9789113045269

front_strinberg120306.indd 1

2012-03-06 13:16

Ulf Peter Hallberg

STRINDBERGS SKUGGA I NORDENS PARIS Roman

(Urval ur kapitel 1 o 2) Ur kapitel 1. Wiisby-historierna Det är aldrig för sent att förstå, även om min nuvarande situation verkar som en återvändsgränd. Det är min uppgift att bringa reda i alltihop, papperna och minnena och mitt liv, så att jag kan fatta ett beslut. Jag öppnar en av Wiisbys svarta böcker, märkt ’Avsked’. Så här lyder hans skildring av sista mötet med Mästaren.

METALLSKRINET Stockholm, 7 december 1910. Anländ till Centralstationen skyndade jag till Drottninggatan, då jag icke ville låta mitt retade psyke riskera ångers insättning i min redan vekliga skalle. Vad var motivet för att återbörda anteckningarna? Hur många år hade jag inte betraktat dem som min skatt, min inteckning för framtiden, mitt kapital att slå rikedom ur, att utforma vidare efter mitt kynne. Detta var mitt porträtt av Titanen. Hade jag inte i många år närt drömmen om att verkligen vara som han, en författare, en seende.

I trappan kände jag den vedervärdiga lukten av kål och köttfärs uppblandad med sötaktig parfym. Jag skyndade uppåt för att få allt gjort och stod slutligen framför hans dörr. Femton år sedan vi sågs! Hur skulle han reagera? På ett var jag säker: med hat! Så som han bittert föraktade alla som hjälpt honom och sedan gått sin väg, innan han trasat sönder dem, kvävt dem med pålagor, hänsynslöst utnyttjat varje uns av deras begåvning för sina syften. Så som han

1

hatade mig när jag kom in tillsammans med nunnan och såg honom i det eländigaste av tillstånd i Paris. * Ingen i familjen Asp eller Hallberg visste att detta sista möte ägt rum; det ingick inte i Wiisby-historierna. Skrinet med Wiisbys rapporter och anteckningar ställer allt på sin spets, och jag tvingas tillbaka till den tid när jag som pojke hörde historierna berättas. Var ska jag börja? Jag är samlarens son, vid fem års ålder utkorad av min pappa att följa med till auktionshallarna på Bredgade och Vesterbro. När vi besökt konstauktionerna, där allt föregick i halvskumt ljus, till cigarrrökning och hetsiga röster, och min pappa i regel ropade in en akvarell av Axel Larsen eller en pennteckning av Frisörmålaren, tog han mig med till Thorvaldens museum för att lära mig något viktigt om konsten, vår yttersta verklighet, som han formulerade saken. ”Egentligen borde vi gått till Skandinavisk Panoptikon”, sa han, ”men det existerar inte längre, det ska jag berätta om när du blivit större.” Nu visade han mig statyerna i förhallen av Nicolaus Copernicus, den polske astronomen som var först med att formulera teorin om att solen är universums mittpunkt, Friedrich Schiller med pennan i höger hand och vänster pekfinger nedstoppat i en bok, och påven Pius VII omgiven av två allegoriska kvinnofigurer. ”Bry dig inte om påven”, sa min pappa, ”makten är ful och ointressant, det är kvinnorna du ska se på. Till vänster ser du den gudomliga styrkan som blickar upp mot himlen och till höger den himmelska visdomen som ser ner i sin bok. Förstår du vad det innebär?”

Jag tyckte att kvinnorna såg fina ut, men det var synd att de var så smutsiga.

Min pappa lutade sig ner mot mig och sa högtidligt: ”Det är känslan och förnuftet, och smutsen är bara röken från kakelugnarna i Thorvaldsens ateljé i Rom på 1820-talet. Gipsstatyerna finns bara i detta enda exemplar, marmorstatyerna lät man kopiera, men vi står inför originalen. Och du maskintvättar inte något som aldrig kan göras om!” Allt jag här tänker berätta, med stöd av de dokument som tillställts vår släkt på grund av min farmors fars, Rudolf Asp, vänskap med Knud Wiisby, går tillbaka till det ögonblick i biblioteket på ovanvåningen i Thorvaldsenmuseet, då min pappa, stående bredvid glasskåpen med läderband av Ovidius, Petrarca, Boccaccio och Dante, alltid i triumf pekade på porträttet i brons av Wiisbys anfader 2

