skulle komma att leva hela mitt liv tillsammans med henne.5

23

maria nordberg

Under den här perioden, vårvintern 1927, arbetade Ivar Lo fortfarande ibland i en stenhuggeriverkstad på Katarinavägen, där han högg gravstenar. Maria »jublade» åt Ivar Los kroppsarbete, för henne betydde arbetet stabilitet och trygghet. Men Ivar Los författardrömmar fanns där hela tiden och på nätterna och under uppehåll i arbetet skrev han. Målet var att resa till England och påbörja ett stort verk om arbetarnas förhållanden. Det var dessa planer och drömmar som vartefter började underminera kärleksförhållandet. Ivar Lo förmodade i efterhand, att relationen skulle fungerat om han bara hållit fast vid kroppsarbetet. Men hans författarambitioner växte sig allt starkare, även om han tillsvidare dolde resplanerna för Maria.

Med känslornas förtätning som åstadkom en viss turbulens i förhållandet, ökade anspråken hos Maria och Ivar Lo att få insyn i varandras liv och att mäta den egna kärlekens styrka och räckvidd mot annat som upptog den älskades tid och intressen. För Maria var »annat» Ivar Los författarskap, för Ivar Lo handlade det till stor del om Marias tidigare liv, förbindelser och älskare. Svartsjuka på ömse håll skapade irritation och missförstånd. Ivar började dra sig undan och tänkte alltmer på sin Englandsresa.

Då kom Maria med sitt, för den fortsatta relationen och Ivar Lo-Johanssons tidiga författarskap, avgörande motdrag. Hon hade blivit erbjuden att få bo gratis över sommaren på en fäbodvall nära Krångede i Jämtland och eftersom hon inte ville bo där ensam, kunde kanske Ivar Lo tänka sig att skjuta upp sin resa till hösten?

Annars måste hon lämna återbud till den generöse uthyraren.

Ivar Lo var egentligen inte intresserad av att sätta sig uppe i obygden under så lång tid, men svartsjukan rev allt hårdare i honom. Om han skulle lämna Maria, oavsett var hon tillbringade sommaren, såg han en stor risk för att andra män skulle ta chansen. För övrigt kanske han kunde skriva den bok han planerade – avskildheten på fäboden borde ge arbetsro.

Den första tiden fungerade livet uppe i det vackra vilda landskapet bra och ett stråk av tomtebolycka drog fram genom fäbodvallen.

24

Ivar Lo och Maria Nordberg sommaren 1927 p책 f채bodvallen i Tj채rnboviken, Kr책ngede.

maria nordberg

Den unge författaren hittade en förfallen gammelstuga som nödtorftigt kunde förvandlas till skrivarlya. Han stretade med att få den i någorlunda skick, här ska han skriva sitt livs roman. Taket på stugan hade fallit in så Ivar Lo kunde se molnen driva förbi och kasta skuggor över manuskriptet där han satt och funderade över hur romanen skulle disponeras.

Maria pysslade och pyntade i de två rummen i den fäbod som var parets bostad. Hon lekte med katten Titra som höll henne sällskap när Ivar Lo skrev. En ström av Marias gamla vänner kom på besök, bland annat några flottare som hon känt sedan tidigare och som tillhörde ett arbetslag som lossade timmerbrötar vid älven i närheten. Maria och Ivar tog promenader och beundrade den vackra omgivningen, där en liten tjärn låg som ett svart öga nedanför fäbodliden. Tjärnen var egentligen en vik avskuren från älven genom en stenbro vid en damm.

Paret begav sig ut i skogarna som tog vid högt uppe mot den sluttning där liden slutade. De lekte och skrattade. Ivar satt på en stubbe och sög på sin pipa, tänkte lite flyktigt på upplägget av sin roman medan han roat tittade på Maria som valsade runt och plockade blommor, eller bröt kvistar som hon tog hem och dekorerade rummen med. En idyllbild, men svarta sprickor skulle snart bryta fram och spräcka ytan.