förlossningsläkaren Matthias Saxtorph Wiisby (1740-1800), och sa: ”Där börjar alla historier Fasse och jag har berättat för dig, titta noga på fysionomien, du ser att han var otvetydigt ful.” Min pappa ville hellre titta på Venus med äpplet, Amor och Psyche, förstulet skynda förbi Dianas vackra stjärt eller stå stum inför Christian Vogels porträtt av Thorvaldsen i San Luca-akademiens arbetsdräkt, men för mig var alltid ögonblicket inför Matthias Saxtorph Wiisby det starkaste, för då kände jag att alla de historier jag lyssnat till i badkaret och på Fasses kanapé hade en verklighet som till och med ställdes ut på ett stort museum.

Och därför var jag den ende som aldrig tvivlade när andra sa att Fasse ljög och bara ville imponera på folk för att kompensera att hon var dvärg. Om någon i vår familj, framför allt min pappa, använde stora ord som ”meningen”, ”konsten” eller ”det viktiga”, skrek Fasse alltid ”Vadå?”, och alla fruktade vad som skulle komma, hur hon effektivt och utan nåd skulle sätta stopp för och spräcka gemytligheten i min pappas högtidliga utsagor. Hon gjorde det alltid med en bisarr historia, inte sällan imiterade hon i min barndom Wiisbys röst – som hon lärt sig härma av Louis Asp, Rudolfs bror – och när jag stöter på Wiisbys egen stämma i dokumenten ekar Fasses röst inom mig, för hon låg så nära originalet i sina scener vid middagsbordet hos Fammi på Rönneholmsvägen. Min pappa hade en formulering som han alltid tog till när han ville förklara hur en människa alltid inom sig hör röster som tillhör de döda. ”Somliga kallar det samvetet”, sa han, ”men jag kallar det för ’det förflutnas nu’. Förenklat kan man säga ’panoptikonkänslan’.” Fasse skrattade hånfullt. ”När min bror använder ordet förenklat är det för att inte ens han själv vet vad han säger”, sa hon. Som sex- eller sjuåring står man rätt frågande inför sådana formuleringar som de min pappa tog till vid högtidliga tillfällen. ”Det förflutnas vadå?” som Fasse och jag skrattande sa till honom. Men när jag vid läsningen av Wiisbys vittnesbörd från Blå Tornet slås av det ouppklarade mellan honom och Strindberg och börjar förstå lite av det allt det som stått på spel mellan de båda männen i Köpenhamn på 1880-talet, minns jag Fasses hängivenhet för Wiisby som kärleken till en som befinner sig mellan fronterna. Fasse hade som dvärg en särskild inlevelse i Wiisbys fulhet, och jag som ofta var ute med henne på gatorna när folk ropade ”Titta, där kommer Den Lilla!” känner att för den som inte är vacker på andras vis råder särskilda lagar, som många gånger leder till

3

att den i andras ögon underlägsna människan är bättre på att lyssna och att berätta, för det är faktiskt allt hon har.

DEN AKTIVE EUROPÉN. Lindau, 30 oktober 1887. August hade mitt i packningsbestyren avslutat brevet till Axel Lundegård, skummande av vrede över Albert Bonniers strykningar. Kastreringsförslag till Hemsöborna, alla scener som av fruntimmer och minderåriga kan anses grova: strukna! Hans genremålning av svenskt småfolksliv på landet förvandlad till en lömsk, färglös idealistbok. Han satt på bokkoffertarna och kände att han glömt något. Så brusade det upp igen, hatet mot att människor lade sig i hans privataffärer. Han kastade därför ner ett postskriptum för att skydda sig.

P.S. Ni kunde ju låta Georg Brandes förstå att jag ej tål någon inblandning i mina könsförhållanden. Han beskyddar nämligen en tribad, fröken David som jag förföljer i egenskap av min fiende. Georg Brandes hade genom några av min hustrus (f.d.) slägtingar låtit mig säga: att man ej hade rätt skrifva så om qvinnorna när man var gift. Det förstod jag ej, att äktenskap var hinder för yttrandefrihet. Emellertid är jag icke mer gift! Hvilket icke hindrar mig utöfva myndighet öfver min förra familj, som jag underhåller. Tribaden – har jag derför under polisuppsigt och klämmer genast till om hon rör på sig. * När min farmors far, Rudolf Asp, startade Skånska Dagbladet 1888, hade han varit vän med Wiisby i fem år. Rudolf hade som boktryckare arbetat sig upp till tidningsentreprenör, med tanken att de skånska bönderna behövde en tidning som talade till dem – och ett sådant språkrör ville han skapa. Han hade många nya idéer, och en av dem var att ta folk på allvar – när han mötte människor som hade begåvning och ville något.