Maria hade tråkigt. Hon ville inte längre bara läsa eller pyssla sig igenom de sega eftermiddagstimmarna då Ivar Lo förskansade sig i sin taklösa författarlya. Hon knackade på dörren, ville få ut honom. Ivar Lo å sin sida fick egentligen ingen arbetsro, dessutom var svartsjukan framme igen. Den riktades mot allt i närheten, Maria, vännerna, flottarna, ja, till och med mot landskapet. Ingenting blev bättre av att en eller flera i flottargänget kom på allt tätare besök. Speciellt riktades svartsjukan mot en av flottarna som hette Ragnar. Ivar Lo kunde höra hans bullriga röst och Marias glittrande skratt som förenades och flöt ut över ängen mellan husen. Ivar Lo blev alltmer irriterad. Så var grälen där, de hårda orden, tårarna, tröttheten och till sist känslornas utslocknande i ren leda.

26

maria nordberg

Ett besök under ett par dagar av Marias tidigare make Sigfrid Bergh blev ett välkommet avbrott i den överhettade stämning som brett ut sig och inte tyckts gå att hejda. Sigfrid kom med postbussen och hade med sig en resväska fylld av delikatesser som konserver, choklad, vin och konjak. Han hade aldrig varit så långt norrut tidigare och det närmast chockartade miljöombytet från storstadsbullret till den djupa tystnaden över vallen vaggade in honom i en sömn så djup att han blev svårväckt om morgnarna.

Men Sigfrids närvaro lugnade och avledde tillfälligtvis tidigare misstämningar.

I denna ménage à trois-tillvaro framtonade en smått surrealistisk bild där Marias båda män i all gemytlighet strövade i skogen tillsammans, fiskade i älven, svängde en bägare framåt kvällskvisten och badade nakna i den kalla tjärnen medan Maria förnöjt satt vid strandkanten och tittade på. Besöket förorsakade ingen påspädning av svartsjukan, Ivar Lo kunde helt och hållet acceptera den vänlige och timide tidningsmannen.

Så gick sommaren på fäbodvallen mot sitt slut. Ivar Lo åkte hem till Stockholm och hyresrummet, Maria stannade för att en tid bo hos en familj på andra sidan älven. Hur avskedet var, om paret gav varandra några löften om återseende eller om allt just då slutade i kaos och vrede får vi inte veta. Ivar hade misslyckats med att skriva den planerade romanen och var angelägen att komma igång med sitt verk om arbetare i alla länder. I oktober gick han ombord på fartyget Saga i Göteborg med destination England. I London hyrde han rum på det svenska sjömanshemmet som låg nära hamnen.

Under tiden i England gjorde Ivar Lo fältstudier i form av nattvandringar i East End tillsammans med en präst och några frälsningssoldater; han kallade sådana exkursioner för »utflykter i nödens geografi». Han besökte också kolgruvor i norra England där han i gruvbyarna lät sig hissas ner i underjorden för att på plats leva sig in i hur arbetet i detta svarta helveteslandskap tedde sig. Resultatet blev en rad reportage om Londons fattigvärld och 27

maria nordberg

om kolgruvorna i Northumberland, vilka senare kom att ingå i böckerna Kolet i våld. Skisser från de engelska gruvarbetarnas värld (1928) och Nederstigen i dödsriket. Fem veckor i Londons fattigvärld (1929).

Tankar på Maria dök snart upp igen och lämnade honom inte i fred: »Jag hade inte hunnit mer än stöta Macka från mig och avge min frihetsförklaring, förrän jag upptäckt att hon var den enda kvinnan på jorden», heter det i Asfalt.6 Ivar skrev det ena kärleksbrevet efter det andra till henne, förklarade att han skulle hyra en lägenhet i Stockholm till dem båda och att de kunde åka upp till fäbodvallen igen till nästa sommar om hon ville. Han uppmuntrade henne att själv börja skriva, kanske kunde hon berätta om sitt liv i Tyskland, om episoder i stil med vad hon ibland berättat för honom om Goethe och Schiller. Kanske kunde hon till och med skriva på tyska som hon behärskade så bra?

Maria svarade distanserat och avmätt i enstaka brev och ett och annat vykort. Så var svartsjukan där igen, men nu på distans.