UPPDRAGET Köpenhamn, 1 november 1887. Mannen framför honom i redaktörstolen talade med nervösa handrörelser och emfas, men trots vältaligheten och det starkt skiftande minspelet insåg Knud Wiisby snabbt att denne man var en blek kopia av sin bror; Edvard Brandes var ingen agitator och hade ingen karisma, vilket man kunde luras att tro på grund av hans åsikter. Han skulle aldrig riktigt övertyga, trots alla liknelser och anklagelser i 4

olika riktningar. Något i denne mans karaktär var ofokuserat, det var som om orden spreds för vinden och gesterna efterlämnade inget starkt intryck. ”Tidningsman är något stort, Wiisby, och det kräver avgöranden varje dag, beslut som gör en människa ensam och impopulär. Med konseljpresident Estrup som motståndare har vi startat Politiken för att gynna parlamentarism och fritänkande. Men mycket har hänt. Ni känner kanske till studenten som avfyrade ett revolverskott mot Estrup för två år sedan? Kulan studsade mot en knapp i konseljpresidentens ytterock. Han kunde på kvällen gå på tebjudning, medan den unge typografen anhölls och vi fria tidningsmän utsattes för allehanda skrämsel, spioneri och rentav fängelsestraff. Hur som helst: ett spioneri utan like florerar, och med Strindberg i Danmark anser sig Estrup och de konservativa ha fått hit en kruttunna. De kommer att bevaka honom – och oss! Så jag vill ta till en motåtgärd, särskilt som vår gode Strindberg är både impulsiv och naiv. Han måste skyddas, det vill säga bevakas. Vi ska ligga ett steg före.”

Wiisby skruvade på sig och svettades i kostym och väst. Vad ville denna vessla, denne ordrike och samtidigt småsluge affärsjude som han hört så mycket om? Till och med i Paris talades det om denne outsägligt kalla människa som hanterade människor som föremål och till och med betraktades med skepsis av sin bror. ”Vad ska jag säga, Wiisby? Annat än att ni är just den man jag behöver.

Förfining, spåkkunskaper, sans, utblick, klassiskt snitt.”

En fluga surrade framför Wiisby och han försökte vifta bort den och vinna tid.

Vad var det fråga om? Skulle han intervjua Strindberg vid ankomsten åt denne baksluge tidningshertig? ”Jag har alltid tyckt om att läsa Politiken”, sa han, full av onda föraningar om att fadern skulle vilja knyta honom till det förkättrade familjeföretags krämarvinster som bekostat hans studier och resan till Paris. Ett stod klart: apanaget var slut, och han hade inte ens en bostad. Orden tjänstgöring, firman, arvet och plikten avfyrades mot honom varje morgon vid frukostbordet som skarpa skott mot ensidig måltavla. Att befinna sig i familjens sköte i denna 5

upprorstid kändes som att under ett frihetskrig vara fjättrad i tyrannens fängelsehåla. ”Gott, jag ser att ni har ambitioner. Så länge Strindberg befinner sig i Danmark ska ni rapportera om författarens planer och projekt, samt lämna informationer om dennes umgänge, alltid direkt till mig. Ni ska försöka komma denne man så nära ni kan. Knyt er till honom, använd er begåvning, er charm, era språkkunskaper. Det sägs att han skriver direkt på franska. Jag tror inte ett ögonblick att han behärskar detta språk, i alla fall inte utan hjälp. Bistå honom och sjung sedan för mig om Strindberg: detaljer, insikter, anekdoter. Det är sådant jag kan sätta i omlopp – som om det kom från luften eller från Shakespeare själv.”