Ivar Lo misstänkte att Maria tagit upp en förbindelse med en före detta vän till honom själv. Sådana misstankar behövde ingen som helst näring, de frodades alldeles av sig själva i den självpåtagna exilen.

Ivar Lo blev sjuk. Det iskalla klimatet, de dragiga hyresrummen, den kvävande luften i gruvornas heta stollgångar avlöst av kallt drag från gruvorternas fläktar, hade gjort sitt för att utlösa en lunginflammation som senare utvecklades till lungsäcksinflammation.

Nu följde en eländig tid med sängliggande på diverse hyresrum och bristfällig eller icke-existerande sjukvård. Ivar Lo blev dödssjuk.

Men han fortsatte att skicka brev till Maria, brev som var bedjande, besvärjande, vädjande, drypande av underdånig svartsjuka. »Jag kröp som en mask i stoftet för att tigga om åtminstone en kort tidsfrist för mitt liv.»7 År 1928 kom Ivar Lo hem till Sverige i ett bedrövligt skick. På ett fotografi taget lite uppifrån ser man hans avmagrade ansikte 28

maria nordberg

med insjunkna kinder och svart diffus blick. Håret ser ut att ha rakats långt upp på skulten. Man får intryck av en misshandlad lägerfånge.

Efter en tid på ett konvalescenshem i Dalarna tillfrisknade Ivar Lo så småningom och var beredd att ta tag i sina författarplaner igen.

Ivar Lo 1928, svårt sjuk och avmagrad efter att ha gjort fältstudier i engelska kolgruvor.

29

Återförening och uppbrott

Ivar Lo-Johanssons författarskap fram till 1928 hade mest bestått av reseskildringar. En del kom ut som reportage, ofta i tidningarnas söndagsbilagor. Vissa samlades i bokform. Det var inte lätt för någon författare, framför allt på den tiden, att försörja sig på en så relativt mager produktion. Dessutom fanns risken att hamna i ett slags författandets ur hand i mun-situation där penningbristen piskade fram snabba och inte alltid så väl genomarbetade alster.

Ivar Lo kände att författandet blev alltmer maskinmässigt och själsdödande; han kallade sig själv för söndagsbilagornas fånge.

Trenden måste brytas.

Hösten 1928 begav han sig till Frankrike och slog sig ned i den lilla staden Saint Leu-la-Forêt belägen några mil norr om Paris.

Staden hade på 1400-talet varit en förvisningsort för spetälska och genomkorsats av inmurade gångar där de sjuka fick vistas.

Stadens stolthet var en stor skog fylld av ek, bok och kastanj som höjde sig över bebyggelsen. Både Victor Hugo och Jean-Jacques Rousseau hade under någon period bott i närheten av skogen som givit staden sitt namn.

Ivar Lo hyrde ett rum i en vindskupa på pensionatet Les Tamaris.

Här skulle författardrömmen förverkligas. Därför åkte han till Paris och köpte en begagnad skrivmaskin och femhundra olinjerade pappersark. Nu gällde det. Målet var att starta en författarbana som vartefter skulle kantas av uppmärksamhet, beundran, berömmelse. Boken skulle handla om Ivar Los ungdomstid.

Men skrivandet gick segt. Skrivmaskinen knackade motvilligt fram rad efter rad, ark efter ark som stjärnförfattaren in spe genast 30

maria nordberg

rev sönder eller rullade ihop till arga bollar och prickkastade i papperskorgen. Ämnet var inte moget, tonen var fel, formen vrängde sig ut och in. Det gick helt enkelt inte. Vem var förresten intresserad av en statarpojkes liv? Efter stor vånda gav Ivar Lo upp och kom fram till att de enda ämnen som var värda att behandlas i skrift var kärleken och döden.

Då dök hon upp i tankevärlden igen, Maria, kvinnan som han nödtorftigt hållit undan i den nya miljön, med de nya författardrömmarna. Inget fick ju stå mellan honom och den lysande framtiden, men nu var hon där och gick inte att driva på flykten.