Ur kapitel 2. Livets dårskaper Rudolf hade berättat för Fammi att Axel Lundegård for till Roskilde för att hälsa Strindberg välkommen till Danmark. Diktaren mötte upp i vinteröverrock och filthatt som dolde pannan. ”Det var en luggsliten undantagsmänniska som stod där på perrongen”, sa Fammi till oss. ”Men han var rak i ryggen och bar sitt huvud högt. När Lundegård nyfiket frågade varför Strindberg anlänt till Roskilde fick han svaret att diktaren känt ett slags ångest för Köpenhamn. Ångest och nerver var tidens tema, och vår käre Rudolf kände igen sig i all slags oro. Han var inte bara pressad av ständig tidningsproduktion utan hade också en inre råtta som gnagde på själen. Och”, sa Fammi med höjt pekfinger – och så fortsatte Fasse skildringen i sin bejublade och återkommande dårskapspantomim, där hon omväxlande spelade Rudolf, Strindberg och överläkaren – ”då får han genom Lundegård reda på att Strindberg besökt sinnessjukhuset Bidstrup för att få sitt huvud kontrollerat.” Det uppstod en paus medan Fasse kikade illmarigt och jag som liten pojke funderade på vad uttrycket innebar: hattstorlek, frisyr, bulor, innehåll? ”Få sitt huvud kontrollerat; det borde fler göra!” sa Fasse och pekade på sin bror.

LITEN SINNESUNDERSÖKNING Roskilde, 3 november 1887. Professor Pontoppidan satt vid ett imposant skrivbord på vilket diverse pappersluntor 6

dominerade den vänstra sidan, på den högra fanns endast en tjock svart bläckpenna med guldinsignier och ett litet notesblock på vars huvud Strindberg skymtade brevhuvudet Bidstrup Hospital med två slingrande linjer ut mot kanterna. Under läkarrocken bar professorn skjorta med stärkkrage, blåsvart slips samt väst av tjockt svart sammetstyg. Siri huttrade vid Augusts sida, det var han som förde ordet. ”Jag har som sagt beslutat mig för att låta vetenskapen besiktiga mig”, började Strindberg, ”för att en gång för alla slå ur dumhuvudena tanken att min hjärna på något sätt skulle vara affekterad, mitt psyke angripet av röta.” Han viftade åt Siris håll. ”Olika människor talar illa om mig på skilda platser. Nu hade jag hört talas om er. Alltnog, då kan vi åtminstone i Danmark få fred för dumheterna.” ”Utmärkt!”, sa Pontoppidan, ”låt oss påbörja undersökningen. När ni känner er orolig, vilka tankar dyker då upp?” ”Ordet alp förföljer mig, men jag slår det åt sidan.” Strindberg ruskade energiskt på huvudet och gjorde gymnastiska rörelser med armarna. ”I övrigt är jag fullständigt frisk.” ”Det är inte något man bestämmer själv”, svarade professorn. Strindbergs ögon smalnade till små strama glipor. ”Det avgör vetenskapen”, sa den väldige vid skrivbordet. ”Hur lång tid tar det för vetenskapen att avgöra en sådan sak?”

Pontoppidan rev av ett papper från notesblocket framför sig, knycklade ihop det och kastade det i en båge så att det föll i den vänstra papperskorgen. Han tittade sedan upp i andra hörnet av taket och skrattade. ”Tiden är ett relativt begrepp. Betänk hur lång tid det tar för en normal människa att bilda sig en uppfattning om ett normalt dumhuvud.” * Min pappa tog mig som barn ofta med till Det Kongelige i Köpenhamn, där han en gång i pausen till baletten Svansjön, stående på balkongen som vetter ut 7

mot Kongens Nytorv och Hotel d’ Angleterre, berättade om forna tiders teatrar och artistliv. Det hela liknade mest ett litet föredrag om hur hård konsten var på den tiden, och de vackra damerna omkring oss skrattade åt min pappas allvarsord, för de såg att jag bara lyssnade med ett öra. Idag minns jag trots allt att han sa att teatrarna gick i konkurs hela tiden, teaterdirektörer som Hunderup på Casinoteatern glömde bort att betala ut löner, och när man efter speluppehåll med strejker och rekonstruktioner till slut under ett nytt konsortium tog upp nya föreställningar hette pjäserna ”Mer än pärlor och guld” eller ”Fritz och Lise”.

DET SOM IMPONERAR Köpenhamn, Casinoteatern, 9 november 1887.

Teaterchefen Hunderup var en elegant man och otvivelaktigt snabbtänkt. ”Ert intresse för Strindberg grundar sig på ett arbete som fullföljer er franska avhandling med koncentration på den nordiska dramatiken. Och därför vill ni hospitera på Casinoteatern? Utan ekonomiska anspråk?” Kanske hade han redan genomskådat den unge mannen. ”Jag vet inte. Det är så mycket folk på en teater. Och ekonomiska bekymmer. Man skulle snarast vilja avskeda en hop för att rensa luften. Men det är klart…”

I detta ögonblick ryckte en aktris i balettkostym och silkesstrumpor upp dörren och mumlade ”Förlåt!” medan hon fnittrande meddelade bakåt: ”Det går inte! Där är nån.” och kastade en förvånad men inte helt ointresserad blick på Wiisby så att denne strax rodnade.

Hans Riber Hunderup mönstrade honom kritiskt som om han insåg att Wiisby aldrig tidigare sett en teater inifrån, än mindre halvklädda aktriser. ”Jag intresserar mig för de nya formerna.” ”Ni får vänta en stund. Strax!”

I samma ögonblick stängdes dörren utifrån. ”De intresserar sig av helt andra skäl för er, hur ni än råkar ser ut”, sa Hunderup och suckade tungt, ”ifall ni nu har en uppgift på teatern som överstiger deras i rang och erkänsla. Har ni hört talas om de sorgliga 8

konstnärshierarkierna och deras effekt på män och kvinnor. Hör på! Vi håller på med kabaré…” Teaterchefen höll upp hans betyg, medan han höll ett öga på dörren. Wiisby gillade mannen, denne hade sinne för klassisk ironi. ”Det har inte så mycket med era tillfälligheter och missförstånd att göra. Det är snygga ben och fina positioner. Möjligtvis kallar sig något dumhuvud koreograf och kritar kors på golvet var folk ska stå. Jag beklagar. Jag har inget åt er. Risken är för stor att ni bara står i vägen.” * ”Jag ska säga dig en sak om Strindberg”, sa Fasse, ”och det är att när han kom till Köpenhamn var det för att han hade trubbel.” Min pappa som oftast inte sa emot sin syster, retades till vansinne av alla hennes påståenden om Strindbergs galenskap och maniska självupptagenhet, så att han för en gång skull sa: ”Han var en seriöst arbetande konstnär, och han hade precis skrivit en rad noveller som rönt väldigt stor uppmärksamhet i Sverige.” Fasse såg på honom med giftig blick. ”Väldigt stor uppmärksamhet, de ville sätta honom i kurran, för att han skrev som han gjorde, och i Köpenhamn gastade han bara om att Siri var otrogen och han själv ett satans offer. Han skröt med att han slagit henne, och kallade sitt manliga inträdande i sexuallivet en seconda primavera. I själva verket var han en orm som slingrade sig till Danmark, för på alla andra platser skulle man ha slagit ihjäl den med en käpp.”

KONSTENS PROBLEM. A Porta, 9 november 1887. ”Översättaren Lundegård kommer strax!” sa Strindberg och sneglade misstänksamt mot Wiisby. ”Tills vidare kan Wiisby översätta mellan oss”, sa Pio, ”om det behövs.” ”Danskan är ett djävla språk”, muttrade Strindberg, ”renons på klarhet och emfas. Svenska, det är som en klar trumpetstöt, danska är som en bastuba som någon skojare hällt vätska i. Gurgel!” ”Därför har vi engagerat en riktig språkman som är absolut hemma i både danskan och svenskan, sedan barnsben vad jag kan förstå”, sa Pio så varmhjärtat och snusförnuftigt han kunde. ”Dessutom, Herr Strindberg: Wiisby, 9

som teatern utan åthävor ställer till ert förfogande för den hjälp ni kan tänkas behöva, i vad det vara månde, är en vittberest man. Teaterdirektör Hunderup poängterar att detta är en man med stämpeln ’Concert du Boulevard’ i nacken.” ”Vi är ju i Paris!”, ropade Strindberg, ”fast utan franska busfasoner. Kongens Nytorv, Magasin du Nord! Hela känslan –” ”Vad är det med Magasin?” undrade Pio. ”Han trivs här” insköt Wiisby. ”Ska denne man tala för mig?” sa Strindberg. ”De förstår ju inte allt ni säger”, insköt Wiisby. ”Det sa herr Pio nyss.” ”Hälsa honom att det är ömsesidigt.” ”Vad har Kongens Nytorv med Paris att göra?” undrade Pio. ”Säg till honom att jag har fyra färdiga pjäser som vi kan sätta igång med.