Och i hennes släptåg svartsjukan, bilderna från fäbodvallen, det irriterande glitterskrattet när hon koketterade mitt bland flottarna som glodde lystet på henne. Grälen som med sina käftar tuggade sönder kärlekslyckan bit för bit. Hennes tårar, hennes bortvändhet, till slut hennes föraktfulla likgiltighet. Hans krälande i stoftet, sedan känslan av att vara bedragen, ratad, nedstampad.

Mitt i det svarta kom den självklara insikten till honom och förvandlade allt till en film, som sekvens efter sekvens löpte fram genom hjärnvindlingarna, hakade fast i varandra och blev till helhet. Det var bara att vartefter transformera bilderna till ord, dela upp i avsnitt och plötsligt skulle hans verk vara fullbordat. Ämnet var givet: kärlek. Döden tänker Ivar Lo föra in i romanens upplösning som en extra krydda, en personlig liten hämndakt. För första gången på länge kände han glädje och ett slags befrielse.

Han visste att det skulle gå bra, att han snart var en författare att räkna med.

Men i kväll ville han ge sig själv ledigt. Han tog på sig rock och basker och gav sig iväg för att hälsa på Eyvind Johnson som också tillfälligtvis bodde i stan. Han visslade lite när han sprang nerför vindstrappan. I rockfickan hade han stoppat ner den omtalade romanen Ulysses, skriven av James Joyce. Ivar Lo hade lite svårt för just den här mycket egenartade och experimentella berättelsen, men tänkte att den nog passade Eyvind.

31

maria nordberg

På säkert avstånd i det franska pensionatets tystnad kunde Ivar Lo distansera sig – åtminstone delvis – från känslorna av vanmakt inför kärlekskriget med Maria, vilket gav styrka åt författandet.

Nu kunde han själv iklä sig rollen som händelseutvecklingens regissör, den som bokstavligen hade huvudpersonen Månas öde i sina händer. Han gav sig makten att analysera, kritisera, hylla, älska och förgöra.

Skrivkrampen släppte. Ord och meningar måste ha virvlat runt, tangenterna smattrat vilt mot papperet, ljudet studsat mot väggarna och givit eko i hela huset. Skoningslöst kunde författaren styra händelseutvecklingen rakt dit han ville.

Han kunde ladda sitt alter ego, Bo Propst, med en ursinnig vilja att mitt i kärleksrus, svartsjuka och tvivel aldrig förlora det övergripande målet ur sikte. Utgången av valet mellan kärlek och ära var given. Måna måste dö.

Ivar Lo satt hela vintern på pensionatet och skrev sin första roman i en miljö vars fridfullhet skarpt kontrasterade mot den framväxande romanens dramatiska puls och mörka upplösning. När väl alla förtöjningar brustit, gick författandet av sig självt och skrivmaskinens knatter hängde alltmer som en dov ljudkuliss över vindskupan.

De andra gästerna, en handfull helinackorderade änkor, förhörde sig då och då med en viss vördnad om den unge mannens författande. En av dem ville göra Ivar glad och spelade en skiva med Griegs musik för honom. Fast han ansåg sig tondöv hörde Ivar Lo plötsligt landskap i musiken, ett bekant vildmarkslandskap med skogar, forsar och åsar.

Maria hade hört av sig några gånger i början av året, en gång med ett brevkort utan text, som om hon bara ville påminna om sin existens, en annan gång med ett brev där hon ber Ivar att inte bli förskräckt över att höra från henne, hon vill bara ha hjälp med upplysning om en adress i Paris.

När boken var klar kunde Ivar Lo trots allt inte förmå sig att skicka den till något förlag. Händelserna kring fäbodvallen, som 32

maria nordberg

nu till olika delar klätts i fantasi och fiktion, låg för tätt inpå.

Utgivningen måste vänta. Han skickade hem manuset till sina föräldrar att förvara för obestämd framtid och gav sig själv iväg på nya upptäcktsfärder för att samla stoff till fortsatt skrivande.

På vårkanten 1929 begav sig Ivar Lo till Ungern för att samla material till sin bok Zigenare. En sommar på det hemlösa folkets vandringsstigar, som kom ut samma år på Wahlström & Widstrands förlag. När Ivar Lo kommit hem till Stockholm på hösten träffade han Maria och så var de ett par igen: »Vi kom pånytt överens om att vi två var de enda människorna på jorden, som skapats för varann, och som därför skulle tillhöra varann för livet.»8 De flyttade ihop i en enrummare på Götgatan, samtidigt som Ivar Lo behöll ett tidigare hyresrum på Kapellgränd som skrivarlya. Och eftersom vissa skeenden har en tendens att upprepa sig, dök den sympatiske Sigfrid Bergh upp för att delta i det unga parets liv och leverne. Han besökte dem i lägenheten, åt ibland middag på deras kvartersrestaurang och kunde sedan stega med upp till lägenheten för en stunds slummer innan han begav sig till sitt nattliga redaktionsarbete. Alla tre trivdes förträffligt med arrangemanget.

Men det dröjde inte länge förrän misshälligheterna från sommaren på fäbodvallen smög sig på och förpestade vardagsliv och kärlekslycka. Ivar Lo blev mer och mer upptagen av sitt författarskap och dröjde sig periodvis kvar i sin lya, även nattetid. Marias gamla svartsjuka på författandet blossade upp igen. Vid skiftet till det nya decenniet, 1930, var krisen akut. Ivar Lo var uppslukad av arbetet och gjorde sig ibland helt oåtkomlig. Maria grät, vädjade, ringde och skrev brevlappar. Hon ville att Ivar Lo skulle bedyra att han älskade henne över allt annat, men fick till svar att kärleken måste dela plats med arbetet. I Asfalt heter det: Jag skulle ha svarat detsamma ifall den oskrivna pappersbingen på mitt bord frågat mig om jag tillhörde den helt och hållet. Men papperet kunde inte fråga mig lika tydligt så att också andra

33

maria nordberg

förstod. Med sitt otydbara prassel förebrådde det mig men det satte inte livet självt på spel. Jag borde kunnat översätta vad det haft att säga. Men jag kunde det inte.9

Att en schism var under uppsegling framgår av ett brev som Maria skrev till Kapellgränd den 6 december 1929. Tydligen fanns ett meddelande i lägenheten som sårat henne mycket, för hon skrev: »Jag blev inte förvånad över att i går kväll finna Ditt respass väntande på mig här hemma.» Detta utdrag ur brevet har Ivar Lo citerat i Asfalt samtidigt som han kommenterar att Maria hade uppfattat hans rader som ett avsked för alltid, vilket det inte var.

Svartsjuka fanns med i bilden. Maria påpekade att Ivar Lo själv tidigare föreslagit att hon gott kunde umgås både med Sigfrid Bergh och hans släkt, men att Ivar Lo nu inte längre stod för den tidigare så generösa inställningen: »Nu ser Du, hur dåligt Du går i land med dylika visa förordningar. När jag sista tiden frågat om Du ville komma upp till mig, har Du alltid svarat att vi kanske ses vid middagen. I går väntade jag Dig till halv två.»

Ivar Lo hade informerat Maria att han tänkte sluta att äta hos Axelssons, deras gemensamma matställe, vilket ytterligare markerade avståndet mellan dem. Maria skrev sarkastiskt att det måste vara skönt för Ivar Lo att nu kunna ägna sig helt och hållet åt de avskyvärda tidningar, som under måltiderna upptagit honom till den grad att han knappt lyft blicken från dem.

Maria hade fått nog och var beredd att bryta förhållandet och ge sig iväg. Av någon anledning blev det inget uppbrott i december 1929. Trots den olyckliga osämjan och att Maria uppenbarligen var den som sårats djupast, av de förtvivlade brevlapparna att döma, dröjde det en tid innan hon gav upp. Tydligen återgick förhållandet än en gång till det tidigare mönstret som innebar att Maria umgicks med båda sina män. Den 5 februari 1930 skickade hon ett vykort till Ivar Lo från Västerås. Kortet har ett anslående motiv, nämligen ett fotografi av Maxim Gorkij, som ju var en författare Ivar LoJohansson beundrade. Gorkij sitter med stolt hållning, armarna 34

maria nordberg

i kors och blicken snett nedåt med lätt högmodig min. Han har halvlångt hår, yvig mustasch och är klädd i höghalsad skjorta och vida byxor nedstoppade i skinnstövlar.