Nyskrivna, radikala!” ”Han har fyra nya pjäser.” ”Bra! Men en räcker. Förstår han inte vårt problem? Läser han inte tidningen?” invände Pio. ”Vad är det för problem?” undrade Strindberg som spetsat öronen. ”Publiken”, svarade Pio sorgset. * ”Som gift man var Strindberg inget strålande exempel”, sa Fasse, ”hans angrepp på det andra könet känns som när ett dibarn skriker för att det inte får in patten kvickt nog.” Min pappa reagerade på det urskånska ordet patten som beteckning på kvinnobröstet och började förklara Strindbergs kvinnohat ur ett konstnärligt perspektiv. ”Du ursäktar allting med konsten”, sa Fasse, ”som om det blir bättre att man är en skitstövel för att man klämmer ur sig en sonett eller en sopran.” Min pappa påpekade att Strindberg inte skrev några sopraner, utan

10

att de sjunger på operan, men Fasse fann sig snabbare än han kunde bläddra i en bok, för hon visste att alla operor har ett slut och att män då med förkärlek korkar upp champagnebuteljer. ”Klämmer ner en sopran på kanapén då! Det kallas sonetttricket, men det fattar inte min skitte bror, för han är bländad av konsten”, sa hon resolut.

EDVARD BRANDES TILLHANDA. Studiestraede 8, Köpenhamn, 9 november 1887.

Bäste Herr Brandes!

Jag vet icke hur ni tänkt er att jag ska formulera dessa rapporter.

Vi hälsade på Strindberg som gjorde ett något dammigt intryck, men muntrades upp av den hundralapp som teatern omedelbart förskotterade. Herr Lundegård anlände, ni vet ju att jag känner honom, och efter artighetsfraser följde ett samtal om översättningens karaktär, under vilket Lundegård verkade något snarstucken och Strindberg elak på gränsen till perfid. * Ibland när vi stod utanför Tivoli pekade min pappa exakt mot den punkt där Skandinavisk Panoptikon en gång låg och beskrev uttrycksfullt stuckornamenten och den låga balkongen med järnbalustrad kring fasaden.

Ofta hade jag känslan att han frambesvor det gamla Köpenhamn i det nya, så att jag levde i två städer samtidigt. Det var som om vårt Köpenhamn bestod av parallella världar, där ingen av oss två befann sig enbart i nuet. Det hade varit för enahanda. Vi var i stället korstågsriddare i det förflutna. Min pappa förklarade hur Panoptikon på den tiden i all sin arkitektoniska banalitet passade den passage den omgav och att det slöt sig som en handske kring det omgivande kvarterets glada och moderna fysionomi. ”Man kom in från gatan”, sa han, ”och gick uppför en bred låg trappa. På översta trappsteget stod en betjänt klädd i Panoptikons ståtliga livré. Han log och vinkade åt den inträdande. Men han väntade varken på biljett eller käpp, utan pekade bara mot Marmorsalen, Panoptikons stolthet. Min pappa utmålade de optiska illusionerna så färgstarkt att jag på nätterna efter våra Köpenhamnsresor drömde om alla dessa slagna hjältar, halvklädda kvinnor och hantverksutstyrda 11

män. Jag kunde riktigt föreställa mig hur Herr Vilhelm Nimb serverade sina Panoptikon-Diners på Caférestaurangen i mezzaninen, och hur herrarna rökte cigarr på den öppna terrassen med utsikt över Tivoli.

DET ADLADE DJURET. Skandinavisk Panoptikon, 10 november 1887. Hon stod redan inne i Spegelsalen och väntade på Wiisby. Han var som alltid lite försenad och ursäktade sig nervöst. Victoria var klädd i svart sammetsklänning, med plyschpuffar i armvecken och hade lockat håret som för en gångs skull föll lite vilt ner i pannan. Hon hade inte käpp eller krycka. Hon hade lämnat Hörby och var nu utklädd till nomad. ”Du ser bra ut!”, sa han.