Maria meddelade tidpunkten för sin avresa från Västerås till Stockholm och undrade om Ivar Lo och »Sigge» kunde möta henne.

Under vintern korresponderade Maria fortfarande då och då från Götgatan med Ivar Lo på Kapellgränd. Till hans födelsedag den 23 februari skickade hon ett färgat hjärta som bjärt kontrasterade mot den formellt stela födelsedagshälsning som finns inskriven i hjärtats mitt. Underlig är även adressen till »Herr Karl Ivar LoJohansson» – ett avståndstagande titulerande som vittnade om Marias motstridiga känslor.

Kärleken är en saga Relationen tycks ha blivit mer och mer outhärdlig och på våren brast det för Maria. Ett brev från Götgatan den 29 maj 1930 visade att hon nu givit upp. Att Maria överhuvudtaget stannade kvar ända till våren, berodde på att hon hjälpt Sigfrid att leta efter en lägenhet till honom själv och hans mamma. I brevet förklarade hon att hon bestämt sig för att resa till Jämtland, dels därför att hon hade släkt och vänner där, dels därför att levnadsomkostnaderna var betydligt lägre än i Stockholm, hon skulle försöka klara sig på sin enda inkomst, en årsränta på 510 kr. Vidare skrev hon: Detta är den enda utväg jag ser för att inte behöva ligga någon människa till last. Arbete, mot betalning, är otänkbart vid min ålder, när man ingenting kan och inte är frisk. […] Jag vet ju att vart jag än far, kan jag ändå inte komma bort från mej själv. Jag måste släpa omkring på mina trasor överallt. Men jag skall tacka Gud om jag bara får sova. […] Så lovar jag Dig Ivar att skriva färdigt min Nordlandsdikt. Och Du måste lova mej att inte förakta, håna eller fördöma kvinnan. […] Den oförmåga jag har att inte kunna anpassa mej efter livets krav är inte något typiskt kvinligt [sic!] drag.

35

maria nordberg

Det var en hård dom Maria fällde över sig själv och som fick henne att se sig som en udda människa med egenskaper som skilde henne från andra kvinnor. I breven har det ibland kommit fram att hon led av sömnlöshet och en ibland förtärande oro, något som verkar ha förvärrats genom åren och gjorde henne alltmer rastlös.

I Jämtland slog sig Maria ned i en liten stuga i Krångede, levde snålt och livnärde sig ofta på långmjölk. Men hon kunde inte bryta helt med Ivar Lo, i juni skrev hon till honom, och en korrespondens både med honom och Sigfrid Bergh var snart igång. Hon skaffade en katt, Mirra, blev ofta bortbjuden och fick besök av människor i bygden, nästan så ofta att hon tyckte att det var påfrestande. Hon gick på logdanser, älskade fortfarande att dansa och få utlopp för den gamla glädjen i rörelse och rytm.

Maria längtade efter Ivar Lo och bad honom komma och hälsa på till midsommar, men han tvekade. Av breven framgår att han aldrig åkte just då. Men Maria gav sig inte utan gjorde ett nytt försök i juli. Eftersom hon inte fick något svar, skrev hon ett upprört brev till honom när han var på besök hos författaren och poeten Paul Lundh i Tällberg. Hon hade nämligen hört av Mimmi, Erik Asklunds fru, att Ivar skulle resa till Åland för att sammanstråla med Erik Asklund. Artur Lundkvist skulle för övrigt ansluta sig på sensommaren, efter en Parisvistelse tillsammans med författarinnan Stina Aronsson.

Ivar Lo hade inte nämnt ett ord om sammanträffandet, och så blev Maria sårad och förtvivlad igen. Ivar Lo skickade blommor som plåster på såren och kom äntligen själv, förmodligen i slutet av juli eller i början av augusti, men återvände snart till Stockholm.