Hon drog efter andan och såg forskande på honom medan han höll hennes hand i sin. ”Inte du också. På gatan är jag bara kvinna. Själen är ingenting, könet allt.” ”Något på tok?” undrade han. ”Ja, hela könsfrågan. Låt oss gå in i Sarah Bernhardts atelier och språka.”

De var ensamma där inne, endast omgivna av de bleka gipsfigurerna. Wiisby kunde inte låta bli att småle åt situationen, med Victor Hugos imposanta gestalt, Emile Zola som stirrade på dem iförd svarta glasögon och så Pasteur som var maniskt upptagen av sitt mikroskop. ”Jag flyttar tillbaka till Hotell Leopold i morgon.” ”Är det klokt?” ”Kärleken är aldrig klok; jag måste vara närmare honom.” ”Om jag bara fick önska den mannen bort ur ditt liv”, sa Wiisby. ”Hur kan du säga så?” ”Du sa att han kallar dig piggsvin!” ”Han skojar; älskande leker. Du tycker ju själv att han är intelligent. Kan du säga någon i Norden som vet mer än Georg Brandes?”

12

* ”Läget på Casinoteatern var vid tidpunkten för uruppförandet av Strindbergs Fadren dynamiskt desperat”, sa min pappa. ”Så är det ofta i konsten.” Fasse såg på honom med medlidsam blick. Sedan vände hon sig till mig. ”Min bror menar att teaterdirektör Hunderup hellre satt på krog än att betala ut löner, att man inte höll några repetitionstider och att en stackars aktris som vår älskade Anne Aretino knappt hade mat för dagen. Min bror vill se allt detta romantiskt, men jag kan tala om för dig, min pojke, att Wiisby genom Pio lärde känna missförhållandena, och att alla på teatern försökte förtränga dem ur medvetandet med hårt arbete.” Då var det min pappas tur: ”Där ser du hur användbar konsten är! Man har helt enkelt alltid tillgång till en värld som bortser från verkligheten.”

DET INTRESSANTA. Casinoteaterns scen och salong, 12 november 1887. Det var generalrepetition och de hade just fått in det heibergska möblemanget som jurist Buntzen ställt till deras förfogande för hela spelperioden. Det var dennes arvegods, och juristen påtalade stor försiktighet i umgänget med det. ”Låt oss börja där vi hade problem igår”, sa Brandes, och alla intog sina positioner. ”Var så goda!” ”Jag känner att i denna strid måste en av oss gå under.” ”Vem?” ”Den svagare naturligtvis!” ”Och den starkare har rätt” sa Johanne och spärrade upp ögonen. ”Alltid rätt efter som han har makt!” ”Då har jag rätt.” Johanne Krum stirrade ilsket bort mot logen. ”Men det har hon ju inte.” ”Ni ska bara vara denna individ. Släpp all den där köksbänksfilosofin!” ”Men det är så elakt skrivet.” Hon stod där lite vilsen och rädd, men sa ändå 13

vad hon kände. ”Jag tror inte på det.” ”Konstens uppgift är att skänka människan tron på sin egen frihet. Dess uppgift är inte att ni ska må bra”, sa Brandes barskt. ”Tvärtemot! Den här individen finns.” ”Men tror inte naturalismen på människan?” * Min pappa brukade säga att Strindberg hela sitt liv var mer hysterisk än kvinnorna på professor Charcots sinnessjukhus Salpêtrière i Paris. Under dennes uppmärksammade seanser förevisades de nervösa kvinnorna som studieobjekt på nervfysiologiens område. Hysteri var det stora ordet på modet.

Alla var hysteriska – eller blev det – och professor Charcot var hysterins överstepräst. Hans kvinnor lallade hjälplöst omkring och bevisade alla hans teorier. Fasse sa om Charcot att även en blind höna hittar ett korn, och då syftade hon på hans av henne ofta citerade uttalande: ”Teorier är bra att ha, men de hindrar inte att fakta existerar.” Min pappa tillskrev Strindbergs utåt sett dolda hysteri bristande respekt för den borgerliga idyllen, medan Fasse sa att den var en avledningsmanöver, utlöst av en tillfällig insikt om att på andra sidan skrivbordet går allt åt helvete, särskilt om man är en allt genomskådande galning.

VID AVGRUNDEN Casinoteaterns tak, samma kväll, 12 november 1887.

Wiisby hade letat efter Strindberg överallt och visste ingen råd. Överenskommelsen var att han skulle följa med diktaren ut till Klampenborg nästa dag och kanske stanna en tid. Framöver skall arbetas, hade diktaren deklarerat, det fanns behov för franskkunskaper, assistens och stöd som Strindberg uttryckt det och fått beseglat av Hunderup. Men då måste man väl ta farväl och bestämma tidpunkt, samt erhålla riktig adress?

Var tusan hade Strindberg tagit vägen? Han stötte ihop med skådespelare han inte kände, unga män i hatt och sommarkostym, han ryckte upp dörrar och ropade rätt in: ”Har ingen sett Strindberg?” ”Vem?” 14

”August Strindberg!” ”Den galne! Nej. Skulle han inte köras till hospital?” ”Har ni sett – ?” ”Se opp!”

Där var Pio som ropade, med en överhettad Johanne Krum vid sin sida. ”Wiisby, jag måste prata med er – ?” ”Ni får vänta, Pio!” Tvåans korridor tog slut och han stod framför en dörr han aldrig sett med skylten ”Brandtrappa”. Han ryckte upp den, tog trapporna i långa kliv och var ute på taket. ”August!”

Diktaren stod som en drucken vid kanten och stirrade ut över Amalienborg. ”Kungadömet som vittne! Det är ren skit. Besudlar känslan av tragik.” ”Gör inget dumt, August! Det ni skriver håller mig uppe. Jag har aldrig mött dess like.” ”Det där är gosseprat! Du blaggar!” ”Det är – äkta. Gå bort från kanten!” ”Det är skamligt! Dramat är för nära som det är.” ”Kom hit, August, akta!” ”Det är för nära! Men det är sant! Fattar ni vidden av det: man kan aldrig veta!

Barnen, någon annans. Begravna brott som dunstar upp. Just så nedrig är existensen. Lögner! Bara lögner. Och sedan straffet för att man försörjt dem.

Månad efter månad, år efter år, stötas bort, köras ut i ålderdom, slakna.” ”August, var rädd om ert förstånd. Siri frågar efter er!” fablade han.

Strindberg stod vid kanten och lutade sig framåt, det svindlade, ett mörker, 15

gatan vrängde ut och in, tak där nere, himmel i asfalten. Och så drog han andan. ”Hon! Vad vill hon? Iaktta kvinnan noga. Som bakterien: smitta. Som tattaren: baktankar. Som djuret: grocess. Akta er! Hon är störd. En man kan icke leva i celibat. Kan icke förtränga den naturliga impulsen. Det finns vetenskapliga bevis på att detta leder till galenskap. Icke ens en schimpans skulle klara något liknande. Varför har hon kallnat? Varför kallnar kvinnan alltid? Vad är det för defekt som får henne att försöka kväsa mig så att jag hotas av – explosion. Hur länge till? Räkningarna, kraven, tjatet – och den förbannade drömmen om scenen, som Kungliga Teatern slagit in så djupt i hennes lilla skalle! Stå på scenen, stå på scenen, stå på scenen! Kan den kvinnan aldrig stå någonstans där hon gör nytta?” * ”Om man är ett geni, borde man då inte vara snäll?” var Fammis huvudanmärkning mot Strindbergs karaktär. En direkt appell till snällhet var inte Fasses sak, så då sa hon: ”Strindberg hade faktiskt rätt ibland! Men hans nerver var så klena att han hela tiden kompenserade detta med att överreagera.” Min pappa ville ha det till att Strindberg hade en ”explosiv läggning”, och antydde att det fanns likheter mellan Strindberg och Fasse som människor. Då slog Fasse näven i bordet och skrek: ”Som människor! Är du dum i huvudet! Om vi är lika är det som konstnärer. Inte som nervvrak. Är jag inte lugn! Säger du, min bror...” och så närmade hon sig hans heliga skrivbord ”... att jag inte är lugn?” Min pappa skakade frenetiskt på huvudet. För att förtydliga sin behärsknings offensiva karaktär välte Fasse ner några böcker och pärmar och tillfogade: ”Eller?” När hon gått upp till sig sa min pappa optimistiskt att han trodde att det trots allt hade piggat upp Fasse att bli jämförd med Strindberg.

16