Den 18 augusti skrev Maria att hon fått ett fint och »litterärt» brev av Erik, som är kvar på Åland. Mimmi hade också skrivit till henne. Maria och Ivar Lo hade tidigare umgåtts en del både med Asklunds, Värnlunds och Hedenvinds i Stockholm och nu antog vännerna att Maria och Ivar Lo funnit varandra igen. Men så väl var det tydligen inte. I ett augustibrev lovade Maria att Ivar 36

maria nordberg

inte skulle ha några besvär för hennes skull mer och ville att de nu skulle sluta fred efter stridigheterna.

Av breven under hösten framkommer att Maria följde Ivar Los försök att få ut debattboken Jag tvivlar på idrotten, vilket tydligen gick trögt eftersom hon på sitt temperamentsfulla sätt utbrast: »Går det inte att få ut sportboken, så finns det väl en massa annat att skriva om och, i värsta fall, får du väl ta till ’arbetet’ som du så älskar och som ni författare lovsjunger i alla tonarter.» I samma brev kommenterar Maria en novell av Ivar Lo som publicerats i Stockholms-Tidningen: »Kärleksmotivet i den var mäktigt och säreget. Det kanske aldrig borde ha skrivits så. Kärleken är en saga.»

Sent på hösten 1930 var Maria tillfälligtvis tillbaka i Stockholm, antagligen för att ordna med olika praktiska angelägenheter. Hon hade tydligen bott i den tidigare gemensamma bostaden på Götgatan, för på en blyertslapp daterad den 16 december, skrev hon: Nu ligger jag i den blå kalvhagen – för sista gången – och tänker på vad som varit och vad som månde bli. […] Jag har plågat några fina människor nära till döds genom min egen plåga.

Vad är meningen med sådant? Finns det ingen Gud? I kväll sprang jag till Dig och som jag kände då med hjärtat fyllt av kärlek. Och vad blev det? Jag hade velat springa tillbaka till dig och omfamna dig och be dig överse med mig och mitt helvete.

Du ska inte träffa mig på länge. Bränn den lilla dumma träjulgranen jag gav dig.10

Brevlappen visar att Maria ännu en gång gjort ett desperat försök att få kärleken att blossa upp – men utan resultat. När hon var tillbaka i Krångede skulle hon aldrig mer träffa Ivar Lo, det finns i alla fall ingenting i hennes framtida brevskrivning som tyder på att hon ens mötte honom som hastigast.

Några rader i Ivar Lo-Johansson självbiografiska roman Författaren (1957) kan vara ytterligare en förklaring till att förhållandet med 37

maria nordberg

Maria inte fungerade. Han berättar att han – förmodligen efter det att God natt, jord skrivits klar – hyrde en lägenhet på två små rum i Ebba Brahes palats, som också låg vid Götgatan. I Författaren skriver han: Närmare på gatan låg huset där jag en tid bott med den första kvinna jag verkligen älskat. Det var om henne jag skrivit en bok. Vi hade talat om lägenheten som ett gemensamt hem, men något riktigt hem hade det aldrig blivit för oss. Mitt arbete hade kommit att tränga ut henne. Hennes våning hade stått tom den sommar utställningen gått av stapeln. Hon hade då själv rest upp till Norrland. […] Ännu närmare på samma sida låg könsläkarens mottagning. Det var där jag hade upplevt förödmjukelsen, när jag varit otrogen mot den kvinna jag älskat. Det hade på nytt förorsakat brytningen mellan oss.11

Raderna kan inte misstolkas och måste betyda att Ivar Lo någon tid varit tillsammans med en kvinna som hade en könssjukdom, troligen en prostituerad. I Asfalt nämner han ingenting om denna otrohet. Men det är tänkbart att Ivar Lo under rådande omständigheter kände sig tvungen att stöta Maria ifrån sig utan att ange orsaken, förmodligen i samband med tidpunkten för Marias avresa i maj. Det finns ingenting i kommande brev som tyder på att Maria visste om vad som inträffat. Förhållandet till Ivar Lo hade varit stormigt så länge, att hans beteende måste ha skymts av den svåra missämja de levt i under så lång tid.

38